Etikettarkiv: vi och dom

Apropå burka- och niqabförbud

Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) vill se förbud mot burka och niqab. Övriga partiledare motsätter sig i detta läge (dvs utan utredning) ett förbud, och ett par uttrycker att de vill se andra åtgärder än att införa förbud.


  • Vi förändrar inte människors traditioner och kvinnoförtryck genom förbud mot burka och niqab. Upplysning är bättre än förbud.
  • Vi vet inte hur många som tvingas bära burka och niqab.
  • De kvinnor (ett hundratal i Sverige) som bär burka eller niqab kommer i mer eller mindre utsträckning att isoleras, dvs stanna hemma.
  • Är det integration att exkludera kvinnor från samhället?
  • Det är inte mer rätt att tvinga av kvinnor kläder än att tvinga på kvinnor kläder.
  • Tyck och tänk vad du vill, men håll det för dig själv. Du har inte rätten att bestämma andra människors val av kläder.
  • Förbud mot burka och niqab skapar segregation och polarisering, ”Vi och Dom”.
  • Sverige är inte värdigt klädkodslagar. Det kan totalitära stater och diktaturer syssla med.
  • Ska kvinnor som eventuellt är förtryckta och tvingas ha burka och niqab straffas? Hur har förbudsivrarna tänkt att lagen ska tillämpas?
  • Ett förbud mot burka och niqab strider mot ett flertal lagar, t ex grundlagen (dvs religionsfriheten), diskrimineringslagen och Europakonventionen (som stärker religionsfriheten och mänskliga rättigheter)

Naturligtvis handlar Buschs och Åkessons förbudsiver om att de vill göra livet så surt som möjligt för muslimer, det handlar inte om omtanke om kvinnor som eventuellt är förtryckta.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Myt: ”Sverige är svenskarnas land”

Markus Allard, Örebropartiets partiledare, dundrar i en debatt i kommunfullmäktige:

”– Sverige är svenskarnas land!”.

”– Vi måste ha en omfattande återvandring. De ska ut härifrån!”

”– Vi är inte hela världens jävla socialkontor, och vi ska inte vara det. Vi ska inte vara det, men det får ni ju aldrig in i huvudet. Varför är de ens här då?” (Källa: Samnytt)

Att länder enbart skulle tillhöra majoritetsbefolkningen har yttrats av många högerextrema före honom. Det finns en gammal, ”fin” tradition hos nazister, fascister, nationalister, nationalkonservativa, högerpopulister, vit makt-anhängare, alt-rightare och ”socialkonservativa” (SD, alltså) att närmast tvångsmässigt kategorisera människor i ”vi och dom”, ”svenskar och icke-svenskar”.

Motargument har vid ett flertal tillfällen ifrågasatt mantrat om att Sverige skulle vara enbart svenskarnas land.

  • Hur många generationer krävs för Allard, och andra, för att en person ska kunna betraktas som svensk?
  • Sverige är alla invånares land.

Sverige rymmer människor med olika bakgrund, kultur, religion och språk. Sverige är vårt land, inte bara ”svenskarnas” land. Förutom svenskar bor romer, judar, samer, sverigefinnar, tornedalingar och invandrare från hela världen i vårt land Sverige.

Människor som tvångsmässigt kategoriserar andra människor mot bakgrund av ursprung, religion och språk. är etnonationalister, vilket innebär att de i praktiken baserar sin människosyn på biologisk rasism.

Sverige är ”vi”, inte ”vi och dom”.

Uttalandena från Allard har ifrågasatts av andra kommunpolitiker i Örebro. En av dem sammanfattar det på ett bra sätt:

”– Jag anser att sådana uttalanden hör hemma under Nazitysklands tid!”.

Markus Allards anförande återfinns i Samnytt-länken nedan.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källa:

Samnytt: Markus Allard i invandringsdebatt: ”Sverige är svenskarnas land” (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik” https://archive.ph/iJvB2

Lästips:

Motargument: Åkesson (SD): ”Sverige är svenskarnas land” https://motargument.se/…/akesson-sd-sverige-ar…/

Motargument: Är den femtiofjärde generationens invandrare riktiga svenskar? https://motargument.se/…/ar-den-femtiofjarde…/

Åkesson (SD): ”Sverige är svenskarnas land”

I sitt sommartal i hemstaden Sölvesborg 30 augusti 2025 repeterade Jimmie Åkesson (SD) det etnonationalistiska mantrat om att Sverige enbart skulle vara ”svenskarnas land”. Motargument har vid flera tillfällen ifrågasatt detta påstående, bl a genom att fråga oss hur många generationer som krävs för SD, och andra, för att en person ska betraktas som svensk. Vi vill också påminna om att Sverige är alla invånares land, Sverige rymmer människor med olika bakgrund, kultur, religion och språk. Sverige är vårt land, inte bara ”svenskarnas” land.


