Alla inlägg av David E

Humanist med patos som främsta verktyg.
Artiklar

RFSL inkluderar HBTQI-personer i FN:s utvecklingmål

RFSL har i många år arbetat med att vara en påverkansfaktor i FN:s arbete. I linje med Agenda 2030 har RFSL nyligen presenterat vägledande principer som syftar till att skapa möjligheter till förbättring och utveckling av HBTQI-personers situation.

FN:s Agenda 2030 for Sustainable Development är en plan med höga ambitioner. De 17 ”hållbara utvecklingsmålen” genomsyras av den grundläggande principen i de nya ”hållbara utvecklingsmålen” om inkludering. 2030 Agenda refererar inte specifikt till HBTQI-personer. Därför har RFSL skapat ett dokument med särskilda riktlinjer just för att säkerställa att HBTQI-personer också inkluderas i FN:s utvecklingsmål.

Innan vi fortsätter behöver vi reda ut vad varje bokstav i HBTQI står för:

H = Homosexuella (En person som har förmågan att bli kär i och/eller attraherad av någon av samma kön.
B = Bisexuella (En person som har förmågan att bli kär i eller attraherad av människor oavsett kön kan kalla sig bisexuell.)
T = Transpersoner (Transsexualism, är en medicinsk diagnos som i Sverige idag är en förutsättning för att få tillgång till nytt juridiskt kön och underlivskirurgi. En person kan bara få diagnosen transsexuell under eget medgivande. Utöver tillgång till underlivskirurgi och nytt juridiskt kön får personer tillgång till andra delar av den könsbekräftande vården så som exempelvis hormonbehandling, överkroppskirurgi och rösttträning. Denna process för att förändra kroppen brukar kallas transition.)
Q = Queer (Queer kan innebära olika saker. Begreppet grundar sig i kritik mot idéer om normalitet i fråga om kön och sexualitet och hur vi placeras i olika kategorier som alla tar utgångspunkt i heterosexualitet och könsbinaritet som norm. Med andra ord ett ifrågasättande av dominerande idéer om hur människor ska leva i sexuella relationer och andra relationer, hur vi ska bilda familj, hur vi ska uttrycka kön osv. Queer som identitet kan innebära en önskan att inte behöva definiera sitt kön eller sin sexuella läggning, medan en del använder queer som ett sätt att beskriva sin könsidentitet eller sin sexualitet.)
I = Intersexuella (Ett antal olika tillstånd och diagnoser samlas under detta begrepp. Kortfattat en person med ett medfött tillstånd i vilket könskromosomerna, könskörtlarna (testiklar eller äggstockar) eller könsorganens utveckling är atypisk. ”Inter” betyder ”mellan” på latin och ”sexus” betyder ”kön”. Intersexuell betyder således ”mellan könen”. Det går att vara intersex och man, kvinna eller något annat. Intersex säger inte någonting om en persons sexuella läggning. En person som inte är intersex kallas för dyadisk.)

RFSL:s ”Guiding principles on the inclusion of lesbian, gay, bisexual, transgender, and intersex (LGBTI) people in development policy and programs” är produkten av att RFSL vill säkerställa att HBTQI-personer inte ska förbises i de globala utvecklingsmålen som presenterats av FN i Agenda 2030. Riktlinjerna är tänkta att fungera som en karta i arbetet med att utforma, implementera och övervaka internationella, nationella och lokala aktiviteter vars mål är att främja utveckling och förbättring i HBTQI-personers situation.

De är tänkta att ge vägledning och verktyg för att inkludera HBTQI-personer i arbetet med att uppfylla de globala målen. RFSL stöttar organisering av HBTQI-personers i hela världen. Detta görs med stöd av Sida. RFSL har under flera år arbetat med att vara en påverkansfaktor inom FN. De principer som RFSL arbetat fram grundar sig i den långa erfarenheten av internationella arbetet med HBTQI-frågor och är resultatet av ett samarbete mellan experter och representanter från civilsamhället.

I introduktionen till RFSL:s vägledning saxar vi följande:

”Guiding Principles 1 to 4 address fundamental questions about the realities and lived experience of LGBTI people, and they respond to misconceptions and stereotypes that are often used to exclude LGBTI people from development activities. Principles 5 to 8 address the role of LGBTI communities and NGOs in development activities, including data and research activities. Principles 9 to 13 address the operations of development agencies and individual development practitioners.”

  1. De 13 principerna är följande (min översättning):1. HBTQI-personer finns i alla samhällen och kulturer
    2. Villkor och upplevda erfarenheter skiljer sig från kultur till kultur
    3. En individs SOGIESC (Sexual Orientation, Gender Identity, Expression and Sex Characteristics) implementerar ett brett utbud av aktiviteter och möjligheter under hens liv
    4. HBTQI-personer möter olikhet och skiljaktighet orsakade av stigma och fördomar
    5. HBTQI-personer äger en röst i utvecklingen av aktiviteter (eller ”inget om oss, utan oss”)
    6. HBTQI-personer är de bästa experter på sina egna liv
    7. Utvecklingsprogram och policies bör grundas på evidens, inte stereotyper
    8. Datainsamling som en del av utvecklingsarbete bör inkludera ansträngningar som syftar till att identifiera SOGIESC i de populationer som ingår i målet
    9. Principen ”gör ingen skada” ska appliceras på utvecklingsaktiviteter som påverkar HBTQI-personers liv
    10. Insamling, bevarande och analys av data om HBTQI-personer ska göras i enlighet med högsta etiska standard
    11. Utvecklingsansvariga och de institutioner de arbetar i bör ha interkulturell kompetens, kulturell känsla och medvetenhet samt respekt för olikheter och rättigheter hos HBTQI-personer
    12. Alla utvecklingsaktiviteter bör främja förverkligandet av mänskliga rättigheter för människor oavsett sexuell läggning, könsidentitet och könskaraktär
    13. Att nå resultat, och att öppet redogöra för dem, ligger det internationella utvecklingssamarbetet varmt om hjärtat

För den som vill lära sig mer om de 13 riktlinjerna i RFSL:s riktlinjer finns dokumentet att läsa i sin helhet här.

