Etikettarkiv: statistik

I fokus

BRÅ-rapporten: Om BRÅ och kakafonin

Det kanske inte låter som en bestseller, men intresset har varit exceptionellt stort för en vetenskaplig rapport från BRÅ. Och debatten har tidvis gränsat till kakafoni. Det finns en huvudperson i denna storm av kritik. En person som nämns överallt på sociala medier som den som har ”visat att BRÅ ljuger”.

Jag ska försöka att leda er igenom det inträffade steg för steg.

Förra året fick BRÅ regeringens uppdrag att utreda vad den rapporterade ökningen av sexualbrott kan bero på. Den 27 och 28 maj publicerar BRÅ två rapporter med koppling till detta uppdrag. Båda handlar om sexualbrott men vinkeln skiljer sig åt. Den ena handlar om att det är svårt att få fler fällande domar av de sexualbrott som blir anmälda. Det är en mycket intressant och viktig fråga med tanke på att bara cirka 5 % av alla polisanmälda sexualbrott leder till fällande dom. Den andra rapporten handlar om hur sexualbrotten har utvecklats över tid, och vad en observerad ökning beror på. Somliga redaktioner blandar ihop de båda rapporterna. Men det är den andra rapporten som egentligen väcker uppmärksamhet. Alla stora redaktioner skriver/sänder referat och intervjuer med rapportens författare. Vad är det då som väcker så stort intresse?

Om asylsökande och sexualbrott

Det handlar om en fråga som diskuteras på 6 av rapportens 116 sidor: ”Med hänsyn till den offentliga debatten om sambandet mellan flyktingtillströmningen 2015 och ökningen av polisanmälda och rapporterade sexualbrott i NTU, har Brå gjort vissa övergripande analyser för att försöka pröva frågan.”

Och BRÅ:s slutsats är att deras analyser ”inte talar för att flyktingtillströmningen 2015 skulle kunna svara för annat än en liten del av ökningen i den rapporterade utsattheten i NTU 2016.”

Detta är vad hela stormen handlar om. En hypotes och ett test och ett resultat.

Men reaktionerna från sedvanligt håll på sociala medier var omedelbara och präglades av upprörda känslor.

Rapporten måste vara fel!

Ja. Detta är alltså hela berättelsen.

Jag har själv försökt kommentera denna rapport i dels ett inlägg som reder ut vad som står på de där specifika sidorna om en eventuell koppling mellan flyktingvågen 2015 och sexualbrott, men också ett inlägg som handlar om det som jag sedan länge anser är det stora problemet – innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat måste vi först veta OM det har ökat.

Det här inlägget ska istället handla om själva debatten kring rapporten, en bitvis bisarr sak som speglar hur den offentliga debatten i Sverige har hamnat i personangrepp, konspirationsteorier och hat. Låt mig försöka bena ut VARFÖR BRÅ:s slutsatser väcker så starka känslor och HUR försöken att misskreditera BRÅ och dess representanter har sett ut.

VARFÖR väcker BRÅ:s slutsatser så starka känslor?

Den första frågan låter sig enkelt besvaras. Det finns en högljudd minoritet i Sverige som anser att det redan är avgjort att ökningen i den rapporterade utsattheten i NTU 2016 beror på flyktingtillströmningen 2015. För dem behöver saken egentligen inte utredas alls. All information som motsäger deras fast förankrade övertygelse möts med vrede – oavsett på vilket sätt eller med vilka belägg denna information framförs.

Det paradoxala är samtidigt att om BRÅ hade kommit till en annan slutsats så hade denna myndighet istället fått beröm. Det handlar här om en djupt ovetenskaplig attityd till empirisk forskning, och en tydlig politisering.

HUR har försöken att misskreditera BRÅ sett ut?

Den andra frågan är litet mer invecklad.

Hur ser försöken att misskreditera BRÅ och dess forskare ut?

Det finns tre aspekter på dessa försök att misskreditera BRÅ och dess forskare. Den första handlar om själva den vetenskapliga metoden. Den andra rör kopplingen mellan vetenskap och media. Och den tredje rör diskussionsklimatet i vårt land.

1. BRÅ:s rapport har kritiserats för att vara undermålig rent vetenskapligt. Detta är dumheter. Rapporten är mycket tydlig med hur frågan kan besvaras inom ramen för just den här studien. Och man använder standardmetoden som alltid används vid alla empiriska undersökningar: Man ställer upp en hypotes om ett möjligt samband och sedan undersöker man om man hittar något sådant samband. När man inte hittar något samband så säger man det: ”Vi hittade inget samband”.

2. När vetenskapliga resultat ska presenteras i media förenklas formuleringarna. ”Vi hittade inget samband” blir ”Det finns inget samband”. Detta är standard i media och något som man i och för sig kan ha invändningar emot. Men då bör man rikta sig till journalisterna som refererar, och man bör reagera varje gång media förenklar på detta sätt – inte bara när det handlar om en rapport vars slutsatser man ogillar.

3. Diskussionsklimatet har präglats av grova personangrepp på namngivna forskare och konspirationsteorier om att BRÅ ”mörkar” sanningen.

”Han har visat att BRÅ ljuger”

Det finns en person som mycket ofta lyfts fram av personer som har sin uppfattning klar om att det finns en koppling mellan senare års flyktingvåg och sexualbrott.

Tino Sanandaji.

Han blev intervjuad i SvD om sin kritik och han skrev också ett inlägg om saken. På kommentarsfält och i mängder av inlägg på Facebook framhålls han som ”den som vågar säga sanningen”, ”den som har avslöjat BRÅ” och ”den som har visat att BRÅ ljuger”.

Det är samtidigt ganska uppenbart att de allra flesta som hyllar honom varken har läst rapporten eller riktigt begriper vad alltihop handlar om. De ser bara att BRÅ påstår att det inte finns någon koppling mellan sexualbrott och utländska män – en koppling som utgör en av grundpelarna för många på högerkanten. Och de ser att Sanandaji påstår att BRÅ har fel.

Det räcker. De ställer sig på hans sida.

Men jag ser också en del mer sansade bedömare som tycks tro att det finns någon substans i Sanandajis kritik.

Jag tänkte därför analysera några detaljer i Sanandajis text kring BRÅ:s rapport.

Här är texten skärmdumpad med understrykningar av några saker som jag exemplifierar:

Låt oss börja med Sanandajis retorik. Han är en person som ofta framhåller att han har disputerat i nationalekonomi. Men hans retoriska nivå är knappast forskarens.

  • Han använder systematiskt negativa signalord om dem han kritiserar – de ägnar sig åt ”tricks” och ”lägger dimridåer” – allvarliga anklagelser, men här framförs de utan några som helst belägg.
  • Han blandar systematiskt ihop begrepp som en forskare på området skulle vara noga med att hålla isär, och som är nyckeltermer i detta sammanhang, som invandrare – asylsökande – flykting – utrikes född.
  • Han ägnar sig åt grova personangrepp som i de inledande orden, där han utgår från att hans läsare redan har en mycket negativ bild av professor Jerzy Sarnecki:

Detta är knappast en forskares retorik. Sanandaji exemplifierar det diskussionsklimat som förfaller till personangrepp och ogrundade insinuationer. Jerzy Sarnecki har i många år utsatts för mycket grova personangrepp, angrepp som ibland också har varit explicit antisemitiska, inte bara från öppet nazistiska grupper utan även från politiska företrädare för SD. Det Sanandaji gör här är att rida på det hat mot Sarnecki som han vet finns i den krets av följare han har.

