Sverigedemokraterna vill tvinga butiker att hantera kontanter. Samtidigt kan nya medlemmar inte betala sitt medlemskap i kontanter.
Det var i höstas, närmare bestämt 6 oktober 2020, som SD:s riksdagsledamot Ann-Christine From Utterstedt lade motionen ”Värna kontanterna”. I motionen läser vi bl a följande:
”På senare tid har det blivit allt vanligare att konsumenter möts av informationen om att en butik är kontantfri.” (Källa: Riksdagen)
”När nu de kontantfria butikerna blir fler och fler är det dags att se över lagstiftningen så att även butiker tvingas ta emot kontanter.” (Källa: Riksdagen)
Via The World News får vi till oss att i en s k ”PLUS-artikel” i den SD-kopplade nätbloggen Samhällsnytt står att läsa om en läsare som velat betala sitt medlemskap i partiet kontant. Personen, som vid flera tillfällen nekats medlemskap eftersom partiet inte tar emot kontanter, uttrycker följande:
”Jag vill inte att min bank ska ha att göra med vad jag betalar”. (Källa: The World News)
SD ger oss dubbla budskap då de inte lever som de lär. Att kräva att butiker hanterar kontanter samtidigt som de själva inte tar emot kontanter är en annorlunda taktik.
I februari publicerades rapportenSkolgårdsrasism, konspirationsteorier och utanförskap– En rapport som undersöker antisemitism och det judiska minoritetskapet i Malmös skolor. Rapporten är skriven av Miriam Katzin som en del av samverkansöverenskommelsen mellan Malmö stad och Judiska Församlingen i Malmö.
I rapporten lyfter Katzin judiska barns utsatthet i Malmös skolor. Hon sätter fingret på en betydande problematik som bekräftats i annan religions-och utbildningsvetenskaplig forskning – nämligen att religion tenderar att porträtteras som något förlegat och avvikande i relation till den ateistiska eller protestantiska normen. Beskrivningen av den troende baseras ofta på stereotypa föreställningar och polariserande exempel. Katzin lyfter hur det främst förmedlas två judiska berättelser i skolan; en om ortodox judendom som eleverna möter i religionsundervisningen, och en kopplad till Förintelsen. Detta gör det svårt för det judiska att ses som en del av den svenska självbilden, och förstärker föreställningen judendom som något avvikande.
Rapporten visar att fenomenet inte är unikt för judendomen utan att arbetet med de nationella minoriteterna på många skolor är underutvecklat. Katzin beskriver att bristande arbete med de nationella minoriteterna innebär en missad chans att ge eleverna fler berättelser av vad det innebär att höra till någon av minoriteterna än de stereotypa bilderna som förmedlas både i skolan och i samhället i stort.
Studien visar vidare hur lärare i Malmös skolor upplever det svårt att ta upp frågor om antisemitism men även andra frågor som kan upplevas känsliga eller konfliktfyllda. Katzin efterlyser bland annat kompetensutveckling kring hur lärare kan arbeta med Israel/Palestina-frågan på sätt för att motarbeta antisemitism, men också ökad kunskap kring konspirationsteorier i allmänhet och i synnerhet varför antisemitiska konspirationsteorier fått så starkt fäste.
Den svåra situationen för Malmös judar har länge diskuterats och beskrivs som en antisemitism med tydliga kopplingar till konflikter i Mellanöstern. Antisemitismen är dock närvarande i hela landet och hatet kommer från olika håll. Ungdomar jag har mött vid skolbesök i Göteborgs kranskommuner vittnar om hur de valt att dölja sin judiska identitet för att ducka hat och hot från extremhögern som historiskt vuxit sig starka i områdena. Precis som DN:s ledarredaktion konstaterade i mars; ”Vi har vetat. Ändå fortsätter det. Antisemitismen i Malmö, liksom i landet i stort, kommer från flera håll. Den frodas hos nazistgrupper som NMR, den pyr bland vissa av vänsterns ”Israelkritiker” och den får ny luft av konspirationsteorier hos allt från svenska Trumpanhängare till vaccinmotståndare.”
