Myten om "judekommunisten"

Gästkrönika av Artur Szulc

Antisemiter lider av många vanföreställningar. Beroende på antisemitens utgångspunkt kan ”Juden” vara den utsugande kapitalisten eller den förtryckande ockupanten. ”Juden” kan också vara kommunisten. Jag tänkte titta lite närmare på detta sistnämnda, myten om judebolsjevismen och jag avser att göra det utifrån ett polskt perspektiv.

szulc_artur_2I Polen tilltog myten i styrka när landet återuppstod som nation 1918 och utkämpade ett krig mot bland annat Ryssland. Judar anklagades för att vara bolsjeviker som gick fiendens ärenden. Under mellankrigsperioden levde myten vidare men det var först åren efter kriget som den fick sitt definitiva genombrott när judar beskylldes för att samarbeta med den kommunistiska säkerhetstjänsten och sovjetiska NKVD. Därtill utmålades i stort sett den kommunistiska regimen som judisk. I vissa polska kretsar talades det alltså om ”Żydokomuna” (fri översättning; judekommunism).

Efter 1945 fanns det mellan 200 000 och 250 000 judar i Polen. Majoriteten av dem hade överlevt kriget tack vare vistelse i avlägsna landändar i Sovjetunionen, till vilka de antingen flytt eller deporterats 1940 av sovjetmakten som erövrat östra Polen 1939. Alltså utgjorde judar ca 1 % av Polens befolkning efter kriget mot 10 % före. Var de då särskilt inblandade i den kommunistiska regimens strukturer? Låt oss börja uppifrån.

I det förenade polska arbetarpartiets politbyrå fanns det två polska judar med avsevärd makt, Jakub Berman (ansvarig för säkerhetsapparaten, propaganda etc), Hilary Minc (industri- och handelsminister). En tredje politbyråmedlem av judisk härkomst var Roman Zambrowski. Redan 1956 hade detta förändrats och kvar fanns endast Zambrowski. Granskar man partiets första centralkommitté (125 ledamöter) från 1948 så var 6 % judar.

Polska judar innehade viktiga positioner inom institutioner avsedda att fostra polackerna ideologiskt. 1950 initierade Adam Schaff bildandet av ett institut som skulle fostra vetenskapsmän i marxism-leninism. Aleksander Ford var fram till 1947 direktör för det statliga filmbolaget och därefter professor vid filmskolan i staden Lodz. Leon Kasman var fram till 1967 chefredaktör för den statliga dagstidningen ”Trybuna Ludu” (Folkets Tribunal). Franciszek Fiedler var redaktör (1947-52) för centralkommitténs teoretiska skrift ”Nowe Drogi” (Nya Vägar).

Många arbetade också i ”Ministeriet för inrikessäkerhet”, vars syfte var att slå ner all opposition mot regimen och upprätthålla kontroll över befolkningen. I ministeriet ingick olika myndigheter, varav en var ”Myndigheten för offentlig säkerhet”, dvs, ett slags säkerhetstjänst.

Arturs kommande bok, om upproret i Warszawas getto. "Judarna har vapen".
Arturs kommande bok, om upproret i Warszawas getto. ”Judarna har vapen”.

I mars 1953 fanns det totalt 33 251 funktionärer anställda inom säkerhetstjänsten. Enligt den antisemitiska myten om ”Żydokomuna” måste alltså judar mer eller mindre ha dominerat säkerhetstjänsten. Vad säger siffrorna? Av det totala antalet funktionärer var 95,7 % icke-judiska polacker, 2,3 % polska judar och 1,5 % vitryssar. Siffrorna förändras om man tittar specifikt på chefsbefattningar. Av 450 chefer, exv. avdelningsdirektörer och ställföreträdare var 167 av judisk härkomst, dvs. 37 %. I egenskap av kommunistiska funktionärer gjorde sig åtskilliga polska judar skyldiga till svåra övergrepp mot polska antikommunistiska aktivister. Här kan namn som Józef Różański (egentligen Josek Goldberg), Anatol Fejgin, Roman Romkowski (egentligen Natan Grinszpan-Kikiel) och Józef Światło (egentligen Izaak Fleischfarb) nämnas. 1957 skulle också tre av dem dömas till långa fängelsestraff eftersom de funnits skyldiga till brottsligt beteende.

Så vilken slutsats kan man dra? Bevisar inte siffrorna att polska judar var överrepresenterade i den kommunistiska regimens strukturer? Jo, onekligen var de det. Men en antisemit som lider av vanföreställningar försöker inte förstå varför. En antisemit mållåser på just judisk närvaro i kommunistiska säkerhetsstrukturer och blundar för det faktum att den absoluta majoriteten av funktionärerna inom säkerhetstjänstens olika avdelningar var icke-judiska polacker. En antisemit talar högljutt om hur polsk-judiska förhörsledare eller domare delade ut dödsstraff åt polska antikommunistiska aktivister men underlåter att omnämna det faktum att polska antikommunister misshandlades, torterades och mördades i stor utsträckning av icke-judiska funktionärer.

Vad låg då bakom den judiska överrepresentationen? Givetvis flera olika skäl. Förhoppningen att kommunismen skulle bygga ett bättre Polen var ett skäl. I det kommunistiska Polen kunde judar göra karriär på ett sätt som tidigare varit omöjligt. Ett tredje skäl var att det bland över 100 000 polska judar som återvände från Sovjetunionen efter kriget fanns en kärna av hårdföra kommunister som givetvis omedelbart kom att engageras i omvandlingen av Polen till en kommunistisk diktatur. Ytterligare en orsak som är värd att nämna och som definitivt inte kan förringas är att polska judar såg den kommunistiska regimen som en garant för deras skydd och säkerhet. Vissa sökte sig till framför allt säkerhetstjänsten för att de ville försöka hämnas, främst på tyskar. Och ett sista skäl som drev vissa polska judar (och icke-judar) var ren och skär opportunism. Att gå med i arbetarpartiet och ta statlig anställning gav flera fördelar.

Det går dock inte bortse från det faktum att de polska judarnas överrepresentation i kommunistiska strukturer åren efter kriget fördjupade antijudiska attityder bland breda polska folklager. Myten om judekommunisten byggde dock på vanföreställningen att den kommunistiska regimen var i judarnas händer, men så var ju inte alls fallet. Regimen styrdes inte av judiska intressen (vilka dessa nu skulle vara) eller några andra intressen förutom att upprätthålla den kommunistiska diktaturen. Kommunistiska judar som tjänade systemet var främst och enbart kommunister, precis som sina icke-judiska kollegor. Den som inte förmår förstå att det inte finns någon specifik ”judisk” kommunism lider av antisemitiska vanföreställningar.

/Artur Szulc