Kategoriarkiv: I fokus

Du förbrukade all trovärdighet, Amineh!

”Död åt Moses! Död åt judendomen!”

Hur låter det här?
Skrämmande?
Hatfullt?

Visst så låter det som Egyptens farao, men naturligtvis så är det ingen av oss som skulle undra om detta är hat mot judar eller inte, om det är hot mot en minoritetsgrupp i Sverige eller inte, eller om det är uttryck för motstånd till religionsfrihet eller inte.

Namnlös
Amineh Kakabavehs Facebook-sida 160430.

Men i skärmdumpen ovan står det annat på persiska:

”Död åt Mohammed! Död åt islam!”

Och det är Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh som ”gillar” kommentaren på sin Facebook-sida. Inlägget finns kvar, och återfinns här. Kommentaren skrevs som stöd då den här politikern tog på sig offerkoftan efter att hon spridit ett fejkat nazistiskt videoklipp med antisomalisk propaganda. På Expo har man skrivit om hur Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt saknar förtroende för Amineh Kakabaveh.

Senast jag hörde orden ”Död åt islam” var på 1990-talet, och då i serbnationalistiska sånger inför Balkankriget.

Det var inte islam som dödades då.
Det var inte islam som kastades i massgravar.
Det var inte islam som sattes i koncentrationsläger.
Det var människor som du och jag, just för att de var muslimer.

Nu är det inte serbnationalister som darrar berusade på torg, utan vänner till en politiker i vår riksdag som ”gillar” den här aggressionen.

En politiker som påstår sig stå för mänskliga rättigheter, människors lika värde… och religionsfrihet som en viktig del av vår demokrati.
Jag undrar hur Amineh Kakabaveh försöker framstå som ”kämpe” för muslimska kvinnors rättigheter, samtidigt som hon hatar deras religion i så hög grad? Hur går det ihop?

Det berömda frikortet ”jag-är-själv-muslim” används av Amineh Kakabaveh.  Som om det skulle ge henne något slags licens med stämpeln ”jag-kan-sprida-hatet-mot-den-här-gruppen”. Ett sådant beteende med liknande debatterror har vi sett redan, med tanke på förintelseförnekare med judisk bakgrund, som t ex Lasse Wilhelmsson.

Att Amineh Kakabaveh står upp mot patriarkatet och mot hedersförtryck är något som de flesta av oss kan stödja.

Men att kämpa mot kvinnohatet samtidigt som man sprider hatet mot en annan, är som att äta och borsta tänderna samtidigt. Det är just det som Amineh Kakabaveh gör, och i så fall är det viktigt att Vänsterpartiet fokuserar på hennes munhygien i debatten.

Det hela handlar om Amineh Kakabavehs spridning av en fejkad nazistisk propagandafilm som hon, när hon ifrågasattes, tog bort för sitt eget bästa.

13292842_10153693415132333_112506733_n
Amineh Kakabavehs numera raderade Facebook-inlägg från 160426.

Det handlar också om att hon samtidigt fortsatte att stödja de graverande åsikter som framfördes i videoklippet.

13292827_10153491395036479_893855228_n
Amineh Kakabaveh raderade även detta Facebook-inlägg.

Förklaringarna varierade hela tiden: ”argumentet” liknar TV4:s program ”Vem vill bli miljonär” då hon använde en livlina och påstod att ”en vän hade lagt upp videon” på hennes Facebook-sida. Kritiken avfärdar hon som en arrangerad ”mobbningskampanj” utförd av partikamraterna.

Hon definierade somaliesvenskar, som har uttryckt sin oro genom kritiken i debatten, hållit demonstrationer och möten med flera organisationer, som ”onda krafter” som vill ”tysta ner” en viktig röst i kampen mot kvinnoförtryck.

Här har vi Amineh Kakabavehs nästa rasistiska angrepp; svensksomalierna försvarar inte sina rättigheter som Amineh Kakabaveh har kränkt.

Hon utmålar den här minoriteten även som motståndare till kvinnorättigheter när de står upp mot rasism.

Hennes “ursäkt” innehåller inte den minsta promille av trovärdighet.

Vi på Motargument har uppmärksammat Amineh Kakabavehs propaganda mot flyktingar och invandrare redan 2015.

Vilka åtgärder kommer man att vidta inom Vänsterpartiet, då man har en politiker som stödjer hat mot somalier, muslimer och invandrare?

/Ida Dzanovic

Afropé och Motargument inleder samarbete

Nättidningen Afropé och webbsajten Motargument inleder nu ett samarbete. Även om sajterna har olika fokus delar vi samma värdegrund, med starkt engagemang mot främlingsfientlighet och rasism.

Under sommaren och hösten kommer vi att återpublicera artiklar som passar hos båda, och våra respektive skribenter kommer också att kunna vara gästkrönikörer eller artikelförfattare hos den andre.

Vi ser detta som ett viktigt steg mot att ännu effektivare kunna bekämpa fördomar och verka för ett öppet och tolerant samhälle.

Afropé är en politiskt och religiöst obunden webbtidning som drivits sedan maj 2012. Målet är att ge afrosvenskar en medial plattform, öka kunskaperna om den afrikanska kontinenten, samt att sprida en positivare bild av de olika länderna i Afrika och om människor med kopplingar till kontinenten än det som idag görs av media i västvärlden. Vi har även fokus på nyheter både från kontinenten och från den afrosvenska och afropeiska diasporan. Vi arbetar aktivt mot rasism och i synnerhet mot afrofobi då vi är en uttalad antirasistisk webbtidning och det är även en av våra starkaste grundvärderingar.

Motargument.se är ett partipolitiskt, religiöst och organisatoriskt obundet initiativ. Motargument.se syftar till att skapa en tvärpolitisk samlingsplats för att bemöta rasistiska och främlingsfientliga påståenden och myter med argument, fakta och vetenskap – med andra ord med motargument.

Kramkulturen: I Sverige hälsar vi olika på kvinnor och män

Det pratas mycket om hälsningsseder och handskakningar just nu. Vissa pekar på om handskakningen som om det vore det enda sätt vi svenskar hälsat på under många århundraden. Som om den ritualen är så viktig att alla andra hälsningssätt blir ”fel” i jämförelse. Ja ganska många påstår till och med, felaktigt, att det är den vanligaste hälsningsritualen i Sverige.

