Kategoriarkiv: Myter

Myter om dödligt våld, del 1 – Sverige vs Mexiko och USA

Jag jobbar med en del felaktiga påståenden om dödligt våld som cirkulerar och som har sitt ursprung i media.

Någon kanske minns ett inslag på Dagens Eko som sändes för två år sedan. Där förekom både Mexiko och Italien – och intrycket som förmedlades i reportaget var att Sverige nu låg värre till än båda dessa länder när det gäller dödligt våld. Alltihop handlade om en ännu ej publicerad forskningsrapport om dödligt skjutvapenvåld. Ingen skugga ska falla på forskarna – det var det journalistiska referatet som blev fel.

Ekot var snabba med att dementera felaktigheterna, men det tycks inte ha hjälpt. Det är tydligt att alldeles för många fortfarande tror på det där.

Jag tänkte i några dagar koncentrera mig på att korrigera en del flagranta fel med ursprung i media – och jag börjar med Mexiko.

Trots att Dagens Eko alltså snabbt dementerade har uppgiften fått eget liv. Jag vill därför ge grundläggande fakta om Mexiko där det dödliga våldet ligger ofattbart högt.

Vi är vana vid att siffrorna i USA ligger mycket högre än i Sverige, men Mexiko ligger fem gånger högre än USA och 25 gånger högre än Sverige (räknat per 100 000 invånare).

Mexiko har drygt en tredjedel av USA:s befolkning, men 2018 mördades dubbelt så många (33 341 människor) i Mexiko, som i USA (16 214).

Med samma nivå som Mexiko hade vi i Sverige haft 2 778 mord förra året istället för 108…

 

F d anställd på Migrationsverket sprider myter om uppehållstillstånd, bidrag och pensioner

I ett Facebook-inlägg publicerat 29 september skriver en f d anställd på Migrationsverket sin sanning om hur det egentligen ser ut med uppehållstillstånd, bidrag, pensioner och allt fusk hen har bevittnat genom åren. Motargument har dissekerat inlägget, en del av det stämmer, men annat är lögner.


Så här lyder Facebook-inlägget i sin helhet:

Den f d anställdas Facebook-inlägg. Skärmdump 191003.

Vi går igenom inlägget bit för bit.

1. ”Människor som kom hit och som reste hem så fort dom fått tillstånd med våra bidrag intakta. ”

Om man får uppehållstillstånd i Sverige på grund av kris i hemlandet, och sedan flyttar tillbaka, förlorar man sitt uppehållstillstånd och därigenom relaterade bidrag. När man har uppehållstillstånd är det tillåtet att befinna sig utomlands i upp till två år under förutsättning att man ansökt om detta hos Migrationsverket. Så ser regelverket ut. Lämnar man Sverige i mer än två år, förlorar man sitt uppehållstillstånd.

Det är alltså lögn att personer med uppehållstillstånd kan bo utomlands på obegränsad tid så som den f d anställda på Migrationsverket skriver i sitt Facebook-inlägg.

Dock är det ytterst tveksamt att man väljer att flytta tillbaka till ett land som befinner sig i en krissituation.

Källa: Migrationsverket

2. ”Människor som bodde i 40 kvm delade på nästan 100 pers för att behålla bidrag.”

Ibland skriver sig flera asylsökande på samma adress för att göra det svårare för dem att bli utvisade om de får avslag. Om de inte följer sin utvisning inom angiven tidsfrist, har de inte heller rätt till ekonomiskt stöd från Migrationsverket.  Den som fortfarande kan ha rätt till bidrag (t ex barnfamiljer) kan få minskad dagersättning.

3. ”Människor som lånade hur mycket som helst för studier och sedan åker tillbaka till länderna de kom ifrån. T.ex. Somalia, Afghanistan och Irak.”

Se punkt 1. Om man gjort en ansökan hos Migrationsverket för att vistas utomlands hos Migrationsverket, får man lämna Sverige och behålla till exempel studiebidrag- och lån. Efter två år måste det förlängas och du måste redovisa din vistelse i Sverige.

Vistas man mer än ett halvår per år utomlands så kan man både mista rätten till uppehållstillstånd, och hela tiden för vistelse i Sverige under det året dras av som totalt räknad vistelse som grund för uppehållstillstånd.

Källa: Migrationsverket

Asylsökande har inte rätt till studiestöd.

Källa: CSN 

Flyktingar med uppehållstillstånd har rätt till studiestöd.

Källa: CSN

4. ”Pensioner betalas ut till människor som inte gjort ett handtag i Sverige.”

Om en person har uppehållstillstånd i Sverige och är över 65 år har hen rätt till äldreförsörjningsstöd. Äldreförsörjningsstöd är ”en del av grundskyddet inom pensionssystemet tillsammans med garantipension och bostadstillägg”. Detta beviljas endast om personen är fast bosatt i Sverige och inte erhåller full garantipension.

Garantipensionen baseras på hur många år en person har bott i Sverige, och för att få ut maximalt belopp måste personen ha bott i Sverige i minst 40 år. För varje år som en person inte har bott i Sverige, minskas beloppet med en 1/40. Det innebär att om personen har bott i Sverige i tre år, får hen ut 3/40 av garantipensionen. Resterande belopp är äldreförsörjningsstöd.

Personen som har skrivit Facebook-inlägget förklarar att personer som aldrig har levt i Sverige har tjänat sina pensioner, alternativt att man hade uppehållstillstånd och därför tjänat pension. Det stämmer inte.

Källa: Sveriges Radio, Pensionsmyndigheten

5. ”Efterlevandepensioner till barn vars föräldrar sägs ha avlidit. Upp till över 70 000 kronor trots att föräldrarna aldrig satt sin fot här och trots att det inte finns dödsintyg. Ingen har blivit återbetalningsskyldig när förälder/föräldrarna återuppstått.”

Man kan inte få efterlevandepension utan dokument som bekräftar att föräldern har avlidit. Om förälder ”återuppstått” som den f d anställda på Migrationsverket skriver, blir man återbetalningsskyldig.

Som barn har man rätt till efterlevandepension tills man är 20 år.

”Har föräldern aldrig arbetat eller bott i Sverige är det enbart efterlevandestöd på 1 477 kronor per månad som blir aktuellt, eller 2 954 kr per månad om bägge föräldrarna är avlidna.” (Källa: Pensionsmyndigheten)

Källa: Pensionsmyndigheten 

Fakta är det enda som gäller: Våldet har minskat i Sverige

Idén att våldet ständigt ökar i Sverige är en myt som lever ett eget liv. Denna myt har satt sig så starkt att den ganska allmänt omfattas som en grundläggande sanning. Detta gäller bland folk i allmänhet, men också på ledande mediaredaktioner, bland politiska beslutsfattare och opinionsbildare.


Men de faktiska källor vi har visar att det handlar just om en myt. Det är helt enkelt inte sant. Det bisarra uppstår nu att den som påpekar detta – och alltså har kollat källorna – blir misstänkliggjord för att vilja skönmåla verkligheten. Men det är i själva verket påståendet att våldet ständigt ökar som inte är korrekt. En svartmålning utan saklig grund.

Att det dödliga våldet faktiskt har minskat de senaste decennierna är för dem som ägnar sig åt denna svartmålning en ständig källa till irritation. Men att det har skett en minskning går inte att komma runt.

Nyligen undersökte jag om denna minskning kan förklaras med förbättrad sjukvård.

Det enkla svaret är nej.

Frågan är intimt förknippad med föreställningen om att våldet ständigt ökar. Kärnan i tanken om sjukvårdens förbättring är att den har hållit tillbaka den ökning av det dödliga våldet som annars skulle ha skett. Myten om sjukvården är därför bara ett av många försök att hålla kvar bilden av ett Sverige där våldet ständigt ökar. Trots att det inte stämmer med verkligheten.

Den som allra hårdast driver uppfattningen att sjukvården skulle förklara minskningen av det dödliga våldet är Tino Sanandaji. Med sedvanlig aggressiv energi anser han att detta är självklart och att alla som inte inser detta är idioter.

För ett par veckor sedan skrev han återigen om saken och gjorde ett diagram – ett inlägg som rent sakligt innehåller en hel rad felaktigheter. Jag ska återkomma till vad dessa felaktigheter går ut på i detalj.

Men jag vill börja med en av mina grafer som har skapat stor irritation hos Sanandaji och hans tusentals följare. Det handlar om grafen om det dödliga våldet mellan 1970-2018. En enkel redovisning av officiella källor som Socialstyrelsen och BRÅ.

