Kategoriarkiv: I fokus

Vem firade terrorn med tårta?

Debattören Mona Walter har på sin Facebook-sida beskrivit en grupp som hon hävdade firade terrordådet i Frankrike med tårta så här: ”Igår lördag har det på Nordstan i Göteborg, delats ut tårta och godis av de Islamska missionärerna. På stora skyltar bredvid stod det Gud är kärlek. Dessa Islamska förespråkare har varit glada och firat riktigt friskt.”

Mona Walter frågar sig själv om anledningen till varför “dessa islamska förespråkare” har varit glada och firat. Hon besvarar frågan själv genom att konstatera att anledningen till firandet var det ”lyckade attentatet mot Charlie Hebdo i Paris” och påstod att missionärerna sagt till förbipasserande muslimer att fortsätta fira terrordådet. Hon skriver vidare att alla svenskar, och förbipasserande, som inte hade en aning om syftet med firandet mot satirtidningen i Paris, också omedvetet firade attentatet. Alla svenskar och andra förbipasserande har alltså i helgen varit med och firat ett lyckat attentat, ett firande som pågått mitt i Göteborg.

Hon menar vidare att svenskar ska inte lita på muslimer eftersom det ”i varje troende muslim finns en mycket stor portion Muhammed” med ”en vilja att följa i hans fotspår och imitera hans handlingar”, vilka hon menar är terror.

jaafarVår grupp, som består av shia-muslimer, startade firandet av profeten Mohammeds födelsedag i Brunnsparken 10 januari. Vi delade ut tårtbitar och godis och vi bjöd på juice, kaffe och trevliga samtal om att terrorister inte representerar islam och att man inte ska generalisera mot alla muslimer utifrån vad enskilda individer gör. Under tältet som rests i Brunnsparken fanns det en bricka med ljus på och en lapp där det stod ”Je suis Charlie” och en annan med ”Tänd ett ljus mot terror”.

På det första inlägget på sin Facebook-sida beskrev Mona Walter tydligt vår grupp som hon påstod firade terrordådet i Frankrike. Noggrant beskrev hon vad vi gjorde, dock utan att ta med vår antiterror-inställning.

Efter att Metros Viralgranskaren skrivit om det i en artikel, där vi deltagare förklarade, och bevisade med bilder, vad vi hållit på med och vad vår avsikt med firandet hade varit, så skrev en arg Mona Walter ett svar på sin Facebook-sida där hon menade en ”annan grupp” som stod i Nordstan i Femman-huset och inte i Brunnsparken. Hon hotade med att anmäla författaren av artikeln på Metro, eftersom hon menade att den var falsk.

Det som inte Mona, eller hennes “100% säkra källor”, vet var att firandet startade i Brunnsparken. Bara efter en halvtimme i Brunnsparken så gick vi in till Nordstan och ställde oss i Femman-huset, där vi fortsatte firandet av profetens födelsedag.

Utöver vår grupp så fanns det visserligen en annan grupp muslimer, tillhörande den salafistiska sekten, inne i Nordstan. Denna grupp bedrev missionsverksamhet för islam. Gruppens ledare tog starkt avstånd från Mona Walters beskrivning av dem och han berättade att inget av anklagelserna stämde överhuvudtaget. Mannen jag pratade med var bestämd och berättade, för övrigt, att det är strängt förbjudet att fira någons födelsedag inom ramarna för deras tro, och att de inte firade något attentat med varken tårta eller godis.

Jaafar2Det vi nu kan konstatera är att inte någonting i Mona Walters beskrivning passar in i den salafistiska gruppen som också var ute när vi var och firade profetens födelsedag.

Om vi granskar Mona Walters beskrivning så ser det ut så här: en grupp firade friskt och var glada, delade ut tårtbitar och godis och hade stora skyltar med islamiska motiv. Denna grupp befann sig i Femman-huset. Mona Walter beskrev vår grupp och spred påståenden om varför vi firade för att utnyttja tillfället att sprida sitt hat till sina inskränkta följare. Men vi har bildbevis från den dagen, med bilder från Brunnsparken och även inifrån Nordstan vid Femman-huset. Inget i det hon skrivit stämmer.

Att förtala en grupp människor med viss religiös tillhörighet, redan hårt drabbad av diskriminering och misstänkliggörande ute i samhället, för att ha firat terrordådet mot oskyldiga människor, är djupt oansvarigt och mycket farligt för de drabbade. Gör Mona Walter det?

