Etikettarkiv: motargument

Artiklar

Älskade Sverige!

Sverige är ett av världens bästa länder! Det tål att sägas flera gånger om, då det finns de som fortfarande hävdar att Sverige inte alls är bra, att Sverige håller på att rasa samman och att kriget i det närmsta står för dörren. Tittar man på flera olika undersökningar ser man givetvis att detta inte alls stämmer. I test efter test blir Sverige placerat i toppen av världens alla länder. Nedan presenterar jag några av de upplyftande tester jag läst.

Välfärd och frihet

Sverige är, tillsammans med Norge och Finland, världens friaste land (Freedom House, 2020). Av 210 länder har svenskarna flest politiska rättigheter och medborgerliga friheter. Sverige har dessutom världens fjärde mest fria och tillförlitliga val och är världens femte minst korrupta land (Norris & Grömping, 2019, Transparency International, 2020). Sverige har vidare världens femte bästa pressfrihet (RSF, 2020).

Legatum Institute (2019) rankar Sverige som det land med fjärde bäst välfärd i världen. Den svenska utbildningen hamnar på en andra plats i att tillgodose framtida behov och OECD rankar Sveriges utbildning till en åttonde plats (The Economist, 2019, OECD, 2015). Svenskarnas läskunnighet uppgår till världens femte bästa (CCSU, 2020). Pensionssystemet är något annat, som liksom utbildning, handlar om välfärd. I en studie om 37 pensionssystem runt hela världen kom Sverige på en femte plats (Mercer, 2019).

Den goda välfärden kan vara något som bidrar till att 83% av svenskarna uppger att de har en god hälsa. Majoriteten känner tillit till andra och upplever inte sig själv som ensamma. När livet inte blir som planerat, är det svenskarna som känner att de snabbast kommer tillbaka till sina vanliga liv. I Sverige upplever man också att viktiga beslut som rör en själv hanteras rättvist. De flesta känner dessutom att de lever i ett rikt grannskap och att man har likvärdiga chanser att lyckas i livet. (European Commission, 2018) Av världens befolkning är svenskarna de tredje mest nöjda med livet (OECD, 2017)

Jämställdhet och rättvisa

Att leva i Sverige innebär att leva ett jämställt och säkert liv. Av alla länder i världen är Sverige det fjärde mest jämställda (World Economic Forum, 2020). Kvinnors deltagande i arbetslivet är världens bästa och Sverige har den mest jämställda maktfördelningen i Europa (EIGE, 2019, The Economist, 2018). För flickor är Sverige världens bästa land att växa upp i och både pojkar och flickors barndom är världens tredje tryggaste (Save the Children, 2018, 2020).

Sverige är vidare världens fjärde bästa rättsstat (World Justice Project, 2020) och det femte mest rättvisa landet i EU och OECD-länderna (Hellman, Schmidt, Heller, 2019). Den inre säkerheten och polisen är bland världens bästa, med en av världens lägsta risk att dräpas (Abdelmottlep, 2016, OECD, 2017). Det råder ingen nämnvärd risk att ett krig skulle drabba Sverige, då Sverige är världens sjätte mest stabila land (The Fund for Peace, 2020).

Bidrag till mänskligheten

Enligt en undersökning som The Good Country (2017) har gjort, är Sverige det fjärde bästa landet i världen på att bidra till mänskligheten. Sverige är alltså inte bara bra för sina egna invånare, utan stöttar även de som inte har det lika bra ställt.

I Sverige lever vi ett fritt liv skyddade från krig och många större kriser. Vi kämpar på med våra bekymmer och vi behöver fortsätta att utvecklas, givetvis, men vi behöver utvecklas åt rätt håll! Undersökning efter undersökning visar att Sverige är ett bra och tryggt land, med ett gott socialt skyddsnät och jämställdhet. Landa i den känslan idag.

Referenser:

Abdelmottlep, M., A. (2016). World Internal Security & Police Index. International Police Science Association.

CCSU (Central Connecticut State University) (2020). World´s most literate nations. https://www.ccsu.edu/wmln/rank.html [Hämtad 2020-10-21]

EIGE (European Institute for Gender Equality) (2019).  Gender Equality Index. https://eige.europa.eu/gender-equality-index/2019/compare-countries/power/bar

EIGE (European Institute for Gender Equality) (2019). Gender Equality Index. https://eige.europa.eu/gender-equality-index/2019/compare-countries/work/1/bar [Hämtad 2020-10-20]

European Commission (2018). Special Eurobarometer 471. Summary. Fairness, inequality and intergenerational mobility.

Freedom House (2020) Countries and Territories. https://freedomhouse.org/countries/freedom-world/scores?sort=desc&order=Total%20Score%20and%20Status [Hämtad 2020-10-20]

Hellman, T., Schmidt, P., Heller S. M. (2019). Soziale Gerectigkeit in der EU und OECD. Das Wichtigste in Keurze. Bertelsmann Stiftung.

Legatum Institute (2019). The Legatum Prosperity Index. https://www.prosperity.com/globe#SWE [Hämtad 2020-10-20]

Mercer (2019). Melbourne Mercer Global Pension Index 2019. Monash Center for Financial Studies, Melbourne.

Norris, P., Grömping, M. (2019). Electoral Integrity Worldwide. University of Sydney. https://www.electoralintegrityproject.com/the-year-in-elections-2017 [Hämtad 2020-10-20]

OECD (2015). Education. http://www.oecdbetterlifeindex.org/topics/education/ [Hämtad 2020-10-20]

OECD (2017), ”Online Data Annex: Current Well-Being”, in How´s life? 2017: Measuring Well-being. OECD Publishing, Paris. https://read.oecd-ilibrary.org/economics/how-s-life-2017/online-data-annex-current-well-being_how_life-2017-53-en#page57 [Hämtad 2020-10-20]

RSF (Reporters Without Borders) (2020). 2020 World Press Freedom Index. https://rsf.org/en/ranking [Hämtad 2020-10-21]

Save The Children (2018). The many faces of exclusion: End of Childhood Report 2018.