Låt oss hoppas att initiativet från Malmö stad och Judiska Församlingen i Malmö ger ringar på vattnet. Skolpersonal behöver stöd, strukturer och verktyg för att hantera dessa svåra frågor i skolan. Det kan omöjligt bäras fram av enskilda eldsjälar utan måste genomsyra hela verksamheten och all skolans personal.
Kristdemokraterna under Ebba Buschs ledning , dvs sedan 2015, förefaller vara på väg att förändra sin värdegrund och kristna etik som tydligt präglade partiet. Nyligen gjorde partiet ett kontroversiellt utspel gällande slöjförbud i lågstadiet och förskolan.
Ett slöjförbud i sig strider mot ett flertal lagar, vilket vi på Motargument tidigare har uppmärksammat. Lagarna som är applicerbara är religionsfriheten – dvs en grundlag, diskrimineringslagen, skollagen och barnkonventionen. Utöver dessa lagar finns ett flertal faktorer som kan användas som argument mot slöjförbud i skolan:
Vi förändrar inte människors traditioner och eventuellt förtryck genom att skapa ett slöjförbud. Upplysning är bättre än förbud.
Vi vet inte hur många av dessa barn som tvingas att bära slöja.
Många barn vill se ut som mamma, och klä sig och sminka sig som mamma. Barn i Sverige som inte utvecklat bröst använder bh och bikini.
Vi kommer att få många hemmasittare, dvs barn som har rätt till skolgång kommer inte att kunna gå dit.
Är det integration att exkludera barn från sin rätt till skolgång?
Det är inte mer rätt att tvinga av flickor och kvinnor kläder än att tvinga på flickor och kvinnor kläder.
Tyck och tänk vad du vill, men håll det för dig själv. Du har inte rätten att bestämma andra människors val av kläder.
Slöjförbud skapar segregation och polarisering, ”Vi och Dom”.
Sverige är inte värdigt klädkodslagar. Det kan totalitära stater och diktaturer syssla med.
Det är oklart hur KD (och andra) tänker sig att ett slöjförbud ska kunna efterlevas. Ska flickorna nekas att gå till skolan? Ska föräldrarna bötfällas? Ska flickornas slöjor avlägsnas i skolan, av vem i så fall? Många frågor, inga svar.
Återigen är det kvinnor/flickor som påverkas av restriktioner, eller menar KD att män också drabbas av en restriktion i form av ett slöjförbud? I så fall skulle det ha varit lämpligt att lyfta det.
Innebär slöjförbud att en inte ska få ha saker på huvudet? Ska ansiktet inte döljas? Hur långt ska ett förbud mot huvudbonad dras? Ska vi förbjuda kepsar, hattar, mössor, bandanas, luvtröjor, balaklavor och maskeradkläder? Eller handlar detta återigen om en restriktion för kvinnor i allmänhet, och för muslimska kvinnor i synnerhet?
Vi påminner oss själva om att slöjförbuden som temporärt infördes i skånska Skurup och Staffanstorp fick till följd att fler flickor i skolan valde att bära slöja. Senare har dessa förbud tagits bort eftersom det visade sig att de bröt mot lagen som den ser ut idag.
Vän av ordning funderar över om detta är ett allvarligt menat utspel, eller om det handlar om ett försök att ta röster från Sverigedemokraterna? KD är väl medvetna om att detta är signalpolitik som i normala fall signeras SD. Signalpolitik som, om vi ska vara realistiska, inte säkert blir verklighet.
Enligt forskningsinstitutet V-Dem, som drivs av statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, är Danmark och Sverige de mest demokratiska länderna i världen. Detta fastslås i deras demokratirapport publicerad i mars 2021.
Globalt ser vi en fortsatt negativ trend vad gäller den demokratiska utvecklingen. Senaste rapporten visar att världen är tillbaka på nivåerna vi hade 1990.
