Etikettarkiv: minoriteter

Kulturkanon – och Jimmie applåderar

Så får då Sverige en kulturkanon, trots alla kontroverser. Sverigedemokraterna är omåttligt stolta. De beskriver resultatet som ”motsatsen till mångkulturalism” och ”en bekräftelse” på deras egen ”öppna nationalism”. De ”råkar” samtidigt säga att kulturministern inte är svensk.


De vill i nästa steg koppla kulturkanonen till medborgarskapet. Den som vill bli medborgare ska kunna rabbla Strindberg, stridsflygplan, pappaledighet, lappkodicillen(!) Lagerlöf, Larsson, Linné och Brunnsvik. (Dementa och intellektuellt funktionsnedsatta också? Eller platsar de kanske inte i Sd:s Sverige?)

Men den som vill koka ned Sveriges identitet, kultur och historia till en homogen berättelse med 100 exempel är ute i tassemarkerna.
Kommitténs ordförande Lars Trägårdh utmanade tidigt de nationella minoriteternas lagfästa särställning, jämförde dem med bandyföreningar och tyckte de kunde ”sända in synpunkter” som ”alla andra”. Det vore illa om han missat hela minoritetspolitiken.

Att han fått hållas visar att det är värre än så. Idén om en kulturkanon är djupt ideologisk. Den bygger på tanken om en samlande, nationell berättelse utifrån en liberal och nationalkonservativ överideologi, har pushats fram av Sverigedemokraterna och finns i Tidöavtalet. Minoritetsfolkens lagreglerade status passar illa i den berättelsen.

Verklighetens kultur och samhälle består av en mosaik av parallella och motstridiga historier. Rösträttskampen krockar med erfarenheten från dem som fick rösträtt 1959. Historien om växande välstånd motsägs av tvångssteriliseringarna. Forskningsnationen Sverige krockar med lobotomi och hysteridiagnoser. Berättelsen om gruvorna krockar med rösterna från dem som fördrevs. Den långa fredens erfarenhet kontrasterar mot erfarenheten av flykt undan krig, de kända konstnärerna mot dem som fallit i glömska.

Det dialektiska synsättet är motpolen till en kanon. Motsatsernas spel, utrymmet att säga ”det gällde inte alla” när någon pratar folkskolereformen. Vi har inte vävt in de parallella berättelserna i den nationella självbilden. De måste få näring, få fortsätta motsäga varandra, avslöja obekväma sanningar och för guds skull slippa rangordnas.

SVT:s ”Sveriges historia”, Nordiska Museets ”Nordbor”, biblioteks och studieförbunds verksamhet är utmärkta exempel på hur man kan göra.
I auktoritärt präglade stater ser vi motsatsen. Florida förbjuder nu viss litteratur i skolorna, som ”Anne Franks dagbok” och romaner om USA:s rasistiska historia. Offentliga monument tas bort. HBTQI raderas ur undervisningen. Den elev som ritar två mammor ska skyddas mot ”olämplig kunskap”. Trump avfärdar oönskad forskning med det historiskt viktiga medborgarrättsrörelseanknutna ordet ”woke”. Han vill se sagoboken ”The king against the plot”, med sig själv i hjälterollen, ”i varje barns klassrum”. Segraren skriver historien. Något av de viktigaste i ett auktoritärt statsbygge är makten över berättelserna, kulturen, det som danar den nationella självbilden. Det vet Trump.

I det ljuset kan vi se Sverigedemokraternas och Trägårdhs kulturkanon. Minoritetspolitiken är redan utmanad. Sd som är mot mångfald, islam och HBTQI-rättigheter, applåderar. Idén om att ersätta en dialektisk historiesyn med en homogen är djupt politisk.

Att verk, händelser och uppfinningar som ingår i kulturkanonen ska vara minst 50 år gamla, råkar dessutom elegant placera hela listan i tidsepoken före minoritetspolitiken, HBTQI-politiken, de stora psykvårdsreformerna och före den flyktingvåg som präglade det moderna Sverige och gjorde islam till vår näst största religion. De berättelserna och milstolparna hamnar utanför. De erfarenheter av rasism som ändå lyfts, ses i retrospektivt ljus, som i en svunnen dåtid. Det passar Sverigedemokraterna som handen i handsken.

Inget av detta motsäger att elever och studenter bör läsa Moberg, Strindberg, Lagerlöf, upptäcka museerna, biblioteken, undervisas om kultur och historia. (Regeringens nedmontering i den frågan kräver en egen artikel.) Bra läromedel och duktiga lärare ska ge alla en grundläggande plattform av allmänbildning.

En kulturkanon är dock något annat. Som demokrat vrider jag mig inför idén att låta 100 händelser och verk forma en homogen stomme för berättelsen om vår nation. Att minoritetsföreträdarna dömer ut resultatet som ”fortsatt förtryck”, ”nationalistiskt uppfostringsprojekt” och att Trägårdh närmast instämmer i det sistnämnda, säger en hel del. Att oberoende bedömare beskriver den som en ”triumf” för Sd, som med sina nazistiska rötter alltid vurmat den storsvenska nationalismen, borde få alla varningsklockor att ringa.

Erfarenheten av selektiv historieskrivning är dåliga. Låt oss inte hamna där igen.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 8)

Detta är åttonde och avslutande delen i en serie artiklar om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut. Avslutning: Där det börjar – och där det redan har börjat.


Det finns en farlig föreställning om att nazism är något som hör till det förflutna. Något som endast kan kännetecknas av massutrotning, krig och koncentrationsläger. Men nazismen började inte med gaskamrar. Den började med ord. Med motioner. Med ett nytt sätt att tala om folk, lojalitet, moral och gemenskap – och med ett gradvis avskaffande av de institutioner som kunde utmana makten.

Vi ser samma mönster i dag, i ett svenskt riksdagsparti som bär kostym och kallar sig demokratiskt. Sverigedemokraterna försöker inte längre dölja sin ideologiska agenda – de förverkligar den, motion för motion. Genom att förklara att vissa organisationer inte är värdiga bidrag, att vissa kulturer inte är jämlika, att vissa medier inte är folkets röst, att vissa människor inte hör hemma i välfärden eller i landet överhuvudtaget.

