Etikettarkiv: hijab

Slöjan har olika betydelse

Journalisters okunskaper gällande muslimer och religionen islam har i en hel del fall orsakat en än större islamofobvåg som konsekvens.
Till exempel kan man läsa tidningsartikeln ”Befriade sig från ett liv med slöja” publicerad i DT, Dalarnas tidningar den 13:e maj 2013.

Design by Ida Dzanovic & Photoshop: Amela Dzafic.
BILD: Design by Ida Dzanovic & Photoshop: Amela Dzafic.

I den artikeln beskrivs en iransk kvinnas personliga upplevelse av sin väg från den religiösa regimen i Iran till Sverige och allt som hon kände sig tvungen att utföra enligt regimens förtryckande krav.
Naturligtvis är vi många som känner medlidande och solidaritet med personer som flyr från sina hemländer, från liknande förtryck i bl.a. diktaturer och/eller religiösa regimer.

När liknande artiklar försöker sammanfatta och beskriva några enstaka individers öden framkommer en tydlig oförmåga att göra åtskillnad mellan religion globalt och den iranska religiösa regimen.

I texten i DT finner man ytterligare problem: Generalisering av en religiös grupp, vilket kan vara en huvudentré till ökade fördomar, förstärkta elakartade stereotyper och till hat.

I samband med artikeln publiceras en ”faktaruta” med rubriken ”Slöjan i det muslimska samhället” och just där, genom extremt slarvig generalisering, uppges några fakta om slöjor ur den iranska regimens perspektiv, som om vore det plötsligt gällande för hela världens samtliga muslimska kvinnor. Slöja är, enligt den här ”faktarutan” enbart tvång, förtryck och en metod att kontrollera kvinnor — vilket är långt ifrån verkligheten och fakta.

Vi förnekar inte faktum att det finns kvinnor i Iran som är tvungna att bära slöja, men när man talar om ”det muslimska samhället” då existerar enorma variationer bland muslimska kvinnor och deras orsaker till att bära slöja. En del ser sin slöja som personlig, som en del av deras mode, image, klädstil. Som ett klädesplagg som de har blivit van vid och ser det som egen varumärke. En del ser på sin slöja som feminism; —”Min kropp är bara för mig” och på så sätt protesterar mot exponering av kvinnokroppar. Slöja är ibland en traditionell och ibland kulturell grej, utan att nämna en hel religions bemärkelse. Kort sagt, orsaken till att bära slöja varierar från kvinna till kvinna — liksom det är skillnad från land till land och mellan olika regioner.

Faktum är att olika grenar av islam i Saudiarabien, Indonesien och Bosnien visar upp drastiska olikheter inom sina detaljer, tolkningar och former. Men allt sådant försvinner i den här ”faktarutan” och samtliga muslimska kvinnor världen över sätts till att vara under tvång, press och bli viljelösa. Slöja är, enligt textens ”faktaruta” det som den iranska regimen förklarar och definitivt inte det som vi kan se på gatorna i Istanbul, Sarajevo, Skopje, Tirana, London, Madrid eller New York.

När du i framtiden läser liknande ”faktarutor” eller artiklar så borde du inse varför hatbrott mot muslimer har ökat, då beslöjade kvinnor allt oftare utsätts för aggressiva trakasserier och ibland även attacker. Deras slöjor slits utav dem, av personer som verkar föreställa sig att de utför en välgärning, i ”kampen för andras människors frihet”. Kvinnor som bär slöja (oavsett deras anledning) blir bespottade som ”antidemokrater”, ”regimanhängare” eller ”dem som bär på sig symbol för kvinnoförtryck”.

Med sådan desinformation i medierna är det inte svårt att se hur intoleransen, hatbrott och fördomar har fått sina framgångar.

