Alla inlägg av David E

Humanist med patos som främsta verktyg.
I fokus, Myter

Myt: Invandrade pensionärer får dubbelt så mycket som svenska

 

Än en gång har en lögn angående invandrare och bidrag blivit viral. Att SD-politikern som ursprungligen spridit lögnen säger att han tar avstånd från det spelar ingen roll, eftersom lögnen, som först delades 2015, fortfarande delas.

Under flera år har myten spridits på sociala medier. Det var 2015 som bl a andre vice ordförande i för Sverigedemokraterna Per Gustafsson delade ett inlägg på Facebook med följande punchline:

”Garantipensionen på 7 500 kr anses räcka till alla levnadsomkostnader för den svenske pensionären emedan 14 831 inte anses räcka för den invandrade pensionären.”

Inlägget har delats tusentals gånger. Detta trots att Dagens Nyheter 2015 och Viralgranskaren 2016 förklarat att inlägget är en lögn. Även Pensionsmyndigheten har på sin hemsida rett ut missuppfattningarna kring äldreförsörjningsstödet.

Vad är garantipension?

Garantipensionen är en del av den allmänna pensionen och fungerar som ett grundskydd för de som har låg eller ingen arbetsinkomst i livet. Generellt sett kan man säga att ju senare du har kommit till Sverige desto lägre pension får du. För att erhålla full garantipension krävs att du har bott i Sverige i 40 år. Många som har kommit till Sverige senare i livet har inte ens rätt till garantipension. På Pensionsmyndighetens hemsida läser vi:

”Äldreförsörjningsstödet är ett stöd för dig som har låg eller ingen pension och innebär att du ska kunna betala för din försörjning och ditt boende så att du får en skälig levnadsnivå. När du ansöker om äldreförsörjningsstöd prövar vi alltid samtidigt om du också har rätt till bostadstillägg.

Du kan ansöka om äldreförsörjningsstöd från det att du fyller 65 år. Du måste vara bosatt i Sverige för att kunna ansöka. Hur mycket du kan få i äldreförsörjningsstöd beror på dina inkomster och din bostadskostnad. Äldreförsörjningsstödet beräknas utifrån ett belopp för skälig levnadsnivå.”

Vidare kan vi läsa oss till att 5 634 kronor per månad (2018) räknas som skälig levnadsnivå för ensamstående. För den som är gift, sambo eller registrerad partner ligger siffran på 4 590 kronor per månad (2018). Om den totala inkomsten efter avdrag för skatt och skälig bostadskostnad skulle ligga under skälig levnadsnivå har man rätt att söka äldreförsörjningsstöd, så att man kommer upp i skälig levnadsnivå.

Siffran för skälig bostadskostnad när man ansöker om äldreförsörjningsstöd ligger på 6 620 kronor per månad (2018) för ensamstående och 3 310 kronor per månad för den som är gift, sambo eller registrerad partner. Om den ena parten i ett gift par inte längre kan bo kvar i det gemensamma hushållet, och flyttar till t ex ett äldreboende, så räknas man som ogift.

Den som erhåller pension kan även söka bostadstillägg. Maximalt kan pensionärer få 5 560 kronor skattefritt i bostadstillägg. Om man erhåller full garantipension och bostadstillägg får man ut 12 470 kronor efter skatt per månad.

Via äldreförsörjningsstödet kan man erhålla boendestöd om maximalt 6 620 kronor per månad. Erhåller man fullt äldreförsörjningsstöd inklusive boendestöd så får man som mest 12 254 kronor efter skatt per månad.

– Det är väldigt få som får det högsta beloppet, de flesta får betydligt mindre, säger Linda Nygren på Pensionsmyndigheten.

Åter till garantipensionen: För att erhålla garantipension krävs att du har bott i Sverige i minst tre år. För varje år som du bott i Sverige ökar garantipensionen. Har du bott i Sverige 40 år får du maximal garantipension. För varje år mindre du har bott i Sverige minskar garantipensionen med 1/40-del. Har du bott i Sverige i 20 år får du alltså 20/40-delar, dvs halva maxbeloppet. Den maximala garantipensionen ligger på 8 076 kronor per månad för ensamstående och 7 204 kronor per månad för den som är gift, sambo eller registrerad partner. Den som kommit till Sverige med flyktingstatus har rätt att även räkna in boendeår i hemlandet.

OM du som ensamstående har inkomstgrundande pensioner på över 11 650 kronor per månad före eventuellt skatteavdrag får du ingen garantipension. Siffran för den som är gift, sambo eller registrerad partner är 10 326 kronor per månad. Dessa belopp gäller de som tar ut sin pension vid 65 års ålder. Garantipension betalas ut även om du flyttar utomlands. De länder som gäller för att fortsatt erhålla garantipension är EU-länderna, EES-länderna samt Schweiz.

De som är berättigade garantipension får den automatiskt då de ansöker om allmän pension. Beloppet på garantipensionen kan minska mot bakgrund av inkomstpension, tilläggspension, änkepension och utländsk pension.

Massor av lögner florerar

På Pensionsmyndighetens hemsida kan vi läsa om de vanligaste missuppfattningarna, lögnerna och myterna om äldreförsörjningsstödet:

  • Äldreförsörjningsstödet går bara till invandrare – FALSKT
  • Äldreförsörjningsstödet är högre än garantipensionen – FALSKT
  • Pensionerna blir lägre när fler beviljas stödet – FALSKT
  • Du kan få stödet utan att ha bott en enda dag i Sverige – FALSKT
  • Det görs ingen ekonomisk prövning när du ansöker om stödet – FALSKT
  • Du kan ha tillgångar och pension från utlandet utan att det påverkar stödets storlek – FALSKT
  • Du kan vistas utomlands under en lång tid och ändå få stödet – FALSKT

Totalt erhåller 23 126 personer äldreförsörjningsstöd, och medelbeloppet är 3 564 kronor per månad. Den som nyligen har flyttat till Sverige får alltså mindre än den som har bott större delen av sitt liv i Sverige. Inte dubbelt så mycket som hävdas i påståendet. (Källa)

Lögnen, som utvecklats till en myt, uppstod troligtvis genom en insändare i tidningen Senioren 2011. Insändarskribenten försökte sig på att göra en uträkning, som visade sig vara felaktig. Hen räknar på hur mycket äldre som inte arbetat i Sverige kan få i äldreförsörjningsstöd:

Äldreförsörjningsstöd: 4 831 kr (2011 års nivå)
Äldreförsörjningsstöd för skälig boendestandard: 6 200 kr
Utländsk pension: 3 000 kr
= 14 031 kr per månad

I uträkningen har skribenten räknat på att invandraren erhåller maximalt äldreförsörjningsstöd plus boendestöd plus utländsk pension. Uträkningen stämmer inte. äldreförsörjningsstöd blir lägre mot bakgrund av pension eller annan inkomst. Den utländska pensionen på 3 000 kronor per månad medför att äldreförsörjningsstöd minskar med samma belopp.

– Det är som att jämföra äpplen och päron, säger Linda Nygren som är expert på Pensionsmyndigheten.

Det som Per Gustafsson gör i sitt Facebook-inlägg som delats tusentals gånger i sociala medier är att han jämför en svensk garantipensionär utan bostadstillägg med en invandrad person med äldreförsörjningsstöd inklusive boendestöd och utländsk pension. Gustafsson slarvar med siffrorna och skriver ”14 831” istället för ”14 031”, och det är därför den spridda lögnen ser ut som den gör. Inga av siffrorna i det virala inlägget stämmer.

