Etikettarkiv: motargument

Krönikor

Polarisering, rasism och sexköpslagen

Debatt kring den svenska sexköpslagen väcker ofta starka känslor. När en fråga är komplicerad och berör människor som på olika sätt far illa så kan det vara frestande att byta ämne till något meningslöst gräl. Detta kan lätt användas av personer som försöker polarisera befolkningen kring uppdelningar utifrån hudfärg, sexualitet och kön. Nu senast en alternativmediejournalists försök att förvandla ämnet till att bli en fråga om att vara för eller emot vita heterosexuella män.

Mot den svenska sexköpslagen finns saklig kritik som den från Amnesty International och RFSL, men även kritik i stil med den som härom dagen kom från Mats Dagerlind på sajten “Samhällsnytt”, vilken är mer känd under sitt gamla namn “Avpixlat”. Den sistnämnde har egentligen inget att säga om det som borde vara centralt i frågan, nämligen sexarbetarnas situation: Istället manar han båda sidor i debatten till att polarisera utifrån kön och hudfärg – en polarisering det är förrädiskt enkelt att ansluta sig till. 

I en debatt brukar deltagarna vara oense i någon sakfråga, och kan även vara oense i diskursiva frågor: vad diskussionen egentligen handlar om, vad de ord som används ska innebära, och så vidare. För att debatten alls ska fungera behöver parterna även ha någon form av diskursiv allians. Alltså att de har någon form av underförstådd överenskommelse om vad diskussionen egentligen handlar om och innebär och så vidare. Låt oss därför börja med att jämföra å ena sidan den kritik mot sexköpslagen som framförs från människorättsorganisationer och från sexarbetare, och å andra sidan den kritik som Dagerlind framför.

Till den seriösa kritiken mot sexköpslagen hör att den slår hårt både mot sexarbetare och mot traffickingoffer. Båda grupperna blir stigmatiserade, och i den mån de inte är svenska medborgare blir de även utvisningsbara. Sexarbetarna blir infantiliserade och indirekt omyndigförklarade, samtidigt som de får sämre kunder och sämre arbetsförhållanden. Dessutom blir det svårare att lämna branschen för de som väl gått in i den, och i den mån det blir svårare att komma in i den från början så innebär detta en stärkt maktposition för storföretag och förtryckande familjer över de personer som annars hade kunnat använda sexarbete till att bli oberoende från dem. Både traffickingoffer och de sexarbetare som blivit utsatta för övergrepp får svårare att få upprättelse. Det sistnämnda beror på att stigmatiseringen gör det svårt att anmäla och att lagen kriminaliserar sexarbetares möjligheter till att skydda varandra, samtidigt som fokus flyttas bort från vad sexarbetaren har blivit utsatt för till att istället läggas på själva sexköpet som ett brott mot staten. Centralt för den seriösa kritiken är att säljarna står i fokus, att det är deras mänskliga rättigheter och behov som frågan handlar om. Detta är något som de flesta av sexköpslagens kritiker och anhängare i princip är överens om.

Skärmdump från Twitter 200607.

I bjärt kontrast mot detta perspektiv bygger Dagerlinds resonemang istället på en idé om att han själv skulle vara i behov av att få ha sex med kvinnor, som om detta skulle spela någon roll för huruvida det skulle vara okej för honom att ha sex med en annan människa. (När en person vill ha någon form av sex, intimitet eller tjänst av en annan människa så borde ju det avgörande istället rimligtvis vara huruvida detta är okej för den andra personen.) Hans resonemang innehåller tre huvudkomponenter. Först kommer en ”bait-and-switch” angående kategoritillhörigheter och deras utsatthet. Därefter ger han ett ensidigt narrativ om ensamhet. Till sist gör han en polarisering utifrån hudfärg och kön – i vilken han försöker lura läsaren att ta för givet att frågan om sexköpslagen skulle handla om att vara för eller emot vita män, och lockar in läsaren till att välja sida i denna pseudokonflikt.

”Bait and switch” om utsatthet

Något som borde vara självklart för alla är att varje människa ingår i många olika kategorier, och att varje sådan kategori och kombination av kategorier påverkar personens förutsättningar i olika sociala miljöer. På akademiska brukar detta kallas för “intersektionalitet”. De människor som ingår i viss kategori eller kombination av kategorier kan vara mer eller mindre utsatta eller mer eller mindre fria från utsatthet. Detta kallas ibland även för att  vara “underprivilegierad” respektive “privilegierad”. Att en person ingår i en kategori som i en viss social miljö är “privilegierad” innebär inte att personen inte skulle vara utsatt på något sätt, utan bara att hen inte är utsatt utifrån just denna kategoritillhörighet. Eftersom varje människa ingår i många olika kategorier så är de flesta människor i minoritet på ett eller annat sätt.