Vi måste våga säga det: SD är inte bara ett högerparti med en “annan syn på invandring”. De är ett ideologiskt projekt som hämtar näring ur samma idétraditioner som födde Europas 1900-talsdiktaturer: nationalism, etnisk homogenitet, misstänksamhet mot minoriteter, kontroll över kultur och utbildning, hat mot liberal universalism.

Principprogrammet är skrivet för att lugna. Det talar om demokrati, rättvisa, välfärd. Men handlingarna säger något annat. I riksdagen, i kommunpolitiken och i deras egna medier för SD redan en offensiv mot demokratins pelare. Det är en politik som i praktiken bygger på att rättigheter inte är universella utan villkorade. Att medier ska spegla makten, inte granska den. Att utbildning ska fostra lydnad, inte kritiskt tänkande. Att civilsamhället ska enas i lojalitet – eller tystna.

Vi kan inte längre tillåta oss att bara reagera på det som sägs. Vi måste reagera på vad som görs. Vi måste se igenom fernissan av folklighet och reformiver, och kalla detta projekt vid dess rätta namn: auktoritärt, nationalistiskt – och djupt antidemokratiskt.

Vi har sett vart denna väg leder förut.

Och vi ser nu hur den börjar på nytt – här, framför våra ögon.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 2)

Detta är andra delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs det politiska projektet och ideologin nazism samt dess fem bärande principer: ultranationalism, auktoritär maktstruktur, exkludering, hat mot svaghet samt propaganda och maktpsykologi.


Vad nazismen faktiskt var – och hur den tog sig uttryck

Nazismen var inte bara en idé – den var ett politiskt projekt som steg för steg förverkligades i lagar, regler och vardagsliv. Kärnan i ideologin byggde på fem bärande principer, och alla dessa fick konkreta uttryck i det nazistiska Tyskland.

1. Ultranationalism

Nazisterna förespråkade en mytisk bild av det “rena” tyska folket, med en särskild kultur, historia och moral. Denna nationalism användes för att misstänkliggöra minoriteter och internationella samarbeten.

– Medborgarskap definierades enligt ras – bara de av “ariskt blod” kunde vara fullvärdiga medborgare enligt medborgarskapslagen i Nürnberglagarna (1935). Judar, trots att de ofta levt i Tyskland i generationer, fråntogs medborgarskap och medborgerliga rättigheter.

2. Auktoritär maktstruktur

Nazisterna ville avskaffa det parlamentariska systemet och ersätta det med en stark ledare vars vilja var lag.

– Efter riksdagens brand 1933 antogs fullmaktslagen, som gav Hitler makt att lagstifta utan parlamentet. Demokratin upphörde att fungera – på laglig väg.

3. Exkludering

Ett “vi och dom”-tänk genomsyrade hela samhället. Judar, romer, homosexuella, personer med funktionsnedsättning, politiska motståndare – alla betraktades som hot mot folkets enhet.

– Judar förbjöds att arbeta inom sjukvården, skolväsendet och offentlig förvaltning. Äktenskap mellan judar och “arier” förbjöds i Lagen om skydd för tyskt blod och tysk ära. Sådana åtskillnader fanns inskrivna i lag och reglerade allt från utbildning till idrott.

4. Hat mot svaghet

I nazismens värld var svaghet – fysiskt, mentalt eller moraliskt – något som skulle fördrivas, inte skyddas. Det inkluderade både individer och idéer som demokrati, humanism och mångfald.

– Ett massivt tvångssteriliseringsprogram inleddes mot personer med psykiska sjukdomar eller funktionsnedsättningar. Senare utmynnade det i “Aktion T4”, ett eutanasi-program där tiotusentals människor mördades.

5. Propaganda och masspsykologi

Genom film, radio, skolmaterial och affischer skapade nazisterna en parallell verklighet. Kritiska röster kallades för “folkets fiender” eller “lobbyister”. Skräck, skuld och hopp användes för att mobilisera massorna.

– Joseph Goebbels, propagandaminister, samordnade all kommunikation. Judar framställdes i skolböcker som “parasiter”, och barn uppfostrades till lydnad och misstänksamhet mot oliktänkande. Regimen producerade över 1 000 propagandafilmer på bara några år.

Nazismen var inte bara våld och krig. Det var en systematisk, ideologiskt driven omvandling av samhället där statens maktutövning genomsyrades av förakt för demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Vad som började med nationalistisk retorik och krav på ordning utvecklades snabbt till ett samhälle där lagar skrevs om för att exkludera, där motståndare tystades, och där normer försköts tills det omänskliga framstod som rimligt.

Det avgörande är att detta skedde stegvis – genom val, motioner, förordningar och kampanjer. Inte genom en kupp, utan genom att institutioner böjdes i små etapper, utan att tillräckligt många reagerade i tid. Nazisterna följde ofta gällande lagar, men använde dem för att nedmontera själva grunden till rättsstaten.

Det är denna utveckling vi måste förstå – inte bara som historielektion, utan som ett varnande exempel. Demokratin dör inte alltid med en smäll. Den försvagas i tystnad, när vi slutar försvara de institutioner som bär upp den.

I nästa del i denna artikelserie visar vi hur just dessa institutioner – fria medier, oberoende rättsväsende, civilsamhälle, utbildning och mänskliga rättigheter – underminerades i det nazistiska Tyskland. Och hur vi i dag kan se samma demokratiska pelare hotas på nytt, genom retorik och förslag från ett av Sveriges största partier.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Lästips:

Historiens värld: Nürnberglagarna – Nazismens juridiska grund för rasförföljelse (1935–1945)

Historiens värld: Hur kom Adolf Hitler till makten?

Svensk juristtidning: Blodets lag

SD:s väg till makt (del 3): Ändrar spelplanen – omformar samhällsinstitutioner

Detta är del 3 i en artikelserie som granskar Sverigedemokraternas långsiktiga strategi för att förändra det svenska samhället. I denna del visar vi hur SD:s mål inte bara är att vinna politisk makt, utan att gradvis förändra själva de institutioner som ska skydda demokratin – genom ändringar i grundlagen, kontroll över rättsväsendet, omformning av skolan och styrning av medier.

Mycket av den politiska debatten om Sverigedemokraterna fokuserar på kontroversiella utspel eller utpekade syndabockar. Men bakom de dagliga rubrikerna finns ett mer långsiktigt projekt. Genom motioner och politiska initiativ har SD lagt grunden för en tyst men systematisk förändring av samhällets mest centrala institutioner. Syftet är att forma spelplanen – inte bara spelet – till partiets egen fördel.