De två länder med starkast negativ trend i världen är EU-länderna Polen och Ungern. Polen har sjunkit mest de senaste tio åren, men betraktas fortfarande delvis vara en demokrati, medan Ungern är det enda land i EU som inte är demokratiskt. Förra året hamnade Ungern i kategorin elektoral autokrati.
I Polen syns ett tydligt samband mellan den kraftiga minskningen i demokratinivå och att det ultranationalistiska Lag och rättvisa blev styrande parti 2015.
Rapporten tar ett stort grepp och granskar mer än 250 faktorer över långa tidsperioder för att kunna analysera utvecklingen av demokratinivån i de länder som upptas i rapporten. Ett av de s.k.”huvudmåtten” är liberal demokrati, med fokus på graden av fria och rättvisa val, yttrandefrihet, likhet inför lagen och olika former av maktbegränsningar för regeringarna.
I ”avdemokratiseringsprocessen” angrips, enligt V-Dem, i första hand den fria pressen. Därefter underkuvas den akademiska världen och civilsamhället. Det är en trend att makten föraktar politiska motståndare, med målet att öka polariseringen och sprida desinformation. När makten uppnått dessa delmål är nästa steg att attackera demokratins kärna: de demokratiska valen och formella institutioner. V-Dem menar att Ungern är ett typexempel på denna utveckling.
Enligt rapporten finns idag 32 liberaldemokratiska länder i världen. Det finns 60 s k elektorala demokratier, bl a Polen, och 62 elektorala autokratier, bl a Ungern. Antalet stängda autokratier i världen är 24. Mer om de olika regimtyperna står att läsa i en rapport från 2013 skriven av forskare vid statsvetenskapliga institutionerna i Göteborg och Lund.
Enligt rapporten över demokratiindex i världens länder hamnar alltså Danmark och Sverige på första respektive andra plats, följda av Norge, Costa Rica, Schweiz, Nya Zeeland, Finland och Tyskland.
Sämst i klassen i världen är Eritrea, Nordkorea, Jemen och Syrien, följda av Turkmenistan, Kina och Tadjikistan. Om vi räknar in länder i Europa utanför EU finner vi att Europas minst demokratiska länder är Azerbajdzjan, Belarus och Ryssland.
Pew Research Center har gjort en ny stor, global undersökning, där de gör kontroller av hushålls-storlek. Rönen de gör och deras diskussion kan användas som motargument emot alla som påstår saker som att hushåll och kärnfamiljer som är muslimer skulle ha jättemånga barn.
Globala genomsnitt över antal personer boende tillsammans i gemensamt hushåll: 6,4 personer per hushåll där religiösa trosuppfattningen är muslimsk 5,7 personer per hushåll i hindu-familjer 4,5 personer per hushåll i kristna familjer 3,9 personer buddhistisk trosuppfattning 3,7 personer i hushåll där de anser sig höra till judendom 3,7 personer per hushåll i genomsnitt, där de anser sig inte ha någon religiös trosuppfattning.
Ett globalt genomsnitt av samtliga hushåll på planeten indikerar på ungefär 4,9 personer per hushåll. Det motsvarar alltså ungefär en mamma, en pappa och ungefär 2,9 barn per hushåll, som genomsnitt på hela planeten.
Sluta sprida vidare de gamla myterna om att familjer från någon viss trosuppfattning eller invandrad familj skulle vara överdrivet många fler än den så kallade ”svenska normen” eller ”etniskt svenska kärnfamiljerna”.
Pew Research center har granskat hushållsstatistik för många av nationerna i hela världen. Nya data visar på att personer som har muslimsk religiös trosuppfattning förändrar sina boendevanor och livsstilar efter de immigrerat till Europa.
