När Kent Ekeroth, f d riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och ökänd för sitt rasideologiska bagage, nu åter låter mungipan drypa av etnocentrisk galla, är det varken nytt eller chockerande. Snarare är det som en gammal nazistpamflett som återvänder från papperskorgen – skrynklig, stinkande och djupt obehaglig.
I ett uttalande som ekar av 30-talets judefientliga retorik kallar Ekeroth en pro-palestinsk aktivist för “sinnebilden för svensk invandring” och kräver “drastiska åtgärder” för att få ut “ointegrerbara personer”. Man undrar: Är det Mein Kampf han bläddrar i på morgonen eller SD:s partiprogram?
Skärmdump från Samnytt 250613.
Ekeroth blev ett namn för svenska folket 2012 när han tillsammans med Erik Almqvist och Christian Westling deltog i den ökända järnrörsskandalen – där han beväpnad med ett järnrör jagade folk på gatan i Stockholm och kallade dem “babbe” och “hora”. Istället för att förintas politiskt av skandalen valde SD att kalla det “ett pojkstreck” – medan Ekeroth blev martyr i alt-rightkretsar.
Men hans bakgrund talar sitt tydliga språk:
• Förfäktare av etnopluralism, en omskrivning för etnisk segregation
• Deltagit i Counterjihad-konferenser, där islamofober från hela världen samlas
• Publicerade på Avpixlat, en hatsajt med direkta kopplingar till högerextrema miljöer
Kent Ekeroth är själv barn till en judisk kvinna som flydde antisemitismen i Polen. Ironin är att hans mor med nöd och näppe undkom den typ av förföljelse som Ekeroth nu vill återskapa – fast mot andra minoriteter. Det är en historisk amnesi som gränsar till det psykologiskt tragikomiska.
När Ekeroth kräver att vi ska “ta till drastiska åtgärder” mot vissa grupper i samhället, talar han inte som en debattör – utan som en fascist. Den typen av språk är aldrig en slump. Det syftar till att bana väg för ett samhälle där människovärdet graderas, där “integration” betyder underkastelse, och där “drastiska åtgärder” betyder deportationer och övervakning.
Sverige har sett det förut. Vi vet var det slutar.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Efter en rad intriger och skarpa armbågar tog han sig till den stora staden, en plats där ansikten var många och minnen korta, där makt var något som köptes och såldes likt varor på en marknad. Och mitt i den virvlande stadsbilden fick han, av ren brist på kompetenta alternativ, en nyckelroll inom stadens fastighetsbestånd.
Det var här hans egentliga vision började ta form. Han skrev — inte med bläck, utan med beräkning, med ett kallt och omsorgsfullt kalkylerande sinne — en bok som utropade hans sanning: att allt skulle säljas, att nationen var ett hus på auktion. Han var inte längre en spelare på brädet, han var auktionsförrättaren, den som klubbade affärer bortom alla moraliska gränser.
Fastighet efter fastighet såldes ut, för en spottstyver, till de som kallade sig hans vänner — men i hans ögon var de bara schackpjäser, redo att slukas när tiden var rätt. Ingen såg hans hand när han ledde affärerna, ingen vågade utmana honom. Horisonten låg öppen, och han visste att större uppdrag väntade. Landet själv var bara nästa objekt på hans auktion.
Han hade förstått tidigt att synlighet var makt. Det räckte inte att manipulera bakom kulisserna. Han behövde stå i ljuset, skapa bilden av sig själv som en visionär, en räddare. Så han sa ja till allt. Han sträckte ut sin hand, antog prestigefyllda uppdrag och snart bar han titeln som ordförande för en privat adoptionsbyrå.
Till en början var det en gnistrande illusion. Han var den goda fén, räddaren av föräldralösa barn från avlägsna länder, den som skänkte dem ett nytt hem i ett vackert och välmående land. Han stod framför kamerorna, log rätt, sa de rätta orden, och hyllades för sin godhet. Men sprickorna började visa sig — små, till en början, som hårfina sprickor i en kristallvas. Dokument försvann, ursprung förblev suddiga, förklaringar var vagt formulerade.
