Sverigedemokraterna älskar stora ord – eller lögner, beroende på hur man ser det. Senast var det omvandlingen av permanenta uppehållstillstånd (PUT) till tidsbegränsade. Jimmie Åkesson (SD) blåser i trumpeten, publiken jublar, och kommentarsfälten fylls av människor som tror att flygplatserna snart måste bygga extra startbanor för alla de massutvisningar som väntar.
I inlägget på SD:s officiella Facebookkonto läser vi:
”Sverigedemokraterna och regeringen går vidare med att omvandla permanenta uppehållstillstånd (PUT) till tidsbegränsade.
Även gamla PUT kan dras tillbaka och om skäl saknas kan utvisning bli aktuellt.” (Källa: Facebook)
Propaganda från SD:s Facebooksida 250927.
Men alla som redan packat väskorna åt sina grannar kan packa upp igen: resan är inställd.
Den pyttelilla detaljen SD ”råkade” glömma
De som har PUT kan i stor utsträckning bli svenska medborgare. Och svenska medborgare, tro det eller ej, utvisas inte. Så medan SD säljer biljetter till en massdeportation som aldrig avgår, står myndigheterna och delar ut blågula pass.
Det här är inget politiskt genombrott. Det är ett teaterstycke där SD spelar hjälten i den ”hårda migrationspolitiken”. Publiken gråter, applåderar och kastar rosor – trots att manuset är ihåligt.
I praktiken händer inget av det SD antyder. Människor som bott här i åratal, jobbat, gått i skola och bildat familj kommer inte att lastas på flygplan. De kommer att bo kvar – och många blir dessutom svenska medborgare. Den enda resan som sker är från PUT till passkontoret.
SD säljer en dröm om massåtervandring. Väljarna köper den med iver och blir lika besvikna när resultatet uteblir. I slutändan är det bara en sak som lämnar landet: illusionen om massåtervandring.
Markus Allard, Örebropartiets partiledare, dundrar i en debatt i kommunfullmäktige:
”– Sverige är svenskarnas land!”.
”– Vi måste ha en omfattande återvandring. De ska ut härifrån!”
”– Vi är inte hela världens jävla socialkontor, och vi ska inte vara det. Vi ska inte vara det, men det får ni ju aldrig in i huvudet. Varför är de ens här då?” (Källa: Samnytt)
Att länder enbart skulle tillhöra majoritetsbefolkningen har yttrats av många högerextrema före honom. Det finns en gammal, ”fin” tradition hos nazister, fascister, nationalister, nationalkonservativa, högerpopulister, vit makt-anhängare, alt-rightare och ”socialkonservativa” (SD, alltså) att närmast tvångsmässigt kategorisera människor i ”vi och dom”, ”svenskar och icke-svenskar”.
Motargument har vid ett flertal tillfällen ifrågasatt mantrat om att Sverige skulle vara enbart svenskarnas land.
Hur många generationer krävs för Allard, och andra, för att en person ska kunna betraktas som svensk?
Sverige är alla invånares land.
Sverige rymmer människor med olika bakgrund, kultur, religion och språk. Sverige är vårt land, inte bara ”svenskarnas” land. Förutom svenskar bor romer, judar, samer, sverigefinnar, tornedalingar och invandrare från hela världen i vårt land Sverige.
Människor som tvångsmässigt kategoriserar andra människor mot bakgrund av ursprung, religion och språk. är etnonationalister, vilket innebär att de i praktiken baserar sin människosyn på biologisk rasism.
Sverige är ”vi”, inte ”vi och dom”.
Uttalandena från Allard har ifrågasatts av andra kommunpolitiker i Örebro. En av dem sammanfattar det på ett bra sätt:
”– Jag anser att sådana uttalanden hör hemma under Nazitysklands tid!”.
Markus Allards anförande återfinns i Samnytt-länken nedan.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Källa:
Samnytt: Markus Allard i invandringsdebatt: ”Sverige är svenskarnas land” (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik” https://archive.ph/iJvB2
En satirisk rapport från insidan – där algoritmer möter affekt
Dag 1 – Introduktion och onboarding:
Jag kom dit med ett USB-minne fullt av solidaritet. De bad mig lämna det i receptionen. Jag fick se en introduktionsfilm: ”Så skapar du misstro med hjälp av emojis och statistiklös grafik.” Jag frågade om källkritik. De sa: ”Det är ett vänsterord.”
