Kategoriarkiv: Krönikor

Alternativ för Sverige: ”Dags att åka hem…”

Gästkrönika av Amer

Alternativ för Sverige tycker att det är hög tid för mig att åka ”hem”.

Med Sveriges flagga i ett hjärta som symbol och klassiska svenska färger använder de min brevlåda och dessa till synes enkla ord för att tydliggöra min värdighet som svensk medborgare och som människa. Jag har nog aldrig blivit så rädd, besviken, ledsen och arg som när jag kom hem och plockade upp denna broschyr. Mitt hjärta hoppade över ett slag när jag såg vad jag höll i mina händer. Och i virrvarret av tankar som infann sig i just den stunden så var det en tanke som utmärkte sig särskilt:

Varför duger inte jag?

Alternativ för Sverige hade fått mig att börja fundera varför inte jag dög. Varför inte jag var tillräckligt svensk. Varför jag skulle exporteras ut ur landet som en oönskad last möglig potatis. Och kanske är det precis det de vill uppnå: att ingjuta tvivel, rädsla och osäkerhet djupt inne i människan. Att få folk att börja ifrågasätta sina identiteter, sina ursprung och allt de tidigare hållit kärt och bekant.

Egentligen är svaret enkelt: vi duger alla precis som vi är. Även jag. Vi duger för oss själva, vi duger inför andra, vi duger inför alla våra åtaganden.

Och vi duger i synnerhet för Sverige. Mitt hem. Vårt hem.

Den fullaste (fulaste) odugligheten finns enbart hos den konstruktion som kallar sig Alternativ för Sverige, och alla de konstruktioner i samhället och världen som är Alternativ för Sverige lika.

Dessa mörka krafter förespråkar antidemokrati. Segregation. Ilska, hat och rasism. Division. Misstro. Isolering. Totalitarism. Dränering. Exkludering. Utanförskap. Egoism. Och ensamhet.

Dessa mörka krafter har vi alla ett ansvar att bekämpa och utrota.

För Sverige är inte någon glorifierad, idyllisk framtida Narnia-utopi där blåögda och blonda oskuldsfulla, lyckliga och lydiga svenskar skuttar omkring på gröna ängar och i lummiga skogar. Där det alltid är fred, där alla har pengar och kärlek, och där allt är homogent.

Sverige är här och nu, precis som det alltid har varit. Sverige är jag. Och det är ni. Sverige är vi alla. Vi får tillsammans plats i Sverige, för det är tillsammans vi skapar Sverige. Och vi behöver inte åka hem, för vi är redan hemma. Jag är redan hemma.

Så nej, tack. Jag stannar.

#vemskabort
#jagstannar
#svpol
#val2018

Foto: Privat

Varför vi envisas med att säga emot Janouch och Lamotte


Det kom ett brev till redaktionen. En läsare av Motargument menade att vi målar upp en alltför rosenröd bild av Sverige. Vi svarade brevskrivaren personligen. Här följer en artikel baserad på vårt svar.


Motargument fick frågan varför vi lägger så stor vikt vid att ”förneka sanningen och försköna bilden av Sverige”. Det är en relevant fråga och vi ska svara så gott vi kan.

En del föreslår också att vi ska prata med vanligt folk för att få fram ”sanningen” om hot, våld och kriminalitet i de utsatta områdena som ibland kallas ”no go-zoner”. Det är naturligtvis aldrig bra att det förekommer hot och våld i samhället men det är viktigt att fråga sig hur man kan vara säker på hur vanligt detta egentligen är, och om angrepp mot blåljuspersonal bara sker i vissa områden.

Göteborgs utsatta områden har kallats ”no go-zoner” av bland annat Katerina Janouch. Vi har inom redaktionen personer med kopplingar till Göteborg med släkt och vänner även i utsatta områden och vi kan självsäkert säga motsatsen, att Katerina Janouchs bild av ”no go-zoner” är överdriven eller till och med falsk.

Det är lätt att det blir pajkastning där den ena säger si och den andre säger så baserat på vilka ”vanligt folk” som man har frågat. Upplevelser kan som sagt skifta. Ett sätt att undvika pajkastning är att hitta fakta som inte bygger på enstaka personers upplevelser.

En bra metod är att räkna det man kan observera för att få siffror som bevis. Så gör samhällsvetenskapliga forskare och en del journalister. Ett bra exempel på det är Dagens Nyheters studie om de så kallade ”no go-zonerna”.

I Sverige finns 61 områden som är ”utsatta” varav 23 är ”särskilt utsatta”. Studien handlar om de sjutton senaste inrapporterade månaderna. Under denna tidsperiod inträffade 419 allvarliga händelser om hot eller våld mot blåljuspersonal. Endast 27 av dessa händelser (6,4%) skedde i de ”särskilt utsatta” områdena. Blåljuspersonal säger dessutom att de numera inte längre behöver poliseskort när de arbetar i de utsatta och särskilt utsatta områdena. Tydligen har ökad polisnärvaro och föräldrapåverkan gjort sitt. Dagens Nyheter tar betalt för att läsa artikeln om studien men du kan läsa en sammanfattning här.

Det är naturligtvis ett problem att hot och våld mot blåljuspersonal överhuvudtaget sker i Sverige men det verkar inte vara korrekt att tala om ”no go-zoner” som Katerina Janouch gör. Fakta säger något annat och att vi på Motargument envisas med att argumentera för en annan bild än bloggare som Katerina Janouch och Joakim Lamotte är inte att försköna verkligheten, snarare ser vi det som att vi försöker visa att fakta – om man gräver lite djupare – faktiskt visar en mer hoppfull bild.

Ett konkret exempel från Göteborg är Gårdsten där ett tioårigt projekt nu visar goda resultat. Området är på väg ifrån sin stämpel som utsatt område eftersom problemen har minskat. Om du vill läsa mer om Gårdsten kan du göra det här.

Vilka är ”vanligt folk”?

Vi är alla ”vanligt folk” och har självklart rätt till våra egna upplevelser och åsikter men när man ska bilda sig en uppfattning om vad som verkligen sker i samhället måste man även använda sig av fakta som t ex DN-studien om utsatta områden. Det blir än viktigare att använda fakta när det finns politiska partier som Sverigedemokraterna som tjänar på att situationen i Sverige målas i mörkare färger än nödvändigt.

Vår uppfattning är att det vore dumt att försöka förneka att det finns problem i Sverige, men vi kan inte acceptera den tolkning som Katarina Janouch gör eller de dåligt underbyggda påståenden hon kommer med. Vi menar att när det gäller kriminalitet, gängvåld och de utsatta områdena så går inte konfliktlinjen mellan oss svenskar och invandrarna utan mellan vanligt folk som är laglydiga och de – både svenskar och invandrare – som begår brott.

De allra flesta svenskar är trots allt laglydiga liksom de allra flesta invandrare är laglydiga. Tillsammans är vi – svenskar och invandrare – vanligt folk. Det är brotten vi måste vara hårda mot, inte mot någon viss grupp i samhället.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

 

 

I regel…

Gästkrönika av Erica

I regel.

I regel anmäler inte kvinnor män för våldtäkt för att få uppmärksamhet eller hämnas.

I regel använder inte kvinnor abort som preventivmedel.

I regel hotar kvinnor inte med att behålla ett barn för att få sin vilja igenom.