Sanandaji citerar i (2) ett längre stycke ur rapporten med inledningsorden att ”BRÅ förklarar i sin rapport att de överhuvud taget inte undersökt invandrares sexualbrott”. I en mening är detta helt korrekt – BRÅ har inte undersökt invandrares sexualbrott. Faktum är att själva ordet ”invandrare” helt och hållet lyser med sin frånvaro i rapporten (om man undantar en referens till en studie från 1996 i litteraturförteckningen). Det rapporten genomgående diskuterar är personer som är utrikes eller inrikes födda, personer med utländsk eller svensk bakgrund samt asylsökande. Att Sanandaji tycker att dessa begrepp och distinktioner är onödiga att bry sig om visar också att han inte agerar som forskare utan som – nåt annat. Här är båda citaten:

Som synes klipper han citatet så att den sista meningen inte finns med. Där framgår att denna fråga kommer att belysas i en större studie som BRÅ har inlett under våren 2019.

Men Sanandaji fortsätter med insinuationer om avsiktlig manipulering av data: ”Tricket är att använda en noisy statistik som närmast garanterar att man inte får några samband”. Återigen – retoriken.

Men det mest anmärkningsvärda i Sanandajis text är ändå hans påståenden om vetenskapliga metoder.

Läs följande citat (3):

Låt oss titta på just detta påstående och dela upp det i två delar:

”Brå undersöker inte invandrare, de undersöker inte vem som begick brott”

Detta är helt korrekt – förutom det där med att BRÅ i rapporten aldrig pratar om invandrare över huvud taget. Att BRÅ i denna rapport inte går in i detalj på vilka som har begått specifika brott beror på det uppdrag de fick av regeringen och syftet med just denna rapport:

”I uppdraget till Brå har också ingått att i den mån det är möjligt ge en bild av gruppen gärningspersoner. Det har inte varit möjligt att närmare belysa denna grupp på grundval av vare sig genomgången av anmälningar eller analysen av uppgifter i NTU. Det beror på att uppdraget avser den självrapporterade utsatthet för brott, där det endast finns uppgifter om gärningspersonernas kön, ålder och relation till den brottsutsatta, respektive anmälda brott, där det ingår en stor andel brott där det saknas en identifierad misstänkt.”

Men för Sanandaji är detta bara ett bevis för att BRÅ mörkar. Att de tricksar och lägger dimridåer.

Att det i rapporten samtidigt påpekas att en mer fördjupad analys av ämnet har påbörjats av BRÅ, där även andra data ska plockas in – det väljer han att inte nämna.

Besynnerlig syn på vetenskap

Andra delen av citat 3 är än mer besynnerlig. Det handlar om någon sorts metodkritik. Han påstår att ”i vetenskapliga temer har deras metod extremt låg power men drar slutsatser från absence of evidence”.

Som gammal vetenskapsfilosof tar jag mig för pannan. Vad menar han?

Ända sedan Sextus Empiricus dagar år 200 f Kr, har det varit allmänt känt att en frånvaro av bevis inte är ett bevis på en frånvaro. Hela den flerhundraåriga diskussionen kring induktionsproblemet utgår från denna insikt.

I klartext betyder detta att det aldrig går att slutgiltigt bevisa att två fenomen INTE har något samband – bara att vi inte har hittat något samband trots att vi har letat väldigt noga. I de allra flesta praktiska sammanhang är detta fullt tillräckligt. Och i de empiriska vetenskaperna är detta standardmetoden.

Man försöker utröna om ett samband finns, man letar noga och hittar man inget samband, så hittar man inget samband.
Detta är elementärt. Och det är just detta som BRÅ gör.

Rapporten noga genomförd

Det är naturligtvis viktigt hur man som forskare formulerar sig. Särskilt när man lägger fram resultat av en undersökning. Men jag har inte kunnat hitta ett enda exempel på att rapportens författare skulle slarva härvidlag. De säger inte att det inte finns något samband utan är mycket noga med att ”de inte har funnit något samband”, och de är också ytterst noga med vilka data de använder sig av, vilka begränsningar dessa data har och vad de anser att man kan dra för slutsatser av undersökningen. Och de hänvisar till att en mer genomgripande studie pågår.

Tillvägagångssättet är helt korrekt och alltså standard inom alla empiriska vetenskaper. Givetvis kan en studie kritiseras för att inte ha letat tillräckligt ordentligt. Men att som Sanandaji påstå att BRÅ:s metod är ”oseriös” är nonsens. Hans påstående faller tillbaka på honom själv. Och den som har kunskap om vetenskaplig metod ser igenom hans retorik. Den är ihålig.

Sanandajis målgrupp

Sanandajis målgrupp tycks dock vara personer som inte har en aning om vad han pratar om. De tycker uppenbarligen att det låter bra – och de länkar och instämmer. Men det är oklart vad de egentligen instämmer i, mer än att Sanandaji har ”visat att BRÅ har fel”.

Som sagt – man tar sig för pannan.

Sanandajis övriga invändningar är av samma kaliber. Om han själv är fullt så okunnig som han framstår här, det låter jag vara osagt, men hans retorik är sådan att folk som vill tro att det pågår en konspiration slukar hans ord utan att tugga.

Låt mig därför bara avsluta med några ord av poeten Erik Axel Karlfeldt.

Han skrev om Fridolin att
”han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.”

Sanandaji pratar med bönder på latin.
En hemgjord variant av latin.

Källor:

BRÅ: Begränsade möjligheter att öka uppklaringen av våldtäkter

BRÅ: Utvecklingen av sexualbrott

BRÅ-rapporten: Ingen koppling mellan flyktingar och sexualbrott

BRÅ-rapporten: Innan vi svarar på VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat

SvD: Brå-rapporten om sexbrott kritiseras: ”Politiserad”

Tino Sanandajis Facebook-inlägg

Tino Sanandaji: Med BRÅs logik har en påse chips om dagen ingen effekt på övervikt så länge det inte förklarar hela viktuppgången

I fokus

BRÅ-rapporten: Ingen koppling mellan flyktingar och sexualbrott

Den omskrivna BRÅ-rapporten om sexualbrottsutveckling tar ett helhetsgrepp över utvecklingen sedan 2005. Jag har gett min huvudsakliga analys av rapporten här: Innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat måste vi först veta OM det har ökat. Jag ifrågasätter alltså själva grundpremissen om en rekordartad ökning av sexualbrott.

Men i media och på kommentarsfält har denna rapport reducerats till att handla om att det inte finns någon koppling mellan flyktingvågen 2015 och en ökning av sexualbrott i Sverige. Det avsnitt som handlar om just detta utgör bara 6 av rapportens 116 sidor, men är naturligtvis ett viktigt – om än preliminärt – resultat av denna studie.

Det är alltså bara 6 av 116 sidor. Ändå är det ganska uppenbart att de flesta som kommenterar (kritiserar) inte har läst ens detta fåtal sidor.

Här följer en närläsning och analys av detta avsnitt i rapporten som jag ger faksimil av. Den som läser igenom detta kommer att märka att kritiken fullständigt missar målet.

Jag har markerat följande punkter i dokumentet med rött:

Sidan 1

punkt 1. Dessa sidor handlar om en DEMOGRAFISK ANALYS. Man försöker alltså INTE säga något konkret om enskilda fall av sexualbrott eftersom det är omöjligt med den information om förövare som BRÅ har i detta sammanhang – polisanmälningar och NTU. Det rapporten gör är att ”resonera kring effekten av demografiska förändringar på en mer övergripande nivå”. Dvs hur förändringar i befolkningen som helhet kan ha påverkat den ökning som förutsätts ha skett.

