Etikettarkiv: bokrecension

Recension: Henrik Arnstads Älskade fascism

Recension av Henrik Arnstads bok Älskade fascism

Fascismens historia och dess utveckling efter 1945 i Europa har dokumenterats mycket i böcker och avhandlingar, men mindre så i Sverige. Henrik Arnstads bok fyller ett tomrum i debatten, och är mer än välkommen.

fascismBoken tar avstamp från fascismens födelse i Italien och är en beskrivning för dess utveckling i land efter land. Arnstad visar också hur fascismen förändrades efter 1945. I synnerhet i och med de idéer som skapades vartefter den nya högern vann terräng i Frankrike från 60-talets slut. Han visar hur även Sverigedemokraterna i nutid kan sägas vara ett fascistiskt parti. (Motargument har redan tidigare publicerat ett kapitel om detta ur hans bok.)

Henrik tar avstamp i den definition som Roger Griffin formulerade:

Fascism är en typ av politisk ideologi vars mytiska kärna — i dess olika gestaltningar — är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse.

Det är en värdefull genomgång. Han lyckas utmärkt med att visa hur dessa idéer använts i de fascistiska rörelserna, och lever kvar idag.

Men demokratin då?

Men demokratin då, kanske läsaren undrar? Är inte hatet mot demokratin en del av definitionen av fascism? Det är ungefär det, plus rasidéerna, och nationalismen, som de flesta anser vara fascism.

Det är detta som sverigedemokrater ofta gör en poäng av. De säger ungefär så här:

Vi är inga fascister — för vi är för demokrati. Det är snarare alla de som kastar skit på SD som är fascistiska, eftersom de vill försöka censurera och stoppa ett demokratiskt parti, dvs oss.

Här hade man kunnat önska att Arnstad hade ägnat mer tid åt att beskriva hur fascismen, och med det, definitionen av fascism, förändrats efter 1945. Att han inte gör det är bokens svaghet.

Om man öppnar vilken bok som helst, eller vilken tidning som helst, som var antifascistisk, och positiv till demokrati, på 1930-talet, ser definitionen av fascism delvis annorlunda ut än den som Griffin och Arnstad använder. Alla (!) ansåg att hat mot demokrati var en del av definitionen av fascism.

Det som skett är att fascismen förändrats drastiskt. Framför allt från ca 1970 och framåt. T.ex. har de rena rasidéerna ersatts av hat mot kultur och religion. Kulturell rasism. Samma drastiska förändringar har skett när det gäller synen på demokrati. Från att ha bekämpat demokratin vill man nu ofta ha en radikal demokrati med folkomröstningar. Men det är samma mytiska kärna av ultranationalism.

Ska man försöka stoppa SD räcker det inte med att bara hasta över denna förändring snabbt. SD:s och gemene mans syn på vad som är fascism råkar nämligen sammanfalla. Det utnyttjar SD och förnekar utåt sett att de skulle vara fascister idag. De föreställer sig att det räcker med att de säger att de inte kan vara fascister, de är ju för demokrati…

Fascism och ”diktaturprincipen”

March on Rome
Unknown / Foter.com / Public domain

Som jag redan nämnt kan man öppna vilken antifascistisk skrift, bok eller tidning som helst från 1930-talet och man ser att de som definierade fascism då alltid la in att den var antidemokratisk och auktoritär.

Det är fascinerande att läsa den tidens argument mot fascismen. Den tar alltid avstamp från just demokratin, och från de hot mot demokratin som växte fram på den tiden.

Och alla antifascister som var för demokrati utgick alltid från att hotet inte bara kom från fascismen, utan från fascism och Sovjetkommunism.

För att ta ett exempel: socialdemokraten Alf Ahlberg. Hans bok ”Idealen och deras Skuggbilder” från 1935.

Ahlberg skriver att kommunister och fascister har sin gemensamma grund i synen på människan som en massmänniska. Individen var oviktig, kollektivet var det viktiga. Endast som kollektiv kunde människan civiliseras, individen var ett vilddjur, ett skadedjur. Kommunister pratade om klasskollektiv och fascister om nationen, det var skillnaden. Kollektivet var tvunget att skyddas genom kamp. Dvs dialektisk materialism eller raskamp. Kollektivet var också tvunget att skyddas från att mista sin enighet, detta skulle ske genom ”gleichgeschaltung”, dvs likriktning. Enighet var styrka och olikhet sågs som svaghet.

