Jonathan Lundbergs bok “Sverigevänner – Ett reportage om det svenska nätkriget”berättar på tematiskt och grävande sätt om hur framväxten av så kallade “alternativa medier” och samspel med Sverigedemokraterna under 2010-talet.
I boken redovisar Lundberg historiken bakom det som idag kallas för “kulturkriget” i svensk debatt som rörande frågor om migration och religion. Utöver berättelser om ett förändrat politiskt och medialt situation är boken också en berättelse om värderingskonflikten i samhället.
Lundbergs berättelse startar i USA år 2003 i samband med grundandet av forumet 4chan, som är populär bland tonårspojkar som ofta kände sig mobbade och maktlösa. Forumets aktiviteter på basis av rasistiskt innehåll blev enligt författaren början på “nätkriget” i Sverige. Här får läsaren veta mer om “the alt-right” (den alternativa högern) rörelsen präglad av idéer som vit nationalism, nynazism, antisemitism och muslimfobi.
Författaren beskriver också hur 4chan blev det viktigaste verktyget för alt-right medlemmar att skapa innehåll och budskap med syfte att stödja Donald Trumps kandidatur till USA:s presidentpost under 2016. I samband med det har även Sverige blivit en avgörande symbolfråga för både liberaler och konservativa, liksom andra politiska aktörer. Framåt valet 2014 blev det allt vanligare i forumet med att beskriva Sverige som ett “mångkulturellt helveteshål” och “ett land i kaos” på grund av invandring, islam, feminism och mångkultur.
Läsaren får också veta att under valet 2018 kom många ur alt-rightrörelsen och sympatisörer från Sverige att skapa innehåll som skulle gynna Sverigedemokraterna, även genom rasistiska videos och memer. En stor del av boken fokuserar på utvecklingen hos SD genom intervjuer med partiets ledande medlemmar som SD:s “digitala mogul” Jacob Wallerstein som bland annat, absurt nog, hävdar att SD alltid försöker att rapportera i enighet med sanningen.
En av bokens främsta poänger är bevisandet hur SD medvetet har planerat, organiserat och finansierat aktörer som kallas för hatsajter och rasistiska portaler. Lundberg menar att målet för SD och de högerextrema portalerna, som t ex Samhällsnytt (f d Avpixlat och Politiskt inkorrekt) är att vinna väljare och påverka människors sociala verklighetsbilder genom fokus på negativ rapportering om invandring, brottslighet och sambandet mellan. Det är också enligt Lundberg en del av den nationalistiska och högerkollektivistiska agendan att genomföra en sorts kulturell revolution och med tiden etablera kontroll över offentliga institutioner.
Boken avlsutas med författarens konstaterande att nätkriget har vuxit bortom Sverigedemokraterna, Stå upp för Sverige (Facebookgruppen) och den ”sverigevänliga” rörelsen. Enligt Lundberg är Sveriges politiskt medvetna befolkning idag delad i två läger, där författaren retoriskt frågar om vilka värderingar ska vara ledande i framtiden?
Ser du som läser detta mig som en av ”oss” eller en av ”de andra”? Om du svarar på den frågan, vilken uppdelning är det du utgår ifrån när du avgör om du och jag ingår i samma grupp eller ej? Hur rimlig eller orimlig är uppdelningen i sig, och i vilket sammanhang? Att dela upp människor i ”vi” och ”dom” har i historien och fortsätter än idag att skapa ojämlika maktförhållanden, legitimerar våld, samtidigt som den föder etnocentrism och rasism människor emellan. Tudelningen är således inte harmlös och kan därför innebära negativa konsekvenser för ”dom andra”.
Vad är egentligen drivkraften bakom denna kategorisering? Vad innebär det för effekter för de som kategoriseras som ”dom” i det Svenska samhället? Ovanstående tudelning, det vill säga att ”invandrare” i Sverige som kategoriseras som ”dom” blir oförenligt med, och kategoriseras som en grupp vilka representerar det motsatta till att vara ”svensk”. Konsekvensen blir också att grupperna inte är likvärdiga. Det rör sig alltså om en ojämlik maktordning mellan de olika grupperna och tudelningen fungerar också som en central funktion i ett samhälles makt-och dominansrelationer förklaras det på Antirasistiska akademin.
Att kategorisera i vi och dom
En av människans mest grundläggande processer är kategorisering. Det kan vara människor som saker eller företeelser. Varför? Människan kategoriserar för att förstå sin omvärld, likaså sig själv och sin plats i världen. När vi kategoriserar människor skapas dock en uppdelning – ”vi” och ”dom”. I boken Andra män: maskulinitet, jämställdhet och normskapande förklaras det att kategoriseringen är inte statisk, den skapas och omförhandlas till gällande kontext . ”Vi” ses som det normala, det vill säga måttstocken som man mäter ”dom” (läs avvikande) mot.
