Etikettarkiv: vi och dom

Bokrecension: En droppe midnatt

Din mamma spillde kaffe på dig när du var liten, svarar hon. Det är därför du är brun.

Illustration av Jesper Waldersten

Jag har läst boken En droppe midnatt skriven av musikern och debattören Jason Diakité. I boken, som är sinnebilden för en självbiografi, får vi lära oss hur det kan kännas att ständigt vara på jakt efter sin egen identitet. Att inte vara vit, men inte heller svart. Att ständigt känna sig utanför och att ständigt befinna sig i ett ingenmansland. Mellanförskapet.

För mig personligen är detta livsöde speciellt. Jag kan relatera till de miljöer och de personer som ungdomsåren utspelar sig i och kring, eftersom jag i 8 år gick på samma skola som Jason. Jag bevittnade på avstånd den rasism och den mobbning han blev utsatt för under skolåren, men kunde inte riktigt förstå vidden av vad som skedde dag efter dag. Det kanske blir så när man går i olika årskurser, och vi blandade oss inte mellan klasserna på Tunaskolan i Lund. Jag har ett gott minne då jag interagerade med Jason på ett fint sätt. Jag gick i nian och han gick i åttan. Jag minns att jag vid ett tillfälle, jag kommer inte ihåg sammanhanget då vi egentligen inte kände varandra, i korridoren fick lyssna på en demo han hade spelat in. För mig var rap främmande, men idag kan jag se på det med helt andra ögon.

Jason är en mix av massvis med etniciteter, och det är det han, genom livet, förlikat sig med att han är. Men resan har varit lång och mödosam. Allt från barndomens ständiga påminnelse om att han är annorlunda, genom den identitetssökande ungdomen till idag, då många av pusselbitarna verkar ha fallit på plats.

– Niggerbajs.
Det är mitt mellannamn i flera år. Vad kan vara svartare än en svart människas bajs? Det hade varit illa nog att bara kallas bajs. Men tydligen förstår mellanstadieungar att bajs från en nigger måste vara äckligare än vitas. En duo kallar mig detta på så många raster att jag inte har annat försvar än mina händer. Men jag kan inte slå bort deras ord. De borrar sig in under min rödbruna hud.
Hur osynlig jag än gör mig kan de blotta mig för vad jag är. Hur lärde sig Magnus och Agge dessa ord? Niggerbajs. Nigger. Niggerjävel. Din jävla nigger. Varje gång jag hör orden är det som om de avtäcker mitt inre som just består av det äckligaste: niggerbajs.

Vi får läsa om hur onda och elaka barn kan vara, hur rasismen flödar ur människor oavsett ålder. Vi får känna av rasismen och mobbningen på skolgården, vi får en inblick i hur det kan kännas att inte vara en del av ett sammanhang, en grupp och ett samhälle. Vi bevittnar hur Jason förhoppningsfull blir hembjuden till en av sina plågoandar av dennes far, tillika Jasons tandläkare, i ett med facit i hand, utnyttjande syfte.

På min vänstra hand har jag ju den där pigmentfläcken. En grupp små vita fläckar som liknar en karta över någon ögrupp. Jag kan sitta länge och stirra på fläcken och tänka att om fläckarna varit fler hade jag varit vit.
Jag blundar och försöker föreställa mig hur jag skulle se ut om jag var vit. Ibland får jag till och med för mig att märket har växt. Att vitheten inom mig håller på att breda ut sig. Men det gör den aldrig. De där vita fläckarna är fast i en evig remi med ett hav av brunt.

Sökandet efter en egen identitet i en terapeutisk resa är den röda tråden som spinner genom hela berättelsen. Med smärtan och den ständiga oroskänslan molande i magen kommer en önskan om att vara ömsom vit, ömsom svart. Denna önskan är ständigt föränderlig, och istället för ”vi och dom” får vi känna på Jasons känsla av ”jag och dom”.

Vi följer med i Jasons självpåtagna mission att leta upp sina rötter. Hur svårt det var för hans föräldrar, pappa som är svart och mamma som är vit, att rättfärdiga sitt unika förhållande. Pappa Madubuko och mamma Elaine ses i 60-talets USA som förrädare då de valt en människa av annan ”ras” att förälska sig i.

Det uppstår en evig diskussion mellan Jason och fadern om huruvida det egentligen är en bra idé att åka till USA för att finna sig själv. Fadern är envis i sin övertygelse om att det inte tjänar något till att riva upp gamla sår. Men Jason släpper inte sin dröm. Viljan är så stark att han, trots faderns motvilja, bestämmer sig för att förverkliga drömmen.

Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.) NARA FILE #: 165-JT-230 WAR & CONFLICT BOOK #: 109
Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.)