RFSL har gjort, och gör, ett viktigt arbete för att HBTQI-personer också ska vara inkluderade i FN:s arbete för en bättre värld.

I fokus

News flash: Människor vill flytta till andra länder

Featured image attribution: Policía Nacional de los colombianos [CC BY-SA 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)%5D, via Wikimedia Commons

Motargument nyanserar: Siffran på 750 miljoner världen över som vill flytta är påhittad av Samhällsnytt och ingen annan. I praktiken är den att betrakta som 48 miljoner. Siffran 9 miljoner för Sverige är i praktiken drygt 500 000. Alla enskilda länders lagstiftning gör att denna siffra sjunker ytterligare. Av de som vill flytta permanent till ett annat land är de allra flesta högutbildade och kvalificerad arbetskraft.

Människor har i alla tider migrerat i hopp om att få ett bättre liv. Detta är varken nytt eller sensationellt.

Frågan i en undersökning utförd av Gallup mellan 2015 och 2017 utförd i 453 122 personer i ”152 länder och områden” är:

Ideally, if you had the opportunity, would you like to move PERMANENTLY to another country, or would you prefer to continue living in this country?

Resultatet av undersökningen är, enligt Samhällsnytt som gärna vill skapa sensation och bilda opinion i slika frågor, tillräckligt uppseendeväckande för att man ska skriva en artikel om det. När Dagerlind et al skriver har man alltid ett syfte. Så också denna gång.

Samhällsnytt skapar sensationsnyhet

Rubriken i artikeln är avsedd att skapa sensation och ilska hos läsarna: ”Öppna gränser: 750 miljoner vill migrera enligt ny undersökning”.

Gallup (tidigare American Institute of Public Opinion Gallup Organization), grundades av George Gallup i New Jersey 1935 och har sedan 2010 gjort dessa undersökningar i tre omgångar. Således är det ingen ”ny undersökning”. Resultatet av den senaste undersökningen säger att 15 % av världens befolkning (ca 750 miljoner) skulle ta chansen och flytta permanent till ett annat land om de gavs möjlighet.

Länder som människor vill lämna är hårt drabbade

På Gallups hemsida får vi mer information: De länder som de flesta vill lämna permanent är länder som är drabbade av fattigdom, torka, förtryck, brist på mänskliga rättigheter, naturkatastrofer, krig, svält, brist på rent vatten, sjukdom och tortyr.

Framför allt handlar det om länder söder om Sahara, Sydamerika inklusive Karibien samt länder i Europa som inte är EU-länder. På fjärde plats över länder från vilka människor vill flytta hamnar Mellanöstern och Nordafrika (MENA), tätt följt av EU-länderna.

En observation är att regionen Nordamerika har ökat mest av alla över regioner som människor vill flytta från.

Siffran för Nordamerika 2013-2016 visade att 10 % av befolkningen skulle flytta permanent om de fick möjlighet. Samma siffra för 2015-2017 ligger på 14 %. Kan detta vara ett uttryck för en s k ”Trump-effekt”? Ja, ökningen ligger nästan helt och hållet på USA.

Illustration by Ashley Goodall

Siffran rörande hur många som vill lämna sitt land permanent ligger alltså på 15 % för perioden 2015-2017. 2013-2016 var samma siffra 14 % och 2010-2012 låg den på 13 %.

Från vilka länder vill människor främst flytta permanent? I topp finner vi Sierra Leone (71 % vill flytta härifrån), Liberia (66 %) och Haiti (62 %). Albanien (60 %) och Kosovo (46 %) är de europeiska länder som tar sig in på topp 13. Inget av dessa länder är medlemmar i EU.

Sverige hamnar på 14:e plats över favoritländer att flytta till

Favoritländerna att flytta till är USA (21 % vill flytta hit), Kanada (6 %) och Tyskland (6 %). Sverige (1 %) hamnar på 14:e plats på listan över favoritländer att flytta till. Omräknat i antal människor skulle 158 miljoner vilja flytta till USA, 47 och 42 miljoner till respektive Kanada och Tyskland.

9 miljoner skulle vilja flytta till Sverige om de fick möjlighet. Siffran för Sverige har stått stilla i de tre undersökningar som Gallup gjort sedan 2010. Tyskland och Australien har ökat med 2 respektive 1 % sedan den senaste undersökningen.

En annan observation är att Storbritannien har tappat 3 % sedan den senaste undersökningen. Kan detta vara uttryck för en s k ”Brexit-effekt”?

48 miljoner planerar en flytt

Gallup vill nogsamt poängtera att siffrorna i undersökningarna inte tillnärmelsevis korrelerar med antal människor som har planer på att flytta permanent till ett annat land. Kikar vi på siffran från 2012 över hur många som planerar att flytta permanent till ett annat land så ligger den på 48 miljoner. Denna siffra korrelerar väl med FN:s statistik över migrationsflödet i världen. För de allra flesta är alltså viljan att flytta till ett annat land en ouppnåelig dröm, en önskan som inte kommer att uppfyllas.