Fenomenet bait and switch innebär att först få med sig folk på något bra, för att därefter diskret byta ut detta bra mot något helt annat – då i hopp om att åhörarna/publiken/kunderna inte ska lägga märke till bytet, och därför fortfarande vara med på noterna. När det som byts ut är en bil eller annan pryl som ska säljas så kallas bait and switch på svenska för ”falsk marknadsföring”.

Dagerlind ägnar en stor del av sin text åt att beskriva hur jobbigt det är att lida av en allvarlig fysisk sjukdom som leder till stora funktionsnedsättningar. Förvisso är denna situation säkerligen fruktansvärt jobbig, inte minst i dessa coronatider.

Dessutom är det också så att allvarligt fysiskt sjuka personer utgör en utsatt grupp i samhället på flera sätt. Denna grupps utsatthet kan så klart samverka med andra grupptillhörigheter.

Här hade det till exempel ha varit rimligt om Dagerlind hade kommit in på hur extra jobbigt det skulle vara att lida av samma sjukdom för en person som är papperslös flykting och som därmed inte får tillgång till sjukvård, eller för den delen att vara sexarbetare och därmed inte få dels av samhällets stöd under coronakrisen. Men Dagerlind är inte papperslös flykting, utan ingår istället i den krets av sverigedemokrater med flera som tenderar att titulera sig ”sverigevänner”. Och den logik han försöker introducera för läsaren är att eftersom hans sjukdom gör

 honom utsatt och han är en vit man så måste detta innebära att vita män skulle utgöra en särskilt utsatt grupp i dagens Sverige. Innan hans berättelse om sjukdomen omärkligt glider in på denna bait and switch så hinner han dock introducera sitt resonemang om ensamhet…

Ensidigt narrativ om ensamhet

Dagerlind beskriver en ensamhet som förmodligen är högst verklig och som i sig förtjänar sympati, även om hans vinkling av den är högst problematisk: Trots att det han pratar om handlar om kontakt med andra människor så framställer han det ensidigt som en fråga om hans egna behov och hans egen ekonomi.

undefined

Om Dagerlind vill ha ett etiskt förhållningssätt till sexköp så behöver han dels respektera sexarbetarna och dels verka för att de ska ha drägliga villkor. Och om han vore seriös med detta så borde han nämna det i sin artikel, istället för att liksom så många andra i hans subkultur fokusera ensidigt på självömkan och på sina egna önskemål och behov.

Förvisso är det så att allvarliga sjukdomar och funktionsnedsättningar ofta försvårar både sociala och sexuella kontakter, även om de sociala och sexuella behoven är lika stora som innan. Detta eftersom dessa i allmänhet inkluderar att spendera sin ork och energi på varandra, samtidigt som en allvarligt sjuk person ofta lider akut brist på just ork och energi.

De sociala behoven kräver tillgång till andra människor, samtidigt som alla är överens om att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en social kontakt. Sålunda tillhandahåller socialtjänsten ett system med arvoderade kontaktpersoner som en del socialt utsatta svenskar kan få tillgång till. En sådan överenskommelse är inte bindande: Både klienten och kontaktpersonen kan när som helst dra sig ur, om någon av dem inte längre känner sig bekväm med umgänget.

I Danmark finns även ett motsvarande system för sexuella kontakter, medan Sverige istället ser funktionsnedsatta sexköpare som sexbrottslingar. Vari ligger då skillnaden mellan Sverige och Danmark?

Dagerlind framställer det som om det skulle handla om missunnsamhet i allmänhet och att missunna honom orgasm i synnerhet. I själva verket torde skillnaden handla om något helt annat.

Den verkliga grunden till skillnaden mellan de båda ländernas policies torde istället handla om att medan danska myndigheter utgår från att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt, så utgår svenska myndigheter från att vuxna människor inte skulle vara beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt.

Polarisering utifrån hudfärg och kön

Utifrån att ha vinklat frågan om kontakt mellan människor till att ensidigt handla om hans egna behov så går Dagerlind vidare till att lägga fokus på att han själv råkar vara en heterosexuell vit man. Han antyder att sexköpslagens förespråkare egentligen skulle vara okej med sexköp i de fall då köparna är mörkhyade eller homosexuella, att deras egentliga agenda skulle handla om att hata vita män. Här erbjuder Dagerlind en polarisering som flera mycket olika målgrupper av olika skäl kan uppleva som lockande.

Dagerlinds påstående om hudfärg är grundlöst, och hans påstående om läggning missar att det torde handla om synen på säljarna snarare än om synen på köparna. Det rör sig antingen om nedlåtande medlidande (condescending compassion) mot kvinnliga sexarbetare eller om bristande omtanke om utsatta manliga sexarbetare, alternativt om en blandning av båda.

Att detta leder till en större acceptans för homosexuella sexköpare än för heterosexuella sexköpare torde vara en bieffekt snarare än ett mål i sig.

På det stora hela försöker Dagerlind få frågan att handla om en polarisering angående att antingen stå upp för heterosexuella vita män eller kämpa mot heterosexuella vita män.

