Kategoriarkiv: Myter

Myter om våldsbrott, del 5: Är det bättre att bli våldtagen av någon man känner?

Våldtäkterna inomhus ökar – våldtäkter med okänd förövare minskar.

I min genomgång av olika myter kring brottslighet utgår jag från en kommentar från en person som inte tror på statistiken om det minskande våldet. Det stämde inte med hans intryck av att läsa dagstidningen:

Så här skrev han:

”Ja får inte debet och kredit och stämma.
Statistiken visar på att våldet har minskat.
Hur kan det vara så när varje dag
1. minst en person blivit bragt om livet,
2. en eller flera våldtäkter,
3. bilar som brinner,
4. sprängdåd med bomber
5. rån
6. och inbrott
Står det och läsa varje morgon man öppnar en dagstidning.
Misstänker att statistiken inte överensstämmer med verkligheten.”

Jag betar av hans påståenden från slutet och nu är det alltså dags att titta närmare på

VÅLDTÄKTER

Det finns en utbredd föreställning att en typisk våldtäkt är en okänd man som hoppar på sitt offer utomhus en mörk natt.

Men dessa våldtäkter är undantag.

De allra flesta – ca 85% – av alla polisanmälda våldtäktsbrott sker inomhus.

Den vanligaste våldtäkten begås av en förövare som brottsoffret känner. Mycket ofta har de en relation.

Sedan 2009 har antalet polisanmälda våldtäkter ökat men hela ökningen handlar om våldtäkter inomhus. Våldtäkterna utomhus har minskat med en femtedel (19 %).
Varje våldtäkt är en tragedi för den kvinna som utsätts.Och det enda som borde gälla är nolltolerans. Men för att kunna motarbeta dessa brott måste vi ha korrekta fakta.

Att bli våldtagen av någon man känner är också en tragedi.

Och när det står i tidningen om en man som gripits misstänkt för våldtäkt så är det sannolikt en man som känner sitt offer.

Myter om våldsbrott, del 4: ”Bilar som brinner”

I min genomgång av olika myter kring brottslighet utgår jag från en kommentar från en person som inte tror på statistiken om det minskande våldet. Det stämde inte med hans intryck av att läsa dagstidningen:

Så här skrev han:

”Ja får inte debet och kredit och stämma.
Statistiken visar på att våldet har minskat.
Hur kan det vara så när varje dag
1. minst en person blivit bragt om livet,
2. en eller flera våldtäkter,
3. bilar som brinner,
4. sprängdåd med bomber
5. rån
6. och inbrott
Står det och läsa varje morgon man öppnar en dagstidning.
Misstänker att statistiken inte överensstämmer med verkligheten.”

Jag betar av hans påståenden från slutet.

Och nu är det alltså dags att titta närmare på BILAR SOM BRINNER.

MYT:
”Bilbränderna bara ökar hela tiden”

FAKTA:
Bilbränder visade tidigare en ökande trend men antalet har stadigt minskat sedan 2016.

Jag har nyligen skrivit om detta och det väckte starka reaktioner.

Trots att ingen kunde påpeka att något var fel så ansåg somliga (med anknytning till promillepartiet Medborgerlig Samling) att mina siffror var vilseledande. Det är de inte.

Fakta är mycket enkla. Statistiken från Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) är tydlig. Och det är mycket enkelt för var och en att själv kolla deras pedagogiskt utformade statistikdatabas.

Sedan 2016 har bilbränderna minskat i hela landet.
Vi kan också se att det mer specifikt har minskat i storstäderna och att den största minskningen har skett i Malmö.

Från statistik från Försäkringsbolagen vet vi också att en betydande andel av de bilar som brann var försäkringsbedrägerier, där bilarnas ägare betalade pengar för att bilarna skulle bli satta i brand. Vilket motsäger vulgärbilden att det är sysslolösa ligister i ”utsatta områden” som sätter eld på bilar.