Denna graf visar tydligt att det dödliga våldet ökade under 1970- och 1980-talen för att sedan dess stadigt minska. Den ökning som har skett de senaste fyra åren förändrar inte denna allmänna bild av de senaste decenniernas minskning.

Låt oss nu undersöka hur det hade sett ut om det inte hade minskat sedan 1989.

Om vi hade haft samma antal döda som 1989 års nivå hade 1 135 fler människor blivit mördade fram till idag. 29 procent fler än de 2 835 som dog 1990-2018.

Enbart år 2018 skulle 152 människor ha dött om vi hade varit kvar på 1989 års nivå. Det är 44 människor fler än de 108 som dog. Märk väl att jag inte pratar om någon ökning, utan enbart samma nivå som 1989.

För den som vill frammana bilden av ett land där våldet hela tiden ökar så är det klart att dessa fakta väcker irritation.

Men nu framförs alltså idén att denna minskning skulle bero på att sjukhusvården har blivit så mycket bättre att fler överlever. Sanandajis nyligen framförda teori handlade om skjutvapenvåld. Utan förbättringar i vården av skottskador hade vi alltså haft 1 135 fler döda.

Är det då möjligt att minskningen beror på förbättrad sjukvård av skottskador?

Nej.

För att uttrycka det enkelt: 1 135 personer är fler än det totala antalet skottskadade som överlevde under samma period.

Här kanske någon invänder och undrar vad som händer om vi vidgar hypotesen, så att den inte bara handlar om skottskador utan om alla skador av våld?

Och här kommer vi till en verkligt intressant sak.

 

Det allvarliga men icke-dödliga våld som leder till att människor skrivs in för sjukhusvård har minskat dramatiskt de senaste trettio åren.

Detta är också det främsta argumentet mot att minskningen av det dödliga våldet skulle bero på att sjukvården generellt räddar fler. Antalet patienter inskrivna i slutenvård för våldsskador har minskat kraftigt – det har på 30 år aldrig varit så lågt som idag.

Jag vet att dessa fakta förvånar många, vana som vi har blivit vid rapporterna om ständigt ökande våld. Men patientregistrets siffror är entydiga. Minskningen av det allvarliga, men icke-dödliga våldet i Sverige är kraftig.

Somliga blir inte bara förvånade utan vägrar tro att detta kan vara sant. De försöker hitta andra förklaringar till siffrorna än att våldet faktiskt har minskat, eftersom detta inte stämmer överens med deras förutfattade mening. Reaktionen påminner om den som kommer när det gäller fakta om det dödliga våldet.

Tino Sanandaji påstår att minskningen av antalet inlagda på sjukhus för våld i Patientregistret i själva verket beror på ändrade vårdrutiner – exempelvis att färre blir slutenvårdade för hjärnskakning. Han anser sig veta att våldet inte alls har minskat.

Och det är korrekt att färre blir inlagda för hjärnskakning. Men även om vi räknar med att allt färre får sjukhusvård för våldsorsakad hjärnskakning, så handlar det om ett fåtal patienter. Vi har ändå en minskning av antalet som fått vård för våld.

En kraftig minskning.

Antalet inlagda på sjukhus för skador av våld har på 30 år helt enkelt aldrig varit lägre än idag.

Låt oss nu återkomma till skjutvapenvåldet och studera det mer i detalj.

För att verkligen kunna jämföra hur utvecklingen har sett ut när det gäller sjukvården av dem som skottskadas så måste vi först få klart för oss hur många det handlar om. Ungefär en fjärdedel av alla som 2001-2018 föll offer för dödligt våld blev skjutna till döds.

Det handlar om 380 människor som sköts till döds under dessa år.

Ett mycket intressant faktum i sammanhanget är att av dessa 380 ihjälskjutna människor dog de allra flesta utan att ha blivit inlagda på sjukhus. Det handlar om 80 procent eller fyra av fem av alla som sköts ihjäl. 300 människor.

En del av dessa påträffades döda, andra dog på vägen till, eller på en akutmottagning. Men de hann aldrig komma in i den slutna sjukhusvården.

Av dem som dog var det 79 personer som blev inskrivna i slutenvården.

Under hela perioden 2001 – 2018.

De utgjorde 5 % av alla som föll offer för dödligt våld i Sverige.

Slutenvårdens möjligen marginella betydelse för att förklara minskningen av det dödliga våldet klarnar ytterligare när vi tittar på hur många som räddades till livet i slutenvården.

Antalet skottskadade som fick sjukhusvård ökade kontinuerligt 2001-2018 – från 25 patienter år 2001 till omkring 70 årligen de senaste åren. Totalt var det omkring 790 patienter.

Av dem som fick sjukhusvård överlevde i genomsnitt nio av tio. Det visar sig nu att andelen som räddades till livet i slutenvården har varit ungefär densamma under hela perioden 2001-2018. Det handlar genomgående om en av tio som skrivs ut som avliden. Och de årliga variationerna uppvisar ingen trend.

I klartext: Det är alltså inte fler skottskadade som räddas till livet idag än för tjugo år sedan. Slutenvården är helt enkelt ingen faktor för att förklara minskningen av det dödliga våldet.

Här kan man tycka att saken borde definitivt vara avgjord.

Men för den som tror att våldet ständigt ökar är det svårsmält att det dödliga och det icke-dödliga våldet skulle ha minskat i Sverige. Myten om sjukvården är bara den senaste i raden av försöken att rädda bilden av ett Sverige på randen till undergång.

Det är lätt att raljera över detta.

Lätt att skaka på huvudet åt denna uppenbara ovilja att ta till sig enkla fakta. Men det finns också något oroväckande här som går långt utöver den enkla faktaresistensen. Det handlar om en ”debatt” där polariseringen i sig är ett syfte – där det inte handlar om att ta reda på fakta, utan om att vinna en kamp om hur verkligheten ska beskrivas.

Tino Sanandaji agerar oupphörligt på detta sätt. Han går till angrepp, hånar allt och alla som inte håller med honom. Han agerar som om det verkligen pågick ett krig där alla medel är tillåtna. Inte en diskussion där syftet är att pröva argument och kontrollera fakta.

Jag vägrar att delta i denna konstruerade kamp. Jag vägrar acceptera själva grundförutsättningen för denna syn på debatten som en strid där den som gapar högst, har flest kompisar eller helt enkelt hotar andra till tystnad vinner.

Tino Sanandaji har fel i sak om sjukhusvårdens betydelse för minskningen av det dödliga våldet. Han har också fel om en hel rad grundläggande fakta på det här området.

Och det är viktigt att hans felaktigheter inte får spridning. Men trots att han gärna vill frammana den bilden så pågår det faktiskt inget krig. Det finns olika beskrivningar av verkligheten men det enda som avgör vilken som är korrekt är fakta.

Det är till sist det allra viktigaste.

Myt: Invandrarkvinna får mer i bidrag än svenskar

Det sprids ständigt rykten och myter om hur mycket bidrag invandrare ges och oftast är det direkta felaktigheter blandat med någon del sanning. I ett inlägg som just nu sprids via sociala medier görs det gällande att man som invandrare får ett oproportionerligt mycket större bidrag än svenskar får. Detta stämmer inte.


Det finns en vilja hos en del att sprida myter, lögner och halvsanningar om invandrare och bidrag. Allt som oftast blandar man uppgifter om bidrag som man får i början av asylprocessen och bidrag som man kan ansöka om när man väl fått uppehållstillstånd samt lån som man kan söka via CSN. Skaparen till bilden gör det sedan till en sanning att samtliga dessa bidrag är pengar man som invandrare har rätt till. Personen gör alltså ingen åtskillnad mellan om man är asylsökande eller om man redan uppbär uppehållstillstånd.

I ett inlägg som har spridits på sociala medier sedan en längre tid påstås att en invandrarkvinna med tre barn har rätt till mycket större bidrag än en svensk kvinna under samma premisser. För att bena ut vad som verkligen gäller ska jag gå igenom samtliga påståenden som görs i inlägget och lista vad som verkligen gäller.

PÅSTÅENDE: En arbetslös svensk kvinna med tre barn har mindre försörjningsstöd än en invandrarkvinna med tre barn.

FALSKT. Reglerna för försörjningsstöd är beräknade på den sökandes ekonomiska förutsättningar och kommunen som är den som beviljar försörjningsstödet gör ingen skillnad i personens geografiska bakgrund. I Socialstyrelsens uppräkning av riksnormen går att läsa mer om vad som gäller och vilken storlek på bidrag man kan få.


PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna får retroaktiv föräldrapenning.