För den som redan stör sig på hans egocentriska perspektiv blir det här väldigt lätt att gå in i en diskursiv allians med honom: att svara med att fräsa något nedsättande om heterosexuella vita män, och att därmed inför hans anhängare framstå som ett bevis på att Dagerlind skulle ha haft rätt i sak.

Dagerlind utmålar en konflikt mellan å ena sidan heterosexuella vita män, och å andra sidan ett allmänt sammelsurium av feminister, invandrare och HBTQ-personer.

Han bjuder in alla till att delta i denna konflikt, och instinktivt eller kalkylerat ger han ordentlig uppmuntran åt båda håll till de som skulle kunna vara intresserade av att välja den ena eller den andra sidan i denna falska dikotomi.

Medan han till incels och andra deppiga svenska heterokillar erbjuder en bas för att se honom som sin förkämpe och martyr så erbjuder han samtidigt till sexköpslagens förespråkare en perfekt fiende att vända sin vrede mot. En fiende som sopar alla de verkliga problemen och svåra frågorna under mattan, för att istället vältra sig i en provocerande privilegieblind egocentrisk självömkan som inbjuder till att basha för hans kön och hudfärg snarare än att försöka höja nivån.

I den mån han får några napp i form av folk som bashar honom för att vara en vit man så har dessa därmed underförstått givit honom rätt i hans polarisering. För hans meningsfränder blir det lätt att se detta som om det skulle bevisa hans rättfärdighet och martyrskap, vilket i sin tur gör det lättare för dem att enas kring honom i gemensam kamp mot den förment onda omvärlden.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Attityderna om #HBTQI-personer fortsatt oacceptabla

Attityderna om HBTQI-personer i Europa har inte förändrats nämnvärt de senaste sju åren. Detta enligt en studie genomförd 2019 av EU:s Fundamental Rights Agency, hädanefter förkortat FRA. Diskrimineringen, fördomarna och intoleransen mot HBTQI-personer kvarstår. På arbetsplatser, i skolan, på caféer, restauranger, barer och nattklubbar märker vi det. Vi upplever det också på bostadsmarknad, i vård och socialtjänst. Att vi fortsatt bevittnar förekomst av trakasserier, hat, fysiskt och sexuellt våld mot HBTQI-personer är inte acceptabelt. Trans- och intersexuella är överrepresenterade bland offren.

FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) har under 2019 gjort en omfattande studie, ”A long way to go for LGBTI equality”, av hur HBTQI-personer upplever att människor i EU, Nordmakedonien och Serbien ser på dem. I studien ingår också hur HBTQI-personer upplever den egna livssituationen.

Motargument har läst rapporten, som publicerades i maj 2020.

Sammanfattningsvis kan sägas att allt fler människor är öppna med sin sexuella läggning och/eller könsidentitet och -uttryck. En majoritet av HBTQI-personer väljer att inte hålla sin partners hand offentligt eller tar en längre väg hem i rädsla av att utsättas för våld.

De grupper som ingått i studien är homosexuella, bisexuella, transsexuella och intersexuella. Det totala antalet svarande var knappt 140 000, och är den hittills mest omfattande studien gällande attityderna om HBTQI-personer. Den förra studien gjordes 2012.

Attityderna är i stort sett oförändrade

Studien visar att attityderna om HBTQI-personer inte har förändrats nämnvärt sedan förra studien.

40 % av dem som är mycket öppna med att vara HBTQI uppger att de har utsatts för trakasserier. 10 % uppger att de har attackerats fysiskt eller sexuellt.

Den vardagliga diskrimineringen fortsätter. På arbetet, i skolan, på restauranger, barer och nattklubbar, på bostadsmarknaden, i affärer, i vård och socialtjänst förekommer diskriminering. Extra utsatta är trans- och intersexuella, som vid uppvisande av legitimation får utstå hån.

I rapporten läser vi att människor i allmänhet, och HBTQI-personer i synnerhet, som utsätts för trakasserier och/eller våld inte vågar polisanmäla eller anmäla till organisationer.

Attityden om HBTQI-personer skiljer sig mellan de länder som ingår i studien.

Studien visar att många HBTQI-personer fortfarande känner sig tvingade att dölja sin sexuella läggning eller könsidentitet och -uttryck. Rädslan att utsättas för diskriminering, hat och/eller våld är stor.

Principen om likabehandling är grundläggande i EU, och uttrycks tydligt i TEU (Treaty on the European Union), artikel 2, och i artikel 21 i EU:s grundläggande rättigheter.

Rapporten från FRA om attityderna om HBTQI-personer är tänkt att ligga till grund för hur EU-länderna (inklusive EU-kandidaterna Nordmakedonien och Serbien) bör arbeta för att förbättra HBTQI-rättigheterna, såväl lagligt som politiskt.

I rapporten noterar vi att 52 % av HBTQI-personer över 18 år är öppna med sin sexuella läggning eller sexuella läggning och könsidentitet/-uttryck. Detta är en ökning från 36 % 2012.