”Muslimer i Europa, generellt sett, lever i lite större hushåll än alla europeiska hushåll med personer som inte är muslimer. (i genomsnitt ungefär 4,1 mot 3,1). Men, muslimska familjer i Europa förefaller följa deras regions helhetstendens långsamt emot relativt mindre hushåll med färre boende personer i. Muslimer i Europa lever i hushåll med färre antal personer i än muslimer i alla andra delar av världen.” – citat ur Pew Forum (översatt av Motargument)
Genomsnittligt hushåll på 4,1 skulle alltså kunna vara ungefär en mamma, en pappa och ungefär 2,1 barn. På 1970-talet så talades det i Sverige ibland om att genomsnitts-familjer hade 2,1 barn. Kvinnor i Sverige som var födda på 1700-talet och under första hälften av 1800-talet fick i genomsnitt mellan fyra och fem barn enligt SCB.
Minnet är kort ibland. Man behöver alltid försöka relatera statistiken till andra saker, som konkret kan visa på verklighetens situationer och vardagliga företeelser för att förstå siffrorna.
Vän av ordning kanske även kan fundera på om det kanske är så att personer som immigrerat till Europa, kanske är från en släkt eller bakgrund där man i genomsnitt skaffar lite färre barn än riksgenomsnittet i sitt förra hemland.
”Kristendom är en avskyvärd religion”. Vilket riksdagsparti har gjort sådant kontroversiellt utspel? Rätt svar är ”ingen”.
”Islam är en avskyvärd religion”. Vilket riksdagsparti har gjort detta kontroversiella utspel?
Rätt svar är ”Sverigedemokraterna”. De har gjort det igen.
SD:s partisekretare och riksdagsledamot Richard Jomshof ingår i den absoluta partitoppen och har genom åren gjort sig skyldig till en rad islam- och muslimfientliga utspel. På bästa sändningstid, i SVT:s programserie ”Sverige möts”, förtydligar han SD:s syn på islam och muslimer: ”Islam är en avskyvärd religion”.
Sverigedemokraternas politiska fokus har alltsedan starten 1988 alltmer ökat sitt förakt och hat mot muslimer i allmänhet, och islam i synnerhet. Tidigare var det judar som befann sig i deras fokus.
Det största felet Jomshof och SD gör, förutom att stigmatisera, och generalisera om en stor grupp människor, är att blanda ihop islam och politiska islamister.
I programmet säger Jomshof bl a:
”Det finns en vanföreställning idag bland socialister och liberaler att alla religioner är desamma. Att de skulle vara likvärdiga.”
”Över hela den muslimska världen så kommer vi se samhällen som skiljer sig på punkt efter punkt efter de samhällen vi har i vår del av världen.”
”Det finns knappt något muslimskt samhälle som fungerar någorlunda. Och utifrån det då säga nej man behöver inte dra alla människor över en kam, jag lider med de människor som tvingas födas i de här länderna under islam som enligt mig är en avskyvärd ideologi och religion.” (Källa: SVTPlay)
Motargument börjar bena ut delar ur citaten: Jomshof menar att hans politiska åsiktsmotståndare skulle ha ”vanföreställningar”, vilket tyvärr är en vanlig metod i den polariserade debatten. Religioner kan absolut betraktas som likvärdiga och jämställas, varför vi nu ens ska göra det. Vi har religionsfrihet och religiös trosuppfattning är religion, medan politiska ideologier är just politiska.
Jomshof ägnar sig åt kollektiv skuldbeläggning utifrån enskilda extremister eller islamisters illdåd och snedvridna tankegods. Han generaliserar grovt om såväl islam som muslimer. Det finns, i likhet med andra religioner, många inriktningar och grenar och åsiktsskillnader inom islam. Att generalisera kring en världsreligion är fel. Muslimer är inte en homogen grupp, lika lite som kristna eller judar är det. Varje individ är unik, och har sin egen tolkning av vad som står i de religiösa skrifterna. Utan islam finns inga muslimer. Utan kristendom och judendom finns inga kristna och judar.
Jomshofs populism skiner igenom med all önskvärd tydlighet. Han är djupt ohederlig i sin retorik, eftersom han för konsekvensens skull också borde generalisera om följare av andra religioner. Alla kristna är inte fundamentalister, och inte heller är alla judar det. All religiös fundamentalism och all extremism är farlig, men i SD:s värld är det enbart den muslimska fundamentalismen som är farlig.
