Gästkrönika av Alice Binti Mutambala – tidigare publicerad på Afropé
Om jag hade fått en krona för varje gång någon har frågat mig var jag kommer ifrån skulle jag vara rik vid det här laget, och om jag hade fått lika mycket för varje gång jag, efter mitt svar, har fått höra ”det är du ju inte alls!” så skulle jag i alla fall vara ekonomiskt oberoende.
Det är skrämmande, fast också nästintill fascinerande, hur människor kan ta sig friheten att definiera varandra efter sitt eget tycke. En svensk kan ju för allt i världen inte vara mörkhyad, eller ha lockigt hår för den delen, och en kongoles är ju ingen riktig sådan om hen inte pratar något av de stamspråk som talas i landet…
Dessa uppfattningar blir tämligen problematiska för en person som mig, som är född och uppvuxen i Sverige, men också har kongolesiskt påbrå. För så fort jag förklarar min bakgrund (ja, efter otaliga gissningar på alla möjliga länder, som om jag vore del av ett lotteri med allt för dåliga odds) så möts jag alltid med argument för att jag inte alls har det ursprung jag nyss har beskrivit. Det handlar om allt ifrån färg och form till karaktär, kunskaper, språk och dialekter. Allting för att bevisa att jag har fel.
Stort tack till alla er som vet mer om mitt ursprung än jag själv gör! Vänligen inta scenen och spela upp mitt hittills okända liv för mig!
Suck.
Att ens behöva förklara mig när jag generöst nog har givit ett svar på den eviga frågan ”var kommer du ifrån?” istället för att ge människan i fråga en rak höger och kräva hen på den där kronan, anser jag vara illa nog. Att någon sedan ska förneka mig mitt ursprung på grund av deras trångsynta sätt att lägga människor i fack går bortom alla mina gränser för vad som är acceptabelt. Människor har rest runt jorden i hundratals år och fortfarande är det så otroligt svårt för vissa att förstå, och acceptera, att barn föds med flertaliga ursprung. Detta har ju exempelvis resulterat i, för att ta historielektionen ett steg längre, att människor på det norra halvklotet inte nödvändigtvis måste ha ljust hår och blåa ögon. I sådana situationer, när för mig ofta okända människor försöker läxa upp mig om vad jag är eller vad jag inte är, vill jag bara skaka om deras huvuden och fråga dem var de har befunnit sig de senaste hundra åren. Om man har missat följderna av globaliseringen har man ju antingen växt upp under en sten eller levt med ögonlappar på.
Något som är ironiskt i denna situation är att jag ofta också anses vara för mörkhyad för att vara europé, men för ljus för att vara afrikan. Följaktligen har jag flera gånger kallats ”afrikanen” när jag har varit i svenska, eller i allmänhet västerländska sammanhang. När jag bodde i Kenya ett par månader kallades jag däremot för ”mzungo” vilket betyder ungefär ”viting” på swahili. Ännu en gång så kategoriserar folk mig utifrån vad de anser mig vara, utan att överhuvudtaget ta hänsyn till vad jag själv beskriver mig som.
Eftersom jag har spenderat de flesta av mina levnadsår i Sverige så är det också där som jag har känt av det som mest. Inte riktigt en känsla av utanförskap, eftersom jag inte har haft problem med varken språk eller kultur. Men ändå en känsla av att inte riktigt höra hemma. Att alltid vara lite annorlunda, och att aldrig fullt ut kunna ta del av det vårt avlånga land har att erbjuda. Så för en tid sedan kom jag i kontakt med termen ”mellanförskap”, och då var det som om allt föll på plats för mig. Aldrig har ett uttryck, ett ord, en benämning träffat mig så hårt. Och aldrig hade jag trott att, mitt bland identitetsförvirringens stormiga vindar, något så litet faktiskt skulle kunna få mig att känna tillhörighet. För plötsligt så förstod jag att det fanns många som kände precis som jag. Människor som är trötta på den ständiga kategoriseringen av personer utifrån färg, ursprung eller nationalitet. Människor som, liksom jag, ofta hamnar i en spricka mellan sina blandade rötter. En spricka som är väldigt djup och fylld av tvivel på vem man egentligen är, inte sällan skapad av att ständigt bli ifrågasatt och förnekad gällande sin identitet.
Personen på bilden har ingen koppling till texten Bild: Pixabay
Jag har alltid varit stolt över mitt blandade ursprung, men när jag var yngre tyckte jag det var svårt att bortse från de jobbiga situationer det medförde. Blickarna vi ibland fick när jag och min syster var tillsammans med vår ljushyade mamma, eller gången då en okänd man kom fram till henne och gav henne pengar för att ”hon var så snäll som tog hand om de stackars afrikanska barnen”. Eller alla långa utfrågningar jag har fått genomgå på grund av att jag ser ut som jag gör.
Idag tycker jag att det är lättare att fokusera på de fördelar ett mixat ursprung har fört med sig. Inte finns det många människor i världen som har ett så unikt perspektiv på saker och ting som vi med föräldrar från olika håll i världen. Det är så otroligt häftigt att ha fått med sig olika kulturer och språk sedan barnsben, men också en öppenhet gentemot människor vars innersta kärna uttrycker att det inte spelar någon roll om du är vit, brun, gul, svart, röd eller någon annan färg på den mångfaldiga skalan – du kan själv identifiera vem du egentligen är.
Och till alla er där ute som spricker av nyfikenhet för att veta ursprunget hos människor som enligt era mått inte ser svenska ut, var så vänliga och respektera det svar ni får. Vare sig personen i fråga svarar Norrtälje, Norrland, Nordkorea eller Nigeria har ni ingen rätt att ta ifrån honom eller henne sin identifiering.
När vi generaliserar om att män står för sexuella övergrepp så handlar det inte om alla män, det handlar om män kontra kvinnor. Det är en teoretisk lek i huvudet där man jämför kvinnor som grupp mot män som grupp och finner att män står för 97% av de misstänka sexuella övergreppen. Det är ett logiskt bindande resonemang.
När personer (män) läser sådana slutsatser och tar åt sig personligen och känner ett behov av att försvara sig, så har de läst det fel. De som debatterar detta område utifrån en felaktig premiss behöver inte ha känt sig utpekade, kränkta eller anklagade, men de har feltolkat eller missförstått vad slutsatsen betyder.
Det handlar om att 97% av de misstänkta för sexuella övergrepp är män. Inte att 97% av alla män utför sexuella övergrepp eller att 97% kommer att göra det. Det blir därför fel då någon säger att ”det är inte alla män”. No-shit-Sherlock, det är extremt få som har påstått något sådant.