Save The Children (2020). Every Last Girl: Girl´s opportunity Index.

The Economist (2018). The glass ceiling index. https://www.economist.com/graphic-detail/2018/02/15/the-glass-ceiling-index [Hämtad 2020-10-20]

The Economist (2019). From policy to practice. https://educatingforthefuture.economist.com/the-worldwide-educating-for-the-future-index-2019/ [Hämtad 2020-10-21]

The Fund for Peace (2020). Fragile States Index. https://fragilestatesindex.org/country-data/ [Hämtad 2020-10-21]

The Good Country (2017). https://www.goodcountry.org/index/results [Hämtad 2020-10-21]

Transparency International (2020). Corruption Perception Index. https://www.transparency.org/en/cpi/2019 [Hämtad 2020-10-20]

World Economic Forum (2020). Mind the 100 Year Gap. https://www.weforum.org/reports/gender-gap-2020-report-100-years-pay-equality [Hämtad 2020-10-20]

World Justice Project (2020). Rule of Law Index 2020.

Debatt

Att bygga för integration (del 2) – M och SD i Malmö spelar med människors känslor

1 kommentar

Den senaste tiden har det pågått en debatt i Malmö som i stort rör integration och segregation. På Limhamn, närmare sagt Limhamns sjöstad, drivs sedan ett par år en integrationssatsning som innefattar att bostadsrätter och radhus mixas upp med hyresrätter. Malmömoderaterna säger sig vara integrationsförespråkare, men i realiteten uttrycker de annat.

Oppositionspartierna M och SD underblåser den oro och otrygghet som vissa boende på Limhamn känner, genom att ständigt hamra i vanligt folk att kriminaliteten på Limhamn ökar som konsekvens av integrationssatsningen, trots att brottsligheten i stadsdelen sjunkit den senaste femårsperioden. Om detta vittnar såväl den årliga trygghetsundersökningen från BRÅ som polisen på Limhamn. Detta hindrar inte M och SD att sprida populistisk skräckpropaganda.

Malmömoderaterna väljer i ett par debattartiklar i lokaltidningen Kvällsposten att rikta fokus bort från sakfrågan, nämligen den lokala brottsutvecklingen på Limhamn och i dess sjöstad, och istället fokusera på hur det ser ut på Sverigenivå.

Faktum kvarstår: Både stölder och våldsbrott har minskat på Limhamn de senaste fem åren, enligt såväl polisens statistik över anmälda brott som den nationella trygghetsundersökningens statistik över självrapporterad utsatthet för brott. Är detta anledningen till att malmömoderaterna väljer att flytta sin argumentation till Sverigenivå? På den nivån kan de låtsas att argumentationen håller. På Limhamnnivå håller den inte. Malmömoderaterna säger sig vara för mixade boendeformer, men på deras hemsida står inget om att M skulle vara för mixade boendeformer. Däremot står det att läsa om fri hyressättning och en ökad omvandling från hyresrätter till bostadsrätter. Malmömoderaterna skarvar betänkligt när de påstår att detta skulle vara ett uttryck för att de är för mixade boendeformer.

I en debattväxling mellan malmömoderaten Torbjörn Tegnhammar och Motarguments David Ehle i lokala Kvällsposten jämför malmömoderaterna kriminaliteten i mångmiljonprogrammen med kriminaliteten i Limhamns sjöstad. Problemet är att denna argumentation kan ge sken av att situationen är likvärdig i de olika områdena. Vidare ifrågasätter malmömoderaterna politiska motståndare som uttrycker vikten av att främja integration, och motverka segregation. De som faktiskt sprider missvisande uppgifter i debatten är delar av oppositionen, nämligen M och SD. Utan belägg målar de upp en skräckbild av hur det ser ut på Limhamn.

Trots att allt pekar på att brottsligheten på Limhamn, och i hela Malmö, sjunker, så är oron och känslan av otrygghet fortsatt hög. Anledningen till att människors oro och känsla av otrygghet inte står i relation till den faktiska situationen är ett tecken på att media och oppositionspartier tillåts styra debatten. På Malmö stads hemsida läser vi:

”Brottsligheten i Malmö går ner, det visar data från polisen. Färre Malmöbor uppger att de utsätts för brott och antalet polisanmälningar om brott minskar. Samtidigt är oron för att bli utsatt för brott stor och känslan av otrygghet hög. Utvecklingen ser likadan ut i många andra delar av landet.” (Källa: Malmo.se)

Det argument som malmömoderaterna lyfter, som skulle kunna vara avgörande i debatten om Limhamn, är Crime Harm Index, en analysmetod som ännu inte applicerats i Sverige. Tanken med Crime Harm Index är att vikta olika typer av brott mot varandra. Det vi har att tillgå är än så länge en skiss på analysmetoden. Det finns inget material, och analysmetoden är således inte ett giltigt argument.

Jag, och många med mig, kommer aldrig att acceptera den nidbild av Limhamn som M, tillsammans med SD, målar upp. Fakta trumfar populistisk propaganda och argumentation om påstådd kriminalitet, oro och känsla av otrygghet, som på ett märkligt sätt tillåts sätta agenda på debatten om Limhamn.