Och eftersom likriktning var ett mål var man tvungna att censurera press, yttranden och själva tankeprocessen. Objektivitet, evidens och vetenskapliga principer sattes åsido. Diktaturens rörelser var antiintellektuella. ”Ingen annan rätt finns än rasens/nationens” eller ”ingen annan rätt finns än klassens”.

Detta kollektiv skulle styras enligt ”diktaturprincipen” och därför var man mot demokrati.

SKILLNADEN mellan fascism och kommunism låg i hur de definierade rasen och nationen/rasen å ena sidan och klassen å andra sidan om det centrala i denna eviga mytiska kamp för att civilisera vilddjuret människan genom att göra denna till en massmänniska.

Åter till nutidens Sverigedemokraterna

Ahlberg är inte ensam. Jag har hittills inte sett en enda definition av fascism från demokratiska antifascister eller fascister från 1930-talet som utelämnat denna syn på demokrati och massmänniskan.

Den traditionella fascismen är inte död. Ännu finns fasciströrelser som t.ex. Svenska Motståndsrörelsen som har exakt samma syn på fascismen som man hade på 1930-talet. Men SD, som ursprungligen kom ur denna traditionella fascism delar numera inte den traditionella fascismens syn på demokrati. Men de övriga fascistiska idéerna finns kvar i SD, med nationalismen som mytiskt ideal, synen på människan som i grunden en massmänniska, tillvaron som kamp (kamp mellan kulturer).

Jag hade önskat att Arnstad hade ägnat lite mer plats åt denna förändring av fascismens definition, och åt att bemöta och motverka SD:s EGNA tomma argument mot att de är ett fascistparti.

Boken är ett måste att läsa. Köp den och läs den.

Dela med dig av Motargument!

Motargument.se gick online den 2:a oktober år 2012. Sedan dess har vi kommit en bra bit på väg, och vi är glada och tacksamma för all positiv respons och support som vi får och har fått.

Nu skulle vi behöva lite hjälp med att marknadsföra oss på fler håll och på fler orter. Det finns lite olika sätt som du kan hjälpa oss på — kolla in alternativen som finns, och har du tid och lust och några andra idéer, så blir vi jätteglada om du hjälper oss ytterligare en bit på vägen.

Stort tack till DIG från alla oss i Redaktionen samt alla våra duktiga medarbetare!


MA_affisch_2013_small-ishHär till höger ser du en affisch som vi har gjort för utskrift. Den är gjord som A4, men kan också skrivas ut som A3. Affischen är fri att skrivas ut och sättas upp på stan, i samband med olika evenemang som har med antirasism att göra — tja, överallt där det passar.

Affischen finns också som bild att dela och sprida på din Facebook, Twitter med flera ställen online. Om du vill får du gärna förminska affischen till A5, lägga upp två på en sida, och skriv ut — klipp itu — lägg ut några stycken som flyers, på ett café, på ditt jobb el.dyl.

Ladda hem här

Affisch, ca 720kb
(pdf; för att läsa filen behöver du ha Adobe Acrobat Reader som du hittar här)

Delbar bild, ca 95kb
(.jpg)



Har du en hemsida eller en blogg där du vill visa att du stödjer oss?

Här har du designförslag på banners som du kan använda om du vill visa ditt stöd tydligare än genom en textlänk.
Högerklicka på bilden du vill använda, och välj ”spara som”.

 


Banner 468×60

Banner 120x240
Banner 120×240
Banner 120x100
Banner 120×100

 

 

 

 

 

Stort tack för ert stöd och hjälp. I samarbete med er blir vi bättre!

/Redaktionen
Motargument.se

Bokrecension ”Problempartiet – Mediernas villrådighet kring SD Valet 2010”

Björn Häger, journalist med mångårig och bred erfarenhet av nyhetsrapportering och grävande journalistik, samt föreläsare och för närvarande doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet i Sundsvall, har skrivit en bok om mediernas reaktion på och inställning till sverigedemokraterna (SD) under valet 2010.