När man sen säger att det ”har med män att göra” så är det som en logisk slutsats (härledning) av att 97% av dem som misstänks för sexuella övergrepp är män. Därför är det logiskt att anta (genom deduktion) att det är >något> som kopplar sexuella övergrepp till män, som genus (som den teoretiska lekens slutsatser landade i). Det betyder att >något> är en koppling mellan män och sexuella övergrepp.
Utgår vi då ifrån att det är män som utför sexuella övergrepp är det FORTFARANDE INTE ”alla män”. Utan >något med män>. Eftersom i genusjämförelsen är 97% män och 3% kvinnor. Alltså >något med män> och fortfarande inte ”alla män”.
>Något med män> är en koppling mellan just män och sexuella övergrepp. Det är ett logiskt bindande resonemang.
Den som inte klarar av att förstå skillnaden mellan ett teoretiskt och ett praktiskt resonemang har fel. Inte lite rätt, utan fel. Okunskap ändrar inte ett logiskt bindande resonemang. Att avfärda något som du inte förstår eller inte kan ta in blir ett argumentationsfel. Människor har vandrat på månen fastän väldigt få människor skulle förstå det teoretiska och logiska resonemanget som möjliggjorde det.
När debatten nu utrett frågan om mäns oskuld kanske vi kan börja prata om mäns ansvar och skuld. För nog är det märkligt att vi har ett stort samhällsproblem som pågått i alla tider, men det finns ingen som är skyldig till någonting. Trots att vi, vilket jag förklarat, rent logiskt kan förstå att det är >något med män> som kopplar män till sexuella övergrepp och gör den således till en genusfråga. Det manliga könet utövar sexuellt våld mot det kvinnliga könet och >något med män> är kopplingen.
Vad är det då för >något med män> som gör sexuella övergrepp till en genusfråga? Det här är frågan vi alla borde fundera på för att komma framåt i våra funderingar och strävan efter en lösning.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Ingen är rasist, men vi har rasism överallt.
Ingen är sexist, men vi har sexism överallt.
Ingen är förmer än andra, men ingen lyssnar på andra än sig själv.
Ingen är värd mer än andra, men människor kategoriserar varandra i bra och dåliga.
Alla vill ha fred, men ändå är det alltid krig på jorden.
Ensam är stark, men ändå ska alla tvingas bry sig i vad du vill.
Du är mot förtryck, men vill ändå förbjuda folks kläder eller ta ifrån dom rätten att tro på vad dom vill.
Du pratar om ”svenska värderingar”, men utgår bara ifrån dig själv.
Du kämpar för rättvisa genom att kräva förtur.
Du kräver respekt, för din respektlöshet.
Alla har rätt att yttra sig, så länge du slipper höra kritiken mot dig.
Det är synd om dig som blir stigmatiserad, när du har som agenda att stigmatisera andra.
Du bryr dig om alla människor, som gör som du vill.
Du säger att du inte alls är som alla andra, men pratar om andra som om dom var kloner.
Du kämpar för jämlikhet, för den som du känner dig jämlik med.
Du känner dig angripen och kränkt, när du inte kommer undan med att angripa och kränka människor.
Du pratar om fördomar som om det vore en sanning, men fördömer sanningen som om det vore en fördom.
Du pratar om att hjälpa dom fattiga, men vill förbjuda tiggeri.
Solidaritet tycker du är viktigt, för dom som inte flyr.
Du pratar om att förbättra livet för människor, genom att favorisera och låtsas att dom som förlorar inte räknas.
Omvärldsuppfattningen hos många är upp och ned. Ryggradslösa är dom hycklare som försöker få oss att återigen tro att solen snurrar runt jorden. En känsla förvandlar inte månen till en ost för att den känns som en. Det är viktigt att ha koll på orsak och verkan och riktningen på den.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Det finns en vitt spridd uppfattning om att muslimska kvinnor skulle vara förtryckta, diskriminerade och underordnade enbart, och explicit, för att de tror på islam. Muslimska kvinnors status kan inte särskiljas från andra kvinnors status, mot bakgrund av att kvinnor världen över dagligen möter ojämlikhet oberoende av kvinnornas etnicitet, religiösa trosuppfattning och nationalitet eller deras omgivnings etnicitet, religiösa trosuppfattning och nationalitet.
Muslimska kvinnor är inte ensamma om att drabbas av ojämlikhet i samhället.
Det är viktigt att poängtera att tolkningen av könsroller i Koranen varierar mellan olika länder och kulturer i den muslimska världen – det förekommer principer och förfaranden som underkuvar och förtrycker kvinnor, bl a genom tvångsäktenskap, bortrövande, nekande av utbildning, könsstympning och begränsad frihet. Återigen är det viktigt att vi påminner oss om att dessa principer och förfaranden inte är exklusiva för islam, utan förekommer också i andra kulturer och trosläror. Vissa företeelser, som vi idag möjligen associerar med en muslimsk kontext, har existerat långt tidigare och i andra kontexter, oavhängigt kultur, nationalitet och religion.
Många moderna kvinnor och män förkastar nyss nämnda begränsningar och tolkar Koranen utifrån detta perspektiv. Det är nödvändigt att vi förstår att människor med makt, precis som i länder med annan troslära än islam, ibland använder religionen som ett incitament att rättfärdiga kvinnoförtryck. Som alltid är det viktigt att vi förstår att det är människor – i huvudsak män, och inte religion, som utövar förtryck mot kvinnor.
Slöjan används ofta som ”bevis” på kvinnoförtryck. Koranen påtalar att såväl kvinnor som män ska klä sig anständigt. Hur detta påbud tolkas och efterlevs varierar mycket. Många tror att muslimska kvinnor tvingas att bära hijab, niqab eller burka. Detta är inte skälet till att muslimska kvinnor i de flesta fall bär hijab, särskilt inte i västerlandet. Tvärtom, många kvinnor väljer själva att bära hijab, niqab eller burka. Det finns flera anledningar till detta, som t ex stolthet över att vara muslim, kulturell identitet, kollektiv känsla av gemenskap eller för att uttrycka känsla av självkontroll i offentligheten.
Kvinnoförtryck kan ha religiösa förtecken, men utövas inte sällan i en egen kontext, oavhängig kultur, religion eller etnicitet. Tyvärr förefaller förtryck av kvinnor vara inkorporerat i alla mänskliga aktiviteter över hela världen. Vi gör klokt i att inte utgå från vår egen uppväxt/kontext, då det kan innebära att vi blundar för att andras kontext kan vara väldigt annorlunda i grunden. Vi bör inte ta oss det ensidiga tolkningsföreträdet över hur andra vill leva sina liv i sin kontext och i sin religiösa trosuppfattning. Detta förfarande kallas etnocentrism.