Myter om muslimer: kvinnor och islam

Myter om islam. Hämtad från regeringens utredning 2012:74:

Myt”Till de stränga reglerna i islamska samhällen hör de som förtrycker och diskriminerar kvinnor (genom barnäktenskap, tvångsäktenskap, slöjkrav, hedersregler etc.)”.
Symbol venus
Foter / CC BY-SA

SVAR: Det råder knappast någon tvekan om att en mycket stor grupp inom islam, sannolikt majoriteten, har en syn på relationen mellan män och kvinnor som avviker från den officiella svenska. Samtidigt bör framhållas att den syn på jämställdhet mellan kvinnor och män som gäller i dag i Sverige är av ganska modernt snitt. Kvinnorna fick rösträtt först 1921, föräldraförsäkringen infördes 1974 och jämställdhetslagen 1980 för att nämna några exempel från utvecklingen mot ökad jämställdhet. Ännu återstår mycket innan man kan hävda att vi i Sverige lever i ett jämställt land.

Bowen noterar just att det i väst finns en kritik mot islam för att den inte delar våra värderingar med avseende på till exempel homo-sexuella och förtryck av kvinnor. Men minnet är kort, påpekar han. För bara en generation sedan dominerade en patriarkal syn på familjen och homofoba föreställningar. För ett par generationer sedan hade franska kvinnor inte rösträtt och inte samma rätt till ägande som män. Muslimska kvinnor i stora delar av världen hade lättare att få skilsmässa än europeiska kvinnor. Amerikanska pro-testanter och amerikanska muslimer är lika negativa till homo-sexualitet. Skillnaden, i varje fall i USA, går inte mellan islam och väst utan mellan mer eller mindre konservativt religiösa (Bowen 2012:58).

Men Sverige har som sagt nått längre än något muslimskt land när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män, både vad gäller lagstiftning och social praktik. Det finns också muslimer i Sverige som har svårigheter att acceptera den svenska jämställdhetssynen. Men som jag tidigare har redovisat finns en tydlig utveckling från första generationens invandrare till deras barn. Många i den unga generationen anammar viktiga delar av den svenska jämställdhets-synen utan att överge sin muslimska tro och uppfattar till och med att den är väl förankrad i islam.

Det är inte bara muslimer i Sverige och andra europeiska länder som i detta avseende omtolkar islam. Det förekommer en internationell inomislamsk debatt om jämställdheten. I flera muslimska länder anser en majoritet att kvinnor ska ha samma juridiska status som män och kunna välja yrke utanför hemmet.

Kritiken riktas således mot den patriarkala ordningen inom islam och inte mot islam i sig. Skulden för de kvinnofientliga bestämmelserna läggs, som jag har nämnt, till största delen på det manliga tolkningsföreträdet och de patriarkala sociala strukturernas påverkan på tidigare tolkningar och lagar. En del menar att detta strider mot Muhammeds grundläggande tankar och att han i själva verket var pionjär på jämställdhetsområdet. De framhåller att de regler som i dagens samhälle kan uppfattas som reaktionära, som att kvinnor bara får ärva hälften av männen, vissa regler för skilsmässa, mäns rätt att ha upp till fyra fruar etc, i själva verket innebar förbättringar av kvinnors villkor när de infördes. En muslimsk feministisk organisation som driver dessa frågor är Sisters of Islam i Malaysia. De och andra kvinnorättsaktivister i muslimska länder arbetar på flera fronter för att få en omtolkning av Koranen till stånd. Framstegen har hittills varit begränsade men kan ändå skönjas. Ett exempel är att flickor trots protester från många konservativa muslimska män har fått tillgång till utbildning. I dag utgör flickorna över hälften av eleverna i en majoritet av muslimska länder och få muslimska ledare med självaktning skulle i dag motsätta sig kvinnors rätt till utbildning (Fazlhashemi 2008:81-115).

En fråga som har diskuterats livligt i många länder är muslimska kvinnors och kanske framförallt flickors användning av huvudduk. Störst uppmärksamhet har beslutet i Frankrike den 15 mars 2004 fått om att förbjuda ”iögonfallande tecken” på religiös tillhörighet i allmänna skolor. Förbudet omfattar inte bara huvuddukar utan även judiska kippor, stora kristna kors och sikhiska turbaner, men det råder knappast någon tvekan om att beslutet riktade sig mot muslimska slöjor. Liknande regler har införts i flera andra europe-iska länder och har diskuterats även i Sverige.