 

 

Myter om våldsbrott, del 3: ”Sprängdåd med bomber”

I min genomgång av olika myter kring det här med att brottsligheten bara ökar och ökar utgår jag från en kommentar från en person som inte tror på statistiken om det minskande våldet. Det stämmer inte med det intryck som skribenten hade av att läsa dagstidningen:

Så här skrev han:

”Ja får inte debet och kredit och stämma.
Statistiken visar på att våldet har minskat.
Hur kan det vara så när varje dag
1. minst en person blivit bragt om livet,
2. en eller flera våldtäkter,
3. bilar som brinner,
4. sprängdåd med bomber
5. rån
6. och inbrott

Eftersom jag betar av hans påståenden från slutet och det första inlägget handlade om inbrott och det andra om rån så är det nu dags att titta närmare på nummer 4. sprängdåd med bomber.

Sprängningar

MYT:
”Sprängningar är något nytt.”

FAKTA:
De skapade inte samma rubriker.

Titta på bifogade faksimil av en notis i DN 13 januari 1955.
Notisen handlar om ett inbrott mot en juveleraraffär i Stockholm.
Men här finns också intressant information om andra brott.
200 inbrott. På tio dagar.
20 inbrott varje dag.
Enbart i Stockholm….
”frågan är väl om inte det är en rekordsiffra”

Den avslutande meningen är intressant:

”Utom inbrottstjuvar har vi också haft dynamitarder. Sex sprängningar sedan den 1 januari är siffran, och även den är ovanligt hög.”

Ja, siffran var säkerligen ovanligt hög.
Men inte så hög att den i januari 1955 skapade en rubrik.

Tvåhundra inbrott och sex sprängningar.
På tio dagar. 1955.
Enbart i Stockholm.
Men någon rubrik blev det inte.

Låt mig i sammanhanget understryka att jag inte är ute efter att säga att allt är frid och fröjd idag eller att allting var värre förr. Det jag vill påminna om är att vi ska försöka bevara vår känsla för sammanhang och kontext. Bombdåd och sprängningar är inget nytt.

Och vi ska inte underskatta medias avgörande roll.

—-
Översikt om sprängningar nu och då.

När det gäller bombdåd så är det mycket svårt att hitta någon samlad statistik. I kriminalstatistiken försvinner sprängningarna under rubriken allmänfarlig ödeläggelse som ju även kan inkludera annat.

Och i Socialstyrelsens två register över skadade (Patientregistret) och döda (Dödsorsaksregistret) så skilde man tidigare inte mellan skador och dödsfall som berodde på skjutvapen och de som berodde på sprängning. Det är först en bit in på 2000-talet som vi kan hitta specifik statistik om människor som fått vård eller omkommit till följd av sprängningar. Under de senaste 15 åren rör det sig om ett fåtal. Ett flertal år är siffran noll.

Vi som är något äldre har egna minnen av en rad bombdåd som skadade och dödade människor. Från 1970-talet och framåt är några av de mest spektakulära följande:

* Västtyska ambassaden. April 1975. Tre döda.
* Åklagare Sigurd Denckers villa i Nacka den 16 juli 1982. En död.
* Skatteskrapan i Stockholm 22 februari 1983. En död.
(Båda dessa ”Bombmannen” Lars Tingström)
* Restaurang Fontainebleau i Stockholm 31 december 1982.
* Militärt mobiliseringsförråd i Järna utanför Södertälje 12 november 1986. Järnaligan. Flera ton sprängmedel användes och ledde till en enorm explosion där flera hektar skog jämnades med marken och skyltfönster krossades i Järna fem kilometer därifrån.
* Brevbomb. Mordet på Efat Ghazi, Västerås 6 september 1990.
* Lidingö Tennishall, 1997. ”OS-bombaren”.
* Bilbomb i Nacka mot två journalister. 28 juni 1999. Två svårt skadade.
* Bilbomb i Malmö mot en polis. 30 juni 1999. En svårt skadad.

Detta är ett axplock. Jag gör inga anspråk på att ha fått med alla. Alla kompletteringar välkomnas.