P.S. För att förekomma eventuell kritik om att denna artikel skulle rättfärdiga kvinnoförtryck i muslimska länder eller kulturer: Vi på Motargument fördömer all form av kvinnoförtryck, oavsett orsak, bakgrund eller kontext, men för den som vill börja förstå förtryck av kvinnor i någon kontext går det inte att söka felaktiga orsaksförklaringar som exempelvis vid kulturella eller religiösa särartsförklaringar.
Samtalsaktivisterna vill öka förmågan att föra samtal. Under Almedalsveckan fick jag nöjet att delta i deras seminarium. Jag fick också tillfälle att intervjua Niclas Hellgren och Navid Modiri, som är två av projektets frontfigurer.
Under seminariet presenterade sig alla fyra Samtalsaktivisterna; Navid Modiri, Elin Turesson, Tobias Swahn och Niclas Hellgren. Fyra personer med mycket olika bakgrund, med det gemensamt att de upptäckt vikten av det genuina samtalet. Det där man pratar med och inte om varandra. Där man också lyssnar till varandra.
Incheckningen är en del av metoden. Under seminariet får jag också ”checka in”. Navid leder själva processen och guidar oss åhörare – eller faktiskt är vi ju samtalsdeltagare. Vi får några enkla anvisningar; just att lyssna för att förstå är en av dem.
Vi får sedan tänka oss en situation när vi upplevt att vi inte blivit lyssnade på. De som vill, får dela med sig och berätta hur det kändes. Allt skrivs upp, eller skördas, som Samtalsaktivisterna hellre kallar det. Det stora plakatet blir fullt av ord och korta meningar. Ord som ”arg”, ”irriterad”, formuleringar som ”jag känner mig oviktig” eller ”har jag uttryckt mig tokigt, det verkar inte som hen har förstått”.
Vid utcheckningen har flera av oss fått en aha-upplevelse och många vill gärna ta med sig metoden hem till sina arbetsplatser – och familjer.
Niclas berättar om hur samtalen, och lyssnandet, påverkar människor:
– Människor checkar in i samtalet utifrån olika bakgrunder. Sen när vi haft samtalet, vid utcheckningen, har folk hittat en slags essens, en kärna. I samtalet inser man hur mycket man har gemensamt med de andra. Man ser inte dreadlocksen eller kostymen, utan man ser bara människan. Man ser essensen av människor; att vilja höra till.
– Människor som känner att de blir lyssnade på, brukar bli lite mjukare. Det är som att fylla en kopp. Olika människor har koppen olika mycket fylld. Om en människa aldrig blivit lyssnad på så har de en väldigt tom kopp. Och bara genom att lyssna på den människan så fylls koppen. Och så kommer de sen att komma på och fråga dig en massa grejer “oj, nu har du frågat mig en massa grejer, men vem är du, vad gör du?”
Navid flikar in:
– Du är ett levande exempel på det. När du kom till samtalsaktivisterna så var du väldigt förberedd på konfrontation. Du var ganska argumentativ. Så du kom in och var nästan såhär “nu jävlar”, liksom. Och så fick du inte det tillbaka!
– Det var inte det att jag inte fick någonting tillbaka. Jag fick någonting annat tillbaka! Det är det som är så jäkla viktigt! I ett samtal är det två sidor som möts, och jag fick en respons. Och responsen var oväntad men väldigt, väldigt trygg.
– De första tre gångerna så kändes du förvirrad, “jag vet inte…hur gör jag nu, jag är så van vid att först slänger jag ur mig saker och sen du och så börjar vi liksom bråka”. Och så tror jag att du till och med testade att slänga ur dig nånting och så bara föll det platt på marken. Du fick en fråga istället “jaha, vad spännande, hur menar du nu? berätta mer!”. Mjukhet och lyhördhet tillbaka. Det var inte så att det landade direkt, det var mer nästan jobbigt tror jag. Du var så van vid att argumentera.
Mångfald ökar kreativiteten och förmågan att lösa problem i en grupp eller i ett samhälle, men det kan också – såklart – medföra motsättningar. För att kunna stå ut med varandra, kunna umgås, och kunna lösa konflikter på ett kreativt sätt behöver vi komma fram till gemensamma regler för umgänge. Hur går det med det, om vi upplever varandra som hotfulla, eller rentav hatar varandra?
Navid fortsätter att berätta om hur det var när Niclas kom till Samtalsaktivisterna:
– Första gången Niclas kom in… jag minns energin när han kom in. Jag kände igen mycket av det. Ju mer vi har lärt känna varandra så har jag insett att vi är väldigt lika. Vi har gjort olika resor men vi har många delar som är väldigt lika. När vi är på skolbesök så ser jag bara de här längst bak, de där bråkiga stökiga jävlarna som jag kan relatera till. För det var så jag var när jag växte upp. Och det gjorde att Niclas fastnade. “Fan va kul, det här kommer bli nåt bra” liksom! Vi har haft en lite hundvalpig, buffig skön relation. Som också har utvecklats till en mogen och trygg relation. Men vi gillar ju att gnabbas och buffa och utmana varandra.
Det är ju det Samtalsaktivisterna handlar om, också. Vi praktiserar ju våra principer själva. Ju tryggare vår metod blir, desto mer börjar vi ha konflikter internt. Men trygga konflikter!
Det handlar inte om att alla ska sitta och sjunga “Kumbaya” – och det är också en vanlig missuppfattning om oss, att vi är nåt hippiekollektiv där alla ska vara överens och typ smeka varandra medhårs hela tiden. Tvärtom! Det finns jättemycket känslor och konflikter i vår värld som vi behöver hantera.
Vi vill kunna bidra till det. Vi vill kunna skapa trygga rum där vi kan ha trygga konflikter. Utan att hugga, ha ihjäl varandra, förtrycka eller härska. Det behöver vi ju testa internt också, med varann och på oss själva. Det är ju skitjobbigt! Våra energinivåer går verkligen upp och ner. Det är mycket smärta och sorg och tomhet som omsätts i det här. Det är ju våra ingredienser.
Trygghet är alltså en viktig faktor, helt enkelt. Jag uppfattar det som en förutsättning för att både våga prata och att kunna lyssna för att förstå. Men jag kan inte låta bli att fundera på vilka som kommer och inte kommer till Samtalsaktivisternas öppna samtal.