I sitt sommartal förkunnade Åkesson att det skulle finnas en ”substantiell plan för återvandring”. Uttalandet indikerar tydligt den politik som SD alltid har stått för, och är en förlängning av SD:s förslag om en kraftig höjning av återvandringsbidraget. Det är också en illustration på vilka SD anser skulle ha rätt till att leva i Sverige.

Det eviga mantrat om att Sverige skulle vara ”svenskarnas land” fick naturligtvis plats i Åkessons tal:

”– Sverige är just det – vårt land. Svenskarnas land. Det är de svenskar – de generationer som var här före oss. Som genom århundradena – med hårt arbete, blod, svett och tårar har gett oss det vi har i dag.”

Det är just detta som SD ständigt återkommer till: att dela upp människor i Sverige i ”vi och dom”, ”vi” skulle vara ”svenskarna” och ”dom” skulle vara ”dom där andra”. SD:s paradgren är just att dela upp människor i kategorier, främst mot bakgrund av ursprung, religion och språk. Partiet är, och har alltid varit, etnonationalistiskt, vilket innebär att de i praktiken baserar sin nationalism på biologisk rasism.

Motargument är av uppfattningen att Sverige är alla invånares land. Förutom de fem nationella minoriteternas (samer, judar, romer, tornedalingar och sverigefinnar) land är Sverige också invandrarnas land. Sverige är ”vi”, inte ”vi och dom”.

Åkessons sommartal finns på Sverigedemokraternas officiella kanaler, såsom Facebook och Riks.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Lästips:

Motargument: Är den femtiofjärde generationens invandrare riktiga svenskar?

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 250830.

Symbiosen mellan nyliberalism och fascism (SD)

Gästkrönika av C.S Berglöv

Det är SD-regeringens politik – i snart tre år – som har lett oss hit. Det är inte slump, inte tillfälligheter, utan en konsekvent nedmontering av det gemensamma. En politik som först urholkar välfärden, och sedan kräver att vissa ska kvalificera sig för det som redan håller på att försvinna.


Man säger att invandrare måste bevisa sin plats. Att trygghet ska villkoras. Att välfärd inte är för alla – bara för dem som redan står innanför. Det är inte omsorg. Det är gränsdragning. Ett medvetet byggande av ett ”vi och dom”-samhälle, där människovärdet mäts i anpassning, lojalitet och tystnad.

Samtidigt plundras det som en gång var vårt. Riskkapitalister tömmer skolor, vårdcentraler och äldreboenden på resurser. Det som skulle vara trygghet har blivit affärsmodeller. Och medan pengarna försvinner ut ur systemet, står politiker och pratar om ”ansvar”, ”krav” och ”effektivitet” – som om det vore omsorgens språk.

Men det är inte ansvar. Det är rovdrift. Det är ett system som först skär ned, sen ställer villkor, och till sist skyller på dem som redan står längst bort från makten.

Man säger att välfärden måste bli ”hållbar”, men det är inte hållbarhet när människor lämnas utan stöd. Det är inte hållbart när tryggheten blir ett privilegium. Det är inte hållbart när vi börjar mäta människovärde i arbetsinsats, språktest och hur väl man fogar sig.

Jag har sett det här förut. Retoriken är knappast ny. Bakom siffrorna och presskonferenserna finns samma gamla idé: att vissa människor är mer värda än andra.

Och jag vägrar acceptera det.

Det här handlar inte bara om invandring. Det handlar om vilket samhälle vi vill vara. Om vi vill bygga murar eller broar. Om vi vill se på varandra som medmänniskor eller som problem att hantera.

Jag skriver inte för att provocera. Jag skriver för att det brinner. Och för att de som står utanför får höra att de måste klättra högre, snabbare, tystare – bara för att få vara med.

Det är dags att säga ifrån.

Om inte igår utan idag.

/C.S Berglöv

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor

Invandrare diskrimineras i alla led i rättsprocessen

Invandrare, eller människor med invandrarbakgrund, anmäls oftare, och döms hårdare, än resten av befolkningen. Detta är en orsak till varför invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Vi på Motargument har tidigare gått igenom s k riskfaktorer och icke-riskfaktorer för att hamna i kriminalitet. Det finns en viktig faktor till att beakta då man talar om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken.