Han kunde ha sett varningstecknen. Han kunde ha lyssnat på rösterna som började viska att allt inte stod rätt till. Men han hade vid denna tid förfinat sin samvetslöshet till en konstart — en felfri, obeveklig blindhet inför allt som hotade hans framgång. Så när en intern utredning började skymta konturerna av obehagliga sanningar, sopade han undan den. Ingen utredning, ingen skuld. Ingen skuld, ingen fara.
Och med det, fortsatte han sin resa—utan att blinka, utan att vända sig om.
Elon Musks megafon, den radikala nationalisten och altrightaren ”PeterSweden”, sprider dagligen desinformation och konspirationsteorier. I en artikel på Ekonomikanalen läser vi följande:
”Enligt Jessica Robinson, som jobbade som journalist på NPR i USA innan forskningskarriären, fungerar PeterSweden som en utrikeskorrespondent.
– För den amerikanska högernationalistiska scenen. Han stöper om nyheter ifrån Skandinavien, berättar om skeenden, i en högerpopulistisk kontext som passar dem.” (Källa: EFN Ekonomikanalen)
I ett inlägg på X som kontot postade igår sprids myten om ”våldtäktslandet Sverige”. På mindre än tre dygn har inlägget visats för mer än fyra miljoner användare. Mot bakgrund av att inlägget fått stor spridning, postar kontot senaste dygnet spinoffs på exakt samma ämne.
Skärmdump från PeterSwedens X-konto.
Inlägget har flaggats med en s k ”community note”, dvs att inlägget är att betrakta som vilseledande och behöver mer sammanhang:
”Sweden counts each incident incl. repeated assaults, has broader legal definitions and higher reporting rates due to awareness and trust in police. Poland has lower reporting and narrower definitions. Direct comparisons are misleading. Differences explain most of the gap.
Motargument har tidigare knäckt myten om ”våldtäktslandet Sverige”. I korthet består mytknäcken i att den ökande graden av anmälda våldtäkter i Sverige inte innebär att det sker fler våldtäkter idag än tidigare. Det finns ett flertal faktorer att ta hänsyn till i en diskussion om våldtäkter:
Skärpt sexualbrottslagstiftning: Den juridiska definitionen av våldtäkt är vidare i Sverige än i andra länder
I vissa länder räknas upprepade våldtäkter med samma offer och samma förövare som en (1) våldtäkt, i Sverige räknas varje enskild våldtäkt som en (1) våldtäkt – en person som blir våldtagen av sin partner dagligen i en vecka räknas alltså som sju våldtäkter i Sverige
Anmälningsbenägenheten har ökat
Statistikföringen mellan länder skiljer sig åt: I många länder gallras vissa anmälningar bort (anmälningar som i initialt skede inte bedöms som brott), i Sverige registreras varje anmälan
Registreringsbenägenheten mellan länder skiljer sig åt: I många länder registreras anmälningar som ”händelser”, och upptas därför inte i kriminalstatistiken
Sättet mellan länder att beräkna uppklaring, och registrera uppklaringsprocent, av våldtäkter skiljer sig åt
Förtroendet för rättsväsendet mellan länder skiljer sig åt: lågt förtroende för rättsväsendet kan få folk att avstå från att anmäla
Synen på våldtäkt och sexuella övergrepp, bl a de s k våldtäktsmyterna, skiljer sig åt mellan olika länder
I Sverige anmäls fler våldtäkter än i andra länder. Det är inte möjligt att avgöra hur stora skillnaderna mellan olika länder faktiskt är då det inte finns verktyg att fastställa hur många våldtäkter som sker. Det vi vet är att det finns en mängd faktorer som påverkar; skärpt sexualbrottslagstiftning (troligen världens bästa), ökad anmälningsbenägenhet, hur vi räknar, statistikföring, registreringsbenägenhet, uppklaringsberäkning, attityder och förtroende för rättsväsendet är avgörande för hur statistiken ser ut. Sverige ligger i topp vad gäller alla dessa faktorer.
Detta är åttonde och avslutande delen i en serie artiklar om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut. Avslutning: Där det börjar – och där det redan har börjat.