Det som är intressant därutöver är att de återkommande ”krigen” mellan olika MC-gäng misstänks ingå i motivbilden kring flera av de sentida bombdåd som skett under 2000- och 2010-talet. Däribland sprängningen av Outlaws lokaler utanför Åtvidaberg, i september 2007, då en människa dog.

Det finns alltså en hel del sprängningar i massmedias bevakning genom åren. Men även här finns ett stort mörkertal. Särskilt när vi går tillbaka i tiden. Och kanske är det just i detta vi kan finna en förklaring till att det för många kan förefalla som om sprängdåd är något nytt.

Att läsa notisen från DN publicerad i januari 1955 berättar något.

Tack till Claes Tullbrink för faksimilen ur DN

Feature image attribution:
© Nevit Dilmen [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)]

Myter om våldsbrott, del 2: ”Rånen blir bara fler och fler”

Nu är det dags för nästa myt.

I första delen citerade jag en kommentar kring det här det minskande våldet och att det inte tycktes stämma med det intryck som skribenten hade av att läsa dagstidningen:

Så här skrev han:

”Ja får inte debet och kredit och stämma.
Statistiken visar på att våldet har minskat.
Hur kan det vara så när varje dag
1. minst en person blivit bragt om livet,
2. en eller flera våldtäkter,
3. bilar som brinner,
4. sprängdåd med bomber
5. rån
6. och inbrott”

Eftersom jag betar av hans påståenden från slutet och förra inlägget handlade om inbrott så är det nu dags att titta närmare på det här med rån.

RÅN

MYT: ”Rånen blir bara fler och fler.”

FAKTA: Antalet rån uppvisar en svagt nedåtgående trend de senaste tjugo åren. Särskilt de senaste sex åren har det minskat.

Butiksrån har halverats sedan 2009, medan personrån har legat på ungefär samma nivå.

Värdetransportrån och bankrån har nästan helt upphört.
1999 var det 57 värdetransportrån – 2018 var det ett (1).

Ett litet tillägg till det här med rån.

De senaste tio åren har alla typer av rån minskat – utom rån mot personer under 18 år, som nu är tillbaka på samma nivå som för tio år sedan.
Minskningen är tydlig när det gäller butiksrån, bankrån och personrån mot vuxna.
Personrån mot unga minskade successivt fram till 2013 för att därefter öka och denna typ av rån är nu tillbaka på samma nivå som för tio år sedan.
Medias fokus är självklart:
”Personrån mot unga ökar!”

Det är ju det där med kontexten. Sammanhanget.
Att ge hela bilden.

När läste ni senast att rånen har minskat i Sverige?


Feature image attribution:
© Nevit Dilmen [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)]

Myter om våldsbrott, del 1: ”Inbrotten bara ökar och ökar”

Ganska ofta får jag kommentarer om att statistiken måste vara fel.

Det handlar om folk som inte kan tro att våldet har minskat när de varje dag upplever motsatsen – via media.

Jag tänkte nu utgå från ett av alla dessa meddelanden och beta av påstående efter påstående.

Så här skrev han:

”Ja får inte debet och kredit och stämma.
Statistiken visar på att våldet har minskat.
Hur kan det vara så när varje dag
1. minst en person blivit bragt om livet,
2. en eller flera våldtäkter,
3. bilar som brinner,
4. sprängdåd med bomber
5. rån
6. och inbrott
Står det och läsa varje morgon man öppnar en dagstidning.
Misstänker att statistiken inte överensstämmer med verkligheten.”

Okej, här har vi alltså en rad påståenden om brottslighet i vårt land. Jag börjar nerifrån med punkt nr 6.

Inbrott

MYT:
”Inbrotten bara ökar och ökar”

FAKTA:
Sedan början av 1990-talet har de polisanmälda inbrotten minskat stadigt.
2018 var det hälften så många inbrott som 1977.
Minskningen gäller alla kategorier av inbrottsstöld.

Det faktiska antalet polisanmälda inbrott har alltså halverats – med tanke på att vi idag är två miljoner fler så handlar det per capita om en minskning på 59% sedan 1977.