Sidan 2

punkt 2. Nästan alla sexualbrott begås av yngre män. Men det finns ingenting som tyder på att det finns någon befolkningsmässig förändring när det gäller kön och ålder som kan förklara en ökning av sexualbrotten.

punkt 3. Det finns en överrepresentation av utrikes födda (män) bland personer misstänkta och lagförda för sexualbrott. Det är tre gånger vanligare att utrikes födda (män) var misstänkta för sexualbrott jämfört med svenskfödda (män). Observera att detta alltså gäller utrikes födda män FOLKBOKFÖRDA i Sverige – asylsökande ingår inte.

Inom ramen för denna studie har det inte varit möjligt att närmare studera detta. Frågan ska utredas närmare i en större studie som BRÅ har inlett under våren och avser att redovisa i höst.

Sidan 3

punkt 4. Den kunskap som finns gäller alltså utrikes födda män folkbokförda i Sverige. Att antalet unga utrikes födda män ökade markant i samband med flyktingmottagningen 2015 skulle kunna ha bidragit till en ökning av sexualbrott – här påpekar rapportförfattaren att det som låter sig göras med de data som finns är TENTATIVA analyser som inte ger några säkra svar, dvs resonemang som prövar sig fram.

punkt 5. Rapporten använder sig av begreppet ÖVERRISK, och man gör en bedömning av hur stor överrepresentationen måste vara för att förklara hela ökningen i NTU. Man kommer fram till en överrisk på 83, dvs att på varje svensk sexualbrottsförövare skulle det gå 83 asylsökande sexualbrottsförövare.

”En så hög överrisk förefaller inte vara sannolik.” (Källa: BRÅ – utvecklingen av sexualbrott 2005-2017)

Sidan 4-5

punkt 6. Var det fler polisanmälda sexualbrott i kommuner med många asylsökande? ”Om flyktingtillströmningen skulle vara en viktig förklaring till ökningen av anmälda brott borde de kommuner som ökade sin andel utrikesfödda invånare ha haft den kraftigaste ökningen av antalet anmälda sexualbrott. Något sådant mönster kan dock inte ses.” (Källa: Brå – utvecklingen av sexualbrott 2005-2017)

(Man påpekar här att det ju kan hända att en förövare begår brott i en annan kommun där han har tagits emot och därför har man undantagit kommunerna i Stockholms län i denna analys – men i fotnoten 83 framgår att bilden inte förändras om man tar med eller undantar dessa kommuner.)


punkt 7. Till sist finns en graf över en eventuell korrelation mellan polisanmälda sexualbrott och antalet asylsökande. Den figur nr 27 som återges visar att det inte finns någon sådan korrelation:

”Om det funnits ett absolut samband mellan hur mycket de anmälda sexualbrotten ökade och hur många flyktingar som togs emot, hade den så kallade förklarade variansen uppgått till 100 procent. Det skulle innebära att man i figur 27 skulle se kommunerna på en rak linje, med kommunen med den lägsta andelen asylsökanden längst ner till vänster, och kommunen med den högsta andelen asylsökanden längst upp till höger. Så är dock inte fallet.” (Källa: BRÅ – utvecklingen av sexualbrott 2005-2017)

Summering

Detta är alltså hela resonemanget. Summan av kardemumman är att en demografisk analys inte ger något stöd för hypotesen att flyktingvågen 2015 skulle ha haft betydelse för den ökning av sexualbrott som NTU redovisar (data som jag alltså hävdar är mycket tveksamma) men inte heller den mer marginella ökning av polisanmälda sexualbrott.

Nåväl.

När somliga nu är ute och vevar så kan det antingen bero på att de inte har läst dessa sidor eller läst men inte begripit.

Det finns säkert kritiker som möjligen begripit.

Men de jag har sett till har ju en agenda att ta hand om.

Här är BRÅ:s rapport.

I fokus

BRÅ-rapporten: Innan vi kan svara på VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat

En första kommentar till BRÅ:s nya rapport om våldtäkter.
Förra året fick BRÅ i uppdrag av regeringen att undersöka utvecklingen av sexualbrott i Sverige 2005 – 2017. Bakgrunden är att antalet brott tycks ha ökat. Både antalet polisanmälda sexualbrott och andelen i befolkningen som uppger sig ha blivit utsatta för sexualbrott enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU).

Häromdagen kom BRÅ:s rapport ”Utveckling av sexualbrott”, som redan har väckt stort intresse.

Här kan du lyssna på en intervju i P 1 Morgon med rapportens författare, Stina Holmberg.

En av rapportens slutsatser är att det inte finns några belägg för att koppla flyktingvågen 2015 till någon ökning av sexualbrott.

Rapporten har redan orsakat storm på somliga kommentarsfält eftersom folk anser sig veta på förhand att detta måste vara fel. De flesta har inte läst rapporten.

Min första kommentar har dock ett annat fokus.

Frågan om utvecklingen av sexualbrott är naturligtvis viktig. Det råder ingen tvekan om att de polisanmälda sexualbrotten har ökat. Om denna ökning beror på en faktisk ökning eller en kombination av förändrad lagstiftning och ökad anmälningsbenägenhet går inte att besvara på något enkelt sätt. Men polisanmälningarna har ökat – framför allt gäller detta sexuella ofredanden, en typ av sexualbrott som ju faller under allmänt åtal som bekant.

Mätfelen i NTU är mycket stora

Men det finns ett stort problem med den andra källan till att sexualbrotten har ökat, NTU. Den som har följt mig vet att jag är kritisk till NTU:s resultat. Mätfelen är mycket stora och innan vi vet vad dessa mätfel beror på bör vi vara försiktiga med att hävda att NTU visar att sexualbrotten har ökat.

Eftersom denna påstådda ökning var själva förutsättningen för BRÅ:s uppdrag inför den särskilda våldtäktsstudien är detta avgörande. Innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat.

Min första notering är att denna rapport inte använder NTU:s omräknade siffror från den senaste publiceringen i januari. Dessa nya siffror är också de som redovisas på BRÅ:s hemsida.

Enligt dessa uppgifter var det 4,7 % som år 2016 uppgav att de utsatts för sexualbrott.

BRÅ har retroaktivt räknat om alla tidigare siffror i NTU tio år tillbaka. Men det handlar inte om nytt material eller nya intervjuer – det är enbart en omräkning. För 2016 hamnade den tidigare siffran på 2,4 %.

Det handlar om en fördubbling. Om detta är en fördubbling i verkligheten eller bara i BRÅ:s excel-ark vet vi inte. På det får vi inget svar. För att verkligen förstå hur stor denna förändring är så måste vi se hur många personer dessa procentsiffror handlar om.

Hur många fler utsattes för sexualbrott år 2016 efter BRÅ:s omräkning? Det handlar om 174 000 fler.

NTU räknade om – och de utsatta för sexualbrott ökade med nästan en miljon – eller 879 000 – räknat på hela perioden. Det är mer än dubbelt så många.


Denna omräkning och hur den motiveras är ett märkligt fenomen i sig – jag ska återkomma till detta. Men här och nu vill jag fokusera på att BRÅ åtminstone borde hålla sig till den ena uträkningen – inte köra med båda. Var det enligt NTU 355 000 som utsattes för sexualbrott 2016 eller var det 181 000? Båda siffrorna kan rimligen inte vara korrekta.