I regel är det kvinnor som proppar sina kroppar fulla med hormoner för att undvika graviditet.

I regel ifrågasätts kvinnor som väljer att gå tillbaka till jobbet ”tidigt” efter förlossning eller om de går ut med vännerna en kväll.

I regel tjänar kvinnor sämre trots samma arbete.

I regel är det kvinnor som utnyttjas i prostitution.

I regel är det män som utnyttjar kvinnor i prostitution.

I regel får män som tar sina pappamånader eller stannar hemma med barnen för vab eller dylikt en klapp på axeln.

I regel är det män som våldtar.

I regel är det män som misshandlar.

I regel är det män som frihetsberövar.

I regel är det män som mördar.

I regel får kvinnor som uttrycker feministiska åsikter frågan varför de hatar män.

I regel får män som våldtar, misshandlar och/eller mördar en kvinna inte frågan varför de hatar kvinnor.

Påminn mig igen varför kvinnors rättigheter ska inskränkas ytterligare, Jimmie? Sambeskattning, inskränkt aborträtt, minskat arbete mot våld i nära relationer, avskaffande av samtyckeslag, minskat jämställdhetsarbete och inga pappamånader.

I regel kommer främst män se det här inlägget och tänka ”feminazi”.

I regel är det män som kommer ifrågasätta mina fakta eller mitt kunnande. Trots mina 5 års utbildning i ämnet, ideella uppdrag och egen erfarenhet så är det jag som inte vet vad jag snackar om.

I regel känner jag mig så arg. Så jävla arg.

Foto: Privat

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Pride måste vara öppet för så många som möjligt


En regnbåge är ett spektrum. Den är en mångfald av ljus. Priderörelsen, med regnbågsflaggan som sin symbol, står även den för mångfald. Tyvärr är det dock allt annat än enkelt att skapa en miljö där så många som möjligt får vara med på så justa villkor som möjligt. Eftersom vissa idéer utestänger vissa människor så blir det oundvikligen en kamp om vilka personer och idéer som ska få vara med. Vem skall ingå i Prides målgrupp, och enligt vem?


Utstötningsförsök mot transpersoner

Nyligen väcktes både i Sverige och i England frågan om huruvida transpersoner bör få vara med i Pride. I båda fallen lyftes frågan av personer som själva positionerar sig som homosexuella.

I Englands huvudstad London blev Prideparaden stoppad av ett gäng anhängare av en totalitär könsideologi vars anhängare kallar sig för ”gender critical” och vars motståndare kallar dem för ”TERF” (Trans Excluding Radical Feminist). Drivna av en idé om att varje människa måste räknas som det kön de blev tilldelade vid födseln medan människors självupplevad könsidentiteter bara ska ses som någon form av bedrägeri så protesterade dessa aktivister mot att transpersoner tillåts ingå i Pridefestivalen. En av aktivisterna lät sina slagord gå långt bortom att framställa det som att om en person som identifierar sig som kvinna är ‘assigned male at birth’ så är hon per definition man: Hon fastslog även att om en sådan transkvinna blir sexuellt attraherad av CIS-kvinnor så gör detta henne (av aktivisten kallad ”honom”) per definition till en våldtäktsman. ”One of the activists shouted: ‘A man who says he’s a lesbian is a rapist’” Aktivisterna blev snabbt bortlyfta så att Prideparaden kunde fortsätta.

I Sverige var det istället ”Medborgerlig Samling” (MED), ett av de invandringsfientliga småpartier som uppstått i svansen från SD:s valframgångar, som började göra märkliga utspel mot inkluderingen av transpersoner och av ickehomosexuella queerpersoner, samtidigt som partiet saknar officiell HBTQ-politik. Sålunda valde Stockholm Pride att utestänga själva partiet MED (men däremot inte enskilda partimedlemmar) från årets Pridefestival. Något som en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter snabbt kom att använda som ursäkt för att i Riksdagen försöka få igång en diskussion om att dra in allt ekonomiskt stöd till Priderörelsen. Detta då utifrån den mycket märkliga förevändningen att MED:s ordförande själv är homosexuell, som om det skulle ha med saken att göra. Observera att partiledaren fortfarande är välkommen som privatperson på Pride, ”exkluderingen” innebär enbart att han inte välkomnas att använda Pride som plattform för att kampanja mot transpersoner och/eller mot invandrare.

5834416_08e834ef

Pride är minoriteter och mångfald

Priderörelsen är en subkultur som sedan starten har handlat om ett brett spektrum av minoriteter, inklusive transpersoner. Tyvärr har en del försök att göra rörelsen mer respektabel landat i att framställa den som begränsad till att handla enbart om vita monogama vaniljhomosexuella cismän och ciskvinnor. Precis som det i mainstreamsamhället är norm att vara heterosexuell så är det i subkulturen norm att vara homosexuell. Sålunda haglar frågorna från år till år: Ska bisexuella och pansexuella få vara med, alltså även när de har partner av annan könstillhörighet än de själva? Ska transpersoner få vara med? Ska sadomasochister och fetischister få vara med? Ska ickebinära och intersexuella få vara med? I länder som Sverige, där normen är att vara medborgare och att vara vit, uppstår även på olika sätt frågor om huruvida HBTQ-personer som är papperslösa och/eller rasifierade ska få vara med.

Eftersom Prideorganisationernas officiella mål är att stå upp för ”HBTQ-personer” snarare än bra för ”gaysvenskar” bör svaret på samtliga dessa frågor givetvis bli ett rungande ”JA”. Pridefestivalerna bör vara så fria som möjligt inte bara från vanlig enkel homofobi, utan även från fenomen som bifobi, transfobi, kinkofobi, queerfobi, rasism och apartweltism. Med apartwelt menas den rasismliknande ordning som delar upp människor utifrån medborgarskap eller geografisk vistelseort snarare än utifrån hudfärg eller etnicitet.

B, T & Q: Bisexuella, Transpersoner & brett spektrum av Queerpersoner

Bisexuellas och transpersoners plats i Priderörelsen är rent språkligt inte förhandlingsbar, eftersom B och T står just för dem. Även sadomasochister, fetischister, polyamorösa, ickebinära, intersexuella och asexuella är sedan länge en integrerad del av Priderörelsen. Att vi gick över från begreppet ”HBT” till ”HBTQ” var just för att inkludera de relevanta minoriteter som inte ingår i just HBT.

Queer står just för den mångfald av sexualitet och könsidentitet som går bortom en eller annan traditionell norm för hur sexualitet och kön anses fungera. Men queerbegreppet är omstritt, så för den som vill fiffla bort dessa minoriteters rätt att delta i Pride går det alltid att hävda att queer ska begränsas till att bara betyda HBT – så att HBTQ därmed inte skulle betyda något mer än HBT. Att vidareutveckla det befintliga HBTQ-begreppet ökar utrymmet för den som vill slira med tecknen.

På sikt skulle en lösning däremot kunna vara att etablera begreppet GSRM som synonymt med queer och HBTQ, fast med en tydligare definition: G står för Genus & kön, S för Sexualitet & Sensualitet, R för Romantik & Relationsformer, M för Minoriteter och Mångfald. Att försöka bortdefiniera ickebinära från genus eller att bortdefiniera sadomasochister från sexualitet/sensualism/romantik/relationsformer är mycket svårare än att hitta på godtyckliga begränsningar av det förhållandevis komplicerade queerbegreppet.