Det finns en farlig föreställning om att nazism är något som hör till det förflutna. Något som endast kan kännetecknas av massutrotning, krig och koncentrationsläger. Men nazismen började inte med gaskamrar. Den började med ord. Med motioner. Med ett nytt sätt att tala om folk, lojalitet, moral och gemenskap – och med ett gradvis avskaffande av de institutioner som kunde utmana makten.
Vi ser samma mönster i dag, i ett svenskt riksdagsparti som bär kostym och kallar sig demokratiskt. Sverigedemokraterna försöker inte längre dölja sin ideologiska agenda – de förverkligar den, motion för motion. Genom att förklara att vissa organisationer inte är värdiga bidrag, att vissa kulturer inte är jämlika, att vissa medier inte är folkets röst, att vissa människor inte hör hemma i välfärden eller i landet överhuvudtaget.
Vi måste våga säga det: SD är inte bara ett högerparti med en “annan syn på invandring”. De är ett ideologiskt projekt som hämtar näring ur samma idétraditioner som födde Europas 1900-talsdiktaturer: nationalism, etnisk homogenitet, misstänksamhet mot minoriteter, kontroll över kultur och utbildning, hat mot liberal universalism.
Principprogrammet är skrivet för att lugna. Det talar om demokrati, rättvisa, välfärd. Men handlingarna säger något annat. I riksdagen, i kommunpolitiken och i deras egna medier för SD redan en offensiv mot demokratins pelare. Det är en politik som i praktiken bygger på att rättigheter inte är universella utan villkorade. Att medier ska spegla makten, inte granska den. Att utbildning ska fostra lydnad, inte kritiskt tänkande. Att civilsamhället ska enas i lojalitet – eller tystna.
Vi kan inte längre tillåta oss att bara reagera på det som sägs. Vi måste reagera på vad som görs. Vi måste se igenom fernissan av folklighet och reformiver, och kalla detta projekt vid dess rätta namn: auktoritärt, nationalistiskt – och djupt antidemokratiskt.
Vi har sett vart denna väg leder förut.
Och vi ser nu hur den börjar på nytt – här, framför våra ögon.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Politiker och debattörer på högerflygeln har insinuerat och krävt att alla partier ska skriva varsin vitbok. Flera partier har redan granskat sin historia.
Socialdemokraterna bad om ursäkt till samerna 1998. Vänsterpartiet publicerade sin vitbok om kommunistisk historia redan 1992. Centern skrev sin om Bondeförbundet, 2002-2008. Alliansregeringen släppte 2014 en vitbok om statens övergrepp mot romer, inklusive tvångssteriliseringar. Det finns alltså en tradition av självrannsakan i svensk politik.
Sverigedemokraterna skiljer sig markant. Partiet grundades 1988 av öppet nazistiska och rasideologiska personer, och dessa idéer lever kvar till nutid. Att jämföra SD:s bakgrund med andra partiers förflutna är historielöst – SD är inte ett gammalt parti med gamla synder, utan ett relativt nytt parti med extremism i sitt DNA.
Vitboken kom dessutom inte av eget initiativ utan efter massiv kritik. Partiet har konsekvent försökt dölja eller tona ner sina rötter. Och till skillnad från andra partier är SD:s fördomar inte en sak för historieböckerna – de präglar partiets politik i dag.
SD:s kampanjande mot muslimer och HBTQIA+ har varit central i partiets tillväxt. Partiet har gång på gång pekat ut muslimer som ett hot, normaliserat islamofobi och underminerat religionsfriheten. Detta är inte historia – det är nutid. Därför räcker det inte, de behöver göra vitbok över åren 2011 och till idag. Frågan var aldrig vad SD har varit, utan vad det fortfarande är nu.
Tidöregeringen är helt öppna med att återvandringen ska öka kraftigt, och att socialtjänsten ska vara del i den processen genom att informera om och uppmuntra återvandring. En omröstning i sakfrågan visar att Socialdemokraterna ställer sig bakom Tidöregeringen i frågan om socialtjänstens förändrade uppdrag.
I omröstningen om sakfrågan om socialtjänsten ska informera om och uppmuntra återvandring röstade Tidöpartierna och Socialdemokraterna för.
Skärmdump från Riksdagens hemsida 250520.
