Alltsedan tre fjärdedelar av forna Alliansen valde att ingå samarbete med forna fienden, dvs nyssnazisterna och fascisterna i Sverigedemokraterna, har framför allt svensk kriminal-, migrations- och integrationspolitik helt färgats av SD:s ideologi och tankegods. Den repressiva kriminalpolitiken, den extremt strama migrationspolitiken och den kompromisslösa integrationspolitiken (läs assimileringspolitik) fick i samband med riksdagsvalet 2022 frisedel rakt in i Tidöavtalet.
I en ny propagandabild på sociala medier skryter Sverigedemokraterna om att Tidöregeringens repressiva kriminalpolitik medför att från och med nästa år kommer gängkriminella att straffas dubbelt så hårt som icke-gängkriminella för samma brott, att gängkriminellas möjlighet till villkorlig frigivning skrotas samt skärpta straff för ett 50-tal grova brott.
Propagandabild från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 251127.
I delningen av propagandabildpå SD:s officiella Facebookkonto spelar partiet återigen på människors oro och känsla av otrygghet:
De själva, i samklang med media och övriga Tidöpartier, är skyldiga till svenskarnas oro och upplevelser. Alla människor har rätt till sina känslor, men när populister och media använder känslorna som verktyg för att sprida ett narrativ som inte stämmer överens med verkligheten, det är då det blir farligt. Det är klassisk främlingsfientlig retorik att överdriva och ge vissa grupper skulden för den uppdiktade ”sanningen” om alltings jävlighet. Statistik och fakta visar att oro och otrygghet, som är just känslor och upplevelser, inte står i paritet med faktisk brottsutsatthet.
Motargument har flertalet gånger åberopat vikten av likabehandlingsprincipen och allas lika rätt inför lagen. Att gängkriminella ska få dubbla straff för samma brott är att frångå denna princip. Alla blir, med Tidöregeringens kriminalpolitik INTE lika inför lagen.
Symbolpolitiken fortsätter med att Tidöregeringen skärper straffen för ett 50-tal grova brott. Evidensen talar INTE för att skärpta straff skulle minska kriminaliteten.
Den repressiva kriminalpolitiken, den extremt strama migrationspolitiken och assilimeringspolitiken är en direkt konsekvens av att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, på bästa von Papen-manér, har tillåtit SD att påverka regeringspolitiken. Mot bakgrund av att SD är största parti i regeringsunderlaget, och att deras politik vunnit många segrar, känner de att de nu är i position att kräva ministerposter inför nästa val.
”Den som, dåraktigt, söker makt genom att rida på tigerns rygg, slutar i dess mage” (JFK)
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Apropå Tidöregeringens lagändringar så att 13-åringar ska kunna dömas till fängelse kan vi ställa två åsikter (A och B) mot varandra: A. Man kan inte bara låsa in barn, dom är barn. B. Ska man inte straffa barn om dom gör sig skyldiga till ”vuxna brott”?, ska vi låta barn som mördar vara ute i samhället?
A. Barn har inte växt färdigt, deras hjärnor är inte färdigutvecklade, dom har inte samma förmågor och omdöme som vuxna människor har. Dom är lättmanipulerade och har inte samma förmåga att stå emot grupptryck. Om dom dessutom har olika diagnoser kan dom vara än mer sårbara.
B. Säg det till familjen till en pappa som har blivit mördad. Hur ska dom kunna känna att det finns rättvisa? Man måste visa att det får stora konsekvenser att mörda eller skada någon, annars kommer mängder av unga begå grova brott.
A. Jag tycker inte att man ska förminska allvaret, men det ensidiga fokus på inlåsning som regeringen förespråkar, går emot befintlig forskning. Jag fattar att familjer som är drabbade vill ha rättvisa och upprättelse men dom kommer knappast må bättre av att veta att straffen gör det mer sannolikt att barnen fortsätter leva kriminellt och skada nya människor när dom kommer ut.
B. Vad är ditt förslag då? Att man ska ”prata med gärningsmännen?”
A. Mitt förslag är att man använder samma metoder som när man utreder en flygkrasch eller vill förhindra smittspridning dvs att man går igenom varenda liten detalj och aspekt av de händelseförlopp som man känner till. Tar reda på vad de svaga länkarna finns och sen sätter in åtgärder där det finns svagheter i det sociala och juridiska skyddsnät som finns.
