Sverigedemokraterna påstår att kriminalpolitiken har gått åt fel håll de senaste decennierna. De menar att offret har hamnat i skymundan och gått från huvudrollsinnehavare till statist. Fokus har flyttats från brottsoffren och brottslingens vård och rehabilitering numera är det enda viktiga. Det stämmer inte.
När Sverigedemokraterna på sin hemsida skriver att ”Det brottsbekämpande arbetet har de senaste decennierna varit eftersatt och inte särskilt framgångsrikt”…finns det all anledning att höja på ögonbrynen. Menar de att inget har gjorts eller att inget har hänt överhuvudtaget? För det har det verkligen gjort.
”Gärningsmannen stjäl showen”
Viktimologi, dvs. läran om (brotts)offer, är sedan 1970-talet en etablerad gren inom kriminologin, och intresset för brottsofferfrågor fortsätter att öka. Under 1900-talets första hälft var offret, även kallad målsägande, den som behövde se till att åtal väcktes, samt blev tvungen att föra sin egen talan och driva sin sak (Nilsson, B. Brottsoffer, s. 26, ISBN 91-89140-27-3).
Idag ser situationen helt annorlunda ut. Fler brott faller under allmänt, och inte enskilt, åtal. Det är samhället och inte offret som ser till att rättvisan har sin gång, och straffen har skärpts ordentligt under de senaste decennierna. Brottsofferjouren (BOJ.se) har skrivit en utmärkt och lättläst text om utvecklingen de senaste 30 åren, något som jag dock vill tillägga är att de inte nämner den nya graden ”synnerligen grovt” som ytterligare höjer straffvärdet gällande misshandel.
”Samhället bryr sig inte om brottsoffren”
Brottsoffrens roll har aldrig varit starkare än idag, oavsett vad Sverigedemokraterna påstår. Brottsoffermyndigheten (BrOM), som inrättades 1994, med syftet att ”främja brottsoffrens rättigheter, behov och intressen” är unik. Det finns ingen motsvarande myndighet i världen. Många länder har statlig brottsskadeersättning, men ofta inte lika välutvecklad.
Sedan 1988 kan offret få ett målsägandebiträde under vissa förutsättningar. De fungerar som en advokat (och är oftast det), och tar tillvara offrets intressen. Detta är helt kostnadsfritt för offret, staten betalar målsägandebiträdets lön. Lagen om målsägandebiträden var en milstolpe när den kom, och något som vi ska vara mycket stolta över.
Polisen är — när en anmälan upprättas — skyldig att fråga om du behöver brottsofferstöd och om du vill ansöka om kontaktförbud. Möjligheten att få kontaktförbud har utökats, och beroende av hotbilden finns fyra olika varianter. Offret har möjlighet att få bo kvar i sin egen bostad om kontaktförbudet gäller en hushållsmedlem. Olaga förföljelse (mer känt som stalking) är en brottsrubricering som är relativt ny. Tidigare klassades stalking ofta som ofredande, men olaga förföljelse är ett grövre brott med högre straffvärde.
”Öga för öga?”
Att utsättas för brott är ett trauma som sätter spår, det vet jag av egen erfarenhet och jag skrev om det i en krönika. Blir man dessutom inte trodd, tagen på allvar och/eller illa behandlad skapar det ytterligare ett trauma, det som kallas för sekundär viktimisering. Det är av yttersta vikt att alla delar i rättsprocessen arbetar för att ”skadereduceringen” ska fungera så bra som möjligt. Då har vi kommit en bit på vägen.
Men hur får ett brottsoffer upprättelse? Sverigedemokraterna skriver i sitt kriminalpolitiska program att de är anhängare av den absoluta straffrätten, samt nämner tre av dess principer. Vad de inte skriver är att den även inkluderar bl.a. vedergällningsteorin, där straffet inte har något syfte att rehabilitera. Det handlar bara om att tillfoga brottslingen lidande för ett begånget brott. Öga för öga, tand för tand.
Straffet ska stå i proportion till det begångna brottet, men hur högt ska straffet vara för att ett offer ska kunna känna sig nöjt med det? Sverigedemokraterna skriver om skärpta straff, men hur stränga ska de vara? Jag upplever att Sverigedemokraterna vill att vi ska låta känslorna ta över. Och att vi ska känna att ett brottsoffer inte kan få upprättelse på något annat sätt än ett mycket hårt straff för gärningspersonen.
”Det laglydiga offret”
Sverigedemokraterna utger sig för att ‘värna om brottsoffren och de laglydiga medborgarna’. Men vilka är dessa? Vem blir ett brottsoffer? Och finns det offer som är lite ‘finare’ än andra? Det finns ett otal risk- och skyddsfaktorer som vi måste ta med i beräkningen, för det här är mycket komplicerade problem.
De laglydiga medborgarna, som Sverigedemokraterna säger sig värna om, är de som kan klassas som ”idealiska” offer. Den norska kriminologen Nils Christie har ställt upp sex kriterier för det idealiska offret:
- Offret är svagt
- Offret är involverat i en respektabel aktivitet
- Offret är på väg till eller från en plats som han eller hon inte kan förebrås för
- Gärningsmannen är i överläge och kan beskrivas i negativa termer
- Gärningsmannen är okänd för offret, utan relation till offret
- Offret har tillräckligt med inflytande för att kunna hävda sin ”offerstatus”
En majoritet av brotten begås av en liten del av befolkningen. De som är (eller kommer att bli) brottsoffer utgör av de en liten del av befolkningen. Enligt en studie från BRÅ utsattes ca 5 % av befolkningen för ungefär hälften av alla brott. Och har någon utsatts för ett brott ökar risken att det sker igen, s.k. upprepad utsatthet. Det är i regel inte slumpen som styr, även om man gärna vill tro det.
En riskgrupp är invandrare. Utländska medborgare har en högre risk att utsättas för våldsbrott. Andra generationens invandrare, med en eller båda föräldrarna födda utomlands, har en överrisk för att utsättas för våld. Naturaliserade medborgare — de som sökt och fått svenskt medborgarskap — har också en viss överrisk för att bli offer för våld eller hot om våld. För personer som har behållit sitt utländska medborgarskap (bosatta i Sverige) finns ingen skillnad jämfört med dem som har svenska föräldrar (Ekbom, Engström & Göransson. Människan, brottet, följderna. Kriminalitet och kriminalvård i Sverige. s. 330, ISBN 978-91-27-13244-3).
”Ger man sig in i leken…”
Människor som inte är laglydiga medborgare löper en högre risk att utsättas för brott. Värnar Sverigedemokraterna om t.ex. den prostituerade kvinnan som blivit våldtagen? Hells Angels-medlemmen som skjutits när en narkotikaaffär gått snett? Den misshandlade narkomanen? Killen som ‘kaxar sig på fyllan’ och blir slagen i ansiktet? Eller gäller parollen ”den som ger sig in i leken, får leken tåla”? Det verkar som att SD:s partiprogram anser att det bara är vissa ‘idealiska’ brottsoffer som förtjänar hjälp, stöd och upprättelse. Om så är fallet uppstår en prekär situation, där en rättighet förvandlas till ett privilegium.
Brottsoffren har en roll som räknas idag, trots att Sverigedemokraterna påstår det motsatta. Som jag nämnt ovan så fortsätter intresset att växa. En ökad allmän debatt kring brottsofferfrågor, en minskad tolerans mot brottslighet och en högre anmälningsbenägenhet har hjälpt till att lyfta fram offrets rättigheter och behov. Det var inte bättre förr.
Louise H. — kriminologstuderande
Motargument 