Vän av ordning känner sig nödgad att protestera och vill veta hur påtryckningar om återvandring på något sätt skulle kunna vara hållbara och förebyggande för socialtjänstens arbete? Tvärtom ser jag att det kan komma att bidra till en ökad polarisering i samhället samt att tilliten hos utsatta familjer gentemot socialtjänsten kommer att innebära att färre vågar söka hjälp. Socialtjänsten påpekar att det kommer att hindra det förebyggande och främjande arbetet som de är ålagda. Hur hänger migrationspolitiken ihop med socialtjänstens mål?
Socialdemokraterna anammar många av Tidöpartiernas ståndpunkter i flykting-, migrations- och kriminalpolitiken. Omröstningen i frågan om socialtjänstens förändrade uppdrag är ett exempel på det.
Det var en gång en pojke som saknade ett samvete. För honom var det ingen brist, ingen svaghet — nej, det var en gåva, en nyckel till en värld där han styrde med lögner som andra styrde med ord. Redan vid sex-sju års ålder insåg han att lögnen inte bara var ett verktyg, utan ett helt rike, ett landskap där han var enväldig härskare. Ju mer han ljög, desto mer fick han, och snart var hans pojkrum ett palats av stulna leksaker och manipulerade gåvor.
Men det fanns en skugga i hans kungarike — en obehaglig känsla som smög sig över honom när han såg en misstänksam blick, hörde ett ifrågasättande tonfall. Det var inte skuld han kände, inte ånger, utan rädslan att bli ertappad. Den rädslan slipade han bort som en sten i ett hav av bedrägerier, och snart var han så skicklig att ingen kunde se igenom honom.
Han ville bli bäst, mästaren över sin egen värld. När de andra barnen vek undan för honom, när de lät honom vinna utan strid, kände han sig som en fallen diktator återuppstånden — ett barn med makt bortom sin ålder. Han njöt av att se fruktan i deras ögon, den osynliga men obevekliga kraft som drev dem att följa hans spel.
Den lilla pojken utan samvete blev en ung man, och med tiden hade han lärt sig konsten att välja sina följeslagare noggrant. Inte för vänskap, inte för lojalitet, utan för att bygga den stege han behövde klättra. Varje person han omgav sig med var som en sten i hans väg mot toppen — noga placerad, användbar, utbytbar.
Han såg på dem och insåg att de var nästan som han själv. Nästan. De var hungriga, de ville uppåt, men de saknade hans absoluta känslolöshet, hans förmåga att utan tvekan offra andra för att ta sig vidare. Han drog dem till sig med vackra ord, lovade dem rikedom, makt, odödligt inflytande. Och de följde honom, för hans lögner var som förhäxade viskningar i en öde korridor.
Snart hade han samlat en skara av viljestarka, makt sugna själar. Tillsammans såg de upp mot det högsta berget — den politiska maktens tron. Där ville de stå, där ville de härska. Men bara han visste sanningen: att makt inte delades, den togs. Och när stunden kom, när stegen var nästan färdigbyggd, då var han redan beredd att slå undan de sista stenarna och låta de andra falla.
Precis när han stod på tröskeln till sin första stora triumf — ungdomsförbundets ledarskap — kom katastrofen som han aldrig hade förutsett. Han förlorade. En man med samvete och integritet knep segern, en figur som var hans motsats i värderingar men som bar samma hungriga blick, samma okuvliga törst efter makt.
Han kände raseriet växa inom sig, men han svalde det. Han hade lärt sig att en fallen kung inte gråter — han omgrupperar. Så han återvände till sin hemort, en plats han en gång sett som för liten, för obetydlig. Om han inte kunde styra ett förbund, skulle han i stället bemästra siffror och system, stadens finanser.
Men han underskattade kraften i sitt eget svindleri. Han var för snabb, för hänsynslös. Pengarna rörde sig som marionetter i hans händer, och han trodde att han spelade ett genialiskt schackspel där ingen kunde se hans drag. Men när röken lade sig — efter att han vridit och vänt på budgetar, förflyttat medel som vore de spelpjäser på ett bräde — stod han kvar i mitten av ruinerna. Stadens ekonomi låg i spillror, och hans namn började viskas med fruktan och avsky i gränderna.