Med sina 295 sidor samt källhänvisningar med mera, är boken både lättläst och detaljerad på en och samma gång. Den innehåller allt från en kort historisk beskrivning av Sverigedemokraterna, till en jämförelse av mediernas bevakning av Ny demokrati på 90-talet och vilka effekter det gav på partiet och det svenska samhället. Häger redogör även för hur SD bevakades under valkampanjen 2006, eller till stor del inte bevakades, kanske man också skall säga.

Bokens framsida ProblempartietBoken ger en översiktlig syn av journalisters demokratiska uppdrag, bland annat kring att ge en allsidig nyhetsbevakning och information om vad som är relevant i samhället. Detta ställt mot journalisters skyldighet att partiskt ta ställning för demokrati och alla människors lika värde.

Det journalistiska uppdraget ställs slutligen i konfrontation med den verklighet av SD som parti och hur partiet skall bevakas i medierna.

Boken ”Problempartiet” bygger huvudsakligen på ett relativt stort antal intervjuer med journalister i Stockholm och Skåne. Ur intervjuunderlaget framkommer stora skillnader i erfarenheter av journalisternas bevakning av SD i Skåne, Stockholm och i resten av landet.

I Skåne har SD sedan ett bra tag tillbaka haft en stor representation i kommunerna. Därför har lokala journalister vant sig vid dem och ofta bevakat partiet och dess åsikter i flera olika slags politiska frågor. I Stockholm hamnade SD länge under den journalistiska radarn, huvudsakligen med undantag av krönikörer och kolumnister som sedan länge och nästan enhetligt kritiserat partiet och dess företrädare. När nyhetsbevakning skett har den ofta handlat om olika skandaler krig SD:s politiker.

Valet 2010 beskrivs i ”Problempartiet” som en slags brytpunkt för SD:s mediala genomslag. Partiet steg i opinionsundersökningarna och detta bevakades av medierna. Av vad som framgår berodde SD:s framgångar av något så enkelt som partiets egna lokala opinionsbildning genom flygbladsutdelning, torgmöten och insändare i lokaltidningar, men inte minst Internet.

SD har fler klipp på youtube än något annat politiskt parti i Sverige. Många av partiets medlemmar och sympatisörer är aktiva på bloggar och i tidningars kommentarsfält. På detta sätt hade SD både med traditionella och nya metoder lyckats driva sina egna politiska frågor på ett helt annat sätt än tidigare. Ett sätt som dessutom nådde mottagarna utan sedvanlig journalistisk granskning och analys.

SD nekas och har sedan länge nekats annonsering i mycket av medierna. Däremot blev just nekandet av SD:s annonsfilm med burkhaklädda kvinnor i TV4 något som framstår som en rejäl PR-succé för SD.

Den ledde till en debatt om yttrandefrihet, där SD i mångas ögon tycks ha gått segrande ur debatten. Debatten om SD:s avsaknad att sprida sina politiska budskap ledde även till en uppmaning till Jimmie Åkesson att skriva en debattartikel i Aftonbladet, vilket han också gjorde. En debattartikel som i mångt och mycket drev tesen om att Sverige hotas av ”islamisering”. Enligt Jimmie Åkessons återgivna kommentarer i boken gav hans artikel ett stort genomslag och ledde till fler sympatisörer och medlemmar.

Sammanfattningsvis beskriver boken ”Problempartiet” ett välkänt faktum; SD har fått snabbt och ökat stöd, nästan oavsett hur medierna behandlat partiet. Från utfrysning, nekad annonsering, kritik på ledarsidor, i krönikor och kolumner, till TV-debatter med SD och intagna debattartiklar av SD, samt alldaglig nyhetsbevakning i mindre kontroversiella frågor än invandring. Föga förvånande har SD även gått fram när svenska medier på ett eller annat sätt bedrivit en journalistik som lånat myket av SD:s språkbruk och världsåskådning, såsom då SVT:s debattprogram Agenda höll en debatt under rubriken ”Hur mycket invandring tål Sverige?”

Boken ”Problempartiet” går in på vad SD:s framgångar betyder för svenska journalister. Å ena sidan inget alls, eftersom journalister skall bevaka och informera om samhällsfenomen oavsett om det gynnar eller skadar ett parti.

Å andra sidan väldigt mycket, eftersom rapportens intervjuer och andra undersökningar av journalistkåren visar att medierna i Sverige starkt ogillar SD som parti.