Bland dessa 48 miljoner återfinner vi framför allt människor som vi betraktar som kvalificerad arbetskraft och högutbildade. De som kan flytta är de som planerar att flytta. Siffran 750 har inte förändrats nämnvärt sedan 2010. Det är rimligt att anta att inte heller siffran 48 har förändrats nämnvärt.

En överslagsräkning ger oss en siffra på drygt 500 000 som planerar att flytta till Sverige permanent. Inte 9 miljoner. 500 000 människor som är högutbildade och att betrakta som kvalificerad arbetskraft. 

Siffrorna i Gallups undersökning är tänkta att fungera som viktig information för ledare i olika länder så att de kan få en överblick över vilka som potentiellt kan utvandra och vilka som potentiellt kan invandra. Beslutet som FN:s medlemsstater tar i Marocko denna vecka kan vara avgörande för huruvida resan blir säker, lugn och laglig för de människor som faktiskt tar beslutet att lämna sitt hemland. Mer om avtalet, som inte är bindande, går att läsa på regeringens hemsida och på FN:s hemsida.

Att människor vill lämna hemländer sargade av krig, fattigdom, förföljelse, orättvisor, förtryck, tortyr, naturkatastrofer, svält, torka, sjukdom och brist på rent vatten är inte anmärkningsvärt. Varje människa önskar, och är värd, ett bra liv. Det är varken en nyhet eller en sensation. Det är en självklarhet.

Det är viktigt att påminna oss om att de allra flesta svenskar kan flytta utomlands. Det är en rätt som varje människa har. Verkligheten är att det finns många människor som vill, men de kan inte.

Förändringarna i de tre undersökningarna som Gallup har gjort är relativt små. Samhällsnytt vill göra en poäng genom att skapa en rubrik som andas sensation och ”nyhet”: ”Öppna gränser: Fler än 750 miljoner vill migrera”. Detta är ytterligare ett kvitto på att bloggen vill bilda opinion och polarisera i debatten. Siffran 750 miljoner används av Samhällsnytt för att skapa ilska och polarisering. Att siffran snarare handlar om att 48 miljoner (2012) har konkreta planer på att flytta nämns inte i deras artikel. Inte heller nämner man att av dessa 48 miljoner är största andelen människor att betrakta som kvalificerad arbetskraft och högutbildade. Siffran för Sverige sjunker i en överslagsräkning till drygt 500 000 människor som vill flytta hit, merparten är alltså kvalificerad arbetskraft och högutbildade. Formaliteter och byråkrati gör att denna siffra sjunker ytterligare. Att plocka fakta selektivt är en medveten och beprövad strategi. Det skulle nämligen ta udden av artikeln.

Människor flyr och migrerar. Det har man gjort i alla tider. Det är naturligt att människor strävar efter att få ett bättre liv.

Källor:

Gallup: More Than 750 Million Worldwide Would Migrate If They Could

Korta motargument, Myter

Myt: Moskéer byggs överallt i Sverige

Det finns vissa av oss som hävdar att Sverige är på väg att ”islamiseras”. Ett bevis för detta skulle vara att det byggs moskéer på var och varannan ort. Just detta används som argument bl a i en Samhällsnytt-krönika från 31 oktober 2018.

Detta är ett påstående som med enkelhet går att bemöta som falskt. Enligt SCB:s senaste rapport, med statistik från år 2015, fanns cirka 2 000 tätorter i Sverige. År 2015 bodde 87 % av Sveriges befolkning i en tätort.

SCB definierar en ”tätort” som en ort med minst 200 invånare. Till tätorter räknas såväl våra storstäder som mindre orter. (Källa: SCB)

Det byggs inte och har inte byggts totalt 2 000 moskéer på var och varannan ort i Sverige.

För övrigt kan nämnas att det enligt Sveriges Radios ekoredaktion fanns det år 2005 ungefär 120 så kallade ”källarmoskéer” i Sverige. En källarmoské är en befintlig lokal som modifierats och används som moské, alltså inte en moské som byggs för att fungera som moské. De ska inte räknas in i Malms påstående. (Källa: SR)

Att använda moskébyggnation som ett argument för den påstådda s k ”islamiseringen” är inte hållbart. Argumentet, som det allt som oftast ser ut, stämmer nämligen inte.

Korta motargument

Påstående: Vi har fortfarande ”massinvandring”

Det finns röster i debatten som ihärdigt hävdar att vi fortsatt har en ”massinvandring” i Sverige. Det är inte ett hållbart argument. Varför? Läs vidare.

Prognosen (från 29 juli 2018) ligger på 100 000 de närmaste åren. Av dessa 100 000 är inte fullt en tredjedel asylinvandrare och deras anhöriga. Resterande är arbetskraftsinvandrare, studerande, EES-medborgare och anhöriga till dessa samt till svenskar. Observera också att en del av uppehållstillstånden för arbetskraftsinvandrare rör säsongsarbetare (bärplockare, skogsplanterare), och är alltså tidsbegränsade till några få månader. (Källa: Migrationsverket)

Argumentet om att den s k ”massinvandringen” fortsatt existerar är inte hållbart. De flesta som invandrar är inte asylsökande.

I fokus

SD:s ”hjälp i närområdet” är ett minne blott

Ett av SD:s allra starkaste argument ”hjälp i närområdet” och ”att hjälpa på plats” är inte längre ett argument. Partiet väljer i sin senaste budget att kraftigt skära ner på det internationella biståndet.