FALSKT. Myten om den retroaktiva föräldrapenningen har Motargument tidigare behandlat. I den undersökningen kom man fram till att man som förälder har rätt att söka föräldrapenning max 90 dagar bakåt i tiden.


PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna med tre barn får SFI-bonus.

FALSKT. SFI-bonusen som har varit uppe för diskussion tidigare har vi redan bemött på Motargument. SFI-bonusen var belagd med en motprestation att man skulle klara kurserna med godkända betyg under en kort tid, men är sedan flera år borttagen.


PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna med tre barn får subventionerade läkemedel, sjukvård, tandvård och gratis glasögon för upp till 3 000 kronor.

MIX. LMA-kort ger rätt till subventionerade läkemedel. Om man är över 18 år betalar man en egenavgift om 50 kr medan om man är under 18 år inte betalar egenavgiften. LMA-kortet ger även rätt till akutvård och akut tandvård som inte kan vänta.

Vidare så är LMA-kort något man har under tiden som personens uppehållstillstånd handläggs. När man väl har blivit beviljad uppehållstillstånd så upphör också de rättigheter man hade i och med LMA-kortet. Man kan heller inte uppbära försörjningsstöd innan man har uppehållstillstånd vilket göra att den sammanställning man gjort i bilden som bäst kan ses som ett missförstånd.

Glasögon kan Migrationsverket gå in och ge ekonomiskt stöd för, men då handlar det om de billigaste glasögonen, 800 kr.


PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna får subventionerad hushållsutrustning och möbler.

FALSKT. Som flykting kan man få låna pengar till hushållsutrustning och möbler. Det är CSN som bistår med hemutrustningslån. Detta är dock ett lån som ska betalas tillbaka.


PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna med tre barn får subventionerad spädbarnsutrustning.

FALSKT. Vad gäller påståendet om spädbarnsutrustning, så är det så att man genom försörjningsstödet i särskilda fall kan få stöd med spädbarnsutrustning om man inte på annat sätt kan ordna det genom äldre syskon eller anhöriga.


PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna med tre barn får subventionerade kollektiva resor.

FALSKT. När vi kikar på asylsökande och möjligheten till subventionerade kollektiva resor, så finner vi på Motargument att man i Kalmar 2015 fattade ett beslut om att samtliga asylsökande skulle få gratis busskort. Denna satsning var en förhoppning om en större integration i samhället. Dock skiljer sig denna satsning mellan olika landsting och jag kan inte hitta något liknande projekt i något annat landsting.

Subventioner av installation av telefoni är ett rent påhitt som dessutom skulle innebära motsvarande avdrag från försörjningsstödet. Samma sak gäller subventionerade telefonsamtal.


Vidare menar bildskaparen att uppgifterna finns hos Försäkringskassan, men Försäkringskassan har inte hand om några av dem uppräknade bidragen eller lånen. Försörjningsstöd administreras och utbetalas av respektive kommuns socialnämnd eller motsvarande.

Någon som skrivit om samma ”faktaruta” är Petra Hall. Det Petra kommit fram till är  det samma som jag listat här. Hon listar även att tidningen Metros Viralgranskaren har bemött flertalet av dessa påståenden tidigare.

Anledningen till att man som asylsökande har en rad subventioner är att man inte har någon form av inkomst. Man får under den här tiden ett mindre bidrag om 61 eller 71 kronor om dagen om man är över 18 år eller 12 kronor om dagen om man är under 18 år. Motargument har skrivit mer om asylsökandes olika bidrag tidigare.

Ett par bidrag som personen bakom bilden glömt att redovisa är att barnbidrag utbetalas ut till alla föräldrar i Sverige samt att när man söker försörjningsstöd så kräver socialnämnden att man även söker bostadsbidrag.

För att sammanställa vilka bidrag man som asylsökande har rätt till samt vilka bidrag man som svensk och tillika invandrarkvinna med tre barn har rätt till har jag sammanställt dessa nedan.

bidrag svensk

bidrag asylsökande

bidrag totalt

Så länge myter, lögner och halvsanningar sprids på sociala medier och i verkliga livet kommer vi på Motargument och andra att göra allt för att bemöta dessa.


Källor:
LMA-kort, Migrationsverket
Länsstyrelsen, Tidiga insatser för asylsökande
Migrationsverket, Ekonomiskt stöd dör asylsökande
Migrationsverket, Glasögon till personer som sökt uppehållstillstånd
Migrationsverket, Hälso- och sjukvård för asylsökande
Migrationsverket, LMA-kort för asylsökande
Petra Hall, Ser att en bild snurrar runt – igen – på internet som försöker antyda att en arbetslös invandrarkvinna får ut mer pengar än motsvarande arbetslös svensk
Socialstyrelsen, Riksnormen för försörjningsstöd
Socialstyrelsen, Regler kring ekonomiskt bistånd

Relaterade artiklar skrivna av Motargument:
Motargument, Myt: Asylsökande och bidrag
Motargument, Myt: Invandrare får barnbidraget och föräldrapenningen retroaktivt
Motargument, Myt: SFI-bonus

Myt: Veritofobi

Ordet veritofobi är inte ett nytt ord eller begrepp. Här förklaras kortfattat hur och varför det används och den gemensamma bakomliggande anledningen bakom myten att svenskar skulle vara skrämda för sanning.

I en krönika som Jan Tullberg skrivit på Samhällsnytt tycker han att många i samhället är rädda för ”viktiga problem”. Tullberg är inte ensam, det finns flera andra som också använt begreppet, i betydelsen: ”sanningsfobi”. Begreppet används just nu mestadels för att anklaga alla ”PK-vänstern” i ”etablissemanget” för att ”blunda för verkligheten/problemen”. Det rör sig alltså om en polering av det gamla ihåliga mantrat: det påstås råda en överenskommelse om att alla förutom ”sverigevännerna” ska mörklägga alla de s k ”problemen med massinvandringen och mångkulturen”.

Flera olika ”alternativa” debattörer agiterar för att de skulle sitta på den enda sanningen om att orsaken till varför någon utför brottsliga handlingar är dennes ”etnicitet” eller föräldrarnas religiösa trosuppfattning eller utomeuropeiska bakgrund. Det är en myt, brott handlar om andra saker, som fattigdom osv. Hela argumentationen att svartmåla debattörer som skrämda för sanningen, handlar alltså om att inga andra har vågat inse samma orsak-verkan-sambands-kedja.

I korthet är det de påstådda kopplingarna mellan kriminalitet och immigration och överrepresentation som ligger bakom användandet av ”Veritofobi”-argumenten.

När en person gör långsökta orsak-verkan-samband och någon annan person inte håller med om att det finns tillräckligt vetenskapliga belägg för det – då är parterna endast åsiktsmotståndare. Den ena parten påstår det finns en korrelation, men den andra parten inser det saknas vetenskapliga belägg för sådan explicit kausalitet. De som kritiserar myter och falska teser agerar sällan eller aldrig för att de skulle vara rädda eller att de är skrämda till tystnad – man är ju inte tyst då man kritiserar xenofobiska gissningar.

Läs gärna mer i de andra texterna vi publicerat på Motargument om Veritofobi och hela artikelserien om Logikfel/argumentationsfällor.

Källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kognitiv_bias
https://sv.wikipedia.org/wiki/Konfirmeringsbias
https://bigthink.com/mind-brain/cognitive-bias-codex
https://rationalwiki.org/wiki/Confirmation_bias
https://medium.com/better-humans/cognitive-bias-cheat-sheet-55a472476b18

SD:s parallella universum – När kriget kom till Norge

För Sverigedemokraterna är det ytterst praktiskt att det inte krigas i vårt närområde. Det är också ytterst praktiskt att det inte lär krigas i något av våra grannländer på väldigt länge. Därför försöker SD inbilla väljare att det går att neka människor att söka asyl i Sverige, så länge de inte kommer från Norden eller våra grannländer på andra sidan Östersjön. SD marknadsför en lögn, den påhittade ”principen om första säkra land”. En princip som, om ett land försöker tillämpa den, strider mot såväl asylrätten som internationell rätt.


I sin motion ”En hållbar och rättssäker asylpolitik” (Motion 2018/19:2990) argumenterar de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Paula Bieler, Jonas Andersson i Skellefteå och Jennie Åfeldt för en hållning som bryter mot internationella avtal rörande asyl och mänskliga rättigheter.