Media bär ett ansvar i att vanligt folk känner oro, då de med sitt sensationsjournalistiska narrativ manifesterar nidbilden. I otaliga artiklar tillåts M och SD sprida sin populistiska propaganda.

Jag välkomnar brottsbekämpning och att sätta buset på plats. Men jag accepterar inte att det sprids lögner och propaganda om Limhamn, på det sätt som Moderaterna och Sverigedemokraterna gör. Jag vill hävda att media och oppositionspolitiker är ansvariga för den oro och den känsla av otrygghet som finns hos vissa människor på Limhamn.

Det är djupt beklagligt att folkvalda populister som M och SD  spelar med människors känslor.

Mer läsning i debatten:

David Ehle, Motargument: Att bygga för integration – hyresrätter på Limhamn skapar konflikt

David Ehle, Kvällsposten: Malmömoderaterna sprider ogrundad rädsla och oro

Torbjörn Tegnhammar (M), Kvällsposten: M accepterar inte en skönmålande verklighetsbild

Fakta vad gäller brottslighet, trygghet och säkerhet i Malmö står att läsa på Malmö stads hemsida.

Malmö Stad

Korta motargument

Samhällsnytt påstår: ”Inbrott i fritidshus och bedrägeri är avkriminaliserat”

I två artiklar skriver den högerextrema nätbloggen Samhällsnytt att polisen skulle ha avkriminaliserat två brott. De brott det handlar om är ”inbrott i fritidshus” och ”bedrägeribrott”.

Rubriksättningen i dessa två artiklar är lögnaktiga. Polisen har inte avkriminaliserat något av dessa brott. Det framkommer med all önskvärd tydlighet om vi går till källorna som Samhällsnytt använt sig av.

Bloggens skribent Simon Kristoffersson skriver att inbrott i fritidshus numer är avkriminaliserat, dvs inte längre är straffbelagt. Det som stämmer är att polisen i Laholms kommun inte har tillräckligt med resurser att prioritera inbrott i fritidshus. Flertalet av de tolv anmälningar som gjorts i Skummeslövsstrand har lagts ner i brist på teknisk bevisning. Det finns helt enkelt inte resurser att skicka ut polisens tekniker till brottsplatserna.

Mr Samhällsnytt, Mats Dagerlind, skrev i slutet av 2018 en blänkare om att bedrägeribrott skulle ha avkriminaliserats, dvs inte är längre är straffbelagt. Det som faktiskt stämmer är att fram till årsskiftet 18-19 skulle bevismaterial i ärenden där summan understeg 5 000 kronor i normalfallet inte inhämtas. Orsaken var att arbetsbördan för utredning av mindre bedrägeribrott var för hög.

Den högerextrema nätbloggen fortsätter att sprida desinformation. Att hävda att det inte skulle vara straffbelagt att göra inbrott i fritidshus och att utsätta andra för bedrägeri är skamligt.

Korta motargument

Utlänningar finansierar pensionerna för svenskarna

De med utländsk bakgrund är med och finansierar pensionerna till dem som är över 65 år – som till 86% har svensk bakgrund.

Det kan vara intressant att se hur många vi är som har utländsk bakgrund och hur många vi är som har svensk bakgrund.

Min utgångspunkt är densamma som svenska myndigheter har haft sedan 2001. Den som har svensk bakgrund är född inrikes OCH har minst en förälder född inrikes.*

Inte helt förvånade är andelen med utländsk bakgrund som högst bland den grupp som förvärvsarbetar (nästan 30%) medan de är minst andel av dem som är över 65 år, och pensionerade, 14 %.

Detta betyder att de med utländsk bakgrund med sitt arbete är med och finansierar de personer som är pensionerade – som till största andelen (86%) har svensk bakgrund.
—-

* på så sätt slipper man också den absurda situationen att alla vuxna i kungafamiljen (utom Daniel) är av utländsk bakgrund.

Källa: SCB
I fokus, Krönikor

Vi talar om barn

Artikel uppdaterad 201004

Expressen rapporterar att en delegation, huvudsakligen från Utrikesdepartementet (UD), återigen skickas till Syrien. Syftet är att tala med svenska familjer i IS-lägren. Kvinnorna kommer att tillfrågas om de är beredda att släppa ifrån sig sina barn, så att de ensamma kan återvända till Sverige.

Senast UD skickade en delegation till Syrien kunde den döde svenske IS-terroristen Michael Skråmos sju barn återvända till Sverige. På sikt är tanken att alla svenska barn i IS-lägren ska återvända till Sverige.

UD-ambassadören Per Örnéus skrev i juli 2020 till Expressen att

”Den autonoma administrationen har deklarerat sin avsikt att på plats rättsligt pröva de vuxna, kvinnor och män, som sitter i fångenskap för samröre med IS. Sverige arbetar för repatriering av barn med svensk koppling när och om så är möjligt”. (Källa: Expressen)

Artikel uppdaterad 191221

I torsdags 19 december tillkännagav utrikesminister Ann Linde (S) att regeringen arbetar intensivt för att få hem de svenska barn som finns i läger för IS-anhängare i Syrien.

Orsaken till att regeringen nu intensifierar arbetet är att Röda Korset kritiserat regeringen för att de gör för lite. Tidigare har även Rädda Barnen framfört kritik. Det rör sig om ungefär 70 barn, varav färre än fem ska ha förlorat sin mamma, som Sverige inte har lyckats få hem. Det är framför allt barnen som har förlorat sina föräldrar som man räknar med att få hem under de närmaste månaderna.