Yasir Khans hälsningssätt har diskuterats mycket på sistone. Ingen påstår att Yasir inte hälsar på kvinnor, för det gör han – med handen på hjärtat. Kritiken mot honom handlar om att han hälsar på fel sätt. Han borde skaka hand med alla. ”För så gör man …”

Det bör noteras att man i handskakningsdebatten gör alla kvinnor som inte vill skaka hand till viljelösa offer. För det är bara mäns ovilja att skaka hand som debatteras, inte kvinnors. Hur ofta ser du frågan om huruvida kvinnor hatar män då de inte vill skaka hand i debatten? För ett par år sedan anmälde en muslimsk kvinna sin läkare till DO, för att han skulle ha vägrat att undersöka henne när hon inte ville hälsa genom handslag. (Han friades dock för att ord stod mot ord.) Skulle då hon vara manshatare?

Påståendet att handskakningen är den mest använda och kulturellt dominerande hälsningsseden i Sverige är faktiskt fel. Handskakningen är inte den vanligaste hälsningsritualen. Det är bara i föreningslivet, politiken och i våra yrkesroller som så är fallet. Den vanligare hälsningsseden utanför yrkesroller och föreningsliv är faktiskt kramen – numera ofta för dem som inte känner varandra väl också. (Och nickningen och det informella ”hejet” givetvis.)

Förr var kramen reserverad för familjen och de allra närmaste vännerna, men i dag är det 42 procent som hälsar med kram även på bekanta, visar SvD:s Sifoundersökning. På andra plats kommer att bara säga hej eller någon annan hälsningsfras (34 procent) och på tredje plats ta i hand (20 procent.)

Kramen sågs förr som jätteintim och var förbehållen familjen. Men det har ändrats. Och som med de många förändringar i svenska seder och bruk har förändringen kommit utifrån. Genom kontakter med katolsk medelhavskultur kan man anta.

Men det fascinerande är att det finns stora skillnader i hur vi kramas. Män kramar gärna kvinnor. Kvinnor kramar gärna kvinnor och män. Men män kramar inte lika ofta andra män. Speciellt äldre män undviker gärna att krama andra män.

SIFO

Sifo undersökte detta för några år sedan.

Totalt är det 44 procent som hälsar på sina manliga vänner med en kram och 67 procent ger sina kvinnliga vänner en kram som hälsning.

Bakom denna skillnad döljs det faktum att LÅNGT färre män kramar män än kvinnor kramar män. Vilket gör det sannolikt att antalet män som kramar män är nere på 20-30% och antal kvinnor som kramar män är mycket högre än 67%.

Andra intressanta skillnader enligt SIFO är:

I södra Sverige är det 47 procent som hälsar på bekanta med en kram, men bara 23 procent i norra Sverige. Där är det i stället 64 procent som föredrar att bara säga hej eller någon annan hälsningsfras … I storstäder är det 53 procent som hälsar på bekanta med en kram, medan det är 35 procent i mindre tätorter och landsbygd. På frågan ”Hur brukar du oftast hälsa när du träffar bekanta?” svarar 82 procent av FI:s anhängare ”med en kram”, MP 58 procent , SD 28 procent och C 25 procent.

Att avvisa en kram

Med kramar liksom med handskskakningar kan det finnas andra orsaker till varför en kvinna inte vill beröra en man. Tyvärr lever vi i en värld där det finns en massa sexuella övergrepp. Där många män beter sig som svin mot kvinnor. Jag vet en del kvinnor som på grund av de erfarenheterna helst inte kramar eller ens skakar hand med män. Är de då sexister?

Men de vanligare skälen varför en person avvisar kramar beror på kultur. Svensk kramkultur chockerar ofta folk från utlandet. Även religiösa skäl beror ytterst på kultur.

Men vissa kulturer har lättare att ta till sig delar av kramkulturen än andra. Jag upplever personligen att arabiska män inte har samma fobi för att krama andra män som många svenskar ute på landsbygden har.

Finns det då ”legitima” skäl till att man inte vill kramas? Ja som synes finns det kulturella skäl. Att en del män inte vill krama kvinnor eller andra män kan bero på EXAKT samma orsaker som varför en del män eller kvinnor inte vill skaka hand med det motsatta könet: det vill säga kulturella mönster. Och vill någon inte kramas ska vi inte tvinga hen att krama heller.

Det viktigaste är inte HUR man hälsar på sin medmänniska men ATT man hälsar.

Personligen anser jag att svensk kramkultur är underbar. Vi behöver lära oss röra varandra. Vi behöver beröring, mycket beröring. Men jag skulle inte gå så långt att jag börjar beskylla en man som inte vill krama en annan man för homofobi eller en kvinna eller man som inte vill krama det andra könet för sexism. Skulle du göra gå så långt och göra det?

Om inte … Tänk till en extra gång innan du kritiserar en person, muslim eller inte, som hälsar men utan att ta motsatta könet i hand.

huf

Källor: Bland annat SDS om kramen och SVD om Sifoundersökningen.

Ytterligare läsning: Hälsning är en privatsak (Ledare DN 160423)

Myt: ”Varför får ensamkommande mer än svenskar?”

En Facebookstatus från i höstas cirkulerar just nu i nationalistiska kretsar. (Texten i sin helhet längre ner.)

Det finns ett generalfel i denna text, och det är påståendet att bidragen hon räknar upp skulle gälla ”ensamkommande”. Så är det inte. Vad hon pratar om är ersättningen för fosterbarn, oavsett bakgrund. Sverige gör ingen skillnad på ensamkommande och övriga barn som behöver placeras. Ersättningen beror på barnets ålder och situation och på uppdragets omfattning i stort – hur mycket tid barnet anses kräva. Det är därför lite märkligt att skribenten så precist kan ange belopp, eftersom hon inte verkar ha kommit tillräckligt långt i processen för att faktiskt ha fått ett barn anvisat.

Huruvida ersättningsnivåerna för föräldrar med funktionsnedsatta barn är tillräckliga vill vi inte gå in på, men det är beklagligt med denna jämförelse, eftersom det det bygger på den gamla skrönan om att utlänningar får något som inte svenskar får. Detta handlar inte alls om härkomst.

Påståendet att en vuxen alltid behöver vara hemma på heltid med ett fosterbarn är förstås helt absurt. Självklart, om barnet är nyfött, självklart inte om barnet är äldre, såvida det inte finns extrema behov. Fosterföräldrar har full rätt att förvärvsarbeta liksom alla andra.

