Patrik Engellau ville leda i bevis att ”invandrare” är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Så han beställde siffror från SCB och BRÅ för en rapport. Men hans rapport misslyckas.  Han lyckas däremot förvandla större delen av det svenska kungahuset till utlänningar. Men han kan inte dölja att andelen utrikes födda kraftigt har minskat sin andel av dem som misstänks för våldtäkt.

---

Äntligen var det dags att försöka summera mina intryck av rapporten om ”Invandring och brottslighet” från ”Den Nya Välfärden”, signerad Patrik Engellau.

Låt mig i all enkelhet meddela att jag har många kommentarer. Och de är av rätt olika slag. Till att börja med går det naturligtvis inte att prata om rapporten utan att prata om den agenda som Engellau aldrig har försökt dölja.

Likt många andra som länge har tjatat om att BRÅ borde göra en rapport liknande den som senast publicerades 2005 så är Engellau intresserad av att visa att ”invandrare” (utlänningar, utrikes födda, utländsk ursprung) är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Detta är den hypotes som han vill leda i bevis. Vad en sådan slutsats i så fall ska innebära är inte helt klart, men det ingår ju som bekant i retoriken från diverse personer och organisationer från högerhåll att detta är ett synnerligen allvarligt samhällsproblem.

Eftersom BRÅ hittills inte har gjort någon uppdatering av rapporten 2005 så bestämde sig Engellau för att beställa relevant statistik från BRÅ och SCB för att själv göra den.

Jag har granskat rapporten sedan den kom i början på juni. Vid flera tillfällen har jag haft anledning att kontakta SCB och BRÅ för att få ytterligare klarhet i en del saker. Därför har mina kommentarer dröjt.

Men nu är det dags.

För att inte även denna uppdatering ska skjutas på framtiden har jag valt att mycket kortfattat summera mina intryck i några få punkter. Jag kommer att skriva mer utförligt på min egen blogg och hoppas få klart detta till helgen eller strax efter.

1. Frågan om ursprung

För Patrik Engellau är det uppenbarligen viktigt att särskilt definiera vilka människor som har ”svenskt ursprung”. Inte svensk medborgare, inte född i Sverige. Det krävs mera. För Engellau är en människa av svenskt ursprung en som är född inrikes och vars båda föräldrar också är födda inrikes.

Med den indelningen finns det bara fem människor på bilden på kungafamiljen som har svenskt ursprung – prins Daniel, prinsessan Estelle och prinsarna Oscar, Alexander och Gabriel. Alla övriga är utländska.

Det är lätt för de allra flesta att inse att detta är struntprat. Men det är inte bara strunt. Allt detta prat om ”ursprung” är också kränkande, förlegat och dumt, och det splittrar inte bara kungafamiljen utan många, många andra familjer i vårt land. Ingen – förutom möjligen Engellau och några till på den bruna kanten – skulle förneka att de människor som syns på bilden tillhör samma familj. Som så många andra liknande i vårt land.

Att prata om ursprung är ett eget påhitt av Engellau och det förekommer inte i den officiella svenska statistiken. Däremot finns begreppet ”svensk bakgrund”. Där inkluderas även de människor som har en svenskfödd förälder. Med denna terminologi är det på bilden bara Christopher O’Neill och drottning Silvia som har utländsk bakgrund. Och det verkar ju mer rimligt, eller hur? Om det nu är så viktigt…

När jag talade med SCB var de ytterst noga med att påpeka att denna indelning för att definiera skillnaden mellan svensk och utländsk bakgrund är den terminologi man sedan 2003 använder i svensk officiell statistik, och att man inte på något sätt ställer sig bakom Engellaus hemsnickrade variant.

Det är en smula oklart vad Engellaus syfte är med sitt begrepp ”ursprung”, men det dominerande intrycket är att han på detta sätt vill kunna prata om ”riktiga svenskar”. Med Engellaus synsätt är följaktligen varken vår kung Carl XVI Gustaf eller kronprinsessan Victoria eller hennes syskon prins Carl Philip och prinsessan Madeleine ”riktiga svenskar”.