B. Är det inte det som politikerna redan gör?
A. Nej dom håller just nu på att tävla om vem som kan ge ett intryck av att vara ”hårdast mot brott”, det är någonting annat. Vi har t o m sett hur vissa politiker håller kvar vid övertygelser som dom vet är kontraproduktiva. Gör man det, är det inte att förhindra och stoppa brott viktigast, då handlar det snarare om att flexa repressiva muskler framför frustrerade väljare. Varje problem som samhället står inför har en populistisk och en vetenskapligt förankrad lösning. När politiker väljer den populistiska lösningen kan du vara säker på att dom är mer intresserade av hur dom ska uppfattas, än att vilja lösa problem på riktigt. Det finns alldeles för många politiker som gör en politisk karriär på att använda den metoden, dvs att lyssna vad människor är upprörda över för tillfället, gå ut och säga att man ska sätta in ”hårda åtgärder” som får politikern att verka kraftfull, utan att åtgärderna har någon långsiktig effekt. Vi säger att vi vill skydda barn från att bli manipulerade men även vuxna kan bli manipulerade och det är så här det kan se ut.
B. Vad är alternativet?
A. Identifiera svagheter och luckor i systemet, använd den vetenskap och kunskap som finns för att åtgärda de problem som finns. Det kan dessutom vara bra att se till att vi har grupper som bedriver en aktiv forskning om nya fenomen och företeelser. Gör vi det på ett sätt som blir framgångsrikt kan vi leda utvecklingen och verka rådgivande till andra länder istället för att springa flera steg efter och gnälla över att världen är orättvis.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Frågan om utvisning på grund av brott har blivit en het politisk fråga i Sverige genom SD:s senaste utspel. I en ny statlig utredning föreslås att åklagare ska vara skyldiga att yrka på utvisning när brottet är utvisningsgrundande. Det innebär en tydlig förändring i rättskedjan — och väcker frågor om rättssäkerhet och åklagarens självständighet.
Åklagare är enligt svensk rätt självständiga aktörer. De får inte ta instruktioner från politiker i enskilda fall. Men riksdag och regering har makt att stifta lagar som styr hur åklagare ska agera generellt. Det är just denna väg som nu används för att påverka utvisningspraxis.
Obligatoriskt yrkande: Åklagare måste yrka på utvisning vid brott med strängare påföljd än böter.
Fler brott omfattas: Även mindre brott kan bli utvisningsgrundande, om straffet är fängelse.
Domstolen avgör: Det är fortfarande domstolen som beslutar om utvisning.
Verkställighetshinder bort från domstolens prövning:
Migrationsverket ska hantera om utvisningen går att genomföra.
Rättssäkerhet i fokus
När lagstiftaren styr åklagarens yrkanden minskar utrymmet för individuell bedömning. Det kan leda till att utvisning yrkas även i fall där det framstår som oproportionerligt eller omöjligt att genomföra.
Åklagarmyndigheten har i sitt remissvar uttryckt oro för negativa processekonomiska effekter och rättssäkerhetsrisker.
Dessutom har Högsta domstolen nyligen prövat fall där personer som bott i Sverige sedan barndomen utvisats. Domstolen betonade att utvisning måste vägas mot rätten till privat- och familjeliv enligt Europakonventionen.
Politiker kan inte påverka enskilda åklagare — men genom lagstiftning kan de skapa skyldigheter som förändrar rättspraxis. Det är en kraftfull form av styrning som måste balanseras mot rättssäkerhet, proportionalitet och internationella åtaganden.
Brottsförebyggande rådets (BRÅ) nationella trygghetsundersökning 2025 visar att människor upplever större oro och känsla av otrygghet idag än för 10 år sedan. Oron för brottsligheten i samhället har under perioden 2014-2024 nästan fördubblats, från 28 % till 54 %. Brottsutsattheten under samma tioårsperiod ligger däremot stabilt på runt 20 %, vilket innebär att 1 av 5 uppger att de utsatts för någon typ av brott. Att siffrorna för upplevd oro och känsla av otrygghet inte synkar med faktiskt brottsutsatthet beror till stor del på att media och folkvalda politiker målar upp en skev bild av att kriminaliteten i Sverige skulle vara i ökande.
Vad är anledningen till att oron och otryggheten, dvs känslan, har ökat så mycket samtidigt som faktiskt brottsutsatthet, dvs fakta, ligger kvar på samma nivåer som tidigare?
Tidöregeringen använder människors oro och känsla av otrygghet i sin propaganda och förda politik för att de vet att det genererar röster. Ju större oro och känsla av otrygghet, desto fler röster på hårdare kriminalpolitik och lägre invandring, samt kraftigt ökad återvandring.