På Motargument anser vi det också självklart att fosterbarn, som i princip undantagslöst levt ett traumatiskt liv oavsett om de är ensamkommande, frivilligplacerade eller omhändertagna pga bristande föräldrar/föräldraförmåga, ska ha ett eget rum och inte sova på en soffa i ett vardagsrum. Påståendet att fosterbarn annars sover ”i salar med 100 andra” begriper vi inte alls. Var finns dessa salar?

Vi som sätter barn till världen har, till skillnad från fosterföräldrar, ett försörjningsansvar. Det är inte meningen att samhället ska bekosta alla utgifter vi har för våra barn, såvida vi inte helt saknar egna medel.

De avslutande orden ”Jag förstår inte detta!!! Vart är rättvisan i detta?  Känner mig ledsen och kränkt!” sammanfattar hela statusen. Skribenten är av allt att döma kränkt för att hon upplever att samhället ger något till icke-svenskar som svenskar inte har rätt till, och det är också den skrönan som lever vidare i kommentarsfälten under de 1 200 delningarna av statusen. Ingen verkar ens reflektera över det faktum att det faktiskt inte i huvudsak är fosterbarnen som ”får” något här, utan de som väljer att vara fosterföräldrar – människor som gör en stor enorm insats genom att öppna sitt hem för någon annans barn.

Så byggs bilden av ”vi och dom” ut bit för bit, genom ogenomtänkta påståenden som delas okritiskt.

===

”SNÄLLA HJÄLP MIG ATT FÖRSTÅ!!!

Jag har som många av Er vet en son (snart 13år) med Down syndrom, autism och utvecklingsstörning.
Han saknar kommunikation. En utomstående som inte känner honom väl har väldigt liten chans om ens någon att förstå vad han vill.
Hans kost är väldigt begränsad, han har ingen riskbedömning och förstår inte fara. Han har fortfarande blöja då han inte klarar av toalettbesök på egen hand. Han har daglig medicinering osv
Han kräver 24timmar om dygnet tillsyn. Det är jag som står för denna tillsyn ALLTID!! I två år har vi kämpat för att få assistans och ALLA intyg säger enligt lag att han är berättigad till det. Men som sagt än är det inte beslutar…
Förstå mig snälla rätt. Jag älskar min son och gör detta mer än gärna. Men det är ett tungt arbete och ekonomiskt väldigt ansträngt!
Jag får ca 7000kr i månaden och det kanske låter mycket för en del… Men att klara sig på detta med två barn är ett klurigt spel.

För ett tag sedan tänkte jag att även om det är tungt och vi inte bor i ett slott, så har jag både energin, viljan och platsen till att hjälpa ett ensamkommande barn.

Ansökan gick iväg och informationen ang krav osv kom hem…
Barnet ska ha eget rum. (Tja jag sover gärna på soffan, men förundras över att det är ok att dom delar stora salar med 100andra men inte ok att dela rum med ett av mina barn)
En vuxen ska vara hemma på heltid med det ensamkommande barnet, då detta kräver mycket tid. (Inga problem men Varför gäller inte samma för ett handikappat barn och dess förälder?)
Man ska bo relativt centralt eller ha bil så att barnet kan åka in till stan och vara social ( förstår jag men varför får inte handikappade barn den rättigheten?)
Ersättningen för att ta emot ett ensamkommande barn är ca 700kr (brutto) /dag beroende på barnets problematik + 200kr/dag (netto) för barnets utgifter så som busskort, kläder, nöjen osv….
Nu undrar jag VARFÖR HAR INTE MITT HANDIKAPPADE BARN SAMMA RÄTTIGHETER???

Jag får ca 7000kr netto i månaden för omvårdnad av min son. Jag får ett barnbidrag på 1100kr månaden för att han ska kunna få ett socialt liv (bl.a.)

För ett ensamkommande barn får jag ca 14000kr netto i månaden för omvårdnad och ca 6000kr netto i månaden för att barnet ska kunna ha ett socialt liv (bl.a.)

Jag förstår inte detta!!! Vart är rättvisan i detta?
Känner mig ledsen och kränkt!

ALLA SUMMOR ÄR RIKTIGA!”

Vi måste tala om debatten

Göteborgs-Posten publicerade den 26 mars 2016 en krönika av Ann Heberlein, med rubriken ”Vi måste tala om islam” och underrubriken De ‘religiöst motiverade’ attackerna har ökat lavinartat”. Artikeln har fått stor uppmärksamhet, inte så mycket för sina kontroversiella slutsatser, som för de allvarliga faktafelen i originaltexten. Heberlein hade bitvis feltolkat Europols statistik och misstagit 395 arresterade för 395 terrordåd.

Detta uppmärksammades på flera håll, bland annat av Elias Tuffaha. Heberlein har reviderat debattartikeln på gp.se, där man nu kan läsa det här:

”Rättelse: I en tidigare version av denna text framstod uppgifterna om arresterade gärningsmän som om de handlade om konkreta terrordåd, vilket givetvis hade varit absurt. Jag beklagar mina tidigare felaktiga uppgifter.”

Men Heberlein bjuder inte på de korrekta siffrorna för religiöst motiverade terrordåd (som minskat från 3 st 2010 till 2 st 2014). Det hade varit generöst att göra.

TE-SAT (European Union Terrorism Situation and Trend Report) finns att ladda ner hos Europol, för den som vill fördjupa sig i statistiken. Jag har försökt visualisera hur antalet terrordåd och arresteringar varierat sedan 2010 för grupperna högerextrema, vänsterextrema, separatistiska och religiöst motiverade. Eventuella fel i siffror och grafer är helt och hållet mina egna. Observera att ”terrordåd” innefattar både genomförda och förhindrade eller misslyckade dåd.

Heberlein har nu justerat det påstående som utgjorde hela grunden för hennes efterföljande resonemang. Från att den terrorism som främst hotar Europa är religiöst motiverad (lutad mot antalet terrordåd) till att den enligt ordningsmakten är religiöst motiverad (lutad mot antalet arresteringar). Det är ett sällsynt uppenbart exempel på ad hoc-argumentation, alltså att man anpassar bevisen för att passa sina teser när bevisen visar sig felaktiga.