Vi ser att 60 % av svarande undviker ofta, eller sällan, att hålla sin samkönade partners hand offentligt.

Andelen svarande som känner sig diskriminerade på caféer, restauranger, barer och nattklubbar ökade från 18 % till 26 % mellan 2012 och 2019.

Vi ser en ökning av andelen svarande som uppgivit att de under de senaste 5 åren upplevt trakasserier, innefattande kränkande eller hotfulla situationer (inklusive av sexuell natur) på arbetet, på gatan, i kollektivtrafiken, i affärer, på Internet eller någon annanstans. 2012 uppgav 45 % att de upplevt det, och 2019 hade siffran ökat till 59 %.

Andelen svarande som uppgivit att de har blivit fysiskt eller sexuellt attackerade (exklusive hot om våld) är oförändrad och ligger på 5 %. Noterbart är att transpersoner är utsatta i högre grad.

Förändringar i sociala attityder om HBTQI-personer

40 % av svarande uppger att de upplever att fördomar och intolerans om HBTQI-personer har minskat ”lite” eller ”mycket” under de senaste 5 åren. Återigen ser vi att trans- och intersexuella i mindre utsträckning delar den upplevelsen.

Å andra sidan uppger 36 % att fördomar och intolerans om HBTQI-personer har ökat ”lite” eller ”mycket”.

Det finns stora skillnader mellan de olika länderna i studien. I länder som Irland, Malta och Finland upplever mer än 70 % av svarande att fördomarna har minskat de senaste 5 åren. I Polen (68 %) och Frankrike (54 %) upplever en majoritet av svarande att fördomarna har ökat under de senaste 5 åren.

Vad gäller utsatthet för våld uppger 43 % av svaranden att de upplever att våld mot HBTQI-personer har ökat ”lite” eller ”mycket” under de senaste 5 åren.  33 % uppger att de upplever att nivån är densamma. I Frankrike (73 %) och Polen (66 %) upplever majoriteten av svaranden att våldet mot HBTQI-personer under de senaste 5 åren har ökat ”lite” eller ”mycket”. I Malta (70 %) och Irland (59 %) upplever en majoritet att våldet mot HBTQI-personer har minskat ”lite” eller mycket”.

Vad påverkar fördomar, intolerans och våld?

Svaranden fick, utifrån en rad nämnda faktorer, uttrycka vad de tror har bidragit till ökning eller minskning av fördomar, intolerans och våld mot HBTQI-personer under de senaste 5 åren. Majoriteten svarade att de tror att en stor anledning till att det skett en förbättring är att ”HBTQI-personer syns och deltar i vardagslivet”. Andra anledningar tros vara ”positiva förändringar i lagstiftning och politik”, samt ”stöd från offentliga personer, offentliga personer och ledande personer i civilsamhället”.

På frågan om vad HBTQI-personer tror är anledningen, utifrån en rad nämnda faktorer, till att det skett en försämring är

  • ”negativ offentlig diskurs bland politiker och/eller politiska partier”,
  • ”brist på stöd från civilsamhället”
  • ”brist i tillämpningen av existerande lagar och politik”.

I studien fick svaranden frågan om i vilken utsträckning de anser att deras regering agerar mot fördomar och intolerans om HBTQI-personer. 33 % svarade att de tycker att deras regering definitivt eller troligen bekämpar fördomar och intolerans om HBTQI-personer. I topp av länderna i studien finner vi Malta, med 83 % av svaranden som anser att deras regering gör ett bra arbete vad gäller fördomar och intolerans om HBTQI-personer. I botten finner vi Polen, där endast 4 % av svaranden, uttrycker att deras regering gör ett bra arbete.

Åtgärder för att förbättra attityder om HBTQI-personer

För att effektivt kunna implementera EU-lagen, i enlighet med Victims’ Rights Directive, krävs att offer uppmuntras att polisanmäla hatbrott. Detta kommer i sin tur att innebära att stödet för offer kommer att effektiviseras. Hatbrottsoffer kommer att få en individuell bedömning, vilket innebär att det tas hänsyn till sexuell läggning, könsidentitet och -uttryc. Det betyder att specifika säkerhetsbehov kan beaktas.

Principen om icke-diskriminering är grundläggande i EU:s politik och lagstiftning. Tyvärr innefattar det lagliga ramverket inte alla HBTQI-personer. Sexuell läggning är inkluderad i Treaty on the Functioning of the EU (TFEU), artikel 19,  och i artikel 21 i EU Charter of Fundamental Rights. Däremot är könsidentitet och -uttryck inte inkluderade.

Resultaten av FRA:s studie visar att HBTQI-personer i EU anser att lagar och politik, inklusive attityder hos politiker och offentliga personer och samhällsledare starkt påverkar deras liv. Rapporten syftar till att lyfta HBTQI-personers liv och rättigheter, samt påverka politiker och beslutsfattare att intensifiera arbetet med att tillgodose alla människors, inklusive HBTQI-personers, rättigheter.