På sin hemsida använder BRÅ konsekvent de nya siffrorna som i procent ligger mellan 1,4 och 4,7 procent. Men i ”Utvecklingen av sexualbrott”, den BRÅ-rapport om våldtäkt som publicerades den 28 maj, hänvisas konsekvent till de gamla siffrorna som ligger mellan 0,7 och 2,4 procent.

Som vi har skett är det en mycket stor skillnad om vi räknar det faktiska antalet utsatta personer.

Som förklaring till att de gamla siffrorna används i den nya rapporten uppges följande:

”För att möjliggöra ingående analyser av empiriska data över längre tid, används i denna studie material från gamla NTU, som genomfördes 2006–2017 och avser rapporterad utsatthet för sexualbrott 2005–2016.” (Källa: BRÅ, ”Indikatorer på sexualbrottsutveckling 2005-2017”, s. 30)

Fair enough.

Men vad betyder detta? Går de nya siffrorna alltså inte att använda för jämförelser över tid?

I den nya studien genomförs en inventering av de personer som under åren 2008 – 2016 hade svarat ja på frågan om de utsatts för sexualbrott. Med hjälp av personnummer lyckas man hitta ett antal personer som har polisanmält.

I studien uppges att det handlar om 1 362 personer ”som uppfyller kriterierna för undersökningen”. Av dessa har 120 personer identifierats som målsägare vid sexualbrott eller närliggande brott. 9 % av dem som har uppgett att de utsatts för sexualbrott har alltså faktiskt gjort en polisanmälan.

Samtidigt finns det felkällor. Bl a finns ett bortfall på 13 % av personnumren i målsägarregistret för 2015 och 2016. Och så lägger rapportförfattaren till följande:

”Detta, i kombination med att det är relativt få personer som (särskilt tidigare år) uppgett utsatthet för sexualbrott i NTU, innebär att det inte är möjligt att undersöka eventuella förändringar över tid.” (Källa: BRÅ, ”Indikatorer på sexualbrottsutvecklingen 2005-2017”, s. 34)

Frågan inställer sig – anledningen till att använda de gamla siffrorna var för att ”möjliggöra ingående analyser av empiriska data över längre tid”. Men här uppges att det i alla fall inte går att undersöka förändringar över tid. Varför använder man då siffror som gör att BRÅ håller sig med två uppsättningar statistik på exakt samma område? Det tycks finnas behov av en viss förbättring av den interna kommunikationen på myndigheten BRÅ.

Samtidigt har jag stor förståelse för att rapportförfattaren väljer att hålla sig till de tidigare siffrorna. Det tidigare materialet tillåter betydligt mer ingående analys. I NTU för åren 2006 till 2016 fanns inte bara uppgifter om antal utsatta personer utan även antal sexualbrottshändelser och hur stor andel av dessa som hade polisanmälts.

Och det är på den här punkten som de stora mätfelen kommer in.

Mätfelet i NTU är 3,5 gånger för högt

Enligt NTU polisanmäldes 71 940 sexualbrott i Sverige 2016. Men i verkligheten anmäldes 20 284. Det är ett mätfel som är 3,5 gånger för högt.


Och det är inte bara år 2016 som det är fel. Som jag har visat tidigare är dessa mätfel systematiska och genomgående för varje år som NTU har genomförts.

Detta avgörande problem med NTU måste bemötas. Innan dess är det ganska meningslöst att utreda en ökning som vi inte vet om den existerar.

Innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat.

I fokus

BRÅ-rapporten: Det är sexbrottsanmälningarna som har ökat, inte sexbrotten

Under perioden 2005 till 2017 ökade anmälningarna av sexbrott kraftigt. BRÅ (Brottsförebyggande rådet) har nu utrett vad detta beror på, och kommit fram till att det är benägenheten att anmäla som har ökat.

Det rör sig om en attitydförändring angående vad som bör anmälas och vem som det är okej att anmäla. När det gäller vad som har blivit anmält så består ökningen av anmälningar främst av tafsningar och verbala kränkningar, brott som de utsatta förr var mycket mindre benägna att anmäla. När det gäller vem som har blivit anmäld så är det anmälningar mot vänner och bekanta som har ökat, inte anmälningar mot identifierade främlingar eller mot okända förövare.

Den stora majoriteten av de anmälda förövarna är svenskar av etnisk svensk bakgrund, och så även den stora majoriteten av de som har anmält att de blivit utsatta. Angående utlänningar och svenskar med utländsk bakgrund så är dessa statistiskt överrepresenterade både bland de som blivit anmälda och bland de som har anmält. När en grupp är statistiskt överrepresenterad så är detta dock i förhållande till sin andel av befolkningsmängden, så en grupp som är överrepresenterad inom en viss typ av rättsfall kan fortfarande utgöra en liten minoritet av dessa rättsfall.

”Det är invandrarnas fel”

Eftersom sverigedemokrater med flera högerpopulister ofta försöker framställa det som om sexbrott som sådant skulle vara något som beror på invandring så kan det även vara värt att notera att vissa kommuner som tagit emot många flyktingar inte har haft någon ökning av sexbrottsanmälningar, samtidigt som vissa kommuner som knappt tagit emot några flyktingar alls har haft en kraftig ökning av anmälningar.

I sin rapportering kring BRÅ:s rapport har både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet valt att fokusera på högerpopulisternas retorik, och framställt rapporten som i första hand en fråga om huruvida ökningen av anmälda sexbrott beror på invandrare eller inte beror på invandrare. Då givetvis med svaret att ökningen inte beror på invandrare, eftersom detta är det enda svar som är förenligt med de fakta som rapporten kommer fram till. Själva BRÅ-rapporten lägger inte något större fokus på frågan om den lilla överrepresentation som utgörs av invandrare, och inte heller på frågan om den enorma överrepresentation som utgörs av män. Denna utgör en massiv överrepresentation som gäller oavsett de manliga förövarnas etniska, geografiska eller religiösa bakgrund.

Däremot noterar BRÅ att andelen män som anmält när de blivit utsatta har ökat en smula. Manliga målsägande utgör nu 10% av brottsoffren vid anmälda fall av sexuellt ofredande, och 5% av brottsoffren vid våldtäkter. För manliga brottsoffer är förövaren i 90% av fallen en man, och för kvinnliga brottsoffer är förövaren i 99% av fallen en man. Här bör dock noteras att detta handlar om anmälda brott, vilket filtreras i två led: Först genom huruvida gärningen alls blir betraktad som ett brott, och därefter genom huruvida den som har blivit utsatt väljer att anmäla. Medan en kvinna som blivit utsatt av en man ofta får starkt stöd i att anmäla så torde det vara mycket sällsynt att en person som blivit utsatt av en kvinna slipper bli utsatt för en massiv press att hen bör acceptera övertrampet/övergreppet och att han absolut inte bör anmäla. Sistnämnda oavsett huruvida den utsatta personen själv är kvinna eller man. Samma mekanismer som under det senaste dryga decenniet uppmuntrat fler kvinnor att anmäla när de blivit utsatta av män kan sålunda i framtiden kunna även leda fram till att fler män vågar anmäla när de blivit utsatta av kvinnor.

Varken DN eller SvD nämner könsaspekten i sin rapportering av BRÅ:s rapport. De nämner inte att den överväldigande majoriteten av de anmälda är män som anmälts av kvinnor. Omvänt så nämner de inte heller att det även existerar både män som blivit utsatta och kvinnor som har begått övergrepp.

