David Lång (SD) lämnade – på uppmaning av gruppledare Linda Lindberg – riksdagen efter att han sjöng den rasistiska sången ”Ausländer raus” (”Ut med utlänningarna”) på partiets EU-valvaka för ungefär ett år sedan. Lindberg sa då i ett pressmeddelande:
– David Lång har på min uppmaning valt att avsäga sig sitt riksdagsuppdrag. Han har suttit i riksdagen sedan vårt inträde 2010 och har gjort mycket bra för partiet. Det förringar inte hans omdömeslösa agerande under gårdagen, vilket han själv har förståelse för. Det är mot bakgrund av detta han väljer att lämna sin plats i riksdagen. (Källa: Altinget)
Lång behöll dock sin plats i kyrkomötet, dvs Svenska kyrkans högsta beslutande organ, och har nu seglat upp som toppkandidat för partiet i Stockholms stift inför kyrkovalet 21 september. Nomineringsgruppen har satt Lång överst på listan, vilket i sin tur innebär att han med största sannolikhet kommer att väljas in i kyrkomötet på nytt.
Återigen visar SD prov på att företrädare som gör sig skyldiga till grova övertramp är välkomna tillbaka in i värmen, förutsatt att en viss tid har passerat.
Kent Ekeroth och Linus Bylund, f d riksdagsledamöter för Sverigedemokraterna, hamnade båda, av olika anledningar, i partiets frysbox, och tilldelades sedermera mindre framträdande roller i partiet. Nu kan de båda vara redo för att göra comeback i riksdagen. Båda är tilltänkta som kandidater inför riksdagsvalet 2026.
Kent Ekeroth och Linus Bylund har båda gjort sig skyldiga till ett antal skandaler genom åren. Dessa har i sin tur medfört att de tillfälligt förlorat sina framträdande roller i rampljuset.
Ekeroth, som tidigare har spelat en viktig roll i partiet med sin tillspetsade retorik, antimuslimska rasism och att han hänföll åt våldsbejakande counterjihadism, petades från sin riksdagsplats i samband med valet 2018, efter att han under två års tid varit åtalad för misshandel i en krogkö, vilket han också blev dömd för.
Ekeroth har tidigare gjort sig ökänd för sin medverkan i den s k ”järnrörsskandalen” 2012, då han tvingades kliva ner från sin position som rättspolitisk talesperson för Sverigedemokraterna. Ekeroth togs dock tillbaka in i värmen, och 2014 omvaldes han in i riksdagen, trots händelsen två år tidigare. I början av 2018 petades slutligen Ekeroth från riksdagslistan, med följande uttalanden från Mattias Karlsson, partiets chefsideolog och dåvarande gruppledare i riksdagen:
”- Vi tycker att han i sitt val av livsföring, uppförande och omdöme inte lyckas leva upp till de höga krav som partiet ställer på företrädare i kriminalpolitiska frågor”. (Källa: SVT)
”- Kent Ekeroths förtroende hos stora delar av allmänheten har skadats genom en rad olika incidenter genom åren”. (Källa: SVT)
Efter att han inte fått förnyat förtroende 2018 lämnade Ekeroth tillfälligt politiken, men återuppstod 2022, nu som oppositionsråd i SD Dalarna. Ekeroth sa då i Dala-Demokraten:
”– När SD Dalarna kontaktade mig i somras kände jag att det var dags att återvända”. (Källa: SVT)
27 april 2025 förkunnade Rasmus Giertz, riksdagsledamot samt distriktsordförande för SD Dalarna, att Kent Ekeroth föreslås att få andra plats på SD Dalarnas riksdagslista.
Skärmdump från Rasmus Giertz (SD) Facebooksida 250428.
Linus Bylund fanns under en period ständigt i partiledare Jimmie Åkessons direkta närhet. Som partiets stabschef var han Åkessons närmaste man under åren 2014-2018. 2018 petades Bylund från riksdagslistan.
”Det är inte rasism. Det är ju fakta. Det står i Koranen att våldtäkt kan användas mot kvinnor som varit otrogna. Det är en muslimsk straffmetod. Och att använda fakta i sina uttalanden är inte fel.” (Källa: Expressen)
2017 anklagade Bylunds dåvarande partikamrat, tillika riksdagsledamot, Hanna Wigh, honom för sexuella övergrepp. Då ord stod mot ord lades förundersökningen ned. Anklagelserna gällde misstänkt våldtäkt, mindre grovt brott, samt två fall av sexuellt ofredande.