Sammanfattningsvis konstaterar vi att det inte stämmer att invandrade pensionärer får ut mer än svenska garantipensionärer.
Garantipensionen ligger på minst 6 910 kronor per månad efter skatt och som mest 8 076 kronor per månad efter skatt. En nyinflyttad pensionär kan maximalt erhålla 5 634 kronor i äldreförsörjningsstöd. Om båda har rätt till bostadstillägg respektive äldreförsörsjningsstöd för boende får den svenske garantipensionären ut 12 470 kronor per månad och den invandrade pensionären 12 254 kronor per månad.

Beräkningen för att få fram dessa siffror ser ut så här:

Garantipension efter skatt: minst 6 910 kronor per månad
Bostadstillägg för personer med pension: 5 560 kronor per månad
= 12 470 kronor per månad
Äldreförsörjningsstöd: 5 634 kronor per månad
Äldreförsörjningsstöd för boende: 6 620 kronor per månad
= 12 254 kronor per månad

Per Gustafsson avsäger sig idag allt ansvar. Han säger att han har letat fram inlägget på Facebook från 2015 och ändrat inledningen på inlägget genom att skriva att siffrorna blivit faktakollade och att ingen ska dela inlägget. Till vilken nytta, kan man undra. Jo, till ingen nytta! Skadan är redan skedd, och den är lika gigantisk som den är irreparabel.

Vi på Motargument vill än en gång påminna om att alltid vara källkritisk.

Om något låter för bra för att vara sant, så är det med största sannolikhet inte sant.

 

Debatt

Hederskultur används som politiskt slagträ

Hederskultur används felaktigt för att kollektivt skuldbelägga människor. Det största felet man begår i debatten är att man ser religion som den viktigaste orsaken till att vi har en värld där hederskultur existerar i alltför stor utsträckning. Men det stämmer inte: de viktigaste faktorerna i hederskultur är tradition, sociala konstruktioner och kultur.

Hedersnormer, hedersförtryck och hedersrelaterat våld har en komplex och allvarlig problematik och baserar sig på traditionella, sociala och kulturella mönster.

Missförstå mig rätt när jag väljer att rubricera denna artikel med att hederskultur är ett politiskt slagträ. Jag är den förste att välkomna debatt kring hur vi ska lösa ett av de största problem vi har i svenska samhället.

Varje liv som tas pga hedersrelaterat våld är ett för mycket. Det finns ett enormt mörkertal, men statistik visar att var tionde mord är ett hedersmord och en tredjedel av mord på kvinnor är hedersmord (siffror från 2016). På alla nivåer ska företeelsen diskuteras och anta en lösningsfokuserad argumentation.

Det jag vänder mig mot är att hederskultur i debatten används som ett argument för att begränsa, eller stoppa, invandringen.

Hederskultur kopplas felaktigt ihop med religion

Många vill koppla ihop begreppet heder med religion, men det är en felaktig ingång i problemet. Ibland används hedersrelaterat våld ”i religionens namn”, men då det förekommer bland följare till flera religioner, är det inte ett hållbart argument och det är inte heller där vi ska angripa problemet.

Det vi vet är att det inte finns stöd för hedersrelaterat våld i någon av de större religionernas heliga skrifter (t ex Bibeln – inklusive Toran – och Koranen). Uppfattningen om att det finns stöd för hedersrelaterat våld i religionen har kollektivt fördömts av högprofilerade religiösa företrädare.

Det finns människor (såväl kristna som muslimer och judar) som besitter en felaktig uppfattning om att alla aspekter av livsstil och kultur är relaterat till tron. Uppfattningen strider mot den ”officiella” religionen.

I debatten hörs röster som framför hederskulturen som ett argument för en annan migrations- och invandringspolitik. Dessa röster förenklar företeelsen på ett sätt som inte gagnar vare sig utsatta eller oss som vill se en förändring vad gäller hederskultur i Sverige, och internationellt.

Framför allt flickor drabbas

En grundbult i hederskultur är klan- eller familjebaserade hierarkier som utgångspunkt för vad en medlem av klanen eller familjen inte anses få göra, och hedersnormer är verktyget. Det hedersrelaterade våldet och förtrycket styrs av kollektivistiska strukturer och är alltid kollektivt sanktionerat, och hederskulturen hyser en övertygelse om skillnaderna mellan män/pojkar och kvinnor/flickor. Hedersrelaterat våld drabbar oftast kvinnor/flickor, medan ungefär 4% av de drabbade är män/pojkar.

En särskilt utsatt grupp är HBTQ-personer, som lever i en föreställning om att homosexualitet är förbjudet, sjukt och syndigt. För klanen är det otänkbart med något annat än en heterosexuell relation. Om familjen får vetskap om att en son eller en dotter är homo-, bi-, transsexuell eller queer kan förtrycket bli våldsammare.

De utsatta kan komma att bli utfrysta eftersom de uppfattas som en stor skam. Unga hbtq-personer är oftast medvetna om att deras sexualitet är förbjuden. Detta medför en skam och skuld över att ha svikit föräldrarna.

Många utsätts för omvändelseförsök, det vill säga att familjen eller klanen försöker omvända dem att bli heterosexuella.

Det kan göras genom att de utsatta tvingas resa till släktens hemland för att träffa en andlig ledare eller för att finna en lämplig partner av motsatt kön. Tvångsäktenskap för hbtq-personer är yttersta formen av omvändelseförsök.

En särskilt utsatt grupp som är sårbar och svårupptäckt är personer med intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning). Sårbarheten hos dessa personer består i att de befinner sig i beroendeställning till familjen eller klanen och svårupptäckt eftersom våldet och förtrycket kan ta sig andra uttryck.

Det kan istället handla om passivt våld: man låter bli att söka LSS-insatser, man avstår från att ge praktiskt stöd eller från att assistera vid toalettbesök, från att gå till skolan eller så kan man se till att den utsatte inte får sin medicin.

Till skillnad från andra äktenskap inom hederskulturen så är det vanligt att funktionsnedsatta ingår vilseledande äktenskap utan att egentligen veta vad det innebär, eller så invaggas de i en föreställning om att de blir ”normala”/”som alla andra” om de gifter sig.

Hedersförtrycket är en direkt konsekvens av att familjen eller klanen inte ska skämmas över levnadsstilen som förs inom gruppen. Därför skapas normer, en mall, för hur man ska leva. Om normerna inte följs, får det konsekvenser. Konsekvenserna spänner över en skala, där hedersmord är det värsta som kan inträffa.

En viktig del av samhällslivet är sociala normer. Vad gäller hederskultur är de sociala normerna strikta. Det kan handla om hur framför allt flickor umgås med andra människor. Det passar sig dåligt att befinna sig i miljöer där flickor kan komma i kontakt med pojkar. Därför finns stränga regler för hur flickor ska förhålla sig i skolan och på fritiden.

Kontroll är nyckelordet, och det är viktigt att man har kontroll över individen. Då invandrarfamiljer flyttar till Sverige, kan det förekomma s k ”statusförlust” (dvs män förlorar status i det jämställda samhället), vilket kompenseras av att män utövar mer kontroll för att inte tappa ansiktet. Jag kan tänka mig att det kan kännas kränkande att acceptera ”statusförlust”, och för att återfå kontroll missbrukas könsrollerna.