SD har under senare år gjort sig populära genom sitt mantra om att de skulle vara det mest humanitära partiet. Mot bakgrund av att man argumenterat för att man har budgeterat biståndet så att de allra mest utsatta får ta del av pengakassan har man ansett sig vara de som bryr sig om flyktingar ”på riktigt”.

Vi har tidigare på Motargument slagit hål på detta luftslott, då SD hela tiden har ”lurat” väljarna genom att rikta in sitt bistånd på framför allt UNHCR, som är den organisation som synts mest i debatten. Det är också UNHCR som har varit den organisation som arbetat i närområdet där krigsflyktingar från framför allt Syrien befinner sig.

Nu är alltså tiden inne för SD att skära ner på allt internationellt bistånd. Tabellen nedan visar hur mycket man tänker spara de kommande tre åren, totalt 34,6 miljarder.

Skärmdump från SD:s budgetmotion 2019. Siffrorna är i miljoner kronor.

Under rubriken ”Anpassad biståndsram” i SD-budgeten saxar vi följande:

”Den del av biståndsramen som överstiger det av FN rekommenderade 0,7 % av BNI måste alltid vägas mot de behov som finns under andra utgiftsområden. Under mandatperioden 2014-2018 budgeterade Sverigedemokraterna för det största biståndsanslaget av alla riksdagspartier, vi konstaterar dock att Sverige nu är på väg in i en delvis annan situation.”

Viktigt att notera här är att man påstår sig ha budgeterat för det största biståndsanslaget av alla riksdagspartier, något vi på Motargument tidigare har belagt som felaktigt. Åren 2016-2019 budgeterade SD för nedskärningar av det totala biståndet på -11,6 miljarder. Nedskärningen som SD budgeterar för nu är alltså -11,3 miljarder för enbart 2019.

Vi läser vidare i SD:s budget:

”Att mäta biståndsramen som en kvot av BNI är också ett något trubbigt instrument som exempelvis inte tar hänsyn till var Sverige befinner sig i konjunkturcykeln. Under en högkonjunktur kan utgifterna öka dramatiskt samtidigt som vi vet att en lågkonjunktur står för dörren. Mot den bakgrunden föreslår Sverigedemokraterna en lägre biståndsram om 0,75 % av BNI för 2019.”

I och med denna budgetproposition har SD nu tappat sitt förmodligen starkaste argument i invandringsdebatten. De kan omöjligen fortsätta att kalla sig ”Sveriges mest biståndsvänliga parti”.

Fotnot: Övergångsregeringens biståndsbudget ligger på 44,95 miljarder för 2019, dvs 1,0% av BNI. Som jämförelse redovisar jag här övriga riksdagspartier biståndsbudget för 2019 (siffrorna står i relation till regeringens biståndsbudget):

Moderaterna  -1,2 miljarder, budgeterar för att nå enprocentsmålet 2022

Kristdemokraterna +-0, dvs 1,0% av BNI

Liberalerna +-0, dvs 1,0% av BNI

Centerpartiet +-0, dvs 1,0% av BNI

Vänsterpartiet – ingen egen budget

SD -11,1 miljarder, dvs 0,75% av BNI

M och KD lägger en gemensam budget, där biståndsbudgeten ligger på 1,0% av BNI, dvs samma som regeringens.

BNI = Bruttonationalinkomsten, BNI, är ett mått som visar på den ekonomiska aktiviteten. Till skillnad från BNP tar BNI även hänsyn till inkomster till och från utlandet. BNI är alltså ett inkomstbegrepp. (Källa: Ekonomifakta)

Lästips:

UNHCR – Enligt de andra 7 partierna

Myt: SD är Sveriges biståndsvänligaste parti

SD och biståndet

I fokus

Samhällsnytt återpublicerar föråldrad statistik

Samhällsnytt väljer  att använda gammal statistik. Den nya statistiken motsäger det som tidningen vill förmedla.

Denna gången ger sig Samhällsnyttredaktionen på integrationen på den tyska arbetsmarknaden.

Samhällsnytt använder sig av källor som är två år gamla. De två år gamla artiklarna ger en annan bild än den vi har idag.

Samhällsnytt har snappat upp en video postad på Twitter.

Skärmdump från Twitter.

Den ena artikeln, från the Express, är snart två år gammal. I den redovisas statistik kring flyktingar och arbete. Så här skriver Samhällsnytt i sin artikel:

”Över en miljon invandrare har släppts in i Tyskland de senaste åren. Enligt the Express hade endast 2,8 procent av dem, 34 000 utav 1,2 miljoner hittat jobb år 2016.”

Förutom att artikeln är föråldrad och innehåller inaktuell statistik använder sig Dagerlind et al av det retoriska knepet ”de senaste åren”, trots att det rör sig om en begränsad period av två år.

Den andra artikeln, från Reuters, är drygt två år gammal. Samhällsnytt skriver i sin ”nyhetsartikel”:

”Även efter tio år i Tyskland har endast 60 procent av invandrarna lyckats hitta ett jobb.”

Siffrorna ”tio år” och ”60 procent” återfinns förvisso i den två år gamla källan, men Samhällsnytt väljer att inte utveckla siffrorna mer. I källan förklaras bakomliggande orsaker till arbetslösheten hos flyktingar: väntande asylbeslut, språk, utbildning och begränsade sociala nätverk.