Thomas Hylland Eriksen, professor i antropologi ställer sig frågan i boken Rötter och fötter. Identitet i en föränderlig tid, hur man skapar en stark vi-gemenskap. Hur går det till? Att ha gemensamma erfarenheter, gemensam religion eller gemensamt språk menar han är inte tillräckligt för att skapa ett starkt ”vi”. Att ha samma anatomi (kön eller hudfärg) ser han inte heller som tillräckligt, likaså när det kommer till att bo på samma ställe. Det krävs mer än så.
Vad som kan påverka en hel del är om man har ett gemensamt projekt där gruppmedlemmarnas insats är väsentlig, och kan man då även åberopa en gemensam fiende – Bingo!
Att ha ”en Annan” som hotar att förstöra planerna är således något som skapar en stark vi-känsla. Denna solidariska vi-känsla varar så länge en kan frammana fienden. Om fienden inte hålls intakt och blir otydlig leder det i sin tur till att vi-känslan också försvagas.
Men ”vi” är beroende av att det finns ett ”dom”. Det man gör är att etablera en gräns, vilken alltid är under press. Intressant nog är att gränserna inte är omöjliga att förändra, de kan inskränkas men även utvidgas i fall då situationen kräver det. Det interna vi:et växer sig starkare ju starkare pressen utifrån är. Det är när det är som mest som står på spel som ”vi-gemenskapen är i sitt esse”.
Men vad har det då historiskt som i nutid inneburit för konsekvenser av att kategorisera i ”vi” och ”dom”?
Postkolonial teori – begreppet de Andra
I Sverige kategoriserar man människor som ”svenskar” eller ”invandrare”. Begreppen används för att beskriva och karaktärisera landets befolkning. Effekten av en sådan tudelning – ”vi” och ”dom”, använder sig ofta av etniska kriterium för att då ”välja ut” vilka som ska få ingå i gruppen ”svenskar” och då också ingå i vi-gemenskapen. De som inte väljs ut representerar således resten och hamnar därmed inom kategorin ”dom”.
Inom postkolonial teori använder man sig av begreppet ”de Andra” för att analysera denna relation och beskriva ”hur koloniala och rasistiska förståelsemönster skapade de koloniserade folken som kolonialmaktens motpol”
Ett exempel på hur imperier konstruerar sin motpol är det fenomen som professor Edward Said döpte till ”Orientalism” i sin bok med samma namn. Här var det de Europeiska kolonialmakterna som med sig själva som utgångspunkt hittade på ”Orienten”, en region som inkluderade allt från Egypten till Japan, men vars invånare ändå antogs ha gemensamma egenskaper vilka stod i motsatsförhållande till de europeiska. Närmare bestämt tillskrev man indirekt européer positiva egenskaper. Detta genom att tillskriva ”orientalerna” negativa egenskaper, och sätta dessa förmodade orientaler (”dom”) i motsatsförhållande till européerna (”vi”). Med avstamp ur detta karaktäriseras även olika former av etnocentrism och rasism av ett ”vi” och ”dom”-tänkande.
Motargument tar starkt avstånd från såväl den islamofobiska manifestationen och koranbränningen på fredagen som de våldsamma kravaller som utbröt senare under kvällen och natten. Vi tar också starkt avstånd från de antisemitiska slagord som uttrycktes vid dessa upplopp.
Partiledaren för danska högerextrema islamofobiska partiet Stram Kurs, Rasmus Paludan, fick avslag på två ansökningar att bränna en koran i Malmö. Den ursprungliga planen var att manifestationen skulle ske framför en moské i Rosengård. Dessutom fick Paludan av polisen två års inreseförbud till Sverige, eftersom ”hans agerande och inresefrihet skulle vara ett hot mot grundläggande samhällsintresse”. (Källa: SVT)
Trots att ansökningarna om koranbränning avslogs tog sig företrädare för Stram Kurs på fredagen till Stortorget i Malmö för att sparka fotboll med en koran.
Partiföreträdare utförde också en koranbränning på en cykelväg i utkanten av stadsdelen Rosengård. Manifestationen, som förutom själva fotbollsspelandet och koranbränningen, var fylld av islamofobisk propaganda, bevakades av Samhällsnytt och delades friskt på sociala medier. Filmen på koranbränningen har i skrivande stund setts av 300 000 personer.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Under kvällen och natten till lördag drabbades Malmö av våldsamma upplopp och kravaller, som tog sig uttryck i skadegörelse och antisemitiska slagord. Det finns ett flertal teorier om vilka som deltog i upploppen. Imamen i Arlöv, Samir Muric, ledningsstrategen i Malmö stad, Per-Erik Ebbeståhl, och journalisten Marcus Oscarsson är några av dem som har uttryckt sig sakligt i frågan.