Islam är inte en ideologi, det är en religion. En religion som existerar i Sverige, hur mycket SD än inte vill det.
Jomshofs retorik går hand i hand med muslimhatarnas favoritkonspirationsteori, den s k myten om Eurabia, det av etablissemanget iscensatta muslimska maktövertagandet. I resonemanget innefattas föreställningen om att Sverige håller på att islamiseras.
Richard Jomshof på Twitter 2017.
Hot mot religionsfriheten och de mänskliga rättigheterna
SD:s officiella partikanaler sprider Jomshofs budskap. Partiledaren Jimmie Åkesson och riksdagsledamoten Björn Söder ställer sig bakom Jomshof. Åkesson påstår sig vara smått kritisk till ordvalet, men delar resonemanget. Söder däremot förstärker Jomshofs ordval genom en tweet samma kväll som programmet sändes: ”Richard Jomshof pratar klarspråk om islam, som en avskyvärd religion”. Söders tweet spreds vidare av SD:s officiella Twitterkonto.
Kashif Virk, imam i Ahmadiyya Muslimska Samfundet, menar att SD:s retorik inte är ny. Deras påståenden om islam och svenska muslimers åsikter är grovt förenklade. Vi som följer politisk debatt har i decennier tvingats lyssna på denna kollektiva skuldbeläggning från SD. Det finns en myt om att vi i Sverige inte vågar tala om islam. Faktum är att det talas om islam hela tiden, i såväl medier som i det politiska samtalet. Jomshof argumenterar genom att hävda att sharialagar i muslimska länder dödar vantroende och homosexuella. Att kollektivt skuldbelägga människor som flytt från islamistiska regimer för vad som eventuellt sker i andra länder är förkastligt. Virk menar att det är på tiden att SD uppdaterar sin Mellanösternkunskap:
”Regionen har i decennier präglats av sekulära och islamistiska regimer som med aktivt stöd från vissa västländer kunnat odla sin människofientliga ideologi på bekostnad av lokalbefolkningen. Vissa av dessa länder exporterar även Sverige vapen till. Att beskylla islam för dessa vidrigheter är inget annat än uttryck för xenofobi och politiskt fulspel. Vill man sära på politik och religion, vilket de flesta politiker i Sverige vill, kan man börja med den politiska diskursen.” (Källa: Göteborgs-Posten)
Dagen efter debatten i ”Sverige möts” har Jomshof, i ett Facebook-inlägg, med rubriken ”islam som styrelseskick är islamism”, uttryckt att han blivit ”feltolkad”, och att han inte avsåg ”islam”, utan ”islamism”. Han har inte blivit ”feltolkad”, han har uttryckt sig i allmänhet om islam, som ”en avskyvärd religion”. Det är en efterhandskonstruktion, och inte vad han uttryckte i programmet.
Dagen efter i en intervju i TV4:s Nyhetsmorgon byter Jomshof fot igen, då han får frågan om islam är en avskyvärd religion och återgår då till sitt ursprungliga ordval: ”Så som majoritetstolkningen ser ut i den muslimska världen: Ja, det är en avskyvärd religion.”
Det förekommer ständigt nya kreativa försök att hävda att Motargument och andra personer skulle försöka mörka brottslighet, eller att det pågår ett ”förringande av invandringens stora påverkan på den enormt stora kriminaliteten” i Sverige.
En hel del som spekulerar om detta konstruerar ofta en paradox eller retorisk rävsax, som det ibland blir komplext att diskutera om. Men, det enkla svaret blir nästan alltid till att börja med att påvisa att den anklagande personen har fel.
Motargument har visat upp statistik över antal polisanmälda brott vilka redovisas av t ex BRÅ – Brottsförebyggande rådet. Per definition så har Motargument då visat upp statistik över brott, och påvisar därmed att det förekommer brott i Sverige. De publiceringarna är bevisen för att Motargument inte förvanskar statistik. Därför kan inte någon påstå att Motargument mörkat eller försökt förringa eller undanhålla fakta.