Tidöregeringens förenklade narrativ innefattar att korta straff och invandring skulle vara orsaker till kriminalitet, som alltså ligger på samma nivåer idag som för 10 år sedan.
Tidöregeringen påstår att höga straff, minskad invandring och ökad återvandring skulle minska kriminaliteten. Det finns däremot inga belägg för att höjda straff skulle minska kriminalitet. Det finns heller inga belägg för att etnicitet eller religion skulle vara faktorer för att hamna i kriminalitet.
Den kriminalpolitiska och migrationspolitiska debatten är skev, och saknar verklighetsförankring. Media och folkvalda politiker bär det yttersta ansvaret för att känsla och fakta, dvs oro och otrygghet kontra faktisk brottsutsatthet, inte är i synk.
I en debattartikel i SD:s propagandaorgan Samnytt lyfter två sverigedemokrater att otryggheten har ökat med 100 % de senaste 10 åren. Det stämmer förvisso, men det de inte nämner är att brottsnivåerna under samma tidsperiod inte har ökat. Att siffrorna för upplevd oro och känsla av otrygghet inte synkar med fakta, dvs att den faktiska brottsutsattheten är oförändrad, beror till stor del på att media och folkvalda politiker målar upp en skev bild av att kriminaliteten i Sverige skulle vara i ökande.
Ted Nyberg (SD Oskarshamn) och Mattias Bäckström Johansson (partisekreterare och riksdagsledamot) analyserar den nationella trygghetsundersökningen (NTU) som nyligen presenterades av Brå (Brottsförebyggande rådet). De väljer i sin analys att fokusera enbart på att upplevd oro och känsla av otrygghet ökat med 100 % den senaste 10-årsperioden, men utelämnar att brottsnivåerna inte har ökat. Uppgiften om att brottsnivåerna är desamma går inte i linje med den symbolpolitik som kännetecknar framför allt Sverigedemokraternas populistiska propaganda.
Oron för brottsligheten i samhället har under perioden 2014-2024 nästan fördubblats, från 28 % till 54 %. Brottsutsattheten under samma tioårsperiod ligger däremot stabilt på runt 20 %, vilket innebär att 1 av 5 uppger att de utsatts för någon typ av brott.
I debattartikeln använder Nyberg och Bäckström Johansson sin egen förklaringsmodell till varför oron och otryggheten har ökat: Föga förvånande är det migrationen som, enligt deras uppfattning, skulle vara anledningen. Om vi dristar oss till att göra en mer saklig analys av trygghetsundersökningen än vad dessa herrar gör, så finner vi att det är något annat som egentligen orsakar oro och otrygghet.
Vad är anledningen till att oron och otryggheten, dvs känslan, har ökat så mycket samtidigt som faktiskt brottsutsatthet, dvs fakta, ligger kvar på samma nivåer som tidigare? Ju större oro och känsla av otrygghet, desto fler röster på hårdare kriminalpolitik och lägre invandring, samt kraftigt ökad återvandring.
Folks oro och otrygghet ska tas på allvar, men det är folkvalda politiker och media som bär det yttersta ansvaret för att känslan inte är i synk med faktan. Politiker som står för stram kriminal- och migrationspolitik drar fördelar av att den upplevda oron och känslan av otrygghet är hög. Även media förmedlar en skev bild av hur det faktiskt ser ut vad gäller kriminaliteten i Sverige. Narrativet är att kriminaliteten skulle öka, men det är ett falskt narrativ. Fakta är att kriminaliteten ligger på samma nivåer som för 10 år sedan.
Skrämselpropagandan får direkta konsekvenser för invånarna, då rädslan att utsättas för brott påverkar hur vi vågar röra oss i samhället. Oro och otrygghet är förutsättningar för att SD, och deras samarbetspartier, ska kunna motivera sina ogenomtänkta förändringar i form av nya lagar och reformer på områdena kriminalitet och migration. Att ersätta verklighetsgrundade förändringar med signal- och symbolpolitik är ren och skär populism.
Elon Musks megafon, den radikala nationalisten och altrightaren ”PeterSweden”, sprider dagligen desinformation och konspirationsteorier. I en artikel på Ekonomikanalen läser vi följande:
”Enligt Jessica Robinson, som jobbade som journalist på NPR i USA innan forskningskarriären, fungerar PeterSweden som en utrikeskorrespondent.