Eftersom Ekeroth föreslås bli namn två på SD Dalarnas riksdagslista och Bylund föreslås hamna bland de fyra översta namnen på SD Stockholms riksdagslista är sannolikheten hög att de båda kniper platser i riksdagen.
Ekeroth och Bylund är båda strulputtar som tidigare visat sig vara belastningar för partiet. Därav fick de sitta på avbytarbänken under ett par år. Nu verkar partiledningen tycka att det är hög tid att röra om i grytan och byta in dessa badboys igen. Det återstår att se hur länge det dröjer innan de kastas under bussen igen. Det är nog ingen högoddsare att någon av dem kommer att göra bort sig med en eller annan ny skandal.
Den högerextrema nätbloggen Samnytt, tillika Sverigedemokraternas propagandaorgan, har (via VD:n Kent Ekeroth) direkta kopplingar till SD. De har genom åren varit extremt tydliga med var de står i tiggerifrågan – de vill se ett totalförbud. Därför blir det tragikomiskt när de i artikel efter artikel visar hur desperationen efter pengar för att säkra sin överlevnad växer.
För åtminstone tredje gången signalerar nu Samnytt att de har svårt att få det att gå ihop ekonomiskt. Förra sommaren skrev de, i samband med att dåvarande ansvarige utgivaren Mats Dagerlind dömdes för förtal och grovt förtal till en månads fängelse och skadestånd på 200 000 kronor, en desperat artikel om hur de behövde donationer och nya prenumeranter. Nu verkar det ha blivit tid för en ny tiggerikampanj.
I denna artikel, signerad Simon Kristoffersson (chefredaktör och ansvarig utgivare), Kent Ekeroth (VD) och Mats Dagerlind (politisk chefredaktör) uttrycker de tacksamhet över de läsare som tecknat prenumerationer sedan sist de sträckte ut sin hand till sina läsare. De tre artikelförfattarna påpekar att de tappar intäkter i samband med att prenumerationer löper ut, och att giltighetstid för bankkort kopplade till befintliga perenumerationer löper ut.
Samnytt menar att:
”Mediabranschen är inte lukrativ – men Samnytt har fortfarande en mycket viktig roll att spela. Kriget från vänstern för att fortsätta kontrollera folkets uppfattning är mer intensivt nu än någonsin. Uppskattar du Samnytt? Visa ditt stöd med en prenumeration idag!” (Källa: Samnytt)
”Det finns en anledning till att det samlade etablissemanget – från politiserade domstolar, via politiker till de stora vänsterliberala IT-jättarna och såklart gammelmedia – skulle älska om Samnytt inte existerade. Deras motstånd och önskan att få Samnytt att försvinna är troligen det bästa argumentet för varför du som läser detta borde bli prenumerant (om du inte redan är det). Det är en revolt mot dem som alltid ljugit för dig – och fortsätter att göra det. Det är ett sätt att säga: “Nej, jag tolererar inte era lögner och fulspel.” Det är ett enkelt sätt att bli en del av rörelsen för ett bättre Sverige.” (Källa: Samnytt)
Nätbloggen beviljades 2021 ca 350 000 kronor i statligt redaktionsstöd – en nedgång från året innan då den beviljades 1,2 miljoner – trots att den inte uppfyller två av de efterfrågade kriterierna, bl a att följa pressetisk sed. Sedan 2021 har nätbloggen inte beviljats något statligt redaktionsstöd, sannolikt beroende på att den inte uppfyller alla kriterier. I januari 2023 lämnade de det medieetiska systemet.
I fetstil följer sedan swishnummer och länk till en sida där du kan skaffa prenumeration på bloggen. Den som vill donera med bankkort och PayPal är välkommen att göra det.
För den som vill läsa snyftartikeln och citaten ovan går det att läsa den här (länken är sparad i webbarkiv så att bloggen inte får klick/trafik):
Under sina första dagar i riksdagen, förutom den mobbning han upplevde som riktad mot sig själv, insåg den själlösa pojken en sak: demokratins styrka. Sanningen var för honom en trivialitet, en obetydlig detalj i en större plan. Hans inre krets från universitetet, lojala och lika själlösa som han själv, delade hans vision och hjälpte honom att genomföra den.