Synen på huvudduken varierar med kulturell kontext. I Sverige, liksom i flera andra europeiska länder, associeras huvudduken främst med kvinnoförtryck och svårigheter för muslimska kvinnor att få jobb. För muslimska kvinnor används huvudduken ofta i protest mot utländskt styre (till exempel i Algeriet på 1950-talet) eller i opposition mot det tryck som förekommer från majoritets-samhället (Roald 2009). Det ska understrykas att även när det gäller slöja förekommer en omfattande inomislamsk debatt. Unge-fär hälften av muslimska kvinnor i Frankrike stödde förbudslagen när den infördes, vilket visar på den muslimska splittring som finns (Bowen 2012).

Det kan vara av intresse att notera att en av de händelser som låg bakom den franska lagstiftningen 2004 var när systrarna Alma och Lila Lévy kastades ut från sitt gymnasium därför att vägrade ta av sig sina huvuddukar. Deras föräldrar var inte religiösa, pappan var ”jude utan gud”, mamman berber från Algeriet, döpt i katolska kyrkan men inte utövande. Flickorna hade nyligen konverterat till islam. Pappan konstaterade att han inte försvarade huvudduken men väl sina barns rätt att gå i skolan. Beslutet att bära huvudduk var deras eget (Wallach Scott 2010:32).

I en bok som publicerades i Frankrike 2004, L’une voilée, l’autre pas (Den ena beslöjad, den andra inte) diskuterade två muslimska kvinnor, Daïda Kada och Dounia Bouzar, den ena med och den andra utan huvudduk, om förbudsförslaget. De intervjuade också ett antal unga kvinnor. De kvinnor och flickor som bär huvudduk och som intervjuas i boken uppger alla att beslutet att bära huvud-duk var fritt och en del av deras personliga sökande. En del uppgav till och med att användningen av huvudduk innebar en kamp med släkt och vänner, precis som för systrarna Lévy (Wallach Scott 2010:124-129).

Några ord om hijab och hucklen

 

 

 

 

 

 

 

”Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den.
Då gick jag till min älskade och sade: Se och känn!
Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut
,
Och när hon lyfte ögat hade häggen blommat ut.”

/Alf Henriksson

Att kalla hijaben osvensk, tyder på en stor okunskap om svensk kultur och svensk historia. Huvudduken, den s.k. slöjan, kluten eller hucklet, som det kallades i Sverige, är en del av den svenska kulturen. Visste ni till exempel att det ligger ett svenskt hijabmuseum på Söder i Stockholm, nära Slussen?

På Almgrens sidenväverier  kan man se de huvuddukar, eller klutar, som tillverkades för kvinnor av olika stånd och rang i samhället. Att tillverka och sälja klutar var väveriernas främsta inkomstkälla. 75.000 hijaber… nej förlåt klutar, tillverkade de varje år under slutet av 1800-talet.

Min mormor berättade att när hon var liten, runt första världskriget, gick fortfarande folk på skånska landsbygden klädda i huvudukar, sjalar.

Skälen till varför man gick klädd i klut var lite olika. Man gick klädd i klut av vana eller för att man tyckte det var snyggt. Men många bar det också eftersom om man var man en ärbar gift kvinna skulle man dölja håret. Så var det ju förr i tiden, på 1800-talet. Min mormors mor, Ida, vistades i princip aldrig ute utan klut på huvudet. Hon dog 1947.

Fast min mormors mor tillhörde nog de sista som ansåg att man var tvungen att bära klut för att vara en ”ärbar” och riktig kvinna. Under 1800-talet förändrades synen på kluten gradvis och det blev mer frivilligt att bära den.

Konventioner och huvudduk

Då Idas föräldrar var unga, 1800-talets mitt, var huvudduken inget val, utan ett tvång, i Skåne. En huvudduk på en kvinna signalerade inte bara att man var ärbar gift kvinna, utan den visade även rang och status i samhället.