– För den amerikanska högernationalistiska scenen. Han stöper om nyheter ifrån Skandinavien, berättar om skeenden, i en högerpopulistisk kontext som passar dem.” (Källa: EFN Ekonomikanalen)
I ett inlägg på X som kontot postade igår sprids myten om ”våldtäktslandet Sverige”. På mindre än tre dygn har inlägget visats för mer än fyra miljoner användare. Mot bakgrund av att inlägget fått stor spridning, postar kontot senaste dygnet spinoffs på exakt samma ämne.
Skärmdump från PeterSwedens X-konto.
Inlägget har flaggats med en s k ”community note”, dvs att inlägget är att betrakta som vilseledande och behöver mer sammanhang:
”Sweden counts each incident incl. repeated assaults, has broader legal definitions and higher reporting rates due to awareness and trust in police. Poland has lower reporting and narrower definitions. Direct comparisons are misleading. Differences explain most of the gap.
Motargument har tidigare knäckt myten om ”våldtäktslandet Sverige”. I korthet består mytknäcken i att den ökande graden av anmälda våldtäkter i Sverige inte innebär att det sker fler våldtäkter idag än tidigare. Det finns ett flertal faktorer att ta hänsyn till i en diskussion om våldtäkter:
Skärpt sexualbrottslagstiftning: Den juridiska definitionen av våldtäkt är vidare i Sverige än i andra länder
I vissa länder räknas upprepade våldtäkter med samma offer och samma förövare som en (1) våldtäkt, i Sverige räknas varje enskild våldtäkt som en (1) våldtäkt – en person som blir våldtagen av sin partner dagligen i en vecka räknas alltså som sju våldtäkter i Sverige
Anmälningsbenägenheten har ökat
Statistikföringen mellan länder skiljer sig åt: I många länder gallras vissa anmälningar bort (anmälningar som i initialt skede inte bedöms som brott), i Sverige registreras varje anmälan
Registreringsbenägenheten mellan länder skiljer sig åt: I många länder registreras anmälningar som ”händelser”, och upptas därför inte i kriminalstatistiken
Sättet mellan länder att beräkna uppklaring, och registrera uppklaringsprocent, av våldtäkter skiljer sig åt
Förtroendet för rättsväsendet mellan länder skiljer sig åt: lågt förtroende för rättsväsendet kan få folk att avstå från att anmäla
Synen på våldtäkt och sexuella övergrepp, bl a de s k våldtäktsmyterna, skiljer sig åt mellan olika länder
I Sverige anmäls fler våldtäkter än i andra länder. Det är inte möjligt att avgöra hur stora skillnaderna mellan olika länder faktiskt är då det inte finns verktyg att fastställa hur många våldtäkter som sker. Det vi vet är att det finns en mängd faktorer som påverkar; skärpt sexualbrottslagstiftning (troligen världens bästa), ökad anmälningsbenägenhet, hur vi räknar, statistikföring, registreringsbenägenhet, uppklaringsberäkning, attityder och förtroende för rättsväsendet är avgörande för hur statistiken ser ut. Sverige ligger i topp vad gäller alla dessa faktorer.
Debatten. Media. Sociala medier. Det spelar nästan ingen roll vart du än vänder dig. Det finns en bild av Malmö som för många är nattsvart och som en stad i krigstillstånd. Vissa känner genuint en oro, medan andra ser en vinning i att peka och utbrista ”titta på Malmö”. Malmö ikläds rollen som bekräftar upplevelsen av att det är för mycket mångkultur i vårt land. Vissa målar upp en bild av en stad där gäng styr med järnhand och människor vågar inte gå ut på kvällar och nätter.
Dock visar verkligheten en annan bild av Malmö de senaste åren: Den grova våldsbrottsligheten sjunker drastiskt. Motargument sätter fingret på vad det skulle kunna vara som gör det så svårt att få fram den ärliga och rättvisa bilden av Malmö.
Antalet skjutningar i Malmö är i genomsnitt 50 % lägre sedan 2018. Det finns troligtvis ett antal faktorer som ligger bakom det minskade skjutvapenvåldet i Malmö. Även antalet sprängningar har minskat under samma period. År 2017 inledde Malmö, som första stad i Sverige, det av en hel del människor kritiserade projektet ’Sluta skjut’.
Denna krönika i två längre delar bygger på min tidigare artikel Malmö: ”Saft och bulle” framgångsrik faktor för att minska det grova våldet. I den artikeln finner du fakta och kortare redogörelser för vad polisen och myndigheterna tänker sig skulle kunna ligga bakom den positiva utvecklingen i Malmö.