Dag 2 – Produktionslinjen:
Min första uppgift var att skapa ett inlägg om bidragstagare. Jag föreslog att vi skulle intervjua en verklig person. De sa: ”Verklighet är för komplex. Vi jobbar med typfall.” Jag fick en mall: man, hoodie, iPhone, kebab. Jag frågade om vi kunde byta ut kebaben mot en bok. De sa: ”Då förlorar vi räckvidd.”
Dag 3 – Algoritmisk affektoptimering:
Jag fick lära mig att varje inlägg ska innehålla minst ett moraliskt hot, ett kulturellt trauma och en visuell trigger. Jag föreslog att vi skulle lägga till en lösning. De sa: ”Lösningar minskar engagemang.”
Dag 4 – Kommentarstyrning:
Jag blev tilldelad ett kommentarsfält. Min uppgift var att förstärka ilska, ignorera saklighet och belöna misstänksamhet. Jag råkade gilla en kommentar om empati. Systemet skickade mig ett varningsmejl: ”Du har brutit mot affektprotokoll 3.2.”
Dag 5 – Interna memer:
Jag skapade en meme där en svensk flagga gråter över en bidragsbudget. Jag föreslog att vi skulle lägga till en historisk kontext. De sa: ”Historien är för nyanserad. Vi föredrar känslomässig förenkling.”
Dag 6 – Ledarens algoritmiska aura:
Jag fick i uppdrag att förstärka Åkessons aura. Jag föreslog att vi skulle citera honom korrekt. De sa: ”Direkta citat är riskabla. Vi jobbar med tolkad autenticitet.”
Dag 7 – Trollfabrikens etikpolicy:
Jag frågade om det fanns någon etisk gräns. De visade mig en PowerPoint med rubriken: ”Etik är ett hinder för räckvidd.” Jag föreslog att vi skulle diskutera demokratins värde. De sa: ”Det är inte vår målgrupp.”
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Samtiden, Sverigedemokraternas egen medieplattform, publicerade den 23 september 2025 en artikel av Jakob Sjölander med rubriken ”Uppenbar sanning och absurd konspirationsteori på samma gång”. Texten framstår vid första anblick som en reflektion över begreppsförvirring i samhällsdebatten. Men en närmare granskning visar att den är ett politiskt inlägg som flyttar gränserna för vad som uppfattas som rimliga påståenden om rasism, klimat och invandring – samtidigt som den avfärdar etablerad forskning.
Retoriken: en relativisering av sanningen
Sjölander utgår från en tes om att samhället drabbats av ”konspirationskonspirationer” – alltså falska anklagelser om konspirationsteorier. Hans metod är att ställa två påståenden bredvid varandra: ett som han medger är sant i någon trivial mening, och ett annat som han kallar absurt eller extremt. På så sätt kan han relativisera hela problemkomplex:
• Systematisk rasism: Enligt honom är det ”sant” att färgade klarar sig sämre statistiskt, men ”absurt” att hävda att samhället är strukturellt genomsyrat av rasism. Här bortser han från decennier av forskning som visar just hur lagar, institutioner och arbetsmarknadssystem kan reproducera ojämlikhet även utan öppet rasistiska avsikter.
• Klimatförändringar: Han medger att temperaturen ökat, men avfärdar slutsatser om allvarliga följder som överdrifter. I praktiken ställer han därmed vetenskaplig konsensus mot en egen tolkning som reducerar klimatkrisen till en bagatell.
• Patriarkatet: Han erkänner att män har stor makt men påstår att kvinnor har lika stor makt ”när de vill”. Detta negligerar både maktanalys och empiriska data om könsskillnader i lön, inflytande och representation.
• ”Folkutbytet”: Här blir relativiseringen tydligast. Sjölander skriver att man kan ”se” folkutbytet genom att titta ut på gatan – men att det inte styrs av en ond elit i Bryssel. Detta är en normalisering av konspirationstanken: även om den ”radikala” versionen förnekas, slås fast att en ”tamare” version är sann.
Historisk parallell: normalisering genom förskjutning
Detta sätt att resonera påminner om hur fascistiska rörelser i 1930-talets Europa arbetade retoriskt: man förkastade de mest extrema formuleringarna, men höll fast vid kärnan. På så sätt gjordes idéer om ”folkförfall”, ”degenerering” eller ”rasblandning” acceptabla i bredare kretsar.