Livsödena i lägren för IS-anhängare är fruktansvärda. I lägren bor änkor, fruar och barn till IS-terrorister. Förutom att de sanitära förhållanden är undermåliga så präglas vardagen i lägren av våld, hot och hat. Det finns uppgifter som gör gällande att fanatiska kvinnor, änkor eller fruar till IS-terrorister, upprättat ett eget ”kalifat” i ett av lägren, al-Hol, som går att likna vid en terrorstat. Det finns rapporter om mord, övergrepp och misshandel.

Regeringen för en tät dialog med andra EU-länder som också hämtat hem barn från Syrien. I våras lyckades Sverige hämta hem sju föräldralösa barn, vilket är den totala siffran fram till dags dato.

Det är en svår situation, och varje enskilt fall måste hanteras individuellt. Orsakerna till att Sverige inte fått hem alla barn är att det finns omständigheter som försvårar, t ex svårigheter med identifiering, att reda klarhet i vårdnadshavarna och att det finns praktiska omständigheter som gör det svårt.

”IS-barn”. Så. Nu har jag skrivit det. Och kommer inte att göra det igen.

Smaka på det där ordet. Kan du tänka dig ett mer illvilligt epitet? Tyvärr är ordet medvetet valt för att skapa sensation och alarmism. Jag kan förstå att rasister, nationalister och populister gärna frekventerar epitetet, men att etablerad media också gör det är skrämmande. Det visar också på hur stor makt och inflytande som högerextremismen besitter.

Vi talar om barn. Barn får aldrig skuldbeläggas för vad deras föräldrar har gjort, eller haft för åsikter. Vi pysslar inte med arvsynd. Barn kan aldrig ställas till svars för sina föräldrars gärningar.

Vi talar om barn. Radikalisering, illgärningar och atrociteter är INTE avhängigt arv, dvs gener, eller miljö. Nu protesterar säkerligen en hel del, men låt mig förklara. Miljö är naturligtvis en påverkansfaktor och jag vet att många av dessa barn har bevittnat värsta tänkbara illdåd. Jag vet att många av dem också har indoktrinerats med en fasansfull, våldsbejakande syn på andra människor. MEN de flesta av barnen är små (enligt terrorforskare Magnus Ranstorp är nästan alla barn under tio år), och kan formas till att bli älskade barn, på samma sätt som ditt eller mitt. Även de barn som är lite äldre förtjänar att få vara älskade och leva i sammanhang där de känner sig trygga.

Vi talar om barn. Opinionsbildare som bl a Katerina magasin, Ledarsidorna och annan högerextrem alternativmedia pratar om arvsynd och ”missar” den ack så viktiga detaljen att vi pratar om oskyldiga barn. I deras propaganda finns inga som helst skrupler för hur vi ska intalas att se på dessa barn. De är i deras värld redan förlorade till våldsbejakande terrorism. För dessa aktörer är övertygelsen om att dessa barn utgör en fara för vårt samhälle oändligt stark. Retoriken de använder för att manifestera sin demagogi är ovärdig barn i allmänhet, och dessa barn i synnerhet.

Vi talar om barn. Jag kan för mitt liv inte förstå hur det ens kan vara en debatt huruvida dessa barn, med maximal otur i föräldralotteriet, ska få en fristad i det land som de antingen är födda i, eller där deras föräldrar är, eller var, medborgare.

Vi talar om barn. Många av dessa barn är föräldralösa. Det är inte värdigt. Dessa barn behöver föräldrar. Det är vår plikt att se till att de får det.

Vi talar om barn. Barn som har oantastliga rättigheter, precis som ditt, eller mitt, barn. Det handlar om mänsklig säkerhet i allmänhet, och för dessa barn i synnerhet.

Vi talar om barn. Barn är vår framtid, barn symboliserar liv och hopp därom. Dessa barn har ingen framtid. De har inget värdigt liv. Och om vi inte ser till att dessa barn sätts i ett annat sammanhang än det helvete de befinner sig i nu, ja då pulvriserar vi symbolen för liv eller hopp därom.

Vi talar om barn. Jag ställer mig frågan huruvida dessa skribenter och de läsare som tar till sig deras retorik på allvar tror att de här barnen är förutbestämda att växa upp till terrorister. Eller är det blott en rationalisering för att förklara varför man vill straffa barnen för föräldrarnas brott?

Vi talar om barn. Att låta barn bära skuld för sina föräldrars handlingar, att inte se dem som egna individer utan straffa dem för familjens brott, är att propagera för arvsynd. Det vill jag inte se i mitt Sverige.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

En ny strategi mot ideologiska pandemier

Ropen efter auktoritära ledare och totalitära statsskick verkar inte klinga av, vare sig på hemmaplan eller i vår omvärld. Hittills har vi tagit debatten och argumenterat utifrån vår egen uppfattning om vad som är sant och riktigt utan att lyckas med att vända skutan. Snarare har vi lagt bränsle på brasan. Kanske är det hög tid att vi omvärderar vår strategi.

Nu avslöjas att Donald Trump varit en notorisk skattesmitare. Om skatteinbetalningarna, eller bristen på, har varit i enighet med gällande lagstiftning låter jag vara osagt. Det intressanta är istället hur detta avslöjande kan påverka chansen att bli omvald. Det är varken den första eller sista skandalen som avslöjats kring den amerikanska presidenten.

Drar man paralleller till vår svenska politiska hemmaplan så vet vi att för varje makalös skandal som avslöjats kring Sverigedemokraterna, så har väljarstödet snarast ökat. De komprometterande uppgifter som kommer fram relativiseras, avfärdas eller bekräftar PK-maffians oinskränkta makt över politiken och medierna. Oftast är problemet någon annans fel. ”Det ska vi ta tag i när vi tar makten”.