När en grupp unga muslimer, i själva verket, firade en helig persons födelsedag samtidigt som de sympatiserade med de drabbade och tog avstånd från all sorts övergrepp och terror, så kommer sådana falska anklagelser inte att gynna någon. Det bidrar endast till utökad islamofobi i Sverige och i övriga Europa. Vi ska inte behöva bli förtryckta av högerextremister.

Tack och lov att vi har bildbevis som visar sanningen så som den var den dagen vi firade profeten Muhammeds födelsedag. 

Skribenter:

Jaafar Al-Jabiri, Centerpolitiker, skribent på MellanÖsternbladet (MÖB) och aktiv motståndare av extremism och islamofobi.

Susanna Ali Al-Mousawi, journaliststudent på Bona Folkhögskola. Debattör och driver en blogg om politik och samhället i övrigt.

En flyktingförläggning ute i skogen

De kom med buss till flyktingförläggningen i mörkaste Norrland en kall vinterdag. De hade undsluppit krigets fasor nyligen och skulle nu få sin fristad i Sverige. ”Bra”, tänkte de, ”då kan vi hjälpa till, arbeta i industrier eller i skog och mark och bidra till Sveriges självständighet och frihet”. De trodde de skulle någon annanstans. Väl framme såg de att de var i ett läger. Där fick de veta att de inte skulle göra någonting. Kanske hugga lite ved på sin höjd. De som redan bodde där led av overksamhet.

Norska ungdomar i Leksand, flyktingar från ett krig.

De blev oroliga av kölden, mörkret och vintern och av tanken på att sitta isolerade ute i ingenstans. De protesterade. Satte sig ner och försökte strejka.

De ville få vapenträning eller kunna arbeta i industrin, de trodde inte att Sverige skulle skicka dem ut i obygden där de skulle gå overksamma…

Nazisterna och de konservativa i Sverige gjorde en stor sak av protesterna. ”Tänk så otacksamma de där flyende f.d. stridande norska, franska och engelska soldaterna är. istället för att dö på slagfältet får de en fristad i Sverige. Men, ja, de får finna sig i att vi placerar dem där. De ska för övrigt inte gnälla, det är ett skogshuggarläger. Hundratals svenska ungdomar har huggit ved, vintrarna igenom i minus 30 grader. Det som varit gott för dem är gott nog åt flyktingarna.”

En del andra skrev ungefär så här:

Men det människorna i bussen utanför flyktingförläggningen sannolikt inte tänker på just nu är att vi lever i en hård värld, även i det välmående Sverige. Generositeten riskerar att sättas på undantag, också bland de beslutsfattare som tills nu stått för en human och generös flyktingpolitik om kraven blir för höga. Någon borde upplysa dem om det.

Jo. Även flyktingarna från krigets fasor under andra världskriget protesterade ibland då de tvingades vara overksamma ute i obygden. 1940-talets svenska historia är full av berättelser om allierade soldater som led av overksamheten. Det ingick nämligen då i den svenska strategin, att placera flyktingarna ute i obygden, i ingenstans. Där var de inte i vägen och man kunde säga till nazisterna i Berlin att flyktingarna inte gjorde någonting alls.

Var det otacksamt av de allierade soldaterna att protestera? Kanske det. Eller så var det så att de ville försöka göra mer för Sverige och trodde de skulle få bidra direkt när de kom, men de hamnade ute i kylan och mörkret.

Just nu tvingas staten placera flyktingarna från Syrien och Afrika långt bort, ute i obygden, för att man helt enkelt inte har råd eller plats att ha dem nån annanstans. Om vi behandlar flyktingar så, får det konsekvenser, är det så konstigt?

Detta och mycket mer bör ni fundera på, innan ni dömer flyktingar som protesterar mot att placeras ut i Jämtland. En vän till mig som själv varit flykting kommenterade händelserna i Grytan, i Jämtland så här:

Det är naturligtvis sjukt att man kommer från krigets ruiner där städer förvandlades till aska och att plötsligt klaga på det goda man ger i Sverige.
Men hade man kommit välmående under normala omständigheter, så skulle man aldrig agera så. Ni som tycker att en flykting från kriget är samma sak som en turist som ska gå runt och bli fascinerad av is, snö och skog är ute och cyklar. Ni som tycker att man ska bli glad av något vackert man ser runt om kring sig eller någon godhet man får – har fel. Man är inne i sin alldeles egna universums svarta hål.
Hela livet rasar ned och ingenting är bra, ingenting är rätt och ingenting är vackert.Man står inför krav och press för att acceptera att man måste börja ett nytt liv. Man gör motstånd på ibland sjukliga sätt då man plötsligt förstår att allt man hade är borta… för alltid.