”I enlighet med FN:s flyktingkonvention så utgår Sverigedemokraternas flyktingpolitik från principen att en människa på flykt ska få skydd i det första säkra land som kan nås. Detta innebär att asylsystemet på sikt bör utformas för att motverka långväga och kostsam migration över flera länder, samt sekundärförflyttningar (så kallad asyl-shopping). Sverige ska utifrån samma princip främst ta emot asylsökande i en situation då krig eller djupare kris brutit ut i något av våra grannländer.

Sverige ska utifrån samma princip främst ta emot asylsökande i en situation då krig eller djupare kris brutit ut i något av våra grannländer.

Oavsett aktuell omvärldssituation är det av största vikt att tydliga regler och fungerande system finns på plats i det fall konflikter i närområdet bryter ut och att Sverige därmed kan komma att behöva hantera nya asylsökande.” (Källa: Riksdagen)

Påståendet om att flyktingkonventionen anger att människor som flyr måste söka skydd i det geografiskt närmaste säkra land som finns, är lögn. Inga sådana formuleringar eller ens antydningar om ”första säkra land”, anges i flyktingkonventionen.

Av artikel 1, punkt 2 i flyktingkonventionen, framgår endast att en flykting måste befinna sig utanför det egna landets gränser har en välgrundad fruktan för förföljelse (utifrån ett antal uppräknade kriterier), samt att personen som flyr, på grund av välgrundad fruktan, inte kan eller vill begagna sig av det egna landets skydd, för att personen skall få beviljas skydd.

Det räcker således med att befinna sig utanför sitt eget lands gränser och att söka asyl i ett annat land.

I tredje till femte stycket i preamblen (förordet) till flyktingkonventionen (markering i fetstil gjorda av mig) fastslår därutöver att det åligger det internationella världssamfundet att lösa flyktingproblematiken genom gemensamma åtaganden:

”i betraktande av att beviljandet av asyl kan medföra en utomordentligt tung börda för vissa länder och att en tillfredsställande lösning av hithörande problem, vilkas internationella räckvidd och natur erkänts av Förenta Nationerna, därför icke kan uppnås utan internationellt samarbete, under uttalande av önskemålet, att alla stater under erkännande av flyktingproblemets sociala och humanitära beskaffenhet måtte göra allt som står i deras makt för att förhindra detta problem att bliva en orsak till spänning mellan stater, samt efter tagen kännedom om att Förenta Nationernas Höge Kommissarie för flyktingar erhållit i uppdrag att övervaka tillämpningen av de internationella konventioner, som bereda flyktingarna skydd, och i insikt om att en effektiv samordning av de åtgärder, som vidtagas för att lösa flyktingsproblemet, kommer att vara avhängig av staternas samarbete med Höge Kommissarien” (Källa: Human Rights

Dublinförordningen reglerar asylsystemet

I Dublinförordningen står föreskrivet hur den internationella asylpolitiken ser ut. I förordningen regleras asylsystemet genom att en (1) s k ”Dublinstat” (EU-stat, Norge, Schweiz, Island eller Liechtenstein) ansvarar för att i det egna landet pröva en utlännings asylansökan. Dublinförordningen innehåller undantag då en ensamkommande har släkt i Sverige eller då en människa har familj i Sverige.

Om den asylsökande har uppehållstillstånd i Sverige ska asylansökan prövas här. Dublinförordningen är samtidigt enbart tillämpbar under en viss tid när en asylsökande färdas genom flera länder som omfattas av förordningen. (Källa: Migrationsverket)

I händelse av att Sverige utvisar grupper av människor utan att ta hänsyn till deras individuella behov och rättigheter strider mot Protokoll 4 artikel 4 i Europakonventionen. Det är, i enlighet med protokollet, förbjudet att förhindra människor att komma in i landet (Källa: Mänskliga rättigheter)

Du har rätt att söka asyl varhelst du vill

Migrationsverkets hemsida läser vi följande vad gäller Sverige:

”Enligt svensk praxis ska Sverige påta sig ansvar för ansökan om det vore humanitärt stötande att kräva att den asylsökande förs över till den Dublinstat som enligt Dublinförordningen ska ansvara för ansökan.” (Källa: Migrationsverket)

I enlighet med asylrätten, internationell rätt och de mänskliga rättigheterna har en person rätt att söka asyl i det land hen önskar. Detta innebär i praktiken att vem som helst kan söka asyl i Sverige. Asylsökande har rätt till en (1) prövning i Sverige, förutsatt att inga andra länder kan och vill pröva en asylansökan.

I SD:s parallella universum vill man ge Sverige frisedel i förhållande till andra länder. I sin iver att slippa ta emot flyktingar anser de att Sverige ska frångå internationell rätt, asylrätten och bryta mot de mänskliga rättigheterna.

I SD:s parallella universum gäller skygglappar på. Detta illustreras monotont av mantrat, och lögnen, ”principen om första säkra land”. I själva verket menar partiet att ”vi vill inte ha några flyktingar till Sverige. Punkt”.

Vem vet förresten när kriget kommer till Norge?

Källor:

Riksdagen: ”En hållbar och rättssäker asylpolitik” (Motion 2018/19:2990)

Migrationsverket: Dublinförordningen

Human Rights: Flyktingkonvention angående flyktingars rättsliga ställning

Mänskliga rättigheter: Europakonventionen (protokoll nr 4)

Rekordlågt antal intagna på svenska fängelser

Det finns röster i debatten som gör gällande att svenska fängelser är överfulla. Men i själva verket är sanningen den omvända. Räknat per capita har antalet intagna på svenska fängelser på 30 år aldrig varit så lågt som de senaste fyra åren.


Häromdagen kollade jag det där ryktet om en förestående kris med överfulla svenska fängelser.

Jag jämförde då med hur det ser ut i övriga Europa och det framkom då att Sverige ligger hyfsat bra till jämfört med andra länder.

Ett annat sätt att bedöma dagens situation är att jämföra med hur det har sett ut tidigare i Sverige.

Följande resonemang utgår från statistiken över de 30 åren sedan 1989 som finns i KOS 2018 .

—-

”Det är KNÖKFULLT!” hojtade Kristianstadsbladet

Låt oss börja med frågan om beläggning. Hur har det sett ut i Sverige de senaste 30 åren?

Beläggningen på svenska fängelser förra året var 95%. Sedan 2013 då siffran var 85% har det stigit successivt. Men 2013 var samtidigt den näst lägsta siffran under hela 30-årsperioden.

Vi kan också se att de senaste årens siffror är långt ifrån den topp som var för 15 år sedan. 2004 var siffran 103% och åren därpå 99% och 98%.

Vad beror dessa variationer i beläggning på? De beror naturligtvis delvis på antalet intagna men också på antalet platser. För att på allvar förstå frågan kan vi titta på graf 2. Där blir det tydligt att antalet fängelseplatser inte är konstant över tid. Antalet platser varierar liksom antalet intagna.

Under åren 2009 – 2018 minskade antalet platser på svenska anstalter med 15 %. Anstalter lades ner och verksamheten förändrades. Detta påverkar naturligtvis beläggningsprocenten.

I den bästa av världar ska naturligtvis tillgängliga platser överensstämma med hur många intagna det handlar om. Överbeläggning är naturligtvis inte bra, men rent ekonomiskt är det inte heller bra att för länge ha ett stort antal lediga platser.

Under Alliansens regeringstid stängdes flera svenska anstalter Det är därför särskilt illa när just företrädare för dessa partier ropar högt om kriminalvårdens förestående kollaps.

Att SD också ropar högt är inte oväntat. Utan skrupler försöker de förvandla allt så att det passar in i deras världsbild. Men för SD handlar det inte om överbeläggningen i sig – de vill skapa bilden av att den påstådda trängseln på anstalterna beror på att antalet intagna har ökat dramatiskt.

Men i själva verket är sanningen den omvända. Räknat per capita har antalet intagna på svenska fängelser på 30 år aldrig varit så lågt som de senaste fyra åren.

Är det ”knökfullt” i svenska fängelser?

Det pågår en alarmism i den svenska debatten som gör gällande att de svenska fängelserna är överbelastade. Sanningen är att bland europeiska länder är det endast Island och Finland har färre fängelsekunder än Sverige.


”KNÖKFULLT!” ropade Kristianstadsbladet.
– det handlade om svenska fängelser….

Knökfullt?

Jämfört med vad? Låt oss jämföra med övriga länder i Europa.

Klicka på bilden för att förstora den.
ÖVERBELÄGGNING

Överbeläggning på fängelser har i flera år varit ett stort problem i många länder i Europa. I Norra Makedonien, Italien, Ungern och Frankrike är beläggningen 115% eller mer. Ytterligare tio länder överskrider 100 %.

Det gör inte Sverige.

HUR MÅNGA SITTER I FÄNGELSE?

