Ebba Busch (KD) kommer med det ena utfallet efter det andra. Desperat sprattlar hon på 4 %-spärren. Det finns ingen skillnad på Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna längre. Nu tar hon, precis som SD-trollen, upp en icke-fråga: burka och niqab ska förbjudas. Hon vill alltså ändra både svensk grundlag och det som gäller i FN.
Hur stort är egentligen problemet?
Det finns inga exakta siffror på hur många kvinnor i Sverige som bär burka eller niqab, men uppskattningar tyder på att det rör sig om ett mycket litet antal – sannolikt färre än ett par hundra personer. Det är alltså en marginell företeelse som nu lyfts fram som symbolfråga i ett desperat försök att vinna röster.
”Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad religionsfrihet.” (Källa: Riksdagen)
Religionsfriheten innefattar rätten att utöva sin tro – även genom klädval.
Ett förbud mot burka och niqab skulle kräva grundlagsändring, vilket är en lång och krävande process som kräver två riksdagsbeslut med ett val emellan.
Regeringen och Sverigedemokraterna applåderar sig själva för att de nu vill ”höja statusen” för det svenska medborgarskapet. Det ska bli ett hedersmärke, ett diplom för väl utförd integration. Man vill kräva egen försörjning och språk- och samhällskunskaper för att en människa ska anses värdig att kallas svensk.
Men frågan som aldrig ställs är denna: Hur många infödda svenskar hade själva klarat kraven?
Kravet på egen försörjning låter kanske rimligt på pappret, men i realiteten lever hundratusentals svenskar i arbetslöshet, sjukskrivning eller med aktivitetsstöd. De har, med regeringens egna ord, inte förmågan att försörja sig själva. Ska deras medborgarskap då ifrågasättas? Ska de skickas på integrationskurs i sitt eget land? Eller är ”försörjningskravet” bara något som gäller mörkhåriga, nyanlända – aldrig en arbetslös infödd?
Nästa krav: språk och samhällskunskap. Det låter nästan harmlöst, tills man ställer frågan: hur många infödda svenskar kan egentligen svara på de mest grundläggande fakta om Sveriges historia eller lagar? Hur många kan förklara vad regeringsformen säger, vittna om Gustav Vasas roll i svensk historia, eller beskriva skillnaden mellan riksdagens och regeringens uppgifter? Svaret är obehagligt tydligt: en försvinnande liten andel. Svenska skolor producerar redan generationer med ungdomar som varken kan grammatik eller de mest grundläggande delarna av samhällskunskap. Ska de då tvingas avlägga ett nytt medborgarskapsprov när de fyller 18 – och om de misslyckas, förpassas till ”icke-medborgare”?
Förslaget blottar en rå dubbelmoral. När en invandrare ansöker om medborgarskap blir han eller hon en projektionsyta för alla krav. Men en svensk som föds in i samma medborgarskap slipper varje måttstock. Den som misslyckas i skolan, lever på försörjningsstöd eller inte kan skriva en korrekt mening på sitt eget modersmål förblir likväl en ”stolt svensk medborgare”.
Om regeringen på allvar vill att medborgarskapet ska ”ha status”, varför inte börja i rätt ände – med de egna leden? Låt samtliga medborgare få bevisa sin förmåga till egen försörjning, och genomföra ett gediget prov i språk, historia och samhällskunskap. De som inte klarar kraven kan, med samma logik, fråntas sitt medborgarskap.
Eller varför inte skicka dem på SFI, den skola som annars reserveras för invandrare? Ge arbetslösa infödda svenskar ett integrationsprogram, låt dem examineras på samma sätt som de nyanlända.
Men det vore förstås politiskt självmord att ställa samma krav på en majoritetsbefolkning. Därför blir reformen bara ännu ett sätt att visa medborgarskapets status åt ett håll – nedåt. Ett instrument riktat mot de svagaste, de med minst makt att protestera.
Så jag ställer frågan: Om ett svenskt pass ska vara beviset på en människas värde och kompetens – hur meningsfullt är medborgarskapet egentligen, när ingen kräver att infödda svenskar lever upp till samma villkor? Ska vi verkligen acceptera en lag som påstår sig upprätta ”respekt” för medborgarskapet, men i själva verket bara förstärker dubbelmoralen?
Medborgarskapet är redan lika för alla. Låt oss inte förvandla det till ett pekfinger riktat mot några – medan majoriteten får glida undan kraven utan att ens kunna förklara vad ordet demokrati betyder.