1. Grundlagen – ett skydd SD vill försvaga

I motion 2022/23:1001 föreslår SD att grundlagen ska ses över utifrån om den “har en tillräckligt stark demokratisk legitimitet”. Retoriskt låter det demokratiskt, men i praktiken öppnar det för en farlig utveckling. Den svenska grundlagen är utformad för att vara svår att ändra, just för att skydda demokratin från tillfälliga majoriteter.

SD:s idé är att folkviljan ska kunna förändra grundläggande principer med mindre tröskel – vilket kan låta folkligt, men i praktiken underminerar skyddet för minoriteter, yttrandefrihet och rättssäkerhet.

Internationellt ser vi paralleller: I Ungern och Polen har liknande argument använts för att centralisera makt, inskränka mediers frihet och omvandla rättssystemet till ett politiskt verktyg.

2. Rättsväsendet – när folkdomstolen ersätter rättssäkerheten

SD har vid upprepade tillfällen ifrågasatt domstolars oberoende, särskilt när det gäller brottmål. Man menar att domare är “för milda” och att nämndemän, ofta partipolitiskt tillsatta, borde ha större inflytande.

SD:s företrädare har i riksdagen också föreslagit att personer dömda för brott ska kunna utvisas trots domstolsbeslut, något som urholkar rättsstatens grundprincip: att lagen står över politiken.

En ökad roll för nämndemän riskerar att förvandla rättsskipning till folkdomstol. Det hotar den juridiska förankring som bygger på rättsprinciper och skydd mot godtycke.

3. Skolan – från mångfald till monokultur

I motion 2019/20:2687 föreslår SD ett totalförbud mot muslimska friskolor – ett förbud som inte riktas mot kristna eller judiska motsvarigheter. Det är inte religionsneutral lagstiftning – det är riktad politisk kontroll av en specifik minoritet.

Utöver detta driver SD krav på att skolan ska “återknyta till svenska traditioner” och begränsa “värdegrundsbaserad undervisning”, särskilt i frågor som rör mångfald, normkritik och kön.

Skolan är ett nyckelområde för samhällspåverkan – och SD:s mål är tydligt: att göra skolan till en arena för “kulturell återställning”, där elever inte lär sig tänka kritiskt om samhället utan fostras in i en specifik svenskhet.

4. Public service – från granskare till budbärare?

Motion 2020/21:604 från SD vill omforma public service till en “riktig demokratisk” institution, finansierad och styrd utifrån “folkviljan”. I praktiken innebär det att journalistik ska bedömas utifrån om den är “objektiv” – enligt SD:s definition.

Detta är direkt farligt. Journalistisk frihet kräver oberoende från politisk styrning. Men SD:s retorik handlar inte om att förbättra public service – utan om att kontrollera det. Partiets återkommande angrepp på SVT, SR och UR visar en tydlig vilja att göra sig av med kritiska röster.

När oberoende medier blir ifrågasatta och politiskt tillsatta informationskanaler tar över, riskerar demokratin att tappa sitt skyddsnät av granskning.

5. Kultur, civilsamhälle och representation

SD:s syn på kultur och föreningsliv präglas av idén att det offentliga endast ska stödja sådant som “främjar svenskheten”. Partiet vill styra bidrag till föreningar och kulturuttryck så att de passar in i en nationalistisk norm.

Det innebär i praktiken att civilsamhällets självständighet hotas. Organisationer som arbetar med minoritetsrättigheter, hbtqi-frågor eller antirasism pekas ofta ut som “vänsteraktivister” och föreslås nekas statligt stöd.

Detta speglar en bredare tendens i SD:s politik: att vilja omvandla hela den demokratiska infrastrukturen till något som kontrolleras av staten – eller snarare av partiet som representerar staten.

Slutsats: Det är inte bara vad SD vill – utan hur de vill genomföra det

SD:s strategi handlar inte bara om att förändra politikens innehåll – utan om att förändra de institutioner som avgör hur politik bedrivs.

Genom att stegvis omforma grundlagar, rättssystem, skola och medier vill SD skapa ett samhälle där deras makt inte bara vinns i val – utan också förankras i själva strukturen.

Det är ett maktprojekt i slow motion. Och det är därför det måste granskas, avslöjas och bemötas – innan de förändringar som idag kan tyckas oskyldiga blir svåra att göra ogjorda.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källor:

Riksdagen: Motion 2022/23:1001

Riksdagen: Motion 2019/20:2687

Riksdagen: Motion 2020/21:604

Påstått svåra frågor för antirasister (del 1) – minoriteter som röstar på SD

Som en före detta SD-väljare som har avradikaliserats och sedan många år tillbaka varit aktiv antirasist, medgrundare och del av redaktionen på Motargument så har jag ofta sett samma typ av påståenden och retoriska frågor repeteras om och om igen av högerextremister av alla dess sorter riktade mot antirasister. Frågor som i deras värld helt förstör antirasisters världsbild och argument. I denna serie går jag i korthet igenom en del av dem och ger mitt svar på dessa.

Minoriteter som röstar på SD

Dessa har synts enormt mycket i debatten. Det kan vara folk med bakgrund i Afghanistan, Iran eller andra länder i Mellanöstern. Det kan vara finska SD-politiker och väljare, judiska SD-politiker och väljare, romer och andra minoriteter. I högerextrem propaganda används de på många olika sätt. Ett av de viktigaste är att felaktigt måla upp SD som ett icke-rasistiskt parti: ”Om SD var antisemitiskt så skulle de inte ha judiska politiker!”, ”Om SD var rasistiskt så skulle de inte ha politiker med invandrarbakgrund!” och ”SD är inte rasistiskt, jag känner flera invandrare som röstar på SD!” osv osv. Ni har hört argumenten tusen gånger.

Dessa argument är lika vanliga som de är lätta att motbevisa:

Ja, SD har politiker med minoritetsbakgrund, men minoriteter kan vara rasister. Detta är ett faktum, alltså är minoriteter i SD är inget bevis för att SD är ett icke-rasistiskt parti.