Den ständigt återkommande inställningen till SD som parti är att partiet generellt sett ses som ”främlingsfientligt” och ”rasistiskt” av journalister. Den inställningen tycks ibland eka tomt, eftersom endast ett fåtal journalister, i såväl sitt arbete eller i intervjusvaren i boken, kan förlara eller analysera SD utifrån varför partiet skulle förtjäna detta epitet.

Och kanske är det där boken så väl beskriver mediernas allmänna relation till SD. Medierna kanske — oavsett sin avsikt — är ett av de största problemen i förhållande till SD. Deras allmänna antagonism mot ett parti kombinerat med avsaknaden av förmåga att granska partiets politik sakligt. Inte minst utifrån ett demokratiperspektiv.

Hur ofta har SD:s politiska program och motioner granskats av traditionella medier utifrån frågan om de är förenliga med svenska grundlagar och internationella rättsakter rörande mänskliga rättigheter? Hur ofta har en betydande mängd av uttalanden och påståenden av SD:s politiker faktagranskats av medierna?

Med risk att tala i egen sak, är det kanske inte så märkligt att de tillkortakommanden som svenska medier själva anser sig ha i sin bevakning av SD, verkar ha givit upphov till samma typ av hemsida som denna artikel publiceras på, nämligen Motargument.se, Interasistmen.se och allt fler tillkommande Internetbaserade medier.

Håller granskningen av Sverigedemokraterna på att övergå till att bli en folkrörelse när traditionella medier inte kan uppfylla sin grundläggande uppgift, nämligen att försvara demokratin?

———
Köp boken här: Problempartiet E-bok 95:-

Förnuft-Fu: Manipulation

Att stressa dig är ett mycket effektivt sätt att avväpna ditt kritiska försvar. Dom flesta människorna vill nog vara till lags och försöker undvika konflikter. Många har lätt för att gå med på saker som inte verkar vara till en för stor nackdel, speciellt om det inte finns särskilt mycket tid att analysera situationen.

Vi gör ofta snabba bedömningar enligt tumregler för att vårat dagliga liv ska gå smidigare. Dessa regler kallas för Heuristiker och kan ofta användas emot oss av manipulativa människor. Ibland för att snabbt få oss att gå med på en dålig deal per telefon och ibland som ett steg för att värva oss till en sekt.

Håkan Järvå, legitimerad psykolog, har skrivit en rad bloginlägg om manipulation och försvar däremot. Han är en avhoppare ur Scientologkyrkan och har även skrivit boken ”Sektsjukan”. Här är ett kort exempel på hur människor ofta fungerar i vardagen;

Boken Sektsjuka
Boken Sektsjuka
Människor som aldrig utsatts för manipulation av det här slaget har en övertro på sina egna förmågor och tror lite naivt att det är lätt att genomskåda, vilket det inte är och vilket man också påvisat i otaliga experiment. Jag tycker följande experiment är ett ganska bra exempel på hur man med ganska simpla manipulativa knep kan få gehör för sina idéer eller driva igenom sin vilja. Man provade folks villighet att släppa före någon i kön till en kopieringsapparat. Redan en enkel förfrågan om man skulle kunna få gå före gjorde att många släppte förbi personen, men långtifrån alla. Dock släppte nästan alla förbi personen om denne förutom frågan ”Skulle jag kunna få gå före?” även lade till ”därför att jag behöver kopiera”. Det är ett fullständigt meningslöst yttrande, det ger ingen ytterligare information, men vi är nästintill programmerade att godta vad som helst bara personen anger ett skäl och det räcker med att säga ”därför” för att trigga denna automatiska respons.

Läs mer om Håkan Järvå och hans insikter kring manipulation.
Här kan du köpa boken ”Sektsjukan”.
Gästkrönikör Lautaro Ariño, Förnuft-Fu

Jihad, en viktig bok av Magnus Sandelin

Magnus Sandelins bok, Jihad i Sverige som kom ut i våras, rekommenderar jag varmt. Det är en av de viktigaste böckerna som getts ut det senaste decenniet. Det är historien om den våldsbejakande islamismen i Sverige, om hur muslimer gett sig iväg från Sverige för att delta i det ”heliga kriget” och sökt sig till GIA,  Al Shabaab och Al Quaida. Det är historien om fruarna till jihadkrigarna, om familjer med barn som flyttar till våldets Pakistan och fattigdomens Somalia, om danskar och svenskar, om konvertiter som blir fanatiker och om jihadistmiljön i Brandbergen utanför Stockholm, med mera…