Kön, kultur och tradition skapar kollektivism

Könsmakten, vilken kan sägas ingå i patriarkialism, är viktig för att män ska kunna ta kontroll över sexualiteten och levnadsstilen hos kvinnor. Detta går helt i polemik med den jämställdhet som ingår i vår majoritetskultur. Att tappa makten kan kännas frustrerande och kränkande.

Kultur och traditionella mönster är viktiga inslag i hederskultur. I kulturen finns en kollektivism som dikterar levnadsvillkoren för individen. Individens egen vilja ska underordnas kollektivets normer/intressen. Dessa strider mot majoritetskulturens normer, vilket i sin tur skapar segregation.

Kulturkrockar kan ge näring åt hederskulturen. Hederskulturen krockar med såväl kulturen i skolan som den i samhället. Kulturperspektivet skapar en uppdelning i ”vi och dom”. Hedersförtryck kan användas för att bevara det man anser vara ”rätt”, och samtidigt är den ett ställningstagande som pekar ut andra gruppers livsuppfattning/jämställhet som ”fel”.

”Vi har rätt och dom har fel”.

Hederskultur är inte ett ”importerat” problem

Vi ska vara på det klara med att det är farligt att invaggas i föreställningen om att hederskultur enbart skulle vara ett ”importerat” problem. Historiskt sett har Sverige haft tydliga normer, tvång och våld relaterat till uppfattningar om vilken levnadsstil unga människor ska anta.

Att unga kvinnor ”ska” gifta sig med män och att det inte passar sig att man väljer att leva, eller gifta sig, med en människa av samma kön är normer som fortsatt lever kvar i s k ”äktsvenska” familjer.

Att få utomäktenskapliga barn är numera i princip helt accepterat hos majoritetsbefolkningen, men föreställningar om att det är skamligt och syndigt, vilket historiskt sett – och inte särskilt långt bakåt i tiden – har varit snarare lag än norm och fortlever än idag i vissa släkter och familjer. Att den som gifter sig ska vara oskuld är en åsikt som fortsatt existerar.

Hbtq-personer är en minoritet som fortsatt är särskilt utsatt och sårbar, även i svensk kontext. Orsakerna till detta är samma som de orsaker jag nämnde tidigare i denna text.

Mekanismerna som omger föreställningarna om vad som är rätt och fel angående levnadsstil, äktenskap och barn är desamma oavsett vilket land en familj eller släkt har sitt ursprung i. Det är därför på sin plats att ifrågasätta varför normer, våld och förtryck som sker i ”äktsvenska” familjer och släkter inte ska betraktas som hedersnormer, -våld och -förtryck.

Att familjen och släkten anser sig vara domare över den utsattes sexualitet och beteende, mot bakgrund av faktorer som heder, synd och skam är på intet sätt unikt för människor med ursprung i andra länder.

Förr reglerades denna kontroll av staten via lagar och kyrkan, idag upprätthålls dessa normer av enskilda. Dessa normer, förtryck och våld har orsakat många barnamord, självmord pga utomäktenskapliga barn eller ekonomiskt trubbel samt dueller mellan inblandade.

Narrativet föder våldet

Det narrativa perspektivet består i att gruppen skapar mening genom narrativet, dvs man skapar identitet och normer som vidimeras genom faktorer som tradition, kulturella mönster och sociala konstruktioner.

Att gå emot dessa faktorer är inget alternativ. Narrativet får mening utan att kritiskt ifrågasättas. Narrativet föder handlingen, dvs det fysiska och psykiska våldet. Hederskulturen får näring av att man skapar mening baserad på, för oss i majoritetskulturen, irrationella föreställningar. För utövare av hedersförtryck och -våld är dessa föreställningar oantastliga i all sin riktighet.

Vilka är utmaningarna för att eliminera hedersrelaterat våld?

Det finns många hinder för att skapa möjligheter för att eliminera hedersrelaterat våld. Det är först när vi har utjämnat dessa hinder som vi har makt att göra skillnad för alla utsatta världen över. Vilka hinder finns det? (Källa: hbw-awareness.com)

  • Brist på korrekt statistik över hedersrelaterat våld, nationellt och internationellt
  • Brist på förståelse – även hos professionella, polis och i offentliga sektorn
  • Brist på förtroende för staten – beroende på erfarenheter i hemlandet
  • Kulturella hinder för att rapportera brott eller risk för brott – ”familjeangelägenheter är privata”, eller utsatta ser sig inte som offer, utan som skyldiga till brott
  • Mord i hemlandet – utsatta övertalas eller luras att åka till hemlandet där brottet kan utföras utan risk för påföljder
  • Tystnad – inom familjen eller klanen finns inget intresse av att vittna eller anmäla
  • Professionella mördare
  • Unga mördare – minderåriga tvingas att mörda för en mildare påföljd
  • Brist på stöd till icke-statliga organisationer – de mest kunniga och effektiva aktörerna är underfinansierade och underbemannade
  • Kulturrelativism/risk för anklagelse om rasism – det finns en orättvisa i att svika offren mot bakgrund av uppfattningen att kollektiv kultur övervinner individens rätt. Det är inte rasistiskt att motverka brott eller att skydda en utsatt person, däremot kan det vara rasistiskt att låta bli pga den utsattes, eller föräldrars, kultur

För att komma till rätta med hedersrelaterat våld är det grundläggande att vi kommer ihåg att våldet och förtrycket utövas av människor, människor som du och jag. Därför är det nödvändigt att angripa problemet utifrån att hederskultur och -normer är sanningen, och på riktigt är den enda verkligheten för utövarna.

För att lyckas krävs att vi utmanar våra egna fördomar, åsikter och uppfattningar och förhåller oss objektivt. Vi måste vara ödmjuka inför att alla inte hyser samma etik, moral och tankar kring ”rätt och fel”. Förändringstänk är en lång process som kräver tålamod, respekt och tid. Vi är alla människor, och alla människor kan förändra sig. Det är utgångspunkten vi måste inta för att arbetet ska bära frukt. Det hedersrelaterade våldet kommer att besegras. Men det kommer bara att ske med gemensamma krafter.

Lästips:

Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld

Ökat stöd till länsstyrelserna för att förebygga mäns våld mot kvinnor

Länsstyrelsen Östergötland Nationellt arbete mot hedersrelaterat våld: Hedersförtryck.se

Källor:

Thord Eriksson intervjuar socionomen Dilek Baladiz, författare av ”I hederns skugga”

Olivestam, C.E, Thorsén, Etik och människans livsvillkor. Liber AB, Stockholm, 2012.

Thomas Jordan: Göteborgs universitet Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap: Processinriktad värdegrundsdialog – med barnen i centrum. Utvärdering av ett projekt för att främja integration och förebygga hedersrelaterat våld 

Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK): Hedersrelaterat våld och förtryck

International Resource Centre: Honour Based Violence Awareness Network

Krönikor

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 2)

 

Olika funktionsvariationer har olika status. T o m när vi går in i begreppet funktionsvariation finns det attityder, okunskap och åsikter som kategoriserar och stigmatiserar.

I detta sammanhang vill jag göra en poäng av att en rullstol t ex får igång våra fördomar: okunskapen får till följd att vissa utgår ifrån att människor i rullstol också har någon form av kognitiv funktionsvariation eller intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning). Detta är baserat på okunskap, men också djupt liggande fördomar.