Ja, det finns SD-väljare som är minoriteter, men som sagt så kan minoriteter vara rasister och att rasister röstar på ett rasistiskt parti är bara logiskt och inget bevis för att SD inte är ett rasistiskt parti.

En viktig orsak till att det finns minoriteter som röstar på sd är att de applicerar ”min fiendes fiende är min vän”-logiken. Är man t ex en syriansk kristen eller en svensk jude som hatar muslimer så kan man se SD som allierade. Då är det lätt att försöka se mellan fingrarna på antisemitismen och det allmänna hatet mot ”MENA-folk” i SD och fokusera på att SD delar ens muslimhat.

/ ”Johan”

F d SD-väljare och idag aktiv antirasist.

Därför har Ekeroth fel om varför vi har nationer

I en lång ”ledartext” på den SD-kopplade nätbloggen Samnytt den första juni 2023 ger Kent Ekeroth, numer oppositionsråd i Dalarna samt ”Mr Samnytt” (grundare, ledarskribent och VD), sin syn på varför länder har bildats. Hans tes är att folk som är lika varandra vill leva tillsammans. Han framhåller fördelen av (etniskt) homogena länder. Han varnar för att endast små skillnader kan leda till ”blodiga konflikter”.


Kent Ekeroths partifränder, många från Skåne, borde veta att det inte bara inte är sant, utan direkt kränkande att påstå. Efter att dåvarande svenskarna snodde Skåne från Danmark försökte flera kungar med våld assimilera Skåne. När Gustav Vasa, ’landsfadern’ som sägs ha grundat det ’moderna Sverige’, kom till makten och försökte ena landet under protestantisk flagg, blev det uppror och våldsamt — Dackefejden. Sverige var verkligen inte likasinnade — det var många landsändar med olika kulturer och varierande språkbruk. Visst förekom några likheter, men att det skulle vara ”ein Volk, ein Reich” — är direkt bullshit.

När allmän skolgång blev vanligt i Sverige försökte de styrande radera lokala språkbruk och dialekter för att skapa just ett ’enigt Sverige’, vilket alltså skulle ske på bekostnad av de olika regionernas unika särart. Nationalismens mål var inte att ena ett gemensamt folk, utan att försöka tvinga in vitt skilda grupper till en uppdiktad, konstruerad enhet. Nationalromantiken jobbade inte för att belysa ett stort gemensamt folks gemensamma historia. Den ville bara skapa en myt om att alla inom nationen skulle ha varit ett gemensamt folk med gemensam historia — inkluderat skåningar, som ju länge inte ens var svenskar, utan danskar.

Sverige bestod också av nuvarande Finland, som är ett helt annat folkslag med helt annat språk. Finländarna utsattes också för assimilationsförsök, något vi ser effekter av än idag, med svenska som ett slags andra språk jämte finska, och partiet Sannfinländarnas reaktion mot allt svenskt inflytande från denna tid. Vi hade också Norge som en del av Sverige. Antagligen anser Ekeroth att Norge är ett eget land med ett eget folk och ett eget språk, fastän det alltså lika gärna hade kunnat vara en del av Sverige, om historien hade varit lite annorlunda. På samma vis har vissa i Jämtland ibland krävt självständighet.

Och då har vi fortfarande inte rört vid de nationella minoriteterna samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar. Just samerna har mycket att berätta om det förtryck och de brutala försök till assimilation som de utsatts för av nationalistiska svenskar.

Så nej, Ekeroth har väldigt fel. Sverige har aldrig varit ”ett folk”. Och hans partiledare visar på det själv, då han kallar sig ”etnisk skåning”, inte etnisk svensk.

Men jag hör redan svaret på det – ”jaha, så det finns inga svenskar eller svensk kultur, men alla andra länder har det?”.

Det finns svenskar i så grad att det finns medborgare i landet Sverige. Men de flesta gör nog som Åkesson och identifierar sig mer efter sin stad eller landsända snarare än som ”svensk”. Som sagt, Åkesson kallar sig själv ”etnisk skåning”, är det fel av honom?

Och nej, det finns nog få länder, om något, som inte delar Sveriges situation. I Ungern, som jag har koll på, bor det inte bara ungrare (magyarer). Det bor kumaner, rumäner, slaver, judar, romer, schwaber, italienare och andra minoriteter.

Även Frankrike består av ett antal områden, ofta med stora lokala variationer i kultur och dialekter. En del spänner, liksom samerna i Norden, över flera länder, och är uppdelade mer av politik än faktiska landsgränser, såsom occitanerna, med ett latinskt språk som finns i Frankrike, Spanien, Italien och Monaco. Spanien har liknande situation med både basker och kataloner som också, tack vare nationalistiska föresvävningar av den typ som Ekeroth vurmar för har separatistiska organisationer. Dessa exempel visar på att Ekeroths idéer alltså inte enar folk och nationer, utan tvärtom splittrar dem. Ett annat exempel på detta är italienska Lega, som länge var Lega Nord, som med nationalistiska förtecken ville separera norra Italien från södra halvan.

Fler tydliga exempel är länder som Belgien, med både franska, nederländska och tyska kultursfärer som blandas och enas, samt Schweiz, med bl a en minoritet på ca 70 000 som talar rätoromanska.

Länder som ofta (felaktigt) setts som monokulturella är oftast bara duktiga på att dölja mångfalden, eller antas vara monokulturella på pur okunskap och fördomsfullt av de som inte studerat länderna tillräckligt noga. Till och med Japan som av många tros vara en lyckad monokultur har ett antal minoriteter och underkulturer, såsom ainu-folket, som har fått status som landets ursprungsbefolkning.

En lång historia kort – idén om att nationalstater bildades för att det skulle vara ett folk inom nationsgränsen är nonsens. Nationsidén byggdes på existerande gränser som omfattade ett flertal folk. Dessa var mer eller mindre kulturellt besläktade, och som sedan skulle assimileras under en flagg för att tjäna kungens och den härskande elitens intressen, oftast genom krigsföring.

Signalpolitik på minoriteters bekostnad

Motargument har gjort en översyn av de motioner som SD i Skurups kommun lagt fram i kommunfullmäktige. Den röda tråden är svår att missa. Det handlar om signalpolitik på bekostnad av minoriteters grundläggande rättigheter. Samtidigt signalerar de att majoritetsbefolkningen skulle få det bättre.