I en längre intervju med Samhällsnytt bekräftar Paludan att syftet med manifestationen är uppnått. På Stram Kurs Facebooksida kommer kvällen efter upploppen beskedet ”till alla våldsmän och våldtäktsmän i Rosengård” att man avser att bränna ytterligare en koran i Rosengård:
”Til alle voldsmænd og voldtægtsmænd i Rosengård: Snart brænder vi en koran yderligere i Rosengård!” (Källa: Facebook)
I intervjun i Samhällsnytt säger Paludan att han hade hoppats på de reaktioner som blev. Han säger att om man bränner en koran eller kränker islam kommer ”många muslimer göra det som de är bäst på. […] Det är uppror och att rasera platser”. Han utvecklar sitt resonemang med att ”eftersom vi inte fick bränna en koran på Stortorget och eftersom det verkar som att många som bor i Rosengård inte har lärt sig hur man beter sig i ett civiliserat västligt samhälle så får vi ju bränna koraner i Rosengård tills de förstår det.” (Källa: Samhällsnytt)
För islamofober har stadsdelen Rosengård i Malmö ett stort symbolvärde. Manifestationer och torgmöten med islamofobisk agenda syftar till att splittra och öka polariseringen i samhället. Målet för högerextremister som Paludan och Stram Kurs är att propagera för att muslimer inte har någon plats i det västerländska samhället.
Läs gärna den första artikeln om Stram Kurs och upprinnelsen till vad som kom att utspela sig på fredagen och lördagen:
Polisen i Malmö har tagit beslut att inte ge tillstånd till sammankomsten. Detta framkom i ett pressmeddelande igår:
”Vi på polisen står upp för alla människors lika värde och värnar alla människors trygghet och säkerhet. Vi måste ta hänsyn till säkerheten för både arrangör, deltagare och medborgare. Därför ser vi inte att vi har någon möjlighet att bevilja tillstånd”. (Källa: Polisen)
De senaste veckorna har Polisen övervägt att flytta sammankomsten. Fridhemstorget nämndes, men efter protester från boende i området kikade man på möjligheten att ha sammankomsten på Stortorget.
Detta är ursprungsartikeln, som publicerades 200807:
Det högerextremistiska danska partiet Stram Kurs ledare Rasmus Paludan planerar att 28 augusti åka till en moské i den invandrartäta stadsdelen Rosengård i Malmö för att tillsammans med den kontroversiella svenske konstnären Dan Park ha ett torgmöte där man bl a avser att bränna en koran. Bokbål relaterade till politisk övertygelse har obehagliga historiska konnotationer.
Stram Kurs är ett islamofobiskt och högerextremistiskt parti som befinner sig en god bit till höger om Dansk Folkeparti. Ledaren Rasmus Paludan har tidigare gjort sig (ö)känd för en rad islamofobiska uttalanden. Han har även dömts vid ett flertal tillfällen, bl a för hets mot folkgrupp och ärekränkning.
Den berømte og anerkendte svenske kunstner Dan Park har inviteret Stram Kurs til at brænde koranen foran en moske i Rosengård i Malmø fredag den 28. august 2020 kl. 12.00.
Partileder Rasmus Paludan udtaler: ”Vort svenske broderfolk er ved at blive udryddet i deres eget land, så det mindste, vi kan gøre for at hjælpe dem, er at møde op i en af de besatte enklaver og fortælle vores ærlige mening om koranen.” (Källa: Facebook)
I inlägget framförs den numera standardiserade myten om ”folkutbyte”. De konspiratoriska formuleringarna att ”svenskar håller på att utrotas i sitt eget land” och ”besatta enklaver” är skarpa.
Sverige tas över av islam. Med våld mot särskilt unga svenskar. Därför är det viktigt att visa att islam i Sverige fortfarande får kritiseras och häcklas. (Källa: Samhällsnytt)
Arrangören för koranbränningsmötet är konstnären Dan Park, också han dömd vid ett flertal tillfällen för bl a hets mot folkgrupp. Till Samhällsnytt motiverar han mötet med att Danmark och Sverige har likartade problem relaterade till utomvästlig invandring.
Att bränna böcker och papper är inte olagligt, men om syftet med handlingen är att uppvigla, och om det kan uppfattas som hets mot folkgrupp, är det med största sannolikhet olagligt. Att bränna en koran framför en moské i en stadsdel där många muslimer bor och lever, har ett uppenbart tydligt syfte. Det finns lagparagrafer som går att applicera på den planerade koranbränningen. Vi citerar följande ur Brottsbalken 16 kap. 8 §:
8 § Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.
Om brottet är grovt döms för grov hets mot folkgrupp till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet. Lag (2018:1744). (Källa: Sveriges Riksdag)
Såväl yttrandefriheten som mötesfriheten och demonstrationsfriheten kan i vissa fall begränsas genom lag. Vi saxar följande ur Regeringsformen 2 kap. 20§ och 23-24§:
20 § Följande fri- och rättigheter får, i den utsträckning som medges i 21-24 §§, begränsas genom lag:
1. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten (1 § första stycket 1-5)
[…]
23 § Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskildas anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott.
[…]
24 § Mötesfriheten och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. (Källa: Sveriges Riksdag)
1. om den tilltalade avsett att brottet skulle få allvarligare följder än det faktiskt fått,
2. om den tilltalade visat stor hänsynslöshet, […]
6. om brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering,
7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning, könsöverskridande identitet eller uttryck eller annan liknande omständighet, (Källa: Sveriges Riksdag)
Denna artikel uppdaterades 200827.
Stram Kurs fick 1,8% av rösterna i danska folketingsvalet 2019. Spärren till folketinget ligger på 2%.