Funktionsvariationernas hierarki

Det finns en tydlig hierarki, anser jag, mellan olika typer av funktionsvariationer. Fysiska funktionsvariationer, uteslutet sådana som utmärker sig framför allt med synliga skador i t ex ansikte, har, enligt min erfarenhet en högre status.

Vi menar på att de är som du och jag, med undantag av den fysiska funktionsvariationen. Kanske kan vi sträcka oss till att tycka synd om personen ifråga.

CP-skador (en fysisk funktionsvariation – ett annat exempel är ryggmärgsbråck) förtjänar en egen passage här, eftersom det används som nedsättande epitet och okunskapen om denna funktionsvariation är stor.

Vissa utgår ifrån att människor som har CP också har en intellektuell funktionsvariation. Det i sig är en fördom, många har inte en en intellektuell funktionsvariation. Fördomar och stigmatisering är tydliga vad gäller CP-skador.

Vad gäller neuropsykiatriska funktionsvariationer (t ex ADHD, autism och Tourettes syndrom) så skiljer individer sig så mycket sinsemellan, naturligtvis beroende på att vi alla är unika. Det är därför svårt att avgöra hur människor ser på dessa funktionsvariationer. Grav autism är stigmatiserat. Tourettes syndrom (såväl den vanligare varianten med enbart fysiska tics, som den mer ovanliga med både fysiska och verbala tics – som bara några procent har) är av förklarliga skäl svår att bemöta om en inte har kunskap och verktyg. Bokstavsdiagnosernas status varierar oändligt från person till person.

Kognitiva funktionsvariationer anses ha låg status

De funktionsvariationer som har lägst status är de kognitiva funktionsvariationerna. Dessa kan delas in i nyss nämnda neuropsykiatrisk funktionsvariation, intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning) och förvärvad hjärnskada (dvs en skada som uppstått i vuxen ålder). Kognition innefattar hjärnans förmåga att ta emot, lagra, bearbeta och plocka fram information.

Nedsatta kognitiva funktioner kan medföra att det kan vara svårt för den enskilde att samspela, kommunicera och utföra praktiska handlingar. Detta kan i sin tur innebära inlärningsproblem, svårigheter att delta i aktiviteter och sämre möjlighet till delaktighet för den enskilde.

Att vi väljer att hierarkisera funktionsvariationer är verkligen att brista i tanken om ”allas lika värde”.

Människor med intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning), och framför allt de med grav intellektuell funktionsvariation, är för många av oss svåra att hantera:

  • ”Kan man prata med dem?”
  • ”Fattar hen något överhuvudtaget?”
  • ”Jag förstår inte vad hen säger”.

Hos oss alla finns  medvetna eller omedvetna attityder och fördomar kring funktionsvariationer som bygger på okunskap, rädsla och avsky. Inom paraplybegreppet funktionsvariationer råder ett hierarkiskt synsätt som kategoriserar och delar in enskilda i en fallande skala på människovärde.

För att mänsklighet, inkludering, delaktighet och gemenskap ska bli verklighet så måste vi krossa funkofobin. Det som krävs för att krossa fördomarna, attityderna, rädslan och avskyn är kunskap och åter kunskap. Släng in ett stort mått av öppenhet och tolerans så är vi på väg i alla fall. Missionen är i rullning. Långsamt, men säkert.

Detta är del 2 av 2 i artikelserien om funkofobiska attityder och fördomar. Del 1 går att läsa här:

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 1)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 1)

 

Om vi alla strävade efter kunskap, erfarenhet och öppenhet istället för avsky, rädsla och fördomar, så hade vi kunnat tro på ett mer förstående och inkluderande samhälle. Funkofobin är fortsatt utbredd, och trots att det är myrsteg som tas, så lever hoppet om ett bättre samhälle för alla.

Det finns massor av orsaker till hur vi i omgivningen ser på funktionsvariationer och hur vi bemöter dem. Jag tror att hos vissa av oss finns en inneboende rädsla för det som vi uppfattar som annorlunda, eller ”onormalt”.

För människor som inte är vana vid att interagera med, se på eller höra på människor med funktionsvariation är denna rädsla något som jag skulle vilja jämföra med andra typer av intolerans än just funkofobi.

Jag tänker t ex på rasism, sexism och homofobi. Mekanismerna som styr påminner om varandra: rädsla/avsky för det som uppfattas som annorlunda, eller ”onormalt” än jag själv, eller den egna gruppen.

Det kan finnas fysiska funktionsvariationer som kan uppfattas som skrämmande, eller t o m ”äckliga”. Jag tänker på människor som har en CP-skada, har synliga missbildningar eller har tvång, hör röster, uttrycker vanföreställningar, har tics etc.

Det finns många funktionsvariationer som kan ha den effekten på människor som inte har erfarenhet, eller kunskap om, olika funktionsvariationer.

Hur ser vår människosyn ut?

Vi måste börja fundera över hur vår människosyn ser ut. Delar vi medvetet, eller omedvetet, in människor i kategorier utifrån fysiska, psykiska och kognitiva egenskaper? Varför gör vi i så fall det? Handlar det om okunskap, rädsla och avsky?

Jag tror att det i mångt och mycket handlar om dessa faktorer. Faktorerna påverkar attityden och hur vi bemöter, eller interagerar med, funktionsvarierade.

Är du rädd, tycker någon är ”äcklig”, onormal eller konstig eller ser ner på människor är det klart att det påverkar hur och om vi vill, eller inte vill, närma oss och interagera med dessa människor.Visst låter det fint med ”allas lika värde” och visst tycker vi – åtminstone de allra flesta av oss – att alla är lika värda. Jag vill påstå att handling är starkare än ord. Det är enkelt att säga, men svårare att verkligen praktisera.

För mig blir det skenheligt att uttrycka denna (egentligen fantastiska) fras, men att i ord och handling i ”skarpt läge” inte efterleva det. Och nu menar jag som sagt inte bara funkofobi, utan även andra intoleranser som jag nämnt.

Skiftande status ger skiftande stigma

En funktionsvariations status (mer om skiftande status kommer i del 2 av denna artikelserie) har sin orsak i våra fördomar, attityd och rädsla.

För individen innebär kategorisering, eller status, en känsla av att bli bedömd utifrån något man inte har någon möjlighet att påverka. Funktionsvariationen finns där och jag kan inte göra något åt det. Jag kan med rätt hjälp och stöd lära mig att leva med funktionsvariationen.

Uttalade konsekvenser för den enskilde är utanförskap, frustration, ledsamhet, utpekande, otillräcklighet och en känsla av att inte få vara med. Det finns fler konsekvenser, men de kan jag bara komma att finna om jag talar med fler individer än de jag redan talat med.

Jag har under stora delar av mitt arbetsliv arbetat med människor med olika funktionsvariationer: såväl psykisk som fysisk och kognitiv. Jag har då förstått att även närstående påverkas av funktionsvariationen, då samhällets attityder, skuldbeläggning och känslor av skam är vardag för människor i den enskildes omgivning.

Sverige är, internationellt sett, ett föregångsland vad gäller förändringar, anpassning etc. Men jag är inte nöjd, och jag kommer aldrig att bli nöjd.

Fysiska förändringar i miljön, läs lättillgänglighet för fysiska funktionshinder – blindskrift, hörslingor, markeringar i gatubilden, ramper, dörröppnare etc – är ständigt under utveckling. Förändringar för kognitivt, intellektuellt och neuropsykiatriskt funktionsvarierade – lättlästa texter, tidshjälpmedel och symbolspråk – är saker som verkligen har utvecklats. Dessa förändringar underlättar för många människor.