Jag citerar en sida om skånsk folkdräkt:

”Från Ingelstads härad skriver Bruzelius: ”En högst owanlig bröllopssed bestod deri att brudgummen efter bröllopsmiddagen afklippte brudens långa hår, och, då den unga paret lagt sig, fäste mannen i gästernas närwaro på hennes hufwud den så kallade kluten, den gifta kvinnans hufwudbonad, med hwilken hon borde sofwa bröllopsnatten.”

Under folkdräktstiden (fram till omkring 1850) ansågs det som en stor skam om en gift kvinna visade håret. Däremot kunde hon medverka i skörden iklädd endast huvudbonad, kort överdel (blus) och särk. Och om sommarens vindar är nyckfulla och som andra underkläder inte förekom, kunde det skymta sådant som vi idag anser omoraliskt. Men den skördeklädda allmogekvinnan var högst anständig. Hon visade inte håret! Det var ju bara håret den gifta kvinnan inte fick visa.

Den unga flickans stora stolthet och prydnad för att locka friare var följaktligen ett långt hår flätat eller lindat med vackra band eller annan hårutsmyckning.

Det där med klädsel var viktigt förr. Den vita färgen var dygdens färg. En del kvinnor ansågs inte ärbara, till exempel de som fött barn utom äktenskapet. Då fick de bära en annan färg på huvudduken. Nämligen den skamliga färgen rött. De fick inte gå barhuvade som ungmöerna, och inte bära den huvudduk som gav de gifta kvinnorna status, utan fick bära en röd!

Dessutom skulle kvinnor knäppa sina kläder från vänster sida, inte höger. En sed som lustigt nog lever kvar ännu.

Kvinnors hår ansåg speciellt viktigt att kontrollera.

Domstolsprotokollen är en givande läsning. Det nämns ganska ofta att en kvinna ansetts klä sig utmanande genom att ta av sig huvudduken.

Kyrkligt stöd för tankarna om kvinnans hår fanns. För att inte locka männen omkring dem att bli otrogna skulle kvinnorna dölja håret. De ogifta kvinnorna fick visa håret, dock uppsatt och/eller flätat. Då de var med andra ogifta män kunde håret visas ibland. Allt i enlighet med Paulus ord i Nya testamentet om att kvinnor inte ska uppträda barhuvade då de utövar sin tro:

En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud. Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad.” (1 Kor 11:4-6) Eller: ”En man behöver ju inte ha något på huvudet eftersom han är en avbild och avglans av Gud. Men kvinnan är en avglans av mannen, ty mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen, och mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen. Därför måste kvinnan på huvudet bära ett tecken på sin rätt för änglarnas skull. /…/ Döm själva: passar det sig att en kvinna ber till Gud barhuvad?” (1 Kor 11:4-6)

hijab

Vad ska man då säga om bruket av burkor och sjalar i islam, som så många är rädda för och kallar osvenskt.

Det är exakt samma sak, varken mer eller mindre, än den svenska huvudduk vi pratat om ovan.

En del bär hijab av religiösa skäl, en del pga konventioner att man ”bör” gå klädd så,  medan andra mer beter sig som de svenskar som mot slutet av förra seklet bar huckle för att de gillade det, eller som de miljöpartister som på 70-talet ville markera samhörigheten med bondesamhället genom att bära huckle.

Även muslimers hucklen har en mer otrevlig bakgrund, precis som ursvenska hucklen, det ska medges. Lika lite som vi kan blunda för bakgrunden till svenska traditioner för att dölja kvinnors hår, bör vi förneka att samma finns i andra kulturer.

Det finns islamska fundamentalister som motiverar hijabtvång med koranens sura 24:30 där det står att rättrogna kvinnor ska ”behärska sina blickar och akta sin lem och ej visa sina behag undantaget vad som alltid är synligt därav. Och de må kasta sin slöja över sin barm och ej visa sina behag annat än för sina män eller sina fäder eller sina mäns fäder.” I en annan sura, 24:59, står även att kvinnor ska ”svepa sina kläder omkring sig”. Detta är en motsvarighet till Paulus ord om att kvinnan ska dölja håret. Ett som en del muslimer anser gör att det finns tvång i att använda burka eller huvudduk.