Det goda man får i Sverige ser man som andras människors försök att trösta en… en del använder sin röst och förklarar sin smärta genom att säga att ingenting räcker till.

Det som man förlorat kan aldrig ersättas och det finns ingen tröst för det.

Många krigsflyktingar går genom den här processen.

En del blir bara tysta och stumma.

Skydd för synagogor och moskéer

Attentaten mot landets moskéer blir fler och fler. Det är orimligt att grupper som utsätts för hatbrott, som muslimer, själva ska behöva ta bördan och själva bekosta skyddet för sina samlingslokaler. Därför bör det allmänna gå in med resurser för att skydda de som attackeras.

Sverige har, traditionellt sett, varit generöst med att ge bidrag till ideella föreningar. Också religiösa samfund får pengar genom, exempelvis,  Nämnden för statligt stöd för trossamfund. Men bidragssverige har aldrig varit anpassat för att skydda de som utsatts för hatbrott. Det är ganska absurt.

De judiska församlingarna

Judiska församlingar har fått en del stöd för skydd mot antisemitiska hatbrott. Men det de fått har varit alldeles för lite.

Församlingarna har, till större delen, fått finansiera skyddet själva och mellan 20 och 30% av deras budgetar har gått åt till skydd och till att betala bevakningsbolag. Runt 2005 räknade man med att de totalt betalade 5 miljoner kronor för skydd, vilket de helt och hållet fick ta ur egen ficka. Denna summa utgjorde 25% av deras budgetar.

I flera år har man efterlyst större stöd för skydd från staten. Speciellt i samband med debatten om hatbrotten i Malmö har man rest detta krav, men det dröjde till 2011 innan något hände.

2012 fick de 4 miljoner kronor, och 2014 fick de 2 miljoner. Detta välkomnades givetvis av de judiska församlingarna. Att det är för lite vet alla. Av någon anledning ges stödet år för år, inte kontinuerligt, som de  judiska församlingarna önskar. Och de behöver mer skydd och stöd än detta. Idag bevakas judiska begravningsplatser och synagogor ideellt av judiska volontärer. Ska det verkligen vara så?

Polisen bevakar synagogorna och judiska skolor och förskolor  extra. Men också här har man efterlyst mer arbete, framför allt för att koordinera arbetet med att skydda församlingarna mot hatbrott i hela Sverige.

För lite, för sent och för okoordinerat. Så skulle man kunna sammanfatta statens inställning till synagogornas säkerhet.

De muslimska församlingarna

Det är bra att judiska församlingar har fått hjälp med att skydda sig, även om det är för sent och för lite. Men hur kan det komma sig att enbart judiska församlingar fått stöd för skydd av regeringen? Egentligen är det helt absurt. Vi lever i en miljö med ett ökande muslimhat och stora attentat mot moskéer har utförts för i Sverige. I Malmö brann moskeerna för bara ett dussin år sen. På något sätt gick detta regeringarna helt förbi.

Några motsvarande bidrag för muslimska församlingars säkerhet har vi inte sett, trots hat och hot och moskébränder i 20 år nu. Och polisens arbete med muslimska församlingars säkerhet är mer än otillräckligt.

Nu blir det möjligt från och med i år att söka bidrag för skydd av alla trossamfund, men de summor det rör sig om är löjligt låga. Tre miljoner kronor är vad regeringen vill att trossamfunden ska dela på. Detta är absurt lite.

Vad som behövs är ett samordnat grepp för att skydda trossamfunden. Det behövs kontaktpersoner inom polisen. En avdelning i rikspolisstyrelsen som koordinerar patrullerande och skyddsåtgärder. Det behövs stora statliga stöd kontinuerligt, och inte på årsbasis, för att skydda samfunden, såväl de judiska som de muslimska. Inte kaffepengar: nån miljon hit och dit. Det behövs tiotals miljoner.

Det tog decennier för regeringen att vakna upp och börja ge lite stöd för synagogornas säkerhet, ska det ta decennier för dem att vakna upp och inse att moskéerna också behöver stöd och skydd? Och när tar man ett helhetsgrepp på situationen och ger de summor som behövs?