Läs gärna den uppföljande artikeln om händelserna i samband med att Stram Kurs trots nekat tillstånd genomförde sin manifestation (inklusive koranbränning):
På sociala medier florerar just nu en text om hur en äldre person inte har råd att hämta ut sina mediciner, medan en asylsökande kan hämta ut mediciner för bara en femtiolapp. Texten väcker mycket känslor och många blir upprörda. Men hur sann är egentligen den här texten?
Vid en första anblick kan texten te sig korrekt. Ja, det kan kosta mycket att hämta ut sina mediciner, äldre kan ha en snäv pension och asylsökande kan i vissa fall hämta ut sina mediciner för femtio kronor. En närmare granskning visar dock på ett flertal brister i texten.
I texten framgår att personen behandlats med läkemedlet Ramipril, en medicin mot högt blodtryck. Den här medicinen kostar mellan 85 till 150 kronor, för 100 tabletter. Nu framgår det att den här medicinen är utsatt och att det är inte den mannen ska hämta. Kostnaden kan ändå vara en fingervisning på hur mycket blodtrycksmedicin kan kosta. Många av de här läkemedlen är subventionerade, men vi kan leka med tanken att mannen ska hämta ut en medicin som inte är det och därmed torde vara en av de dyraste. Två mediciner mot högt blodtryck som tidigare var subventionerade, men som inte längre är det, är Inhibace och Tarka. Ingen av de här medicinerna säljs längre i Sverige. En tredje medicin heter Zanidip och kostar enligt Apoteket 231,50 kronor för 28 tabletter (eller 8,3 kronor per dag). Att mannen ska betala 1 880 kronor för blodtrycksmedicin är alltså helt uteslutet.
Författaren av texten menar att den som arbetat större delen av sitt liv, inte får någon pension att leva på. För den person som inte arbetat, eller arbetat mycket lite, finns en garantipension. Denna innebär att ingen ska kunna få mindre än 7 780 kronor per månad (om man är ensamstående). Garantipensionen är en del av den allmänna pensionen, där bland annat även inkomstpension ingår. Den här mannen sägs ha arbetat större delen av sitt, vilket innebär att han har en högre pension än garantipensionen. Skulle han ändå ha en låg pension finns möjlighet att ansöka om bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd.
Om mannen trots allt inte har de ekonomiska resurser som behövs för att hämta ut sin medicin, som vi nu vet inte kostar så mycket som påstås, finns det alternativ för mannen. Mannen kan välja att betala medicinen på avbetalning, vilket apoteken ofta går med även om någon har en mycket svår ekonomisk situation. Det går också att ansöka hos socialtjänsten för att få hjälp att betala läkemedelskostnaden.
Vad gäller då för den asylsökande? En asylsökande kan maximalt erhålla 2 130 kronor per månad i dagersättning (för ensamstående vuxen). Hen kan endast få recept utskrivna för vård som inte kan anstå, dvs vård som på något sätt är akut. Den asylsökande betalar 50 kronor per recept och förskrivande läkare. Om en läkare har skrivit ut flera recept vid ett och samma tillfälle, räcker det att betala 50 kronor för att hämta ut samtliga läkemedel. Det är därmed inte alls särskilt enkelt för en asylsökande att få tag på recept och medicin.
Det framgår med tydlighet att texten brister på många punkter. Att den dessutom är två år gammal, gör inte saken bättre. Syftet känns givet – att ställa grupper emot varandra.
Det finns de som påstår att alla invandrare som kommer till Sverige får stanna här, även de som begår kriminella handlingar. Men är det verkligen så, att det är hur enkelt som helst att få stanna i Sverige?
Att ta sig till Sverige är inte enkelt. I de fall man flyr för sitt liv kommer man att mötas av mycket motstånd. År 2018 beräknade UNHCR att det fanns 70,8 miljoner människor på flykt i världen, varav ungefär hälften är internflyktingar. 25,9 miljoner är flyktingar, där 80% endast tar sig till ett grannland. 3,5 miljoner är asylsökande.
Det skaver i mig dessa tal och texter om att det var bättre förr. Drömmen om det svenska folkhemmet. Jag hör det mer och mer ofta. Till och med från personer yngre än jag själv. Drömmen om det Sverige som en gång var. Som om det var något vi har förlorat, saknat och nu måste återta. Värderingarna som i mycket kan sammanfattas som den ”svenska modellen” och ”folkhemmet” när det gäller välfärd.
Folkhemmet som för så många ger en känsla av något varmt, fint och ombonat.
Tillhörighet Trygghet Solidaritet För alla
Men vem ingår i ordet ”alla”?
För om drömmen om folkhemmet sätts i en annan kontext än den historia som brukar berättas i skolorna.
Om den istället sätts in i den alternativa historien.
Den historia som berättar om samma grupp av personer som jag själv tillhör.
Personer med funktionsnedsättning.
Några av de andra grupper som drabbades var hbtq-personer, personer med annan aktiv tro än den kristna, exempelvis romer och samer.
Det var många andra grupper av människor som inte räknades in i ”alla”.