Men att det är så i vissa länder betyder inte att det är så överallt.

Dessutom är det här med hijab en modesak mer än något annat. Om man reste nere i Turkiet, Egypten, Marocko eller Cypern på 60-talet var det ganska få kvinnor som gick i hijab. Det betydde inte att kvinnan var ”friare” då. Tvärtom!

Hur som helst. Precis som kristna kvinnor i Sverige runt 1900 började tycka att det var lite konstigt att tro att en gud kan ha intresse av att reglera hur män och kvinnor klär sig, är det något muslimer också börjar fundera över.

Det betyder inte att alla ratar hijaben. Hijaben är bara ett klädesplagg.

Kort sagt kan man inte dra alla över en kam. Skälen till varför folk bär de kläder de bär är många olika.

Förnuft istället för rädsla

Användandet av huvudduk är lika svenskt som svensk midsommar, köttbullar och knätofsar, så själva bruket av sjal är inget att vara rädd för. Minst av allt om man gillar folkdräkter!

Det som skiljer folkdräkt-kulturen från den religiösa vanan att använda hijab, eller de flesta svenskars syn på det här med huvud och hår för ca 130 år sen, är att vi övergett tron att man måste följa konventionerna om hårklädsel. Våra konventioner ser annorlunda ut idag. Idag handlar våra konventioner om att man ska raka bort hår under armhålorna, på benen och runt könet, om man är kvinna, för om man inte gör det är man snuskig.

Vi kan visa att ingen människa BEHÖVER klä sig på ett speciellt sätt. Eller klä av sig för den delen. Det är en viktig fråga som vi bör lyfta fram ännu mer anser jag.

Hur som helst är en sak säker:

Att rycka bort klädesplagg från en kvinna är lika mycket övergrepp och tvång som att tvinga dem att bära ett klädesplagg.

Till och med i de fall någon anser att de måste klä sig på ett visst sätt för att passa in, är det ett övergrepp att påtvinga folk en annan klädsel. Eller att man vill förbjuda grupptryck. Att en del människor pga mode, kultur, religion eller kanske grupptryck väljer att bära huvudduk, rakar sina kön eller armhålor eller går i högklackat är inget man ska eller ens kan reglera i lag!

Stoppa antisemitismen och muslimhatet i Malmö!

Malmö är en stad som har stora problem. Hatet och rasismen har här, kanske mer än i de flesta andra städer, kommit upp till ytan under de senaste tio åren. Värst ute är judarna och muslimerna. Dessutom finns det grupper som vill elda upp hat mellan just judar och muslimer. Därför frågar vi oss: är det inte dags med kombinerade kippa och hijabvandringar i Malmö.

Både judar och muslimer utsatts för grovt hat, och attentat, de senaste tio åren i Malmö. Det har gått så långt att hatbrott med religiösa motiv är mer än dubbelt så vanliga i Malmö som i Stockholm eller Göteborg.

Antisemitiska attacker

När det gäller de antisemitiska attackerna har det blossat upp en internationell debatt om hatet. Obama skickade till och med ett särskilt sändebud till staden, Hannah Rosenthal, för att övervaka situationen för stadens judar.

Judehatet är synligt i det öppna. Källor till oss rapporterar till exempel att man kan besöka vissa gymnasieskolor i staden och se antisemitiskt klotter på skolornas toaletter. Skolledningen blundar eller bryr sig inte. Det finns skolor i staden som i praktiken vägrar att ta emot föreläsare som föreläser mot antisemitism. Det är mycket allvarligt.

Nu var det ett attentat nyligen. Efter det har kritiken åter blossat upp mot stadens styre, polisen och Ilmar Reepalu. De gör för lite mot hatet är det många som anser. Polisen och myndigheterna har kritiserats för att ha varit slappa.