Heberlein utelämnar nationalistiskt separatistiska terrordåd från sin uppställning. De var 160 st 2010 och har minskat till 67 st 2014, medan antalet arresteringar har minskat från 349 till 154. Separatistiska terrordåd är visserligen småskaliga och på stadig tillbakagång, men varför Heberlein väljer att helt bortse från den ojämförligt största gruppen terrordåd som utförs i Europa kan bara hon svara på.

Heberlein får fortfarande inte siffrorna rätt. Hon har inte observerat att siffran för vänsterextrema terrordåd faktiskt är 13 st under 2014 – antalet arresteringar där är hela 54 st, upp från 34 st 2010.

Så, med de här justeringarna i inledningen (och de problem som de medför), hur har Heberlein justerat sitt resonemang och sina slutsatser för att ta hänsyn till de förändrade förutsättningarna?

Inte alls, visar det sig. Inte med ett ord.
Centralt i resonemanget i originaltexten var följande passus:

”det bör stå klart för de flesta tänkande individer att religion, i det här fallet islam, spelar en avgörande roll i de fasansfulla terrordåd som sargat Europa sista åren.
Vi måste tala om islam. Vi måste hantera att majoriteten av de terrordåd som drabbar oss, våra värderingar, vår frihet, ja hela vårt sätt att leva, hämtar både argument och drivkraft ur islam.”

I den justerade texten står dessa påståenden kvar helt oförändrade. Trots att Heberlein alltså nu säger sig hela tiden ha varit medveten om att det är majoriteten av de arresterade som är religiöst motiverade, inte majoriteten av terrordåden, och att detta speglar ordningsmaktens värdering av hotet, inte det faktiska antalet dåd.

Jag undrar hur det kommer sig att en ansedd morgontidning som Göteborgs-Posten, först släpper igenom en ledarkrönika med så enorma faktafel i sina grundantaganden. Jag undrar hur Göteborgs-Posten sedan kan acceptera en rättelse som återigen innehåller uppenbara felaktigheter, där inga konsekvensändringar i resonemang eller slutsatser gjorts utifrån de allvarliga faktafelen i grundantagandena.

Borde inte granskningen av rättelsen vara särskilt hård efter avslöjandet om så allvarliga fel?

Vi måste tala om debatten – var gränsen går för en hederlig debatt, vilka krav en ledarredaktion kan förväntas ställa på kvaliteten hos artiklar från etablerade skribenter, och vilka förväntningar vi läsare har på faktakontrollen hos ledarredaktionerna.

Artikeln är också publicerad på bloggen Alexandras Allehanda.

***UPPDATERING 2016-04-05***

Den 30 mars, två dagar efter att den här artikeln publicerades, har Heberlein skrivit om inledningen till sin text ytterligare minst en gång, och tonat ner statistik över antal terrordåd eller arresteringar. Istället har hon lyft in siffror över antalet offer för terrorism i Europa. Den tredje (eller om det är fjärde?) versionen av krönikan finns att läsa på GP:s websajt. Resonemanget ovan gäller Heberleins första uppdatering av sin krönika, från den 27 mars. 

Sveriges Radios Medierna har uppmärksammat de många omfattande ändringarna i den inledande bakgrunden och har också fått Göteborgs-Postens ledarredaktör Alice Teodorescus kommentarer om detta.
***

När högerextremister trampar på terrorns offer

Idag syns ytterligheterna igen. Det är lätt att tro att kampen står mellan dem två, när kampen egentligen står mellan allas lika värde och totalitarism. Egentligen har dessa två ytterligheter väldigt mycket likheter med varandra, även om det är lätt att tro precis tvärtom.



Men vilka två är det jag syftar på? Jo, dessa två skräcködlor i kamp med varandra är Daesh, som orsakat enorma terrordåd i Bryssel, Ankara och Istanbul, och högerextremister/nationalister som idag på Bryssels gator utnyttjar terrordådet för att sprida invandrarfientlig propaganda.

Enligt rapportering från CNN har alltså flera svartklädda män, troligen i hundratal, vissa medtagande alkoholhaltiga drycker, anlänt till minnesplatsen i Bryssel ungefär kl 14:45 under måndagen den 28 mars. När andra människor i frid och stilla lugn sökt sig dit för att hedra offren som terrordåden skördat har dessa svartklädda män stört ordningen genom att heila och skrika invandrarfientliga slogans.

Redan där kan man argumentera för att deras så kallade ”demonstration” är så urbota dum att det knappt finns ord för det. Att störa andra som befinner sig i en sorgeprocess, sådana som också kan ha mist en anhörig i terrordåden, är djupt ovärdigt. Det finns inga ursäkter för ett sådant beteende. Punkt slut.

Sedan anvä160327141745-brussels-attack-memorial-nazi-salute-protest-field-00000000-exlarge-teasender högerextremisterna terrordåden för att sprida sin människofientliga vidriga propaganda. Att vara emot Daesh är sunt, det borde alla vara. Men att applicera Daeshs vidrigheter på invandrare och flyktingar är ohederligt, då det är just denna terrorsekts barbari som dessa flyktingar flyr från. Man ska ej heller glömma att de Daesh-soldater som åkt iväg från Belgien ofta är folk som är födda i Belgien eller som bott där sedan barnsben. Alltså, de är belgier och inte syrier.

Att dessutom applicera detta på etnicitet är ännu dummare. För då är vi tillbaka i 1920-talets rasbiologiska termer, som idag betraktas som ren pseudovetenskap. Man har inte ett visst beteende i blodet, punkt slut. Ens beteende uppstår av de val man gör i livet. Att dessutom övergeneralisera alla med en viss religiös tro är också fel. Man ska komma ihåg att det finns ca 1,6 miljarder muslimer i världen, och att en stor del av dessa inte har samma världsbild som Daesh.

Dessutom har jihadister och högerextremister mycket mer gemensamt än man vill tro. Båda styrs av ett totalitärt tänk, där man vill ha en stark ledare som andra ska falla i underkastelse för. Båda drivs av hat mot andra grupper. Faktiskt, så är Daesh också rasister mot bland annat kurder, men också kristna, judar etc. Sedan finns det en stark machokultur. Kvinnan ska vara i underkastelse, och det finns en allmän skräck för femininitet. Där spelar homofobin också en viktig roll.

Kampen står alltså inte mellan muslimer och kristna européer, den står mellan demokrati och totalitarism. De som står för totalitarism är extremister från alla håll och kanter, de som med råge gör skillnad på folk och folk. När det gäller oss som står för demokrati och allas lika värde, är vi av olika sort. Muslimer, kristna, judar, sikher, ateister, heterosexuella, homosexuella, CIS, trans, och av olika etniciteter. Kontexten här är att vi alla är människor oavsett.