Den strukturella diskrimineringen

Invandrare diskrimineras i tre led av rättsprocessen:

  1. Polisens operativa verksamhet
  2. Brottsutredande processen
  3. Dömande processen

Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare än resten av befolkningen. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att den dokumenterade särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering.

Diskriminering i polisens operativa verksamhet

Han menar däremot att det finns fördomar och också ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Det finns också belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta resurser specifikt mot områden där man får utdelning, dvs i den operativa verksamheten. Dessa områden är de omtalade utanförskapsområdena (felaktigt ofta kallade ”no go-zoner”) där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. I Brottsförebyggande rådets rapport (BRÅ 2008:4) kan vi läsa

hur stereotyper om kriminalitet bland olika grupper i befolkningen kan påverka polisens arbete på ett sätt som leder till att personer med minoritetsbakgrund diskrimineras.

Det finns omfattande svensk polisforskning som visar att det förekommer grov rasistisk retorik i den informella kommunikationen poliser emellan. Denna typ av rasism inom poliskåren är inte unik för Sverige. Det finns belägg (BRÅ 2008:4) för att polisen fattar förhastade beslut som baserar sig på otillräcklig inhämtning av information för att kunna göra en korrekt bedömning av en brottssituation. Vi har tidigare på Motargument redogjort för fenomenet Etnisk profilering. vilket innebär att polisen vid kontroller i högre utsträckning väljer att kontrollera människor med minoritetsbakgrund.

Den oundvikliga följden av detta blir att etniska svenskar, i större utsträckning än invandrare, undkommer anmälningar och förundersökningar, vilket i sin tur innebär att fler invandrare döms. Invandrare misstänks oftare, och man innehar oftare rollen som brottsoffer. Diesen utvecklar sitt resonemang:

Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen

Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering

Diskriminering i den brottsutredande processen

Forskarrapporten Likhet inför lagen (med underrubriken ”Undermedveten strukturell diskriminering av etniska minoriteter”) är resultatet av en studie där flera tusen fall ingår. Resultatet visar att invandrare, eller människor med invandrarbakgrund, oftare anmäls för brott. I rapporten kan vi också få till oss att invandrare utreds mer ingående och också under längre tid, dvs man utsätts för diskriminering i utredningsprocessen.

Det har bedrivits socialpsykologisk, juridisk och kriminologisk forskning som ger bevis för att invandrare, i jämförelse med övrig befolkning,  häktas i högre grad, under en längre tid och på lösare grunder än etniska svenskar (BRÅ 2008:4, s. 32-33). Språkskillnader och stereotyper är viktiga faktorer till att invandrare diskrimineras i utredningsprocessen. Människor med sämre språkkunskaper (det kan handla om att personen stakar sig, inte finner ord, språkliga fel eller tveksamhet vid ordval) uppfattas som mindre trovärdiga. Detta blir inte minst tydligt i ”ord-mot-ord-situationer”.

Diskriminering i den dömande processen

Diskriminering i den dömande processen innebär att invandrare åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än övrig befolkning. Även här är stereotyper och språkskillnader avgörande för diskriminering. Den muntliga framställningen av en brottshändelse spelar en stor roll i den dömande processen. Såväl brottsoffer som åtalade med bristande språkkunskaper riskerar således att missgynnas även i denna process. Intervjuer med åklagare och advokater skvallrar om att domstolsförhandlingar är betydligt svårare att genomföra där en, eller flera, part/er använder tolk. (SOU 2006:30)

Det finns internationell forskning som bekräftar att människor med minoritetsbakgrund löper större risk att dömas till fängelse än människor från majoritetsbefolkningen. (BRÅ 2008:4, s. 36)

Så innan vi drar de klassiska, svepande och generaliserande argumenten om varför invandrare i högre utsträckning sägs begå brott, måste vi vara medvetna om alla parametrar kring varför statistiken visar att invandrare är överrepresenterade. Allt är inte så enkelt som det kan förefalla vid första anblicken.

Vi måste vara kritiska, forskande och lägga ner att använda oss av generalfelet kollektiv skuldbeläggning. Förfarandet polariserar samhället, och skapar allt större klyftor mellan människor. Föreställningen om vi och dom är något vi, till varje pris, måste undvika.

Källa:

SvD: Invandrare döms hårdare i rätten

Likhet inför lagen?