Några år tidigare fick de liknande kritik i samband med moskébränderna i staden…

Moskébränderna

Muslimer utsätts också för hat i Malmö. Kvinnor som har slöjor trakasseras och får höra att de är talibaner eller muslimfittor. Män får höra att de är terrorister. Dessutom har flera grova attentat utförts mot muslimerna i staden. Detta har gjort att flera muslimer anser att myndigheterna gör för lite.

Nyligen dömdes Peter Mangs för den rasistiska attacken mot moskén Islamic center i Malmö 2009. Han sköt flera skott genom fönstret för att mörda en gästande albansk imam och dömdes för mordförsök.

2003 och 2005 brann moskén Islamic Center i Malmö som byggdes 1983. Man har ännu inte gripit någon för dåden. Även andra moskéer utsattes för skadegörelse och försök att bränna upp lokalerna under denna tiden.

”Ingen hotbild”

Nu senast under attacken mot synagogan i Malmö kom det fram att myndigheterna förvägrat synagogan rätten att sätta upp övervakningskameror. Man sa nej med hänvisning till att hotbilden inte motiverar kamerorna.

Polis och myndigheter har sagt samma sak gång på gång sen 2003. Vid 2003 sa man samma sak ”det finns ingen hotbild mot moskén”.

Vid attentaten mot moskén 2005 kom det fram att myndigheterna inte heller då tog hoten mot dem på allvar:

Polisen ser mycket allvarligt på nattens brand i Malmö. Attentatet rubriceras som mordbrand.

– Det handlar om ett känsligt objekt. Det finns inga kända hot mot moskén i nuläget, så bakgrunden till dådet kan vi bara spekluera om, säger poliskommissarie Marie Keismar.

Bejat Becirov, ordförande för Islamic center, som driver moskén med tillhörande förskola och friskola, håller inte med om att det inte finns någon hotbild.

Becirov säger att det hör till vardagen att bli hotat via brev, telefonsamtal och olika sabotage.

Samma sak vid Peter Mangs attentat 2009. Inte heller då, några år efter brandattentatet, ansåg polisen att det fanns en hotbild.

Men i övrigt har vi ännu inga som helst spår att gå efter. Det finns i nuläget ingen konkret hotbild mot moskén.

Bejzat Becirov är vd för Islamic Center. Han är förtvivlad över att moskén än en gång utsatts för ett attentat.

– Det tar aldrig slut, säger han. Det är hot, skadegörelse och bränder. Och nu skottlossning. Det här handlar inte om ungdomar på glid utan om ett planerat våld mot muslimer.

Ser ni? Moskén utsattes för tre brandattentat, mängder av mindre skadegörelse, tusentals hot på nätet, och ett mordförsök på en imam och polisen ansåg inte alls under denna tid att det fanns en hotbild mot moskén!

Även idag anser många i Malmö anser att polis och myndigheter inte gör tillräckligt, men nu för att skydda synagogan och den judiska församlingen. 

När Becirov nyligen demonstrerade mot antisemitismen i samband med  attentatet mot synagogan sa han att hatbrotten måste stoppas, men att församlingarna inte kan göra det ensamma. ”Vi behöver hjälp”!

”Hela samhället måste ta ett ansvar, vi och synagogan kan inte klara av det här ensamma”, säger Bejzat Becirov, vd för Islamic center i Malmö.

Grupp mot grupp

Myndigheterna måste ta sitt ansvar! Men det verkar helt klart som om de gör för lite. Då är det upp till oss att agera, oss andra, och bygga broar mellan grupperna och ställa krav på att Malmö stad agerar mot hat och rasism på allvar.

För ytterligare en sak förvärrar situationen och gör den akut. Det finns folk som försöker piska upp hat mellan just dessa båda grupperna: judar och muslimer. Det finns ett omfattande hat på nätet, som jag redan skrivit om i veckan.

Det syns ganska tydligt då man besöker olika Facebookgrupper t.ex.

Å ena sidan har vi många facebookgrupper där folk som är mot islamofobi vistas, men där hat mot judar accepteras och å andra sidan facebookgrupper där många som ogillar antisemitism vistas, men där hat mot muslimer accepteras. Detta gäller inte alla grupper, men en del mycket stora grupper fungerar så. Dessutom bemöts oftast hatet, men det accepteras av moderatorer och alltför många meddebattörer.