Det är lätt att stirra sig blind på ytterligheter vid hårda tider som dessa, och tro att kampen står mellan dessa två. Här vill jag passa på att beskriva dessa ytterligheter såsom Astrid Lindgren beskrev kommunismen och nazismen på 1940-talet: ”Högerextremismen och jihadismen. Det är som två skräcködlor i kamp med varandra”.



Artikeln är tidigare publicerad på Frihetssmedjan.

”Går det inte att ge barnen pannkakor längre?”

I ett Facebook-inlägg från 4 mars rasar Agneta Colantoni, kommunfullmäktigeledamot för SD i Tierp, över att skolbarn och förskolebarn under en vecka serveras mat med internationell prägel.

Skärmdump från Colantonis Facebook-inlägg. Klicka på bilden för att förstora.

I Tierps kommun, liksom i andra kommuner, serveras då och då mat som följer ett tema. Notera att matsedeln gäller en enda temavecka, 7-11 mars, och temat för denna vecka är ”Världens mat”. I Facebook-inlägget och i kommentarerna därtill är det onyanserad kritik, och det går att tolka Colantoni som om skolor och förskolor i Tierp alltid serverar internationell mat.

I en diskussion till en annan persons kommentar, insinuerar Colantoni att Tierps kommun ”slickar röv” på nyanlända. Colantoni tycker att det är viktigt att föräldrar agerar, så att eleverna får svensk husmanskost. Hon säger sig inte ha något emot internationell mat, men att det ska finnas plats för i alla fall en ”svensk” rätt varje vecka. Colantoni utvecklar sitt resonemang:

”Det finns inte ens tillstymmelse till mat som barnen är vana vid. Det finns ingen svensk mat som alternativ, det är det jag vänder mig emot. […] går det inte att ge barnen pannkakor längre? Det finns ju vegoalternativ till exempel. Varför tar man bort all svensk mat?”

Vad gör s k ”svensk” mat bättre än sådan som vissa verkar tycka är ”osvensk”? Och vad är egentligen s k ”svensk” mat?

Temaveckor i skolor och förskolor är inga nya företeelser. Så sent som i höstas serverades det, under en vecka på skolor och förskolor i Tierp, mat från Tyskland, Spanien och Frankrike. På Tierps kommuns hemsida kan vi läsa att nästa termins temavecka blir ”Brasilien”. Enligt Maria Leopardi, kostkonsulent i Tierps kommun, är svensk husmanskost normen och grunden i skolorna, men att det då och då serveras några andra rätter. Hon tänker se över möjligheterna till temaveckor med helsvensk och samisk mat. Leopardi berättar för Metro att temaveckan i Tierps kommun har fler än ett syfte, b la att erbjuda husmanskost från några av de nyinflyttade elevernas tidigare hemländer, och även att förebygga misstänksamhet, rädsla för okända företeelser.

Att en enda temavecka med enstaka persiska, afghanska och marockanska maträtter skulle påverka skol- och förskolebarn i Tierps kommun på ett negativt sätt är svårt att se. Barn har serverats ”utländsk” mat i många år och risken att barnen skulle ta skada är obefintlig.

På hat- och rasistsajten Exponerat hänger man på ”nyheten” och frågar sig vad det är för fel på nyttig svensk husmanskost för barn. Vidare konstateras att svensken och dennes barn ständigt påtvingas och indoktrineras ”denna mångkultur”. På samma nättidning läser vi följande kommentar (skriven av en anonym person) hämtad från Facebook:

”Nästa veckas matsedel i min hemkommun Tierp. Tema vecka skyller man på. Jag har mejlat in min protest och motfråga till Sossehövdingen bengt-olov.eriksson@tierp.se om kommunen även kommer ha Tema vecka fläsk kött och Tema vecka SVENSK Husmanskost. Blir ni förbannade som jag så jaga gärna kommuns hövding sossen bengt-olov.eriksson@tierp.se”

Här kan det vara på sin plats att fråga sig om politiker ska detaljstyra vad vi, eller våra barn, äter? Har den upprörda folkopinionen, som bemödar sig att skriva till politiker och gnälla över detaljer, funderat över huruvida politiker bör lägga sig i vad vi invånare äter och vill göra? I kommentarsfältet till Exponerat-artikeln flödar konspirationsteorierna, hatet, missförstånden och okunskapen beträffande hur halalslakt genomförs i Sverige.

Så här låter reaktionerna från skolbarnen:

”Det är osmidigt och oprofessionellt. När man är så högt uppsatt ska man klara av att inte säga sådana saker. Man gör inte så.”

”Det är ju inte så mycket mat som är ”svensk” precis. Till och med våra köttbullar kommer från Turkiet.”

”Alltså det är en vecka, fem dagar det är vad det är, inte så länge. Man klarar sig utan köttbullar och pannkaka en vecka”.

Detta Facebook-inlägg förefaller vara ett medvetet, och ohederligt grepp för att stärka och sprida hatet mot mångkultur, invandrare och nyanlända. Populistiska utspel från politiker är vardagsmat på sociala medier. Det obehagliga med internet är att det är lättillgängligt, att åsikterna sällan blir ifrågasatta och att det är alltför enkelt att dela vidare, vilket ofta görs utan större eftertanke.

EDIT: Agneta Colantoni har raderat sitt Facebook-inlägg eller gjort det icke-offentligt. Detta hindrar inte att ”nyheten” lever kvar och fortsätter att spridas.

Uppdatering: Enligt Arbetarbladet gör SD nu politik av något de själva anser att man inte ska göra politik av. Så här skriver SD Tierp på sin Facebook-sida:

”Kostchefens uttalande är mycket belysande för vad det handlar om. ”Det vi vill är att förebygga främlingsfientliga tankar på det här viset”. Det här är alltså inte något som handlar om mat – syftet är politiskt från början”.

Mikael Eskilandersson, som sitter i riksdagen för SD Gävleborg, menar att den internationella matveckan är en kampanj mot SD, och att skolmaten inte ska användas som ett politiskt verktyg. Så här skriver Eskilandersson i en kommentar på Sverigedemokraternas Facebook-sida:

”Vore nog läge med en JO-anmälan mot kommunens kostchef som bedriver politik, vilket anställda inte ska, i stället för att tillhandahålla bra och näringsriktig mat. Kommer dock inte leda till något, men det skulle vara en markering”.