Det är som att vad som än avslöjas och vilka avgrunder som än uppkommer så leder det fram till samma kafkaeska slutsats. Inget blir möjligt att debattera. Ansvar är närmast omöjligt att avkräva. Det är som att drabbas av en diagnos där allt du är, allt du tidigare varit och allt du kan tänkas vara avfärdas som något som är typiskt för diagnosen. -Jag är inte sinnessjuk, jag lovar. – Äsch så säger alla. Kom med här så ska vi bälta dig och ta fram ECT-maskinen så känns det snart bättre.

Frågan är då vad som kan spräcka bubblan. Uppenbarligen har fakta och motargument ringa betydelse när känslan och tillhörigheten till den egna gruppen är viktigare än allt annat. Ingenting, vare sig tveksam moral, nazistiska kopplingar och utspel, eller rent av kriminalitet verkar minska väljarstödet.

Många länder har sina egna versioner av Trump och Åkesson som för varje val utökar sitt politiska inflytande och hittills har ingen kunnat presentera en ”best practice” när det kommer till slå stopp i maskin. Den samlade kompetensen av de som är i opposition mot auktoritära ledare presenterar analyser och lösningar som oftast tyngs av ett utifrånperspektiv. Få, om ens någon har bytt fot till förmån för mer demokratiska politiska idéer. Kanske är det så att för oss dödliga så är det hela så förbaskat svårt att ta till sig. Hur kan man i de mest välmående delar av världen ropa efter auktoritär politisk ledning?

Hade vi haft mer korrekt kunskap om varför människor röstar på auktoritära politiska partier hade vi kanske kunnat argumentera utifrån deras planhalva, eller kunnat presentera ett resonemang som gått hem i de kretsarna. En annan tanke är att vår övertygelse om att giltig argumentation utifrån fakta har någon avgörande betydelse. Kanske finns det inget intresse av en dialog överhuvudtaget. Kanske är det så att de fundamentalt identifierar sig med ideologin. Det är ingen rolig tanke men det är nog hög tid att vi låter det sjunka in. En del människor är tydligen villiga att offra demokratin och det öppna samhället för en helt annan politisk lösning, till varje pris. Det finns helt enkelt andra ideal och en annan världsbild som vi måste lära oss att förstå fullt ut om vi ska kunna vinna debatten. Att argumentera utifrån vår egen uppfattning om vad som är det goda och riktiga har ju visat sig lönlöst.

De krafter som bär politiska fenomen som Trump, Bolsonaro, Órban och Åkesson är likt Covid-19 ingenting som kommer att försvinna någon gång snart. Det har visat sig vara en grannlaga uppgift att förhindra smittspridning av ideologier vi trodde vi var immuna mot. Ska vi i tid kunna hantera ideologiska pandemier så kanske vi måste se över våra strategier, utgå från källan och lära oss hur en mer eller mindre för oss okänd verklighet faktiskt fungerar.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

När du hör ordet kultur…

Många tror att Sverigedemokraterna bara vill ha lite mindre invandring och lite tuffare tag mot kriminalitet. I själva verket tänker de förändra Sverige radikalt, om de får chansen. Och de tänker göra det med kulturpolitik.

”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver”. Så lyder ett citat som ofta tillskrivs Hermann Göring.

Men citatet är inte Görings – det kommer från pjäsen Schlageter, som uruppfördes som en födelsedagspresent till Adolf Hitler redan 1933.

Att repliken ofta läggs i munnen på en av de mest ökända nazipamparna beror, får man förmoda, på att han mycket väl kunde ha sagt det. Kulturpolitiken var ju central för nationalsocialisterna, precis som för andra totalitära eller auktoritära rörelser. De definierar kulturen som en folksjäl, och samtidigt som en manifestation av nationens överlägsenhet. Kulturlivet, det vill säga litteraturen, konsten, filmen, teatern och museerna, är då ett redskap makten använder för att fostra medborgarna till den historiesyn, världsbild och faktiskt identitet som man bestämt är den enda rätta. Kultur som inte tjänar det syftet förminskas eller förbjuds.

De fria medierna betraktar man på samma sätt – all nyhetsvärdering, rapportering och analys som inte understödjer de styrandes narrativ blir något skadligt. Därför ser regimen det både som sin rätt och sin plikt att hålla kulturen och medierna i strama tyglar. Inget främmande får sippra in, inget ska avvika, allt ska vara enhetligt och passa in i berättelsen om nationen och folket.

Sverigedemokraterna är sannerligen inget undantag.

SD och monokulturen

På hösten 2019 svällde det sverigedemokratiska bröstet av självförtroende. Deras opinionsstöd ökade i mätning efter mätning. Partiets position som största parti till höger, många procentenheter större än Moderaterna, tycktes cementerad. Både Moderaterna och Kristdemokraterna graviterade i allt snävare omloppsbanor runt Sverigedemokraternas ständigt starkare lysande sol. Hjärtefrågorna kastade långa skuggor över alla andra politikområden: år av enögt fokus och propaganda hade äntligen flyttat det offentliga samtalet dithän att de andra partierna nu tävlade om vem som kunde vara tuffast mot flyktinginvandring och brottslighet.

Så Sverigedemokraterna passade på. De började flytta fram positionerna på ett helt annat politikområde. Ett politikområde som inte många förknippar dem med, men som de i kulisserna prioriterar högre än något annat.

Det är lätt att tro att Sverigedemokraterna vill att Sverige ska vara ungefär som idag, med den skillnaden att brottsligheten ska vara lägre och invandringen mindre. Men det är helt fel; inte för att de inte vill dessa saker, utan för att deras egentliga vision är så mycket mer omstörtande.