Rapporten i sin helhet:

BRÅ 2019:5 Indikatorer på sexualbrottsutvecklingen 2005-2017

Artiklar

Statistiska analfabeter

Anders Knape (M), Sveriges kommuner och landstings ordförande, har varnat för att Sverige kommer att drabbas av en nästan lika stor flyktingvåg som 2015. Efter Knapes fadäs kommer nu ”damage control” från SKL:s kommunikationsavdelning. Migrationsverkets prognos visar inte det Knape uttryckt.

Såhär svarar de på vad han egentligen menar med ”flyktinginvasion” de närmaste åren.

”Från SKL:
SKL – Sveriges Kommuner och Landsting:
Hej I våra ekonomiska bedömningar utgår SKL från Migrationsverkets prognoser över hur många som antas komma till Sverige med anledning av det nya regelverket för anhöriginvandring, även om det är just bara en prognos. Det är utifrån de prognoserna som vi diskuterar med staten om vikten av att staten följer finansieringsprincipen och stöttar kommuner och regioner när regelförändringar får ekonomiska konsekvenser för dem. Med vänliga hälsningar Helene, SKL:s kommunikationsavdelning” (Källa: Aftonbladet)

Problemet är att Migrationsverkets prognoser inte ger något som helst stöd för alarmismen. Knape har helt enkelt inte begripit vad han har läst.

Så här skrev Migrationsverket i sin prognos den 3 maj:

”Utvecklingen i omvärlden har inte förändrats på något avgörande sätt sedan senaste prognosen i februari. Vi bedömer fortfarande att ungefär 21 000 personer kommer att söka asyl i Sverige i år, och 22 000 nästa år.
/../
Den långsiktiga trenden med en kraftig minskning av statens utgifter på migrationsområdet sedan 2017 kvarstår. Vi beräknar att kostnaderna för migration och mottagande av nyanlända i landets kommuner fortsätter att minska från ungefär 26 miljarder kronor i år till ungefär 15 miljarder kronor år 2022.
/../
Prognosen för kommunersättningar för flyktingmottagande höjs
Detta beror på att vi räknar med något fler kommunmottagna under 2019-2021 jämfört med föregående prognos, drygt 4 000 fler personer under dessa år (totalt 67 500 personer 2019-2021). Även om prognosen för kommunersättningar aa så är den långsiktiga trenden att de samlade utgifterna minskar kraftigt sedan 2017.” (Källa: Migrationsverket)

Och så här svarade Morgan Johansson i riksdagen i februari på en fråga från en moderat:

”Migrationsverket har gjort en preliminär konsekvensanalys av vad förslagen skulle innebära. Myndighetens preliminära bedömning är att antalet asylsökande ökar från 21 000 till 21 500 2019 och från 21 000 till 22 000 per år 2020–2021.”

Knape pratar i nattmössan.

Och SKL får stå med dumstruten.

Källor:

Aftonbladet: SKL-ordföranden kritiseras för varning om ny flyktingvåg

Migrationsverket: Vad säger majprognosen 2019?

Sveriges riksdag: Anhöriginvandring

Artiklar

Om att räkna brott

Det återkommer ständigt. Påståenden om att Sverige är ett av de värsta länderna i världen när det gäller våldtäkter. De som sprider detta nonsens är vanligtvis helt okunniga om enkel statistik, men de delar sin agenda med somliga som borde veta bättre. Nästa gång du ser en hänvisning till att Sverige är värst i världen när det gäller våldtäkter så kan du hänvisa till detta. Och ställa frågan – du vet väl att vi I Sverige har ett bättre och mer noggrant sätt att räkna brott?

Man kan nämligen räkna brott på olika sätt.

I Sverige räknar vi sedan 1975 varje enskild händelse. I de flesta andra länder samlas flera likartade händelser till ett brott om det exempelvis är samma förövare och samma brottsoffer. Det gör att det verkar som om det begås fler brott i Sverige jämfört med andra länder.

Ett exempel: En kvinna anmäler att hon blivit misshandlad av sin man vid upprepade tillfällen. Det handlar alltså om likartade händelser med samma gärningsman och samma brottsoffer.

I många länder räknas detta som ett (1) brott. Men enligt de svenska reglerna för redovisning av antal brott redovisas det som flera – varje händelse räknas som ett (1) brott.

Polisanmälningar om brott kan alltså räknas på litet olika sätt. Och detta blir särskilt tydligt när fler händelser eller en händelse med flera gärningsmän eller offer polisanmäls.

Det är lätt att inse att dessa tekniska detaljer får stora konsekvenser för jämförelser mellan länder. Det svenska sättet att räkna medför helt enkelt att antalet brott blir betydligt större – rent statistiskt teoretiskt. I praktiken blir det därför omöjligt att jämföra brottsnivåer mellan Sverige och länder med andra sätt att koda brott

På EU-nivå finns ingen reglering som berör statistiken över anmälda brott och därför kan vi inte jämföra brottsnivåer ens mellan länder inom EU. Naturligtvis borde en samordnad EU-reglering införas av hur man räknar brott inom kriminalstatistiken.

Men till dess kan vi fortsätta vara stolta över svensk statistik – och tala om för struntpratarna att de pratar strunt.

Här är en länk som är bra att ha koll på om man vill lära sig mer kring detta.

BRÅ (Brottsförebyggande rådet): Konsten att läsa statistik om brottlighet (2006:1)

Redan för tio år sedan påpekade BRÅ:s dåvarande generaldirektör Jan Andersson att:

”Inom den etablerade forskningen om brottsnivåer och brottsutveckling är man överens om att det inte går att bedöma och jämföra de faktiska nivåerna av våldsbrott som våldtäkt mellan länder genom att jämföra antalet polisanmälda brott. Skillnaderna mellan ländernas rättssystem och system för att skapa statistik över polisanmälda brott är nämligen inte bara stora – de är mycket stora.” (Källa: Brottsförebyggande rådet)

I fokus

Ebba Busch och de 100 000 våldtäkterna

I en partiledardebatt i SVT Agenda 5 maj 2019 påstår KD:s partiledare Ebba Busch att 100 000 personer utsattes för våldtäkt förra året. Hennes påstående har ifrågasatts eftersom den egentliga tillförlitliga siffra som finns att tillgå är knappt 8 000. Påståendet är inte bara en lögn, det är också fördomsfullt och rasistiskt. 

Jodå. Jag har sett att det flyger omkring en massa kommentarer kring Ebba Buschs famösa påstående om 100 000 våldtäkter.
Jag har valt att inte reagera på detta hittills – eftersom det till största delen är okunnigt svammel.

Grundproblemet är att vi har en del olika typer av uppgifter kring det här med sexualbrott. Vi har de exakta siffrorna på antalet polisanmälda sexualbrott och så har vi NTU:s uppskattningar av det s k mörkertalet.

Jag har vid ett flertal tillfällen visat att det inte är möjligt att använda sig av NTU:s siffror. De är helt enkelt inte tillförlitliga.
Det vi VET är det exakta antalet polisanmälda fall av våldtäkt och att det finns ett mörkertal, dvs våldtäkter som aldrig blir polisanmälda. Men hur många de är, det vet vi helt enkelt inte.

I grafen ovan ser vi det vi VET. Nämligen antal polisanmälda sexualbrott. En tredjedel av dessa (35%) är våldtäkter. Det handlar alltså om knappt 8 000 polisanmälda våldtäkter förra året.

Åtta tusen.

Och långt ifrån alla går till åtal, och ännu färre leder till fällande dom. Så de där 100 000 som borde utvisas de finns bara i Ebbas fantasi.

Buschs famösa påstående om 100 000 våldtäkter i TV har nu fått ett andra liv. Magasin Paragraf har gjort en föredömligt tydlig och enkel genomgång av varför det var rent svammel.