Jason söker, med hjälp av vännen och fotografen Simme, och kärleken Amelie, rötterna i slavarna och i bomullsplantagernas South Carolina. Han söker upp släktingar i den amerikanska södern och intervjuar dem. Slavarnas grymma verklighet under den vita mannens piska genomsyrar det amerikanska samhället än idag. Jason blir varse den strukturella rasism som fortfarande är ständigt närvarande i USA, och han kan tyvärr också dra paralleller till hur det idag också ser ut i Europa. Det är den svarta historien, och släktens livsöden, som är nyckeln för Jason att finna sin egna identitet. Han finner många av svaren han har letat efter, och grubblat över.

De målande beskrivningarna av samtalen med den envisa fadern hemma i Lund och, sedermera Malmö, och den fina relationen till den alltid uppbackande modern i Lund är vackra. Kaoset, sorgen och hopplösheten som uppstår då fadern blir sjuk och den ständiga närvaron i berättandet gör att biografin är oumbärlig, ett historiskt tidsdokument som alla, oavsett bakgrund, borde ta del av. Boken skildrar slavarnas, de svartas och de vitas – dvs allas vår – historia, på ett innerligt, vackert och hjärtskärande sätt.

Hur kommer den droppe midnatt, den genom generationerna utspädda mängden melanin som finns kvar i vår linje att bäras?

Jag ser boken som ett nödvändigt och angeläget inlägg i den antirasistiska debatten, då den har sin utgångspunkt i individens personliga upplevelser av rasism.

Boken är utgiven på AlbertBonniers Förlag och jag rekommenderar att lyssna på den som ljudbok, då det är Jason själv som läser.

Fotnot: Jag vill framföra min kritik över att Jason fortlöpande genom boken talar om ”raser”. Det är sedan lång tid belagt att det inte finns ”raser”.

Vi var alla rasister

Vi som är femtio år idag växte upp som rasister.

Det är ett faktum. Det är ingen idé att neka.

Världen var rasistisk. Alla var rasister.

pippiPippi satt i sin soffa och gjorde sneda ögon och sa ”tjing tjong”, Pippis pappa var n*gerkung, och nej, det är inte i sig n-ordet som är problemet, utan bilden av de små hottentottarna i bastkjol som fick representera svarta människor. Tintin, Ture Sventon med flera framställde icke-vita människor som antingen goda men smått löjeväckande eller också onda. Icke-vita var aldrig bara vanligt folk. De var alltid en sorts lustig variant av människa: indianer i fjädrar, kineser i konhattar, afrikaner i bastkjolar, araber i lustiga små hattar.

Det var stereotypernas era.

Ord som ”zigenarnäste” och ”tattare” användes utan eftertanke, asiater kallades ”gula”, indianer kallades ”röda” och samtidigt fick vi barn påpekat för oss av skolan och media att ”n*grer är precis som vi”. Men klyschor som ”alla är lika mycket värda fast de har en annan färg på huden” funkar förstås på samma sätt som ”Kalle Svensson är inte en tjuv”. Om auktoriteter berättar vad någon INTE är blir man medvetet eller omedvetet misstänksam.

Vi sextiotalister stöptes alla i ungefär samma form, oavsett hur klarsynta våra föräldrar var. Vi växte alla upp i kölvattnet av Europas uppgörelse med andra världskrigets fasor och insikten om att det var inte bara i Tyskland judehatet grott. Det hade funnits överallt, i alla västländer. Världen hade gradvis börjat förstå att rasism var oacceptabelt, men man famlade efter mekanismer för att hantera den nya insikten. Fruktansvärda bilder från Vietnam kablades ut, Martin Luther King höll sitt tal och dödades några år senare men här hemma var det svårt att hitta någon som inte var pursvensk. Icke-vit var i princip lika med icke-svensk.

Men 80-talet kom, vi blev vuxna, invandrare och adoptivbarn började komma till Sverige i allt högre utsträckning och vi blev mer medvetna om vårt eget beteende.

Grovt räknat kan vi sedan delas upp i två kategorier:

  • Vi som gjort upp med vår uppväxt, tänkt till runt våra inre mekanismer, lyssnat, bottnat och arbetat med de fördomar vi oundvikligen hade. Vi som ansträngt oss för att slå sönder dem en efter en. Vi som öppnat våra ögon och öron, analyserat stereotyper, tagit in och bearbetat, förstått och kommit ut på andra sidan.
  • De som tycker det var bättre när man kunde kalla en spade för en spade och som känner sig svikna av alla oss andra, som inte begriper hur mycket bättre det var förr. De sörjer den bortklippta dockan i Disneys julafton-film, de är arga över att glassen”Nogger Black” dragits tillbaka och anser Tintin i Kongo måste fortsätta läsas för barn.