Vem är Queer?

I den akademiska offentligheten existerar det så vitt jag vet inte någon egentlig diskussion om att exkludera någon av de nämnda minoriteterna. När folk som vill exkludera till exempel ickebinära eller sadomasochister från Pride försöker komma med en akademisk referens så tenderar de att dra till med Fanny Ambjörnssons bok ”Vad är Queer?”, men det resonemang som framförs i denna bok handlar om huruvida sexköp ska ses antingen som något i stil med tvång/övergrepp eller snarare ses som ett ömsesidigt men udda (och därmed queert) utbyte mellan tillräckligt jämbördiga människor. Ambjörnsson redogör för ett resonemang från vardera sidan, utan att ta ställning för eller emot något av dem.

Att sexuella övergrepp inte bör räknas som queer torde så gott som alla vara överens om: Problemet med ett övergrepp är kränkningen av offret, inte att handlingen skulle bryta mot en eller annan godtycklig föreställning om sexualitet. Om en man våldtar en kvinna så handlar det inte om heterosexualitet utan om våldtäkt, om han våldtar en man så handlar det inte om homosexualitet utan om våldtäkt, och om våldtäkten är sadistisk så handlar det inte om sadomasochism utan om våldtäkt: Heterosexualitet, homosexualitet och sadomasochism kan levas ut i ömsesidighet på justa villkor – att acceptera heterosexualitet, homosexualitet och sadomasochism handlar just om att acceptera den justa och ömsesidga utlevnaden. Däremot anser de flesta på goda grunder att trafficking och utlevd pedofili inte bör accepteras, utan ses som övergrepp. Detta utifrån att barn och kidnappningsoffer inte är kapabla att ge relevant samtycke.

Det är bra att ha en konsensus om att övergrepp inte skall accepteras. För den som vill hetsa till exempel mot transpersoner eller mot invandrare eller mot muslimer så innebär denna konsensus dock ett kryphål: Ett utrymme för att försöka få folk att betrakta den aktuella minoriteten som om de vore en form av övergrepp. Detta är den bakomliggande dynamiken när en engelsk TERF-aktivist respektive en av MED:s riksdagskandidater framställer det som om transsexualism respektive invandring vore lika med våldtäkt.

Pride för allas lika värde och rättigheter

Pride bör vara en öppen miljö där såväl alla Genus/könsidentiteter som alla sexualiteter/relationsformer bör vara välkomna. En öppen miljö där alla personer som beter sig juste ska ha en plattform att leva och utveckla genus, sexualitet och relationsformer som är i minoritet och/eller bidrar till mångfald. Men kravet är just att bete sig juste. I detta ingår att inte hetsa mot utsatta grupper som till exempel transpersoner eller invandrare. Detta handlar inte enbart om att värna om transpersoner och om de HBTQ-personer/GSRM-personer som har sitt ursprung i andra länder. I förlängningen handlar det även om att värna om hela rörelsens möjlighet att alls ha en meningsfull existens:

Sverigedemokraternas utspel i riksdagen utgör ett enkelt men tydligt exempel på att de krafter som gärna använder rättigheter för (vita medborgarskapsinnehavande) homosexuella som slagträ mot invandrare även lätt kan vrida debatten till att försöka marginalisera även dessa homosexuella.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Så du vill stänga gränserna?

Gästkrönika av Micael Grenholm

Så du vill stänga gränserna?

Vad menar du ens med det?

Är du trött på att ditt svenska pass kan ta dig över nästan hela jordklotet? Vill du inte längre ha öppna dörrar och röda mattor var du än reser? Är du less på Phukets palmer och Johannesburgs jobbmöjligheter? Vill du sänka Finlandsfärjorna och spränga Arlanda? Är det stängda gränser för svenskar du eftersträvar? Eller är det för någon annan?

Är du trött på tyska turister och amerikanska affärsmän? Tål du inte hur vita rika män och kvinnor far över jordklotet till vårt land utan att nödgas av fara och svärd? Är du less på morbror Claes i Kalifornien? Vill du inte längre se japaner fotografera domkyrkan? Är det stängda gränser för rikedomsresor du eftersträvar? Eller är det för något annat?

Är du trött på tacos och kebab? Avskyr du kulturella influenser, smaskiga inventioner och färgstarka interventioner? Får du huvudvärk av nya hollywoodfilmer och brittiska pjäser? Drömmer du om sillamackor framför åttiofemte uppföljaren till Åsa-Nisse på den Boforsbyggda TV-apparaten? Är det stängda gränser för kultur du eftersträvar? Eller är det något annat?

Är du trött på den globaliserade ekonomin? Längtar du efter oändliga tullar och stopp för import? Kanske du ser hur barnen svettas på kakaoodlingarna, hur krigen späs på av konfliktmineralerna, hur kvinnornas ryggar bryts ned i textilfabrikerna? Kanske rasar du mot orättvisan i att Svea Rike tronar på andras uppoffringar, tömmer andras åkrar och gruvor, njuter tack vare andras slit? Är det stängda gränser för varor du eftersträvar? Nej, inte ens det. Det är något annat. De är några andra.

De vars ryggar vi knäckt. De som inte har ätit kinamat eller tittat på Star Wars. De som inte flyger. De som inte söker palmer eller sommarstugor.
Inte svenskarna. Inte turisterna. Inte affärsmännen. Inte maten. Inte kulturen. Inte varorna.

De nödlidande. Det är de som du vill stänga gränserna för.

Därför är det inte stängda gränser du egentligen förespråkar. Du vill ha öppna gränser för allt och alla

utom dem som mest behöver det.


Denna text är ursprungligen en Facebook-status skriven 10 juli 2018.

Texten är också publicerad på Hela pingsten.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Kan du dämpa min oro Jimmie Åkesson?

Gästkrönika av Anders Mörk

Hej Jimmie!

Jag hörde ditt tal på politikerveckan i Almedalen igår. Där sa du att du tar människors oro på allvar och det tycker jag är bra. Människor ska tas på allvar, gör man inte det så kommer deras oro att öka istället för att minska. För att vara tydlig, jag är också orolig över de problem som invandringen till Sverige har medfört. Däremot är jag inte förvånad. Det skulle nog kunna liknas vid ett under om det inte skulle innebära problem när så många människor kommer till vårt land under så pass kort tid. Och integrationen har ju inte alls fungerat så väl som man kunde önska.

Jag har under senare år varit rätt så aktiv på facebook för att försöka bidra till att ALLA ska våga göra sin röst hörd, och det oavsett politisk tillhörighet. Det är ju som sagt viktigt att människors oro tas på allvar, och att ALLAS röster blir hörda. Våra känslor påverkas av vad vi hör och ser, och därför är det viktigt att vi inte bara får höra en och samma sak hela tiden. Det blir farligt och det blir fel oavsett om vi matas med bilder om att allt bara är bra i Sverige, eller om vi matas med bilden av att landet står i lågor och står på randen inför en kollaps. När jag tänker på hur diskussionerna ofta förs idag, och hur utvecklingen ser ut är det mycket som gör mig orolig.