Den själlösa pojken behövde inte läsa Machiavellis texter; de låg redan djupt rotade i hans väsen, som om de var en del av hans natur. Riksdagens arbete var för honom en formalitet, en kuliss. Det verkliga slagfältet låg i väljarnas sinnen. Hans strategi var enkel men effektiv: att gradvis uppluckra verkligheten genom att sprida felaktig information. Genom att använda andra som megafoner kunde han nå ut till massorna, och han gav aldrig upp. Hans budskap trummades in, gång på gång, tills det blev en alternativ sanning – oavsett om det hade någon grund i verkligheten eller inte.
Det tog den själlösa pojken många år av intriger och strategiskt spel innan den politiska makten låg framför hans fötter, som en krona redo att plockas upp. Bara ett snubblande steg kunde hindra honom från att gripa den makt han så länge eftertraktat. Men han blev aldrig kung, aldrig härskare i den traditionella bemärkelsen. I stället blev han en mästare bakom kulisserna – en puppetmaster som styrde sina marionetter med osynliga trådar. Den nyttiga idioten, som han kallade sin frontfigur, dansade efter hans vilja, och varje rörelse var noggrant koreograferad av hans hand.
Nu var han så nära, så nära att hans mål nästan kunde smakas. Han väntade bara på nästa år, som en predator som ligger i skuggan, redo att slå till. Hans sinne var kallt och beräknande, och hans hunger efter makt var omättlig. För honom var världen en spelplan, och han var dess obevekliga spelare.
Detta är del 6 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna sista del handlar om medborgarskap för vår tid – inte 1800-talet.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.
Världen ser inte ut som den gjorde när nationalstaten skapades och blev en norm. Idag är människor mer uppkopplade globalt, rör sig över gränser, samarbetar över kontinenter. De verkliga hoten är inte invandrare som inte tjänar 20 000 kronor.
Det är bland annat frågor om klimatet, krig, artificiellt intelligens, digitalisering och mycket annat. För att möta dessa utmaningar behövs även nya former av medborgarskap, som bygger på inkludering, solidaritet och gemensamt ansvar, både lokalt och globalt.
Regeringen bör därför avsluta sin repressiva, godtyckliga och motsägelsefulla politik kring medborgarskap. Den stärker inte demokratin – den försvagar den. Den bygger inte gemenskap – den splittrar. Medborgarskap är något som ska förena och vara en rättighet för fler och inte något som ska kunna missbrukas genom godtyckliga metoder.
På universitetet inträffade en oväntad förändring. Han upptäckte att han inte var ensam; andra kämpade med samma alienation, samma brist på verklig anknytning. Det var en befrielse, en glimt av mänsklig samhörighet. Ändå förblev ensamhetens klo lika skarp, och hans hjärta, eller vad som ersatte det, lika tomt.
Med sina nyfunna vänner fann han en sorts synergi. Tillsammans utvecklade de en skicklighet för manipulation. Sanningen spelade ingen roll – endast resultatet var viktigt. Ord blev vapen, verktyg för att få världen att dansa efter hans pipa. Den själlösa pojkens plan blev tydligare med tiden: att ta över världen, inte genom våld utan genom den subtila makten i tankar och övertygelser. För honom var ingenting heligt, ingenting värdefullt. Det enda som existerade var makten, och han var redo att betala vilket pris som helst för att uppnå den.
Den själlösa pojken blev ständigt förvånad över hur enkelt det var att klättra i hierarkin inom ett politiskt parti. Nästan utan att reflektera fann han sig som ordförande för ungdomsförbundet, och på samma obevekliga räls blev han snart partiordförande. Hans vänner från universitetet följde honom som skuggor, lojala och tysta, medan varje hot mot hans makt rensades ut med blixtens hastighet. Den själlösa pojkens dröm om att bli kung och härskare växte sig allt starkare, en ambition som brann med en kall, obeveklig låga.
Till en början möttes han och hans parti av hån och förakt från de andra partierna i riksdagen. För honom kändes det som mobbning, en konstant påminnelse om hans utanförskap. Men om han var ärlig mot sig själv – vilket han sällan var – insåg han att det enda han verkligen kände var en martyrskapets tomhet, en själslig golgata som han bar som en mantel. Han var oförmögen att känna något annat; hans känsloliv var en öken, där endast maktens skugga kunde ge honom lindring.
När klimataktivister limmar fast sig i protest mot passiv klimatpolitik vill Sverigedemokraterna att de ska kunna åtalas för terrorbrott. Det är inte bara ett rättsosäkert förslag – det är också ett allvarligt försök att skrämma befolkningen till lydnad och kväva demokratisk aktivism.