Av de flyktingar som fortsatt var arbetslösa från det att de kom till landet i januari 2013 fram till 2016 (i enlighet med artikeln som Samhällsnytt använder som källa) ville 3/4 ”självklart” ha ett arbete. Ytterligare 15 % sa att de ”förmodligen” ville ha ett arbete.

Hur ser det då ut idag på den tyska arbetsmarknaden vad gäller integration av flyktingar?

Reuters var en av källorna som Samhällsnytt hänvisade till. I augusti 2018 publicerade Reuters en artikel som säger något helt annat än det som står i artikeln som Samhällsnytt länkade. Vi saxar följande från den ”nya” Reuters-artikeln:

”A growing number of migrants are finding jobs in Germany, according to data released on Tuesday that will give heart to supporters of Chancellor Angela Merkel’s decision to let in hundreds of thousands of war refugees since 2015”.

I artikeln beskriver Detlef Scheele, ordförande för Bundesagentur für Arbeit (tyska Arbetsförmedlingen), att situationen är något bättre än vad som först förutspåddes.

Detta står mot bakgrund av att de allra flesta som kom under flyktingvågen kom på grun av humanitära skäl och inte för att arbeta. Statistik från Bundesagentur für Arbeit visar att under perioden maj 2017-maj 2018, steg antalet arbetande asylsökande (med ursprung i de åtta länder med flest asylsökande) med mer än 100 000.

Av en annan artikel, publicerad i Financial Times i maj 2018, framkommer uppgifter som motsäger det som står skrivet i Samhällsnytts ”nyhetsartikel”. Från FT-artikeln saxar vi följande stycke:

”Germany is making progress towards integrating its large refugee population into the labour market, with new figures showing the group’s unemployment rate has fallen 10 percentage points over the past year, according to a study.

The report by the state-funded Institute for Employment Research (IAB) said refugee unemployment has dropped from 50.5 per cent to 40.5 per cent. One in four refugees is now officially registered as having a job, a significant improvement from the numbers one year ago”.

Även i denna artikel beskrivs att Tyskland, på ett förtjänstfullt sätt, hanterat den ansträngda situation som flyktingvågen 2015/16 medförde.

Vi kan också läsa oss till att det fanns en hel del oroade röster som påpekade att många av de asylsökande inte skulle kunna försörja sig. Andra röster menade att dessa människor skulle kunna avhjälpa Tysklands växande arbetsbristsproblem. Tyskland har en arbetslöshet på 5,1 %, vilket är den lägsta siffran sedan återföreningen 1990.

Frågan om god journalistik är värd att lyftas. Samhällsnytt fångar upp en video postad på Twitter. Som inspiration använder sig tidningen av en ökänd, islamofobisk och rasistisk alternativ nyhetssida (Voice of Europe), och för att belägga sin tes använder sig tidningen av två år gamla källor, med utdaterad statistik och fakta.

Vi vill påminna våra läsare om vikten av att bedriva källkritik. Vi vill samtidigt också påminna Dagerlind et al på Samhällsnytt att bedriva källkritik.

Grävet till denna artikel fann vi i Facebook-gruppen ”Källkritik, fake news och faktagranskning”.

Debatt

”Utanförskapsområden” vs ”utsatta områden” – kontexten som försvann

För några dagar sedan skrev jag en artikel om Hanif Balis senaste utspel på Twitter. Dagen efter fick jag en replik från Tino Sanandaji, som Bali indirekt refererade till i sitt tweet. Det som berördes i tweeten var bl a ”utanförskapsområden”. Det finns betänkligheter kring denna retorik.

Bakgrund till denna artikel är det som jag konstaterat i en tidigare artikel här på Motargument, ”Hanif Bali och ‘hans’ sanning”: Enligt en rapportserie som dåvarande Folkpartiet har låtit presentera vid fyra tillfällen hade Sverige tre (3) ”utanförskapsområden” 1990. Enligt samma metodik får Sanandaji resultatet att Sverige 2012 hade 186 ”utanförskapsområden”. I Balis tweet har siffran ökat till ”långt över 200”. I denna artikel kommer jag att utveckla varför Fp:s metodik inte var bra och varför den inte bör användas.

Photo: Tore Sætre / Wikimedia

Tino Sanandaji svarar

Tino Sanandaji, som gjorde en uppdatering av Folkpartiets ”Utanförskapets karta”, svarade på min tidigare artikel – som egentligen var en kritik mot i första hand Fp, men också mot Bali och Samhällsnytt. Detta är Sanandajis kommentar:

”Ditt inlägg är full av faktafel, du har missförstått källorna och bör rätta dessa grova sakfel. Siffran 3 är inte från mig utan från ”Utanförskapets Karta”, en rapportserie från Folkpartiet som myntade begreppet.

Inte ett ord är rätt här:

”Att Sverige skulle ha haft tre utanförskapsområden 1991 och 200 idag är lögn. Siffran ”tre” från 1991 har Bali hämtat från en skrift signerad nationalekonomen, debattören och författaren Tino Sanandaji kallad ”Utanförskapets karta” – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie. Skriften är en kritik mot den skrift som dåvarande Folkpartiet presenterade 2006, också kallad ”Utanförskapets karta”. Sanandaji har en alternativ syn på vad som ska benämnas ”utanförskapsområde”. Den överensstämmer inte med vad NOA (Nationella Operativa Avdelningen) benämner som ”utsatta områden”. Sanandaji hävdar att det fanns tre ”utanförskapsområden” 1990. Han hävdar vidare att antalet under 2002 stigit till 136 och 2006 till 156 samt att Sverige 2012 hade 186 av dessa ”utanförskapsområden” med 566 000 personer bosatta i dem.”