Är ett samhälle för alla blott en utopi?

Detta i kombination med utbildning (som ger kunskap), erfarenhet, attitydförändring, elimineringsarbete kring fördomar och stigmatisering är oumbärliga ingredienser för att nå en utopi där alla får förutsättningar att delta i samhället på samma villkor.

”Utopi” skriver jag för att jag har svårt att se att vi kommer att komma till den punkten när det faktiskt blir så att alla människor ses som jämlika. Oavsett funktionsvariation, etnicitet, religion, sexualitet, kön, ålder etc.

Vi kan påverka genom att se, uppmärksamma och ifrågasätta. Vi ska bli bättre på att informera allmänheten om vad en funktionsvariation betyder rent praktiskt, men också mentalt för den enskilde och för dennes närstående.

Förståelsen ska stärkas, attityder och fördomar ska brytas. Rädslan knäcker vi genom att inkludera människor mer än vad vi gör idag. Vi ska skapa möjligheter och förutsättningar för ett deltagande på liknande premisser som alla andra.

För att mänsklighet, inkludering, delaktighet och gemenskap ska bli verklighet så måste vi krossa funkofobin. Det som krävs för att krossa fördomarna, attityderna, rädslan och avskyn är kunskap och åter kunskap. Släng in ett stort mått av öppenhet och tolerans så är vi på väg i alla fall. Missionen är i rullning. Långsamt, men säkert.

Detta är del 1 av 2 i artikelserien om funkofobiska attityder och fördomar. Del 2 går att läsa här:

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 2)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Homosexuella par får inte adoptera trots att lagen säger ja

2003 fick samkönade par i Sverige laglig rätt att adoptera. Trots detta har endast två (2) samkönade adoptioner* genomförts sedan lagändringen för 15 år sedan.

Vi har tidigare på Motargument argumenterat för allas rätt att bli föräldrar. Vi har också, med stöd av forskning, fastslagit att det inte spelar någon roll för ett barns utveckling huruvida barnets föräldrar är samkönade eller inte.

2002 är en milstolpe för hbtq-rörelsen och homosexuellas rättigheter. Det är idag 15 år sedan samkönade par fick rätt att bli föräldrar (lagändringen trädde i kraft 2003). Sverige är ett föregångsland vad gäller rättigheter för samkönade par. Först ut att godkänna samkönade adoptioner var Nederländerna, som 2001 gav alla nederländska medborgare rätten att bli föräldrar. 2002 följde Sverige och Sydafrika Nederländernas exempel. Övriga länder som tillåter samkönad adoption är Andorra (2005), Spanien (2005), Storbritannien (2005-2009), Belgien (2006), Island (2006), Norge (2009), Uruguay (2009), Argentina (2010), Brasilien (2010), Danmark (2010), Malta (2014), Colombia (2015), Luxemburg (2015), Guam (2015), Österrike (2016), USA (2016) och Australien (2018). Samkönad adoption är laglig i vissa delar av Mexiko och Kanada.

S k ”närståendeadoption”, dvs då den ena parten i ett samkönat par adopterar partnerns barn, har haft bättre resultat. Närståendeadoptioner var en av drivkrafterna då lagändringen gjordes 2003.

Endast två samkönade adoptioner på 15 år

Trots att det är 15 år sedan Sverige ändrade lagstiftningen angående samkönade pars rätt till adoption har, till dags dato, endast två (2) samkönade adoptioner genomförts. De två adoptionerna har gjorts i samarbete med Colombia, som är ett av två adoptionsländer som godkänner samkönade adoptioner. Det andra landet som är villigt att hjälpa samkönade par är Sydafrika.

Jag har varit i kontakt med de tre adoptionsförmedlingar som finns i Sverige. De är Adoptionscentrum, Barnen framför allt (BFA) och Barnens vänner internationell adoptionsförening (BV). De två genomförda samkönade adoptioner har genomförts av Adoptionscentrum. BFA och BV låter hälsa att inget av deras samarbetsländer godkänner samkönade föräldrar. Adoptionscentrum har samarbete med Colombia och Sydafrika, de två länder som godkänner samkönade par för adoption.

Väntan på att bli förälder

Det finns flera samkönade par i Sverige som väntar på att bli föräldrar. Anledningen till att det är så svårt att nå önskvärda resultat, dvs att fler människor blir föräldrar, torde vara att utbudet på adoptionsländer som godkänner samkönade par är begränsat. Det måste bli en ändring på detta för att lagstiftningen ska göra skillnad. För de två par som har fått glädjen att bli föräldrar gör lagstiftningen naturligtvis en jättestor skillnad. Men det finns massor av människor som inte har fått möjlighet att utnyttja rätten att bli föräldrar.

För omväxlings skull är det framför allt män som drabbas. Detta beror på att lesbiska par har haft laglig rätt till insemination sedan 2005.

Är då lagstiftningen fruktsam? Ja, för varje samkönat par som får bli föräldrar blir lagstiftningen alltmer fruktsam. Tyvärr går det för långsamt, och det finns massor av människor som trots lagen fortfarande inte kunnat adoptera. Rättigheten finns, men det internationella motståndet och kollektiva attityder diskriminerar och visar på en omodern inskränkthet. Det går inte heller att utesluta att adoptionsförmedlingarna i Sverige kan vara diskriminerande. Det är inte mänskligt att vissa får bli föräldrar och andra inte. Sexuell läggning är inte avgörande för hur bra förälder du är. Inte heller påverkar föräldrarnas kön barns utveckling.

Det är gamla, homofoba, fördomsfulla, orationella och omänskliga åsikter i världen som ligger till grund för att Sverige endast har kunnat genomföra två (2) samkönade adoptioner. Det går framåt, men det går för långsamt. Lagen finns där, men den är ineffektiv, såtillvida att massor av människor fortfarande väntar.

För många människor är det en utopi att bli förälder.

I en QX-intervju med Jimmie Åkesson inför valet i höst kan vi läsa följande:

”Det är min övertygelse att du som barn både vill ha och mår bäst av att ha en mamma och en pappa och på så sätt ha hela ditt ursprung klart för dig, så att du inte drabbas av identitetsproblem senare i livet”.

Men i dag finns det väldigt många barn som har pappor eller två mammor och kanske har okänd… ja, blir till via insemination till exempel. Det är ju inte alls ovanligt.

”Nej, men ja, det finns forskning som visar att det finns en identitetsproblematik senare i livet där.

Finns det det?

”Ja, det gör det. Absolut.”

Det som är intressant är att det inte finns någon sådan forskning. Däremot finns forskning som visar på att det inte spelar någon roll vilket kön föräldrarna har. Åkesson använder alltså en lögn, som han tror att han kan komma undan med.

Fotnot: Sverigedemokraterna är det enda riksdagsparti i Sverige som motsätter sig samkönad adoption, och vill se en lagändring. SD vill att homosexuella ska förbjudas att bli föräldrar.

Fotnot 2: Sedan 2005 har lesbiska par i Sverige haft laglig rätt att bli föräldrar via insemination. I Danmark kunde lesbiska par även före 2005, pga ett kryphål i lagen, lagligt genomföra en insemination. I början åkte de flesta lesbiska par till Danmark för att genomföra assisterad befruktning. Detta beror på att väntetiden i Danmark är mycket kortare.