Nu vet vi alltså att ”Världens mat”-temat i skolorna och förskolorna i Tierps kommun var en komplott mot Sverigedemokraterna.

Lästips:

Har Jimmie Åkesson aldrig ätit tacos?

Efter skolmats-stormen – så tycker eleverna om sin internationella matvecka

Israel? Det finns inte på kartan

”There is no Israel on the map Swedish children see”

Detta citat inleder Tobias Peterssons artikel Op-Ed: Indoctrinating Swedish children.

De senaste månaderna har det framkommit att en, eller flera, skolor skulle ha erbjudits propalestinsk propaganda: svenska skolelever sägs ha fått ta del av ett studiematerial med en karta där Israel är raderat, det finns inte. Istället finns Palestina med på nämnda karta.

Det är Tobias Petersson, ordförande i PPI (Perspektiv på Israel), ett proisraeliskt nätverk bildat 2013, som i ett öppet brev till skolkommunalrådet i Malmö, Anders Rubin, kräver svar på vilka skolor som använder sig av det nämnda materialet. Rubin uppmanas att agera ”mot ansvariga på skolor som tillåtit detta”, samt ta reda på vilken organisation som ursprungligen ligger bakom utbildningsmaterialet.

Brevet står att läsa i sin helhet här. Det handlar om en textbok, ”Jag tillhör Palestina”, som påstås försköna terrorism och våld, samt demonisera Israel. Detta material påstås strida mot svenska skolans värdegrund, vilken kräver att undervisningen ska vara saklig och allsidig.

I brevet läser vi följande:

”Första sidan inne i den helt arabiskspråkiga boken ”Jag tillhör Palestina” pryds av en karta. ”Detta är Palestina” står det ovanför kartan. […] Det finns ingen gräns dragen efter 1949 års stilleståndslinjer (brukar också refereras till som 1967 års gränser). Israel är utraderat och Tel Aviv existerar inte”

Vid närmare efterforskning har följande framkommit: jag har, via Petersson själv, delgivits att skolan (1 skola, inte flera) i fråga är Apelgårdsskolan i Malmö. Skolan har många arabisktalande elever. Jag har kontaktat skolledningen och de hälsar att det inte har haft något samarbete med PRC (Palestinska rättvisecentret), organisationen som sägs ha varit drivande i att indoktrinera svenska barn. Märk väl att det talas om flera skolor och om ”Malmös skolelever”, och det insinueras att denna internationella palestinska kampanj ingått i den lärarledda undervisningen.

När Motargument gräver vidare framkommer att Apelgårdsskolan sedan 2013 hyrt ut lokaler till föreningen Al-Hikma. I uthyrningen ingick, till en början, också fotbollsträning i idrottslokal på söndagar.

Det handlar alltså inte om att svenska skolbarn får ta del av antiisraelisk propaganda, eller att rektor eller lärare på Apelgårdsskolan har ansvar för att det arabiska studiematerialet ”Jag tillhör Palestina” har delats ut.

Det handlar om att en förening som hyr skollokalerna på helgerna har haft Palestina-studier som en del av lördagsskolan. Föreningen, Al-Hikma, har i sin tur haft besök av PRC.

Att boken är skriven på arabiska gör det orimligt att det skulle förhålla sig på det sätt som Petersson försöker påskina. Så allt detta förefaller vara en icke-fråga, då allt verkar som att den använts i endast denna förening, och då har nått endast de barn som närvarat på lördagar.

16138766485_e8b57e882d

Tobias Peterssons brev, och upprördhet, kan eventuellt grunda sig i att en muslimsk förening hyr lokaler i en skola och bedriver lördagsskola med propalestinskt utbildningsmaterial.

Det rör sig alltså inte om att vinklad propaganda skulle ingå i lärarledd undervisning på ett antal kommunala skolor i Malmö, eller att svenska skolbarn får lära sig att Israel inte finns.

Att föreningar, oavsett inriktning, ser sig ha i uppdrag att sprida sin världsuppfattning, är inget märkligt, eller nytt för den delen. Om det kan man tycka vad man vill, men det är inte exklusivt för Al-Hikma eller PRC. Mer om detta går att läsa här.

Det står fastslaget i grundskolenämndens beslut från november 2014 att utomstående föreningar som vill hyra lokaler i kommunala skolor i kontraktet ska klargöra syftet med verksamheten. Kontraktet mellan Apelgårdsskolan och Al-Hikma skrevs i februari 2013.

Detta är en indikation på hur viktigt det är att vi alla är kritiska, noggranna, och granskar information. Det finns risker att vi utsätts för vinklade, falska nyheter. Många har ofta en agenda, och det är upp till oss att välja att avgöra om vi ska tro på allt vi läser, eller ser, eller om vi först vill ta reda på vad som faktiskt stämmer, innan vi tar ställning.

Så jo, svenska skolbarn ser Israel på kartan!

Källor:

Tobias Peterssons brev till kommunalråd Anders Rubin (15 december 2015)

Skånska Dagbladet skriver om hur skolor anklagas för propalestinsk propaganda (16 december 2015)

Tobias Peterssons artikel på israelnationalnews.com (28 januari 2016)

Nima Gholam Ali Pour (SD) om att ”Apelgårdsskolan är inte en källarlokal” (1 februari 2016)

Ryssland och den kriminella homosexualiteten

Idag röstar den ryska statsduman om ett kontroversiellt lagförslag framlagt av två ryska ledamöter. Det man ska rösta om är huruvida homosexualitet ska vara straffbart. Om ledamöterna röstar igenom lagförslaget och det vinner laga kraft kan man räkna med 15 dagars fängelse i händelse av att man blir ”påkommen” med sin sexuella läggning. Under förutsättning att du är man. Förbudet kommer, om det träder i laga kraft, enbart innefatta manlig homosexualitet.

Förbudet kommer att innebära att det ska vara otillåtet att visa sin kärlek öppet (att kyssas och att hålla handen) och att man inte får komma ut som gay.

Den ene upphovsmakaren till förbudet, Ivan Nikitchuk, säger följande, apropå lagförslaget till tidningen Gay Russia:

Vi har våra egna ideal och vi måste respektera traditioner. Kräken som kommer till oss från väst är onaturliga för Ryssland. Dessa okonventionella begären gör inget annat än att äckla vanliga, smarta, hälsosamma människor. Och ändå tycker dessa människor att de borde behandlas lika.