1. Min rapport var ingen kritik mot Folkpartiets rapport 2006 utan en uppföljning med identiska definitioner. Siffran 136 är också deras.

2. Folkpartiets rapportserie definierade ”Utanförskapsområde” för över 15 år sen, och NOA kom långt år senare och är om något helt annat med ett annat namn. Att jämföra två olika mått och säga att ”utanförskapsområden” som startades 2002 fuskade för att ge högra tal än NOAs ”utsatta områden” som kom 2015 är follihattsnivå. Det är inte ens samma geografiska enheter, ”utsatta områden” är distrik och större, varje utsatt område är ofta flera utanförskapsområden. NOA fokuserar på brott, Folkpartiet som jag uppdaterade räknar skolresultat, förvärvsfrekvens och andel som röstar.

3. Jag har ingen ”alternativ syn”, jag har exakt samma definition som rapportserien Utanförskapets Karta.

Läs på och rätta din artikel.

http://www.temaasyl.se/Documents/Partipolitiskt/Utanförskapets%20Karta.pdf?fbclid=IwAR17vWWV-YDeTNvR45S24pz43uXOUWyPTJAEK_PJtDLR7Q4tBW3u_TmyFnw”

Folkpartiets ofullständiga definition av ”utanförskapsområde”

Varken i Balis tweet eller i Samhällsnytts krönika för en tid sedan, framkommer vilka kriterier som har använts vid kartläggningen av ”utanförskapsområden”.

För många av oss är ”utanförskapsområden”, ”utsatta områden” och ”no go-zoner” samma sak. Följande kriterier – inte särskilt uttömmande – krävdes för att ingå i Folkpartiets ursprungliga ”Utanförskapets karta”:

• att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt

• att den andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda).

(Källa: Utanförskapets karta – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie)

Det finns en nyare och mer komplex kartläggning utförd av en professionell aktör med fler parametrar i sin metodik. NOA (Nationella operativa avdelningen) är en del av Polismyndighetens organisation. NOA:s kartläggning ger en mer heltäckande bild av hur utanförskapet ser ut i Sverige.

Det handlar inte om ”långt över 200” områden som Bali och även Samhällsnytt nyligen uttryckt.

Nationella operativa avdelningens definition av ”utsatta områden” är mer komplex

Hur ser då kriterierna i NOA:s kartläggning ut? Detta har jag tidigare redovisat, men vi tar det igen:

1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.

2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.

3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.

2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden 2017. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

Karta över Rosengård. Upphovsmakare: Tsujigiri.

I NOA:s rapport läser vi:

”Den nationella operativa ledningsgruppen har gett underrättelseenheten vid den Nationella operativa avdelningen i uppdrag att uppdatera de tidigare rapporterna och även identifiera vilka områden i Sverige som kan definieras som utsatta respektive särskilt utsatta. Varje polisregion har områden genom ett så kallat områdesdokument som syftar till att ge en samlad bild av området. Områdesdokumenten har sedan kompletterats med statistik från Statistiska centralbyrån (SCB).

Alla områden har bedömts utifrån

  • de boendes benägenhet att delta i rättsprocessen

  • polisens möjlighet att utföra sitt uppdrag

  • eventuella parallella samhällsstrukturer

  • extremism, främst den våldsbejakande islamistiska extremismen

De områden som uppfyller alla uppsatta kriterier har bedömts vara särskilt utsatta. Informationen i områdesdokumenten har sedan sammanställts och analyserats vilket resulterat i 61 områden som är att anse som utsatta i olika grad 2. Antalet områden har ökat sedan förra rapporten, vilket främst beror på att polisen har fördjupat sin kunskap om problemen i utsatta områden genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. Några områden nominerades inte till förra omgången. Dels på grund av tidsbrist och dels som tidigare nämnts för att kunskapen om utsatta områden har ökat.”

De ”särskilt utsatta områdena” innefattar, förutom tidigare nämnda kriterier, också till viss del följande kriterier:

  • parallella samhällsstrukturer
  • extremism, såsom systematiska kränkningar av religionsfriheten eller starkt fundamentalistiskt inflytande som begränsar människors fri- och rättigheter
  • personer som reser iväg för att delta i strid i konfliktområden 
  • en hög koncentration av kriminella

De ”utsatta områdena” innefattar, förutom tidigare nämnda kriterier, också till viss del följande kriterier:

Påverkan som utgörs av direkta påtryckningar, exempelvis genom hot och utpressning, eller indirekta, som

  • offentliga våldshandlingar som riskerar att skada tredje man
  • narkotikahandel som bedrivs öppet
  • ett utåtagerande missnöje mot samhället

Replik till Sanandaji

Jag kommer nu att replikera Sanandaji, trots att min kritik var riktad mot i första hand Fp, men också mot Bali och Samhällsnytt, på de tre punkter han staplar upp:

1. Bali skrev ”långt över 200” i sin tweet. Samhällsnytt skrev ”över 200”. Det är korrekt att enligt den definition av ”utanförskapsområden” som Folkpartiet hade i sin rapportserie så stämmer siffran 186 i din uppdatering. Men, och detta är ett stort men, definitionen är inte komplett, såsom redovisats ovan.

Dessutom är dåvarande Folkpartiet, nuvarande Liberalerna, ett politiskt parti och inte en myndighet. En myndighet som NOA har helt andra lagliga krav på utförlighet, saklighet och objektivitet i sin forskning, medan politiska partier får skriva vad de vill och utelämna vad de vill.  Varför, som Bali gjorde i sitt tweet och som Samhällsnytt tidigare gjorde, indirekt hänvisa till ”Utanförskapets karta” när det finns en bättre kartläggning att tillgå?