Om vi inte agerar snabbt kan det uppstå en hatspiral där hat möts av än mer hat. Det måste motverkas.

Kippa- och hijabvandring nu!

Det har har hållits kippavandringar i Malmö. Idén bakom kippavandringarna är briljant. Att stödja judars rätt att kunna visa upp sig och sin religiositet fullt i Malmö.

Frågan är om inte det är dags att ta konceptet ett steg vidare. Att förena båda de utsatta gruppernas krafter i hijab- och kippavandringar?

Förutom att man lägger större tyngd bakom kravet att myndigheter börjar agera mot hatet, så motverkar man de grupper som påstår sig vara mot islamofobi men inte ser att judarna sitter i samma båt som dem, samt de som påstår sig vara mot antisemitism men inte ser att muslimerna sitter i samma båt som dem. Man markerar att varken antisemitism eller islamofobi är acceptabelt!

Något är ruttet i Malmö. Men problemet är inte antisemitismen enbart, eller islamofobin enbart. Det finns problem med hat och den rasism i staden. Problemen består bland annat i att extremister vill elda upp ömesidigt hat mellan de båda grupper och att myndigheterna reagerar på hatet med flathet…

…och att jag redan idag vet att en del kommer att läsa min artikel här och avfärda den med orden: ”men det är ju muslimerna/judarna som är problemet i Malmö och vi som är de utsatta bara. Varför ska vi vandra tillsammans med någon som bär en kippa/hijab”…

PS

För övrigt sprids samma sorts rykten i Malmö nu som under moskébränderna. Ska man tro antisemiterna är det judarna, eller Mossad, som attackerade synagogan nu nyligen. Ska man tro muslimhatarna är det muslimer själva som brände upp sina helgedomar.

Rasistiska myter om antisemitism & islamofobi

En del som är anti-Israel försöker koppla ihop Israel och sionismen med islamofobin. På samma sätt kopplar många i pro-Israel kretsar ihop Islam och muslimerna med antisemitismen. Detta är ganska skrämmande och något som måste motverkas.

Klicka för en större bild.

Pamela Geller är ledare för den internationella koalitionen ”mot muslimer och islam” (SION). Hon figurerade i Uppdrag Granskning i SVT (3 okt 2012), i reportaget om Lars Vilks besök i USA i september. Geller och hennes meningsfränder bedriver just nu en kampanj i USA med temat ”i kriget mellan den civiliserade människan och vilden, stöd den civiliserade människan”.

Vilden ska alltså vara muslimerna. De civiliserade: ”Israel”.

På detta har en judisk grupp, Rabbis for Human Rights, svarat med en affisch- och annons-kampanj med temat ”i valet mellan hat och kärlek, välj kärleken, stoppa hatet mot våra muslimska grannar”. Klicka på bilden till höger för en förstoring.

Den annonskampanjen är viktig. För en av de värsta sakerna som kan ske är att det växer fram ett ökat ömsesidigt hat mellan muslimer och judar.

Å ena sidan

Pamela Geller och de som stöder henne kallar sig Israelvänner och drar alla muslimer och araber över en kam. De är vildar i deras ögon, kort och gott. Antisemitismen härrör från muslimer och islam, menar de.

Tyvärr får Geller en hel del stöd från inflytelserika rasister inom Israel. Nyligen publicerade Jerusalem Post en ledare av Israel Kasnett om att ”Geller har rätt”. Kasnett klumpar ihop islam och radikala islamister och kallar syrierna för ”vildar”:

The world ignores wars fought between savages. Just look at Syria. Look at Africa. IT IS this savage culture that the Western world is trying to appease. And it will fail.

De vill göra kampen mot antisemitism till en kamp mot islam.

Å andra sidan

Å andra sidan påstår en hel del som är anti-Israel att det är ”Israellobbyn”, ”Israel” eller ”sionisterna” som ligger bakom islamofobin.