De är ”andra generationens invandrare”. De har utländskt ursprung.

2. Hur ska man räkna?

När jag först började läsa rapporten gjorde jag som jag brukar – jag kollade siffrorna. I tabellerna står det att utgångspunkten för analysen är alla personer mellan 15 och 44 år som under perioderna 2003 – 2007 samt 2012 – 2017 var skäligen misstänkta för brott.

Liksom standarden ser ut i svensk officiellt statistik delas dessa personer in i fyra kategorier:

1. Inrikes födda med två inrikes föräldrar
2. Inrikes födda med en inrikes född förälder
3. Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar
4. Utrikes födda

Därpå delas gruppen utrikes födda in i de olika regioner av världen som dessa personer är födda i. Här har Engellau skapat egna kategorier:

Västländer
Östeuropa
Latinamerika
Västra Asien
Östra Asien
Okänt

Ingenstans i rapporten uppges vilka länder som Engellau anser bör räknas till de olika kategorierna, men SCB skickade mig listan. Det visade sig då bl a att kategorin västländer innehåller en del oväntade inslag – där finns bl a Papua Nya Guinea, Fiji och Samoa.

Jag har tillbringat två månader på Samoa och jag skulle inte vara beredd att kalla landet för ett ”västland”. Men i detta sammanhang spelar det mindre roll – personer födda i dessa länder utgör en ytterst marginell del av den svenska befolkningen.

Uppdraget handlade alltså om hur många personer mellan 15 – 44 som var skäligen misstänkta under de två femårsperioderna och hur stor andel de utgjorde av alla i den åldersgruppen.

Från BRÅ har Engellau fått siffrorna på antalet personer som under perioderna har varit skäligen misstänkta för brott. Och från SCB har han fått uppgifterna på antalet folkbokförda personer.

När det gäller uppgifterna från BRÅ har jag inga synpunkter. Jag utgår ifrån att siffrorna därifrån är korrekta. Men när det gäller siffrorna från SCB – eller snarare vad de sägs representera – finns det ett mycket stort problem.

Man skulle ju kunna tycka att det vore enkelt att plocka fram siffrorna på hur många mellan 15 – 44 som var folkbokförda i Sverige åren 2002 – 2006 samt 2013 – 2017. Men det är inte särskilt enkelt. Med lite eftertanke inser de flesta detta.

Det vi har i statistiken är antalet folkbokförda personer ett givet år och hur gamla de var då. Vill vi ha svar på frågan ”Hur många mellan 15 – 44 var folkbokförda i Sverige 2013 – 2017?” så kan vi inte titta på ett visst år. Då får vi bara antalet som var folkbokförda just det året.

Därför har man gjort på ett annat sätt. Man plockar ut alla som var 15 – 39 år den 31 december 2012. De äldsta i gruppen – 39-åringarna – blev ju 44 år under den relevanta perioden.

Med denna metod följer vi en specifik grupp (de som var 15 – 39 den 31 december 2012). I praktiken innebär detta att vi får fram ett urval av dem som var 15 – 44 under denna femårsperiod. Ett stort urval, men likafullt ett urval. De som inte kommer med är de som år 2017 var 15 -19, de som år 2016 var 15 – 18 osv. Inte heller får vi med dem som år 2013 var 40 – 44, de som år 2014 var 41-44 osv.
Detta är dock möjligen ett mindre problem.

Men vad händer om det något år under perioden flyttar in ett stort antal människor till Sverige? Utrikes födda personer som blev folkbokförda i Sverige exempelvis 2016 och 2017? Med den räkningsmetod som används för det statistiska underlaget i Engellaus rapport så finns dessa personer helt enkelt inte med. De var ju inte folkbokförda den 31 december 2012.

Är då inte detta en petitess? Nej, det visar sig att det tvärtom är något som får mycket stor inverkan på det statistiska underlag som Engellau analyserar.