Jämförelsevis få personer sitter i fängelse i Sverige – bara Island och Finland har färre.

I takt med ropen på hårdare och längre straff så blir det mindre plats på fängelserna. Detta är enkel logik.

Problemen ska inte ignoreras.

Men att måla upp situationen på svenska fängelser som en jättekris, att spekulera i upplopp är ingen bra modell för att lösa de problem som finns på svenska anstalter.

Däremot gynnar det alla dem vars enda syfte med att delta i samhällsdebatten är att skapa panik.

Gå inte på det.

Fakta går alltid först.

Därefter lugn och sunt förnuft.

Hetsigt gapande och skrikande löser inga problem.

PS
En person påpekade klokt i min FB-tråd att situationen på svenska häkten är svår. Jag vill inte förminska dessa problem. Det beror delvis på att folk sitter häktade alltför länge. Det har en koppling till situationen på anstalterna men är delvis ett annat problem än mitt inlägg handlar om.

—–
Artikeln i Kristianstadsbladet är från förra sommaren men debatten har sedan fortsatt i olika grader av alarmism.

Källa:

Kristianstadsbladet: Knökfulla fängelser är en säkerhetsfara.

Andelen utrikes födda misstänkta för våldtäkt har minskat dramatiskt

Patrik Engellau ville leda i bevis att ”invandrare” är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Så han beställde siffror från SCB och BRÅ för en rapport. Men hans rapport misslyckas.  Han lyckas däremot förvandla större delen av det svenska kungahuset till utlänningar. Men han kan inte dölja att andelen utrikes födda kraftigt har minskat sin andel av dem som misstänks för våldtäkt.


Äntligen var det dags att försöka summera mina intryck av rapporten om ”Invandring och brottslighet” från ”Den Nya Välfärden”, signerad Patrik Engellau.

Låt mig i all enkelhet meddela att jag har många kommentarer. Och de är av rätt olika slag. Till att börja med går det naturligtvis inte att prata om rapporten utan att prata om den agenda som Engellau aldrig har försökt dölja.

Likt många andra som länge har tjatat om att BRÅ borde göra en rapport liknande den som senast publicerades 2005 så är Engellau intresserad av att visa att ”invandrare” (utlänningar, utrikes födda, utländsk ursprung) är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Detta är den hypotes som han vill leda i bevis. Vad en sådan slutsats i så fall ska innebära är inte helt klart, men det ingår ju som bekant i retoriken från diverse personer och organisationer från högerhåll att detta är ett synnerligen allvarligt samhällsproblem.

Eftersom BRÅ hittills inte har gjort någon uppdatering av rapporten 2005 så bestämde sig Engellau för att beställa relevant statistik från BRÅ och SCB för att själv göra den.

Jag har granskat rapporten sedan den kom i början på juni. Vid flera tillfällen har jag haft anledning att kontakta SCB och BRÅ för att få ytterligare klarhet i en del saker. Därför har mina kommentarer dröjt.

Men nu är det dags.

För att inte även denna uppdatering ska skjutas på framtiden har jag valt att mycket kortfattat summera mina intryck i några få punkter. Jag kommer att skriva mer utförligt på min egen blogg och hoppas få klart detta till helgen eller strax efter.

1. Frågan om ursprung

För Patrik Engellau är det uppenbarligen viktigt att särskilt definiera vilka människor som har ”svenskt ursprung”. Inte svensk medborgare, inte född i Sverige. Det krävs mera. För Engellau är en människa av svenskt ursprung en som är född inrikes och vars båda föräldrar också är födda inrikes.

Med den indelningen finns det bara fem människor på bilden på kungafamiljen som har svenskt ursprung – prins Daniel, prinsessan Estelle och prinsarna Oscar, Alexander och Gabriel. Alla övriga är utländska.

Det är lätt för de allra flesta att inse att detta är struntprat. Men det är inte bara strunt. Allt detta prat om ”ursprung” är också kränkande, förlegat och dumt, och det splittrar inte bara kungafamiljen utan många, många andra familjer i vårt land. Ingen – förutom möjligen Engellau och några till på den bruna kanten – skulle förneka att de människor som syns på bilden tillhör samma familj. Som så många andra liknande i vårt land.

Att prata om ursprung är ett eget påhitt av Engellau och det förekommer inte i den officiella svenska statistiken. Däremot finns begreppet ”svensk bakgrund”. Där inkluderas även de människor som har en svenskfödd förälder. Med denna terminologi är det på bilden bara Christopher O’Neill och drottning Silvia som har utländsk bakgrund. Och det verkar ju mer rimligt, eller hur? Om det nu är så viktigt…

När jag talade med SCB var de ytterst noga med att påpeka att denna indelning för att definiera skillnaden mellan svensk och utländsk bakgrund är den terminologi man sedan 2003 använder i svensk officiell statistik, och att man inte på något sätt ställer sig bakom Engellaus hemsnickrade variant.

Det är en smula oklart vad Engellaus syfte är med sitt begrepp ”ursprung”, men det dominerande intrycket är att han på detta sätt vill kunna prata om ”riktiga svenskar”. Med Engellaus synsätt är följaktligen varken vår kung Carl XVI Gustaf eller kronprinsessan Victoria eller hennes syskon prins Carl Philip och prinsessan Madeleine ”riktiga svenskar”.

De är ”andra generationens invandrare”. De har utländskt ursprung.

2. Hur ska man räkna?

När jag först började läsa rapporten gjorde jag som jag brukar – jag kollade siffrorna. I tabellerna står det att utgångspunkten för analysen är alla personer mellan 15 och 44 år som under perioderna 2003 – 2007 samt 2012 – 2017 var skäligen misstänkta för brott.

Liksom standarden ser ut i svensk officiellt statistik delas dessa personer in i fyra kategorier:

  1. Inrikes födda med två inrikes föräldrar
  2. Inrikes födda med en inrikes född förälder
  3. Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar
  4. Utrikes födda

Därpå delas gruppen utrikes födda in i de olika regioner av världen som dessa personer är födda i. Här har Engellau skapat egna kategorier:

Västländer
Östeuropa
Latinamerika
Västra Asien
Östra Asien
Okänt

Ingenstans i rapporten uppges vilka länder som Engellau anser bör räknas till de olika kategorierna, men SCB skickade mig listan. Det visade sig då bl a att kategorin västländer innehåller en del oväntade inslag – där finns bl a Papua Nya Guinea, Fiji och Samoa.

Jag har tillbringat två månader på Samoa och jag skulle inte vara beredd att kalla landet för ett ”västland”. Men i detta sammanhang spelar det mindre roll – personer födda i dessa länder utgör en ytterst marginell del av den svenska befolkningen.

Uppdraget handlade alltså om hur många personer mellan 15 – 44 som var skäligen misstänkta under de två femårsperioderna och hur stor andel de utgjorde av alla i den åldersgruppen.

Från BRÅ har Engellau fått siffrorna på antalet personer som under perioderna har varit skäligen misstänkta för brott. Och från SCB har han fått uppgifterna på antalet folkbokförda personer.

När det gäller uppgifterna från BRÅ har jag inga synpunkter. Jag utgår ifrån att siffrorna därifrån är korrekta. Men när det gäller siffrorna från SCB – eller snarare vad de sägs representera – finns det ett mycket stort problem.

Man skulle ju kunna tycka att det vore enkelt att plocka fram siffrorna på hur många mellan 15 – 44 som var folkbokförda i Sverige åren 2002 – 2006 samt 2013 – 2017. Men det är inte särskilt enkelt. Med lite eftertanke inser de flesta detta.

Det vi har i statistiken är antalet folkbokförda personer ett givet år och hur gamla de var då. Vill vi ha svar på frågan ”Hur många mellan 15 – 44 var folkbokförda i Sverige 2013 – 2017?” så kan vi inte titta på ett visst år. Då får vi bara antalet som var folkbokförda just det året.

Därför har man gjort på ett annat sätt. Man plockar ut alla som var 15 – 39 år den 31 december 2012. De äldsta i gruppen – 39-åringarna – blev ju 44 år under den relevanta perioden.

Med denna metod följer vi en specifik grupp (de som var 15 – 39 den 31 december 2012). I praktiken innebär detta att vi får fram ett urval av dem som var 15 – 44 under denna femårsperiod. Ett stort urval, men likafullt ett urval. De som inte kommer med är de som år 2017 var 15 -19, de som år 2016 var 15 – 18 osv. Inte heller får vi med dem som år 2013 var 40 – 44, de som år 2014 var 41-44 osv.
Detta är dock möjligen ett mindre problem.