Flera av motionerna har uppmärksammats nationellt, bland annat förbud mot huvudduk i skolan (bifallen) och en policy som förbjuder andra språk än svenska i skolan. Andra motioner som SD i Skurup skrivit under året handlar om migrationsstopp till kommunen, minskade kostnader för tolkar, begränsning av religiös aktivitet på arbetstid, förslag om modell där nyanlända erbjuds boende i delade husvagnar och avskaffande av religiös specialkost i skolorna (genomförd under motionstiden).

Flera av förslagen baseras på faktaresistens och en förenklad bild av hur ett samhälle byggs. Ett exempel är förslaget om att inga andra språk än svenska ska få talas i korridorer och klassrum i kommunens skolor. Utöver det opraktiska och även obehagliga i hur förbudet ska följas upp och kontrolleras vilar förslaget på en felaktig föreställning om att flerspråkighet skulle hindra elevernas inlärning av svenska. Motargument har tidigare skrivit artiklar om modersmålsundervisning och dess positiva effekter på inlärning i övriga ämnen. Forskningsrapporterna om de kognitiva fördelarna med flerspråkighet är många. Trots tydliga studier som talar emot föreställningen om att bättre resultat skulle uppnås genom inskränkning av språk envisas partiet om att driva frågan. 

Varför lägga så mycket tid och kraft på att ta fram motioner som bygger på direkta felaktigheter? De motioner som argumenterar för att pengar skulle sparas, som begränsning av rätt till tolk och specialkost, skulle också i praktiken innebära en förhållandevis liten ekonomisk vinning.

Det handlar om signalpolitik. Genom att lägga fram politiska förslag som så tydligt inskränker minoriteters rättigheter skickar partiet signaler till majoriteten om att denne skulle få det bättre. Det är givetvis förödande för minoriteten som skulle få sina rättigheter kraftigt begränsade, men förslagen saknar också positiva fördelar för majoriteten. 

Frågan som väljarna i Skurups kommun, men också i landet i stort, behöver ställa sig är – hur påverkar det mig? Hur påverkar det mig att mina barns klasskamrater ges möjlighet att äta den kost som dennes religion tillåter? Eller tillåts tala med sin syster i korridoren på familjens modersmål? Hur påverkar det mig som medarbetare att min kollega avviker en stund för att tillbe den Gud som denne tror på?

Allas människors lika värde och rättigheter innebär inte att mina rättigheter blir färre. 

Sölvesborg slutar köpa in böcker på andra modersmål än svenska

UPPDATERING 191210.

Den 9 december 2019 röstades den nya biblioteksplanen i Sölvesborg igenom. Det innebär att det nu står klart att skolbiblioteken inte är tvingade att köpa in böcker på andra modersmål än svenska. Dessutom innebär det att samarbetet mellan modersmålslärare och skolbibliotek upphör och att skrivelsen om integration via samarbete med studieförbund tas bort. 


Samstyret i Sölvesborg, en koalition bestående av Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och lokalpartiet Sölvesborg och Lister, har återigen tagit ett beslut som väcker uppmärksamhet. Denna gång handlar det om att det inte kommer att finnas tillgång till böcker på andra modersmål än svenska på skolbiblioteken. Detta strider mot bibliotekslagen, och eventuellt också mot en av grundlagarna.

Det var 24 september 2019 som kommunstyrelsens arbetsutskott beslutade om att lägga fram en ny biblioteksplan som bl a innefattar att skolbiblioteken framöver ska sluta köpa in böcker på alla elevers modersmål.

Under förra året köpte Sölvesborgs kommun in ca 150 böcker på andra språk än svenska. Louise Erixon (SD), kommunalråd i Sölvesborg, motiverar Samstyrets beslut om att sluta köpa in böcker på andra modersmål än svenska:

”Vissa elever kan inte, eller vill inte, prata sina modersmål. Då kan det bli ansvarslösa investeringar i böcker som bara samlar damm. Vi har bytt ut den skrivelsen mot att biblioteken ska köpa in böcker på andra språk än svenska. På sätt öppnar vi upp för en behovsprövning.” (Källa: VT.se)

Vän av ordning undrar vad denna slutsats grundar sig på. Förvisso finns det säkert barn som inte vill, eller kan, prata sina modersmål. Men det finns säkert lika många barn som vill och kan prata sina modersmål. Erixon ägnar sig åt spekulationer. Spekulationer är inte fakta. Vidare så drar hon slutsatser utifrån sina spekulationer. Slutsatser som inte heller går att fastställa.

Den officiella anledningen till att Samstyret i Sölvesborg gör ändringar i biblioteksplanen är, enligt Erixon, ekonomi. En intressant aspekt i sammanhanget är att SD varje år, alltsedan 2011, har lagt motioner i riksdagen om att ta bort modersmålsundervisningen i skolan. Ändringarna i biblioteksplanen som det SD-ledda styret i Sölvesborg beslutat om går hand i hand med motioner om slopad modersmålsundervisning.

Ur det ändrade förslaget till biblioteksplan i Sölvesborg. Foto: Biblioteksbladet. http://biblioteksbladet.se/reviderad-biblioteksplan-i-sd-styrda-solvesborg-upp-for-beslut/

Förutom att man vill sluta köpa in böcker på alla elevers modersmål innehåller den nya biblioteksplanen ytterligare ändringar som försämrar integration och gemenskap.

På VT.se läser vi följande om ändringarna i ”Ny reviderad biblioteksplan 2019-2022, Sölvesborgs kommun”:

Inte alla elevers modersmål: I kommunens ursprungliga biblioteksplan står det att ”På skolbiblioteken ska finnas litteratur på alla elevers modersmål”. Samstyret har valt att ändra formuleringen till ”På skolbiblioteken ska finnas litteratur på andra språk än svenska”.

Inte söka upp grupper som talar minoritetsspråk: Andra ändringar i planen innefattar exempelvis en strykning av tidigare mål att biblioteken som en metod att få mer delaktighet från allmänheten rörandet (sic!) utbudet ska ”särskilt söka upp prioriterade grupper som t ex barn och unga och representanter för minoritetsspråken”.

Nej till samarbete: Samarbetet mellan modersmålslärare och bibliotek stryks i nya planen.