Vår del, vi som inte räknades in som ”alla” i den svenska historien. Den del av vår historia som alltför sällan berättas.
Folkhemmet för oss är ofta historien om utanförskap och diskriminering.
Baksidan av den svenska modellen.
Där de som inte passade in i den snäva ramen skulle foga sig eller så såg samhället till att sätta dig på plats.
Institutioner
1981 restes en minnessten på Norra kyrkogården i Lund. Där begravdes 1935-1965 500 namnlösa personer från Vipeholm. Sveriges största anonyma massgrav i modern tid. Vipeholm var en institution för personer med funktionsnedsättning. Personer som dog där hade inte ens rätten till att få sina namn bevarade på sina egna gravstenar. Där pågick fruktansvärda experiment i vetenskapens namn. Vipeholm var bara en institution bland många i folkhemmet. De fanns över hela landet.
Jag har själv inget gott att säga om mina upplevelser om att leva på institution och jag har aldrig träffat någon som hellre bodde på institution än levde ett självbestämt liv.
Dessa institutioner som inte försvann förrän på 90-talet men som nu alltmer hörs som en viskning i framtidsvisionernas vindar. Nu när fler får avslag från Försäkringskassan på sina personliga assistansansökningar än som beviljas insatsen. Istället faller ansvaret på anhöriga eller boenden av olika slag. Boenden där risken är stor att gruppens behov går före individens. Där insynen alltför ofta begränsas.
Där ”vi” och ”dom” blir tydligt vilka som räknas in i folkhemmets gemenskap eller inte.
Tvångssterilisering
Tvångssteriliseringarna försvann inte förrän i mitten av 1970-talet för vissa personer med funktionsnedsättning och 2010-talet för transsexuella personer.
Än idag är inte sexualundervisning någon självklarhet om du har en funktionsnedsättning. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter ses ofta som något kontroversiellt om det handlar om en person som har en funktionsnedsättning. Som något konstigt, äckligt och avvikande.
Ingen skolplikt för alla
Det var inte förrän 1962 som även personer med funktionsnedsättning inkluderades i skolplikten. Än idag är det inte självklart att du är behörig att läsa vidare på högskola om du har gått i särskolan eller särvux. Trots att du kanske har kapaciteten att göra det men aldrig själv fått välja skola på grund av hur skolsystemet ser ut.
Ingen rösträtt för alla
1989 är året då även personer med intellektuell funktionsnedsättning fick rätt att rösta. Men än idag är det ett lotteri om vallokalerna är tillgängliga. Om information kring politiska partiers program verkligen är tillgängliga för alla röstberättigade. Inte enbart vad gäller tillgänglighet i valstugor eller politiska partiers budskap. Utan vilka personer som verkligen inkluderas i de politiska tal som görs och hur personer med funktionsnedsättning omtalas där. Närande eller tärande?
Folkhemmet handlade inte om individer utan om grupper. Där du antingen tillhörde en grupp eller inte.
Du var man eller kvinna. Svensk eller utlänning. Tjänsteman eller arbetare.
Där grupper lätt sattes emot varandra om vad som var bra, rätt och idealiskt. Där den som inte passade in i idealets snäva ruta lätt kunde fara illa.
För mig är folkhemmet en påminnelse om statens kontroll över
vem du får vara
vem och hur du får älska
vem du ska bo med, var och på vilka villkor
hur du ska försörja dig
vilken utbildning du har rätt att få
om du kan vara delaktig och om du kan rösta
För mig var folkhemmet en hård och fyrkantig mall över hur samhället ska sortera dig. Inte hur du själv vill leva, identifiera och presentera dig.
Nej, alla värderingar var inte bättre förr.
Inte ens de svenska.
Inte ens folkhemmet.
Låt oss istället prata om ett hållbart samhälle.
Låt oss verka för lika rättigheter och skyldigheter, full jämlikhet och delaktighet.
Rätten att leva sitt liv fullt ut vem du än är så länge som det inte skadar någon annan.
En ständigt pågående dispyt i samhällsdebatt är huruvida rasism skulle vara individuell eller strukturell – men den frågan är felställd. Rasism förekommer BÅDE på individnivå och på samhällsnivå. I båda fallen kan fördomar, bigotteri och diskriminering handla om djupt förankrade strukturer eller om mer udda/unika mönster.
En närmare titt på de fem nivåerna
Att vara rasist kan handla om till exempel att bygga en identitet och livsåskådning baserad på att dela upp människor i olika raser eller etniciteter/folkgrupper. Till exempel att vara en nynazist som vill stå upp för “äkta arier”, eller att vara en sverigedemokrat som vill stå upp för “äkta svenskar”.
Att ha rasistiska fördomar kan handla till exempel om trosföreställningar angående hur människor av viss hudfärg eller etnisk bakgrund “egentligen är”. Detta är mycket vanligare än att gå hela vägen till att även ha en rasistisk identitet eller livsåskådning.