När Samtiden skriver att ”folkutbytestanken är sann på ett sätt”, trots att den av forskare avfärdats som en konspirationsteori, flyttas gränsen för vad som anses vara en legitim tolkning av invandringens effekter.
”Motteborgsstrategin” – ett vapen mot kritiker
Artikeln avslutas med en varning för det som kallas ”Motteborgsförsvar”: att radikala idéer maskeras som mer moderata när de kritiseras. Men i själva verket använder Sjölander själv samma strategi:
• Radikal idé: Folkutbytet existerar.
• Moderata förklädnaden: Det är bara ”demografi” – man kan ju se det på gatan.
Genom att lägga skulden på ”vänstern” och ”radikala antirasister” försöker han flytta fokus från att det är högern, och särskilt SD:s egen sfär, som gång på gång använder denna metod.
Samtidens artikel är inte en neutral analys, utan snarare en ideologisk text, och framstår som en intellektuell lek med begrepp. Men i själva verket fyller den en politisk funktion:
Att undergräva vetenskaplig konsensus (om klimat och strukturell rasism).
Att normalisera konspirationstänkande (folkutbytet ges ”en kärna av sanning”).
Att misstänkliggöra motståndare (antirasister och feminister framställs som lögnare och extremister).
Resultatet är en text som bidrar till att relativisera fakta, förskjuta debatten och skapa grogrund för radikalisering.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Ebba Busch (KD) skjuter skarpt och tror sig göra Sverige en tjänst när hon har islam i sikte igen på X. Det är val om ett år, och även detta år blir syndabockarna islam, muslimer och islamister. Muslimer är det bästa som hänt högergänget – genom att sprida rädsla får de enkla poäng. SD har gjort en raketkarriär och är numera näst största partiet tack vare muslimer. Busch vill varken förlora pengar eller väljare, både i det privata och som politiker, även om det kostar på moralen.
Hennes inlägg på X är oroande och främmande. Jag upplever den paranoid, men även en paranoid kan bli förföljd. Kanske har hon misslyckats med användningen av ChatGPT igen och råkat vara så missvisande, men låt oss dissekera dessa påståenden en efter en som vi muslimer har fått leva med under snart tre decennier.
Skärmdumpar från X 250922:
Det är endast 0,1 % av den muslimska befolkningen som bär burka
Låt oss kika på ett av länderna i Europa som har flest muslimer, cirka 4 miljoner. I Frankrike ville Sarkozys regering göra en kartläggning – som visade att cirka 1 900 kvinnor bar heltäckande huvudbonad. Majoriteten visade sig vara konvertiter, det vill säga etniska fransyskor som konverterat till islam. I Sverige uppskattas antalet niqab-bärare till 150–200 kvinnor, men låt oss avrunda denna siffra rejält till 500. Av 800 000–1 miljon muslimer bär alltså 500 niqab/burka, vilket motsvarar 0,1 %, varav många är konvertiter.
Kristna flickor är lika utsatta för hedersförtryck som muslimska
Flickor upplever nästan samma höga nivå av kontroll, oavsett om de är kristna eller muslimer.
Kristna flickor upplever något högre “väldigt hård” kontroll (51,3 %) än muslimska (45,3 %).
Muslimska flickor upplever mer “mycket hård” kontroll (34,3 %) än kristna (27,6 %).
Hedersförtryck existerar även i kristna Sverige
Erik Lundströms uppsats ”Kristen hederskultur – En studie om hedersrelaterad ecklesiologi i pentekostal-karismatisk kontext” undersöker hur hedersrelaterade normer och strukturer påverkar individers frihet inom den pentekostal-karismatiska rörelsen i Sverige. Lundström, som själv vuxit upp i pingströrelsen och nu är diakon i Svenska kyrkan, beskriver hur unga kan utsättas för påtryckningar för att inte skada familjens anseende. Det finns individuella vittnesmål som beskriver en kultur av strikt moralism och kontroll, och detta förekommer även inom trosrörelsen Livets Ord. Borde inte svenska kristna leva efter svenska värderingar?