De vill bygga en monokultur, grundad på idén att det en gång fanns ett Sverige som var perfekt men gått förlorat; en sorts sjunket Atlantis som ska återuppstå genom Sverigedemokraternas försorg. I den återställda nationen finns inga avfällingar och sker inga kulturkrockar. Där råder sammanhållning mellan människor. Nationens ledare har förstås alltid landets bästa för ögonen och ska därför ha långtgående befogenheter och mer eller mindre direkt kontroll över alla viktiga samhällsfunktioner. Demokratiskt käbbel är inte längre nödvändigt; allt är redan till det bästa. Och det viktigaste sammanhållande kittet i denna nationella harmoni, är – kulturen.

Jimmie Åkesson säger det själv i en intervju från 2019, apropå att SD i Sölvesborg bestämt sig för att inte köpa in vad man kallar utmanande samtidskonst:

Det här är ju känsliga frågor, vilket är helt obegripligt för mig. Det här handlar ju om hur man använder skattepengar. Ska de användas för att köpa in konstföremål som provocerar och väcker  anstöt eller ska de användas till att köpa in sådant som skapar sammanhållning och förenar kommunens invånare. Jag väljer det senare. (Källa: Expressen)

Jimmie Åkesson 2016. Upphovsmakare: Sverigedemokraterna. Attribution-ShareAlike 3.0 Unported (CC BY-SA 3.0)

Antingen skapar konsten sammanhållning, eller så väcker den anstöt. Längre sträcker sig inte Åkessons analys. Därför förstår han inte vad som är problemet med en ordning där politiker väljer konst som ska förverkliga det egna partiets ideologiska drömmar. En ordning där politiker använder offentlig konst som ett politiskt verktyg, som ett sätt att påverka medborgarna i en ideologiskt motiverad riktning.

SD kontrollerar kulturen

Samtidigt försöker Sverigedemokraterna lura i oss att man vill befria kulturen från politiserad klåfingrighet. Partiet ser den överallt, inte bara hos Sveriges radios P3 som Jimmie Åkesson dömde ut som ”vänsterliberal smörja” 2018, i en partiledardebatt i just den kanalen. Han sade också att han tyckte att P3 borde läggas ner.

Men avsikten är inte att befria kulturen, utan att slå den i sverigedemokratiska bojor. Några citat ur Sverigedemokraternas filmpolitik, en uppvisning i Orwellskt double-speak, undanröjer eventuella tvivel om det:

I dag sker en alltför politiserad detaljstyrning sett till hur filmstöd delas ut i Sverige. Normkritik och vänsterinriktad identitetspolitik präglar den statliga filmpolitiken, vilket begränsar kreativiteten. Detta vill vi motverka. (Källa: sd.se)

Ah, filmstödet är politiserat. Man vill skydda konstnärlig frihet!
Men i nästa andetag:

Sverigedemokraterna anser att det bör vara ett mål att levandegöra det svenska kulturarvet […] genom filmatiseringar som utspelar sig i historiska svenska miljöer. […] Det vore önskvärt med ett särskilt stöd riktat mot nyproduktioner som lyfter upp och levandegör den svenska historien och det svenska kulturarvet. (Källa: sd.se)

Det står där svart på vitt – Sverigedemokraterna är inte motståndare till att statliga filmstöd riktas till ideologiskt önskvärda produktioner. De vill inte främja oberoende kulturutövning eller konstnärlig frihet. Tvärtom är Sverigedemokraterna riksdagens enda parti som uttryckligen vill kontrollera kulturen, inklusive filmstödet, för sina egna politiska syften.

På höjden av det sverigedemokratiska självförtroendet 2019 ville SD-riksdagsledamoten Aron Emilsson kalla upp cheferna för Sveriges television och Sveriges radio till riksdagens kulturutskott. Där skulle de stå till svars för specifikt programinnehåll som partiet fann misshagligt på grund av påstådd partiskhet. Emilssons utspel väckte kontrovers och det blev inget utskottsförhör för public service-cheferna, vilket inte var något misslyckande för  Sverigedemokraterna – snarare var utspelet en framgångsrik testballong, ett sätt för partiet att pröva sina auktoritära vingar, ytterligare flytta på gränserna för vad som är normalt i svenskt politiskt liv.

I svåra tider saknar SD:s splittringspolitik relevans

Men så kom coronapandemin, och plötsligt hade ingen tid med sverigedemokratiska krumbukter. Nu fanns riktiga problem att hantera. Tysklands förbundskansler Angela Merkel uttryckte det väl när hon sade att ”vi ser nu att pandemin inte kan bekämpas med lögner och desinformation, ej heller med hat och agitation”. (Källa: Neue OZ)

Och detta är ändå ett gott tecken. När samhället ställs inför en extraordinär utmaning som faktiskt är verklig, då kan alla se att en politisk kraft som enbart ägnar sig åt splittring och gnäll saknar relevans.

Men nu, på höstkanten 2020, har den politiska borgfreden kring pandemin klingat av. Sverigedemokraterna har börjat höras i debatten igen, sedan kriminalitet och migration återtagit sina platser längst fram vid politikens scenkant. Och partiets allt närmare vänner i den politiska högern, M och KD, springer villigt dess ärenden med vulgära utspel om att bygga svenska fängelser i andra länder, att barn i ”kriminella klaner” ska omhändertas av polis och att det dödliga våldet i Sverige skulle vara ”en andra pandemi”, och inte minst om att sabla ner stora delar av public service-bolagens produktion ”redan under kommande mandatperiod”.