HBTQI står för:

H: Homosexuella
B: Bisexuella
T: Transsexuella
Q: Queer
I: Intersexuella

Källa:

FRA: A long way to go for LGBTI equality (2020)

Artiklar, I fokus

SD i opinionen under 5 år

Det prognostiserade väljarstödet för olika politiska partier – i form av förändringar uppåt eller neråt – går att följa på många olika ställen, inte bara i dagstidningarna.

Ett par av de webbsidor som visualiserar opinionsundersökningarnas prognoser är Wikipedia och val.digital. Eftersom det är privatpersoner som uppdaterar dessa sidor efter det att tidningar publicerat siffror från respektive opinionsinstitut, är det en viss eftersläpning i inrapporteringen.

Den webbsida som Motargument anser har den mest översiktliga och lättmanövrerade historiken är val.digital :

På val.digital kan man i den översta menyn byta mellan de olika partierna och ställa in valfri längd på historik med en kalenderfunktion.

Motargument vill råda alla att betrakta opinionssiffror som osäkra. I alla nyhetsartiklar där väljarstödet definieras i siffror i procent och tiondels procent, kan de ytligt sett verka vara vetenskapliga fakta och en sanning. Så är inte alltid fallet. Opinionsundersökningar är endast prognoser.

Lägg inte för stor vikt vid en enstaka månads enkät-resultat. Undvik att överdriv värdet av en enda månads gallup från ett enda företag, för den kan aldrig vara en riktigt pålitlig indikator för hur hela landets väljare kommer att rösta i nästa val.

I fokus

SD halverar biståndet – skyller på corona

Sverigedemokraterna är sämst i klassen på internationellt bistånd. Partiet har genom åren ihärdigt hävdat att de är de riktiga humanisterna som hjälper dem som verkligen behöver hjälp ”på plats”. Samtidigt har SD alltid varit de som budgeterat minst pengar på internationellt bistånd.  Med hänvisning till coronapandemin passar SD nu på att halvera biståndsanslaget.

SD har under många år insisterat på att de skulle vara det mest humanitära partiet, då de vill hjälpa på plats. Med argumentet att man har budgeterat biståndet så att de allra mest utsatta får ta del av pengakassan har man ansett sig vara de som bryr sig om flyktingar ”på riktigt”. 

Vi på Motargument har tidigare slagit hål på påståendet om att SD skulle vara Sveriges biståndsvänligaste parti . SD har varit skickliga på att framställa sig som de som ger mest. I själva verket är det de som har gett minst. SD har valt att inrikta sitt bistånd på framför allt UNHCR, som är den organisation som synts mest i debatten samt är den organisation som arbetat i närområdet där krigsflyktingar från framför allt Syrien befinner sig. SD har med hjälp av denna strategi gett väljarna en missvisande bild av SD:s biståndspolitik.

”Hjälp på plats”-argumentet

SD har genom åren vänt och vridit på siffrorna, och på så sätt försökt hålla fast vid att de är det biståndsvänligaste partiet. Men efter nedskärningen på biståndet i höstas förlorade argumentet bärighet.

Och med 2020 års vårbudget befäster SD sin position som partiet som är sämst på internationellt bistånd. Partiet stramar åt satsningarna ytterligare genom att sänka biståndsramen från 0,7 % av BNI till 0,5 %.

Därmed ligger SD under alla andra partier när det gäller satsning på bistånd. Regeringen ligger kvar på det av tidigare regeringar fastslagna målet om en biståndsram på 1,0 % av BNI, det vill säga 52,1 miljarder kronor. Även Kristdemokraterna anslår 1,0 %, medan Moderaterna håller kvar vid sitt anslag från i höstas med 0,7 % av BNI.

Rohingya Refugees Camp in Ukhia, Cox’s Bazar, Bangladesh (6 February 2019). Attribution: CAPTAIN RAJU. Attribution-ShareAlike 4.0 International (CC BY-SA 4.0)

SD halverar biståndsramen

SD har 29 april 2020 motionerat om att Sverige ska sänka sitt internationella bistånd. Motionsskrivarna påpekar att utgiftsområdet internationellt bistånd förutses kosta 46 miljarder under 2020 samt att regeringens biståndsbudget ”karaktäriseras av brist på uppföljning och iögonenfallande exempel på improduktivt slöseri”.

SD poängterar att deras biståndsbudget skulle spara mer än 20 miljarder per år. I slutet av det korta stycket om bistånd i motionen motiverar SD nedskärningen med att Sverige befinner sig i en pågående kris. De menar att det då inte är hållbart att skänka pengar till andra länder utan motprestation. Åkesson m fl avslutar med att påstå att ”biståndsverksamheten dessutom gett upphov till ren korruption undergräver inte vår slutsats”.

I motionen finns inget som redovisar partiets särskilda satsning på det humanitära biståndet eller hälsovården. Istället väljer SD att påstå att Sverige måste minska biståndet och skyller på den pågående coronapandemin.