Orsaken till att det eventuella förbudet enbart ska komma att gälla homosexuella män ska, enligt de två förslagsmakarna, vara att kvinnor kan hantera sina känslor på ett bättre sätt än män.

Straffet för homosexuella män som kommer ut föreslås bli 15 dagars fängelse, och för män som visar sin kärlek öppet blir det böter på 5 000 rubel, motsvarande ungefär 550 svenska kronor.

Det råder stora förhoppningar hos de två ledamöterna om att lagförslaget kommer att vinna laga kraft, då de är av uppfattningen att ryska politiker inte vågar visa stöd för homosexuella.

Ivan Nikitchuk och Nikolai Arefyev, de två ledamöter som står bakom lagförslaget, motiverar det hela med att anti-gaylagen, som förbjuder homo-propaganda, från 2013 inte har varit effektiv nog.

Rysslands president Vladimir Putin har tidigare fördömt homofobi, men garderade sig då med att säga att s k ”anti-traditionella sexuella relationer” korrumperar Rysslands moralitet och samhälle.

Washington Post skriver att formuleringen i lagförslaget är vag och att det inte finns några garantier för att duman kommer att rösta igenom det.

Det blir intressant att se hur omröstningen i den ryska statsduman faller ut, inte bara att man gör homosexualitet kriminellt, utan också att man samtidigt gör skillnad på kvinnors och mäns sexualitet. Om lagförslaget röstas igenom är det en historisk milstolpe, då det kommer att innebära att homosexualitet åter kriminaliseras i ett land där det tidigare avkriminaliserats (1993). Under dagen får vi, förhoppningsvis, svaret.

Jag har tidigare berört ämnet Ryssland och HBTQ i artikeln Brännpunkt: OS.

UPPDATERING: Lagförslaget har avslagits av en statlig kommitté som arbetar för den ryska statsduman. Kommittén menar att förslaget inte höll tillräckligt hög kvalitet för att ens gå till omröstning. Nikitchuk och Arefyev, de två ledamöterna som lade fram förslaget, uppges vara mycket missnöjda med avslaget. Enligt Radio Free Europe har Nikitchuk uttryckt att homosexualitet är en ”smittsam sjukdom” som skulle vara extra farlig för unga män. Human Rights Watch har tidigare fördömt lagförslaget.

Vi är någonting annat, vi tycker som vi alltid tyckt, vi är SD

Tidningen Dagens Samhälles senaste poll of polls visar återigen att Sverigedemokraterna ligger över 20 % i opinionssiffrorna. Regeringspartierna (S + MP) samlar 31,5 % och de borgerliga partierna samlar tillsammans 38,7 %. Även i SCB:s partisympatiundersökning har SD ökat sina opinionssiffror. 

Samtidigt har stödet för de senare års flyktinginvandring minskat bland väljarna. I Novus undersökning, som genomfördes mellan den 15 – 19 oktober,  angående flyktingsituationen ansåg 22 % att det ökande antalet flyktingar till Sverige var positivt medan 42 % var negativt inställda. I en undersökning gjord den 25 november av Novus om huruvida regeringens restriktiva migrationspolitik är bra eller dåligt svarade 50 % av de tillfrågade att den var nödvändig.

Båda mätningarna ifrån Novus samt Dagens Samhälles polls of poll och SCB:s partisympatiundersökning ser ut att tala för SD och deras migrationspolitik.  Är det möjligen så att alla vägars färdriktning  går till SD? Om så är fallet bör och kan då SD sitta med i en framtida regering eller är partiet för odugligt för att sitta i en regering?

Sverigedemokraternas Landsdagar

I månaden som gick hade Sverigedemokraterna sina landsdagar i Lund. Den största nyheten och minst överraskande var att Jimmie Åkesson vill bilda en ”mittenregering” med M och KD. Valet kan tyckas vara lite konstig då SD:s budget för 2015 var till vänster om S+MP regeringens budget. En annan aspekt är att flertalet av partiets potentiella väljare finns i manliga LO yrken. Stegen är därför på många sätt närmare till S än till M eller KD.

Foto: Derek Bruff (CC)

Varför vill då Åkesson bilda en ”mittenregering” med M och KD?

Enligt Åkesson finns det samsyn eller beröringspunkter mellan partierna. Han ger exempel på försvarspolitiken, energipolitiken, kriminalpolitiken, familjepolitiken, skattepolitiken, biståndspolitiken som områden där det antingen finns samsyn eller beröringspunkt. Men stämmer detta? Är det verkligen så att M och KD står så pass nära SD i dessa frågor än vad de gör med till exempel S så? Räcker detta för ett regeringsunderlag?  Den som är bekant med riksdagspartiernas syn i ovannämnda politikområden vet att M och KD har mer samsyn kring dessa områden än vad SD har med M eller KD.

När det gäller energipolitiken, biståndspolitiken, försvarspolitiken och säkerhetspolitiken, som är ett underlag för försvarspolitiken, ligger M och S mer nära än vad M och SD gör. Sedan står också försvarspolitiken, energipolitiken, skattepolitiken högre på M:s dagordning än vad de gör på SD:s, där dagordningslistan är helt underordnad SD:s invandringspolitik.  Oberoende av årstid eller tidigare och framtida decennier kommer SD:s prio fråga alltid vara invandring, detta framkom tydligt i Åkessons tacktal för det förnyade förtroendet som partiledare.

Så återigen varför vill Åkesson bilda regering med M och KD?

Detaljerna ligger i perception. Hur man ser på sig själv och hur man vill bli sedd. I Åkessons och hans partikollegors värld är man representant för ett parti bland många som befinner sig i mitten av det politiska landskapet, därav varför man vill bilda en mittenregering då man anser sig själv stå i mitten. Det som är ironiskt med denna självbild är att det är en falska självbild. Enligt Åkesson själv särskiljer SD sig radikalt ifrån övriga riksdagspartier, så här beskrev Åkesson det hela i sitt tacktal (17 minuter in i talet):

Vi är något annat än de övriga partierna/…/vi är någonting annat än (paus)vi tillhör inte det socialliberala mediala politiska etablissemanget…

Den falska självbilden manifesteras med påståenden att även andra partier och deras väljare har sett de problem som SD beskådade den dagen man bildade partiet. Att man önskar M och KD i sin tilltänkta mittenregering har väldigt lite med att dessa partier delar SD:s övertygelse om att generös invandring är alltid av ondo -för så är inte fallet för M och KD. Utan det har med den dagsaktuella politiken att göra som hos bland annat M och KD till stor del nödvändigtvis inte gör sig beroende av ideologiska övertygelser.