Sverigedemokraternas politik i profilfrågorna är illa nog, men det är inte med omänsklig flyktingpolitik och empatilös hårdhet mot brottslingar som Sverigedemokraterna drar undan mattan för vår liberala demokrati. Det är när de vinner kontrollen över de fria medierna och det fria kulturlivet, som de får makt över vad vi ser, hör, läser, lyssnar till, pratar om, tänker på, frågar oss och drömmer om.

Så vad gör du, när du hör ordet kultur? 

Mer att läsa:

Sverigedemokraternas filmpolitik

SD ville kalla SVT-chefer till riksdagen, Aftonbladet i februari 2020.

”I stället för att köpa in en tavla med menskonst så kanske man kan ha en byst av någon tidigare framträdande person från kommunen som alla kan relatera till” – Jimmie Åkesson intervjuad av Expressen 2018  

”Så blev begreppet ‘menskonst’ ett politiskt slagträ” – kulturartikel på svt.se från september 2019

Wikipedia om Entartete kunst, den nazistiska regimens benämning på konst man ansåg ”urartad” och därför förbjöd. Såväl konstnärer som kuratorer belades med yrkesförbud som ett led i nazitysk kulturpolitik.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Korta motargument

Dödligt våld i fyra nordiska länder

Eftersom jag ser att det sprids en massa rykten om att Sverige är värst när det gäller dödligt våld så kan det kanske vara värdefullt att få fakta.

Jag ska återkomma till de mer absurda påståendena om att Sverige skulle vara värst i Europa och världen, och nu bara koncentrera mig på fyra nordiska länder – Finland, Danmark, Sverige och Norge.

Perioden är 2010-talet.

Som synes så är Finland hårdast drabbat. I början av 2010-talet låg Finland över 2 per 100 000 invånare – en nivå som Sverige inte har haft sedan före 1750. Sedan dess har det dödliga våldet minskat i Finland, och sedan 2015 stabiliserats mellan 1,3 och 1, 5 per 100 000 invånare – vilket fortfarande är betydligt högre än något av de övriga länderna.

Norge ligger på motsvarande sätt lägst i statistiken. Efter 2014 ligger de på ett genomsnitt kring 0,5 per 100 000 invånare.

Återstår Danmark och Sverige.

Dessa två länder har legat relativt nära varandra – men Danmark ligger genomsnittligt över Sverige. 2014 års danska nivå på 1,31 har Sverige inte varit i närheten av sedan början av 1990-talet.

Genomsnitt 2010-talet (dödligt våld per 100 000 invånare/år):

Finland: 1,654
Danmark: 1,035
Sverige: 0,978

Norge: 0,583 (förutom terrordådet 2011)

EDIT:

Den uppmärksamma läsaren lägger nu märke till att Breiviks 77 mord 2011 finns med i den norska statistiken.

Detsamma gäller terrordådet på Drottninggatan med fem döda i den svenska statistiken för 2017.

Källor:

I fokus

#islamofobi: ”Snart bränner vi ytterligare en koran i Rosengård!”

Motargument tar starkt avstånd från såväl den islamofobiska manifestationen och koranbränningen på fredagen som de våldsamma kravaller som utbröt senare under kvällen och natten. Vi tar också starkt avstånd från de antisemitiska slagord som uttrycktes vid dessa upplopp.

Partiledaren för danska högerextrema islamofobiska partiet Stram Kurs, Rasmus Paludan, fick avslag på två ansökningar att bränna en koran i Malmö. Den ursprungliga planen var att manifestationen skulle ske framför en moské i Rosengård. Dessutom fick Paludan av polisen två års inreseförbud till Sverige, eftersom ”hans agerande och inresefrihet skulle vara ett hot mot grundläggande samhällsintresse”. (Källa: SVT)

Trots att ansökningarna om koranbränning avslogs tog sig företrädare för Stram Kurs på fredagen till Stortorget i Malmö för att sparka fotboll med en koran.

Partiföreträdare utförde också en koranbränning på en cykelväg i utkanten av stadsdelen Rosengård. Manifestationen, som förutom själva fotbollsspelandet och koranbränningen, var fylld av islamofobisk propaganda, bevakades av Samhällsnytt och delades friskt på sociala medier. Filmen på koranbränningen har i skrivande stund setts av 300 000 personer.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Under kvällen och natten till lördag drabbades Malmö av våldsamma upplopp och kravaller, som tog sig uttryck i skadegörelse och antisemitiska slagord. Det finns ett flertal teorier om vilka som deltog i upploppen. Imamen i Arlöv, Samir Muric, ledningsstrategen i Malmö stad, Per-Erik Ebbeståhl, och journalisten Marcus Oscarsson är några av dem som har uttryckt sig sakligt i frågan.

I en längre intervju med Samhällsnytt bekräftar Paludan att syftet med manifestationen är uppnått. På Stram Kurs Facebooksida kommer kvällen efter upploppen beskedet ”till alla våldsmän och våldtäktsmän i Rosengård” att man avser att bränna ytterligare en koran i Rosengård:

”Til alle voldsmænd og voldtægtsmænd i Rosengård: Snart brænder vi en koran yderligere i Rosengård!” (Källa: Facebook)

I intervjun i Samhällsnytt säger Paludan att han hade hoppats på de reaktioner som blev. Han säger att om man bränner en koran eller kränker islam kommer ”många muslimer göra det som de är bäst på. […] Det är uppror och att rasera platser”. Han utvecklar sitt resonemang med att ”eftersom vi inte fick bränna en koran på Stortorget och eftersom det verkar som att många som bor i Rosengård inte har lärt sig hur man beter sig i ett civiliserat västligt samhälle så får vi ju bränna koraner i Rosengård tills de förstår det.” (Källa: Samhällsnytt)

För islamofober har stadsdelen Rosengård i Malmö ett stort symbolvärde. Manifestationer och torgmöten med islamofobisk agenda syftar till att splittra och öka polariseringen i samhället. Målet för högerextremister som Paludan och Stram Kurs är att propagera för att muslimer inte har någon plats i det västerländska samhället.