Bort med integration: Den tidigare ambitionen att få till samarbeten med studieförbund för att få till verksamhet som ”främjar gemenskap, förståelse och integration” ändras till ”främjar gemenskap, förståelse för varandras olikheter”. (Källa: VT.se)

På punkt efter punkt urholkar Samstyret i Sölvesborg förutsättningarna för integration och gemenskap.

Ur det ändrade förslaget till biblioteksplan i Sölvesborg. Foto: Biblioteksbladet. http://biblioteksbladet.se/reviderad-biblioteksplan-i-sd-styrda-solvesborg-upp-for-beslut/

Karin Linder, generalsekreterare för Svensk biblioteksförening, utvecklar resonemanget om att den nya biblioteksplanen diskriminerar minoriteter:

”Biblioteken är för alla. Sen finns prioriterade grupper i bibliotekslagen och det är dessa grupper man försöker komma undan i Sölvesborg.” (Källa: SR.se)

Oppositionen riktar stark kritik mot beslutet och Sofia Lenninger, kulturchef i Sölvesborg, menar att det SD-ledda styret eventuellt kan ha beslutat något som inte ryms inom lagens ramar. Hon säger:

”Egentligen skulle jag vilja driva en verksamhet där vi utgår från bibliotekslagen och sedan gör så mycket som möjligt. I det här fallet är det tvärt om. Vi ska göra så lite som möjligt, men bara inom vissa områden.” (Källa: SR.se)

Jag vill poängtera att Samstyrets beslut om att sluta köpa in böcker på andra modersmål än svenska strider mot svensk lag. Vi läser följande i Bibliotekslagen (2013:801) 1§ och 5§:

1 §   I denna lag finns bestämmelser om det allmänna biblioteksväsendet. Det allmänna biblioteksväsendet består av all offentligt finansierad biblioteksverksamhet och utgörs av:

1. folkbibliotek,
2. skolbibliotek,
3. regional biblioteksverksamhet,
4. högskolebibliotek,
5. lånecentraler, och
6. övrig offentligt finansierad biblioteksverksamhet.

5 §   Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna och personer som har annat modersmål än svenska, bland annat genom att erbjuda litteratur på
1. de nationella minoritetsspråken,
2. andra språk än de nationella minoritetsspråken och svenska, och
3. lättläst svenska. (Källa: Sveriges riksdag)

(Fetstilen i citaten är gjorda av mig)

Modersmål är nyckeln till fler språk

Att få utveckla sitt/sina modersmål är en förutsättning för att lära sig fler språk.

22 språkforskare skriver i en debattartikel i SvD 21 februari 2019 att det finns forskning som visar att möjligheterna till att utveckla ett starkt modersmål främjar utvecklingen av andra språk.

Forskarna påpekar att modersmålsundervisningen har en positiv påverkan på flerspråkighet och personlig utveckling, samt att det skapar framtidsmöjligheter.

Forskarna betonar vikten av flerspråkighet och att det innebär såväl en personlig som samhällelig resurs. Flerspråkighet har stöd i svensk språklag och i svensk partipolitik.

Så här skriver Skolverket om modersmål:

”Modersmålet har stor betydelse för barns språk, identitets-, personlighets- och tankeutveckling. Ett välutvecklat modersmål ger bra förutsättningar att lära sig svenska, andra språk och andra ämnen.” (Källa: Skolverket)

Vidare skriver Skolverket om tillgång till litteratur:

”För att det ska bli möjligt att leva upp till läroplanens skrivningar är det viktigt med ett klimat där olika språk ses som en tillgång och där elevernas intresse för och nyfikenhet på olika språk uppmuntras. Det kan innebära att det finns tillgång till litteratur på olika språk i fritidshemmet eller att gruppen arbetar med att undersöka vardagliga ord och uttryck på olika språk.” (Källa: Skolverket)

Slutligen framgår av 1 kap. 2 §, andra stycket första meningen i regeringsformen att:

”Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.” (Källa: Sveriges riksdag)

Hur väl kommer detta genomföras om skolbiblioteken inte får erbjuda böcker på alla elevers modersmål?


Källor:

SR: Klart: Sölvesborg behöver inte köpa in böcker på allas modersmål

VT: Sölvesborg vill stoppa stoppa bokinköp på modersmål

Motargument: SD:s parallella universum: Modersmålsundervisning hindrar elevers utveckling i svenska

Biblioteksbladet: Reviderad biblioteksplan i SD-styrda Sölvesborg upp för beslut

SR: Sölvesborg kan sluta köpa böcker på alla modersmål

SvD: Felaktig grundsyn bakom SD:s språkpolitik

Skolverket: Rätt till modersmålsundervisning

Sveriges riksdag: Bibliotekslagen (2013:801)

Sveriges riksdag: Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform

Pride måste vara öppet för så många som möjligt


En regnbåge är ett spektrum. Den är en mångfald av ljus. Priderörelsen, med regnbågsflaggan som sin symbol, står även den för mångfald. Tyvärr är det dock allt annat än enkelt att skapa en miljö där så många som möjligt får vara med på så justa villkor som möjligt. Eftersom vissa idéer utestänger vissa människor så blir det oundvikligen en kamp om vilka personer och idéer som ska få vara med. Vem skall ingå i Prides målgrupp, och enligt vem?


Utstötningsförsök mot transpersoner

Nyligen väcktes både i Sverige och i England frågan om huruvida transpersoner bör få vara med i Pride. I båda fallen lyftes frågan av personer som själva positionerar sig som homosexuella.

I Englands huvudstad London blev Prideparaden stoppad av ett gäng anhängare av en totalitär könsideologi vars anhängare kallar sig för ”gender critical” och vars motståndare kallar dem för ”TERF” (Trans Excluding Radical Feminist). Drivna av en idé om att varje människa måste räknas som det kön de blev tilldelade vid födseln medan människors självupplevad könsidentiteter bara ska ses som någon form av bedrägeri så protesterade dessa aktivister mot att transpersoner tillåts ingå i Pridefestivalen. En av aktivisterna lät sina slagord gå långt bortom att framställa det som att om en person som identifierar sig som kvinna är ‘assigned male at birth’ så är hon per definition man: Hon fastslog även att om en sådan transkvinna blir sexuellt attraherad av CIS-kvinnor så gör detta henne (av aktivisten kallad ”honom”) per definition till en våldtäktsman. ”One of the activists shouted: ‘A man who says he’s a lesbian is a rapist’” Aktivisterna blev snabbt bortlyfta så att Prideparaden kunde fortsätta.