Självklart finns en skala däremellan, men det finns ett enkelt lackmustest, och det är huruvida du lyckats sluta säga ”n*gerboll”. Har du inte det, eller om du visserligen slutat, men innerst inne tycker det är fånigt att ordet inte används längre, är du en tvåa, för då har du inte lyssnat och förstått. I alla fall inte tillräckligt.

Vi i Generation X är föräldrar till ”the millennials”. Och de har växt upp i en värld som är avsevärt mindre rasistisk än vår. N-ordet är utrangerat, stereotyper är borttagna från barnböcker och filmer, människor av annat ursprung finns runtomkring dem och pedagogisk personal som förskollärare, lärare och fritidspedagoger arbetar oavbrutet med fördomar på ett djupare och mer medvetet plan än 70-talets svepande ”alla är lika bra”.

Det som skiljer dessa barns uppväxt åt är vi som är deras föräldrar.
Och där finns en skillnad: vår uppväxt var liksom ”snällt” rasistisk. Vi fick sällan lära oss att tycka illa om människor av annat ursprung. Vi fick bara inte lära oss att respektera dem. Vi växte upp med ett ”vi och dom”-tänk, men vi avskydde ingen.

Men föräldrar av kategori två har under årens lopp utvecklat en så stor bitterhet mot både människor av annat ursprung och mot samhället som blivit alltför ”politiskt korrekt”, att deras barn växer upp med ett hat vi sextiotalister var nästan helt förskonade från. De får lära sig att se människor av annat ursprung som snyltare, våldtäktsmän, smutsiga, cyniska och ohederliga. De får lära sig att vi etniska svenskar är utsatta för en invasion av ickesvenskar och att vi måste värna oss för att de inte ska ta över vårt land. De får lära sig att de etniska svenskar som inte delar denna uppfattning antingen är ”naiva” eller ”landsförrädare”. De får lära sig att deras jämngamla är fiender.

Men ”det goda hatet” då? Finns inte det? Jo, självklart finns en uppgiven avsky även från dem som växt upp som icke-rasister mot tvåornas barn. Deras avståndstagande mot de främlingsfientliga är ofta verbalt skoningslöst och ibland till och med fysiskt våldsamt. Även tolerans rymmer intolerans.

Där är vi nu. Det finns en grupp ”millenials” som är mer öppna, multikulturella, vidsynta och toleranta än någon annan generation någonsin, och så finns den andra gruppen, som hatar ”främlingar” minst lika mycket som nazisterna i 30-talets Tyskland.

Denna generation är förmodligen den mest splittrade någonsin. Så är det i Sverige, och så är det i de flesta västländer.

Och det är vårt fel.

Vi har stöpt våra barn i olika formar, och om tio-tjugo år ska de på något sätt samsas om att leda vårt samhälle. Och då sitter vi där, som maktlösa pensionärer, och undrar vad vi borde gjort annorlunda.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Vi och dom i lagsporter

Människan har i alla tider haft behov av en vi och dom-mentalitet. I tusentals år har stammar och folkslag stått på varsin sida av ett slagfält och sedan drabbat samman med påkar, svärd och hillebarder i högsta hugg. Allt för att försvara jaktmarker, religion, kung och fosterland. Samma mentalitet återfinner vi i rasismen, och i andra gemensamma sammanslutningar som hatar tillsammans day52

Som jag tidigare skrivit om så betyder ‘att innesluta en grupp människor i en gemenskap’ automatiskt att det måste finnas några andra att utestänga. Däri skapas även främlingsfientlighet. Du kan nämligen inte ingå i någonting om det inte finns någon som står utanför. Människans nedärvda rädsla för just detta utanförskap har sitt ursprung i överlevnadsinstinkten, och en kvarleva av detta beteende återfinns i mobbning och diskriminering i olika typer av grupperingar.

Grupptryck – en sorts gemenskap

Grupptrycket i till exempel skolan kan bli förödande för ett barn som hamnar i fel sällskap. Man vill vara tuff och inte kallas feg, vilket kan leda till att man gör saker som man aldrig skulle ha gjort annars; man kanske snattar, röker eller dricker alkohol. I värsta fall går det ännu värre, man provar kanske tyngre droger eller begår grövre brott, som till exempel misshandel. Grupper som är mer eller mindre våldsbenägna, som till exempel rasister, nazister eller andra extremister, kan rentav få nytillkomna medlemmar att känna sig tvingade till olika saker, och till slut verkar det inte finnas någon återvändo. Man blir en del av något som tycks svårt att ta sig ur, och kanske vill man inte heller ta sig ur det, eftersom man känner att man i alla fall ingår i en gemenskap.