Vad kan det då finnas för felkällor här? Kan det vara så att inbrotten inte alls har minskat utan bara polisanmälningarna? Sannolikheten för detta är noll. Alla dessa typer av inbrott har en koppling till försäkringar. För att få ut ersättning på en hemförsäkring krävs polisanmälan.

Fakta kvarstår: Inbrotten har halverats i vårt land.

Featured image attribution:
© Nevit Dilmen [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)]

Myter om dödligt våld, del 3 – Sverige vs Belgien

Till mitt förra inlägg om det här med myter om dödligt våld (Tema: Irland) gjorde Helena Lind Trotzenfeldt följande kloka och faktiskt centrala kommentar:

”För många verkar det som om man måste välja sida.
Om man pekar på att det dödliga våldet inte ökar över tid betyder det för dem att man inte anser att dödande är allvarligt och måste åtgärdas.
Det är fullständigt möjligt att vara helt ense om att vi som land behöver ta krafttag mot alla former av dödande – våld mot kvinnor liksom gängvåld liksom rån och fyllevåld – och samtidigt inte köpa in sig i ”Sverige har blivit farligt”-myten.”

Detta är viktigt.

Det är en vanlig retorisk figur att jag och andra som påpekar att det är bäst att hålla sig till fakta om våldsutvecklingen i Sverige håller på och skönmålar verkligheten, att vi skulle hävda såna dumheter som att allt är frid och fröjd och inga problem finns.
Så är det givetvis inte.

Detta handlar om att benhårt hålla fast vid fakta och aldrig acceptera felaktigheter som sprids. Oavsett om felaktigheterna beror på misstag eller är medvetna lögner. Oavsett om felaktigheterna sprids via erkända media eller på bloggar eller Facebook.

Frågan om det dödliga våldet har kommit att bli en av de största politiska frågorna i Sverige idag. Och det är därför av stor vikt att vi inte låter dem som sprider en känsla av undergång stå oemotsagda.

Den här gången tänker jag fokusera på Belgien. Hur ser det ut när det gäller dödligt våld i Belgien?

Belgien har ca 10 procent fler invånare än Sverige.
Men mer än dubbelt så många mord.
2002 skedde 320 mord i Belgien, i Sverige 98.
Just det året var det mer än tre gånger så många.
Sedan dess har situationen förbättrats i Belgien, men nivån på dödligt våld ligger fortfarande betydligt högre än i Sverige.

Frågan är nu – gick Belgien under?
Svaret är självklart nej.
Betyder det att vi ska vara nöjda?
Givetvis inte.
Men vi kan avboka undergången.

Myter om dödligt våld, del 2 – Sverige vs Irland

Det är ju inte bara i vanliga media som tokigheterna om det dödliga våldet dyker upp med jämna mellanrum. Även på bloggar och Facebook sprids allehanda myter och märkligheter och ibland rena missförstånd.

Stor sak görs ibland av att det dödliga våldet i Sverige har minskat mindre i Sverige än i många andra västländer. Det handlar förstås om att på något sorts indirekt vis belägga att Sverige är hårdare drabbat än andra jämförbara länder. Sverige ställs mot ett genomsnitt av andra länder där minskningen kontinuerligt har fortsatt också efter 2015.

Jag vill i sammanhanget lyfta fram Helena Lind Trotzenfeldt som på ett förtjänstfullt sätt har benat ut ett par av misstagen i denna hantering.

Jag har ett par kommentarer, men jag kommer säkert att få anledning att återkomma till detta.

1. Av någon outgrundlig anledning räknas aldrig USA med i kategorin ”västländer”. Där har man haft en likartad utveckling som Sverige och det passar förstås illa med hypotesen om den unika utvecklingen i vårt land.

2. Det som sällan nämns är att många av dessa andra ”västländer” har haft betydligt högre nivåer än Sverige – också när de har legat som lägst.

Jag tänkte här jämföra med Irland som 2018 hade det lägsta antalet mord på tio år.