Varken har Motargument haft för avsikt eller syfte eller ambitionen att ignorera, ljuga om eller förringa något enda brott – vi som driver projektet är kategoriskt emot alla brott och andra handlingar som orsakar lidande. Vi som driver Motargument som folkbildning och upplysning emot desinformation, önskar att människor kunde sluta försöka konstruera myter och felaktiga anklagelser.
Den som påstår en anklagelse om att det skulle pågå mörkning, det är den som har bevisbördan. Det är enkel logik.
Så om någon försöker påstå att Motargument försöker mörka något, då är det den personen som måste visa upp belägg på att det finns publicerad text som explicit betyder att Motargumentredaktionen anser att det inte har inträffat så många polisanmälda brottsliga handlingar i Sverige som faktiskt visas i statistiken.
Vän av ordning undrar vad Sverigedemokraterna menar med mer ”ändamålsenligt”. För vem eller vilka ska public service vara mer ”ändamålsenligt”? Jag undrar också om det är rimligt att enskilda politiska partier ska styra vilka program, ämnen och uttryck som ska tillåtas i statlig media? SD har beskyllts för att utöva politisk styrning av public service.
SD:s förhållande till public service har aldrig varit särskilt bra. Partiet har haft en strategi där de tagit på sig en offerroll och tydligt markerat att de inte framställs på korrekt sätt i media, inklusive radio och TV. Dock finns tendenser, likt andra partiers ”godkännande” av partiet, som visar på att de ofta framställs neutralt och får stå oemotsagda. Det vi kanske har färskast i minnet vad gäller normaliseringen av partiet finner vi i SVT:s program ”Min sanning”, där Mattias Karlsson bereds rejält utrymme av journalisten.
”Lägg ner SVT och P3”
För ett par år sedan blev Åkesson, likt de andra partiledarna, föremål för skämt i satirprogrammet ”Tankesmedjan” i Sveriges Radio P3, då det i ett inlägg sades följande: ”Han är ju lite av en Sveriges Oprah, alltså en viktpendlare av rang”. Åkesson uttryckte senare i en intervju i SR P3:s Morgonpasset följande om inslaget:
”Det är vad jag förväntar mig av den här skitkanalen. Jag ställer upp här för att jag vet att jag måste det, men jag hade helst sluppit” (Källa: SR.se)
”Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 för länge sedan. Jag tycker det är vänsterliberal smörja rakt igenom.” (Källa: Svenska Dagbladet)
Åkesson har återkommande uttryckt sin misstro och sin fientliga inställning gentemot svenska journalister. Han har uttryckt att han vill slopa presstödet och att det kanske vore lika bra att lägga ned SVT. I samband med att SD inte bjöds in till SVT:s slutdebatt i valspurten 2010 – partiet var för tiden inte ett riksdagsparti och det var oklart om de skulle klara spärren – sade Åkesson att han sålde sin TV och slutade betala TV-licensen. Under en utfrågning under Almedalsveckan samma år uttryckte Åkesson följande:
Man låter oss inte delta i den här debatten av politiska skäl. Därför att SVT, oavsett vad de påstår inte är fri television, det är Sveriges statliga, politiska television.
– Är det så att vi inte kan nå dit vi borde, är det så att public service-uppdraget inte kan efterlevas, då är frågan om det inte är dags att vi helt och hållet lägger ned den här statliga televisionen.
(Utfrågaren): – Det var ord och inga visor. Så du menar att med sverigedemokratiska mandat i riksdagen så finns det alltså en chans att public service läggs ned helt och hållet?