1 % av Sveriges totala befolkning är praktiserande muslimer
Enligt en studie från Umeå universitet (2023) uppskattas cirka 5 % av Sveriges befolkning ha muslimsk familjebakgrund. Av dessa praktiserar ungefär en femtedel islam aktivt, vilket innebär att majoriteten inte gör det. Detta innebär att cirka 1 % av Sveriges totala befolkning är praktiserande muslimer, vilket motsvarar cirka 100 000 personer.
Busch kan lugna ned sig. Hur många har flytt från Saudiarabien till Sverige? När det gäller iranier är den gruppen mer integrerad i den svenska kulturen än svenskarna själva. Vilka vill praktisera islam som i dessa länder? Vilka är islamisterna? Hon skriver vidare: ”vi artikulerar vad vi och många med oss känner”, men Ebba – en känsla är inte nödvändigtvis en sanning. Jag vill se siffror på ditt påstående, din känsla är inte övertygande för att min känsla är det motsatta.
Vidare påstår hon att det råder en konflikt mellan svenska och islamistiska värderingar. Men vilka islamistiska värderingar? Vilka är dessa islamister som Ebba konstant tar upp? Enligt Säpo är det 2 000 islamister som bevakas i Sverige – vilket utgör 0,2 % av 1 miljon muslimer.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
När Ebba Busch (KD) i ett inlägg på X beskriver ett kommande riksdagsval som ett ”värderingsval” mellan svenska och ”islamistiska” värderingar, är det inte en oskyldig analys. Det är ett sätt att förskjuta svensk politik från att handla om sakfrågor till att handla om kulturkamp. Resultatet blir att en hel religion och dess utövare misstänkliggörs – och att grundläggande demokratiska rättigheter ifrågasätts.
När Busch talar om att vissa uttryck för islam – böneutrop, religiös klädsel eller moskéers verksamhet – inte ”hör hemma” i Sverige, riktar hon sig inte mot våldsbejakande extremism, utan mot helt legitima religiösa uttryck. Det är en glidning från att bekämpa brott till att begränsa friheter.
Skärmdumpar från Ebba Buschs (KD) officiella X-konto 250922:
Den stora majoriteten muslimer lever vanliga liv
I Sverige bor över en halv miljon muslimer. De allra flesta lever vanliga liv som grannar, kollegor, småföretagare, lärare, klassföräldrar och samhällsmedborgare.
De extrema exempel Busch nämner – imamer som motsätter sig lagar, influencers som propagerar för könsapartheid eller demonstrationer med antisemitiska inslag – är verkliga problem. Men de representerar en försvinnande liten minoritet.
Och här är det centrala: extremism finns i alla läger, inte bara i den muslimska världen. Vi har sett kristna fundamentalister i Europa som attackerar HBTQ-personer, nationalistiska grupper som sprider antisemitism, och politiska extremister som hotar demokratin. Att peka ut islam som unik bärare av extremism är därför både vilseledande och orättvist.
Buschs sätt att tala om islam som ett värderingsmässigt problem ligger mycket nära Sverigedemokraternas motioner i riksdagen. Några exempel:
I dessa motioner utmålas muslimska friskolor som ett särskilt hot mot svenska värderingar, trots att samma problem också förekommer i andra skolmiljöer.
• Stöd för kristna friskolor
Samtidigt driver SD motioner där de vill skydda och främja kristna friskolor.
• 2023/24:1892 – Kronlid och Emilsson (SD) vill bevara kristna friskolor och tillåta skolavslutningar i kyrkan.
• 2022/23:2271 – Kronlid m.fl. (SD) vill att regeringen ska skydda det kristna kulturarvet och stötta kristna friskolor.
Detta är en tydlig dubbelstandard: muslimska skolor ska förbjudas, kristna skolor ska bevaras.
”Värderingsgemenskapen” som exkluderingsverktyg
Busch talar om en ”överordnad värderingsgemenskap” som alla måste underordna sig för att bli en del av Sverige. Men här uppstår ett centralt problem: vem bestämmer vad som räknas som svenska värderingar?
Vi har redan en gemensam värdegrund i lagstiftningen – demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter. Att kräva något mer, en kulturell likriktning, går bortom rättsstatens ramar.