Regeringen har under längre tid upprepat påståendet att ”1,2 miljoner” människor i Sverige inte skulle vara självförsörjande. Påståendet stämmer inte.
Martin Nordin, forskare i nationalekonomi på Lunds universitet, säger följande om regeringens uttalande:
”– Hela regeringens resonemang bygger på felaktigheter”. (Källa: Syre)
Under 2024 var det rekordfå människor i Sverige som erhäll försörjningsstöd (tidigare kallat socialbidrag). 174 000 personer erhöll försörjningsstöd någon gång under året, men färre än så levde på det under hela året.
Med stöd av detta felaktiga påstående bygger regeringen sin argumentation om bidragsreformer de ämnar genomföra. De hävdar att personer med arbetsinkomst under 21 500 kronor inte är självförsörjande, och antyds leva på bidrag. Detta stämmer inte, 37 % med en arbetsinkomst under 21 500 kronor (t ex visstidsanställda, deltidsarbetare timanställda eller personer som frekvent skiftar mellan olika jobb) har, enligt statistik från SCB, just arbetsinkomsten som sin största inkomstkälla. Det handlar om personer som antingen bor med en person som har högre lön, eller som tillfälligt eller permanent håller nere sina utgifter.
Regeringens definition av ”inte självförsörjande” är inkonsekvent: sjuka och föräldralediga ingår, enligt Tidöpartierna, i denna grupp, medan pensionärer och studenter är att betraktas som ”självförsörjande”.
Martin Nordin menar att en sänkning av försörjningsstödet är fel väg att gå. Han lyfter åtgärder som stöd i att lösa sociala problem, öka kompetensen och öka utbildningsnivån.
Tidöregeringen, och finansminister Elisabeth Svantesson (M), vilseleder i sin argumentation om bidragstak och hur många familjer som erhåller högt försörjningsstöd (vi minns siffran 46 500 kronor). I själva verket var det endast 8 familjer som förra året kom upp i de summor som finansministern menade kan tillfalla en viss familjetyp.
Att sänka nivåerna på försörjningsstödet kan komma att få förödande konsekvenser för många som redan idag har låg levnadsstandard.
Regeringens budgetproposition för Utgiftsområde 4 – Rättsväsendet (Prop. 2025/26:1) presenteras som en satsning på trygghet, effektivitet och ordning. Men bakom siffror och tekniska formuleringar döljer sig en tydlig politisk riktning. Den riskerar att förskjuta maktbalansen i Sverige på ett sätt som påminner om hur andra länder stegvis har urholkat sin demokrati.
En av de mest anmärkningsvärda skrivningarna i dokumentet gäller hatbrott. Regeringen vill ge Brottsförebyggande rådet (Brå) i uppdrag att analysera inte bara hatbrott mot minoriteter, utan också mot majoritetsbefolkningen:
”Hatbrott är aldrig acceptabelt oavsett vem som utsätts. Regeringen avser därför att ge Brå i uppdrag att ta fram ett fördjupat kunskapsunderlag om hatbrott, om såväl hatbrott som riktas mot minoriteter som mot den svenska majoritetsbefolkningen.” (Källa: Regeringen.se)
Rent juridiskt är detta ingen nyhet – hatbrott kan redan i dag riktas mot en person för att hen är svensk. Men genom att betona majoritetsbefolkningen som särskilt utsatt sker en politisk förskjutning. Hatbrott riskerar att urvattnas och förlora sitt syfte: att skydda grupper som är strukturellt sårbara för diskriminering och förföljelse. Här ser vi en normalisering av Sverigedemokraternas retorik om ”omvänd rasism”.
Utbyggnad av tvångsmedel
Propositionen innebär också att hemliga tvångsmedel byggs ut:
”Regeringen föreslår ändringar i lagen (2024:326) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder.” (Källa: Regeringen.se)
Detta är ett exempel på hur åtgärder som ursprungligen motiveras av undantagsfall görs till vardag. Historien lär oss att när sådana undantag normaliseras – som i Tyskland efter riksdagshusbranden 1933 – förskjuts gränserna för vad staten kan göra mot sina medborgare.
Försvagade skyddsmekanismer
Kontrollorganen förändras också. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden omvandlas till en ny myndighet:
”Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden blir Myndigheten för säkerhet och integritetsskydd.” (Källa: Regeringen.se)
I propositionen betonas effektivitet, men inte medborgarnas rättssäkerhet. Denna symboliska men viktiga förändring speglar en maktförskjutning där kontrollen av statens tvångsmedel riskerar att försvagas.