Hur når man dem som inte vill samtala, som hellre vill debattera, argumentera och egentligen inte vill ändra sin ståndpunkt? Jag hinner knappt ställa frågan förrän Navid svarar både snabbt och mycket engagerat:
– De finns inte, skulle jag vilja säga om jag får utmana lite! Det finns inte ett “dom som har svårt för det”. Vi har ALLA svårt för det, tror jag. Jag tror att den är väldigt viktig att utmana sig själv i. Det är ofta det kommer människor till våra samtal som liksom “det här var jättebra, hur får vi hit dom som inte vill?” Skit i dom en stund! Bara fokusera på att nu är DU här, och jag tror att du är nog rätt så utmanad också. Lägg inte fokus på ett abstrakt “dom därborta”. Skit i det. Vi har alla svårt för det här. Vi behöver alla öva på det här. Det finns inte “dom som har det lite svårare”. Om en grupp människor inte kommer till våra samtal då är det vårt ansvar att få dom att känna sig ännu mer välkomna, istället för “dom vill inte komma för dom är inte intresserade av samtal”. För det är inte sant. Vi har inte lyckats få dom att känna sig trygga nog att komma. Många har kommit lite såhär försiktigt… dom har varit rädda, dom tror att vi är liksom vänster-AFA-liknande aktivister som ska slå dom på käften. Det har många sagt i efterhand, att de trodde det skulle vara så. Många som har andra typer av värderingar än vad vi har, eller som kanske röstar på partier som har andra värderingar kring migration eller integration än vad vi har. De kommer lite försiktigt såhär (Navid visar försiktigheten med hela kroppen) och sen inser dom att ”det är inte hotfullt härinne, här kan jag få säga saker och människor lyssnar på riktigt. Och då funkar ju inte mina åsiktskorridorsargument och mina “pk-maffian”, det funkar inte längre, för här lyssnar faktiskt folk.”
Niclas fortsätter:
– Om vi har 60 personer som kommer till ett samtal, och de får sin kopp lite mera fylld, så åtminstone när det kommer hem så kommer de att testa på att lyssna. Och då kommer de fylla någon annans kopp. Det vi har gått igenom i Samtalsaktivisterna det är ju bara det att någon har lyssnat. Hur mäktigt det faktiskt är! Inte bara att lyssna, utan att lyssna för att förstå. Att verkligen ta in den andra människan. Folk som kommer tillbaka dom berättar ju om hur det har ändrats därhemma, med sina kompisar, eller på sin arbetsplats. Det sprider konceptet. Vår organisation kanske inte växer, men samtalet växer. Och det är ju det som är syftet.
Samtalet, ja. Det kan ju ta plats ansikte mot ansikte, på Facebook eller Twitter. Vad tänker Samtalsaktivisterna om t ex snabb 140-tecken kommunikation kontra att mötas i ett samtal? Hur påverkas vi av att mötas eller inte mötas på riktigt?
– Idag finns en slags skenval mellan snabb kommunikation som twitterflödet, 140 tecken och snabbt snabbt snabbt – eller de här djupa långsamma samtalen som aldrig landar i nånting. “Nu får ni välja, antingen det här eller det där!” Men vi kanske behöver både och?! Det är som med mat där man behöver både långsamma och snabba kolhydrater. Du behöver inte välja bort twitter för att du läser böcker också, du kan ha båda två. Det finns ingen motsättning där. Det är två typer av… nästan två typer av tidsuppfattning. Det är en del av att vara människa, det finns olika behov. En av de vanligaste missuppfattningarna med Samtalsaktivisterna är att vi vill att alla ska göra såhär hela tiden “jaha, det här är istället för debatt”. Nej! Använd debatten! Debatten är en perfekt hammare. Men vi har en skruvmejsel också. När du inser att det här inte är en spik, det här är en skruv, då kan du få låna vår dialog som en skruvmejsel. Så har du olika verktyg i din verktygslåda. Vi har vissa verktyg, debatten har andra verktyg. Twitter är ett tredje verktyg. Och du kan medvetet välja vilket av de här du vill använda.
Vad har Samtalsaktivisterna för planer för framtiden?
– Det finns jättemånga bra människor som är duktiga på att lösa konflikter, och att bidra med olika typer av verktyg i grupper som har konflikter här och nu. Det vi vill göra är att ge verktyg till lärare, coacher och gemene man att bli bättre på att ha samtal, att skapa rum och skapa samtal där vi kan ha trygga konflikter så att det inte behöver urarta. Vi jobbar proaktivt.
Och det är inte vi som ska åka runt och hålla de här samtalen, utan vi ska träna dem som ska göra det. Vi ska bidra till de verktygslådorna, öka kapaciteten av samtalsledarskap i världen, i Sverige, i skolor och på arbetsplatser.
Genom att lyssna och bekräfta kan man alltså nå en annan slags kommunikation? frågar jag.
– Bekräfta människan, inte åsikten. Och det är det många tror, att vi bekräftar människors åsikter. Det är inte relevant egentligen. Åsikten är, på riktigt, inte relevant! Det enda personen behöver är att bli bekräftad. Det vill säga “Jag ser dig och jag hör dig och du har rätt att säga och att känna”. Sen vad du tycker… det kommer alltid finnas en massa olika åsikter.
Vad är det första du kommer att tänka på när du hör ordet demokrati?
Många kommer att tänka på ett statsskick där medborgarna har rättigheter och friheter och röstar fram sina regeringschefer. Demokrati går att se på många sätt. Ett av dem är hur demokrati utövas i praktiken och på vilka olika sätt det är möjligt att fatta ett demokratiskt beslut.
Demokrati handlar om att överföra folkets preferenser (viljor, behov, åsikter m m) till politiska beslut. Ett alternativ är att folket själva fattar besluten. Detta kallas direkt demokrati. Det har sin styrka i hög demokratisk legitimitet, men sin nackdel i dess praktiska omöjlighet i större sammanhang.
Ett annat alternativ är att folket utser representanter som fattar besluten åt dem. Det kallas för representativ demokrati.
Det finns fyra olika former som demokrati kan utövas på. Var och en av dessa har sina fördelar och sina nackdelar.
Representativ – en vald företrädare fattar besluten. Fokus på representation.
Deltagande – folket fattar besluten genom aktivt deltagande. Fokus på deltagande.
Deliberativ (övervägande) – besluten fattas genom diskussioner, överläggningar och konsensus. Fokus på saklighet och förståelse.
Direktdemokrati – besluten fattas omgående och av alla aktörer som beslutet berör. En form av deltagande demokrati. Fokus på legitimitet.
I vår vardag använder vi medvetet och omedvetet, både som människor och samhälle i stort, olika sätt att fatta demokratiska beslut. De här olika formerna finns på olika vis och på olika nivåer i vårt samhälle. De överlappar varandra och finns i både formella och informella sammanhang.
Det märks i den direkta relationen mellan människor i hur vi hanterar – eller inte hanterar – konflikter. Det syns också på det vis vi väljer de människor som ska styra vårt land. I föreningslivet, i politiska nämnder, i företagsstyrelser, mellan vänner och inom familjen. Demokratiska (eller odemokratiska) beslut är alltså inte bara resultatet av politiken, utan en vardaglig företeelse människor gör medvetet eller omedvetet hela tiden. Både som samhälle och som individer.