Läs gärna den första artikeln om Stram Kurs och upprinnelsen till vad som kom att utspela sig på fredagen och lördagen:

#islamofobi: Koranbränningsmöte i Rosengård

I fokus

#islamofobi: Koranbränningsmöte i Rosengård

Uppdatering 200827:

Polisen i Malmö har tagit beslut att inte ge tillstånd till sammankomsten. Detta framkom i ett pressmeddelande igår:

”Vi på polisen står upp för alla människors lika värde och värnar alla människors trygghet och säkerhet. Vi måste ta hänsyn till säkerheten för både arrangör, deltagare och medborgare. Därför ser vi inte att vi har någon möjlighet att bevilja tillstånd”. (Källa: Polisen)

De senaste veckorna har Polisen övervägt att flytta sammankomsten. Fridhemstorget nämndes, men efter protester från boende i området kikade man på möjligheten att ha sammankomsten på Stortorget.

Detta är ursprungsartikeln, som publicerades 200807:

Det högerextremistiska danska partiet Stram Kurs ledare Rasmus Paludan planerar att 28 augusti åka till en moské i den invandrartäta stadsdelen Rosengård i Malmö för att tillsammans med den kontroversiella svenske konstnären Dan Park ha ett torgmöte där man bl a avser att bränna en koran. Bokbål relaterade till politisk övertygelse har obehagliga historiska konnotationer.

Stram Kurs är ett islamofobiskt och högerextremistiskt parti som befinner sig en god bit till höger om Dansk Folkeparti. Ledaren Rasmus Paludan har tidigare gjort sig (ö)känd för en rad islamofobiska uttalanden. Han har även dömts vid ett flertal tillfällen, bl a för hets mot folkgrupp och ärekränkning.

På Stram Kurs officiella Facebooksida läser vi följande i ett inlägg från den 4 augusti:

Giv vælgererklæring: https://hard-line.dk/vaelgererklaering/
++ KORANEN SKAL BRÆNDE I ROSENGÅRD! ++

Den berømte og anerkendte svenske kunstner Dan Park har inviteret Stram Kurs til at brænde koranen foran en moske i Rosengård i Malmø fredag den 28. august 2020 kl. 12.00.

Partileder Rasmus Paludan udtaler: ”Vort svenske broderfolk er ved at blive udryddet i deres eget land, så det mindste, vi kan gøre for at hjælpe dem, er at møde op i en af de besatte enklaver og fortælle vores ærlige mening om koranen.” (Källa: Facebook)

I inlägget framförs den numera standardiserade myten om ”folkutbyte”. De konspiratoriska formuleringarna att ”svenskar håller på att utrotas i sitt eget land” och ”besatta enklaver” är skarpa.

Paludan utvecklar resonemanget i den SD-kopplade alternativa nyhetsbloggen Samhällsnytt:

Sverige tas över av islam. Med våld mot särskilt unga svenskar. Därför är det viktigt att visa att islam i Sverige fortfarande får kritiseras och häcklas. (Källa: Samhällsnytt)

Arrangören för koranbränningsmötet är konstnären Dan Park, också han dömd vid ett flertal tillfällen för bl a hets mot folkgrupp. Till Samhällsnytt motiverar han mötet med att Danmark och Sverige har likartade problem relaterade till utomvästlig invandring.

Politiskt motiverade bokbål har obehagliga historiska konnotationer. På 30-talet brände nazister ”otyska” böcker, främst skrivna av judar och politiska motståndare.

Att bränna böcker och papper är inte olagligt, men om syftet med handlingen är att uppvigla, och om det kan uppfattas som hets mot folkgrupp, är det med största sannolikhet olagligt. Att bränna en koran framför en moské i en stadsdel där många muslimer bor och lever, har ett uppenbart tydligt syfte. Det finns lagparagrafer som går att applicera på den planerade koranbränningen. Vi citerar följande ur Brottsbalken 16 kap. 8 §:

8 §   Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Om brottet är grovt döms för grov hets mot folkgrupp till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet.
Lag (2018:1744). (Källa: Sveriges Riksdag)

Såväl yttrandefriheten som mötesfriheten och demonstrationsfriheten kan i vissa fall begränsas genom lag. Vi saxar följande ur Regeringsformen 2 kap. 20§ och 23-24§:

20 § Följande fri- och rättigheter får, i den utsträckning som medges i 21-24 §§, begränsas genom lag:
1. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten (1 § första stycket 1-5)
[…]
23 § Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskildas anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott.
[…]
24 § Mötesfriheten och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. (Källa: Sveriges Riksdag)

Vad gäller eventuella påföljder citerar vi följande punkter ur Brottsbalken 27 kap. 2 §:

1. om den tilltalade avsett att brottet skulle få allvarligare följder än det faktiskt fått,
2. om den tilltalade visat stor hänsynslöshet, […]
6. om brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering,
7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning, könsöverskridande identitet eller uttryck eller annan liknande omständighet, (Källa: Sveriges Riksdag)

Denna artikel uppdaterades 200827.

Stram Kurs fick 1,8% av rösterna i danska folketingsvalet 2019. Spärren till folketinget ligger på 2%.

Läs gärna den uppföljande artikeln om händelserna i samband med att Stram Kurs trots nekat tillstånd genomförde sin manifestation (inklusive koranbränning):

#islamofobi: ”Snart bränner vi ytterligare en koran i Rosengård!”