Här borde sagan ha nått sitt slut. Men för honom var det bara en början.
Debatten. Media. Sociala medier. Det spelar nästan ingen roll vart du än vänder dig. Det finns en bild av Malmö som för många är nattsvart och som en stad i krigstillstånd. Vissa känner genuint en oro, medan andra ser en vinning i att peka och utbrista ”titta på Malmö”. Malmö ikläds rollen som bekräftar upplevelsen av att det är för mycket mångkultur i vårt land. Vissa målar upp en bild av en stad där gäng styr med järnhand och människor vågar inte gå ut på kvällar och nätter.
Dock visar verkligheten en annan bild av Malmö de senaste åren: Den grova våldsbrottsligheten sjunker drastiskt. Motargument sätter fingret på vad det skulle kunna vara som gör det så svårt att få fram den ärliga och rättvisa bilden av Malmö.
Antalet skjutningar i Malmö är i genomsnitt 50 % lägre sedan 2018. Det finns troligtvis ett antal faktorer som ligger bakom det minskade skjutvapenvåldet i Malmö. Även antalet sprängningar har minskat under samma period. År 2017 inledde Malmö, som första stad i Sverige, det av en hel del människor kritiserade projektet ’Sluta skjut’.
Denna krönika i två längre delar bygger på min tidigare artikel Malmö: ”Saft och bulle” framgångsrik faktor för att minska det grova våldet. I den artikeln finner du fakta och kortare redogörelser för vad polisen och myndigheterna tänker sig skulle kunna ligga bakom den positiva utvecklingen i Malmö.
Flera orsaker ligger bakom den svarta bilden
Alla som vill förmedla en ärlig och rättvis Malmöbild kämpar allt som oftast i motvind. Varför är det då så förbannat svårt att radera den felaktiga bilden av Malmö? Det finns flera orsaker som skulle kunna ligga till grund för det.
Media fortsätter att förmedla en mörk bild av staden. ”Dåliga” nyheter säljer bättre än bra. Sensation och frosseri ges utrymme på bekostnad av positiva händelser.
Internets och sociala mediers baksida, som innebär att vinklade nyheter, historier och direkta faktafel snabbt får spridning.
Våra fördomar. Alla sitter vi på dem, men hos gemene man finns tyvärr medias alla bilder av Malmö runt 2017 fastetsad i minnet, och övertygelsen är så stark att den känslan lever kvar.
Oviljan att se att det finns en positiv utveckling. Malmö får vackert inta rollen som statuerande exempel: Staden ”ska vara” värst i Sverige. Vissa populistiska politiker och deras sympatisörer ser det som gynnsamt att gängse uppfattning om Malmö ÄR: den befläckade staden med fortsatt skyhög kriminalitet, där de invandrardominerade gängen tillåts bestämma. Den egna agendan implicerar att även framgång blir motgång.
OK, vi har konstaterat att Malmöbilden på många håll är urdålig. Vad kan vi då göra för att förändra denna nattsvarta bild? När jag ställer frågan utgår jag ifrån att vi väl är överens om att vi vill att verkligheten förmedlas, utan överdrifter, och att korrekt fakta kommer upp på bordet och att staden får det rykte som den förtjänar?
Att skapa attitydförändring
Prio ett för att skapa attitydförändring ligger i att medier tar sitt ansvar. Journalister av idag byter mer än gärna ut fakta och saklighet mot sensation och frosseri. Det ”säljer” bättre att skriva om skyhög kriminalitet i mångkulturella Malmö, och våld. Ständigt detta våld. Det är sällan som positiva händelser belyses. Detta gäller såväl mainstream-media som public service och althögermedia.
När det kommer till fenomenen myter, anekdoter, fördomar och direkta felaktigheter som fortsatt sprids som virala löpeldar på sociala medier så kan vi motvilligt konstatera att det är en nästintill omöjlig nöt att knäcka. Det kommer kanske alltid finnas människor som tillsammans vidmakthåller ”monstret”, trots att ”monstret Malmö” i detta fall har blivit ett betydligt mindre sådant. Att i grupp hålla med varandra om saker är vanligt förekommande och skapar en känsla av samhörighet. Uppfattningarna om ”vi och dom” får i gruppen ett fortsatt existensberättigande. Sensationella lögner, konspirationsteorier och myter sprids tyvärr långt mer än fakta, statistik och saklighet.