*Undantaget s k närståendeadoption

Lästips:

Myt: Barn behöver en mamma och en pappa

SD vill förbjuda homosexuella att bli föräldrar

SVT: Nej, barn som växer upp med samkönade föräldrar får inte identitetsproblem

Artiklar, I fokus

Att förbjuda böneutrop är förbjudet

2 kommentarer

Att förbjuda böneutrop är diskriminering och strider mot religionsfriheten. Således är det olagligt att förbjuda böneutrop.

Böneutropsdebatten förefaller vara en ”neverending story”. Det går inte längre att räkna hur många gånger det har föreslagits att det ska vara förbjudet att sända ut religiösa budskap i det offentliga rummet. Tongångarna är av skiftande art. Det finns sakliga inlägg i debatten, men allt som oftast kännetecknas den av mer eller mindre främlingsfientliga och islamofobiska argument.

Senast ut i raden av mer uppsatta förbudsivrare är KD-ledaren Ebba Busch Thor. Motargument har berört hennes uttalande i en nyligen publicerad artikel och bemött de argument som hon använder.

Att Sverigedemokraterna vill se ett förbud mot böneutrop förvånar inte. I Konstitutionsutskottets betänkande 2017/18:KU34 läser vi följande:

Richard Jomshof m.fl. (SD) begär ett tillkännagivande om att förbjuda alla former av böneutrop från religiösa byggnader i motionerna 2016/17:793 och 2017/18:2351, med hänvisning bl.a. till religionsfrihetens rätt till frihet från religiösa budskap på offentlig plats.

Har Busch Thor, Jomshof och andra förbudsivrare missförstått vad religionsfrihet betyder? Eller är det deras egna åsikter, fördomar och islamofobi som är grunden i deras ställningstagande?

Enligt 2 kap. 1 § första stycket 6 regeringsformen

är var och en gentemot det allmänna tillförsäkrad religionsfrihet.

Religionsfrihet definieras enligt bestäm­melsen som frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

Vi ska vara på det klara med att religionsfriheten enligt 2 kap. 20 § regeringsformen är den enda av de positiva opinionsfriheterna som inte får begränsas genom lag. Enligt 2 kap. 20 § regeringsformen kan yttrandefriheten, informations­friheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten begräns­as genom lag.

I förarbetena (prop. 1975/76:209 s. 114 f.) till regeringsformen anges att

uppgiften att utforma grundlagsregler till skydd för religionsfriheten är för­bunden med särskilda svårigheter på grund av att denna frihet innehåller betydande moment av andra fri- och rättigheter. Religionsfriheten anses t.ex. normalt inte bara innefatta en frihet att hysa viss religiös övertygelse och att enskilt utöva religion utan också frihet att sprida och ta del av religiös förkunnelse, att anordna och delta i gudstjänster samt att bilda och medverka i religiösa sammanslutningar.

Förbud mot böneutrop strider mot Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna som Sverige ratificerade 4 februari 1952. I artikel 9 står följande:

  1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer

  2. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter

Artikel 9 i Europakonventionen finns med i Svensk författningssamling som Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Lagen har samma status som svensk grundlag och står till och med över svensk grundlag. Eftersom den är författad och antagen av Europarådet så är den ingenting som Sverige kan sitta och skriva om efter eget behag ens om 100% av riksdagen ville det.

I Europarådet för mänskliga rättigheters Guide to article 9 – Freedom of thought, consciense and religion (sid. 71) finner vi en lista på rättsfall där denna rätt har fastslagits.

Enligt 1 kap. 1 § diskrimineringslagen (2008:567) är det diskriminering att förbjuda böneutrop:

Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Lag (2014:958).

Enligt 1 kap. 3 § diskrimineringslagen (2008:567) är lagen tvingande:

Ett avtal som inskränker någons rättigheter eller skyldigheter enligt denna lag är utan verkan i den delen.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att förbud mot böneutrop strider mot religionsfriheten som den står i regeringsformen, det strider mot Europakonventionen och det är dessutom förbjudet enligt diskrimineringslagen.

Att förbjuda böneutrop är förbjudet.

P.S. Decibel-argumenten (böneutrop kräver polistillstånd) angående förbud mot böneutrop är den enda chansen som ”islamkritiker” har för att hävda sitt muslimhat. ”Ljudnivån” är ett verktyg, muslimhatet är drivkraften.

I fokus

Samhällsnytt och Fria tider använder psykiskt funktionsvarierade som politiskt slagträ

I sin iver att sprida fördomar och rasism väljer s k alternativ media att undanhålla ack så viktiga detaljer. Anledningen till detta är kristallklar – att lägga mer fnöske på den migrationspolitiska brasan.

När man bedriver nyhetsförmedling är det ohederligt att inte klarlägga hela bilden. Alternativa mediakanaler har som återkommande arbetsmetod att utelämna viktig fakta just för att kunna skapa den sensations- och populismjournalistik som är deras signum.

Malmö är den kommun i Sverige som allt som oftast får finna sig i att klä skott för populismen och polariseringen. Kommunen har, i alternativa kretsar, kommit att bli näst intill synonym med islamisering, no go-zoner och gängkriminalitet. Denna gången är det en kommunal skola som hamnar i fokus.

Samhällsnytt (f d Avpixlat) och Fria tider har plockat upp bollen om en icke namngiven skola i Malmö där Arbetsmiljöverket har gjort en inspektion. Tydligen ska det råda ”totalt kaos” på skolan. Eftersom det är Samhällsnytt och Fria tider som bedriver sin karaktäristiska journalistik har man valt att undanhålla avgörande information.

Skärmdump från Sydsvenskan 180505.

Det som Mats Dagerlind på Samhällsnytt och en anonym artikelförfattare på Fria tider insinuerar är att kaoset på den utpekade Malmöskolan skulle vara en konsekvens av den ”massinvandring” och det mångkulturella samhälle som man anser att Malmö är sinnebilden av. Vad är det då som journalisterna på nämnda alternativa nyhetssajter undanhöll i jakten på ryggdunkningar från invandringskritiker, rasister och främlingsfientliga?

Arbetsmiljöverket utförde inspektionen på, som ”gammelmedia” mycket riktigt framhåller, en särskild undervisningsgrupp för elever i Malmö. I Dagens Nyheter kan vi läsa:

Besöket skedde vid en så kallad särskild undervisningsgrupp för barn som inte bedöms klara vanlig skolgång, med sju elever i låg- och mellanstadieåldern och lika många lärare. I det här fallet rör det sig om barn med social problematik utan impulskontroll, enligt Anders Malmquist, grundskoledirektör i Malmö.

– Barnen som går där har väldigt stora svårigheter och kan inte gå i en vanlig skola. Det är barn med utåtagerande problematik, säger Malmquist till TT och betonar att det inte rör sig om en traditionell skola.

Konsekvensen av inspektionen är att Arbetsmiljöverket kräver åtgärder från Malmö stad. Bland åtgärderna finns krav på snabb hjälp om det uppstår hot och våld samt införande av överfallslarm. Anders Malmquist säger till TT att arbetet har påbörjats redan innan rapporten från Arbetsmiljöverket har kommit.

På skolverket.se kan vi läsa mer om särskilda undervisningsgrupper:

Elever ska i första hand gå i sin ordinarie klass men ibland kan det behövas särskilda undervisningsgrupper för elever med stort stödbehov. Men att använda särskilda undervisningsgrupper kräver noggranna avvägningar visar en ny studie från Skolverket.