Att göra rasism kan handla om till exempel att utifrån hudfärg säga något nedsättande eller negativt särbehandla någon. Detta görs även av personer som inte har några relevanta fördomar. Låt säga att Anna blir sur på Betty, och att dessa båda tjejer har olika hudfärg. Låt även säga att de befinner sig i ett sammanhang där det är allmänt accepterat att snacka skit om Bettys hudfärg, eller i ett sammanhang där detta visserligen inte är accepterat men ändå så djupt förankrat att Betty förmodligen vid flera olika tillfällen har blivit utsatt för en massa skit för sin hudfärg. Låt säga att Anna i sitt vredesutbrott mot Betty börjar spotta ur sig en massa elakheter om Betty utifrån Bettys hudfärg. Visst kan Annas beteende bero på att Anna har fördomar eller rentav har en identitet som rasist, men det kan även bero på att Anna helt enkelt vill såra Betty och därför tar till vad som helst som hon tror att hon kan komma undan med och/eller tror att det skulle såra Betty extra illa. Även om Anna inte är en rasistisk person så är hennes beteende här fortfarande rasistiskt.
Att delta i rasism kan göras aktivt eller passivt. Låt säga att när Anna hoppar på Betty med en massa nedsättande kommentarer om Bettys hudfärg eller etniska bakgrund så står både Calle och Denise och backar upp Anna genom att nicka instämmande och sticka in små kommentarer som signalerar att Annas beteende är befogat. Samtidigt står även Emil och Filippa bredvid dem utan att visa några tecken på att motsätta sig Annas påhopp. Calle och Denise deltar aktivt, medan Emil och Filippa deltar passivt.
Att rasism i ett visst sammanhang är djupt förankrat innebär två saker. Dels att det inte bara rör sig om en tillfällig situation, utan om ett större sammanhang. Till exempel en skola eller arbetsplats, en subkultur, en nationalstat eller en internationell historisk process som till exempel kolonialism och avkolonisering. Och dels att de olika uttrycken för fördomar, bigotteri och diskriminering i detta sammanhang inte bara är någon tillfällig grej eller bara någon enskild persons idé, utan ingår i en mer utbredd social struktur.
En social norm för beteende, det anses okej att ge sig på de som har den aktuella hudfärgen.
En social norm för förväntningar, det anses vara allmän sanning och “sunt förnuft” att anta att en person som har den aktuella hudfärgen även har vissa negativa egenskaper.
Ett systemiskt beteendemönster, att många beter sig illa mot personer som har den aktuella hudfärgen.
Socialt arv, där personer som lidit av de tre ovanstående för det första oftare har sämre socioekonomiska förutsättningar och kulturellt kapital, och för det andra får barn som därmed växer upp med sämre socioekonomiska och kulturella förutsättningar.
Systemiska effekter av de fyra nyss nämnda strukturerna, personer som har den aktuella hudfärgen har ofta dålig social status och dåligt självförtroende och “bristande sinne för humor”. Sistnämnda innebär att de är trötta på att folk är elaka på deras bekostnad.
En social struktur är inte något monolitiskt och evigt, utan något som skapas och återskapas i ett visst socialt sammanhang, även kallat en “social kontext”. Denna kontext kan vara allt från en privat relation mellan två eller ett fåtal individer till att vara en nationell kultur eller ett nationsgränsöverskridande kulturmönster. Mellan denna micronivå respektive makronivå har vi olika mellannivåer (även kallat mesonivå), som till exempel en specifik skola eller arbetsplats eller lokal subkultur. En och samma person kan befinna sig både i ett land där en viss hudfärg är norm OCH samtidigt befinna sig i en skola eller på en arbetsplats där en helt annan hudfärg är norm.
Slutord
Det är viktigt att se alla de fem nivåer av rasism som presenteras ovan. Att försöka reducera rasism till att enbart handla om rasistisk identitet (A) eller till att enbart handla om de rasistiska strukturerna i en viss kontext (E) osynliggör i hög utsträckning det som händer på de återstående fyra nivåerna.
Därmed blir det även lättare att osynliggöra stora delar av den enda återstående nivån: En sverigedemokrat kan lättare komma undan med att det han håller på med inte skulle vara rasism eftersom han inte är nynazist, och en person som stödjer rasism mot asiater kan lättare komma undan med att rasism mot asiater “inte räknas” eller “inte är rasism på riktigt” eftersom slaveriet i USA:s sydstater på 1700-talet och 1800-talet endast riktade sig mot afroamerikaner.
Det senast nämnda är giltigt även om alla inblandade parter befinner sig t ex i Sverige:
Never mind att nationell nivå inte alltid är den enda relevanta kontextnivån, never mind att USA inte är den mest relevanta nationen när det gäller en situation i något annat land än just USA, och never mind att rasism mot asiater är ett stort problem på nationell nivå både i USA och i Sverige.
Med jämna mellanrum hävdas att “vem som helst” kan komma till Sverige, bosätta sig här och göra vad hen känner för. Illegal, arbetssökande eller kriminell, inget av detta påstås spela någon roll. Men stämmer verkligen detta, att Sverige helt sonika tar emot människor från andra länder och låter dem stanna, oavsett vad de gör? Svaret är nej, och Motargument förklarar varför.