Och jag trodde att saken var utagerad.

Ebba går i svaromål

Men nu fortsätter debatten – när socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S), kritiserade Busch gick hon i svaromål på sin Facebook.

Låt oss försöka bena ut detta. Låt oss börja med vad Busch faktiskt sa i partiledardebatten:

”Vi hade 100 000 försök till våldtäkt eller riktiga fullbordade våldtäkter förra året. Nästan 8 000 kvinnor som anmälde försök eller fullbordad våldtäkt förra året. Varför ska de här männen få stanna i Sverige? Varför utvisas de inte?” (Källa: Aftonbladet)

Har hon rätt? Har hon fel?

Det enkla svaret är att hon har fel på en hel rad olika sätt.

Hennes påstående om att våldtäktsmän ska utvisas visar att hon nu torgför den allra grövsta formen av rasistiskt dravel som tidigare bara har kännetecknat SD.

Men även rent faktamässigt har hon fel. Och den enkla förklaringen till att hon har fel är att hon inte förstår – eller inte vill förstå – skillnaden mellan olika sorters statistik.

Det finns nämligen olika typer av statistik kring det här med sexualbrott. Vi har för det första de exakta siffrorna på antalet polisanmälda sexualbrott och så har vi för det andra NTU:s uppskattningar av det s k mörkertalet.

I det ena fallet – polisanmälningar – vet vi med säkerhet. Det var knappt 8 000 polisanmälda våldtäkter förra året. I det andra fallet – mörkertalet – handlar det om en uppskattning, där NTU:s resultat är omkring 100 000. Denna uppskattning baserar sig på intervjuer med ett urval personer om huruvida de har utsatts för olika typer av brott, bl a sexualbrott.

Jag har tidigare visat varför det inte går att använda siffrorna från NTU med någon större säkerhet. Det finns systematiska och mycket allvarliga mätfel som indikerar att NTU:s uppskattningar är kraftigt överdrivna.

Men nu kommer vi till det märkliga. Även om NTU:s siffror skulle vara korrekta så hamnar Ebba ändå helt fel.

Så här.

Anta att 100 000 kvinnor blev våldtagna förra året i Sverige men att bara 8 000 gjorde en polisanmälan. Hur har Ebba tänkt sig att det ska gå till att utvisa 92 000 personer som över huvud taget inte har blivit polisanmälda, än mindre åtalade, ännu mycket mindre fällda för våldtäkt?

Vilken rättsordning är det hon vill föra fram? Är lynchjustis Kristdemokraternas nya rättspolitiska policy? Det behövs inga polisanmälningar, inga utredningar, inga åtal och inga rättegångsprövningar eller fällande domar. Vi vet ju redan att det är 100 000 våldtäkter som begicks. Så får vi väl hitta 100 000 våldtäktsmän – och utvisa dem!

Ja, ni hör ju själva hur absurt det blir.

Och hur har hon tänkt sig göra med de våldtäktsmän som är svenska medborgare? Eller har hon gått på myten om att svenska män inte våldtar?

Om vi tittar på statistiken i Kriminalvårdens senaste redovisning av antalet intagna på svensk anstalt som är dömda för sexualbrott så är det 378 personer, därav 260 svenskar och 118 utlänningar.

Det är alltså en knapp tredjedel som är utländska medborgare. Som bekant är det bara utlänningar som kan utvisas ur Sverige, så om vi fortfarande utgår från Ebbas 100 000 så skulle det innebära att 70 000 våldtäktsmän är svenskar. Vart ska de utvisas?

Ebba Buschs märkliga utspel i partiledardebatten var djupt osmakligt. Och det är genuint svårt att veta om hon bara är okunnig eller om det var helt avsiktligt.

När det gäller NTU länkar jag till min genomgång av varför det inte går att använda denna intervjuundersökning för en bedömning av HUR stort mörkertalet är.

NTU:s systematiska mätfel

Källor:

Aftonbladet: Ebba Busch Thor (KD) i bråk med Annika Strandhäll (S)
Magasinet Paragraf: Ljuger Ebba Busch Thor medvetet eller är hon okunnig?
Kriminalvård och statistik 2017

Myter

Myter om hemlöshet

I den politiska debatten används inte sällan argument som polariserar, dvs ställer grupper mot varandra. Det florerar myter om att vi skulle ha väldigt många hemlösa pensionärer i Sverige. Detta är en felaktig uppfattning, då endast 6 % av hemlösa i Sverige är över 65 år.

Myten om den hemlösa pensionären…
…och sanningen om den hemlösa mamman

Varje människa som saknar ett hem är en tragedi. Men det är också en skam för hela vårt samhälle. Hemlösheten i Sverige är faktiskt ett brott mot den svenska grundlagen.

I regeringsformens första kapitel står:

”Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.” (Källa: Sveriges riksdag)

Men så ser det ju inte ut. Det vet vi alla.

Tiotusentals människor i vårt land saknar ett hem.

Vilka är de?

Pensionärer är extremt ovanliga. En fjärdedel av Sveriges befolkning över 18 år har fyllt 65. Men de är bara 6 procent av de hemlösa.

Däremot finns det en grupp som är kraftigt överrepresenterad. Hemlösa mammor. En fjärdedel av kvinnor över 18 år i vårt land har minderåriga barn. Men av hemlösa kvinnor i Sverige är hälften mammor.

Det handlar om höga hyror, låga löner och vräkningar. Men också mäns våld mot kvinnor som gör att kvinnor tvingas fly från sina hem.

Det finns många fördomar om människor som befinner sig i hemlöshet. En av de mest envetna fördomarna är att alla hemlösa har någon form av missbruksproblem. Men detta är en myt.

Myten om missbruket

Vad handlar hemlöshet om egentligen?

Svaret borde vara enkelt. Det handlar om bostäder.

Det finns människor i vårt land som av olika skäl inte har ett eget hem. I sig är detta ett stort nederlag för hela samhället – det är ett brott mot grundlagen.

Det är oerhört viktigt att understryka att det inte går att skilja hemlösheten från bostadspolitiken. Ju fler människor som avkrävs höga inkomster eller förmögenhet för att kunna skaffa eller behålla ett eget hem, desto fler människor kommer att hamna i hemlöshet.

Men när vi pratar om hemlöshet lever samtidigt en rad fördomar kvar. Trots att vi vet att de sociala skyddsnäten har blivit allt grovmaskigare och att bostadsmarknaden har hårdnat, hyreslägenheterna har minskat drastiskt och hyrorna höjts exponentiellt så lever fortfarande myterna kvar om hur ”den hemlöse” ser ut.

Bland dessa fördomar finns att den typiske hemlöse är en svensk eller nordisk man med missbruksproblem som sitter på en parkbänk eller sover i en trappuppgång, på en offentlig toalett eller på en nattbuss. Detta är bilden av ”uteliggaren”.

Men så ser bara en mycket liten del av den svenska hemlösheten ut.

Det finns människor som blivit vräkta därför att lönen inte räckte till hyra och mat. Det finns människor där mögel i lägenheten har gjort att de inte kunde bo kvar – utan att de fått någon ersättningslägenhet. Det finns äldre personer som fått lämna sitt äldreboende när deras partner gått bort. Och det finns unga vuxna som tvingas bo kvar hos föräldrarna trots att de fått egna barn.

Nattbussen, parkbänken och trappuppgången är bara sista steget i en process som ofta börjar i en ”lindrigare” hemlöshet. Men stigmatiseringen finns där hela tiden. Att sakna ett hem är inget man skryter om.