Men vad händer om det något år under perioden flyttar in ett stort antal människor till Sverige? Utrikes födda personer som blev folkbokförda i Sverige exempelvis 2016 och 2017? Med den räkningsmetod som används för det statistiska underlaget i Engellaus rapport så finns dessa personer helt enkelt inte med. De var ju inte folkbokförda den 31 december 2012.

Är då inte detta en petitess? Nej, det visar sig att det tvärtom är något som får mycket stor inverkan på det statistiska underlag som Engellau analyserar.

Att räkna antalet 15 – 44-åringar perioden 2013-2017 genom att utgå från alla som är 15 – 39 den 31 december 2012 ger oss en siffra. Jag kallar det att ”räkna i förväg”. Ett annat sätt att räkna är att istället utgå från hur många 20 – 44-åringar som var folkbokförda den 31 december 2017. Detta kallar jag att ”räkna i efterhand”. Den som år 2017 var 20 var 15 år 2013.

Med detta andra sätt att räkna – i efterhand – får vi nu fram helt andra siffror.

Och det intressanta är att medan skillnaden är marginell när det gäller inrikes födda, så är skillnaden dramatisk när det gäller utrikes födda. Skillnaden mellan de två sätten att räkna uppgår där till en kvarts miljon människor (251 482). I förlängningen får detta mycket stora konsekvenser för de olika gruppernas andel av brottsligheten och sådant som överrepresentation och överrisk.

Jag vill här göra två anmärkningar.

För det första är detta inte en metod som Engellau kan lastas för. Att på detta sätt ”räkna i förväg” gjorde BRÅ även med sina två tidigare rapporter 1996 och 2005. Jag har kollat uppgifterna i dessa två och även där förekommer det vissa förskjutningar. Men inget som motsvarar den stora diskrepans som finns perioden 2013-17. Även under den första period som Engellau har valt – 2002 – 2006 finns det en skillnad, men även den är mindre än i den andra perioden.
I sig är det naturligtvis inte särskilt märkligt. Under perioden 2013-17 hade Sverige ett mycket stort inflöde av utrikes födda till Sverige. Därför blir det också stor skillnad på att räkna antalet utrikes födda 2012 eller 2017.

Ökningen i de två mätmetoderna signalerar ett inflöde på cirka 30 000 från Västländer, 50 000 från Östeuropa, 5 000 från Latinamerika, 100 000 från Västra Asien, 25 000 från Östra Asien och 40 000 från Afrika. På fem år.

Men det centrala i detta sammanhang är att valet av hur man räknar får stor inverkan på frågan om andelen som är misstänkta för brott. Antalet skäligen misstänkta är ju nämligen det faktiska antalet under perioden 2013-2017. När populationen ökar så blir den kriminella andelen mindre.

För det andra så är det sannolikt förenklat att bara byta ut den ena räkningsmetoden till den andra. Men fakta kvarstår att när skillnaden är så stor för en specifik grupp – utrikes födda – så är räkningsmetoden något som bör tas med i beräkningen.

Eftersom räkningsmetoden och de resultat som blir konsekvensen genomsyrar hela rapporten så är det svårt att i detalj diskutera mer specifika ökningar, minskningar och procentandelar. Därför är Engellaus rapport oanvändbar utan omräkning.

3. Andelen skäligen misstänkta för våldtäkt har minskat kraftigt bland utrikesfödda

Det finns ett resultat som Engellau själv uppenbarligen är en smula brydd över.

Andelen inrikes födda personer med två inrikes födda föräldrar – de personer som i Engellaus ordval har ”svenskt ursprung” – har fördubblat sin andel av dem som är skäligen misstänkta för våldtäkt.

Han skriver:

”Det är anmärkningsvärt att benägenheten hos personer med svenskt ursprung att begå våldtäkt skulle ha ökat så kraftigt som statistiken visar. Man vet inte om ökningen av andelen personer med svenskt ursprung som misstänks för våldtäkt beror på ändrat beteende eller ändrade bedömningar.”

Jo, nog är det anmärkningsvärt. Särskilt för Engellau. Detta stämmer ju inte med den vanliga retoriken från dem som är intresserade av att dela upp folk efter var de är födda eller var deras föräldrar är födda. Där framstår det som om våldtäkt är något som bara utländska män känner till och gör sig skyldiga till.

Naturligtvis är detta dumheter.

Vi kan samtidigt betrakta detta ur ett annat perspektiv. Hur ser det ut om vi istället fokuserar på de utrikes födda bland dem som är skäligen misstänkta för våldtäkt?

Om vi jämför gruppen utrikes födda med gruppen inrikes födda med två inrikes födda föräldrar så påverkar den kraftiga ökningen bland svenskarna alla andra grupper eftersom de utgör jämförelsegrunden.

Ett sätt att mäta detta är att använda begreppet överrisk. Det visar sig nu att överrisken har sjunkit dramatiskt för de utrikesfödda om vi jämför BRÅ 2005 med de två perioder som Engellau redovisar.

Minskningen är ett faktum också med den räkningsmetod som han tillämpar men den blir ännu tydligare om vi tar med ALLA som var folkbokförda den 31 december 2017.

Det begrepp som här används är alltså ”överrisk” – en jämförelse mellan två grupper där man fokuserar på hur mycket större risk att den ena gruppen misstänks för brott. Här finns det som ibland kallas ”socioekonomiska faktorer” – inkomst, utbildning – men även ålder, exempelvis att det är betydligt vanligare att personer mellan 25 – 40 misstänks för brott än personer över 40. Men av alla faktorer är kön den enskilt viktigaste. Fyra femtedelar (80%) av all brottslighet begås av män och mönstret blir ännu tydligare ju mer våld som är inblandat – då är männen 9 av 10 bland de skäligen misstänkta. När vi tittar på våldtäktsbrotten specifikt så är kvinnliga förövare knappt synliga i statistiken.

Generellt gäller i Sverige att den officiella statistiken ska vara könsuppdelad. I BRÅ 2005 är detta också en självklarhet. Men hos Engellau finns ingen könsuppdelning av siffrorna – allt som har med könsskillnader lyser med sin totala frånvaro. Därför finns det heller ingen möjlighet att analysera hur stor andel kvinnor som finns i de olika kategorierna eller vilken typ av brott de begår.

Engellaus rapport handlar om en och endast en faktor – överrisken för utrikes födda och personer med utländsk bakgrund att begå brott i Sverige. Att det finns en sådan överrisk är ett känt faktum. Denna överrisk finns dokumenterad i många länder. I Finland visar exempelvis siffror från Statistikcentralen att män födda i Sverige är åtta gånger vanligare bland de misstänkta för sexualbrott jämfört med gruppen män födda i Finland.

De siffror som vi nu har genom Engellaus rapport visar något mycket intressant. När det gäller gruppen utrikes födda så har alltså överrisken sjunkit dramatiskt när det gäller antalet skäligen misstänkta för våldtäkt. Från 5,1 i BRÅ:s rapport 2005 till 1,7 för perioden 2013-2017 i Engellaus rapport.

Detta är en mycket tydlig indikation på att skrämselpropagandan från högerhåll om någon sorts ”våldtäktsepidemi” i spåren av flyktingvågen helt enkelt är falsk. Genomfalsk.

Till sist.

Jag bifogar en jämförelse mellan Engellaus statistik och den revidering som jag har gjort utifrån en översyn av räknemetoden för de folkbokförda – specifikt för tabell 4 som rör våldtäkt.

Dubbelklicka två gånger för att läsa tabellerna.

En mer genomgripande analys av de olika räknemetoderna och en genomgång av vad det får för konsekvenser lämnar jag med varm hand åt andra. Engellaus rapport går inte att använda utan en sådan genomgång.

Låt mig bara påpeka att det verkligt viktiga arbetet ligger framför oss – nämligen att på allvar analysera mäns brottslighet. När det gäller specifikt våldtäkter så borde det inte förvåna någon att det faktiskt inte spelar någon roll var våldtäktsmannen eller hans föräldrar är födda. Men om vi kan påverka utvecklingen så att ingen pojke som föds idag någonsin hamnar bland de skäligen misstänkta för våldtäkt därför att han inte våldtar – så har vi lyckats uppnå något avgörande. Det borde vara vårt centrala fokus.

Det finns många fler kommentarer jag skulle kunna göra.

Men här stannar jag. För nu.