Den senaste åttaårsperioden har visat att det finns hopp om Malmö. Med ett intensivt polisarbete, där polisen har använt sig av den s k ”hårda blåa linjen”, har de grova våldsbrotten i Malmö sjunkit drastiskt. Myndigheterna har visat att vi med rätt insatser på rätt plats i såväl förebyggande som akut syfte kan komma en bra bit på väg. Det är där vi befinner oss, och arbetet har bara börjat.
Det finns flera sätt att angripa människors fördomar och ovilja. Den tveklöst bästa metoden är att förmedla korrekt fakta, statistik och saklighet. Om vi tummar på att förmedla verkligheten är det svårt att förändra folks fördomar, ovilja och okunskap.
Vad gäller den positiva utvecklingen i Malmö har myndigheterna berättat den goda nyheten att projekt ”Sluta skjut” kommer att fortgå.
Läs också den första delen av denna mytknäckare. Den finner du här:
SVT har visat två säsonger av dramaserien ”Tunna blå linjen”, som brutalt och ärligt beskriver Malmöpolisens vardag. Jag rekommenderar den varmt.
För att förekomma eventuella invändningar vill jag poängtera följande:
Definitionen av vad som är att betrakta som skottlossning ändrades i Malmö 2010, dvs en lång tid före den fyraårsperiod då den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit. Därmed används den ”nya” definitionen, som sedan 2010 alltså överensstämmer med definitionen i resten av landet, i statistiken för dessa år.
Varje skottlossning och varje sprängning är en för mycket. Att förmedla statistik som visar på att den grova våldsbrottsligheten är i genomsnit 50 % lägre i Malmö sedan 2018 är avsett att visa på att vi är på rätt väg i Malmö. Det är vad jag vill förmedla.
Debatten. Media. Sociala medier. Det spelar nästan ingen roll vart du än vänder dig. Det finns en bild av Malmö som för många är nattsvart och som en stad i krigstillstånd. Vissa känner genuint en oro, medan andra ser en vinning i att peka och utbrista ”titta på Malmö”. Malmö ikläds rollen som bekräftar upplevelsen av att det är för mycket mångkultur i vårt land. Vissa målar upp en bild av en stad där gäng styr med järnhand och människor vågar inte gå ut på kvällar och nätter.
Dock visar verkligheten en annan bild av Malmö de senaste åren: Den grova våldsbrottsligheten har sjunkit drastiskt, och det håller i sig. Motargument sätter fingret på vad det skulle kunna vara som gör det så svårt att få fram den ärliga och rättvisa bilden av Malmö.
Antalet skjutningar i Malmö är i genomsnitt 50 % lägre sedan 2018. Det finns troligtvis ett antal faktorer som ligger bakom det minskade skjutvapenvåldet i Malmö. Även antalet sprängningar har minskat under samma period. År 2017 inledde Malmö, som första stad i Sverige, det av en hel del människor kritiserade projektet ’Sluta skjut’.
Denna krönika i två längre delar bygger på min tidigare artikel Malmö: ”Saft och bulle” framgångsrik faktor för att minska det grova våldet. I den artikeln finner du fakta och kortare redogörelser för vad polisen och myndigheterna tänker sig skulle kunna ligga bakom den positiva utvecklingen i Malmö.
Antalet skjutningar i Malmö är i genomsnitt 50 % lägre sedan 2018. Det finns troligtvis ett antal faktorer som ligger bakom det minskade skjutvapenvåldet i Malmö. Även antalet sprängningar har minskat under samma period. År 2017 inledde Malmö, som första stad i Sverige, det av en hel del människor kritiserade projektet ’Sluta skjut’.
Bilden av Malmö som en stad där laglöshet och krigstillstånd råder är felaktig och orättvis. Det är nödvändigt, inte minst för Malmöbornas skull, att många fler i samhällsdebatter förmedlar bilden att polisen har gjort ett gigantiskt arbete, vilket har inneburit att gängkriminella givits mindre utrymme för sin verksamhet.