BRÅ: Diskriminering i rättsprocessen (2008:4)

Lästips:

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

Utomeuropéer döms hårdare

Samnytt sprider myt om arabiska namn

Den SD-kopplade nätbloggen Samnytt bedriver en vinklad och polariserande nyhetsrapportering. T o m när det kommer till namn ser man en möjlighet att skapa splittring och uppdelning i ”vi och dom”. Med stöd av statistik om populära förnamn på nyfödda pekar de ut arabiska namn. Samnytt gör vad de kan för att sprida myten och narrativet om hur arabiska namn ”tar över” i popularitet i Sverige.


Redan när vi kikar på bild- och rubriksättning får vi en tydlig bild av narrativet Samnytt vill förmedla: Icke-svenskklingande namn påstås vara på väg bort och påstås ersättas av arabiska dito. Det finns en utbredd myt i svenska samhället att namn som ”Mohammed”, ”Ali” och ”Ahmed” skulle vara överrepresenterade. Artikelbilden är delad i två separata bilder, en bild föreställer midsommarfirande barn med etniskt svenskt utseende och den andra föreställer tre slöjbärare och en barnvagn i skugga.

Rubriksättningen följer samma tema: ”Här är pojk- och flicknamnen som ökade mest – flera arabiska”. Samnytt väljer sedan att presentera listorna för de pojk- och flicknamn som ökade mest under 2023, men utelämnar listorna för de pojk- och flicknamn som minskade mest under 2023. Troligtvis är det en medveten manöver, eftersom namnet ”Muhammad” hamnar på sjunde plats över de pojknamn som ökade mest (+ 37%) förra året. Samtidigt hamnar ”Mohammed” på nionde plats över de pojknamn som minskade mest (- 42%) samma år. Skribenten nämner också namnet ”Yasin” som ett tecken på att arabiska namn tar över i popularitet.

Motargument vill poängtera att namn på nyfödda varierar över tid och att föräldrar påverkas av sin samtid då väljer namn på sina barn. Att namn som är icke-svenskklingande är populära är inte på något sätt ett belägg på att Sverige utsätts för ett yttre hot.

Kuriosa: SCB har slutat att redovisa popularitet på pojk- och flicknamn eftersom de tycker att det finns annan statistik som är viktigare att fokusera på. Statistiken finns numer på Skatteverkets hemsida.


Källor:

Samnytt: Här är pojk- och flicknamnen som ökade mest – flera arabiska

Expressen: Lista: Namnen som ökade och minskade mest i popularitet 2023

Skatteverket: Namn på nyfödda

Var kommer du ifrån, egentligen?

Varför är det så svårt att få ha blandade identiteter? Med blandade identiteter menar jag i detta sammanhang andra generationens invandrare, adopterade och blandade. Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan ”var kommer du ifrån – egentligen?”. Varför får jag den frågan? Varför anser vissa ha rätten att ställa mig den frågan? Var kommer du ifrån, egentligen?


Det är ingen oskyldig fråga för mig, jag ser det som en rasifierad fråga där frågan tvingar in människor till att kategoriseras som antingen det ena eller det andra, att vara ”vit” eller ”icke-vit” med tillkommande stereotypa föreställningar. Men hur blir det när du varken är det ena eller det andra, utan något däremellan? En slags hybrid?

Jag positionerar mig som varken det ena eller det andra, varken som ”invandrare” eller ”svensk”. Jag positionerar mig som blandad eftersom jag har en förälder som är svensk och en förälder från ett annat land. Trots att jag är blandad vill andra fortfarande kategorisera mig som det ena eller det andra, ”invandrare” eller ”svensk”. Det är ett svart-vitt tänk som bara tillåter två alternativ, det finns inget utrymme för något annat. Men jag är blandad, jag är varken det ena eller det andra, jag är något där i mellan – i ett mellanförskap. Att inte erkänna att människor kan ha blandade identiteter är som att osynliggöra en stor grupp människor, deras erfarenheter, upplevelser och känslor.

Mellanförskapet

Mellanförskapet är en politiskt och religiöst obunden förening som bildades 2005. Föreningen har som syfte att skapa en debatt kring frågor om blandande identiteter och olika former av gränsöverskridanden hos grupperna adopterade, andra generationen och blandade. Vad som är gemensamt för ovanstående grupper är känslan av att varken vara det ena eller det andra, att man inte fullt ut anses vara ”svensk” eller något annat. Du är varken ”vit” eller ”icke-vit”. Detta följs sedan av känslan av att leva utanför eller mellan en eller flera kulturer (exempelvis svensk och persisk kultur), ”raser” och länder på en och samma gång.