I Sverige var det istället ”Medborgerlig Samling” (MED), ett av de invandringsfientliga småpartier som uppstått i svansen från SD:s valframgångar, som började göra märkliga utspel mot inkluderingen av transpersoner och av ickehomosexuella queerpersoner, samtidigt som partiet saknar officiell HBTQ-politik. Sålunda valde Stockholm Pride att utestänga själva partiet MED (men däremot inte enskilda partimedlemmar) från årets Pridefestival. Något som en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter snabbt kom att använda som ursäkt för att i Riksdagen försöka få igång en diskussion om att dra in allt ekonomiskt stöd till Priderörelsen. Detta då utifrån den mycket märkliga förevändningen att MED:s ordförande själv är homosexuell, som om det skulle ha med saken att göra. Observera att partiledaren fortfarande är välkommen som privatperson på Pride, ”exkluderingen” innebär enbart att han inte välkomnas att använda Pride som plattform för att kampanja mot transpersoner och/eller mot invandrare.

5834416_08e834ef

Pride är minoriteter och mångfald

Priderörelsen är en subkultur som sedan starten har handlat om ett brett spektrum av minoriteter, inklusive transpersoner. Tyvärr har en del försök att göra rörelsen mer respektabel landat i att framställa den som begränsad till att handla enbart om vita monogama vaniljhomosexuella cismän och ciskvinnor. Precis som det i mainstreamsamhället är norm att vara heterosexuell så är det i subkulturen norm att vara homosexuell. Sålunda haglar frågorna från år till år: Ska bisexuella och pansexuella få vara med, alltså även när de har partner av annan könstillhörighet än de själva? Ska transpersoner få vara med? Ska sadomasochister och fetischister få vara med? Ska ickebinära och intersexuella få vara med? I länder som Sverige, där normen är att vara medborgare och att vara vit, uppstår även på olika sätt frågor om huruvida HBTQ-personer som är papperslösa och/eller rasifierade ska få vara med.

Eftersom Prideorganisationernas officiella mål är att stå upp för ”HBTQ-personer” snarare än bra för ”gaysvenskar” bör svaret på samtliga dessa frågor givetvis bli ett rungande ”JA”. Pridefestivalerna bör vara så fria som möjligt inte bara från vanlig enkel homofobi, utan även från fenomen som bifobi, transfobi, kinkofobi, queerfobi, rasism och apartweltism. Med apartwelt menas den rasismliknande ordning som delar upp människor utifrån medborgarskap eller geografisk vistelseort snarare än utifrån hudfärg eller etnicitet.

B, T & Q: Bisexuella, Transpersoner & brett spektrum av Queerpersoner

Bisexuellas och transpersoners plats i Priderörelsen är rent språkligt inte förhandlingsbar, eftersom B och T står just för dem. Även sadomasochister, fetischister, polyamorösa, ickebinära, intersexuella och asexuella är sedan länge en integrerad del av Priderörelsen. Att vi gick över från begreppet ”HBT” till ”HBTQ” var just för att inkludera de relevanta minoriteter som inte ingår i just HBT.

Queer står just för den mångfald av sexualitet och könsidentitet som går bortom en eller annan traditionell norm för hur sexualitet och kön anses fungera. Men queerbegreppet är omstritt, så för den som vill fiffla bort dessa minoriteters rätt att delta i Pride går det alltid att hävda att queer ska begränsas till att bara betyda HBT – så att HBTQ därmed inte skulle betyda något mer än HBT. Att vidareutveckla det befintliga HBTQ-begreppet ökar utrymmet för den som vill slira med tecknen.

På sikt skulle en lösning däremot kunna vara att etablera begreppet GSRM som synonymt med queer och HBTQ, fast med en tydligare definition: G står för Genus & kön, S för Sexualitet & Sensualitet, R för Romantik & Relationsformer, M för Minoriteter och Mångfald. Att försöka bortdefiniera ickebinära från genus eller att bortdefiniera sadomasochister från sexualitet/sensualism/romantik/relationsformer är mycket svårare än att hitta på godtyckliga begränsningar av det förhållandevis komplicerade queerbegreppet.

Vem är Queer?

I den akademiska offentligheten existerar det så vitt jag vet inte någon egentlig diskussion om att exkludera någon av de nämnda minoriteterna. När folk som vill exkludera till exempel ickebinära eller sadomasochister från Pride försöker komma med en akademisk referens så tenderar de att dra till med Fanny Ambjörnssons bok ”Vad är Queer?”, men det resonemang som framförs i denna bok handlar om huruvida sexköp ska ses antingen som något i stil med tvång/övergrepp eller snarare ses som ett ömsesidigt men udda (och därmed queert) utbyte mellan tillräckligt jämbördiga människor. Ambjörnsson redogör för ett resonemang från vardera sidan, utan att ta ställning för eller emot något av dem.

Att sexuella övergrepp inte bör räknas som queer torde så gott som alla vara överens om: Problemet med ett övergrepp är kränkningen av offret, inte att handlingen skulle bryta mot en eller annan godtycklig föreställning om sexualitet. Om en man våldtar en kvinna så handlar det inte om heterosexualitet utan om våldtäkt, om han våldtar en man så handlar det inte om homosexualitet utan om våldtäkt, och om våldtäkten är sadistisk så handlar det inte om sadomasochism utan om våldtäkt: Heterosexualitet, homosexualitet och sadomasochism kan levas ut i ömsesidighet på justa villkor – att acceptera heterosexualitet, homosexualitet och sadomasochism handlar just om att acceptera den justa och ömsesidga utlevnaden. Däremot anser de flesta på goda grunder att trafficking och utlevd pedofili inte bör accepteras, utan ses som övergrepp. Detta utifrån att barn och kidnappningsoffer inte är kapabla att ge relevant samtycke.

Det är bra att ha en konsensus om att övergrepp inte skall accepteras. För den som vill hetsa till exempel mot transpersoner eller mot invandrare eller mot muslimer så innebär denna konsensus dock ett kryphål: Ett utrymme för att försöka få folk att betrakta den aktuella minoriteten som om de vore en form av övergrepp. Detta är den bakomliggande dynamiken när en engelsk TERF-aktivist respektive en av MED:s riksdagskandidater framställer det som om transsexualism respektive invandring vore lika med våldtäkt.