Magnus Sandelin beskriver boken bäst själv på sin hemsida:

Bokens framsidaJihad – svenskarna i de islamistiska terrornätverken handlar om en ideologisk miljö som verkar i Sverige, och om några av de människor som lockats dit. Jag ställer frågor om orsaker, och undrar varför diskussionen om de här människorna så ofta kommer att handla om ”muslimer” istället för våldsbejakande extremister? Det händer såväl när sverigedemokrater tar islamistiska terrordåd som argument mot invandring, som när opinionsbildare anklagar polis och rättsväsende för islamofobi.

Efter att ha läst boken drar jag genast paralleller till liknande böcker jag läst om nynazistiska miljöer, t.ex. The thing of Darkness, A sociology of the enemy, som jag läser just nu, eller Hélene Lööws bok Nazismen i Sverige 1980 – 1997. Det hade varit intressant att jämföra det ”Jessica” , änkan till en våldsjihadist som sprängde sig i Irak, säger i boken, med de avhoppade fd sambor till nazistiska ledare i Sverige har att säga, till exempel. Likheterna är stora.

Det jag slogs av under läsningen är att det är en sektkänsla över det som berättas i boken. Samma sektkänsla med fiendebilder, gruppsamhörighet, svart/vit världsbild och tron att man själv har svaren och lösningarna på alla frågor som tänkas kan, talar avhoppade nazister ofta om när de beskriver miljöerna i t.ex. Svenska Motståndsrörelsen.

Den svenska radikala nazismen och den svenska radikala islamismen är ungefär lika stora som grupp. SÄPO punktbevakar ca 200 radikala islmalister. Det är ca 200 som utgör kärnan i den radikala nazismen runt t.ex. Svenska Motståndsrörelsen.

Skillnaderna mellan nazismen och den radikala islamismen är, för att vara rakt på sak, att nazisterna är mer socialt isolerade och stigmatiserade än islamisterna är.

Det finns ett nätverk av människor runt islamisterna som antingen inte förstår vad de egentligen gör eller som tonar ner det med att ”de är så religiösa och goda människor”. Ibland får folk som pratar väl om jihadkrig och jihadkrigare, eller som inte vill ta avstånd från dem, en ganska central roll i det religiösa och sociala livet. Det är givetvis avskyvärt! Liknande med sociala medier. När några av de som gillar våldsjihadisterna sprider budskap på sina facebooksidor att ”dö för Allah” är det ofta några som protesterar, inte alla, långt från alla!

Därför behövs Magnus Sandelins bok och därför behövs journalister som Per Gudmundsson.

Men egentligen skulle det behövas mer. Liknelsen med nazisterna är faktiskt ganska talande. Det skulle behövas samma sorts bevakning över vad våldsjihadisterna gör som Expos bevakning över vad nazisterna gör. Det glädjande är att Expo nu meddelat att deras bevakning av våldsjihadisterna ska öka. Det passar bra ihop med deras övriga verksamhetsområden eftersom våldsjihadisterna ofta är rabiat rasistiska mot alla som de ser som ”de otrogna”.

Dessutom hade ett samarbete behövts inledas med de i den muslimska miljön som reagerar mot galenskapen. I boken intervjuas en som protesterar mot Al-shabaab i Göteborg. Jag vet att man i många moskeer gör sitt bästa för att isolera galenpannorna så mycket man bara kan. Det görs mycket, men det görs i det fördolda och utan samordning.

Det viktiga är inte om Expo gör något eller ej, utan ATT det görs. Och det hade varit bra om man bevakat den våldsbejakande islamismen i hela Norden. För samma brist på samordnad bevakning upplever jag finns i Danmark och Norge.

Det är en bra bok! Köp den!

P.S.

Och den vanliga disclaimern till folk som är islamhatare eller våldsjihadist-kramare. Islam är INTE samma sak som våldsbejakande islamism, lika lite som kristendom är samma sak som bombkastarna i IRA på Irland på sin tid.

/Artikeln publicerades först på Frihetssmedjan