Att vara blandad, andra generationen eller adopterad möjliggör också situationer där du blir sedd som en person som kan förmedla och försona två till synes motsatta läger – ”svenskar” och ”invandrare”.

Observera att när det skrivs om ”raser” här så menas det inte att det finns olika raser av människor. Ordet används i brist på bättre ord som kan förklara upplevd etnicitet och kulturell bakgrund.  Ordet syftar här till att man kategoriserar utifrån utseende och kopplar detta sedan till att människor utefter deras utseende och fysiska markörer anses tillhöra specifika geografiska platser. Detta har sina rötter i kolonialismen och den ”vetenskapliga” rastänkandets tid.

Känslan av att vara mellan eller utanför etablerade normer och föreställningar kring nationell och kulturell identitet kan också ses som en gemensam nämnare för dessa tre grupper. Här rör det sig om specifika kroppsliga markörer som gör att man blir nationellt eller etniskt exkluderad. Du blir alltså inte erkänd som hemmahörande i vare sig det västerländska som icke-västerländska, ”vita” eller ”icke-vita” sammanhang.

Att leva i ett mellanförskap kan ses som ett tillstånd där det finns en motsättning mellan kroppsliga markörer och kulturella uttryck. För att beskriva detta närmare kan man säga att det kan vara en upplevelse av att man uppfattas som ”invandrare” i Sverige men som ”svensk” utomlands. Det som markerar ens annorlundaskap och normbrytande svenskhet är ens utseende. Det är inte ovanligt att ”icke-vita svenskar” upplever att de inte är hemmahörande i deras uppväxtland och det är en effekt av den svenskhetsnorm som fortfarande  idag är förenad med

”vithet och med den idé som gör att man som icke-vit i Sverige alltid förväntas komma någon annan stans ifrån”. (Källa: Om ras och vithet i det samtida Sverige)

Är du med ”oss” eller ”dom andra”?

Jag kommer ihåg att när jag var yngre var det svårt för andra människor att riktigt greppa vem jag var och placera mig i ett fack. Jag hade ju erfarenheter av olika kulturer, är till synes mörkare än den vita normen som råder och flerspråkig . Jag kunde röra mig mellan två till synes motsatta läger i skolan då det var en uppdelning  mellan ”invandrarna” och ”svenskarna”  i min skola. Jag kommer såväl ihåg hur jag en dag fick frågan ”ska du vara med oss eller med dom andra?”. Men jag kände mig inte hemma hos varken ”oss” eller med ”dom andra”.  Jag ville inte behöva välja,  och förstod inte varför jag ens skulle behöva välja. Jag tyckte om känslan av att röra mig mellan de olika grupperingarna men kände mig nu tvingad till att välja en ”sida”.

Det var först när jag  mötte människor som också var blandade som jag kände mig riktigt ”hemma”. Att de förstod mig på ett sätt som andra inte gjort förut. Vi delade liknande erfarenheter och tankar, för vi hade liknande upplevelser och blivit ifrågasatta på liknande grunder. Jag kände mig sedd och hörd, mina erfarenheter och upplevelser blev  bekräftade och erkända.

Normen för vem som räknas som ”svensk” eller ”icke-svensk” medför i sin tur en ny typ av medvetande som är ett ifrågasättande av de rådande normerna för nationell, kulturell och ”raslig” gemenskap. Att ifrågasätta skapar en möjlighet att skapa en obestämbar lekfullhet  kring de ”rasliga”, nationella och kulturella gränsdragningarna. Hur detta uttrycks kan vara genom ett kontextbundet skiftande mellan att identifiera sig som det ena än det andra, ”svensk” eller ”icke-svensk”, ”vit” eller ”icke-vit”. Samtidigt är detta skiftande beroende av omgivningens bekräftande av själva positioneringen.

Att leva i ett mellanförskap avslöjar tyvärr att Sverige har misslyckats, för statistiskt sett är Sverige faktiskt mångkulturellt, mångreligiöst och ”mångrasligt”, men mellanförskapet säger annat.


Källa:

Om ras och vithet i det samtida Sverige

Det stora starka ”vi”

Ser du som läser detta mig som en av ”oss” eller en av ”de andra”? Om du svarar på den frågan, vilken uppdelning är det du utgår ifrån när du avgör om du och jag ingår i samma grupp eller ej? Hur rimlig eller orimlig är uppdelningen i sig, och i vilket sammanhang? Att dela upp människor i ”vi” och ”dom” har i historien och fortsätter än idag att skapa ojämlika maktförhållanden, legitimerar våld, samtidigt som den föder etnocentrism och rasism människor emellan. Tudelningen är således inte harmlös och kan därför innebära negativa konsekvenser för ”dom andra”.