Är då alla former för demokratiskt beslutsfattande lika bra? Kanske, kanske inte. Omdömet beror på vilken demokratisk måttstock vi tillämpar. Vilka värden vi anser är viktigast för stunden.
Direktdemokrati
Den äldsta formen för folkstyre är folkmötet. Alla medborgare samlas och deltar alla i beslutandet. Varje fråga avhandlas var för sig och varje medborgare röstar för eller mot. Det vanliga är att människor går till ett gemensamt torg eller en större lokal.
Direktdemokrati har en begränsning. Alla människor kan inte samlas och avhandla varje fråga i för stor utsträckning. Det blir en praktisk omöjlighet. Om stora grupper av människor möts blir det svårt att debattera och att fatta beslut. Sen kan avstånden göra så att endast de som bor nära kan delta i besluten. Direktdemokrati kan bara användas i väldigt lokala sammanhang.
I det antika Grekland samlades människor bland annat på Epidauros-teatern för att fatta direktdemokratiska beslut. Den är likt andra byggd för bästa möjliga akustik. På det här viset kunde även åhörare som satt längst upp höra vad som sades.
Schweiz brukar kallas direktdemokratiskt på grund av att staten har inslag av direktdemokrati på lokal nivå och relativt lättare för medborgare att få till stånd folkomröstningar (s k referendum).
Schweiz är emellertid en representativ demokrati på nationell nivå precis som alla andra demokratiska stater är. Det vore i praktiken omöjligt om alla medborgare i hela landet skulle behöva samlas varje dag för folkomröstningar i varje enskilt nationellt ärende.
Direktdemokrati kan vara attraktivt inom lokala angelägenheter och på lokal nivå eller i slutna sammanhang. Det går att ha omröstningar bland människor i frågor som rör kommuner, inom föreningar eller andra saker. Det största direktdemokratiska inslaget i Sverige är folkomröstningar.
Vi använder även dagligen direktdemokrati när vi omedelbart röstar för saker i vår vardag. ”Ska vi se den här eller den där filmen? Vi röstar”. Direktdemokrati betyder att du representerar dig själv direkt i alla sammanhang. Folket beslutar själva. Direktdemokrati har en hög demokratisk legitimitet, men blir svårare och svårare att genomföra desto större sammanhang det gäller.
Representativ demokrati
Det synsätt som är mest tongivande och som anses vara en av de huvudsakliga kriterierna för demokratins sätt att fungera är frågan om representation. Det är viktigt att politiken och demokratiska beslut avspeglar medborgarnas uppfattningar.
Enligt den representativa demokratiska formen så väljs ombud för att representera andra människor i det demokratiska beslutsfattande. Valda ombud bör till sina åsikter – och gärna sociala bakgrund – vara så lika sina väljare som möjligt. Idén om att demokratin ska följa principen om folkstyre innefattar att folkets önskemål ska vara rättesnöret för demokratin – som ju betyder folkstyre.
Vårt politiska system i Sverige bygger på att vi väljer de företrädare vi vill ska representera oss. Medborgarnas åsikter och politiska viljor ska avspeglas i olika politiska områden som t ex hälsovård, skatter, utbildning och i förlängningen även det ideologiska och i vissa fall även religiösa. De politiska områdena ska sedan överföras till konkreta offentliga beslut. Det är den idealiska ordningen i en representativ demokrati.
House of Commons i Storbritannien är en representativ form av demokrati. Målning från 1833
Genom passivt deltagande kan den demokratiska principen om allas lika röst tillfredsställas.
De människor som väljs till att vara ombud för andra människor är ordnade för att representera de representerades uppfattningar. Tanken är att representationen (och pluralismen) i sig självt ska vara det ”naturliga underlaget” för politiskt beslutsfattande. Den makt ett parti får ska vara relaterat till andelen av rösterna ett parti innehar.
Sverige har en representativ demokrati . Vi väljer 349 stycken företrädare för befolkningen för en mandatperiod. Ledamöterna fattar beslut i vårt ställe på. Vi väljer även företrädare till kommuner, landsting, kyrkofullmäktige och till EU-parlamentet.
I vardagliga sammanhang kan representativ demokrati vara när en person ber en annan att utföra en tjänst i dess ställe. En beställning på en restaurang eller när hyresgästföreningen bedriver bostadspolitiska frågor för hyresgästerna som är medlemmar i föreningen. Det kan också vara när en offentlig tjänst eller service utförs för någon. Det kan vara som en s k ”god man” eller som en offentlig försvarare eller ombud.
Deltagardemokrati (även kallad brukardemokrati)
Ett annat sätt att genomföra demokrati i praktiken är att fokusera på folkligt deltagande. Demokratin utförs av deltagarna i ett givet sammanhang för att dem är deltagare. Du får en möjlighet att påverka beslutsfattandet för att du är en deltagare. T ex är arbetsplatsdemokrati en form av deltagardemokrati. Elevråd eller studentkårer som ges inflytande över frågor som rör de själva är ett annat exempel.
I den här formen fokuseras det på ett aktivt deltagande. Det räcker inte med passivt deltagande som vid representativ demokrati, anses det. Inte heller räcker det med att politikerna läser av människors åsikter och omsätter dem i politisk praktik. Det krävs istället att människor själva aktivt deltar i politiken. Då får människor godare insikt i politiska sakfrågor och möjlighet att delta i den politiska processen och får därmed mer inflytande.
Folkomröstningar som den i Storbritannien om medlemskapet i EU är det enskilt största inslaget av direktdemokrati som finns. Direktdemokrati är en form av deltagande demokrati.
Aktiv medverkan vid demokratiskt beslutsfattande skapar kontaktytor och nätverk mellan människor. Vi blir mer vidsynta, öppna och toleranta mot andra människors åsikter och livsstilar.
Ett annat argument är att det ger ett större inflytande underifrån och motverkar därmed elitism. Tanken är att samhället utvecklar en allmänanda. Genom aktivt och bredare engagemang i samhällsfrågorna ökar också ansvarstagandet för dem.
Demokratin utövas genom att aggregera (”samla in”) medborgarnas samlade önskningar, viljor, behov m m. Demokratin ska samtidigt bidra till att utveckla dessa samlade önskningar, viljor behov m m på ett för demokratin, medborgare och samhället gynnsamt vis.
Deliberativ (överläggande) demokrati
Den deliberativa formen har som idé att demokrati måste komma genom diskussion, dialog och med ställningstaganden som är grundade på sunda och väl övervägda argument. Svepande, populistiska floskler och dåligt genomtänkta beslut ska därigenom kunna undvikas.