Som vi kan se är minskningen under perioden större än i Sverige. Men samtidigt är denna minskning från en betydligt högre nivå.

Den låga nivå som irländarna förra året kunde glädja sig åt, hade i Sverige varit den högsta på över 100 år. 1,65 per 100 000 hade vi i Sverige 1915 – den näst högsta var 1989 med 1,49.

Den irländska nivån 2010 (på 2,5 per 100 000) har vi i Sverige inte varit i närheten av på flera hundra år.

Myter om dödligt våld, del 1 – Sverige vs Mexiko och USA

Jag jobbar med en del felaktiga påståenden om dödligt våld som cirkulerar och som har sitt ursprung i media.

Någon kanske minns ett inslag på Dagens Eko som sändes för två år sedan. Där förekom både Mexiko och Italien – och intrycket som förmedlades i reportaget var att Sverige nu låg värre till än båda dessa länder när det gäller dödligt våld. Alltihop handlade om en ännu ej publicerad forskningsrapport om dödligt skjutvapenvåld. Ingen skugga ska falla på forskarna – det var det journalistiska referatet som blev fel.

Ekot var snabba med att dementera felaktigheterna, men det tycks inte ha hjälpt. Det är tydligt att alldeles för många fortfarande tror på det där.

Jag tänkte i några dagar koncentrera mig på att korrigera en del flagranta fel med ursprung i media – och jag börjar med Mexiko.

Trots att Dagens Eko alltså snabbt dementerade har uppgiften fått eget liv. Jag vill därför ge grundläggande fakta om Mexiko där det dödliga våldet ligger ofattbart högt.

Vi är vana vid att siffrorna i USA ligger mycket högre än i Sverige, men Mexiko ligger fem gånger högre än USA och 25 gånger högre än Sverige (räknat per 100 000 invånare).

Mexiko har drygt en tredjedel av USA:s befolkning, men 2018 mördades dubbelt så många (33 341 människor) i Mexiko, som i USA (16 214).

Med samma nivå som Mexiko hade vi i Sverige haft 2 778 mord förra året istället för 108…

 

F d anställd på Migrationsverket sprider myter om uppehållstillstånd, bidrag och pensioner

I ett Facebook-inlägg publicerat 29 september skriver en f d anställd på Migrationsverket sin sanning om hur det egentligen ser ut med uppehållstillstånd, bidrag, pensioner och allt fusk hen har bevittnat genom åren. Motargument har dissekerat inlägget, en del av det stämmer, men annat är lögner.


Så här lyder Facebook-inlägget i sin helhet:

Den f d anställdas Facebook-inlägg. Skärmdump 191003.

Vi går igenom inlägget bit för bit.

1. ”Människor som kom hit och som reste hem så fort dom fått tillstånd med våra bidrag intakta. ”

Om man får uppehållstillstånd i Sverige på grund av kris i hemlandet, och sedan flyttar tillbaka, förlorar man sitt uppehållstillstånd och därigenom relaterade bidrag. När man har uppehållstillstånd är det tillåtet att befinna sig utomlands i upp till två år under förutsättning att man ansökt om detta hos Migrationsverket. Så ser regelverket ut. Lämnar man Sverige i mer än två år, förlorar man sitt uppehållstillstånd.

Det är alltså lögn att personer med uppehållstillstånd kan bo utomlands på obegränsad tid så som den f d anställda på Migrationsverket skriver i sitt Facebook-inlägg.

Dock är det ytterst tveksamt att man väljer att flytta tillbaka till ett land som befinner sig i en krissituation.

Källa: Migrationsverket

2. ”Människor som bodde i 40 kvm delade på nästan 100 pers för att behålla bidrag.”

Ibland skriver sig flera asylsökande på samma adress för att göra det svårare för dem att bli utvisade om de får avslag. Om de inte följer sin utvisning inom angiven tidsfrist, har de inte heller rätt till ekonomiskt stöd från Migrationsverket.  Den som fortfarande kan ha rätt till bidrag (t ex barnfamiljer) kan få minskad dagersättning.