Vad är egentligen drivkraften bakom denna kategorisering? Vad innebär det för effekter för de som kategoriseras som ”dom” i det Svenska samhället? Ovanstående tudelning, det vill säga att ”invandrare”  i Sverige som kategoriseras som ”dom” blir oförenligt med, och kategoriseras som en grupp vilka representerar det motsatta till att vara ”svensk”. Konsekvensen blir också att grupperna inte är likvärdiga. Det rör sig alltså om en ojämlik maktordning mellan de olika grupperna och tudelningen fungerar också som en central funktion i ett samhälles makt-och dominansrelationer förklaras det på Antirasistiska akademin.

Att kategorisera i vi och dom

En av människans mest grundläggande processer är kategorisering. Det kan vara människor som saker eller företeelser. Varför? Människan kategoriserar för att förstå sin omvärld, likaså sig själv och sin plats i världen. När vi kategoriserar människor skapas dock en uppdelning –  ”vi” och ”dom”. I  boken Andra män: maskulinitet, jämställdhet och normskapande förklaras det att kategoriseringen är inte statisk, den skapas och omförhandlas till gällande kontext .  ”Vi” ses som det normala, det vill säga måttstocken som man mäter ”dom” (läs avvikande) mot.

Thomas Hylland Eriksen, professor i antropologi ställer sig frågan i boken Rötter och fötter. Identitet i en föränderlig tid,  hur man skapar en stark vi-gemenskap. Hur går det till?  Att ha gemensamma erfarenheter, gemensam religion eller gemensamt språk menar han är inte tillräckligt för att skapa ett starkt ”vi”. Att ha samma anatomi (kön eller hudfärg) ser han inte heller som tillräckligt, likaså när det kommer till att bo på samma ställe. Det krävs mer än så.

Vad som kan påverka en hel del är om man har ett gemensamt projekt där gruppmedlemmarnas insats är väsentlig, och kan man då även åberopa en gemensam fiende – Bingo!

Att ha ”en Annan” som hotar att förstöra planerna är således något som skapar en stark vi-känsla. Denna solidariska vi-känsla varar så länge en kan frammana fienden. Om fienden inte hålls intakt och blir otydlig leder det i sin tur till att vi-känslan också försvagas.

Men ”vi”  är beroende av att det finns ett ”dom”. Det man gör är att etablera en gräns, vilken alltid är under press. Intressant nog är att gränserna inte är omöjliga att förändra, de kan inskränkas men även utvidgas i fall då situationen kräver det. Det interna vi:et växer sig starkare ju starkare pressen utifrån är. Det är när det är som mest som står på spel som ”vi-gemenskapen är i sitt esse”.

Men vad har det då historiskt som i nutid inneburit för konsekvenser av att kategorisera i ”vi” och ”dom”?

Postkolonial teori  –  begreppet de Andra

I Sverige  kategoriserar man människor som  ”svenskar” eller ”invandrare”. Begreppen används för att beskriva och karaktärisera landets befolkning. Effekten av en sådan tudelning – ”vi” och ”dom”, använder sig ofta av etniska kriterium för att då ”välja ut” vilka som ska få ingå i gruppen ”svenskar” och då också ingå i vi-gemenskapen. De som inte väljs ut representerar således resten och hamnar därmed inom kategorin ”dom”.

Inom postkolonial teori använder man sig av begreppet ”de Andra”  för att analysera denna relation och beskriva ”hur koloniala och rasistiska förståelsemönster skapade de koloniserade folken som kolonialmaktens motpol

Ett exempel på hur imperier konstruerar sin motpol är det fenomen som professor Edward Said döpte till ”Orientalism” i sin bok med samma namn. Här var det de Europeiska kolonialmakterna som med sig själva som utgångspunkt hittade på ”Orienten”, en region som inkluderade allt från Egypten till Japan, men vars invånare ändå antogs ha gemensamma egenskaper vilka stod i motsatsförhållande till de europeiska. Närmare bestämt tillskrev man indirekt européer positiva egenskaper. Detta genom att tillskriva ”orientalerna” negativa egenskaper, och sätta dessa förmodade orientaler (”dom”) i motsatsförhållande till européerna (”vi”).  Med avstamp ur detta karaktäriseras även olika former av etnocentrism och rasism av ett ”vi” och ”dom”-tänkande.