En obalanserad rättsstat
Resurserna i budgeten fördelas kraftigt till förmån för de repressiva organen:
Polismyndigheten (anslag 1:1) får ökade medel för fler anställda och mer övervakningsteknik.
Kriminalvården (anslag 1:6) får förstärkningar för fler fängelseplatser.
Säkerhetspolisen och Åklagarmyndigheten får betydande resurstillskott.
Däremot tilldelas Brottsförebyggande rådet (anslag 1:7) och andra förebyggande verksamheter (anslag 1:14) avsevärt mindre resurser. Resultatet blir en rättsstat där polis och kriminalvård stärks, men domstolar och förebyggande arbete hamnar i skuggan.
Demokratins långsamma förskjutning
Det är viktigt att understryka: propositionen innebär inte att demokratin avskaffas här och nu. Men den innehåller flera mekanismer som kan användas för en gradvis förskjutning:
Resurser flyttas till repression, medan förebyggande insatser får stå tillbaka.
Undantag görs permanenta, vilket successivt försvagar rättssäkerheten.
Hatbrottsdefinitionen förskjuts, vilket urholkar skyddet för minoriteter.
Rättsstaten fragmenteras, med svagare domstolar och starkare exekutiv makt.
Detta är exakt den ”mjuka nedmontering” av demokratin vi sett i länder som Ungern och Polen. Inte genom en kupp, utan genom en rad små steg som tillsammans flyttar gränserna för vad staten kan göra – och vem den väljer att skydda.
Regeringens budget för rättsväsendet handlar inte bara om siffror. Den är ett politiskt program som förstärker statens repressiva verktyg, relativiserar skyddet för minoriteter och försvagar demokratins skyddsmekanismer. Om utvecklingen fortsätter riskerar vi ett samhälle där trygghet ställs över rättssäkerhet, där majoritetens intressen väger tyngre än minoriteternas rättigheter, och där demokratins skyddsnät långsamt monteras ned inifrån.
Sverigedemokraterna älskar stora ord – eller lögner, beroende på hur man ser det. Senast var det omvandlingen av permanenta uppehållstillstånd (PUT) till tidsbegränsade. Jimmie Åkesson (SD) blåser i trumpeten, publiken jublar, och kommentarsfälten fylls av människor som tror att flygplatserna snart måste bygga extra startbanor för alla de massutvisningar som väntar.
I inlägget på SD:s officiella Facebookkonto läser vi:
”Sverigedemokraterna och regeringen går vidare med att omvandla permanenta uppehållstillstånd (PUT) till tidsbegränsade.
Även gamla PUT kan dras tillbaka och om skäl saknas kan utvisning bli aktuellt.” (Källa: Facebook)
Propaganda från SD:s Facebooksida 250927.
Men alla som redan packat väskorna åt sina grannar kan packa upp igen: resan är inställd.
Den pyttelilla detaljen SD ”råkade” glömma
De som har PUT kan i stor utsträckning bli svenska medborgare. Och svenska medborgare, tro det eller ej, utvisas inte. Så medan SD säljer biljetter till en massdeportation som aldrig avgår, står myndigheterna och delar ut blågula pass.
Det här är inget politiskt genombrott. Det är ett teaterstycke där SD spelar hjälten i den ”hårda migrationspolitiken”. Publiken gråter, applåderar och kastar rosor – trots att manuset är ihåligt.
I praktiken händer inget av det SD antyder. Människor som bott här i åratal, jobbat, gått i skola och bildat familj kommer inte att lastas på flygplan. De kommer att bo kvar – och många blir dessutom svenska medborgare. Den enda resan som sker är från PUT till passkontoret.
SD säljer en dröm om massåtervandring. Väljarna köper den med iver och blir lika besvikna när resultatet uteblir. I slutändan är det bara en sak som lämnar landet: illusionen om massåtervandring.
Markus Allard, Örebropartiets partiledare, dundrar i en debatt i kommunfullmäktige:
”– Sverige är svenskarnas land!”.
”– Vi måste ha en omfattande återvandring. De ska ut härifrån!”
”– Vi är inte hela världens jävla socialkontor, och vi ska inte vara det. Vi ska inte vara det, men det får ni ju aldrig in i huvudet. Varför är de ens här då?” (Källa: Samnytt)
Att länder enbart skulle tillhöra majoritetsbefolkningen har yttrats av många högerextrema före honom. Det finns en gammal, ”fin” tradition hos nazister, fascister, nationalister, nationalkonservativa, högerpopulister, vit makt-anhängare, alt-rightare och ”socialkonservativa” (SD, alltså) att närmast tvångsmässigt kategorisera människor i ”vi och dom”, ”svenskar och icke-svenskar”.