SD:s förslag att klassificera civil olydnad som terrorism visar med all tydlighet hur partiet förhåller sig till medborgerliga rättigheter. Det handlar inte längre om att vara ett oppositionsparti med hårda åsikter – det handlar om att steg för steg omforma Sverige till ett samhälle där kritik och motstånd mot makten bestraffas som brott mot staten.
Falska premisser för en totalitär utveckling
Enligt SD:s justitiepolitiske talesperson Pontus Andersson Garpvall ska aktioner som blockerar vägar, limmar fast sig eller stör flygtrafik kunna betraktas som terrorhandlingar.
På ytan motiveras det med att sådana protester skapar störningar och kostnader. Men att jämföra dessa aktioner med våldsamma terrordåd är både juridiskt orimligt och politiskt farligt.
Det verkliga syftet är tydligt: att avskräcka aktivism, tysta kritiker och kontrollera opinionen genom rädsla. När politiska rörelser försöker likställa fredlig civil olydnad med terrorism är vi inte långt från de metoder som används i auktoritära stater.
“ett demokratiskt, jämställt och miljövänligt samhälle där alla medborgare skyddas av, och är lika inför, lagen”. (Källa: SD:s principprogram 2023, s. 2)
Men i praktiken är detta en retorisk fernissa. Gång på gång visar partiet att deras syn på rättvisa innebär skydd för de “rätta” medborgarna – och förtryck mot dem som är obekväma.
Vi har sett det i motioner om att förbjuda muslimska friskolor (Motion 2019/20:2687, Richard Jomshof, SD), om att införa slöjförbud i förskolor och skolor (Motion 2021/22:2526, Adam Marttinen m fl, SD), om att lägga ner Public Service i dess nuvarande form (Motion 2020/21:604, Josef Fransson, SD), och nu även i ett direkt angrepp på rätten att protestera mot klimatpolitiken.
Organiserad manipulation i bakgrunden
Samtidigt avslöjades nyligen i TV4:s Kalla fakta-dokumentär Undercover i trollfabriken från 2024 att SD:s kommunikationsavdelning arbetar med anonyma konton för att sprida politisk propaganda och desinformation i sociala medier . Programmet visade tydliga kopplingar mellan SD och mediekanalen Riks – trots att partiet tidigare förnekat detta. Det visar en strategisk vilja att kontrollera narrativet, påverka opinionen – och göra det dolt, utan ansvar.
Normalisering av det extrema
Att döma fredliga klimataktivister som terrorister är inte bara en signal till aktivister – det är ett sätt att forma allmänhetens syn på vad protest och engagemang är. Det planterar idén att aktivism är farligt, fult, och något man bör hålla sig undan från.
Det är också ett sätt att normalisera statlig repression av misshagliga åsikter – ett mönster som återkommer i flera av SD:s riksdagsmotioner och deras retorik i sociala medier.
Det är nu vi måste säga ifrån
Vi står inför en demokratisk prövning. Ska vi tillåta att politiska partier använder lagar som vapen mot kritiker? Ska vi acceptera att civil olydnad likställs med terrorism?
Det är nu, medan vi fortfarande har yttrandefrihet och rätt att protestera, som vi måste försvara dessa rättigheter. För varje steg SD tar i auktoritär riktning utan motstånd, förlorar vi alla ett stycke av det öppna samhälle vi vill leva i. Vi måste stå upp för rätten att protestera. För klimatet. För demokratin. Och mot SD:s glidning mot kontroll, repression och rädsla.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Detta är del 5 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna del handlar om ett förslag som skapar ett sämre samhälle rörande integration.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.
Regeringens politik förbättrar inte integrationen. Den gör inte medborgarskapet ”finare” eller mer värdefullt. Den gör det bara svårare. Det är som att säga att en Volvo är bättre om den kostar 1,5 miljoner samtidigt som färre har råd att köpa och köra den.
Så varför gör regeringen det här? Svaret är: för att blidka en väljarkår som alltmer präglas av fördomar, rasism, populism, ilska och känslan av förlorad kontroll och bekvämlighet. Det är ett försök att skapa ordning, men inte genom rättvisa, utan genom godtycklighet och uteslutning. Det är ett sätt att erbjuda syndabockar till de som tror att deras liv blir bättre om andra får det sämre.
Forskning visar gång på gång att “kravbaserad” medborgarskapspolitik inte leder till bättre samhällsdelaktighet, inkludering och öppenhet. Det som krävs för integration är bland annat tillit, sociala nätverk, möjlighet att påverka, alltså inkluderande åtgärder.