Jag blir oroad när jag upplever att orden alltmer verkar ha förlorat sin mening. När jag i en diskussion säger att jag tycker det är bättre att vara snäll än att vara dum, och blir beskylld för att vara en naiv globalist, då blir jag orolig. När jag säger att jag tycker det är fel att göra det kriminellt att be sina medmänniskor om hjälp, och blir kallad för en godhetsknarkande vänsterextremist, då blir jag också orolig. Eller när en person beskyller mig för att inte se verkligheten, och samtidigt tydligt visar att hen bär på en totalt orubblig bild av att ”Sverige brinner”. När jag samtidigt uppfattar att du och dina partikamrater hejar på denna bild av ett Sverige i lågor nära ett totalt sammanbrott, så kan jag inte direkt påstå att min oro minskar. Jag blir även orolig när jag märker att föraktet hela tiden verkar öka mot människor som vill hjälpa människor som har det svårt. Och inte blir jag lugnare av att de människor som svarar mig på det här sättet skrämmande ofta säger sig vara ”svärjevän” eller något i den stilen, och att man röstar på SD.

När det gång efter annan avslöjas att företrädare och representanter för ditt parti gjort sig skyldiga till olika oegentligheter, eller ren brottslighet så blir jag orolig. När jag exempelvis läser att SD:s rättspolitiske talesperson 2014 ska ha sagt att ”våldtäkt är ett uttryck för islamisk kultur”, ja då blir jag orolig. När jag ser en film från 2010, där två SD-toppar beväpnade med järnrör, kallar en kvinna för ”hora” och ”fitta”, och skriker ”blatte lover” till en kvinna som är tillsammans med en mörkhyad man, ja då blir jag orolig. Likaså när jag helt nyligt hörde om den högt uppsatte SD-aren som menade att det inte var självklart att en jude eller en same kan vara svensk. Eller när jag hör att ni i SD tycker att det vore på sin plats att kräva meddelandeskyldighet för de som känner till att någon inhyser en flykting som fått sin asylansökan avslagen.
Jag vet inte om du förstått det, men det är väldigt många som väldigt länge hyst en stark oro för de här sakerna.

Mycket av det jag beskriver här ovan som grund för min oro uppfattar jag att du och ditt parti står för. Och jag vet att många utav de 80 % som inte röstar på er liksom jag också är mycket oroliga.

Därför vill jag nu fråga, tar du min och andras oro på allvar? Det är tillsammans vi ska göra Sverige till ett ännu bättre land eller hur, och då måste väl ALLA människors oro tas på allvar? ❤️

Hälsningar Anders Mörk/Uppsala


Denna krönika är ursprungligen en Facebook-status skriven 8 juli 2018.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Anser Malcom Kyeyune att majoriteten har rätt att förtrycka minoriteten?


Är det ”rätt” att en majoritet stoppar och tystar en minoritet i demokratins namn? Allt oftare hör man svaret att det är ”rätt”. Som så ofta är det minoriteten muslimer som bör stoppas, ena dagen är det böneutrop som inte bör höras, och andra dagen är det moskéer som bör förbjudas.


Vilken rätt har en minoritet i en demokrati? Och vilken rätt har man att försöka stoppa eller tysta en minoritet i en demokrati? Det är en ganska komplicerad fråga. Det de flesta experter och statsvetare är överens om är att staten bör ingripa så lite som möjligt i demokratin och yttrandefriheten, eftersom det är farligt att låta majoriteter bestämma om minoriteter ska få existera.

Men inte alla har tänkt igenom saken totalt innan de yttrar sig.

Malcom Kyeyune skrev en artikel i Göteborgs-Posten den 2 juli, ”Demokratin är inte döende”.  Den handlar om ett av GP:s favoritämnen numera, nämligen att politikerna bör lyssna mer på Sverigedemokraterna och de invandringskritiska väljarna.

Kyeyune gör gällande att svenska politiker länge ignorerat majoriteten till förmån för minoriteterna. Det är i samband med det han skriver rakt upp och ned att vi borde lyssnat mer på de som vill förtrycka minoriteten.

”[…] författaren Lionel Shriver att modern litteratur älskar att behandla invandraren och dennes perspektiv, samtidigt som den är totalt ointresserad av perspektivet hos de personer vars hembygd transformeras. Tycker de om detta? Ville de ha detta? Vem fan bryr sig? Deras perspektiv spelar ingen roll; om de har en åsikt så är den antagligen rasistisk […].

Allt detta i ett demokratiskt system där en skalle, en röst gäller. Det mest fascinerande med vår tid är faktiskt hur otroligt förvånade våra politiker verkar vara över att deras värld nu faller sönder. Bygg en moské, baby! Ni som inte gillar moskéer kan dra åt helvete; alla de rättrådiga och goda skäms över att dela land med er.

Tänkte verkligen ingen på att man inte bara delar land utan också delar valurnor med dessa människor? Det är galet, men svaret verkar faktiskt ha varit nej. Tänkandet lyste med sin frånvaro. Att förhärliga minoriteter och snäsa åt majoriteter att göra bot för alla sina privilegier kanske tillfredsställer ideologiskt, men det är usel praktik.”

Idag ser vi i Sverige att denna majoritet kräver att få sin röst hörd. Det är bra, skriver han, och det är förenligt med demokratin och visar att demokratin inte är döende, som en del i debatten varnat.

”Man kan lyssna på majoriteten, eller så kan man få sparken och bli ersatt av politiker och partier som lyssnar. Att detta sker är inte ett tecken på att demokratin är döende.”

Kyeyune  anser alltså att vi bör lyssna på de som inte vill ha moskéer, dvs muslimerna. Att vi lyssnar på de rasister som vill förtrycka minoriteten anser han vara demokratiskt, om det är en majoritet som står bakom rasisterna. 

Men är det demokratiskt att stoppa minoriteter i namn av majoritetens makt och rätt?

Minoritetens rättigheter

Vad sker om denna majoritet inte vill bygga moskéer? Det är här det förrädiska i Kyeyunes resonemang visar sig. Utan skydd för minoriteternas rättigheter kommer minoriteterna att trampas på. Det kommer med andra ord inte att byggas några moskéer.

Att lyssna på majoriteten och att låta majoriteten styra betyder INTE att majoriteten har rätt att göra vad de vill. Det är INTE demokrati om en majoritet trampar på, eller tystar, en minoritet.

Det är inte demokratiskt om ett parti med 51% av rösterna förbjuder ett parti med 20% av rösterna. Det är inte heller demokrati att en majoritet förbjuder sådant som moskéer eller synagogor.

Kyeyune är svart. Om Kyeyune hade tänkt efter lite mer innan han skrev det han skrev hade han kanske insett att exakt samma argument som han för fram, har använts av rasister och personer med fördomar om just svarta.

Jag vet själv hur personer i min barndoms Höganäs frynte näsan åt svarta de såg och sa att det var galet att politiker inte brydde sig om majoritetssvenskarnas åsikter om att ”importera” en massa svarta till Sverige.

Borde man lyssnat på dessa fördomsfulla? Borde vi gjort det om de var en majoritet?

Men så långt tänkte inte Kyeyune.

Demokrati är något komplicerat, inte något enkelt.

Alla sunda demokratier skyddar minoriteters rättigheter, till och med rätten för grupper och organisationer man själv ogillar eller anser vara ett hot mot t ex demokratin. Det enda undantaget till detta som kan finnas är de som rör skyddet av medborgarnas liv och frihet. Men till och med där måste staten vara restriktiv. Så sent som på 60-talet ansågs sexualupplysning om homosexualitet hota medborgarnas liv och frihet och var förbjudet i Sverige.