Litteratur:

Eriksen, Thomas Hylland (2004). Rötter och fötter. Identitet i en föränderlig tid. Nora: Nya Doxa.

Varför vill ”sverigevännerna” splittra Sverige?

Skrupelfria ”sverigevänner” visar än en gång sin rätta sida när de genom lögner och insinuationer gör allt för att splittra landets befolkning och hetsa oss mot varandra. Denna gång är det ett slarvigt tillverkat mem som ska slå in ytterligare kilar i samhället genom att utnyttja en 12-årig flickas tragiska död.


Knappt har vi lyckats ta in det fruktansvärda som hände en familj i Botkyrka, när deras 12-åriga dotter sköts till döds natten till söndagen den 2 augusti, förrän en kreativ surfplattekrigare skapat ett mem syftat att gräva skyttegravarna mellan ”vi” och ”dom” ännu bredare och djupare.

Bilden, som är uppdelad i två halvor, föreställer Sergels Torg vid två olika tillfällen. Den övre bilden visar ett i princip tomt torg, medan den undre visar samma torg, nu fyllt av en myllrande folkmassa. Den medföljande texten lyder ”Sergels torg när en 12-årig flicka blir mördad i Sverige/Sergels torg när en kriminell knarkare blir mördad i en annan kontinent”.

Självklart är det inte sant. Den övre bilden är sannolikt tagen 2012, då föreställningen ”Tribadernas Natt” spelades på Stadsteatern, medan den nedre har hämtats från demonstrationerna efter terrordådet på Drottninggatan. Detta konstateras ganska omgående i Facebookgruppen Källkritik, fake news och faktagranskning och behöver inte redogöras för närmare här.

Det jag istället börjar tänka på är vilka ”vi” och ”dom ” är i den här bilden. Bilden anklagar inte kriminella invandrargäng, den demoniserar inte ensamkommande ”migrantmän” eller vänder sig mot religionen islam. Den ifrågasätter inte ens demografin.

Istället pekar den med ett anklagande finger – J’accuse! – och hävdar att vi känner större samhörighet med ”kriminella knarkare i utlandet” (det antas att mem-författaren syftar på George Floyd, vars död blev den utlösande faktorn för de landsomfattande demonstrationer under parollen ”Black Lives Matter” som t o m fick internationell spridning) än en 12-årig svensk flicka.

Att jag inte kunnat scrolla igenom mina sociala medier utan att gång på gång läsa hur chockerade och ledsna alla är över det inträffade spelar mindre roll här – det är idén om att ingen bryr sig som är det viktiga. Känslan av att vi som är de andra saknar förmåga att se om vårt eget hus är A och O för ”sverigevännernas” existensberättigande.

Minsta misstanke om att vi också är bekymrade över yrkeskriminellas till synes obehindrade framfart skadar deras trovärdighet. Den enkla insikten om att vi också ser den bristande integrationen som ett problem kan omkullkasta många ”sverigevänners” försök att särskilja dem från oss. Att vi i mångt och mycket delar deras problembild (men ser andra orsakssamband och lösningar) är något som de hela tiden måste distansera sig ifrån genom att ljuga och sprida falsk vittnesbörd. Exempelvis genom hafsigt i panik tillverkade memer i PicCollage.

Om de ändå kunde lägga lite energi på att göra det snyggt, åtminstone.

Statsministern faller i fällan att tala om etnicitet

I SVT Agenda häromkvällen intervjuades statsminister Stefan Löfven. På frågan om han kopplar samman invandringen med kriminaliteten svarar statsministern att ”om du sätter dit människor som är födda i Sverige under samma förutsättningar så får du samma resultat”. Varför är det farligt att anamma retoriken om ”invandrare” och ”svenskar”?


Jag vill inleda med att säga att jag förstår poängen som statsministern vill göra. Men, uttalandet ger alla s k ”sverigevänner”, som jag brukar kalla sverigehatare, vatten på sina kvarnar.

Uttalandet intensifierar det stora sociala mediedrev som redan finns. Uttalandet riskerar också att öka det redan ansträngda debattklimatet och den polarisering, som redan är stor.

De arga, anonyma tangentbordskrigarna har gått i taket över att Löfven uttrycker att ”invandrare” och ”svenskar” är av samma skrot och korn. Även mer seriösa aktörer i debatten reagerar kraftfullt mot hur Löfven pratar om brottslighet, ”invandrare” och ”svenskar”.