Motargument har vid ett flertal tillfällen ifrågasatt mantrat om att Sverige skulle vara enbart svenskarnas land.
Hur många generationer krävs för Allard, och andra, för att en person ska kunna betraktas som svensk?
Sverige är alla invånares land.
Sverige rymmer människor med olika bakgrund, kultur, religion och språk. Sverige är vårt land, inte bara ”svenskarnas” land. Förutom svenskar bor romer, judar, samer, sverigefinnar, tornedalingar och invandrare från hela världen i vårt land Sverige.
Människor som tvångsmässigt kategoriserar andra människor mot bakgrund av ursprung, religion och språk. är etnonationalister, vilket innebär att de i praktiken baserar sin människosyn på biologisk rasism.
Sverige är ”vi”, inte ”vi och dom”.
Uttalandena från Allard har ifrågasatts av andra kommunpolitiker i Örebro. En av dem sammanfattar det på ett bra sätt:
”– Jag anser att sådana uttalanden hör hemma under Nazitysklands tid!”.
Markus Allards anförande återfinns i Samnytt-länken nedan.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Källa:
Samnytt: Markus Allard i invandringsdebatt: ”Sverige är svenskarnas land” (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik” https://archive.ph/iJvB2
En satirisk rapport från insidan – där algoritmer möter affekt
Dag 1 – Introduktion och onboarding:
Jag kom dit med ett USB-minne fullt av solidaritet. De bad mig lämna det i receptionen. Jag fick se en introduktionsfilm: ”Så skapar du misstro med hjälp av emojis och statistiklös grafik.” Jag frågade om källkritik. De sa: ”Det är ett vänsterord.”
Dag 2 – Produktionslinjen:
Min första uppgift var att skapa ett inlägg om bidragstagare. Jag föreslog att vi skulle intervjua en verklig person. De sa: ”Verklighet är för komplex. Vi jobbar med typfall.” Jag fick en mall: man, hoodie, iPhone, kebab. Jag frågade om vi kunde byta ut kebaben mot en bok. De sa: ”Då förlorar vi räckvidd.”
Dag 3 – Algoritmisk affektoptimering:
Jag fick lära mig att varje inlägg ska innehålla minst ett moraliskt hot, ett kulturellt trauma och en visuell trigger. Jag föreslog att vi skulle lägga till en lösning. De sa: ”Lösningar minskar engagemang.”
Dag 4 – Kommentarstyrning:
Jag blev tilldelad ett kommentarsfält. Min uppgift var att förstärka ilska, ignorera saklighet och belöna misstänksamhet. Jag råkade gilla en kommentar om empati. Systemet skickade mig ett varningsmejl: ”Du har brutit mot affektprotokoll 3.2.”
Dag 5 – Interna memer:
Jag skapade en meme där en svensk flagga gråter över en bidragsbudget. Jag föreslog att vi skulle lägga till en historisk kontext. De sa: ”Historien är för nyanserad. Vi föredrar känslomässig förenkling.”
Dag 6 – Ledarens algoritmiska aura:
Jag fick i uppdrag att förstärka Åkessons aura. Jag föreslog att vi skulle citera honom korrekt. De sa: ”Direkta citat är riskabla. Vi jobbar med tolkad autenticitet.”
Dag 7 – Trollfabrikens etikpolicy:
Jag frågade om det fanns någon etisk gräns. De visade mig en PowerPoint med rubriken: ”Etik är ett hinder för räckvidd.” Jag föreslog att vi skulle diskutera demokratins värde. De sa: ”Det är inte vår målgrupp.”
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
När Ebba Busch (KD) i ett inlägg på X beskriver ett kommande riksdagsval som ett ”värderingsval” mellan svenska och ”islamistiska” värderingar, är det inte en oskyldig analys. Det är ett sätt att förskjuta svensk politik från att handla om sakfrågor till att handla om kulturkamp. Resultatet blir att en hel religion och dess utövare misstänkliggörs – och att grundläggande demokratiska rättigheter ifrågasätts.
När Busch talar om att vissa uttryck för islam – böneutrop, religiös klädsel eller moskéers verksamhet – inte ”hör hemma” i Sverige, riktar hon sig inte mot våldsbejakande extremism, utan mot helt legitima religiösa uttryck. Det är en glidning från att bekämpa brott till att begränsa friheter.