Svaret jag fick då jag skickade denna krönika till Kyeyune (jag publicerade den på min egen blogg samma dag som GP publicerade).

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

SD:s parallella universum – Traditionsutbytet


Är det förbjudet att sjunga nationalsången? Är det förbjudet att ha skolavslutning i skolan? Kommer korset i den svenska flaggan att bytas ut? Nej, nej och åter nej.


Sverigedemokraterna har en förkärlek för att måla upp en bild av Sverige i fritt fall, där det som många uppfattar som ”det svenska” raderas ut i expressfart.

SD tar ut svängarna ordentligt inför valet 9 september. Relativt nyrekryterade Gunilla Gomér är en av de som gärna slår på stora trumman. 2010 stod Gunilla Gomér som nummer tre på Kristdemokraternas riksdagslista i Västra Götalands norra, var den KD-kandidat som fick flest personkryss i distriktet och var nära en riksdagsplats. 2014 petades Gomér, hon fanns inte med på nomineringskommitténs förslag till riksdagslista. I en debattartikel i Nyheter24 skriven i november 2014 förklarar Gomér varför hon lämnar KD för SD.

I Motarguments artikelserie om det jag brukar benämna SD:s parallella universum spinner vi vidare med lite andra aspekter av SD:s Sverigebild. På många sätt befinner sig SD i ett parallellt universum, en egen bild av hur situationen ser ut i Sverige. Det är inte bara en övertygelse, det är också en framgångsrik populistisk taktik för att vinna väljarsympatier.

Sverige, ”det ryggradslösa landet”

Gomér har på senare tid blivit uppmärksammad för en rad uttalanden på sociala medier. Uttalandena präglas av en syn på Sverige som är verklighet för vissa, och en overklighet för andra. I ett Facebook-inlägg skrivet 19 maj i år läser vi:

”Du vet att du är i Sverige, det ryggradslösa landet. Där böneutrop är tillåtet, men inte att sjunga nationalsången eller att ha skolavslutning i kyrkan. Där ”Den blomstertid nu kommer” anser för religiös, men ramadan skall lanseras som en svensk tradition.”

Inlägget andas hopplöshet, ilska och förtvivlan över att Sverige håller på att ge efter för illvilliga och onda krafter. Politiker och delar av samhället och etablissemanget har kapitulerat inför mångkultur, ”islamisering” och ”massinvandring”. Gomér har förvisso rätt i att böneutrop är tillåtet i Sverige, helt i linje med den än så länge oantastliga religionsfriheten.

Däremot skulle jag vilja veta när det blev olagligt att sjunga nationalsången. Jag måste ha missat något där, jag har inte läst eller sett något som tyder på att en lag om nationalsångsförbud har stiftats.

Jag skulle också vilja veta när det blev olagligt att ha skolavslutning i skolan.  Det har aldrig funnits ett förbud mot skolavslutning i kyrkan, och 2016 klubbade Riksdagen igenom att avslutningar med religiösa inslag är tillåtna. Detta är inte ett bevis för att det skulle ha varit otillåtet tidigare. Syftet var att vara tydliga med att det fortsatt är tillåtet, eftersom det ideligen blossar upp som ett populistiskt argument i debatten.

Jag har inte heller blivit varse att ”Den blomstertid nu kommer” inte får sjungas på skolavslutningar, mot bakgrund av att den uppfattas som religiös. Eftersom Gomér i ett annat Facebook-inlägg från 14 juni i år, använder sig av argumentationsfelet anekdotisk bevisföring, då hon refererar till en skolavslutning hon bevistat. På denna avslutning sjöngs en låt med nyligen bortgångne Avicii och ”Idas sommarvisa”. Detta är tydligen ett argument för att ”Den blomstertid nu kommer” inte längre får sjungas på avslutningar.

Gamla och nya traditioner

Den muslimska fastemånaden ramadan blir varje år ett livligt debatterat ämne i främlingsfientliga krafter. När Svenska kyrkan i samband med att ramadan började i år föll offer för det ”muslimska övertagandet” à la Eurabiamyten genom att önska ”God ramadan våra muslimska vänner” rann bägaren över för många ”sverigevänner”. Att vi har goda relationer över religionsgränserna kan väl aldrig vara något dåligt?

Att ramadan lanseras som en svensk tradition är verkligen fruktansvärt. Det är också något som blåsts upp till ett obehagligt scoop av ”sverigevänner” och ”invandringskritiker”. Här är det viktigt att påpeka att det finns inget som hindrar någon från att säga att ramadan är en svensk tradition, ordet är fritt så länge man håller sig inom lagens ramar.

Definitionen av tradition är, enligt Nationalencyklopedin, ”det mångdimensionella sociala arv som överlämnas från släkte till släkte”. De första muslimerna kom till Sverige troligtvis redan på vikingatiden.  Den första strömmen av muslimer inträffade under 1960-talet, då turkiska sunniter arbetskraftsinvandrade. Detta innebär att ramadan kan sägas uppfylla kriteriet i NE:s definition.

Traditioners popularitet varierar. Ramadan firas av fler svenskar än t ex surströmmingspremiären, kyndelsmässodagen eller jaktsäsongen. Gomérs partikollega Richard Jomshof utvecklar sin syn på ramadan i några bevingade Twitter-inlägg:

”Nej, ramadan är ingen svensk tradition. Islams vanföreställningar har lika lite i Sverige att göra som nazism och kommunism.”

”Ni som försvarar den våldsförespråkande och antidemokratiska ideologin islam. Gör ni detsamma med nazismen och kommunismen?”

Den 17 maj i år ställer Gomér, som ett inslag i böneutropsdebatten en polariserande och retorisk fråga i ytterligare ett Facebook-inlägg:

”Tänk om jag skulle lämna in en ansökan om att få kalla till bön varje fredag. Ett utrop där Jesus proklameras som Herre, och att staden intas av Israels Gud, den allsmäktige. Halleluja!
Tror ni jag får tillstånd?”

Vän av ordning vill återigen betona att i Sverige råder religionsfrihet. Så ja, du hade fått tillstånd, Gunilla.

Vi går vidare i tokigheterna.

Den 21 maj i år konspirerar Gomér återigen utan täckning, denna skärmdump är från Twitter:

Föga förvånande har Gomér inga belägg för att det som påstås i tweeten skulle stämma överens med verkligheten – SD:s parallella universum.

Kommer korset i vår flagga att bytas ut mot en halvmåneskära?

På nationaldagen i år använder Gomér återigen sitt Facebook-konto som populistisk plattform: Det målande budskapet är en formidabel uppvisning i svulstig nationalism, samt ett visst mått av historielöshet och okunnighet:

”I dag är det den 6 e juni och Sveriges nationaldag. Jag har i morgonstund hissat den vackra blå, gula flaggan med det lysande korset. Korset som symboliserar Sverige som ett kristet land. Jag blir så varm i hjärtat och så stolt när jag ser flaggan vaja i försommar vinden.

Tänker på alla som bidragit på olika sätt till landets uppbyggnad. Den äldre generationen som slet och plikttroget skötte gårdarna ute på landet. Där alla hjälptes åt att hänga gräset att torka på hässjor. Tider då soldater var beredda att försvara landets gränser och upprätta en känsla av trygghet hos befolkningen. Tacksamt tänker jag på alla dem som offrat sina liv i tjänsten att försvara vårt land. Män vars namn förlängesedan är glömda. Och vars utrustning i viss mån går att beskåda på något museum.