Historiskt har vi sett hur krav på en enhetlig ”gemenskap” använts för att utesluta minoriteter. I 1930-talets Tyskland talades det om ”folkgemenskapen” (Volksgemeinschaft), där den som inte passade in först förlorade sina rättigheter och sedan sin trygghet. Att hänvisa till ”värderingar” som villkor för att vara del av nationen är en farlig väg, oavsett vilka partier som driver den.
Busch skriver att språk och arbete inte längre räcker för integration. Men att ställa krav på en specifik kulturell identitet går bortom vad en liberal demokrati kan legitimera. Integration handlar om jämlika möjligheter och gemensamma spelregler i form av lagar, inte om att staten ska bestämma vilken kultur som är ”rätt”.
Här går KD:s partiledare i samma riktning som SD: svenskhet definieras inte längre av medborgarskapet, utan av lojalitet till en påstådd ”värderingsgemenskap”.
När demokratin villkoras
Busch oroar sig över islamistiska partier och muslimska demonstrationer. Men i en demokrati har människor rätt att organisera sig politiskt och uttrycka sina åsikter – så länge det sker inom lagens ramar. Att kollektivt stämpla muslimska organisationer som hot är i sig ett hot mot demokratin.
En fri demokrati bygger på principen att alla får delta. Om staten börjar välja bort vilka grupper som anses ha ”rätt” värderingar för politiskt deltagande, då är det demokratin som blir villkorad.
Buschs utspel framstår som ett försvar av ”svenska värderingar”. Men i praktiken är det en attack på de grundläggande friheter som just utgör Sveriges värdegrund: religionsfrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet.
När politiker kräver att en viss kultur ska vara överordnad alla andra, och när en religion pekas ut som ett särskilt hot, rör vi oss bort från demokratins kärna.
Det verkliga ”värderingsvalet” handlar inte om islam kontra Sverige. Det handlar om huruvida vi ska fortsätta försvara alla människors lika fri- och rättigheter – eller låta politiker börja definiera vilka värderingar som ”hör hemma här” och vilka som inte gör det.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Ulf Kristersson påstår att människor kan stapla bidrag på bidrag. Elisabeth Svantesson hävdar att 1 200 000 svenskar inte klarar sin försörjning. Båda uttalandena är grovt vilseledande, men det är inte slarv, det är strategi.
Redan på 90-talet kallade Kristersson den bidragsberoende medborgaren för Homo Bidragus, en lat, bortskämd figur som skor sig på välfärden. Det var inte satir, det var en ideologisk diagnos. Och idag är den diagnosen regeringspolitik.
Kristersson bygger vidare på Homo Bidragus, en nostalgisk berättelse där välfärden ses som dekadens, och där Sverige var rätt innan tryggheten blev till last.
2. Propaganda:
Bidragsstaplar och försörjningspanik är inte fakta, det är känslostyrd propaganda som väcker misstänksamhet snarare än förståelse.
3. Antiintellektualism
Kristersson använder till och med fel ord, han säger socialbidrag istället för försörjningsstöd, ett begrepp som inte används längre men som fungerar som hundvissla till en väljarbas som vill höra om bidragsfusk och moraliskt förfall.
4. Fixering vid lag och ordning:
Välfärdsmottagare framställs som potentiella bedragare, kontroll blir viktigare än hjälp, misstänkliggörandet är inbyggt i retoriken.
5. Hierarkisering av medborgarskap:
De som arbetar heltid och betalar skatt lyfts fram som riktiga medborgare, de som söker stöd placeras i en lägre moralisk kategori.
6. Ledarkult:
Kristersson framstår som den som vågar säga som det är, trots att det han säger är fel, det är en klassisk gest där makten klär lögnen i mod.
7. Offermentalitet:
Regeringen talar som om Sverige är under attack, inte av yttre fiender, utan av sina egna medborgare, välfärden framställs som kapad av de felaktiga.
8. Sexuell och kulturell panik:
Undertexten i bidragsretoriken pekar mot invandring, könsroller och familjestrukturer, det är en oro för upplösning av normer, inte bara ekonomi.
9. Förakt för svaghet:
Att söka hjälp ses som ett moraliskt misslyckande, välfärdsmottagaren är inte en medborgare i nöd, utan en belastning.
10. Faktaförnekelse:
Både Kristersson och Svantesson ignorerar hur försörjningsstöd faktiskt fungerar, de skapar en alternativ verklighet där bidrag är lättillgängliga och välfärden är ett hot.