2. Jag har inte uttryckt att någon ”fuskat”.

3. Den alternativa synen består i att han föredrar att stödja sina påståenden på en rapport från 2002 som är skriven av ett politiskt parti, istället för en rapport från år 2017, skriven av en svensk myndighet som bedriver forskning enligt fastställda kriterier.

Det vi på Motargument motsätter oss är att Bali och Samhällsnytt – medvetet undviker att förklara kontexten. ”Långt över 200 utanförskapsområden” är säljande siffror – men var kommer de ifrån? 186 är siffran i Sanandajis uppdatering. NOA:s 61 ”utsatta områden” är inte alls lika säljande. Däremot speglar siffran 61 verkligheten bättre.

Att NOA:s definition är bättre, mer komplex och rättvisare är inget som intresserar de som anser att Sverige har massvis av ”no go-zoner”/”utanförskapsområden”/”utsatta områden”. Där utgör vare sig Bali,  Samhällsnytt eller Sanandaji några undantag. 

Fotnot: Begreppet ”no go-zon” kan beskrivas som att det är ”farligt för allmänheten att vistas i området”. I begreppet innefattas också föreställningen om att polisen inte klarar att utföra sitt arbete, läs ”inte kör in på ett område”.

Det finns inga no go-zoner i Sverige. Däremot finns det 61 områden i Sverige där förhållandena är varierande vad gäller utanförskap, kriminalitet, integration, segregation och framtidstro.

Korta motargument, Myter

Sverige har INTE EU:s lägsta BNP per capita

I debatten cirkulerar alternativa fakta som säger att Sverige skulle ha EU:s lägsta BNP per capita. Denna alternativa fakta används som bevis för att Sverige har ”gått under” pga den ”ansvarslösa massinvandringen”.

Påståendet stämmer inte: Sverige ligger på sjunde plats vad gäller BNP per capita. EU innefattar 28 länder. (Källa: Eurostat)

I fokus, Myter

Riksdagen slutar godkänna barnäktenskap

Det finns röster i debatten som säger att politikerna inte gör något för att förhindra barnäktenskap. Men det stämmer inte. Det har gjorts mycket, det görs mycket och det kommer att göras mycket. Nu har riksdagen klubbat igenom en lagändring som gör gällande att utländska barnäktenskap inte kommer att godkännas.

En myt som snurrar runt i debatten är den om att våra politiker inte gör något för de som utsätts, eller har utsatts för, barn- och tvångsäktenskap. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Men det stämmer inte. Riksdagen skärpte 2014 lagstiftningen, bl a genom att äktenskapstvång blev olagligt. I lagändringen 2014 tog man också bort möjligheten för dispens för barn att ingå äktenskap.

Mer om dessa lagändringar kan man läsa om i ”Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap samt tillträde till Europarådets konvention om våld mot kvinnor” (Justitieutskottets betänkande 2013/14:JuU30). Arbetet fortsätter.

Nu har alltså riksdagen beslutat att utländska barnäktenskap inte ska godkännas från och med 1 januari 2019 då beslutet vinner laga kraft.

I beslutet, ”Förbud mot erkännande av utländska barnäktenskap
Civilutskottets betänkande 2018/19:CU4”, som togs i veckan läser vi följande:

Riksdagen säger ja till regeringens förslag om att skärpa reglerna kring utländska barnäktenskap. Idag kan utländska barnäktenskap erkännas i Sverige om ingen av parterna hade anknytning hit när äktenskapet ingicks. De nya reglerna innebär ett förbud mot att erkänna utländska barnäktenskap, oavsett vilken anknytning till Sverige som personerna hade när äktenskapet ingicks eller hur gamla de är när frågan prövas av en myndighet. Om minst en av personerna fortfarande är ett barn vid prövningen ska det aldrig gå att göra undantag från förbudet.

Riksdagen håller med regeringen om att barnäktenskap är en skadlig sedvänja och anser att det är av stor vikt att alla som befinner sig i Sverige har samma rättsliga skydd mot sådana äktenskap.

För den som vill läsa civilutskottets betänkande går den att läsa här: ”Civilutskottets betänkande 2018/19:CU4 Förbud mot erkännande av utländska barnäktenskap”. Här kan vi också ta del av de följdmotioner som förhoppningsvis kan leda till ytterligare lagändringar i framtiden.

Det vi behöver vara på det klara med är att vägen till en lagändring är lång och ska inte heller vara något man hastar fram. Det här är resultatet av flera års arbete.

Lagändringen är naturligtvis glädjande. Det som ändå ger smolk i glädjebägaren är att barnäktenskap som har erkänts före lagen vinner laga kraft inte kommer att kunna rivas upp. Det betyder att det fortsatt kommer att finnas barnäktenskap i Sverige. Det betyder också att arbetet kring denna företeelse kommer att fortsätta.

Vi på Motargument vill tydligt markera att vi starkt motsätter oss alla former av äktenskap där en, eller båda, inblandad/e part/er är under 18 år eller är utsatta för tvång.