Mina tankar går också till alla dem som plikttroget gått till sitt arbete, varje dag, till fabriken, bärandes sin lilla kontorsväska, innehållandes lunchsmörgåsen och en kaffetermos. Generationen som inte ville ligga samhället till last.

Tillbaka till korset i flaggan. Det finns de som vill ta bort korset ur flaggan. De som tycker att det är en förlegad symbol, i ett sekulariserade land som Sverige. Ett tidens tecken, där allt skall bytas ut i i politisk korrekthet och humanistisk favör.
Hotet om att korset en dag tas bort eller rent av byts ut till en halvmåne skära, får mig att skälva. Det är då jag reser mig i full kraft till försvar. Ställer mitt liv till förfogande, i tjänst som en soldat, i strid, på barrikaden. Gör vad jag kan i demokratins namn, för att försvara det som tidigare generationer försvarat med sina liv. Det är min skyldighet och plikt. I respekt mot dem som gav mig de förutsättningarna och den välfärd som funnits fram tills idag.
Korset i flaggan symboliserar att kristendomen råder i vårt land. Nationaldagen påminner oss om att fira vår fina flagga och vara stolta över vårt fosterland. Känna samhörigheten till varandra och tacksamhet till tidigare generationers strävan.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.
Önskar er alla en riktigt fin nationaldag!
Gunilla Gomér”

Gomér väljer att avsluta sitt Facebook-inlägg med storsvulstig bravur, genom att citera Finlands (sic!) nationalskald Johan Ludvig Runeberg och dennes ”Bevara, Gud, vårt fosterland”. Den nationalromantiska och pompösa texten får du om du klickar på denna länk.

Det vi får till oss är sedvanliga, sverigedemokratiska retoriken som går ut på att vi ska ha kredd för vad våra förfäder har gjort.

Personligen har jag svårt att ta åt mig äran av vad människor som levt före mig har gjort. Det ger också en fadd eftersmak, då andemeningen blir att människor vars förfäder INTE har ”byggt” Sverige inte har samma plats i vårt land. De av oss som har ”svenskt blod” i ”våra ådror” anses lite bättre, och mer värdiga att vara en del av samhället. ”Svenskarna” är att betrakta som första klassens medborgare, medan människor med annat ”blod i ådrorna” betraktas som andra, eller tredje, klassens medborgare. Till syvende och sist är det så att vi inte kan påverka vilka som blir våra föräldrar eller far- och morföräldrar.

För att verkligen understryka att SD och Gomér befinner sig i ett parallellt universum drar hon fram ett trumfkort ur rockärmen. Flaggan. Flaggan är en viktig spelare i den ”sverigevänliga” argumentation och Sverigebilden. Gomér hävdar att det finns ”Det finns de som vill ta bort korset ur flaggan”, eller att det kan komma att bytas ut mot en halvmåneskära.

När jag konfronterar påståendet på Twitter svarar hon med en tre år gammal länk där medlemmar i Liberalernas ungdomsförbund har fört en diskussion, och sedermera omröstning, kring korsets vara eller icke vara. Med tanke på att vi inte har blivit tilldelade mer i denna fråga, verkar det som om vi får behålla korset i alla fall ett tag till.

Gomérs, och SD:s, politiska värv går ut på att skrämma och polarisera. Att man väljer bort källkritik och sunt förnuft och istället använder sig av myter, lögner och fördomar är inget man verkar bry sig om. Det är ju verkligheten. SD:s parallella universum.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Skärmdumpar hämtade från Interasistmen.se



Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Invandrare som röstar på SD – en enkelbiljett ”hem”?


SD har inför valet 9 september 2018 hårdlanserat repatriering, dvs återvandring, något man har talat om sedan partiets grundande. Jag vill påstå att det är nödvändigt för de av oss som en gång har invandrat till Sverige att veta vad en röst på SD faktiskt betyder. En röst på SD kan nämligen innebära en enkelbiljett ”hem”.


Mot bakgrund av detta, och att SD trots påtryckningar från många håll inte har specificerat vilka invandrare som egentligen omfattas av repatriering, är det svårt att förstå att människor som har flytt krig, terror, förtryck, tortyr och diktaturer väljer att lägga sin röst på ett parti som planerar att repatriera en stor del utrikesfödda.

Det är oklart vilka som omfattas av SD:s repatrieringsplaner. Därför sitter inte heller arbetskraftsinvandrare, eller människor vars förfäder har invandrat till Sverige, säkert då även dessa kan komma att omfattas av SD:s återvandringskrav i framtiden. För SD är invandrare och flyktingar inte nödvändigtvis fullvärdiga svenskar ens om de får medborgarskap. Det är svårt att veta vad som kan hända om SD kommer till makten. Jimmie Åkesson har uttryckt att invandrare bör åka ”dit de bör bo”.

SD: Invandrare kan inte vara svenska

Invandrare och personer med utrikesfödda föräldrar och far- och morföräldrar, oavsett om det handlar om arbetskraftsinvandrare, flyktinginvandrare (inklusive kvotflyktingar) eller anhöriginvandrare (inklusive ”kärleksinvandrare”), blir i SD:s ögon inte nödvändigtvis svenskar även om de förvärvar svenskt medborgarskap.

Man betraktas som andra, eller tredje, klassens medborgare. Detta illustreras gång efter gång då partiet uttrycker att de vill se ett överlag etniskt homogent Sverige. Att SD har reviderat sitt partiprogram på denna punkt vid ett flertal tillfällen är till största del en fasadputsning.

Det finns ett flertal illustrationer i närtid som styrker att SD hyser tankar om ett överlag etniskt homogent Sverige. Det är inte alltför länge sedan som SD motsatte sig utomeuropeisk adoption.

Officiellt har man omprövat den ståndpunkten. Däremot skvallrar uttalanden gjorda efter att man ändrade inställning om att det finns åsikter inom partiet som fortsatt inte vill se adoptioner av utomeuropeiska barn. Vilka offras först när man nu återigen talar om repatriering?

I SD:s principprogram reviderat 2014 läser vi följande om problem som uppstår då en demokrati blandas upp med människor av olika etnicitet:

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att
man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret
i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat
som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall
räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam
arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser
således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland
befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en
stark och väl fungerande demokrati.

Vi tror att det bästa för vårt samhälle är att en så stor andel som möjligt av
statens medborgare också har en svensk identitet. Vi inser och accepterar
dock att det alltid kommer att finnas en viss andel av medborgarna som inte
uppfattar sig som svenska. Vi ser inget större problem med detta så länge
denna grupp är begränsad, accepterar svenska lagar, normer och traditioner
och inte bidrar till ökad segregation och motsättningar.

SD har gett uttryck för att det finns människor som flytt till Sverige som inte haft asylskäl. Man påpekar – utan belägg – att människor har beviljats asyl (och i förlängningen medborgarskap) på felaktiga grunder. Här vill jag poängtera att det finns människor som får asyl på felaktiga grunder. Det finns även fall då uppehållstillstånd för flyktingar, skyddsbehövande och många andra återkallas av Migrationsverket. Sådana återkallanden görs varje år.