Det här är inte bara retoriska felsägningar, det är en ideologisk struktur som demoniserar trygghet, misstänkliggör utsatthet och bygger politisk makt på förakt. När lögnen bär kostym, blir den svår att ifrågasätta, inte för att den är trovärdig, utan för att den är auktoritativ.
I debatten cirkulerar massvis med lögner, myter och missuppfattningar kring invandring och bidrag. Dessa blir lätt till ”sanningar” då de blir virala. I sociala medier sprids saker hejvilt och bristen på källkritik är monumental. En av alla dessa lögner handlar om äldreförsörjningsstödet. Myten består av att det inte görs någon ekonomisk prövning när du ansöker om äldreförsörjningsstöd.
Äldreförsörjningsstöd är ett stöd till äldre som har en för liten inkomst för att nå en skälig levnadsnivå, d v s att kunna betala för sitt boende och övriga försörjning. Äldreförsörjningsstödet är individuellt anpassat och skiftar beroende på hur mycket som saknas för att nå en skälig levnadsnivå.
Äldreförsörjningsstödets storlek är avhängig dina inkomster, eventuella tillgångar och din bostadskostnad.
Så jo, det görs en ekonomisk prövning när du ansöker om äldreförsörjningsstöd.
Ulf Kristersson talar om att man kan ”stapla bidrag på bidrag” som om Sverige vore ett tropiskt skatteparadis för latmaskar med barnvagn. Han får det att låta som att socialtjänsten delar ut pengar i högar, bara du har rätt efternamn och fel arbetsmoral. I verkligheten är försörjningsstöd en byråkratisk labyrint där varje krona kräver förnedring, dokumentation och en moralisk striptease inför handläggaren.
Samtidigt kliver Elisabeth Svantesson fram och påstår att 1 200 000 svenskar inte klarar sin försörjning. En siffra så groteskt uppblåst att den inkluderar studenter, sjukskrivna, deltidsarbetande, pensionärer och förmodligen även folk som glömt sin plånbok hemma. Det är inte statistik – det är ett retoriskt massutskick av skuld, designat för att få dig att skämmas för att du inte är miljonär.
Det här är inte politik. Det är en teater där välfärden får spela skurk, och varje människa som söker hjälp är en misstänkt. De klär ut trygghet till parasit och låtsas att varje bidrag är en belöning för passivitet.
Kristersson talar som om bidrag vore en livsstil. Svantesson räknar som om varje människa utan heltidsjobb är ett hot mot nationens själ. Det är inte bara ohederligt – det är en aktiv demonisering av vanliga människor som försöker överleva.
Och medan de staplar sina påhitt på varandra, står vi med en regering som bygger sin verklighetsbeskrivning på retoriska kulisser. Det är inte längre frågan om vad som är sant – utan om vad som låter mest skrämmande i en rubrik.
IKEA lanserar 1 oktober 2025 falafel på menyn. SD-propagandaorganet Samnytt tycker att det är fel. Deras argument är att det skulle vara PK (politiskt korrekt) och ”nästa anpassning till det nya Sverige”.
Skörmdump från Samnytt 250918.
Samtidigt talar skribenten varmt och nostalgiskt om IKEA-favoriten köttbullar. Vän av ordning vill poängtera att skribenten lugnt kan fortsätta äta sina köttbullar, IKEA har inga planer på att ta bort dessa från sin meny.
Motargument påminner om att IKEA genom åren har haft andra maträtter på sin meny som inte förknippas med vad som skulle vara ”svensk” mat. Just falafeln upplevs av Samnytt som hotande och farlig. Kan det ha att göra med att den har ”fel” ursprung?
I slutet av Samnytt-artikeln kan man fylla i en enkät om falafeln passar på IKEA:s meny. Resultatet (just nu) kan du se nedan. Naturligtvis är det ett sätt för att få läsarna att tro att svenskarna ”minsann” skulle tycka att det är fel med falafel på IKEA…
Skärmdump från Samnytt 250918.
IKEA-köket bjuder idag på bl a foccacia, croissant, kycklingtacos, rismix med orientaliska kryddor, caprese och tiramisu. Och snart även falafel med couscous och aioli. Smaklig spis!
Källa:
Samnytt: Ikeas nya Mellanöstern-profil – falafel på menyn (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik till bloggen) https://archive.is/wip/l8EeG
Motargument 