Myter om bistånd

Det sprids en hel del myter om att biståndet är ineffektivt, går till korruption, vuxit okontrollerat, och att pengarna behövs bättre i Sverige. Konfederationen CONCORD Sverige (som ingår i CONCORD Europa med fler än 2 600 organisationer under sitt paraply) har listat 10 myter om internationellt bistånd.

Vad är då anledningen till att SD ständigt framställer sig som det mest humanitära partiet, något de faktiskt fortsätter göra? Konsekvensen av SD:s politik skulle bli att Sverige på sikt åter blir ett mer etniskt homogent land. Medelst stoppad invandring, återvandring och utvisningar är målet att göra Sverige ”svenskt” igen.

Mantrat om ”hjälp i närområdet” och att ”pengar ger mer när man hjälper på plats” är, och har alltid varit, en ursäkt för att man inte vill ha hit invandrare. I SD:s värld är en (1) invandrare en (1) för mycket. Partiet har fått stå oemotsagt, och ogranskat, då de självsvåldigt har iklätt sig rollen som de ”riktiga flyktingvännerna”.

Källor:

Riksdagen: Med anledning av 2020 års ekonomiska vårproposition. Motion 2019/20: 3603 av Jimmie Åkesson m.fl. (SD)

Riksdagen: Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd Motion 2019/20:2658 av Björn Söder m.fl. (SD)

OmVärlden: Sverigedemokraterna vill halvera biståndet

Artiklar på Motargument som berör SD och bistånd

Korta motargument

SD:s lögn om krisberedskapen

Tack till Mikael Carlsson som skrev om detta i Facebook-gruppen #Inteimittnamn

Enligt SD har de ”i många år lyft behovet av en ökad krisberedskap” och de påstår att de andra partierna först nu har insett detta – ”när fler nu fått upp ögonen för vikten av att förbereda samhället för olika typer av kriser.”

Källa: Aftonbladet ”Jimmie Åkesson: Vi måste tänka på svenskarna först” 200423

Låt oss kolla detta.

Det de påstår är alltså att att SD i många år lyft behovet av en ökad krisberedskap – vilket i praktiken borde synas i deras budgetförslag.

De skulle alltså ha satsat oändligt mycket mer på vår krisberedskap om de hade haft makten.

Så hur ser det ut i deras senaste budgetförslag?

Hur mycket mer pengar vill SD satsa på svensk krisberedskap jämfört med regeringen?

Inte en enda krona mer.

SD:s budget ligger på samma nivå som regeringen.

Så här jobbar SD systematiskt. Eftersom deras lögner alltför sällan synas så sprids dessa dimridåer utan kontroll. Särskilt bland folk som inte läser mer än rubriker.
Källa:
”Vi tryggar välfärden – Sverigedemokraternas förslag till statsbudget 2020”- https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/vi-tryggar-valfarden—sverigedemokraternas_H7022682
I fokus

SD har inget att komma med i coronakrisen

Sverigedemokraternas Mattias Karlsson beklagar sig i ett långt inlägg på sin Facebook över att partiet inte syns i media. Jimmie har t o m skrivit artiklar som har refuserats, påstår han upprört.

Givetvis anar Karlsson konspirationer men sanningen är mycket enkel.

SD har inget att komma med.

Men så blev det ändå en debattartikel från SD i Aftonbladet.

Spänd förväntan.

Rubriken är ”Vi måste tänka på svenskarna först” och radarparet Åkesson och Vinge uppger att de har ”Fyra punkter som behöver prioriteras i krisen”.

Låt se vad SD vill bidra med.

De fyra punkterna kan summeras så här:

  1. SD håller med alla andra om att smittspridningen måste begränsas och att nu inte är tid för skuldbeläggning.
  2. SD håller med alla andra om att företag och deras anställda ska få möjlighet att klara den ekonomiska krisen.
  3. SD håller med alla andra om att krisberedskapen måste stärkas.
  4. SD håller med alla andra om att andra samhällsfrågor också måste hanteras under denna coronakris.

Så vad bidde det då av SD:s fyra punkter?

Ingenting som inte andra redan har påpekat mycket bättre.

Nog har det tidigare funnits artiklar av politiska partier som har varit rätt tunna till innehållet.

Men detta är svårslaget i substanslöshet.

Och det där med att vi måste tänka på svenskarna först – tja av det blev inte ens en tumme.

Desperat vill de tillbaka till den spelplan de hade för bara två månader sedan. Men verkligheten har satt dem på plats.

SD har helt enkelt inget att komma med.

Artiklar

Slöjförbuden i Sverige är diskriminering

På senare år har det i svenska kommuner tagits beslut som får direkta följder för svenska muslimer. Vi har sett slöjförbud, krav på handhälsning oavsett kön och förbud mot att be på arbetstid. Faktum är att det är diskriminering, med motiveringen att besluten har varit direkt riktade mot muslimer.