Myterna om svensk flyktingpolitik och ”J”-passen på 30-talet

SD-kopplade lögnfabriken, Socialdemokraterna och sanningen, skriver om Socialdemokraterna bl a på 30-talet. Man gör en stor poäng av de s k ”J”-passen, närmare bestämt det som skedde när Sverige och Schweiz fick Tyskland att stämpla ett ”J” i judiska pass, för att förhindra att de kom in i länderna. Vad skedde egentligen? Och har Sverigedemokraterna någon anledning att slå mynt av den historien?


Hur västvärlden hanterade de judiska flyktingarna på 30-talet är ingen snygg historia. I praktiken alla länder införde begränsningar för att förhindra en ”massinvandring” av judar. Så även Sverige. Alla internationella konferenser om hur man skulle lösa ”problemet” med de flyende judarna slutade i katastrof, som Evian konferensen. Hitler ”erbjöd” sig till och med att förvisa alla judar men omvärlden ville inte ta emot dem.

Och i Sverige som i alla andra länder var den politiska enigheten stor, från höger till vänster.

Av alla demokratiska antinazistiska rörelser var Socialdemokraterna och arbetarrörelsen  de som mest aktivt mobiliserade mot nazismen, i hela Europa. Men den verbala striden mot nazismen följdes inte av en villighet att ta emot nazisternas offer, som judar och romer.

Det är om det som denna artikel handlar. Nej, INGET av de politiska partierna betedde sig snyggt. Inte heller Socialdemokraterna. Göran Persson bad om ursäkt för detta 2005.

Men de som minst ska brösta sig i denna fråga är SD eftersom de idag använder exakt samma argument mot invandring av flyktingar som alla svenska partier gjorde på 30-talet.

”J”-passen

1936 till 1938 skärptes den svenska flyktingpolitiken. En ny utlänningslag skrevs och tullens befogenheter att avvisa flyktingar skärptes. Bakom den nya utlänningslagen låg en rädsla för att judiska flyktingar skulle söka sig till Sverige från Nazityskland. Det finns många paralleller mellan 30-talets flyktingpolitik och dagens flyktingpolitik. Många av dagens sverigedemokratiska argument för stängda gränser återfinner man i debatten från 30-talet.

Det är ganska känt idag att Sverige och Schweiz fick nazisterna i Tyskland att stämpla ett ”J” i judarnas pass så att man lättare skulle kunna avvisa dem vid gränsen. Men få har undersökt VARFÖR Sverige ville detta och hur det motiverades i debatten.

Svaret är att det motiverades med att myndigheterna var fulla av skräck. Hela 5 000 flyktingar fanns i Sverige. Många av dem var politiska flyktingar men en del var här av andra skäl, till exempel judarna. Med nazisternas politik hotade Sverige att översvämmas av icke-politiska flyktingar, som judar, ansåg man. Därför behövde Sverige reglera flyktingmottagandet.

Var man förföljd jude på 30-talet ansågs man inte ha flyktingskäl, man var ju ”bara” religiöst förföljd. ”Lyxflyktingar” som det hävdades då.

De nya lagarna gällde från 1937. Lagarna föregicks av intensiv debatt i riksdag och media. Det gav ut en Statlig utredning 1936 (1936:53) som man kan läsa också.

Asyllagen och judeproblemet

Den nya asyllagen 1937 klubbades igenom med stor enighet mellan Högern (idag Moderaterna), Bondeförbundet (idag Centerpartiet), Folkpartiet (idag Liberalerna) och Socialdemokraterna.

Syftet med lagen var att stärka skyddet mot ovälkomna flyktingar och reglera mottagandet av politiska flyktingar. I synnerhet Folkpartiet och Socialdemokraterna månade om att politiska flyktingar skulle få fortsatt skydd i Sverige. Men förföljda judar ansågs INTE vara politiska flyktingar.

Dessa ville de flesta stänga ute från Sverige. Så 1937-38 stärktes gränsskyddet, speciellt över Öresund, för att mota bort ovälkomna flyktingar, dvs judarna.

SOU 1936:53 är fascinerande läsning. Det som slog mig mest när jag läste den är hur snävt lagstiftningen definierade vilka som har rätt till asyl. Som flykting med asylrätt definierades bara de som arbetat POLITISKT i ett annat land.

Asylrätten har utvidgats sen dess. Men än idag utvisar man homosexuella, förföljda kristna och ateister för att de inte anses ha asylskäl. Att vara kvinna som hotas av hedersförtryck och förföljelse, på grund av att hon är kvinna, anses inte heller vara ett giltigt asylskäl. Ekonomiskt förtryck och misär är givetvis varken nu eller då sett som giltigt asylskäl.

Om vi kikar på utredningen ser man en tes upprepad gång på gång:

”Den stora omfattning, flyktingproblemet antagit, har aktualiserat begreppen politisk flykting, politiskt brott och asylrätt.” (Källa: SOU 1936:53, s. 54)

Före första världskriget var migrationen liberal och i stort sett fri. De stora flyktingströmmarna, i synnerhet bestående av ryssar och östeuropeiska judar, gjorde att Sverige, liksom de andra europeiska länderna, var tvungna att begränsa invandringen. Många har velat öppna gränserna igen, men den senaste tidens politiska händelser har visat varför det inte går:

”Nu anförda, allmänt kända förhållanden visa med all tydlighet, att de förhoppningar, man en gång vågade hysa om en återgång till det tidigare skedets fria folkutbyte, icke gått i uppfyllelse.” (Källa: SOU 1936:53, s. 8-9)

Vilka är då de händelserna? Jo, naziförföljelsen av judar som lett till en ökning av ”icke önskvärd invandring” av judar.

”I samband med den nationalsocialistiska regimens upprättande i Tyskland och under tiden därefter infördes, såsom bekant, stadganden, som dels stämplade vissa politiska rörelser som illegala, dels ock i hög grad inskränkte den tyskjudiska befolkningens förvärvsmöjligheter inom landet. Följden av denna lagstiftning har blivit en omfattande utvandring från Tyskland. Denna utvandring har förorsakat betydande svårigheter för ett stort antal länder. De spärrar, som överallt rests mot icke önskvärd invandring, ha ej kunnat upprätthållas mot denna emigrantström. Särskilt ha det tyska rikets grannstater nödgats öppna sina gränser för att mottaga ifrågavarande flyktingar. Men även vårt land har fått känning av denna nya faktor på folkutbytets område. Spörsmålet om asylrätten, som vid tiden för utlänningslagens tillkomst var av huvudsakligen teoretiskt intresse, har fått en oanad aktualitet. Ett icke ringa antal politiska flyktingar ha sökt sig hit, och även den judiska utvandringsströmmen har vänt sig mot vårt land. (Källa: SOU 1936:53, s. 8. Fetstilen har jag lagt till)

Asylrätten som den tolkas i internationell lag omfattar enbart politiska flyktingar. Inte dessa massor av människor som nu håller på att fly, förklarade man. Att vara förföljd jude gjorde INTE personen till flykting med asylrätt.

I svensk debatt kom dessa flyktingar ofta att beskrivas som ekonomiska migranter. I vissa fall som lyxflyktingar.

Lägg märke till att förutom de judiska flyktingarna ansåg utredningen även att de som flydde från de just då pågående massmorden i kommunistiska Sovjetunionen inte heller hade giltiga asylskäl.

”Enligt standardauktorerna på folkrättens område menas med politisk flykting en person, som flytt till utlandet, därför att han i sitt hemland sannolikt skulle bliva tilltalad eller straffad för politiskt brott.” (Källa: SOU 19536:53, s. 55)

”Det framstår som klart, att den inom folkrätten utbildade definitionen å politisk flykting ej numera är tillräckligt omfattande. I fråga om en del av de ryskfödda personer, vilka sedan länge vistats här i landet, torde det näppeligen kunna antagas, att de i sitt hemland skulle riskera ansvar för politiskt brott. Antalet tyska politiska flyktingar enligt nämnda bestämning lärer visserligen vara stort i och för sig. Men i förhållande till hela mängden av flyktingar är deras antal ringa. Man har skäl att antaga, att av det hundratusental personer, som under de senaste fyra åren lämnat Tyskland, blott en mindre del tillhöra denna grupp (kategori I). Som politiska flyktingar enligt hävdvunnen terminologi lära icke de kunna anses, vilka i sitt hemland ej begått något brott men som på grund av sin politiska åskådning eller andra politiska skäl riskera att bliva intagna i koncentrationsläger eller att drabbas av andra liknande åtgärder (kategori II). Än mindre kunna de, som lämnat hemlandet därför att de på grund av sin ras eller eljest inskränkts i sina försörjningsmöjligheter eller där känna vantrevnad, betraktas såsom politiska flyktingar (kategori III). Man rör sig alltså här med helt nya flyktingsbegrepp. Detta förhållande har också kommit till uttryck i förenämnda internationella överenskommelser.” (Källa: SOU 1936:53, s. 56. Fetstilen har jag lagt till)

Som ett eko av debatten igår läser man att man inte kan utsträcka asylrätten till judarna (det är de som åsyftas i texten) eftersom vår svenska ekonomi inte skulle klara av det.