3. ”Människor som lånade hur mycket som helst för studier och sedan åker tillbaka till länderna de kom ifrån. T.ex. Somalia, Afghanistan och Irak.”

Se punkt 1. Om man gjort en ansökan hos Migrationsverket för att vistas utomlands hos Migrationsverket, får man lämna Sverige och behålla till exempel studiebidrag- och lån. Efter två år måste det förlängas och du måste redovisa din vistelse i Sverige.

Vistas man mer än ett halvår per år utomlands så kan man både mista rätten till uppehållstillstånd, och hela tiden för vistelse i Sverige under det året dras av som totalt räknad vistelse som grund för uppehållstillstånd.

Källa: Migrationsverket

Asylsökande har inte rätt till studiestöd.

Källa: CSN 

Flyktingar med uppehållstillstånd har rätt till studiestöd.

Källa: CSN

4. ”Pensioner betalas ut till människor som inte gjort ett handtag i Sverige.”

Om en person har uppehållstillstånd i Sverige och är över 65 år har hen rätt till äldreförsörjningsstöd. Äldreförsörjningsstöd är ”en del av grundskyddet inom pensionssystemet tillsammans med garantipension och bostadstillägg”. Detta beviljas endast om personen är fast bosatt i Sverige och inte erhåller full garantipension.

Garantipensionen baseras på hur många år en person har bott i Sverige, och för att få ut maximalt belopp måste personen ha bott i Sverige i minst 40 år. För varje år som en person inte har bott i Sverige, minskas beloppet med en 1/40. Det innebär att om personen har bott i Sverige i tre år, får hen ut 3/40 av garantipensionen. Resterande belopp är äldreförsörjningsstöd.

Personen som har skrivit Facebook-inlägget förklarar att personer som aldrig har levt i Sverige har tjänat sina pensioner, alternativt att man hade uppehållstillstånd och därför tjänat pension. Det stämmer inte.

Källa: Sveriges Radio, Pensionsmyndigheten

5. ”Efterlevandepensioner till barn vars föräldrar sägs ha avlidit. Upp till över 70 000 kronor trots att föräldrarna aldrig satt sin fot här och trots att det inte finns dödsintyg. Ingen har blivit återbetalningsskyldig när förälder/föräldrarna återuppstått.”

Man kan inte få efterlevandepension utan dokument som bekräftar att föräldern har avlidit. Om förälder ”återuppstått” som den f d anställda på Migrationsverket skriver, blir man återbetalningsskyldig.

Som barn har man rätt till efterlevandepension tills man är 20 år.

”Har föräldern aldrig arbetat eller bott i Sverige är det enbart efterlevandestöd på 1 477 kronor per månad som blir aktuellt, eller 2 954 kr per månad om bägge föräldrarna är avlidna.” (Källa: Pensionsmyndigheten)

Källa: Pensionsmyndigheten 

Fakta är det enda som gäller: Våldet har minskat i Sverige

Idén att våldet ständigt ökar i Sverige är en myt som lever ett eget liv. Denna myt har satt sig så starkt att den ganska allmänt omfattas som en grundläggande sanning. Detta gäller bland folk i allmänhet, men också på ledande mediaredaktioner, bland politiska beslutsfattare och opinionsbildare.


Men de faktiska källor vi har visar att det handlar just om en myt. Det är helt enkelt inte sant. Det bisarra uppstår nu att den som påpekar detta – och alltså har kollat källorna – blir misstänkliggjord för att vilja skönmåla verkligheten. Men det är i själva verket påståendet att våldet ständigt ökar som inte är korrekt. En svartmålning utan saklig grund.

Att det dödliga våldet faktiskt har minskat de senaste decennierna är för dem som ägnar sig åt denna svartmålning en ständig källa till irritation. Men att det har skett en minskning går inte att komma runt.

Nyligen undersökte jag om denna minskning kan förklaras med förbättrad sjukvård.

Det enkla svaret är nej.