I den dagsaktuella politiken har KD varit  första med att försöka plocka upp det spruckna invandringskritiska, på ekonomiska och logistiska grunder, pusslet som tidigare huserade inom M.

När Anna Kinberg Batra valdes till partiledare följde M KD:s spår. Medan Centern nästintill stått vid alliansens migrationspolitik har Liberalerna (FP) vacklat fram och tillbaks.

För SD är det viktigt att påpeka att man inte är ensam om att tycka som än själv. Trots den hårda tonen man mottagit ifrån M och KD vill man för ”Sveriges bästa” visa ”god vilja” genom att ”sträcka” ut en hand till dessa partier. Man är beredd att gå vidare och tillsammans med M och KD villig att rädda Sverige ifrån att åter bli ett land där migranter av olika skäl söker sig till Sverige. Att göra det svårare för migranter att ta sig till Sverige är enligt SD vad som bör vara ett högerprojekt och om väljarna vill bildar man ett regeringsunderlag med stängda gränser som kärnan i samarbetet. Stängda gränser är dock inte vad M och KD har som slutmål, man vill återgå till det ”normala” som rådde innan migrationsöverenskommelsen mellan Miljöpartiet och Allianspartierna. Att återgå till det ”normala” är alltså inte detsamma som det sverigedemokratiska projektet. Det vill säga ett permanent tillstånd där mer eller mindre enbart kvotflyktingar är de enda som får komma till Sverige.

Varför har en abrupt förändring skett?

Ett möjlig förklaring  till varför både KD:s och M:s migrationspolitik för den ovane klingar väldigt likt SD:s migrationspolitik kan bero på att både M och KD förlorat ett stort antal väljare till SD.  Men denna förklaring är inte tillräcklig. En annan förklaring kan vara att migrationsdebatten i sin helhet ändrats ifrån någonting abstrakt där huvudfokus legat på bör och inte så mycket på vad som är. Detta är inte bara en verklighet bland moderater och kristdemokrater, förändringen är total och berör nästintill alla riksdagspartier. Ledande sverigedemokraters resonemang har varit att den nya abrupta förändringen ifrån bör till är hos regering och opposition beror på SD.

Resonemanget är att de andra partierna har tagit efter SD utan att SD behövt kompromissa med sin politik. Och visst stämmer det på ytan att ett flertal av de utspel och migrationsöverenskommelser som gjorts av regeringen och oppositionen under de senaste månaderna låter kusligt bekant med det som i media och politikers mun tidigare utdömts som rasistiskt och fascistiskt och/eller inhumant.

Hur skiljer sig SD ifrån de andra partierna?

Enligt 1700-talsfilosofen David Hume måste man göra en åtskillnad på empiriska fakta (är) och värderingar (bör). Hume menar att man inte kan härleda ett böra ur ett är. I kontext till migrationspolitiken skulle man kunna förklara att den helt abrupta förändringen ifrån regeringen och oppositionen bygger på att man gjort en åtskillnad mellan empiriska faktan (hur läget är) och värderingar (hur man tycker läget borde vara). De empiriska faktan som regeringen och oppositionspartierna säger sig ta hänsyn till i sitt rättfärdigande av de snabba fotbyten man gjort är att:

Det råder systemkollaps, vårt samhällssystem är utarmat, vi som ett litet land har gjort vad vi kan och nu har gränsen nåtts.

Enligt detta resonemang så är det inte sverigedemokraternas domedagsprofetior som slår in och påverkar den nya omläggning som vi ser i migrationspolitiken. Istället handlar det om att den politik som förts de senaste åren inte hängt med vad som är (dvs hur verkligheten ser ut) utan det har byggts på vad som bör (dvs hur det verkligheten borde se ut) utan att göra de systemförändringar som börat kräver.

För Jimmie Åkesson och SD är frågan om vad som ska råda mellan värderingar och empirisk fakta i politiska beslut klar, och det är värderingar.

Fast detta är inte självklart när man hör Åkesson och hans partikollegor tala. Argumenten som man torgför säger man sig bygga på empiriska faktan som råder; kaos och utarmning. Men för den som är bekant med Sverigedemokraterna bortom de nya kläderna vet att partiet och rörelsen sedan dess grundande alltid tyckt att kaos och utarmning varit det normala i det svenska samhället. Huruvida detta stämmer är en annan fråga.

Foto: Björn Larsson Rosvall / SCANPIX / Kod 9200
Foto: Björn Larsson Rosvall / SCANPIX / Kod 9200

I mobiliseringen av väljarna har man nödvändigtvis inte brytt sig om  vad empirin säger. Huvudfokuset  i den sverigedemokratiska taktikboken har alltid varit att det råder kaos, oavsett om det svenska mottagandet ligger på 10 000, 25 000, 100 000 eller 180 000 flyktingar. De värderingar som partiet har nu har de alltid haft.

Partiet är odugligt att sitta i en regeringskoalition för att det inte går att lita på partiet. Budgeten för 2015 belyste partiets syn på ekonomi och skatter vilket inte lockar de borgerliga partierna. Men även deras viktigaste fråga invandringen särskiljer sig markant ifrån de borgerliga partiernas och även de rödgrönas hållning. Där de partier som ingått i den migrationsöverenskommelse som presenterades i oktobermånad vill ha ett andrum vill SD ha ett permanent stopp. När Jimmie Åkesson säger: 

Att vi (SD) är någonting annat…

så åsyftar han inte detta. Men det är precis vad det handlar om, SD är något annat när det kommer till vilket Sverige vi vill ha. Och som det ser ut nu vill inte en överväldigad majoritet på 75-80 % av väljarna ha det SD erbjuder.  Då man inte samlar och antagligen inte heller kommer att samla 51 % av väljarna är man, givet att man inte ändrar sin politik markant, oduglig för att bilda en egen regering på eget bevåg.

Denna text bygger vidare på resonemang som framfördes i en debattartikel publicerad förra veckan i morgontidningen Östgöta Correspondenten.