Jimmie Åkesson öppnar däremot för att systematiskt granska s k ”riskgrupper” som fått medborgarskap. Utan belägg hävdar SD att det finns många människor som har beviljats asyl på felaktiga grunder. Att de syftar på nutida flyktingströmmar från t ex Irak, Afghanistan, Eritrea, Sydsudan, Syrien och Somalia känns inte som en alltför kvalificerad gissning. Men det finns också risk för att man  syftar på dåtida flyktingströmmar innefattande ex-jugoslaver, iranier, latinamerikaner, balter, ungrare, finländare och judar.

Eftersom SD är av åsikten att människor ska assimileras, inte integreras, in i svenska kulturen och s k svenska värderingar, så är det beklagligt för alla de människor som lever i Sverige, men som i hög utsträckning har behållit den egna kulturens traditioner och värderingar.

Hur ska assimileringen gå till? Vad händer om en muslim väljer att fortsätta fira ramadan men väljer bort att fira jul, eller om en jude väljer att fira chanukka istället för att fira påsk?

Vad innebär repatrieringen och vilka omfattas?

Inför valet den 9 september har SD valt att damma av frågan om repatriering. De har ännu valt att inte förklara vilka som omfattas av repatrieringen. Det är förmodligen ett ytterst medvetet val, eftersom man förstår att man skulle tappa en hel del väljare med invandrarbakgrund om man specificerade vilka som ska skickas ”hem”.

Jag har tidigare på Motargument skrivit om att det är svårt att förstå invandrare som röstar på SD. Då handlade det om historielöshet, att spotta på sig själv och att man har tappat bort sig själv och sin egen bakgrund.

Att SD nu lanserar repatrieringen innebär att de av oss som är invandrare borde fundera både en, två och tre gånger på hur vi väljer att lägga vår röst i valet i höst. Att rösta på SD kan innebära en röst för en enkelbiljett ”hem”.

Det är nödvändigt att förstå att invandrare inte är en homogen grupp. Det är också nödvändigt att förstå att rasism och islamofobi/muslimhat existerar hos människor oavsett ursprung. Detta är en av flera förklaringar till att det faktiskt finns invandrare som väljer att lägga sin röst på SD.

Jag vill understryka att jag inte på något sätt vill diktera hur någon ska rösta. Rösträtten är en rättighet och det står oss fritt att göra som vi vill med vår röst. Självklart har alla människor all rätt i världen att rösta på vilket parti de vill i egenskap av svenskar och svenska medborgare. Men när vi gör vårt val är det viktigt att ha i åtanke att SD är av uppfattningen att människor som invandrat inte borde ha fått den möjligheten från första början. Det är en ‘one way street’ och kommer så att förbli i SD:s värld.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

EDIT 180720:

I SvD junior 180707 kan vi i en intervju höra Jimmie Åkesson säga att ingen som bor i Sverige ska tvingas att återvända till hemlandet. ”Vi har ingen politik för det”.

Varför lanserade partiet repatriering så hårt i så fall? Det finns ju redan återvandringsbidrag.

Lästips:

Vi kräver ett svar, SD: Vilka invandrare ska ni skicka ”hem”?

SD: ”Tack för allt, men nu är det dags att åka hem”

Invandrarkvinnan som röstar på SD

Invandrare som röstar på SD

Är den femtiofjärde generationens invandrare riktiga svenskar?


Det finns en förkärlek för att utifrån exklusivitet definiera svenskhet, och vilka som är svenskar. För många av oss är det väldigt viktigt att definiera svenskar just genom att i samma andetag definiera icke-svenskar. Begreppen ”ras”, jord och blodsband dikterar hos alltför många, fortfarande definitionen svenskhet.


Frågeställningen i rubriken ovan är naturligtvis absurd. Grotesk. Men blir den mer rimlig om vi talar om trettionde generationens invandrare? Inte? Tionde generationen då? Ok vad sägs om andra eller tredje generationens invandrare? JO! Då, plötsligt, har frågeställningen förvandlats till ett helt normalt språkbruk.

Eller känns det först olustigt om du tänker på att kronprinsessan Victoria och hennes dotter Estelle också hamnar i de kategorierna?

Vad vi som har en eller två utrikesfödda föräldrar eller far- och morföräldrar tycker eller har att säga om den saken tas givetvis inte med i beräkningen. Vi är likt insekter under förstoringsglas under en lektion i naturvetenskap på gymnasiet, föremål för debatt, granskning och analys. Vilka är ”vi”? Vad utmärker ”oss”? Vad skall man kalla ”oss”?

ray-pupedis-ii

Och nej den frågan ställs inte till oss utan till samhället i allmänhet som ofta talar om oss som om vi vore nyfödda barn som mest tittar på debatten och inte behöver tillfrågas.

Vi har fått en kollektiv benämning som vi förutsätts sätta på oss själva. Om vi förutsätts göra något alls i sammanhanget.

Låt oss så vända på definitionen och titta på en person som reservationslöst svensk.

Invandrad till Sverige från mammas mage

nyforlost-mor-och-baby-md-mossa

En person som föds i Sverige, får svenskt medborgarskap och har två svenska medborgare som i sin tur är födda i Sverige?

Svensk.

En person som föds i Sverige och har en förälder som är svensk medborgare och en som inte är det?

Svensk, men inte riktigt, utan även ”andra generationens invandrare”.

En person som föds i Sverige och har två föräldrar som är svenska medborgare, men den ena är inrikesfödd och den andra är utrikesfödd?

Svensk, men inte riktigt, utan även ”andra generationens invandrare”.

Thabo kramar om Karin

Författaren till denna artikel kramar om sin kusin

En person som föds i Sverige och har två föräldrar som är svenska medborgare och födda i Sverige, men en eller flera av föräldrarna till barnets föräldrar är utrikesfödd?

Svensk, men inte riktigt, utan även ”tredje generationens invandrare”.

Hur kan man invandra i flera generationer? Hur kan en person som föds ur sin mammas mage på ett svenskt sjukhus och omedelbart får svenskt medborgarskap anses vara svensk utan reservationer, samtidigt som en annan person som föds ur sin mammas mage på ett svenskt sjukhus och omedelbart får svenskt medborgarskap, inte benämnas som svensk?

Eller för den delen, hur kan en person som föds utomlands men omedelbart beviljas svenskt medborgarskap, eftersom personen har två svenska föräldrar som i sin tur har föräldrar som är födda till svenska medborgare ses som svenskar utan reservationer, samtidigt som en person född i Sverige med minst en utrikesfödd förälder eller far- och morförälder, inte ses som svensk utan reservationer?

”Invandrare” är ett substantiv, härlett ur verbet ”invandra”, det vill säga en definition av en människa utifrån vad denne gör. Att födas i Sverige och inte minst med en omedelbar och absolut rätt att vistas här resten av livet, rösta och genom medborgarskapet kvalificera sig för alla offentliga anställningar, inte vara svensk utan reservationer?

Och exakt vad säger och exakt vem anser sig ha rätt att sätta en viss gräns i generationer för att reservationslöst betrakta en nu livs levande människa som svensk, utan några förbehåll?

Tjugonde generationens inföding?

06d7c195-c170-4103-bcc6-1d9c0d43b169_320

Vad händer om vi vänder på resonemanget? Låt oss rent hypotetiskt glömma att ordet svensk aldrig har existerat. Låt oss ersätta ordet svensk med ordet ”inföding”. Känns det bra? Blir det bättre av att rent sakligt hävda att ordet ”inföding” påtalar att en person är ”född i landet”?