Frågan är intimt förknippad med föreställningen om att våldet ständigt ökar. Kärnan i tanken om sjukvårdens förbättring är att den har hållit tillbaka den ökning av det dödliga våldet som annars skulle ha skett. Myten om sjukvården är därför bara ett av många försök att hålla kvar bilden av ett Sverige där våldet ständigt ökar. Trots att det inte stämmer med verkligheten.

Den som allra hårdast driver uppfattningen att sjukvården skulle förklara minskningen av det dödliga våldet är Tino Sanandaji. Med sedvanlig aggressiv energi anser han att detta är självklart och att alla som inte inser detta är idioter.

För ett par veckor sedan skrev han återigen om saken och gjorde ett diagram – ett inlägg som rent sakligt innehåller en hel rad felaktigheter. Jag ska återkomma till vad dessa felaktigheter går ut på i detalj.

Men jag vill börja med en av mina grafer som har skapat stor irritation hos Sanandaji och hans tusentals följare. Det handlar om grafen om det dödliga våldet mellan 1970-2018. En enkel redovisning av officiella källor som Socialstyrelsen och BRÅ.

Denna graf visar tydligt att det dödliga våldet ökade under 1970- och 1980-talen för att sedan dess stadigt minska. Den ökning som har skett de senaste fyra åren förändrar inte denna allmänna bild av de senaste decenniernas minskning.

Låt oss nu undersöka hur det hade sett ut om det inte hade minskat sedan 1989.

Om vi hade haft samma antal döda som 1989 års nivå hade 1 135 fler människor blivit mördade fram till idag. 29 procent fler än de 2 835 som dog 1990-2018.

Enbart år 2018 skulle 152 människor ha dött om vi hade varit kvar på 1989 års nivå. Det är 44 människor fler än de 108 som dog. Märk väl att jag inte pratar om någon ökning, utan enbart samma nivå som 1989.

För den som vill frammana bilden av ett land där våldet hela tiden ökar så är det klart att dessa fakta väcker irritation.

Men nu framförs alltså idén att denna minskning skulle bero på att sjukhusvården har blivit så mycket bättre att fler överlever. Sanandajis nyligen framförda teori handlade om skjutvapenvåld. Utan förbättringar i vården av skottskador hade vi alltså haft 1 135 fler döda.

Är det då möjligt att minskningen beror på förbättrad sjukvård av skottskador?

Nej.

För att uttrycka det enkelt: 1 135 personer är fler än det totala antalet skottskadade som överlevde under samma period.

Här kanske någon invänder och undrar vad som händer om vi vidgar hypotesen, så att den inte bara handlar om skottskador utan om alla skador av våld?

Och här kommer vi till en verkligt intressant sak.

 

Det allvarliga men icke-dödliga våld som leder till att människor skrivs in för sjukhusvård har minskat dramatiskt de senaste trettio åren.

Detta är också det främsta argumentet mot att minskningen av det dödliga våldet skulle bero på att sjukvården generellt räddar fler. Antalet patienter inskrivna i slutenvård för våldsskador har minskat kraftigt – det har på 30 år aldrig varit så lågt som idag.

Jag vet att dessa fakta förvånar många, vana som vi har blivit vid rapporterna om ständigt ökande våld. Men patientregistrets siffror är entydiga. Minskningen av det allvarliga, men icke-dödliga våldet i Sverige är kraftig.

Somliga blir inte bara förvånade utan vägrar tro att detta kan vara sant. De försöker hitta andra förklaringar till siffrorna än att våldet faktiskt har minskat, eftersom detta inte stämmer överens med deras förutfattade mening. Reaktionen påminner om den som kommer när det gäller fakta om det dödliga våldet.

Tino Sanandaji påstår att minskningen av antalet inlagda på sjukhus för våld i Patientregistret i själva verket beror på ändrade vårdrutiner – exempelvis att färre blir slutenvårdade för hjärnskakning. Han anser sig veta att våldet inte alls har minskat.