På sociala medier är det ibland lätt att få bilden av att det är enkelt att ta sig till Sverige och att det inte krävs något särskilt av den som kommer hit. Sanningen är dock en annan. Det finns lagar och bestämmelser för hur hela processen ska gå till – från ansökan till uppehållstillstånd. Denna text förklarar delar av detta, men skrapar ändå bara på ytan av den komplexitet som råder.
Varför kommer man till Sverige?
För att få vara i Sverige behövs någon form av uppehållstillstånd. Vilket uppehållstillstånd man kan ansöka om beror på anledningen till att man kommit hit. Det finns ingen garanti för att bli beviljad uppehållstillstånd och en rad faktorer måste vara uppfyllda för att man ska ha en chans.
En anledning att ansöka kan vara att man vill arbeta eller studera och då krävs att man kan redogöra för sina planer. Tänker man arbeta, krävs ett arbetserbjudande som ger tillräckligt hög lön för att klara sig. Arbetserbjudandet ska ange anställningstyp och tidsperiod. Avser man studera, behöver man ha blivit antagen till en utbildning. Man ska dessutom visa att man kan försörja sig under hela den planerade studietiden.
En annan anledning kan vara att ens partner eller barn redan befinner sig i Sverige, s k anhöriginvandring. I det fallet finns en möjlighet att ansöka om uppehållstillstånd på grund av anknytning till denna person. Gäller det en partner krävs att partnerskapet är registrerat och gäller det barn, krävs att barnet är minderårigt. Partnern måste också vara svensk medborgare, ha permanent uppehållstillstånd eller ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med flyktingstatus. Dessutom måste hen kunna försörja den som ansöker samt ha en tillräckligt stor bostad.
För de här slagen av invandring måste ansökan om uppehållstillstånd inlämnas redan innan avresan, åtminstone i teorin. Man kan ordna med transport till Sverige och i bästa fall förbereda sig för ett lugnt liv. I de fall man flyr för sitt liv, finns istället möjligheten att ansöka om asyl när man kommit till Sverige, direkt hos gränspolisen eller hos Migrationsverket.
Om man är flykting
För att räknas som flykting krävs att man bedöms som detta enligt FN:s konvention för mänskliga rättigheter, eller EU:s gemensamma regelverk. Kort sagt innebär detta att man är förföljd eller riskerar omänsklig behandling i sitt eget land.
Det har aldrig varit enkelt att vara flykting och i dag är förutsättningarna i många länder svårare än tidigare. EU har idag fler omgivande murar än någonsin, år 2018 sträckte de sig över 1 000 kilometer. På Medelhavet har de två räddningsfartyg som kämpar där mött motstånd från stater och hindrats i sitt arbete att rädda människor från att drunkna, trots att flyktingarnas båtar är undermåliga och att ett oräkneligt antal liv gått förlorade. Har man inte med sig rätt identitetspapper vid ankomst bedöms man som illegal invandrare, trots att det kan vara mycket svårt eller rent av omöjligt att få pass utfärdat om man till exempel är politisk flykting. I en del fall hjälper det inte ens att ha pass, eftersom vissa regeringar anses vara allt för korrupta.
Vad gäller när man kommit till Sverige?
Det krävs alltså ett uppehållstillstånd, antingen permanent eller tidsbegränsat. Det permanenta uppehållstillståndet betyder förvisso att du kan stanna i Sverige så länge du vill, men bara så länge du håller dig inom lagens gränser. Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd gäller en förutbestämd tid, ofta mellan ett till tre år. I dagsläget är det bara det tidsbegränsade uppehållstillståndet som beviljas flyktingar. Det går att ansöka om förlängning vid den beviljade tidens slut, förutsatt att kraven för att stanna är uppfyllda.
Det finns också en liten möjlighet att få permanent uppehållstillstånd med hjälp av UNHCR, om man är registrerad som flykting hos dem. Dessa personer kallas kvotflyktingar och är en del av EU-överenskommelsen. År 2020 är det beslutat att Sverige ska ta emot 5 000 kvotflyktingar.
Om man inte sköter sig i Sverige, kan man alltså bli utvisad eller nekas uppehållstillstånd. Även den som har permanent uppehållstillstånd kan utvisas. Mellan åren 1973 till 1998 utvisades i genomsnitt 500 dömda personer varje år. Under början av 2000-talet, fram till år 2014, låg genomsnittet på 700 utvisade per år. Det högsta antalet utvisade landade år 2004 på 1047 personer. År 1994 skärptes reglerna och i dagsläget pågår ännu en utredning för att ytterligare skärpa dem. Sverige har med andra ord utvisat dömda invandrare under lång tid.
Nedanstående figur visar vad som krävs för att en person ska kunna utvisas från Sverige.
Utlänningslagen är i grunden mycket tydlig. Sverige ska hjälpa människor som behöver det. Den som är förföljd, hotad eller oskyddad ska få stöd och trygghet. Sedan flyktingkrisen 2015, avviker dock Sverige från denna lag genom tillfälliga bestämmelser, som kraftig begränsar möjligheten att stanna i Sverige. Syftet med den tillfälliga lagen var att “ge andrum åt svenskt flyktingmottagande”. Lagen skulle gälla under tre år, mellan 2016-2019. I dagsläget finns ett beslut om att den tillfälliga lagen ska gälla till 2021, trots att det uppenbart inte råder någon flyktingkris. Under de här åren har Sverige anpassat sitt flyktingmottagande till den miniminivå som gäller för EU:s medlemsländer.