Åkesson: Fyller den ingen public service-funktion, om det bara är en kanal för makten, att behålla makten, då ska vi naturligtvis inte ha det kvar. (Källa: Aftonbladet)
Public service à la SD
Under SD:s rikskongress, ”Landsdagarna”, år 2019 luftade partiets ombud sina synpunkter i frågan om public service. Partiet vill kraftigt skära ned på budgeten för public service. De vill även granska och ändra innehållet. De vill instifta ett vetenskapsråd som granskar den politiska inriktningen i statligt ägd radio och TV. Partiet har återkommande hävdat att public service är vänstervriden. Problemet för SD är att medieforskare har fastslagit att det inte är möjligt att mäta eventuell politisk inriktning i programmen. Det räcker inte att tycka att ”public service är vänstervriden”.
I enlighet med sändningstillstånd ska public service vara ”opartiskt sakligt och oberoende”. Denna opartiskhet ifrågasätts alltmer, av politiker och ”alternativmedia”. På SD:s hemsida läser vi följande:
”Sverigedemokraterna har länge förespråkat en skattebaserad finansiering av public service, men avslog regeringens förslag om införande av skattefinansiering eftersom en sådan finansiering behöver föregås av olika reformer som säkrar sakligheten och opartiskheten i bolagens programutbud”. (Källa: SD.se)
Förtroendet för public service hos svenskarna är fortsatt högt, långt högre än för andra medier. Trots det vill SD förändra public service i grunden samt försämra den. De vill krympa budgeten ordentligt genom att införliva den i statsbudgeten istället för att finansiera den via skattepengar, samt slå ihop SVT, SR och UR, och dessutom sälja P3 och SVT 2.
SD:s förhållande till public service är komplicerat. De har genom åren gjort yttranden om att lägga ned SVT, SR och UR som de är utformade idag. De har också yttrat att de vill skära ned på budgeten avsedd för public service och att de vill göra större förändringar i hur den ska se ut. Det vi med säkerhet kan säga är att om statstelevisionen och -radion ska finnas kvar ska det vara på SD:s villkor.
Orden ”rasism” och ”främlingsfientlighet” används ibland som om de vore synonymer. Detta är inte så konstigt, eftersom de båda ordens betydelse överlappar varandra en hel del. Men det finns också viktiga skillnader mellan dem, så ibland passar det ena ordet mycket bättre än det andra. Dessutom har ordet ”rasism” ett par väldigt olika betydelser. Så låt oss nu ta en närmare titt på tre fenomen vi kan stöta på, och utifrån detta prata om vad vi kan kalla dessa fenomen för.
1. Fördomar, bigotteri och diskriminering, baserat på en kategorisering av människor – vilken denna kategorisering än är. Detta kan utövas på individnivå, på gruppnivå eller på samhällsnivå, och oavsett vilket så blir det förtryck när det utövas tillräckligt kraftfullt. Detta fenomen kallas ibland för ”kategorism”, men det är också vanligt att kalla det för ”rasism”. Observera att sistnämnda lägger en mycket bred innebörd i ordet rasism, ett ord som det finns goda skäl att avgränsa till en smalare betydelse. För att beteckna detta mer allmänna fenomen kan ordet ”kategorism” därför vara att föredra.
2. Kategorism baserat på föreställningar om hudfärg, ”ras” eller etnisk bakgrund. Detta är vad som brukar menas med rasism, den vanligaste betydelsen av ordet.
3. Kategorism baserat på att utpeka någon/några som ”främling”. Det är en avsiktlig uppdelning i ”oss och dem” där den utpekade personen eller gruppen per definition ”inte är en av oss”. Detta är vad som brukar menas med främlingsfientlighet.
Vi får se upp med hur vi använder ord som rasism och främlingsfientlighet, så att vi inte förstärker idéer om att raser skulle vara en grej i sig respektive om att de som blir utsatta skulle vara ”främlingar”. Just därför bör ordet ”främlingsfientlighet” endast användas som ett begränsat och specialiserat ord, tillämpligt endast när det faktiskt handlar om att den som utövar kategorismen betraktar och behandlar de utsatta personerna just som främlingar.
Begreppet främlingsfientlighet och begreppen rasism i ordets breda och smala betydelser överlappar varandra en hel del, men inte så mycket att det vore rimligt att se dem som synonyma.
Motargument 