Demokratiska beslut ska fattas på rationellt goda argument och inte på passionerat önsketänkande.
Watergate-kommissionen och senatens utfrågning 1973 är ett bra exempel på deliberativ demokrati där en förståelse söktes genom överläggning av rationella argument
Den deliberativa demokratin söker konsensuslösningar och samtalssituationer där sakliga argument, förnuft och eftertanke snarare än propaganda, fördomar, generaliseringar och stereotyper ska leda det demokratiska beslutsfattande. Tanken är att det gynnar hela samhället. Ju mer välgrundat och med största möjliga samsyn ett beslut har, desto mer demokratiskt är det.
Demokratiska beslut som fattas i en deliberativ anda formar en större allmänanda för politiken och leder till en större samsyn (konsensus) i det politiska livet. Det bästa demokratiska beslutet, hävdas det, är när det är så förankrat som möjligt. Ett beslut där så många aktörer och deltagare som möjligt har kommit till tals och beslutet grundar sig på noga överläggningar är enligt den här formen det bästa beslutet.
Nackdelen med att fatta ett demokratiskt beslut enligt en deliberativ form är tid. Desto fler som behöver höras och desto fler argument som behöver vägas in desto mer tid kommer varje punkt på dagordningen att ta. I praktiken blir det omöjligt att göra det mer än i mindre sammanhang. Om hela samhällets åsikter och samlade argument ska värderas inför varje beslut kommer det tar flera generationer att besluta om ens det enklaste sakerna.
I ett vardagligt sammanhang är en deliberativ överenskommelse den där alla personer får säga sitt och får prata för sin sak. I den gemensamma strävan efter en samsyn finns de bäst lämpade besluten när alla är överens. Ingen bär på en absolut sanning utan den går att finna i det gemensamma sökandet efter de lämpligaste svaren.
Runt 400 – talet e Kr började alla fria män i Aten samlas vid Akropolis varje vecka för att fatta demokratiska beslut
Olika värden och funktionssätt – motsägelsefulla eller kompletterande?
Representativitet, deltagande, deliberation (överläggande) är alla olika måttstockar på demokratins ideala funktionssätt. Det handlar om olika sätt att överföra människors viljor, behov och åsikter till demokratiska beslut. Det är olika värden och beroende på vilken som anses viktigast kommer också vara svaret på frågan – ”Vad är mest demokratiskt?”
Det går att se representativitet, deltagande och deliberation som olika värden. De som föredrar en hög representativitet varnar med faran för att kravet på deltagande gör att inte alla kan vara med, samt att de med högt deltagande kommer profilera sig av samma anledning.
Deliberativa krav är motsägelsefulla till kravet om representativitet. Om du vill förbättra det offentliga beslutsfattandet genom att ”sålla” mellan åsikter och argument kommer de som representerar fördomsfulla eller ogenomtänkta åsikter att avfärdas från dagordningen. Åt motsatt håll är det personer med talets gåva och mest utbildning som får fördelar i ett beslutsfattande som är deliberativt. Representativa former för demokratiskt beslutsfattande motverkar alltså det.
Mellan deltagande och deliberativa formerna finns det också konflikter. Ju fler deltagare det finns, desto mer kvantifierade blir åsikterna, vilket står i ett motsatsförhållande till att varje åsikt och argument sakligt ska värderas var för sig för att nå den mest rationella lösningen för alla parter.
För att det ska fungera med ett rationellt och meningsfullt utbyte mellan människor måste det ske i en mindre skala. På stora massmöten går det knappast att överlägga, det handlar snarare om att agitera och att ensidigt ta ställning för eller mot ett förslag. Nackdelen med representativ demokrati är att den inte säger någonting om vilken utveckling samhället ska ha. Det ges bara en politisk mandatfördelning och ingenting mer sakpolitiskt än så. Det finns ingen samlad politisk vilja eller ett tydligt folkligt ställningstagande. Samtidigt säger formen ingenting om vilka politiska resurser som finns i landet. Bara för att ett parti får ett visst bestämt antal röster betyder inte det att det matchar andelen medlemmarna i partiet eller deras faktiska resurser och sociala kapital.
De olika formerna för demokratiskt beslutsfattande är olika bra beroende på situation. Den representativa formen är mest rättvis och låter fler människor delta. Den ligger också närmast demokratins ursprungliga ideal om jämlikhet, att våra åsikter är lika mycket värda. Detta gäller oavsett om åsikterna är genomtänkta eller inte eller om det är frågan om aktivt eller passivt deltagande.
De andra formerna är önskvärda närhelst det är mer praktiskt eller mer fokus på deltagande eller konsensus. Det beror på vilken situation det är, och vilka värden som är mest önskvärda, som till slut avgör vilken av de olika formerna som är mest lämplig för stunden.
Sverigedemokraterna har nu presenterat sin nya taktik “Mindre fakta och mera känslor”. Detta för att de locka vanliga Svenssons. Detta ska alltså vara något nytt, men är det verkligen det? Denna nya taktik härstammar från samma person som var ansvarig för den kritiserade EU-kampanjen i tunnelbanan vilken jag nämner längre ner i denna artikel. SD:s kommunikationsstrateg Joakim Wallerstein säger till Dagens Nyheter om den nya taktiken:
Det är en medelsvensson som vi är ute efter som kanske inte ens upplever de problem som vi pratar om. Vi vill fokusera på känslan i landet och inte det rent tekniska. Det är deppigt, det är oroligt, folk är inte trygga,
Vi ska ta och titta på lite av Sverigedemokraternas påståenden och kampanjer.
Inte rasist, men uppmärksammade Jimmie Åkessons uttalande efter hans sommartal 2015 där han påstod att brottsligheten hade gått upp. Reportern ifrågasätter Åkesson och hänvisar till BRÅ:s statistik som visar att det är tvärtom. Åkesson svarar då på följande sätt:
Jag tycker dels att väldigt många människor upplever en situation idag där man har en annan karaktär på brottsligheten. Den här typen av förortsupplopp som vi har sett till exempel, är ett förhållandevis nytt fenomen i Sverige. Den här typen av gängkriminalitet och organiserad brottslighet är också förhållandevis nytt. Så att bara jämföra statistik rakt av på det sättet, det låter sig inte göras. Det ger inte en rättvis bild
Åkesson är inte ensam utan även andra företrädare för partiet har en konstig syn på sanningen. Sala-politikern Bo Lindholm påstod i ett inlägg att den berömda bilden på den drunknade Alan, 3 år var arrangerad. När reportern på Sala Allehanda ifrågasätter påståendet och vill veta vad Lindholm har för källa till detta svarar han:
– Jag har ingen källa. Det är personer som delat det på Facebook.