De som argumenterar för att slöjförbud inte är diskriminering hänvisar gärna till en dom i EU domstolen. Domen fastslog att det inte var diskriminering när en arbetsplats i Belgien införde slöjförbud.

Domen gällande slöjförbud på nämnd arbetsplats berör det som kallas indirekt diskriminering. Förbudet handlade inte enbart om slöja. Arbetsplatsen hade infört en neutralitetspolicy, vilken innefattade förbud mot alla synliga religiösa, politiska och filosofiska symboler.

Förbudet på arbetsplatsen drabbade muslimska slöjbärare, men det gick inte att hävda att förbudet direkt riktade sig mot någon av de skyddande diskrimineringsgrunderna. Arbetsplatsens policy innebar således att förbudet är att betrakta som neutralt i förhållande till de skyddande diskrimineringsgrunderna.

I bedömningen tittar man på om det finns ett objektivt godtagbart syfte som väger tyngre än principen om icke-diskriminering. Dessutom krävs att sättet som beslutet genomförs på är lämpligt och nödvändigt.

Arbetsgivaren kunde i målet i EU-domstolen argumentera för att det fanns behov av att personal med kundkontakt är neutral samt att kravet inte direkt riktades mot en specifik grupp. Kravet gällde alla religiösa, politiska och filosofiska uttryck. Givet dessa förutsättningar beslutade EU-domstolen att det inte är diskriminering att förbjuda arbetstagare att bära slöja.

Många har missuppfattat domen. Det finns en föreställning om att det inte finns några hinder mot t ex slöjförbud. Föreställningen har i förlängningen kommit att innefatta även krav på handhälsning och förbud mot att be på arbetstid.

Ett flertal av besluten som kommuner har fattat har inte varit neutralt utformade. De har varit direkt riktade mot muslimska uttryck och traditioner.

Att peka ut enskilda individer är diskriminering, vilket slöjförbud, förbud mot att be under arbetstid och handhälsning gör.

För ett par månader sedan kunde vi i programmet Mötet på SVT se en diskussion mellan två personer på varsin sida om beslutet om slöjförbud: Moderatpolitikern Loubna Stensåker Göransson och läraren Naouel Aissaoui, som valt att trotsa slöjförbudet i Skurups kommun. Programmet finns att se på SVTPlay.

För den som är intresserad av EU-domstolens dom, finns den att läsa här: https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/HTML/?uri=CELEX%3A62015CJ0157&from=DE&fbclid=IwAR0e5wziEDzim2S80nJ-LmgIgUx7G5_gthnjqU7pqZOhE-uaAWBGAvAlrt4

För den som är intresserad av att läsa arbetsdomstolens dom i ett mål om handhälsning, finns den att läsa här: http://www.arbetsdomstolen.se/upload/pdf/2018/51-18.pdf

Motargument har tidigare skrivit om att slöjförbuden i Skurup och Staffanstorp är olagliga. Den artikeln finner du att läsa här:

Slöjförbud i Staffanstorp och Skurup är olagligt

 

Featured image attribution: Creative Commons Zero – CC0

Artiklar

Svensk vård behöver invandrare

Det råder ingen tvekan.

Den svenska vården skulle inte klara sig utan dem som är födda utomlands.

En fjärdedel av Sveriges vårdpersonal är född utomlands – var tredje läkare.

Var fjärde anställd (26%) inom vård och omsorg är född utomlands.

Bland läkarna är andelen utrikes födda ännu större – 34%. Bland vårdbiträdena är de 40%. Bland sjuksköterskorna är de 12%, medan de bland undersköterskorna också är en fjärdedel (26%).

Samtidigt utgör de utrikes födda 19% av hela befolkningen. De utgör alltså en större andel av dem som jobbar i vården än av befolkningen i sin helhet.

Kraftig ökning av utrikes födda läkare i Sverige

Det totala antalet läkare i Sverige ökade med en tredjedel (drygt 10 000) mellan 2005 och 2018. De flesta av dessa nya läkare (65%) är födda utomlands.

2005 var de utrikes födda läkarna en fjärdedel (25%) av det totala antalet läkare i Sverige.

2018 hade den andelen ökat till 34 % – en dryg tredjedel.

Det råder ingen tvekan.

Den svenska vården skulle inte klara sig utan dem som är födda utomlands. Läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden.

TACK!
för era insatser i kampen mot coronasmittan.

Källa: SCB Yrkesregistret

Dela gärna.

Artiklar

Så vill SD dra ner på integrationssatsningarna

Gästinlägg av Mikael Carlsson

Visste du att ordet integration inte nämns överhuvudtaget i SD:s principprogram? Bara det säger en hel del. Så vad vill då SD göra för att stärka integrationen? Jo, man vill satsa 300 miljoner kronor på ‘kulturlotsar’ och ‘Sverigecenter’ ”för att stärka integrationen i samhället” – ”en landsomfattande kulturpolitisk reform för integration och vitalisering av kulturlivet”.