Och det är korrekt att färre blir inlagda för hjärnskakning. Men även om vi räknar med att allt färre får sjukhusvård för våldsorsakad hjärnskakning, så handlar det om ett fåtal patienter. Vi har ändå en minskning av antalet som fått vård för våld.

En kraftig minskning.

Antalet inlagda på sjukhus för skador av våld har på 30 år helt enkelt aldrig varit lägre än idag.

Låt oss nu återkomma till skjutvapenvåldet och studera det mer i detalj.

För att verkligen kunna jämföra hur utvecklingen har sett ut när det gäller sjukvården av dem som skottskadas så måste vi först få klart för oss hur många det handlar om. Ungefär en fjärdedel av alla som 2001-2018 föll offer för dödligt våld blev skjutna till döds.

Det handlar om 380 människor som sköts till döds under dessa år.

Ett mycket intressant faktum i sammanhanget är att av dessa 380 ihjälskjutna människor dog de allra flesta utan att ha blivit inlagda på sjukhus. Det handlar om 80 procent eller fyra av fem av alla som sköts ihjäl. 300 människor.

En del av dessa påträffades döda, andra dog på vägen till, eller på en akutmottagning. Men de hann aldrig komma in i den slutna sjukhusvården.

Av dem som dog var det 79 personer som blev inskrivna i slutenvården.

Under hela perioden 2001 – 2018.

De utgjorde 5 % av alla som föll offer för dödligt våld i Sverige.

Slutenvårdens möjligen marginella betydelse för att förklara minskningen av det dödliga våldet klarnar ytterligare när vi tittar på hur många som räddades till livet i slutenvården.

Antalet skottskadade som fick sjukhusvård ökade kontinuerligt 2001-2018 – från 25 patienter år 2001 till omkring 70 årligen de senaste åren. Totalt var det omkring 790 patienter.

Av dem som fick sjukhusvård överlevde i genomsnitt nio av tio. Det visar sig nu att andelen som räddades till livet i slutenvården har varit ungefär densamma under hela perioden 2001-2018. Det handlar genomgående om en av tio som skrivs ut som avliden. Och de årliga variationerna uppvisar ingen trend.

I klartext: Det är alltså inte fler skottskadade som räddas till livet idag än för tjugo år sedan. Slutenvården är helt enkelt ingen faktor för att förklara minskningen av det dödliga våldet.

Här kan man tycka att saken borde definitivt vara avgjord.

Men för den som tror att våldet ständigt ökar är det svårsmält att det dödliga och det icke-dödliga våldet skulle ha minskat i Sverige. Myten om sjukvården är bara den senaste i raden av försöken att rädda bilden av ett Sverige på randen till undergång.

Det är lätt att raljera över detta.

Lätt att skaka på huvudet åt denna uppenbara ovilja att ta till sig enkla fakta. Men det finns också något oroväckande här som går långt utöver den enkla faktaresistensen. Det handlar om en ”debatt” där polariseringen i sig är ett syfte – där det inte handlar om att ta reda på fakta, utan om att vinna en kamp om hur verkligheten ska beskrivas.

Tino Sanandaji agerar oupphörligt på detta sätt. Han går till angrepp, hånar allt och alla som inte håller med honom. Han agerar som om det verkligen pågick ett krig där alla medel är tillåtna. Inte en diskussion där syftet är att pröva argument och kontrollera fakta.

Jag vägrar att delta i denna konstruerade kamp. Jag vägrar acceptera själva grundförutsättningen för denna syn på debatten som en strid där den som gapar högst, har flest kompisar eller helt enkelt hotar andra till tystnad vinner.

Tino Sanandaji har fel i sak om sjukhusvårdens betydelse för minskningen av det dödliga våldet. Han har också fel om en hel rad grundläggande fakta på det här området.

Och det är viktigt att hans felaktigheter inte får spridning. Men trots att han gärna vill frammana den bilden så pågår det faktiskt inget krig. Det finns olika beskrivningar av verkligheten men det enda som avgör vilken som är korrekt är fakta.

Det är till sist det allra viktigaste.