FN-konventionen är, liksom Utlänningslagen, mycket tydlig – den som har flytt av rädsla för förföljelse räknas som flykting. Konventionen tar också upp att det är möjligt att begränsa flyktingmottagandet tillfälligt om landet drabbats hårt av många flyktingar.
70,8 miljoner flyktingar i världen
UNHCR uppskattade år 2018 att antalet människor på flykt uppgår till 70,8 miljoner människor, varav hälften är barn, barn som många gånger inte har någon förälder med sig. De som flyr delas in i tre huvudgrupper; 25,9 miljoner flyktingar, 3,5 miljoner asylsökande samt 41,3 miljoner internflyktingar. Av flyktingarna söker sig den stora majoriteten, 80 procent, skydd i ett land som gränsar till sitt eget.
En relativt liten andel skara av människor kommer alltså till Sverige. De ansöker om uppehållstillstånd, antingen innan inresa eller efter, och får tillstånd eller avslag. Om de får uppehållstillstånd är de ändå inte garanterade att stanna i Sverige. Många flyktingar når inte ens Europa. En sak står därmed klar – vem som helst kommer inte till Sverige. Och vem som helst får absolut inte stanna här.
Skrupelfria ”sverigevänner” visar än en gång sin rätta sida när de genom lögner och insinuationer gör allt för att splittra landets befolkning och hetsa oss mot varandra. Denna gång är det ett slarvigt tillverkat mem som ska slå in ytterligare kilar i samhället genom att utnyttja en 12-årig flickas tragiska död.
Knappt har vi lyckats ta in det fruktansvärda som hände en familj i Botkyrka, när deras 12-åriga dotter sköts till döds natten till söndagen den 2 augusti, förrän en kreativ surfplattekrigare skapat ett mem syftat att gräva skyttegravarna mellan ”vi” och ”dom” ännu bredare och djupare.
Bilden, som är uppdelad i två halvor, föreställer Sergels Torg vid två olika tillfällen. Den övre bilden visar ett i princip tomt torg, medan den undre visar samma torg, nu fyllt av en myllrande folkmassa. Den medföljande texten lyder ”Sergels torg när en 12-årig flicka blir mördad i Sverige/Sergels torg när en kriminell knarkare blir mördad i en annan kontinent”.
Självklart är det inte sant. Den övre bilden är sannolikt tagen 2012, då föreställningen ”Tribadernas Natt” spelades på Stadsteatern, medan den nedre har hämtats från demonstrationerna efter terrordådet på Drottninggatan. Detta konstateras ganska omgående i Facebookgruppen Källkritik, fake news och faktagranskning och behöver inte redogöras för närmare här.
Det jag istället börjar tänka på är vilka ”vi” och ”dom ” är i den här bilden. Bilden anklagar inte kriminella invandrargäng, den demoniserar inte ensamkommande ”migrantmän” eller vänder sig mot religionen islam. Den ifrågasätter inte ens demografin.
Istället pekar den med ett anklagande finger – J’accuse! – och hävdar att vi känner större samhörighet med ”kriminella knarkare i utlandet” (det antas att mem-författaren syftar på George Floyd, vars död blev den utlösande faktorn för de landsomfattande demonstrationer under parollen ”Black Lives Matter” som t o m fick internationell spridning) än en 12-årig svensk flicka.
Att jag inte kunnat scrolla igenom mina sociala medier utan att gång på gång läsa hur chockerade och ledsna alla är över det inträffade spelar mindre roll här – det är idén om att ingen bryr sig som är det viktiga. Känslan av att vi som är de andra saknar förmåga att se om vårt eget hus är A och O för ”sverigevännernas” existensberättigande.
Minsta misstanke om att vi också är bekymrade över yrkeskriminellas till synes obehindrade framfart skadar deras trovärdighet. Den enkla insikten om att vi också ser den bristande integrationen som ett problem kan omkullkasta många ”sverigevänners” försök att särskilja dem från oss. Att vi i mångt och mycket delar deras problembild (men ser andra orsakssamband och lösningar) är något som de hela tiden måste distansera sig ifrån genom att ljuga och sprida falsk vittnesbörd. Exempelvis genom hafsigt i panik tillverkade memer i PicCollage.
Om de ändå kunde lägga lite energi på att göra det snyggt, åtminstone.
Lundbergs berättelse startar i USA år 2003 i samband med grundandet av forumet 4chan, som är populär bland tonårspojkar som ofta kände sig mobbade och maktlösa. Forumets aktiviteter på basis av rasistiskt innehåll blev enligt författaren början på “nätkriget” i Sverige. Här får läsaren veta mer om “the alt-right” (den alternativa högern) rörelsen präglad av idéer som vit nationalism, nynazism, antisemitism och muslimfobi. 
Motargument 