Vem har tolkningsföreträde?

Vem sitter på tolkningsföreträdet för vilka ord, benämningar och epitet som är OK, och vilka som inte är det?

Egoism är för mig ett nyckelord i denna frågeställning. Egoism är en mekanism som styr vår vilja att fortsätta använda uttryck som vi ”alltid har gjort” eller för att ”det heter faktiskt så”. I samma stund bortser vi från att det finns en motpart i alla sammanhang när vi använder förlegade uttryck, benämningar och epitet.  När vi accepterar samma språkbruk, inte reagerar då vi bevittnar detta språkbruk eller vill behålla detta språkbruk samt fasar över hur ”det har gått för långt”. Det håller inte. Det är uttryck för egoism och innebär att vi inte tar hänsyn till vad våra medmänniskor känner, tycker eller protesterar mot.

Vad beträffar fenomenet tolkningsföreträde, så kan vi bl a komma fram till följande tankar:

  • När vi tycker att ”det är inte så farligt”.
  • När vi fasar över att språket förändras till att bli mer inkluderande.
  • När vi tar oss rätten att avgöra vad som är rasistiskt eller kränkande för en annan människa.
  • När vi inte tänker på våra medmänniskor.
  • När vi är själviska.
  • När vi är arga över att inte få lov att kränka andra människor.

Vi som inte ingår i den utsatta gruppen, oavsett vilken, kan ALDRIG ge oss själva tolkningsföreträde – utan att samtidigt vara egoister. När vi ändå väljer att göra det, i syfte att ”hävda vår rätt” och behålla vår ”det heter faktiskt så”-mentalitet, framställer vi oss likgiltiga inför att uttrycken och acceptansen av rasistiskt språkbruk, överförs till nästa generation.

Vill vi medverka till att samhället fortsatt är exkluderande, eller vill vi vara delaktiga i processen där samhället – förhoppningsvis en dag – blir inkluderande?

Detta är ett kort motargument baserat på ”Att ha eller inte ha: Tolkningsföreträde