Det var en gång en pojke som föddes utan själ. Hans värld var en labyrint av missförstånd; han kunde inte begripa andra, men krävde att de skulle begripa honom. Isoleringen blev hans enda följeslagare. Ingen kände honom, och han ville inte känna någon. Så byggde han, ur ensamhetens grus, ett eget rike. Där regerade han, inte som en kung, utan som en härskare – en envåldshärskare vars vilja var lag. De som inte dansade efter hans pipa utplånade han utan tvekan. Till en början var det inte hat som drev honom, utan en desperat vilja att befästa sin sköra makt. I hans rike fanns inga regler att följa – bara hans egna dekret som andra tvingades lyda.
En lördag, när den själlösa pojken var kanske sju år gammal, fick han veckopengen i handen. Girigt spenderade han varje öre på godis, som han glupskt åt upp på fem korta minuter. I kontrast köpte grannpojken bara en glass och sparade resten av sina pengar. Men den själlösa pojken, driven av sin slughet, fick en gnistrande idé. Med en allvarsam röst påstod han att grannpojkens glass var förgiftad. Skräcken tog genast över; grannpojken slutade tvärt att äta och räckte över glassen till honom innan han sprang hem gråtande. Det var i det ögonblicket den själlösa pojken insåg en mörk sanning: att genom list kunde han få andra att ge efter – att lögner kunde bli en väg till makt och fördelar.
I den verkliga världen växte pojken upp och blev tonåring. Men hans fiktiva värld höll honom i ett järngrepp, en oas av kontroll och makt som han alltid återvände till. Denna imaginära domän var hans fristad – och hans fängelse. På universitetet inträffade en oväntad förändring. Han upptäckte att han inte var ensam; andra kämpade med samma alienation, samma brist på verklig anknytning. Det var en befrielse, en glimt av mänsklig samhörighet. Ändå förblev ensamhetens klo lika skarp, och hans hjärta, eller vad som ersatte det, lika tomt.
När partiledare Jimmie Åkesson (SD) föreslår att polisen ska kunna frihetsberöva människor utan konkret brottsmisstanke – på obestämd tid – då har Sverigedemokraterna lämnat rättsstatens grundpelare bakom sig. Det här är inte längre bara symbolpolitik. Det är en återgång till de metoder som användes av nazistregimen i 1930-talets Europa – och det kommer från ett svenskt riksdagsparti med plats i kommunfullmäktige här i Stockholm.
En farlig glidning
I intervjun med SVT öppnar Åkesson för att personer som ”rör sig i gängmiljö” ska kunna frihetsberövas utan brottsmisstanke. Inget brott. Inga bevis. Ingen rättslig prövning. Bara misstanke – eller värre: antaganden baserade på umgänge, utseende, bostadsort eller hudfärg.
Och viktigare: Vem ska avgöra detta?
Ska vi ha en nämnd eller kommitté där politiker – kanske från SD – pekar ut ungdomar i våra bostadsområden som ”gängpersoner”? Utan bevis, utan brott, utan rättslig prövning? Detta är inte bara godtyckligt – det är farligt. Det öppnar för rasprofilering, social exkludering och rent maktmissbruk. Det lägger grunden för ett övervakningssamhälle där misstankar blir till domar.
Detta är inte bara ett hot mot rättssäkerheten. Det är ett tydligt exempel på den typ av godtyckligt frihetsberövande som nazisterna använde sig av när de började internera politiska motståndare, romer, judar, homosexuella och andra ”avvikare”.
Från misstanke till internering
Nazistregimen införde tidigt vad som kallades “skyddshäktning” – där individer kunde hållas frihetsberövade utan dom. Exakt det SD nu föreslår, men paketerat i modern trygghetsretorik. De använder hotet från gängkriminalitet som en murbräcka mot rättsstaten. Skillnaden? Då var det Tyskland på 30-talet. Nu är det Sverige 2025.
Men i en rättsstat får vi inte offra principen om att ingen ska fängslas utan brott på grund av rädsla. För det är så diktaturer föds – och det är så demokratier dör.
Det handlar inte om säkerhet – det handlar om makt
Att förklara detta förslag med att “bekämpa gängvåld” är att lura väljarna. Gängbrott ska bekämpas – med riktade åtgärder, brottsutredningar och rättslig prövning. Inte med att kasta grundläggande rättigheter över bord. För när staten börjar frihetsberöva på misstanke – vem står på tur härnäst?
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 