Vart sjätte år har Socialstyrelsen kartlagt hemlösheten i Sverige. Det antal som man kom fram till i den senaste kartläggning var drygt 33 000. Men detta är en minimisiffra. Flera kommuner besvarade inte ens enkäten.

Den förändring som vi kan se är att de inrikes födda stadigt har minskat från 74 procent 2005 till 57 procent 2017. En ännu kraftigare förändring är andelen hemlösa med missbruksproblem. Från två tredjedelar år 2005 (62%) till en knapp tredjedel (30%) år 2017.

Från inrikes född med missbruk till utrikes född utan missbruk.

Det finns en annan bild av hemlöshet som gör att folk inte vet att även barn befinner sig i hemlöshet. Det handlar enligt Socialstyrelsen om cirka 25 000 barn som har föräldrar som saknar bostad.

De allra flesta av dessa hemlösa föräldrar är ensamma mammor.

Hemlösa mammor

En tredjedel av alla hemlösa, cirka 11 400 människor, hade barn under 18 år i Socialstyrelsens kartläggning 2017. En fjärdedel av dessa föräldrar hade tre barn eller fler. Sammantaget var det (minst) omkring 25 000 barn som hade en förälder i hemlöshet.

Det är något fler mammor (53%) som är hemlösa än pappor (graf 1).

Men hur vanligt är det att barnen delar hemlösheten, att de lever med sina föräldrar? Svaret är att den övervägande majoriteten av barn till hemlösa faktiskt lever med sina föräldrar (graf 2).

Två tredjedelar av dessa föräldrar lever med sina barn – men här är det stor skillnad mellan mammor och pappor. En majoritet (57%) av de hemlösa papporna lever inte med sina barn (och en tiondel har ingen kontakt alls med dem) medan fyra femtedelar (81%) av mammorna lever med sina barn. Detta innebär att många, många tusen barn faktiskt är hemlösa med sina föräldrar.

När vi tittar närmare på gruppen hemlösa mammor som lever med sina barn så ser vi hur verkligheten ser ut. I graf 3 återges de faktorer som huvudsakligen har bidragit till att dessa mammor hamnat i hemlöshet. Till att börja med kan vi konstatera att det är extremt ovanligt att dessa mammor har missbruksproblem. Det handlar om 4 % – vilket motsvarar genomsnittet för alla vuxna kvinnor i Sverige. Hemlösa mammor är alltså inte mer beroende än kvinnor i allmänhet.

Det som däremot är tydligt är att det handlar om våld och arbetslöshet – att bli vräkt för att det våld man utsätts för stör grannarna, eller att ens arbetslöshet gör att pengarna inte räcker till både hyra och mat.

Som vi kan utläsa av graf 3 så återfinns följande faktorer bland det som bidrar till dessa mammors hemlöshet: arbetslöshet, våld i nära relation, skilsmässa, vräkning p g a av obetald hyra eller störningar, konflikt i familjen, psykisk ohälsa och fysisk ohälsa.

Vi kan inte skilja dessa mammors hemlöshetsproblematik från problemet med mäns våld mot kvinnor. Tiotusentals barn och deras mammor i vårt land förtjänar bättre av ett samhälle som vill kalla sig ett välfärdssamhälle.

Myten om att hemlöshet bara finns i storstäder

Antalet hemlösa varierar mycket över landet. Även om alla de tre centrala storstadskommunerna ligger över genomsnittet så är hemlöshet ingenting som bara finns i storstäderna.

Bjurholm, en mycket liten kommun i Västerbottens inland (2 454 invånare) ligger högst med 27 hemlösa – 110 per 10 000 invånare.
Den lilla Skånekommunen Burlöv hamnar på tredje plats. Där finns 158 hemlösa på 17 500 invånare – 89,5 per 10 000 invånare.

Och länen med flest hemlösa är inte storstadslänen utan Västmanland, Västernorrland, Östergötland och Gävleborg.
I de tre storstadslänen finns ändå majoriteten av de hemlösa i Sverige – två tredjedelar (64%), eller omkring 19 500 människor.
Tyvärr är Socialstyrelsens kartläggning baserad på bristfälliga data. Flera kommuner har inte svarat och inte heller motiverat varför man inte svarat på enkäten. Det har ändå kommit in data från olika frivilligorganisationer i dessa kommuner som gör att det ändå finns någon sorts uppskattning.

Men det är uppenbart att alla angivna antal måste betraktas som minimisiffror.

När nu allmännyttan renoveras med kraftiga hyreshöjningar, (som i Göteborg) eller hyresrätter privatiseras genom att de görs till bostadsrätter (som i Stockholm) så borde varje ansvarig kommunpolitiker avkrävas svar på hur detta påverkar hemlösheten.

Så vad handlar hemlöshet om egentligen?

Svaret borde som sagt vara enkelt. Det handlar om bostäder.
Det finns människor i vårt land som av olika skäl inte har ett eget hem. I sig är detta ett stort nederlag för hela samhället – och det är ett brott mot grundlagen.

Det är oerhört viktigt att understryka att det inte går att skilja hemlösheten från bostadspolitiken. Ju fler människor som avkrävs höga inkomster eller förmögenhet för att kunna skaffa eller behålla ett eget hem, desto fler människor kommer att hamna i hemlöshet.

Vi måste alla bära med oss detta: hemlösheten är ett brott mot grundlagen.

Regeringsformen första kapitel:

”Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.” (Källa: Sveriges riksdag)

Artiklar

”Vem är sverigedemokraten?” – Del 3: ”Vart är de på väg?”

Vem är “sverigevännen”? Vem är den svenska sverigedemokraten? Vilket parti har de tidigare röstat på? Har vi alltid haft en dold högerrörelse i Sverige som inte synts i tidigare val? Vilken världsbild har de?

Vi läser i trådar på Facebook som indikerar på faktaresistens, historieförnekelse och “fake news”. Är detta lösryckta sammanhang, eller är det något som kan ses som representativt för Sverigedemokraternas väljare som helhet?

Frågorna är många.

Institutet för Framtidsstudier (IFFS) har sammanställt en forskningsstudie om Sverigedemokraternas väljare. Vilka de är, var de kommer ifrån och framförallt – vart de är på väg. Motargument redovisar här en sammanställning av rapporten i tre delar.

I “Del 2 – Var kommer de ifrån?” kunde vi läsa bland annat om SD-väljares tidigare partival samt om deras ökning de tre senaste valen. Eftersom de på bara ett par år har gått från 5,7% till 17,5% – kan man då anta att de kommer öka ytterligare vid nästa val?

Vill du läsa rapporten i sin helhet kan du göra det här:

IFFS: Sverigedemokraternas väljare – vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg?

Del 3: Vart är de på väg?

Rapporten försöker göra en uppskattning på i vilken riktning SD-väljaren skulle kunna gå genom att titta på respondenternas andrahandsval genom frågan “Om ditt förstahandsval inte fanns att rösta på, vilket parti skulle du rösta på då?”.

Resultatet visade att SD troligen inte har så många fler väljare att hämta från Socialdemokraterna – de som har övervägt att byta har redan gjort det.

Däremot finns det en ganska stor möjlighet att Sverigedemokraterna hämtar fler väljare från Moderaterna, då hela 39% av dem anger SD som andrahandsval.

Ytterligare ett sätt att sia om framtida rörlighet mellan partier är att titta på hur respondenterna skulle se på Sveriges framtid om olika partier innehade regeringsmakten.