Lästips:

Myt: Politikerna och barn- och tvångsäktenskap

Källor:

Riksdagen: Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap samt tillträde till Europarådets konvention om våld mot kvinnor
Justitieutskottets betänkande 2013/14:JuU30

Riksdagen: Förbud mot erkännande av utländska barnäktenskap Civilutskottets betänkande 2018/19:CU4

Riksdagen: Civilutskottets betänkande 2018/19:CU4 Förbud mot erkännande av utländska barnäktenskap

I fokus

Hanif Bali (M) och ”hans” sanning

Moderaternas egen ”bad boy” Hanif Bali har en alldeles speciell retorik och argumentationsteknik. Den har vi avhandlat vid ett flertal tillfällen här på Motargument. Denna gång bemöter vi Balis syn på flyktingar och flyktingpolitik, och ställer oss frågan om hur det är möjligt att tappa bort sig själv i argumentationen. Läs vidare!

Skärmdump från Twitter 181119.

I ett tweet bemöter Bali anklagelserna om att han skulle vara en s k ”husbl*tte”. Motargument vill här och nu starkt markera och avråda från att använda sig av sådan retorik i debatten. Det är kontraproduktivt och ger än mer bränsle i en redan uppvarvad debatt. Debatt klarar sig bäst då den får vara fri från invektiv, hot, anklagelser och personangrepp.

Som svar på frågan om hur han ser på att han själv har kommit till Sverige som ensamkommande flyktingbarn samtidigt som han är av åsikten att Sverige ska ha noll invandring (se inslaget i SVT:s ”Min sanning” här) valde Bali åter att spetsa till det på sociala medier.

Argumentet ”att jag ska agera mot mina övertygelser på grund av ren hypotetisk egoism?” är förvisso ett argument, men det är också ett historielöst och inkonsekvent argument i ljuset av hans egen bakgrund. Inställningen att vägra andra människor asyl mot bakgrund av att man har ”övertygelser” samtidigt som man själv en gång har beviljats asyl är svår att greppa. Mer om detta kommer jag till i slutet av denna artikel.

Att Sverige skulle ha haft tre utanförskapsområden 1991 och 200 idag är lögn. Siffran ”tre” från 1991 har Bali hämtat från en skrift signerad nationalekonomen, debattören och författaren Tino Sanandaji kallad ”Utanförskapets karta” – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie. Skriften är en kritik mot den skrift som dåvarande Folkpartiet presenterade 2006, också kallad ”Utanförskapets karta”. Sanandaji har en alternativ syn på vad som ska benämnas ”utanförskapsområde”. Den överensstämmer inte med vad NOA (Nationella Operativa Avdelningen) benämner som ”utsatta områden”. Sanandaji hävdar att det fanns tre ”utanförskapsområden” 1990.  Han hävdar vidare att antalet under 2002 stigit till 136 och 2006 till 156 samt att Sverige 2012 hade 186 av dessa ”utanförskapsområden” med 566 000 personer bosatta i dem.

NOA har en helt annan klassificering av dessa områden. De väljer att dela upp ”utsatta områden” i tre kategorier:

1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.

2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.

3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.

2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden. Inte ”över 200”.

Antalet områden har ökat sedan senaste rapporten, vilket tros bero på att polisen har fördjupat sin kunskap genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

Det är säkert en medveten taktik av Bali och Sanandaji att använda sig av en icke längre använd definition på ”utsatta områden”. Ju fler, desto ”bättre”, helt enkelt.

Balis tredje argument i tweeten är en hypotes, och syftar egentligen bara till att polarisera och skapa en än mer infekterad debatt. I en efterföljande tweet utvecklar han sin tankegång.

Skärmdump från Twitter.

I tweeten ovan använder sig Bali av svepande och generaliserande argument. Det mest iögonfallande argumentet är att ”det sekulära civilsamhället bytts ut mot det ultrareligiösa”. Det är ett kraftfullt statement, utan verklighetsförankring. Det finns små fraktioner av religiös fundamentalism i Sverige, det är sant, men att hävda att hela samhället genomsyras av det är direkt felaktigt. Att det råder utanförskap och segregation i skolor i s k ”utsatta områden” är ingen hemlighet. Men det finns undantag, och det är heller inget argument för att strypa asylinvandringen. Inte heller trångboddhet är ett incitament för strypt asylinvandring. Att svartmåla och skapa en bild av att det är invandrare och invandring som är problemet är inte konstruktivt.

I debatten används (framför allt utomeuropeiska) invandrare boende i ”utsatta områden” som slagträ i argumentationen för en minskad flyktinginvandring. Det är en medveten svartmålning i syfte att misstänkliggöra människor utifrån ursprung, kultur, religion och etnicitet. Det Bali (och andra opinionsbildare) gör är att underblåsa denna människosyn samt att skapa polemik med det klassiska ”vi och dom”-tänket. Att han dessutom gör det genom att tappa bort sig själv och sin egen historia är uppseendeväckande. Vi har på Motargument berört detta fenomen i ett flertal artiklar. (Länk 1, Länk 2 och Länk 3). Retoriken och argumentationen är inte konstruktiv. Det finns ett syfte, en agenda.

Invandrare är inte en homogen grupp. De är en brokig samling med massor av åsikter, människosyner och syn på samhället. Med detta sagt finns det definitivt inga garantier för att det inte skulle finnas vare sig rasism, kristofobi, antisemitism eller islamofobi bland invandrare. Det finns.

Motargument vill tydliggöra att vi är av åsikten att det finns stora problem med s k ”utsatta områden”, segregation och brist på integration. Vi blundar inte. Vi anser däremot att det finns andra vägar än att strypa asylinvandringen. Vi hävdar att det inte går att ”skylla på invandrarna”.

Källa:

Polisen: Utsatta områden – Social ordning, kriminell struktur och utmaningar för polisen