Att räkna antalet 15 – 44-åringar perioden 2013-2017 genom att utgå från alla som är 15 – 39 den 31 december 2012 ger oss en siffra. Jag kallar det att ”räkna i förväg”. Ett annat sätt att räkna är att istället utgå från hur många 20 – 44-åringar som var folkbokförda den 31 december 2017. Detta kallar jag att ”räkna i efterhand”. Den som år 2017 var 20 var 15 år 2013.

Med detta andra sätt att räkna – i efterhand – får vi nu fram helt andra siffror.

Och det intressanta är att medan skillnaden är marginell när det gäller inrikes födda, så är skillnaden dramatisk när det gäller utrikes födda. Skillnaden mellan de två sätten att räkna uppgår där till en kvarts miljon människor (251 482). I förlängningen får detta mycket stora konsekvenser för de olika gruppernas andel av brottsligheten och sådant som överrepresentation och överrisk.

Jag vill här göra två anmärkningar.

För det första är detta inte en metod som Engellau kan lastas för. Att på detta sätt ”räkna i förväg” gjorde BRÅ även med sina två tidigare rapporter 1996 och 2005. Jag har kollat uppgifterna i dessa två och även där förekommer det vissa förskjutningar. Men inget som motsvarar den stora diskrepans som finns perioden 2013-17. Även under den första period som Engellau har valt – 2002 – 2006 finns det en skillnad, men även den är mindre än i den andra perioden.
I sig är det naturligtvis inte särskilt märkligt. Under perioden 2013-17 hade Sverige ett mycket stort inflöde av utrikes födda till Sverige. Därför blir det också stor skillnad på att räkna antalet utrikes födda 2012 eller 2017.

Ökningen i de två mätmetoderna signalerar ett inflöde på cirka 30 000 från Västländer, 50 000 från Östeuropa, 5 000 från Latinamerika, 100 000 från Västra Asien, 25 000 från Östra Asien och 40 000 från Afrika. På fem år.

Men det centrala i detta sammanhang är att valet av hur man räknar får stor inverkan på frågan om andelen som är misstänkta för brott. Antalet skäligen misstänkta är ju nämligen det faktiska antalet under perioden 2013-2017. När populationen ökar så blir den kriminella andelen mindre.

För det andra så är det sannolikt förenklat att bara byta ut den ena räkningsmetoden till den andra. Men fakta kvarstår att när skillnaden är så stor för en specifik grupp – utrikes födda – så är räkningsmetoden något som bör tas med i beräkningen.

Eftersom räkningsmetoden och de resultat som blir konsekvensen genomsyrar hela rapporten så är det svårt att i detalj diskutera mer specifika ökningar, minskningar och procentandelar. Därför är Engellaus rapport oanvändbar utan omräkning.

3. Andelen skäligen misstänkta för våldtäkt har minskat kraftigt bland utrikesfödda

Det finns ett resultat som Engellau själv uppenbarligen är en smula brydd över.

Andelen inrikes födda personer med två inrikes födda föräldrar – de personer som i Engellaus ordval har ”svenskt ursprung” – har fördubblat sin andel av dem som är skäligen misstänkta för våldtäkt.

Han skriver:

”Det är anmärkningsvärt att benägenheten hos personer med svenskt ursprung att begå våldtäkt skulle ha ökat så kraftigt som statistiken visar. Man vet inte om ökningen av andelen personer med svenskt ursprung som misstänks för våldtäkt beror på ändrat beteende eller ändrade bedömningar.”

Jo, nog är det anmärkningsvärt. Särskilt för Engellau. Detta stämmer ju inte med den vanliga retoriken från dem som är intresserade av att dela upp folk efter var de är födda eller var deras föräldrar är födda. Där framstår det som om våldtäkt är något som bara utländska män känner till och gör sig skyldiga till.

Naturligtvis är detta dumheter.