Figur 1.4 visar, som förväntat, att samtliga väljargrupper ser framtiden som mer positiv om deras förstahandsval skulle styra Sverige. Det är mycket ovanligt bland Socialdemokraternas väljare (6%) att se positivt på Sveriges framtid om Sverigedemokraterna skulle styra landet.

Det stärker tolkningen att Sverigedemokraternas potential att locka över ytterligare socialdemokratiska väljare är relativt begränsad. Moderaternas väljare är i genomsnitt mer positiva inför en SD-styrd framtid än vad de socialdemokratiska väljarna är (24 procent).

Återgång till Socialdemokraterna och Moderaterna?

Kan sverigedemokraten återgå till sitt tidigare partival? Låt oss titta på deras andrahandsalternativ enligt rapporten.

  • 8% av SD:s väljare anger Socialdemokraterna som andrahandsalternativ.
  • 62% av SD:s väljare anger Moderaterna som andrahandsalternativ.
  • Av de som tidigare röstat på S svarade 47% av SD:s väljare att man byter tillbaka M.
  • Av de som tidigare röstat på M svarade 78% av SD:s väljare att man byter tillbaka till M.
  • Om man tidigare röstat på ett annat parti svarade 50% av SD:s väljare att man byter till M.

Tron på Sverige

Vilken framtidstro har sverigedemokraten på Sverige, baserat på vilket parti som styr landet?

  • 80-88% ser positivt på framtiden om Sverige styrs av SD.
  • 28-58% ser positivt på framtiden om Sverige styrs av Moderaterna.
  • 1-12% ser positivt på framtiden om Sverige styrs av Socialdemokraterna.

Kan SD locka till sig fler väljare i framtiden?

Rapporten undersöker även vilka möjligheter Sverigedemokraterna har i att få nya väljare från icke-röstare. 

  • 40% av tidigare icke-röstande uppger att de inte skulle rösta om det var riksdagsval idag.
  • 31% av tidigare väljare från det rödgröna blocket uppger att de inte skulle rösta om det var riksdagsval idag.
  • 21% av tidigare väljare från Alliansens partier uppger att de inte skulle rösta om det var riksdagsval idag.
  • 4% av tidigare SD-väljare uppger att de inte skulle rösta om det var riksdagsval idag.

Rapporten summerar i sin analys att:

“potentialen för Sverigedemokraterna att mobilisera ytterligare väljare från den gruppen är relativt liten”

Dock gäller det samtliga partier. Det innebär i stort sett inget parti har några möjligheter eller potential i att värva röster från den icke-röstande gruppen i Sverige.

Rapporten finner du i sin helhet här: https://www.iffs.se/media/22379/forskningsrapport_2018_2.pdf

Notera! Vissa värden har för enkelhetens skull blivit avrundade. För exakta värden/procent, läs rapporten.

Missa inte del 1 – ”Vilka är de?” och del 2 – ”Vart kommer de ifrån?”

Attribution featured image: News Oresund [CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0)%5D

Artiklar

”Vem är sverigedemokraten?” – Del 2: ”Var kommer de ifrån?”

Vem är “sverigevännen”? Vem är den svenska sverigedemokraten? Vilket parti har de tidigare röstat på? Har vi alltid haft en dold högerrörelse i Sverige som inte synts i tidigare val? Vilken världsbild har de?

Vi läser i trådar på Facebook som indikerar på faktaresistens, historieförnekelse och “fake news”. Är detta lösryckta sammanhang, eller är det något som kan ses som representativt för Sverigedemokraternas väljare som helhet?

Frågorna är många.

Institutet för Framtidsstudier (IFFS) har sammanställt en forskningsstudie om Sverigedemokraternas väljare. Vilka de är, var de kommer ifrån och framförallt – vart de är på väg. Motargument redovisar här en sammanställning av rapporten i tre delar.

I del 1 ”Vilka är de?” kunde vi läsa om att SD-väljare generellt ligger till höger i sina ideologiska värderingar, trots att partiet vill hävda att de är varken vänster eller höger. Vi fick också reda på att majoriteten SD-väljare är antifeministiska, invandringsskeptiska och xenofobiska.

Vill du läsa rapporten i sin helhet kan du göra det här:

IFFS: Sverigedemokraternas väljare – vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg?

Del 2: Var kommer de ifrån?

På tre val har Sverigedemokraterna gått från 5,7% till 17,5% i riksdagsvalen – en stor ökning i väljarantal. Men var kommer de ifrån? Enligt SCB 2016 hade 35% av väljarna bytt parti. Statistik från 2016 (SCB) och 2018 (Valforskningsprogrammet) visar att de flesta av Sverigedemokraternas väljare kommer från Socialdemokraterna (S) och Moderaterna (M).

IFFS:s rapport visar att:

  • 55% av SD’s väljare har tidigare röstat på något av allianspartierna.
  • 28% har tidigare röstat på partier från det rödgröna blocket.
  • 12% av väljarna har inte tidigare röstat på något parti.

I “Del 1 – Vilka är de?” kunde vi läsa från rapporten att SD:s väljare rent ideologiskt låg längre åt höger än åt vänster, och att de var mer värdekonservativa än andra väljare.

Vallokal Linköping 2010.

Hur kan man gå från socialdemokrat till sverigedemokrat?

Eftersom Sverigedemokraterna, enligt rapporten, ligger mer åt höger än åt vänster, är det rent ideologiskt ett ganska stort hopp att få från att rösta på Socialdemokraterna till att rösta på Sverigedemokraterna.

Vad är det då som har triggat dessa väljare?

På frågan om invandringen ska minskas håller endast 39% av Socialdemokraternas väljare med om det. Av de socialdemokratiska väljarna som har gått över till SD anser hela 99% att den helt eller delvis bör minskas. Att SD:s väljare ger detta svar på denna frågan är inte speciellt förvånande eller anmärkningsvärt, men visar tydligt skäl och orsak till partibyte.

Rapportens analys visar också ganska tydligt att SD-väljare på just denna fråga skiljer sig åt väldigt lite oavsett vilket tidigare parti de har röstat på.

12% av väljarna har tidigare inte röstat på något parti alls, och kan innefatta både väljare som tidigare inte har känt att något annat parti passat dem, eller att de varit för unga för att rösta vid tidigare val. Hela 21% av Sverigedemokraternas väljare säger att de inte skulle rösta på något annat parti alls, om de inte kunde rösta på Sverigedemokraterna.

En separat analys av Sverigedemokraterna gjordes i undersökningen för att se korrelationen mellan inkomst och partibyte. Denna analysen visade att:

  • SD-väljare som tidigare röstat på M oftare har högre inkomst jämfört med de som tidigare röstat på S eller andra partier.
  • En betydande del av arbetarklass-väljarna har flyttat från S till SD.
  • En del av de M:s väljare som har lägre socioekonomisk status har flyttat till SD.  
Skärmdump från IFFS: Sverigedemokraternas väljare – vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg?

Hur många av dem är tidigare icke-röstande?

Enligt denna undersökningen och tidigare forskning, visar att de inte finner något stöd i att SD varit speciellt framgångsrika i att värva tidigare icke-röstare. Men, däremot är det en högre andel av SD-väljare än S- och M-väljare, som skulle avstånd från att rösta idag om deras parti inte gick att rösta på.

Rapporten finner du i sin helhet här: https://www.iffs.se/media/22379/forskningsrapport_2018_2.pdf

Missa inte del 1 – ”Vilka är de?” och del 3 – ”Vart är de på väg?”.

Attribution featured image: News Oresund [CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0)%5D