”Men det är även tydligt, att asylrätten, vilken utformats för beredande av skydd åt politiska flyktingar, icke kan utan vidare eller i sin fulla utsträckning tillämpas på det hundratusental personer, varav flyktingsströmmen består. Att i ett land för en längre tid mottaga och där genom hjälpåtgärder eller beviljande av arbetstillstånd underhålla ett begränsat antal främlingar är en sak. En annan sak är att på liknande sätt mottaga stora skaror utlänningar, i synnerhet om man genom tillträde till internationella överenskommelser giver utåt bindande verkan åt ett sådant förfarande. En dylik politiks återverkningar ur arbetsmarknads- och immigrationssynpunkt förtjäna för visso att allvarligt begrundas.” (Källa SOU 1936:53, s. 57)

De judar Sverige inte tog in kom i de flesta fall att förintas eller dö i kriget.

Judeproblemet diskuteras i riksdagen

Trycket mot Sverige har varit för hårt. För många flyktingar söker sig hit och risken är stor att ännu fler kommer att söka sig hit. Det håller inte längre. Vår ekonomi klarar det inte. ”Ett uppskov borde gott kunna åstadkommas” i flyktingpolitiken så att trycket mot Sverige minskar. Det var riksdagsmannen Karl Wistrands (Högern) åsikt i debatten om den nya utlänningslagen i Riksdagens första kammare 22 maj 1937.

Debatten rörde sig om de politiska flyktingarna. 1937 skulle man fatta beslut om det som den offentliga utredningen föreslog. En statlig proposition hade lagts fram. Vi ska kika på den strax, den är intressant. Men först debatten.

Debatten är intressant eftersom man diskuterade var gränsen går mellan politisk flykting och icke politisk flykting. Dessutom angav riksdagsmännen sina argument om varför man måste begränsa mängden flyktingar. Argumenten pendlade mellan rasbiologiska skäl (rädslan för främmande folktyper med konstiga kulturer) till ekonomiska skäl. Vi ska kika lite på debatten här.

Vi tar ett exempel, riksdagsman Birger Gezelius (Högern). Han gjorde en stor poäng av att Sverige översvämmats av flyktingar. 5 000 har kommit hit de senaste åren, från Sovjet och Nazityskland främst, sa han.

Ett ensamt land kan inte ta på sig uppgiften att vara en humanitär stormakt, sa han. För övrigt verkar de flesta av flyktingarna vara lyxflyktingar som söker sig hit på grund av vårt välstånd.

Jo, det sa han i riksdagen. Eftersom han pratar om ”internationella regleringar” så vet man att han menade judarna. Att flyende judar sökte sig till Sverige berodde alltså på att de ville ta del av svenskt välstånd.

Känner ni igen argumenten idag?

Sveriges asylpolitik har varit för liberal. Alltså har folk sökt sig hit som egentligen saknar flyktingskäl eller som påstår sig vara politiska flyktingar. Jo, han menar judarna utan att skriva det. Judarna saknade asylskäl och det hände att flyende judar försökte förklara att de var POLITISKT förföljda i landet. Men se nej, den gubben gick Gezelius inte på!

Gezelius vill gå ännu längre och begränsa till och med antalet politiska flyktingar till Sverige. Deras problem (risken att få en kula i huvudet av Hitlers eller Stalins bödlar) borde lösas av Nationernas Förbund och Europa i samarbete.

Vi har inte tid att gå igenom hela debatten. Men vi ska kika på justitieminister Westmans svar.

Westman svarar att han anklagats för att vilja öppna dörren så att hela världens flyktingar kan komma till Sverige, Det stämde inte, påtalade han.

Westman sa att han var flyktingvän. Han ville att Sverige ska fortsätta ta emot ”riktiga” flyktingar. Med det menade han politiskt förföljda, inte alla flyktingar. För att reglera migrationen till Sverige behövde man stärka gränskontrollerna. Det skulle göras genom bilaterala avtal och genom stärkta gränskontroller.

I synnerhet var det viktigt att förstärka skyddet över Öresund. Passfrihet rådde mellan Danmark och Sverige så risken fanns att personer med ”utländskt utseende” tog sig över till Sverige utan lov.
Eftersom Westman skriver om gränsen söderut mot Danmark och Tyskland (färjorna i Trelleborg till exempel) så kan ni ju ana vilka flyktingar Westman tänkte på när han sa att man måste avvisa personer ”vilka ur ingen synpunkt kunna anses böra mottaga i vårt land”.

Så kan man fortsätta. Tidsbrist och resursbrist gör att jag inte kan referera till samhällsdebatten vid denna tid. Men debatten 1936-38 såg ut ungefär som den ser ut idag. Skillnaden är ganska minimal.

En del sa att flyktingkatastrofen var judarnas eget problem och påstod att den judiska kulturen och religionen hotade den svenska kulturen. En del gnällde på judarna som lyxflyktingar. En del sa att ”vi inte har råd”. En del sa att de borde stanna i ”närområdet”, dvs i Nazityskland självt och att Nationernas Förbund borde hjälpa dem ”på plats” ekonomiskt. En del sa ”vi får inte stöta oss med Nazityskland”. En del ville öka flyktingmottagandet av flyende judar och hitta internationella lösningar för att hjälpa fler. Med andra ord, ganska likt dagens debatt.

Debatten var så tuff 1936-1939 att till och med en hel del svenska judar blev rädda för öppna gränser. Om Sverige släppte in för många judar från Tyskland kunde det leda till ökad antisemitism, ansåg de. (Se Flykt och överlevnad – flyktingverksamhet i Mosaiska Församlingen i Stockholm 1933-1950, av Svante Hansson)

Efter kriget försökte en del av de ansvariga svenska politikerna urskulda sig genom att anföra det som bevis (ur Hanssons bok).


Lagen då?

Hur såg då lagen ut?

Det var med hänvisning till 4 kap, paragraf 19 och 20 man avvisade judarna och lät en del politiska flyktingar komma in i landet. ”Om han har för avsikt att här i riket söka sitt uppehälle”….

Men lägg märke till första punkten om romerna.

En del grupper var värre ute än judarna i svensk asyllagstiftning. Det fanns extremt få i debatten (Skånska Socialdemokraten var ett undantag) som ansåg att romer skulle kunna söka skydd här. Som synes var det prio ett att avvisa dem. Så prioriterat att inte ens riksdagsdebatterna eller Statens Offentliga utredning med ett ord nämner eller ifrågasätter detta.

Så hur var det med detta ”J” i passet. Ja, efter att lagen klubbades igenom stärktes gränskontrollerna, speciellt i Skåne och då i synnerhet över Öresund. Bilaterala kontakter togs, med Nationernas Förbund och med Nazityskland samt Schweiz.

Legitimationstvånget stärktes (en del politiska flyktingar och judar hade tagit sig hit utan ID åren innan) och som ett led i att man stärkte det tvånget bar Schweiz och Sverige Tyskland att stämpla ett ”J” i passet som alla judar hade.

Om passen var stämplade med ett ”J” kunde ju passmyndigheterna i Sverige lättare se vem som var riktig politisk flykting och vem som ”bara” flydde för att denne var jude.

De svenska politiska partierna visade i sin retorik en hel del medkänsla med de förföljda judarna i Nazityskland. Nazismen var hatad bland socialdemokrater och liberaler och de flesta konservativa. Men när det gällde den praktiska solidariteten med de förföljda och hatade var det annorlunda. Då, när det verkligen gällde liv och död, fegade de svenska antinazistiska politikerna ur.

Sen var ju en och annan i debatten smygnazist.

Högerriksdagsmannen Reuterskiöld deltog i debatten och ville begränsa invandringen. Som synes i denna artikel var han inte utan nazisympatier.

Så nej, Socialdemokraterna skötte inte det där med ”J”-stämplade pass fint. Tvärtom. Men alla länder hade blod på sina händer på 30-talet. Varför tror ni att politiska ledare som Olof Palme, Gösta Bohman och Thorbjörn Fälldin senare kom att förespråka invandring på 60-talet och 70-talet? Jo, de växte upp väl medvetna om misstagen på 30-talet och var fast beslutna att inte göra om dem!