Virala lögner och halvsanningar
Det finns en förkärlek för att förvandla enskilda eller självupplevda händelser och anekdoter till en sammantagen bild av hur omfattande brottsligheten är. Det är viktigt att poängtera att enskilda eller självupplevda händelser och anekdoter inte kan tillåtas vara en sammantagen bild av verkligheten. För att förekomma vill jag här å det bestämdaste understryka följande: Alla har rätt till sin egna upplevelse. Men för att kunna förändra människors känslor till att bli något mer rationella, och stå i proportion till hur det ser ut i verkligheten, krävs gemensam ansträngning.
För en tid sedan, i samband med att faktumet att den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit med 50% presenterades, hamnade jag i en diskussion med kollegor angående statistiken. Den konspiratoriskt färgade frågan ”tror du på det?” kom ganska snabbt från en person, någon annan höll tyst med frågeställaren, och en tredje visade att det är klart att man ska lita på statistiken. Frågan jag fick är symptomatisk för hur hela debatten ser ut. Så länge det finns en ovilja att tro på offentliga siffror i form av statistik från myndigheter såsom BRÅ och Polisen, blir det svårt att förändra den allmänna uppfattningen om hur verkligheten ser ut. Frågeställaren följde upp med två exempel på skjutningar som hen fått till sig via hörsägen. Vad är väl fakta när den inte överensstämmer med din självupplevda verklighet? För vissa av oss slår dikten verkligheten, och inte tvärtom.
På sociala medier, i kommentarsfält, på diverse forum och bloggar skickas mer eller mindre uppseendeväckande trevare ut i strid ström i hopp om att de ska bli bekräftade eller spridas vidare. Trevarna är inte sällan rena faktaförvrängningar, lögner, myter och teorier om konspirationer. Högst i kurs står en skev Sverigebild, kriminalitet, invandrare och bidrag. Tyvärr saknas, medvetet eller omedvetet, förmågan till källkritik. Att stanna upp, ifrågasätta och granska innan vi delar vidare är inte ett alternativ för många. Därför får lögnerna och myterna utrymme att bli de virala löpeldar som var avsikten hos den som startade den.
Den senaste åttaårsperioden har visat att det finns hopp om Malmö. Med ett intensivt polisarbete, där polisen har använt sig av den s k ”hårda blåa linjen”, har de grova våldsbrotten i Malmö sjunkit drastiskt. Myndigheterna har visat att vi med rätt insatser på rätt plats i såväl förebyggande som akut syfte kan komma en bra bit på väg. Det är där vi befinner oss, och arbetet har bara börjat.
Det finns flera sätt att angripa människors fördomar och ovilja. Den tveklöst bästa metoden är att förmedla korrekt fakta, statistik och saklighet. Om vi tummar på att förmedla verkligheten är det svårt att förändra folks fördomar och okunskap.
Vad gäller den positiva utvecklingen i Malmö har myndigheterna berättat den goda nyheten att projekt ”Sluta skjut” kommer att fortgå.
Läs också den andra delen av denna mytknäckare. Den finner du här:
SVT har visat tre säsonger av dramaserien ”Tunna blå linjen”, som brutalt och ärligt beskriver Malmöpolisens vardag. Jag rekommenderar den varmt.
För att förekomma eventuella invändningar vill jag poängtera följande:
Definitionen av vad som är att betrakta som skottlossning ändrades i Malmö 2010, dvs en lång tid före den fyraårsperiod då den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit. Därmed används den ”nya” definitionen, som sedan 2010 alltså överensstämmer med definitionen i resten av landet, i statistiken för dessa år.
Varje skottlossning och varje sprängning är en för mycket. Att förmedla statistik som visar på att den grova våldsbrottsligheten är i genomsnit 50 % lägre i Malmö sedan 2018 är avsett att visa på att vi är på rätt väg i Malmö. Det är vad jag vill förmedla.