Vi kan samtidigt betrakta detta ur ett annat perspektiv. Hur ser det ut om vi istället fokuserar på de utrikes födda bland dem som är skäligen misstänkta för våldtäkt?

Om vi jämför gruppen utrikes födda med gruppen inrikes födda med två inrikes födda föräldrar så påverkar den kraftiga ökningen bland svenskarna alla andra grupper eftersom de utgör jämförelsegrunden.

Ett sätt att mäta detta är att använda begreppet överrisk. Det visar sig nu att överrisken har sjunkit dramatiskt för de utrikesfödda om vi jämför BRÅ 2005 med de två perioder som Engellau redovisar.

Minskningen är ett faktum också med den räkningsmetod som han tillämpar men den blir ännu tydligare om vi tar med ALLA som var folkbokförda den 31 december 2017.

Det begrepp som här används är alltså ”överrisk” – en jämförelse mellan två grupper där man fokuserar på hur mycket större risk att den ena gruppen misstänks för brott. Här finns det som ibland kallas ”socioekonomiska faktorer” – inkomst, utbildning – men även ålder, exempelvis att det är betydligt vanligare att personer mellan 25 – 40 misstänks för brott än personer över 40. Men av alla faktorer är kön den enskilt viktigaste. Fyra femtedelar (80%) av all brottslighet begås av män och mönstret blir ännu tydligare ju mer våld som är inblandat – då är männen 9 av 10 bland de skäligen misstänkta. När vi tittar på våldtäktsbrotten specifikt så är kvinnliga förövare knappt synliga i statistiken.

Generellt gäller i Sverige att den officiella statistiken ska vara könsuppdelad. I BRÅ 2005 är detta också en självklarhet. Men hos Engellau finns ingen könsuppdelning av siffrorna – allt som har med könsskillnader lyser med sin totala frånvaro. Därför finns det heller ingen möjlighet att analysera hur stor andel kvinnor som finns i de olika kategorierna eller vilken typ av brott de begår.

Engellaus rapport handlar om en och endast en faktor – överrisken för utrikes födda och personer med utländsk bakgrund att begå brott i Sverige. Att det finns en sådan överrisk är ett känt faktum. Denna överrisk finns dokumenterad i många länder. I Finland visar exempelvis siffror från Statistikcentralen att män födda i Sverige är åtta gånger vanligare bland de misstänkta för sexualbrott jämfört med gruppen män födda i Finland.

De siffror som vi nu har genom Engellaus rapport visar något mycket intressant. När det gäller gruppen utrikes födda så har alltså överrisken sjunkit dramatiskt när det gäller antalet skäligen misstänkta för våldtäkt. Från 5,1 i BRÅ:s rapport 2005 till 1,7 för perioden 2013-2017 i Engellaus rapport.

Detta är en mycket tydlig indikation på att skrämselpropagandan från högerhåll om någon sorts ”våldtäktsepidemi” i spåren av flyktingvågen helt enkelt är falsk. Genomfalsk.
—
Till sist.

Jag bifogar en jämförelse mellan Engellaus statistik och den revidering som jag har gjort utifrån en översyn av räknemetoden för de folkbokförda – specifikt för tabell 4 som rör våldtäkt.

En mer genomgripande analys av de olika räknemetoderna och en genomgång av vad det får för konsekvenser lämnar jag med varm hand åt andra. Engellaus rapport går inte att använda utan en sådan genomgång.

Låt mig bara påpeka att det verkligt viktiga arbetet ligger framför oss – nämligen att på allvar analysera mäns brottslighet. När det gäller specifikt våldtäkter så borde det inte förvåna någon att det faktiskt inte spelar någon roll var våldtäktsmannen eller hans föräldrar är födda. Men om vi kan påverka utvecklingen så att ingen pojke som föds idag någonsin hamnar bland de skäligen misstänkta för våldtäkt därför att han inte våldtar – så har vi lyckats uppnå något avgörande. Det borde vara vårt centrala fokus.

Det finns många fler kommentarer jag skulle kunna göra.

Men här stannar jag. För nu.