Skärmdumpar från Ebba Buschs (KD) officiella X-konto 250922:
Den stora majoriteten muslimer lever vanliga liv
I Sverige bor över en halv miljon muslimer. De allra flesta lever vanliga liv som grannar, kollegor, småföretagare, lärare, klassföräldrar och samhällsmedborgare.
De extrema exempel Busch nämner – imamer som motsätter sig lagar, influencers som propagerar för könsapartheid eller demonstrationer med antisemitiska inslag – är verkliga problem. Men de representerar en försvinnande liten minoritet.
Och här är det centrala: extremism finns i alla läger, inte bara i den muslimska världen. Vi har sett kristna fundamentalister i Europa som attackerar HBTQ-personer, nationalistiska grupper som sprider antisemitism, och politiska extremister som hotar demokratin. Att peka ut islam som unik bärare av extremism är därför både vilseledande och orättvist.
Buschs sätt att tala om islam som ett värderingsmässigt problem ligger mycket nära Sverigedemokraternas motioner i riksdagen. Några exempel:
I dessa motioner utmålas muslimska friskolor som ett särskilt hot mot svenska värderingar, trots att samma problem också förekommer i andra skolmiljöer.
• Stöd för kristna friskolor
Samtidigt driver SD motioner där de vill skydda och främja kristna friskolor.
• 2023/24:1892 – Kronlid och Emilsson (SD) vill bevara kristna friskolor och tillåta skolavslutningar i kyrkan.
• 2022/23:2271 – Kronlid m.fl. (SD) vill att regeringen ska skydda det kristna kulturarvet och stötta kristna friskolor.
Detta är en tydlig dubbelstandard: muslimska skolor ska förbjudas, kristna skolor ska bevaras.
”Värderingsgemenskapen” som exkluderingsverktyg
Busch talar om en ”överordnad värderingsgemenskap” som alla måste underordna sig för att bli en del av Sverige. Men här uppstår ett centralt problem: vem bestämmer vad som räknas som svenska värderingar?
Vi har redan en gemensam värdegrund i lagstiftningen – demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter. Att kräva något mer, en kulturell likriktning, går bortom rättsstatens ramar.
Historiskt har vi sett hur krav på en enhetlig ”gemenskap” använts för att utesluta minoriteter. I 1930-talets Tyskland talades det om ”folkgemenskapen” (Volksgemeinschaft), där den som inte passade in först förlorade sina rättigheter och sedan sin trygghet. Att hänvisa till ”värderingar” som villkor för att vara del av nationen är en farlig väg, oavsett vilka partier som driver den.
Busch skriver att språk och arbete inte längre räcker för integration. Men att ställa krav på en specifik kulturell identitet går bortom vad en liberal demokrati kan legitimera. Integration handlar om jämlika möjligheter och gemensamma spelregler i form av lagar, inte om att staten ska bestämma vilken kultur som är ”rätt”.
Här går KD:s partiledare i samma riktning som SD: svenskhet definieras inte längre av medborgarskapet, utan av lojalitet till en påstådd ”värderingsgemenskap”.
När demokratin villkoras
Busch oroar sig över islamistiska partier och muslimska demonstrationer. Men i en demokrati har människor rätt att organisera sig politiskt och uttrycka sina åsikter – så länge det sker inom lagens ramar. Att kollektivt stämpla muslimska organisationer som hot är i sig ett hot mot demokratin.
En fri demokrati bygger på principen att alla får delta. Om staten börjar välja bort vilka grupper som anses ha ”rätt” värderingar för politiskt deltagande, då är det demokratin som blir villkorad.
Buschs utspel framstår som ett försvar av ”svenska värderingar”. Men i praktiken är det en attack på de grundläggande friheter som just utgör Sveriges värdegrund: religionsfrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet.
När politiker kräver att en viss kultur ska vara överordnad alla andra, och när en religion pekas ut som ett särskilt hot, rör vi oss bort från demokratins kärna.
Det verkliga ”värderingsvalet” handlar inte om islam kontra Sverige. Det handlar om huruvida vi ska fortsätta försvara alla människors lika fri- och rättigheter – eller låta politiker börja definiera vilka värderingar som ”hör hemma här” och vilka som inte gör det.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
IKEA lanserar 1 oktober 2025 falafel på menyn. SD-propagandaorganet Samnytt tycker att det är fel. Deras argument är att det skulle vara PK (politiskt korrekt) och ”nästa anpassning till det nya Sverige”.