Jag är övertygad om att Löfven har goda avsikter med det han säger. Han poängterar att de likheter och olikheter som finns hos oss människor i Sverige finns där oavsett varifrån vi eller våra föräldrar kommer ifrån, eller vilken tro, eller icke-tro, vi har.

Jag anser dock att Löfvens uttalande är kontraproduktivt. Vi vet redan att riskfaktorerna för att falla i kriminalitet inte innefattar etnicitet. Däremot finns det mängder av andra riskfaktorer. Dessa riskfaktorer har jag avhandlat flertalet gånger här på Motargument.

I debatten pekas invandrare ut som kriminella mot bakgrund av ursprung

Löfven faller i intervjuarens fälla att dela upp människor i ”invandrare” och ”svenskar”. Tyvärr gör debatten allt som oftast gällande att det är etnicitet som är avgörande. Även människor som inte är sverigehatare eller rasister använder sig av den retoriken.

När vi hänfaller åt att tala i termer som ”invandrare” och ”svenskar” så ser vi att vi har lurats in i fällan att rätta oss efter populisters och rasisters spelregler.

I intervjun nämner Löfven fattigdom, utanförskap, sysselsättning och skola som orsaker till kriminalitet i de utsatta områdena.

Löfven har, efter stormande kritik, utvecklat sitt resonemang och formulerat ett långt inlägg på Facebook. För mig blir det ännu tydligare vad han faktiskt vill säga. Och för mig räcker detta Facebook-inlägg för att jag ska vara OK med hans förklaring om att riskfaktorerna inte innefattar etnicitet, hudfärg eller religion:

”Det är inte hudfärg eller etnicitet som avgör, utan samhörigheten med samhället och upplevelsen av att sakna framtidsutsikter”. (Källa: Stefan Löfvens FB-inlägg)

Problemet är att skadan redan är skedd.

Det människor kommer att minnas är att han talade om ”invandrare” och ”svenskar”. Dessutom finns artiklarna i diverse nättidningar kvar för alltid. Detta i sig betyder att effekterna av skadan kommer att fortleva.

Vi får inte glömma att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Detta är inget nytt. Men vad är orsakerna?

Grundar sig orsakerna i etnicitet, ett näst intill urvattnat ord som i princip ersatt ordet ”ras”, och är brottsligheten i så fall ett resultat av invandring?

Riskfaktorerna är såväl individbaserade som generella. Gemensamt för faktorerna är att de inte innefattar geografiskt ursprung eller religion. Däremot innefattar de bl a psykisk ohälsa, socialt och genetiskt arv, uppväxtförhållanden, socioekonomi, missbruksproblematik, integration, segregation, trauma kopplat till t ex förhållanden i ursprungslandet, diskriminering, kön och ålder.

Bland riskfaktorerna finner vi alltså inte etnicitet eller religiositet/ateism. Det finns inte heller stöd i svensk forskning att s k ”kulturkonflikter” är en riskfaktor.

En sak som vi gärna ”glömmer bort”, eller ärligt faktiskt inte vet, är att människor med invandrarbakgrund diskrimineras i alla led i rättsprocessen. Det finns forskning och statistik på att människor med invandrarbakgrund diskrimineras i polisens operativa verksamhet, i den brottsutredande processen och i den dömande processen.

De av oss som blir upprörda över faktumet att det inte spelar någon roll vilken etnicitet eller religion du har när det kommer till brottsbenägenhet är rasister.

De av oss som tror att ”svenskar” begår mindre brott pga sin etnicitet eller religion är rasister.

De av oss som tror att invandrare begår fler brott pga sin etnicitet eller religion är rasister.

De av oss som förstår varför invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken och att det inte har med etnicitet eller religion att göra är inte rasister.

Svårare än så är det inte!

Statsministerns avsikter med uttalandet är goda, men uttrycket blir fel.

Det är beklagligt att statsministern använder sig av samma ordval som populister och främlingsfientliga. Vi kommer aldrig ifrån att det är individer som begår brott, inte deras etnicitet eller religiösa tillhörighet. Att kategorisera människor i ”invandrare” och ”svenskar” så som många av oss gör  hjälper inte. Det som händer är istället att avstånden i samhället blir längre och det ovärdiga ”vi och dom” lever kvar och förstärks.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Featured image attribution: Photo by Victor Svedberg. Attribution-NoDerivs 2.0 Generic (CC BY-ND 2.0)