Ett sådant exempel cirkulerar just nu på twitter och Facebook.

Det är Alternet som har publicerat en genomgång av hur personer och grupper som kallar sig ”israelvänner” ger stöd till olika islamofobiska grupper. Deras grovt förenklade slutsats är att Israel och sionisterna ligger bakom muslimhatet.

De vill göra kampen mot islamofobi till en kamp mot Israel, sionister och judar.

Gemensamma kippa- och hijabvandringar nu!

Liknande röster som de jag nu räknat upp hörs ganska ofta även i Sverige, tyvärr. En andel av de som är pro-Israel buntar ihop alla muslimerna med antisemitismen, och en andel som är mot Israel buntar ihop Israel med islamofobin.

I verkligheten är det som Haaretz skrev för någon tid sen. Nämligen:

Det största hotet mot Israel är absolut inte ”muslimerna”, utan islamofobiska hatgrupper som Pamela Geller. På samma sätt är det största hotet mot den muslimska världen absolut inte Israel eller islamofobin, utan de antisemitiska hatgrupper som kallar sig muslimer.

Islamofobi ÄR inte pro-Israel. Antisemitism ÄR inte pro-islam.

Eller som Rabbis for Human Rights skriver:

…disturbing and misguided ads are not meant to educate; they are meant to increase hatred and discrimination against New York City’s Muslims, and to drive a wedge between Muslims and Jews. The subway ads demonize Islam and ignore the positive contributions that our Muslim friends, neighbors, and colleagues make to our country every day.

Det kanske är hög tid att hålla gemensamma kippa- och hijabvandringar i Sverige?

 

Ska poliser bara få bära kors, men inte hijab?

Korset syns högst upp på kronan

Sverigedemokraten Kent Ekeroth har lämnat in en motion där han föreslår att vi bör förbjuda synliga s.k.  ”religiösa attribut” på poliser. Motargument.se tittar närmare på mytbildningarna runt detta med kulturella klädesplagg, som hijab och turban, på poliser. Det som de som är mot de s.k. ”religiösa symbolerna” glömmer är att det redan finns en religiös symbol på alla polisuniformer: korset. 

Den första person i Sverige som börjat utbilda sig till polis och som bär en traditionell kulturell klädsel, hijaben, är Donna Eljammal. När nyheten om att hon utbildar sig iklädd hijab började spridas, var det många som gick i taket över det.

Kent Ekeroth är en av dem:

Om en polis, som den i slöja, ändå väljer att bära ett religiöst attribut på ett uppseendeväckande synligt sätt, blir detta en tydlig markering till medborgaren denne möter i sin tjänsteutövning om att polisen är mer än bara polis och att denne också hyser andra lojaliteter…

Slutligen kan man också fråga sig om en person som är så extrem i sina åsikter, att denne inte kan finna sig i att bära en religiös symbol dold under sina kläder, verkligen är passande som polis från första början…

Det finns inga skäl att vara rädd för att polisen skulle bli ”extrem”, som Ekeroth hävdar. Är polisen idag extrem eftersom de bär kors allihopa?

På alla alla polisuniformer, och på alla polislegitimationer finns nämligen polisens vapensköld och överst på den ett fullt synligt kors.

Man kan jämföra situationen med hijabpolisen med debatten på 50-talet då de första kvinnliga poliserna kom. De bar nämligen ofta kjol och en del ifrågasatte det lämpliga med att personer med kjol, långt hår och kanske en sexig behå under uniformen, skulle fungera som poliser. Skulle inte respekten för polisyrket riskera att minska, och risken att  kvinnor hyser ”andra lojaliteter” och tar ställning för kvinnor främst, öka?

Farhågorna kom på skam. Det gick bra, naturligtvis!

I England har detta med att att låta poliser bära hijab, turban och liknande också slagit väl ut. 

Brittisk polis med Sikhisk turban (dastar)
  Brittisk polis med Sikhisk turban (dastar) [1] 
[1]  ”Photography by Sundeep Singh Osahn,www.sunnyphotography.co.uk