På frågan om han inte borde vara mer källkritisk blir svaret följande:
– Nej, varför måste man vara det? Det här är ju en känsla som jag har. Vad är det som säger att det inte har skett så här?
När reportern undrar om det inte är viktigt att vara försiktig och se till att det man delar är sant svarar Lindholm:
– Så kanske du tänker. Men jag kanske tänker med känslor i stället?
Lindholm vägrar alltså vara källkritisk och litar hellre på sin känsla.
Sverigedemokraterna gick så långt att de i sin EU-kampanj förlitade sig helt på deras egna upplevelser. Till Dagens media svararJoakim Wallerstein, ansvarig för kampanjen, på frågan om hur de kan veta huruvida tiggeriet är organiserat eller inte:
– Det ena är att vi är från Stockholm, det är bara att ta en promenad så ser man. De där personerna cirkulerar ganska bra genom stan. Länsstyrelsen har också presenterat en rapport den 8 maj där de visar på människohandel och tiggeri. Det är organiserat, det är vad vi utgår ifrån.
Wallerstein får en följdfråga om de verkligen har någon fakta som stödjer deras påstående. Han svarar så här:
– Nej, egentligen inte. Det är inte min sak att ta fram. Vi baserar det på Länsstyrelsens rapport och våra egna upplevelser.
Vad finns då kvar av det hela? SD baserar alltså hela sin EU-kampanj på sina egna upplevelser.
Sverigedemokraterna försökte skrämma upp oss genom att påstå att Sverige var på väg att gå under, och att vi stod inför en kommande systemkollaps. Det har visat sig att det är tvärtom. Det går bra för Sverige. De uppmanade de sina att föra en utomparlamentarisk kamp. I och med detta åkte flera riksdagspolitiker till den grekiska ön Lesbos där de spred flygblad med en hel del påståenden. Nedan en genomgång av deras flygblad som är hämtad ur DN:s artikel Flera sakfel i SD:s flygblad
”Sveriges rikedom är borta. Vi måste låna pengar för att ge våra medborgare utbildning och grundläggande vård.”
Alla potentiella europeiska mottagarländer för flyktingar har statsskulder och nästa alla har underskott i statsfinanserna. Förra året hade 20 EU-länder större underskott i statsfinanserna än Sverige.
I procent av BNP är den svenska statsskulden ungefär hälften så stor som för 20 år sedan. Om man räknar in vidareutlåning och tillgångar har den sjunkit ännu mer de senaste åren.
2. Sverige har fått hög brottslighet ”på grund av decennier av massinvandring”, heter det. En brottskategori som lyfts fram är våldtäkt: ”Sverige har nu också det näst högsta antalet våldtäktsanmälningar i hela världen.”
Gruppen utrikes födda har en överrepresentation bland anmälningarna i vissa brottskategorier. Anmälningsstatistik för våldtäkt är notoriskt svårtolkad, enligt brottsforskare. I en analys av Brottsförebyggande rådet från 2008 bedömdes Sverige ligga i mitten bland en grupp västeuropeiska länder i fråga om utsatthet. Den ökade benägenheten att anmäla kan bero på en rad faktorer förutom en verklig ökning, som ändrade attityder, ändrad lagstiftning och ändrar statistikföring. I studien från 2008 drogs slutsatsen att en faktisk ökning av vissa våldtäktstyper var sannolik men att huvudorsaken till ökade tal var ökad anmälningsbenägenhet. Men i en rapport som kom tidigare i år skriver Brå att ”det är inte sannolikt att utvecklingen av anmälda sexualbrott speglar en faktisk ökning av sexualbrotten”. Där antas att utsattheten för sexualbrott varit stabil under 2000-talet.
3. ”Vi kan för närvarande endast erbjuda tält och campingsängar”.
Några tält håller på och sättas upp av MSB, men inget av dem har ännu tagits i bruk. Boendesituationen ändras från dag till dag. Vissa dagar måste en stor del av de asylsökande tillfälligt inkvarteras i idrottshallar och andra akuta lösningar, andra dagar är det mer normala asylboenden det rör sig om, enligt Migrationsverkets presschef. Men det är aldrig ”endast” campingsängar och tält. 4. ”Ni kommer till slut att skickas tillbaka hem.”
Andelen asylsökande som fått uppehållstillstånd i Sverige hittills i år är 78 procent, enligt Migrationsverket. Enligt SD-företrädare syftar denna mening i flygbladet framför allt på sexpartiuppgörelsen om att införa tillfälliga uppehållstillstånd. I den är barnfamiljer och ensamkommande flyktingbarn undantagna, och den som kan uppvisa en inkomst det går att leva på när det tillfälliga tillståndet gått ut ska få ett permament tillstånd, även om asylskälen då fallit.
5. ”Halalslakt och att bära nikab och burka på offentliga platser kommer att förbjudas i Sverige.”
Halalslakt är tillåten i Sverige om djuren först bedövas. Det är inte förbjudet att bära nikab eller burka på offentlig plats i Sverige.
När det gäller argumentet om att flyktingar kommer att skickas hem igen så har asylreglerna ändrats så att tillfälligt uppehåll tillfälligt ska vara norm. Om det sista påståendet om att nikab och burka skulle vara förbjudet svarar Åkesson i en intervju i SVT att
“Vi kan ju hänga upp oss på om det är fakta eller inte”
Han fortsätter med att det kommer att bli förbjudet om SD får makten. Alltså ett stort “om”. Det är alltså inte så noga med fakta.
Vi backar några år till och tittar på Åkessons första krönika i DN 2009. Aftonbladet gick igenom hans krönika och det visade sig att av 24 påståenden var 10 helt felaktiga eller saknar vetenskaplig grund. Ytterligare 4 anses vara kraftigt överdrivna. Vad svarar då Åkesson på denna kritik?
– Det finns nästan ingen information att tillgå, men i rimlighetens namn kan man anta att det stämmer.
Känslor, upplevelser, om, antagande istället för fakta och statistik. Kommer Sverigedemokraterna verkligen anamma en ny taktik eller har de enbart gått ut med något de hela tiden gjort?
Titta gärna på min länksamling där lögner från den ”sverigevänliga” rörelsen spräcks. Det handlar om både sympatisörer och folkvalda ända upp i partitoppen som blivit påkomna med lögner.
Den 1 april 2014 trädde en ny svensk lag i kraft som innebär att alla politiska partier och enskilda valkandidater som deltar i val till riksdagen eller Europaparlamentet årligen ska lämna intäktsredovisning till Kammarkollegiet, och att det ska göras senast den första juli varje år.
SD har lämnat in dessa uppgifter, för kalenderår 2015, som offentliggörs, likt alla andra partiers redovisning. Alla siffror är enkla att hitta på Kammarkollegiet.