Vi och dom-mentaliteten fångar upp vilsna och osäkra individer som söker tillhörighet. Gemenskap och samhörighet är livsviktigt för människan. Förr var det nödvändigt för att överleva, nu för att finna identitet och för att få bekräftelse. Då du inte respekteras för den du är i alla situationer i ditt liv, så kan det vara en ovärderlig vetskap; att det i alla fall finns EN grupp, där alla värderar EN sak, på exakt samma sätt! Detta kan vara en politisk åskådning, religion, en speciell hobby eller ett lag i någon sport. Att gemensamt älska någonting är en lika stark vi-och-dom-känsla som att gemensamt hata någonting. Därför bör vi försöka fånga upp barn och ungdomar, som inte hittat sin egen tillhörighet, innan de förlorar sig i hat, istället för kärlek.

footballDet är nu jag vill slå ett slag för sammanhållningen i lagsporter. För alla som känner mig är det ingen hemlighet att jag håller på AIK, världens bästa lag. När jag skriver detta är det med just den hybris som provocerar och engagerar supportrar i både mitt och våra motståndares lag. Framför åtskilliga datorer sitter nu folk som känner en jublande stolthet, och framför nästan lika många datorer sitter motståndare som hetsar upp sig och blir arga. Detta, hävdar jag, är underbart! Det är ett sätt att integrera den viktiga vi och dom- känslan i samhället på ett okej sätt. Så länge vi håller oss inom gränsen för lagar och regler. Det finns ett hat inom sporten, ett hat som kan låta hetsigt, starkt och skrämmande. Men framför allt finns det en kärlek i lagsammanhållningen, som är så otroligt stor, stark och uppbyggande. Fotboll är förbrödrande sjunger AIK-trubaduren, och inget kan väl vara mer sant än det.

Sälj Skåne till Danmark,sjunger vi och klappar takt
När stämningen i bussen är som bäst
Att fotboll är förbrödrande det har visst någon sagt
Å när märks då förbrödringen som mest
Jo när man hatar motståndarlaget som pest

 

Förenade av kärlekivan2

Förra året dog AIK:s älskade målvakt Ivan Turina plötsligt, och fotbollssverige var i chock. Aldrig har det märkts så tydligt att allt hat inom fotbollen är en fasad, en lek. Överallt slöt supportrar upp från olika lag och nationer. På backen utanför träningslokalen i Karlberg låg halsdukar och tröjor från Djurgården, Hammarby, IFK Göteborg och Dinamo Zagreb. Överallt såg vi kärlek istället för hat. Detta är fotboll. Detta är hjärtat i sporten. Hatet är inte äkta. Inte från de riktiga fansen. Det finns alltid de som inte kan sätta stopp, och som går över gränser, det är inte unikt för sporten. De flesta av oss älskar vårt lag så mycket mer än vi hatar motståndarlaget. Hatet är humor. Hatet är en kampanj, en uppladdande provokation. Vi, de allra flesta, vet detta och vi älskar det.

Med detta vill jag säga att det finns en annan väg att gå när man söker tillhörighet. Sök inte bland droger, våld och äkta hat. Sök inte bland rasism, nazism och knivattacker. Sök sammanhållningen på läktaren och låt adrenalinet få utlopp i kärlek. Låt ropen höras, låt flaggorna vaja, låt händer höjas mot himlen och må bästa lag vinna. Men låt det stanna vid det. När ni lämnar arenan, lämnar ni också hatet där, åtminstone till nästa sammandrabbning.

Och nej, jag är inte så naiv att jag tror att vi kan stoppa våld, hat och rasism på våra gator genom att slänga fram en bunt fotbollsbiljetter. Men jag tror på att stävja ilska och okontrollerat adrenalin på ett tidigt stadium. Det vore en utopi att säga att vi alla kan hålla sams och stå på samma sida i alla lägen. Så ser inte livet ut. Om vi kan visa våra barn och ungdomar ett sätt att ge utlopp för de här känslorna, utan att konflikterna blir för stora, så tror jag vi har lagt en bra grund för lugnare gator i framtiden.

En sak till vill jag säga. Jag vill förtydliga att jag motsätter mig allt som har med huliganism och fotbollsvåld att göra. Det finns idioti i alla slags grupperingar, och ibland går det långt över gränsen. När föräldrar inte längre vågar ta med sina barn på match har något gått snett. Älska ditt lag med hela ditt hjärta, men hata de andra lite lagom, med glimten i ögat. Jag har hört sägas att alla faktiskt inte rensar fisk i Göteborg och att det finns bajare som inte röker på. Jag har till och med hört sägas att Djurgår’n ska bli svårslagna i år…

 

Rivaler på plan, inte på stan. _facebook_2049711120