Skörmdump från Samnytt 250918.
Samtidigt talar skribenten varmt och nostalgiskt om IKEA-favoriten köttbullar. Vän av ordning vill poängtera att skribenten lugnt kan fortsätta äta sina köttbullar, IKEA har inga planer på att ta bort dessa från sin meny.
Motargument påminner om att IKEA genom åren har haft andra maträtter på sin meny som inte förknippas med vad som skulle vara ”svensk” mat. Just falafeln upplevs av Samnytt som hotande och farlig. Kan det ha att göra med att den har ”fel” ursprung?
I slutet av Samnytt-artikeln kan man fylla i en enkät om falafeln passar på IKEA:s meny. Resultatet (just nu) kan du se nedan. Naturligtvis är det ett sätt för att få läsarna att tro att svenskarna ”minsann” skulle tycka att det är fel med falafel på IKEA…
Skärmdump från Samnytt 250918.
IKEA-köket bjuder idag på bl a foccacia, croissant, kycklingtacos, rismix med orientaliska kryddor, caprese och tiramisu. Och snart även falafel med couscous och aioli. Smaklig spis!
Källa:
Samnytt: Ikeas nya Mellanöstern-profil – falafel på menyn (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik till bloggen) https://archive.is/wip/l8EeG
Kära Richard Sörman, jag tar din rädsla på allvar. Rädsla kan förblinda en, och din paranoia tycks tro att varje förändring är ett existentiellt hot. Du frågar i en ledare på Riks: ”Är Sverige svenskarnas hemland eller inte?” och verkar tro att svenskheten går i spillror bara för att någon kommer hit med ett annat språk, en ny tradition eller en annorlunda maträtt. Glada nyheter! Ironiskt nog lever du själv här, identifierar dig som svensk – och ja, du är fortfarande svensk. Helt ofattbart! Vilken tur att svenskhet inte är så skör som du tror, för då hade du och alla andra försvunnit för länge sedan.
Ytterligare en rädsla som vi behöver arbeta med är din övertygelse om att man tar ifrån svenskarna deras historia och unika identitet. Tyvärr måste jag komma med även dåliga nyheter… Svenskar är inte mer unika på något vis än någon annan grupp. Sverige har alltid formats av möten med andra kulturer, likt alla andra länder världen över. Trots alla invandrare, tänk att det fortfarande finns engelsmän, fransmän till och med kurder trots att de aldrig haft ett eget land. De har överlevt flertals folkmord och förtryck av språk, kultur, religion. Visst är det fascinerande!
Och lilla Sverige… Från kristendomens införande till vallonernas smide, handel med Tyskland och invandring från Finland, Mellanöstern och Balkan – varje gång överlevde svenskheten, starkare än någonsin. Tyska köpmän kunde utgöra upp till en tredjedel av borgarna i Stockholm på 1400-talet – och ändå levde svensk kultur vidare. Om svenskhet klarade det då, klarar den garanterat dagens mångfald. När rädslan resulterar till att vara irrationell – andas och behåll lugnet.
Svenskhet handlar inte om blod, släktled eller någon mytisk ”renhet”. Jag rekommenderar att alla som bär på denna rädsla att göra ett DNA-test. Det handlar om att leva här, bidra till samhället och dela våra gemensamma värderingar så som människan alltid har gjort. Jag själv är mer svensk än något annat eftersom jag till största delen av mitt liv har levt här. Majoritetssamhället påverkar mycket; minoriteter påverkar bara pyttelite.
Din rädsla påminner mig om en del av männens identitetskris när kvinnor började arbeta – ingen blev mindre man för det. Samma sak med svenskhet: fler människor som flyttar hit och tar med sig sina traditioner gör inte Sverige mindre svenskt.
Så, Sörman, nästa gång du känner dig hotad av mångkulturen – ta ett djupt andetag, titta i spegeln och le åt situationen: din egen existens är det mest övertygande beviset på att din rädsla saknar substans. Sverige är svenskarnas hemland – men svenskar är alla som bor här, bidrar här och delar framtiden här. Att påstå att mångfald skulle hota svenskhet? Du förstår, även en paranoid kan känna sig förföljd ibland, men i ditt fall, Sörman, är det just paranoia – inget annat.
Riks är en av Sverigedemokraternas propagandakanaler.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Länk till Sörmans artikel på Riks hemsida (sparad i webbarkiv) för att inte ge klick/trafik:
Motargument 