I vitboken om drygt 800 sidor som presenterades på Almedalsveckan 2025 påvisas exakt vad sverigedemokratiska partiföreträdare förnekat, förminskat och bagatelliserat ända till nu. Partiet var under en lång tid etnonationalistiskt och antisemitiskt. Mot bakgrund av detta är det hyckleri av partiledare Jimmie Åkessons då han ”ber om ursäkt” till svenska judar för att partiet kan ha uppfattats som antisemitiskt och skrämmande, samtidigt som han inte kritiserar eller utesluter alla de som stått för det senaste årets rasistiska skandaler i SD.
I och med Åkessons påstådda ”ursäkt” skuldbelägger han kollektivt svenska judar istället för att slutligen ta ansvar ”på riktigt” för att SD var ett nazistiskt och antisemitiskt parti. Han uttryckte dessutom inte ansvar för att han personligen 1995 (då han blev medlem) tog ställning för ett öppet antisemitiskt parti, utan endast för att partiet kunde ”uppfattas” som antisemitiskt. För att Åkessons eventuella avståndstagande från antisemitism överhuvudtaget ska kunna ses som trovärdigt måste han ta avstånd från all sorts rasism.
Vitboken gavs tills vidare ut till nyhetsmedia i 100 pappersexemplar, och spänner över tiden från start 1988 till riksdagsinträdet 2010. Finns det en medveten baktanke med att inte beröra det som skett efter 2010? Författaren av vitboken, idéhistorikern Tony Gustafsson, presenterar massor som bekräftar nazismen och antisemitismen i SD, som t ex:
Partiet var utpräglat etnonationalistiskt
Idéer från nationalsocialism, antisemitism och rasideologi levde kvar i Sverigedemokraterna under flera år
De flesta som var aktiva i partiet under 80- och 90-talen på högre nivåer har enträget förnekat kopplingar till nazism/antisemitism
Inom ungdomsförbundet hälsade medlemmar på varandra med ordet ”hell” (en omskrivning av nazisternas ”heil”)
Det fanns partimedlemmar som förnekade Förintelsen, och man använde sig av antisemitiskt kodspråk
Partiet talade om rasideologi, rasskillnad och rasblandning
Under 1990-talet arrangerade partiet vit makt-konserter där det talades om drömmar om raskrig, avsky mot homosexuella och hyllningar till Förintelsen och KKK (Ku Klux Klan)
Partiet stöttade apartheidregimen och det vita minoritetsstyret i Sydafrika
Under ett torgmöte i Göteborg 1993 anslöt sig partiledningen öppet till de ritualer som det tyska nazistpartiet ägnat sig åt i Nürnberg på 1930-talet
Vid riksdagsvalet 1994 var s k ”dubbelanslutningar” vanliga. Man var alltså medlem i i SD samtidigt som man var medlem i mer eller mindre militanta nazistiska grupperingar, som t ex Nordiska Rikspartiet, Riksfronten och Vitt ariskt motstånd
Minst 10 av partiets 30 grundare hade bakgrund i nyfascistiska och nazistiska rörelser, och, förutom dessa 10, hade 18 av de 30 grundarna bakgrund i BSS (Bevara Sverige Svenskt)
Fram till mitten av 1990-talet var naziuniformer tillåtna
Fram till 1995, dvs efter att Åkesson blev medlem i SD, accepterades nazister i partiet
I samband med att man försökte ändra riktning i partiet, var det som kommunicerades utåt något annat än det som talades om internt
Fram till 2007 fanns partiföreträdare med nationalsocialistisk bakgrund
Inför valet 2018 kopplades 214 SD-kandidater till högerextremism (Acta Publica: Ur mylla brun)
Än idag använder sig SD-företrädare av antisemitiskt kodspråk som ”globalism, kosmopolit och kulturmarxism”
SD:s vitbok avslöjar på ett heltäckande sätt att SD har ett antisemitiskt arv, att partiet grundades av nazister, nyfascister och antisemiter, att partiet var utpräglat nazistiskt och antisemitiskt, samt att partiet under alla år försökt att förneka, förminska och bagatellisera vilka grundpelare partiet har vilat på sedan starten 1988. Åkessons försök till ”ursäkt” till svenska judar visar på att han egentligen inte dragit någon lärdom alls av det som nu framkommer.
Motargument 