Är du en femtiofjärde generationens inföding? Eller kanske bara ”första generationens inföding”? Eller tredje eller femte eller tionde?

Kan det vara så att just du som läser detta aldrig någonsin har fått din anknytning till Sverige ifrågasatt, att du ens har reflekterat i de här banorna? Din etnicitet och nationalitet skall självklart inte ifrågasättas, men du skall lika självklart ifrågasätta och benämna andras nationella och etniska identitet bara för att du behagar det?

Är nationella identiteter odelbara och måste de enbart sammanträffa, dessutom helt och hållet, med din etniska och kulturella identitet? Är det ett nollsummespel?

Konstitution och medborgarskap som både etnisk och nationell identitet

Självklart kanske du kommer på att länder som USA har en överlag helt annan syn och åtskillnad mellan nationell identitet och etnisk identitet. En befolkning som huvudsakligen består av ättlingar till immigranter från hela världen och som därefter har blandats kan självklart inte göra samma enkla definition mellan nationell och etnisk definition.

boston_massacre_03-05-1770_-_nara_-_518262-998x658
Teckning av brittiska soldaters eldgivning mot civila i Boston, känd som ”The Boston Massacre”. Den svarte mannen Chrispus Attucks var den förste mannen som dödades av brittiska trupper under den amerikanska revolutionen. Hade han överlevt hade han saknat laglig rätt att bli amerikansk medborgare eller ens betraktas som ”amerikan”.

Även om såväl svarta amerikaner, som amerikaner direkt härstammande från landets ursprungliga befolkning, länge exkluderades från amerikanskt medborgarskap och inte ens kallades för amerikaner av majoritetsbefolkningen.

USA är därtill ett land som definierar sig och existerar i egenskap av sin konstitution. Konstitutionen är ett legalt dokument, ett avtal som författats och undertecknat. Det samma gäller numera åtskilliga andra länder i praktiskt taget hela Sydamerika och även stora delar av Afrika och Asien.

55919-47733
Det amerikanska riksvapnet från 1789 med mottot ”E Pluribus Unum” – latin för ”Av många, en”.

Sverige fanns däremot långt innan vårt land fick några konstitutioner eller andra nerskrivna lagar och värderingar som på något sätt definierade vårt land från ett annat. Så långt är Sverige likt de flesta andra länder och skiljer sig inte från exempelvis dagens Egypten eller Kina, vilka har existerat i tusentals år om än under varierande namn och styrelseskick.

Men kan det vara etniciteten svenskar som måste sammankopplas till Sverige?

Sverige – en forntida ö i ett hav av migration

traderoutemap-300x173

Även här utgör merparten av världen ett motbevis. Gambianer definierar sig regelbundet som gambianer och blir inte mindre av etniciteterna wolof, mandinka eller fulani för det. De blir både och.

Senegaleser definierar sig regelbundet som senegaleser och blir inte mindre av etniciteterna wolof, mandinka eller fulani för det. De blir både och.

Schweizare definierar sig regelbundet som schweizare men blir inte mindre fransktalande, tysktalande, italiensktalande eller rätoromansktalande för det.

yugo3

Pashtuner i Afghanistan eller Pakistan är lika mycket pakistaner och afghaner som de fortfarande är pashtuner. Bengaleser i Indien eller Bangladesh är lika mycket indier och bangladesher som de fortfarande är bengaleser.

Många italienare i norra Italien är blonda och har mycket ljus hy och med en kultur som skiljer sig från exempelvis södra Italien, där såväl språk, utseende och kultur kan skilja sig väldigt mycket åt.

Kort sagt är det absolut överlägset mest normala i hela världen att nationell och etnisk definition kan samexistera, samtidigt som den ena inte är beroende av den andra. Så har fallet varit i praktiskt taget hela världen i tusentals år.

Och är homogenitet en förutsättning för en någorlunda fredlig samexistens? Tja, du kan fråga dig vad de relativt homogena tyskarna under 1600-talets trettioåriga krig, eller somalierna under landets nutida trettioåriga krig, har att säga om det.

I motsatt riktning kan vi konstatera att det etniskt och kulturellt mycket heterogena Schweiz eller Lesotho kunnat leva utan några etniska motsättningar att tala om, i flera sekler.

I motsatt riktning är Sverige, som visserligen alltid har haft mindre inslag av andra etniciteter, ett land med den mycket ovanliga egenskapen, att fram tills nyligen vara mycket etniskt homogen. Tills nyligen har de flesta människor i Sverige med koppling till migration, velat ta sig härifrån. inte hit.

Sverige och svenskarna har till skillnad från merparten av övriga världen inte haft otaliga folkvandringar och invasionskrig som bidragit till befolkandet av vårt land. De germanska svendjebönder som börja befolka det som kom att bli Sverige, vandrade hit under bronsåldern, för cirka 2 500 år sedan. Förutom små rännilar av invandring sedan dess, var Sverige och svenskarna relativt oinfluerade av andra etniciteter.

Det är först under de senaste decennierna, med hjälp av tåg, bil och flygplan, som Sverige har sällat sig till majoriteten av påtagligt heterogena länder.

Ett etnokulturellt yrvaket Sverige börjar plötsligt brottas med att definiera sig självt och sitt folk på grund av förändringar som merparten av planetens befolkning, med en betydligt mer konfliktfylld tillvaro, har klarat av sedan årtusenden eller åtminstone århundraden tillbaka.

Kan det vara förklaringen till paradoxen att vi i ett sådant land som sätter en sådan stolthet i att finna gemenskap, motverka intolerans, rasism och främlingsfientlighet, så sent som år 2018 så hårt håller fast vid monoetniska och monokulturella grunder för definitionen av nationalitet?

Varför föreställer vi oss annars att ”likadana” måste vara ett så strängt och exkluderande kriterium för att vara ”samma”?

Kan vi inte ta bort de sista resterna av ”ras”, jord och blodsband till vår svenskhet?

Och undrar du vad du skall kalla människor i Sverige om du vill härleda att de har ett ursprung som inte enbart är svenskt? Varför inte kalla dem för människor med ”utländskt ursprung i familjen”?

När skall vi klara av att uttrycka en underförstådd reservation för svenskheten hos människor som har fötts här, blivit svenska medborgare direkt och levt hela vårt liv här? När skall det bli lika självklart att kalla dem för svenskar och samtidigt kunna se att de människorna samtidigt kan vara så mycket annat, utan att det ena påverkar det andra?

Dagens politiska utveckling ser ut att skjuta upp dagen då vi utan att tveka kan tala om ”oss svenskar” utan att samtidigt definiera ”de där andra som inte riktigt är som oss”.

Och till alla er som tror att ni behöver någon form av ”godkännande” från merparten av Sveriges övriga befolkning att definiera er som svenskar, vill jag säga. Be inte om det du har rätt till. Ta dig den rätten oavsett vad andra tycker och tänker!

Hur skall vi någonsin kunna tala ärligt om integration, om vi är ett folk som fortfarande till så stora delar kämpar för att definiera svenskhet som tillhörande en exklusiv klubb för de med ”rätt ursprung”?

En särskild hälsning till Ann Heberlein: Ja, jag är beredd att döda och dö för Sverige.

Thabo på övning med Svea Livgarde i Stockholm - våren 1997