Utöver denna ”satsning” skär man ner rejält på integrationssatsningar i sitt senaste budgetförslag för 2020. Detta trots att man hävdar att Sverige generellt har ”misslyckats med integrationen av nyanlända migranter”.

  • 500 miljoner kronor mindre till åtgärder mot segregation – SLOPAS HELT. Trots att SD själva varnar för ”en överhängande risk för ett permanent utanförskap och segregation” i sin budget.
  • 2,5 miljarder kronor mindre till etableringsersättning till vissa nyanlända invandrare – SLOPAS HELT. Etableringsersättning utbetalas till nyanlända flyktingar för att dessa inte ska vara hänvisade till försörjningsstöd.
  • 156 miljoner kronor mindre till etableringsåtgärder för nyanlända – SLOPAS HELT.
  • 4,2 miljarder kronor mindre till kommuner som tar emot flyktingar – EN HALVERING. Detta trots att Jimmie själv hävdar att ”kommun efter kommun blöder ymniga ekonomiska sår” och ”det givetvis kommer att krävas extra resurser till kommunerna från staten för att mildra de värsta konsekvenserna för de som nu tvingas betala räkningen.” (Expressen, 190830). SD skryter istället med att man vill stärka det kommunala utjämningssystemet med 5 miljarder kronor men det äts alltså i stort sett upp genom att 4,2 miljarder dras in på pengar som öronmärkts för flyktingmottagandet.
Källa: Motion till riksdagen 2019/20:2682 (”Vi tryggar välfärden – Sverigedemokraternas förslag till statsbudget 2020”)
Källa:
Motion till riksdagen 2019/20:2682 (”Vi tryggar välfärden – Sverigedemokraternas förslag till statsbudget 2020”)Denna artikel är ursprungligen ett inlägg på Facebook 200401 i gruppen #inteimittnamn – SD representerar inte mig!

I fokus

Åkessons lögn om biståndet

Just nu cirkulerar en bildsatt text från Sverigedemokraternas partihögkvarter. Det är Jimmie Åkesson som uttalar sig om det svenska biståndet i dessa coronatider.

Åkesson angriper regeringen.

Men hans angrepp bygger på en ren lögn.

Fakta är att FN har vädjat om extra medel för att bekämpa spridningen av corona i världens svåraste humanitära kriser, som i Sydsudan, Afghanistan och Syrien.

Sida har svarat med att öronmärka 100 av de 500 miljoner kronor som redan ingår i Sidas ”humanitära reserv”.

”Vi ser det som oerhört viktigt med tidiga insatser för att hindra smittspridningen. Därför öronmärker vi runt 100 miljoner för att stärka vårdinrättningar med utrustning och medicin, och deras kapacitet att isolera smittade”, säger Susanne Mikhail Eldhagen, chef för humanitärt bistånd på Sida. (Källa: OmVärlden: Sida satsar 100 miljoner kronor i humanitärt bistånd mot covid-19)

Dessa pengar är alltså inga ”extra biståndsutgifter” utan pengar som redan finns i Sidas budget, som nu öronmärks för coronautbrottet.
Men dessa fakta hindrar inte SD:s partiledare Jimmie Åkesson att gå till angrepp på regeringen.

Jimmie Åkesson kommenterar:

”I ett läge där Sveriges usla beredskap leder till långtgående hot mot svenskarnas liv och Sveriges ekonomi är det direkt osmakligt att skänka bort ännu mer av skattebetalarnas pengar till utlandet.

Vi befinner oss i en situation som vi aldrig tidigare befunnit oss i, det motiverar försiktighet på alla områden. Att föreslå extra biståndsutgifter är motsatsen till försiktighet.

Jag menar att det är huvudlöst, varje skattekrona som spenderas ska gå till att rädda liv och arbetstillfällen i Sverige. Internationellt bistånd kan diskuteras när den här krisen är över för vårt land, till dess bör regeringens fokus vara att minimera skadan för Sverige.” (Källa: Sverigedemokraternas officiella Facebooksida)

Det ligger i hans natur att ljuga systematiskt. Och lögnerna visar samtidigt SD:s totala desperation. I denna tid har de inget att komma med.

Det kan dessutom vara värt att påminna om att dessa pengar från Sida motsvarar en halv procent av det totala behov som FN räknar med på 20 miljarder under innevarande år.

Regeringens hälsoambassadör Anders Nordström ansvarade för WHO:s insatser under EBOLA-utbrottet i Afrika. Vid regeringens presskonferens den 24 mars påpekade han något som borde vara självklart för varje seriös politiker i dessa dagar. Dessa öronmärkta pengar ur Sidas humanitära reserv handlar i förlängningen faktiskt också om att skydda oss själva från framtida smittspridning. (Källa: Regeringen.se)

Åkesson kvalificerar sig knappast som seriös politiker. Med sedvanlig retorik försöker han än en gång uppvigla okunniga människor om att regeringen gör fel.

Men uppviglandet går allt trögare.