Skolan ska arbeta inkluderande. Elever som har behov av särskilt stöd ska i första hand få det stödet i sin ordinarie klass. Det säger skollagen. Skolverket har gjorde en intervjustudie i fyra kommuner som har många olika särskilda undervisningsgrupper. Studien visar att de besökta kommunerna har ambitioner att arbeta mer inkluderande men att det i vissa lägen är bäst att eleven får gå i en särskild undervisningsgrupp. Det handlar då om att eleven har ett stort behov av specifik lärarkompetens, en mindre grupp och mer lärarstöd.

Sammanfattningsvis kan sägas att alternativ media inte har några skrupler i sin nyhetsrapportering. Om det gagnar den egna agendan ser man inga problem i att vrida och vända på sanningen eller att sprida lögner, fördomar och myter.

Än en gång har Samhällsnytt et al lagt fram bevis på sin ohederliga journalistik då man insinuerar att invandrarbarn skapar kaos på en Malmöskola. Att använda psykiskt funktionsvarierade barn som populistiskt slagträ är ryggradslöst.

Jag vill avsluta med att avslöja en hemlighet bara för er läsare:

Social problematik, avsaknad av impulskontroll och utåtagerande beteende har ingenting med etnicitet att göra. Inte heller har det med religion eller kultur att göra. Funktionsvariationer slår skoningslöst och hämningslöst. Oavsett vem du är.

Lästips:

Krönikor

Skammen, skulden och den psykiska ohälsan

Det finns en stämpel som är ytterst svår att sudda ut. I princip alla av oss berörs av stämpeln ”psykiskt sjuk”. Antingen lever vi själva med en diagnos eller så finns det någon i vår närhet som lever med en diagnos. Det är dags att radera, eliminera, förinta och krossa stigmat.

Jag vill till att börja med påpeka att detta är en krönika, som inte syftar till att vara vetenskaplig eller skapa någon form av konsensus. Orden i texten kommer enbart från mig själv.

Antingen drabbas vi själva eller så finns det någon i vår närhet som inte mår bra. Det finns fortfarande ett starkt stigma kring människor som är ”psykiskt sjuka”. Förr betraktades man som paria. Man var idiot, dåre, galen, imbecill och sinnesslö. Hade man tur var man bara eljest. Attityderna kring psykisk ohälsa lever kvar. Oftast handlar det om okunskap, rädsla och avsky.

Vi har kommit en bra bit på väg i vår människosyn kring psykisk ohälsa. Men fortfarande gnager en stark känsla av skam hos de av oss som är drabbade. Den allmänna uppfattningen är att det råder tabu att berätta om hur vi mår, om hur vi fungerar, om hur vi förhåller oss, eller inte förhåller oss, till andra människor.

Att vara öppen med sin psykiska ohälsa är att visa sig sårbar och svag. De av oss som är drabbade är oroliga för vad det kommer att få för konsekvenser att berätta. Hur kommer mottagaren att reagera? Blir de rädda för mig, blir de avvaktande, osäkra eller kommer de kanske till och med att ta avstånd från mig?

Vi ska inte glömma att vi alla är olika, vi är alla unika. En del människor lever med diagnoser utan att egentligen veta om det, och har därför inte några som helst möjligheter att bearbeta, hantera eller tydliggöra den egna funktionen.

Det finns olika grader i helvetet för vad som känns OK för oss att dela med oss av. Dessa grader bestäms av den egna känslan, den egna självbilden och den egna upplevelsen. Det kan ingen ta ifrån oss.

Det handlar om att våga bryta barriärer, ta steget, komma till insikt, acceptera och respektera sig själv och inte minst att våga berätta. Men varför är det så svårt? Många av oss som bär på någon form av psykisk ohälsa påverkas direkt av den egna verkligheten. Vi är sårbara, vi klarar av stress i mindre utsträckning, vi har en annan omvärldsuppfattning, vi har en unik självbild, vi styrs av kontrollbehov, vi påverkas av röster och vi saknar sociala koder. Vi ser, känner och hör saker som andra inte gör. Vi är rädda för att andra ska döma oss. Vi känner skam och skuld. Vi är rädda att stämplas som konstiga, galna eller att drabbas av utanförskap.

Varför känner vi skuld och skam över något vi inte kan rå för och som vi inte kan styra över? Varför skuld- och skambelägger vi människor som lever med psykisk ohälsa? Det finns ingen skuld och det finns ingen skam i att leva med en diagnos.

OM vi väljer att ta steget att berätta för andra om vår psykiska ohälsa blir vi, i vissas ögon, en diagnos. Omgivningen identifierar oss som om diagnosen är det enda vi är. Det är inte humant någonstans, och vi förtjänar bättre. Återigen hamnar vi i det där ensidiga facket som vi ska undvika.

Vi får aldrig glömma bort att vi ÄR inte vår diagnos, vi är oss själva – vi är människor. Människor med samma oantastliga människovärde som alla andra människor.

Det är positivt att det finns människor i samhället som väljer att berätta om sin psykiska ohälsa. Förhoppningsvis kan det leda till att fler av oss blir bekväma med att ta steget. Det går långsamt, men attitydernas position förflyttas sakta men säkert framåt.

Samhällssynen kring psykisk ohälsa är i ständig förändring. Det är bra. Men vi behöver alla lära oss att vi är olika, att vi fungerar olika eller att vi uppfattar saker olika.

  • Vi måste lära oss att respektera och acceptera våra olikheter.
  • Vi måste ändra attityder och vi måste krossa fördomar.
  • Vi måste vara mottagliga och vilja lära.
  • Vi måste våga prata.

Det är genom att prata som vi kan förstå och det är först då vi kan skaffa oss möjligheter att eliminera skammen och skulden.

Vi måste våga vara olika. Vi måste våga acceptera olika. Oavsett vad vi själva och omgivningen anser. Och kom ihåg: vi är alla människor, och vi är alla lika värda. Oavsett. DET kan aldrig tas ifrån oss.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Bloggar om att leva med psykisk ohälsa:

anorexiaojag.se

Om att leva med schizoaffektivt syndrom

Autism- och Aspergerförbundets blogg

MemyselfandOCD

Sinnesrubbad – ett liv med antisocial personlighetsstörning

wannabefree: Min kamp mot ett bättre liv – Fri från ångest, depression och social fobi

bipolarblog.se

Krönikor

Är du rasist ELLER vänsterextremist?

Att kasta mindre väl valda epitet på den som inte tycker som du är inte produktivt. Konstruktiva samtal och debatter bygger på argument, inte på att skrika högst.

Kommunist!

Rasist!

Vänsterextremist!

Nazist!

På sociala medier, såsom Facebook och Twitter, finns generella attityder som kategoriskt, och utan större eftertanke, förpassar in meningsmotståndare i fack. Om vi spetsar till det lite går det att sammanfatta så här:

  • Den som inte är ”sverigevän”, nationalist, ”invandringskritisk” eller uttrycker liknande uppfattningar är per automatik kommunist och vänsterextremist.
  • Den som inte är för mångfald, globalism, öppenhet eller uttrycker liknande uppfattningar är per automatik rasist och nazist.

Det finns en uppsjö varianter på benämningar, men dessa fyra är de vanligaste.

Det är oroväckande att även folkvalda politiker faller i epitetsfällan. Mekanismerna är desamma för dem som för oss ”vanliga dödliga”.

Skriker högst skriker inte bäst.