Bland siffrorna kan man bland annat notera att SD inte har fått en enda krona i statligt stöd till sin kvinnoorganisation under år 2015.
Medlemsavgifter som inkommit till SD var 3 751 440 kronor.
Fotnot: Tröskelvärdet för redovisningskravet var 22.250:- under kalenderår 2015.
Fotnot 2: Personer som vill donera pengar anonymt kan fortfarande i skrivande stund göra detta till partiernas lokalavdelningar, och dessa lokalavdelningar kan fritt välja att använda pengarna eller sända dem till moderpartiets högkvarter om de så vill. Det förekommer personer som uttryckt önskan att täppa till detta ”kryphål”.
Fotnot 3: De medlemmar som inte betalat föregående års medlemsavgift till SD kommer raderas ur SD:s medlemsregister i april under nästa år. I april 2015 togs 15,44% av medlemmarna bort. I april 2014 raderades 17,64% av medlemmarna. I april 2011 försvann också en mycket stor andel.
Inom ramen för varje religion finns lika många attityder och lika många beteenden som det finns följare. Extremism är inte exklusivt för en specifik troslära. Det finns människor som helhjärtat ser sig själva som muslimer som har begått hemskheter i islams namn. Med all rätt kallas dessa människor extremister. Med all rätt kallas deras tolkning av islam extremism.
De muslimska extremisterna utgör en liten minoritet av världens muslimer och en stor majoritet av världens muslimer förkastar islamistiskt våld. Denna stora majoritet ser på extremisternas tolkning som en förvrängning av religionen.
Det är viktigt att vi påminner oss om att extremism inte är unikt för islam.
2015 gjorde Pew Research Center en undersökning i 11 länder med stora muslimska befolkningar. Resultatet av undersökningen visar att en överväldigande majoritet hyser negativa åsikter om Daesh.
Vi gör klokt i att komma ihåg att islam, likt andra abrahimitiska religioner, innefattar en oändlig mängd åsikter, beteenden och olika sätt att tolka den heliga skriften, som nedtecknats långt före den enskildes levnad. Islamistiska terrorister indoktrineras att anamma radikala tolkningar, och plockar selektivt ut delar vars syfte, i islams vagga, var att reglera krigföring. Terroristerna omsätter de tolkningarna i vår samtid.
Det finns en vitt spridd konspiration som uttrycker att muslimer, i syfte att få muslimer att framstå som fredliga, har rätt att ljuga för icke-troende om sin tro och sina åsikter. Företeelsen kallas taqqiyya och innefattas i, framför allt, shiitisk islam, men är inte generellt applicerbar på islam och muslimer, utan påbjuds för att, under särskilt utsatta omständigheter, skydda sig själv från fysisk eller psykisk skada.
På islam.nu kan vi läsa följande om det omdiskuterade taqqiyya:
Om du angrips och hotas till döden helt enkelt för att du är muslim, ja då är det inte förbjudet för dig att ljuga och säga att du är kristen till exempel. Det här är dock något som väldigt sällan händer och inget man får göra förutom i en absolut nödsituation
Det finns, också bland muslimer, en föreställning om att muslimska ledare och grupper inte fördömer terrorism i islams namn. I denna kontext är det nödvändigt att poängtera att en stor andel muslimska statsöverhuvud, politiker, organisationsledare och individer regelbundet fördömer muslimsk terrorism.
Muslimer är föremål för hatbrott. Antalet hatbrott gentemot muslimer ökar ur ett internationellt perspektiv. Siffrorna är troligen inte helt representativa då endast de anmälda brotten tas upp i statistiken. Det kan finnas en mängd olika orsaker till att hatbrott mot muslimer ökar. Antimuslimsk/islamofobisk retorik fokuserar på att stigmatisera muslimer genom att klistra på dem etiketter som terrorister och extremister. Islamofober har för avsikt att skrämma människor genom att ihärdigt hamra in att närvaro av muslimer och islam är synonymt med hot av den nationella identiteten. Muslimer utmålas ofta som en monolitisk grupp, med en kultur som inte är förenlig med mänskliga rättigheter och demokrati. Vanliga muslimer tvingas klä skott för vad muslimska terrorister säger sig utföra i islams namn.
Föreställningen om att islam är roten till all ondska bemöter man enklast med att poängtera att vi är skyldiga att påminna oss om att det är människor, inte religioner, som utför goda eller onda handlingar.
Historiskt sett är terrorism en komplex företeelse. Terrorattacker har, genom historien, utförts av alla typer av extremister. Att fokusera enbart på islamistisk terrorism är både historielöst och stigmatiserande, ur ett människoperspektiv. Det finns en myt som säger att islamism ligger bakom all terrorism. Det är en naiv myt och den har tidigare knäckts här på Motargument.
Det finns en vilja hos vissa att sätta likhetstecken mellan att vara muslim och att vara islamist. Det är livsfarligt att generalisera om en majoritet utifrån vad en minoritet gör, tycker eller uttrycker.
Denna bok är skriven av Assata Shakur – Min Historia. Det är en självbiografi och den är utgiven på Verbal Förlag.
Assata Shakur – Min historia, bokframsida, Verbal Förlag.
Första kapitlet slänger in läsaren direkt i en brutal skildring av då hon blir arresterad i maj 1973, vilket är inledningen till mycket detaljerade – och efter ett tag en aning tråkiga – beskrivningar av närapå alla detaljer som Assata blir utsatt för i rättegångar. Flera olika förhalningar och struliga saker inträffar under häktningsperioderna som blir långa och uppenbart plågsamma.
I vartannat kapitel berättar Assata om olika minnen från sin uppväxttid i kronologisk ordning, som beskriver Apartheid-systemet tydligt på flera sätt.
Intryckt mellan kapitlen är det sidor med hennes egna dikter, som jag känner förtar lite av min läsupplevelse. Kanske är de bitarna mer attraktiva för poesi-intresserade gissar jag. Översättning och tolkning av dikterna har gjorts av Athena Farrokhzad och Leandro Schclarek Mulinari.
Min Historia av Assata Shakur är mycket intressant för de vardagliga beskrivningarna av USA från andra världskriget fram till slutet av 1970-talet, då Assata rymmer till Kuba. Men, jag tycker att en redaktör borde ha satt ner foten och kortat ner manuset betydligt. Det finns två mycket bra förord och en efterkommentar i denna utgåva som förklarar mer omkring tiden, stämningen och politiska läget.
Fotnot: Assata föddes som Joanne Deborah Byron och är även känd som Joanne Chesimard.
Assata Shakur – Min Historia utgiven på Verbal Förlag. Omslag av Kolbjörn Guwallius.
Motargument 