Pride för allas lika värde och rättigheter

Pride bör vara en öppen miljö där såväl alla Genus/könsidentiteter som alla sexualiteter/relationsformer bör vara välkomna. En öppen miljö där alla personer som beter sig juste ska ha en plattform att leva och utveckla genus, sexualitet och relationsformer som är i minoritet och/eller bidrar till mångfald. Men kravet är just att bete sig juste. I detta ingår att inte hetsa mot utsatta grupper som till exempel transpersoner eller invandrare. Detta handlar inte enbart om att värna om transpersoner och om de HBTQ-personer/GSRM-personer som har sitt ursprung i andra länder. I förlängningen handlar det även om att värna om hela rörelsens möjlighet att alls ha en meningsfull existens:

Sverigedemokraternas utspel i riksdagen utgör ett enkelt men tydligt exempel på att de krafter som gärna använder rättigheter för (vita medborgarskapsinnehavande) homosexuella som slagträ mot invandrare även lätt kan vrida debatten till att försöka marginalisera även dessa homosexuella.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Anser Malcom Kyeyune att majoriteten har rätt att förtrycka minoriteten?


Är det ”rätt” att en majoritet stoppar och tystar en minoritet i demokratins namn? Allt oftare hör man svaret att det är ”rätt”. Som så ofta är det minoriteten muslimer som bör stoppas, ena dagen är det böneutrop som inte bör höras, och andra dagen är det moskéer som bör förbjudas.


Vilken rätt har en minoritet i en demokrati? Och vilken rätt har man att försöka stoppa eller tysta en minoritet i en demokrati? Det är en ganska komplicerad fråga. Det de flesta experter och statsvetare är överens om är att staten bör ingripa så lite som möjligt i demokratin och yttrandefriheten, eftersom det är farligt att låta majoriteter bestämma om minoriteter ska få existera.

Men inte alla har tänkt igenom saken totalt innan de yttrar sig.

Malcom Kyeyune skrev en artikel i Göteborgs-Posten den 2 juli, ”Demokratin är inte döende”.  Den handlar om ett av GP:s favoritämnen numera, nämligen att politikerna bör lyssna mer på Sverigedemokraterna och de invandringskritiska väljarna.

Kyeyune gör gällande att svenska politiker länge ignorerat majoriteten till förmån för minoriteterna. Det är i samband med det han skriver rakt upp och ned att vi borde lyssnat mer på de som vill förtrycka minoriteten.

”[…] författaren Lionel Shriver att modern litteratur älskar att behandla invandraren och dennes perspektiv, samtidigt som den är totalt ointresserad av perspektivet hos de personer vars hembygd transformeras. Tycker de om detta? Ville de ha detta? Vem fan bryr sig? Deras perspektiv spelar ingen roll; om de har en åsikt så är den antagligen rasistisk […].

Allt detta i ett demokratiskt system där en skalle, en röst gäller. Det mest fascinerande med vår tid är faktiskt hur otroligt förvånade våra politiker verkar vara över att deras värld nu faller sönder. Bygg en moské, baby! Ni som inte gillar moskéer kan dra åt helvete; alla de rättrådiga och goda skäms över att dela land med er.

Tänkte verkligen ingen på att man inte bara delar land utan också delar valurnor med dessa människor? Det är galet, men svaret verkar faktiskt ha varit nej. Tänkandet lyste med sin frånvaro. Att förhärliga minoriteter och snäsa åt majoriteter att göra bot för alla sina privilegier kanske tillfredsställer ideologiskt, men det är usel praktik.”

Idag ser vi i Sverige att denna majoritet kräver att få sin röst hörd. Det är bra, skriver han, och det är förenligt med demokratin och visar att demokratin inte är döende, som en del i debatten varnat.

”Man kan lyssna på majoriteten, eller så kan man få sparken och bli ersatt av politiker och partier som lyssnar. Att detta sker är inte ett tecken på att demokratin är döende.”

Kyeyune  anser alltså att vi bör lyssna på de som inte vill ha moskéer, dvs muslimerna. Att vi lyssnar på de rasister som vill förtrycka minoriteten anser han vara demokratiskt, om det är en majoritet som står bakom rasisterna. 

Men är det demokratiskt att stoppa minoriteter i namn av majoritetens makt och rätt?

Minoritetens rättigheter

Vad sker om denna majoritet inte vill bygga moskéer? Det är här det förrädiska i Kyeyunes resonemang visar sig. Utan skydd för minoriteternas rättigheter kommer minoriteterna att trampas på. Det kommer med andra ord inte att byggas några moskéer.

Att lyssna på majoriteten och att låta majoriteten styra betyder INTE att majoriteten har rätt att göra vad de vill. Det är INTE demokrati om en majoritet trampar på, eller tystar, en minoritet.

Det är inte demokratiskt om ett parti med 51% av rösterna förbjuder ett parti med 20% av rösterna. Det är inte heller demokrati att en majoritet förbjuder sådant som moskéer eller synagogor.

Kyeyune är svart. Om Kyeyune hade tänkt efter lite mer innan han skrev det han skrev hade han kanske insett att exakt samma argument som han för fram, har använts av rasister och personer med fördomar om just svarta.

Jag vet själv hur personer i min barndoms Höganäs frynte näsan åt svarta de såg och sa att det var galet att politiker inte brydde sig om majoritetssvenskarnas åsikter om att ”importera” en massa svarta till Sverige.

Borde man lyssnat på dessa fördomsfulla? Borde vi gjort det om de var en majoritet?

Men så långt tänkte inte Kyeyune.

Demokrati är något komplicerat, inte något enkelt.

Alla sunda demokratier skyddar minoriteters rättigheter, till och med rätten för grupper och organisationer man själv ogillar eller anser vara ett hot mot t ex demokratin. Det enda undantaget till detta som kan finnas är de som rör skyddet av medborgarnas liv och frihet. Men till och med där måste staten vara restriktiv. Så sent som på 60-talet ansågs sexualupplysning om homosexualitet hota medborgarnas liv och frihet och var förbjudet i Sverige.

Svaret jag fick då jag skickade denna krönika till Kyeyune (jag publicerade den på min egen blogg samma dag som GP publicerade).

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.