Vad är det för mekanismer som styr att vi så gärna vill stämpla meningsmotståndare som det ena eller det andra? Saknar vi argument? Är det den förkastliga vi och dom-mentaliteten som härskar? Handlar det om att vi vill demonisera och framställa oss själva som bättre? Vill vi tysta?

Vi ska komma ihåg att det är nödvändigt att inte göra avkall på respekt. Mottagaren är en människa av kött och blod som, liksom jag själv, har känslor. Att stigmatisera, polarisera och nedvärdera är inte människovärdigt, det är att spotta på oss själva. Det slår, förr eller senare, alltid tillbaka mot oss själva.

Att slänga ogenomtänkta epitet omkring sig är förkastligt, kontraproduktivt och leder inte diskussionen framåt.

För det är väl ändå det vi vill uppnå? Vill vi inte få motparten att börja fundera? Vill vi inte väcka tankar? Vill vi inte så ett frö till förändring? Vill vi inte uppnå en konstruktiv debatt?

När jag hänfaller till att klistra etiketter på människor som inte tycker som jag själv har jag passerat linjen för vad som är konstruktivt. Dessutom har jag förutbestämt den andres människosyn eller åsikt. Men det ger inga resultat. Det enda som händer är att debatten trampar vatten: vi kommer ingenvart.

Allt är inte svart eller vitt. Alla antirasister är inte kommunister och alla nationalister är inte nazister.

Jag skulle vilja avsluta med att mana till besinning då vi diskuterar politik med varandra. Men du väljer själv, och du gör det utifrån din avsikt. Ett sista tips: håll dig innanför ramarna för vad som är OK att uttrycka. Var försiktig med orden, ord har makt. Ord förvandlas alltför lätt till näthat.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Myter

Myt: Regeringen och Vänsterpartiet är för barnäktenskap

I detta nu sprids myten om att regeringen och Vänsterpartiet är för barnäktenskap. Men det stämmer naturligtvis inte.

Den 21 mars röstade riksdagen om ett betänkande från oppositionen, om att skyddet mot barnäktenskap bör förstärkas. Och att regeringen snarast borde lägga ett lagförslag om skärpningar.

I enlighet med Äktenskapsbalk (1987:230) är barnäktenskap förbjudet i Sverige. Rådande lagstiftning är att sedan 1 juli 2014 är dispensen för barnäktenskap borttagen, i enlighet med prop. 2013/14:208, Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap samt tillträde till Europarådets konvention om våld mot kvinnor. Däremot finns det kryphål i lagen, som gör att barnäktenskap ingångna utomlands i specifika fall kan erkännas. Det är detta som nu är föremål för utredning. Och det är detta som omröstningen förra veckan delvis handlade om.

Den alternativa nyhetssidan Samhällsnytt (f d Avpixlat) var inte sena att hoppa på ”nyheten” och tar chansen att sprida #fakenews. En annan alternativ nyhetssida, Fria tider, har också uppmärksammat omröstningen. Även oppositionspolitiker har uttryckt att det finns krafter till vänster om den politiska mittlinjen som är för barnäktenskap.

I november 2017 lämnades en motion skriven av en moderat riksdagsledamot in för granskning. I motionen Förbud mot barnäktenskap (Motion 2017:18 3441) kan vi utläsa vad kryphålet i lagen består i:

Barnäktenskap är som regel förbjudet enligt svensk lag, men det finns en ventil i lagen som gör att äktenskap ingångna med eller mellan minderåriga kan erkännas om de ingåtts utanför landets gränser och om ingen av makarna har någon tidigare anknytning till Sverige. Den praktiska konsekvensen av detta är att unga flickor som kommer hit som flyktingar från länder där tvångsmässiga barnäktenskap är tillåtet, möts av ett Sverige som befäster och upprätthåller samma förtryck. Det är en fullständigt oacceptabel ordning. Alla barnäktenskap bör förbjudas!

Skärmdump från regeringens lagförslag som är ute på remiss. Källa: http://www.regeringen.se/4adfba/contentassets/75c08a57f1e648c59327cc77e4d8af2a/utvidgat-hinder-mot-erkannande-av-utlandska-barnaktenskap-sou-2017-96.pdf

5 december 2017 kom så ett pressmeddelande som bekräftar att det inkommit ett betänkande med förslag som innebär att alla barn i Sverige ska ha samma skydd mot barnäktenskap. Förslaget, som föreslås träda i kraft 1 januari 2019, kommer att innebära att barnäktenskap som ingåtts utomlands, oavsett om det finns anknytning till Sverige eller inte, inte kommer att erkännas.

Det var alltså varken en omröstning om att godkänna barnäktenskap, eller en omröstning om ett skarpt lagförslag – det var en omröstning om att skälla på regeringen för att den är för långsam med sitt lagförslag, och för att den ännu inte tagit ställning till det där med hur vi gör med europeiska länder som Norge, Tyskland, Österrike, Italien, Nederländerna, Spanien och Storbritannien, där 16-åringar kan gifta sig med tillstånd från föräldrar eller en domare. Om man kategoriskt väljer att ogiltigförklara dessa äktenskap skulle det innebära en inskränkning av den fria rörligheten. Det kan vara en anledning till att regeringen väljer att gå varsamt fram och inte röstade ”ja” i omröstningen.

Regeringen och Vänsterpartiet arbetar således redan med ett förslag för att lagstifta om ett totalförbud på barnäktenskap, oavsett var de är ingångna. Förslaget kommer att läggas fram så snart remissvaren är analyserade, vilket är sagt att vara före sommaren.

Eftersom man redan är igång med ett förslag om totalförbud av barnäktenskap valde regeringen och Vänsterpartiet att rösta ”nej” i omröstningen. Det de röstade mot var alltså att tillsätta ännu en utredning om barnäktenskap. Detta har nu – medvetet eller omedvetet – tolkats som om att de som röstat ”nej” är för barnäktenskap. Tolkningen, som är en lögn och dessutom kommer att utvecklas till en myt, sprids nu som en löpeld på sociala medier, ivrigt underblåst av alternativ media och oppositionspolitiker.

Vi på Motargument sticker här och nu ut hakan med en kvalificerad gissning på att 100% av alla riksdagspartier i Sverige är för ett totalförbud mot barnäktenskap. Men vi inser också att det är nödvändigt att lagen formuleras på ett vattentätt sätt så att alla kryphål täpps igen.

Vi på Motargument vill uppmana våra läsare till eftertanke, besinning och att tänka logiskt innan vi drar slutsatser kring det vi läser på nätet. Vi vill återigen slå ett slag för källkritik. Utan källkritik urholkas debatten.

Vi ska komma ihåg att 2018 är valår. Under valår vässas retoriken, taktiken och gränserna för vad som är tillåtet på den politiska arenan flyttas fram. Detta är ett typexempel på hur det politiska klimatet blir smutsigare ju närmare val vi kommer.

Källor:

Regeringens utredning: Utvidgat hinder mot erkännande av utländska barnäktenskap

Regeringskansliet: Utvidgat hinder mot erkännande av utländska barnäktenskap

Sveriges riksdag: Äktenskapsbalk (1987:230)

Sveriges riksdag: Starkare skydd mot barnäktenskap, tvångsäktenskap och brott med hedersmotiv

Regeringskansliet: Stärkt skydd mot barnäktenskap

Sveriges riksdag: Förbud mot barnäktenskap (Motion 2017/18:3441)

ETC: FN vill förbjuda barnäktenskap