Flera orsaker ligger bakom den svarta bilden
Alla som vill förmedla en ärlig och rättvis Malmöbild kämpar allt som oftast i motvind. Varför är det då så förbannat svårt att radera den felaktiga bilden av Malmö? Det finns flera orsaker som skulle kunna ligga till grund för det.
Media fortsätter att förmedla en mörk bild av staden. ”Dåliga” nyheter säljer bättre än bra. Sensation och frosseri ges utrymme på bekostnad av positiva händelser.
Internets och sociala mediers baksida, som innebär att vinklade nyheter, historier och direkta faktafel snabbt får spridning.
Våra fördomar. Alla sitter vi på dem, men hos gemene man finns tyvärr medias alla bilder av Malmö runt 2017 fastetsad i minnet, och övertygelsen är så stark att den känslan lever kvar.
Oviljan att se att det finns en positiv utveckling. Malmö får vackert inta rollen som statuerande exempel: Staden ”ska vara” värst i Sverige. Vissa populistiska politiker och deras sympatisörer ser det som gynnsamt att gängse uppfattning om Malmö ÄR: den befläckade staden med fortsatt skyhög kriminalitet, där de invandrardominerade gängen tillåts bestämma. Den egna agendan implicerar att även framgång blir motgång.
OK, vi har konstaterat att Malmöbilden på många håll är urdålig. Vad kan vi då göra för att förändra denna nattsvarta bild? När jag ställer frågan utgår jag ifrån att vi väl är överens om att vi vill att verkligheten förmedlas, utan överdrifter, och att korrekt fakta kommer upp på bordet och att staden får det rykte som den förtjänar?
Att skapa attitydförändring
Prio ett för att skapa attitydförändring ligger i att medier tar sitt ansvar. Journalister av idag byter mer än gärna ut fakta och saklighet mot sensation och frosseri. Det ”säljer” bättre att skriva om skyhög kriminalitet i mångkulturella Malmö, och våld. Ständigt detta våld. Det är sällan som positiva händelser belyses. Detta gäller såväl mainstream-media som public service och althögermedia.
När det kommer till fenomenen myter, anekdoter, fördomar och direkta felaktigheter som fortsatt sprids som virala löpeldar på sociala medier så kan vi motvilligt konstatera att det är en nästintill omöjlig nöt att knäcka. Det kommer kanske alltid finnas människor som tillsammans vidmakthåller ”monstret”, trots att ”monstret Malmö” i detta fall har blivit ett betydligt mindre sådant. Att i grupp hålla med varandra om saker är vanligt förekommande och skapar en känsla av samhörighet. Uppfattningarna om ”vi och dom” får i gruppen ett fortsatt existensberättigande. Sensationella lögner, konspirationsteorier och myter sprids tyvärr långt mer än fakta, statistik och saklighet.
Den senaste åttaårsperioden har visat att det finns hopp om Malmö. Med ett intensivt polisarbete, där polisen har använt sig av den s k ”hårda blåa linjen”, har de grova våldsbrotten i Malmö sjunkit drastiskt. Myndigheterna har visat att vi med rätt insatser på rätt plats i såväl förebyggande som akut syfte kan komma en bra bit på väg. Det är där vi befinner oss, och arbetet har bara börjat.
Det finns flera sätt att angripa människors fördomar och ovilja. Den tveklöst bästa metoden är att förmedla korrekt fakta, statistik och saklighet. Om vi tummar på att förmedla verkligheten är det svårt att förändra folks fördomar, ovilja och okunskap.
Vad gäller den positiva utvecklingen i Malmö har myndigheterna berättat den goda nyheten att projekt ”Sluta skjut” kommer att fortgå.
Läs också den första delen av denna mytknäckare. Den finner du här:
SVT har visat två säsonger av dramaserien ”Tunna blå linjen”, som brutalt och ärligt beskriver Malmöpolisens vardag. Jag rekommenderar den varmt.
För att förekomma eventuella invändningar vill jag poängtera följande:
Definitionen av vad som är att betrakta som skottlossning ändrades i Malmö 2010, dvs en lång tid före den fyraårsperiod då den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit. Därmed används den ”nya” definitionen, som sedan 2010 alltså överensstämmer med definitionen i resten av landet, i statistiken för dessa år.
Varje skottlossning och varje sprängning är en för mycket. Att förmedla statistik som visar på att den grova våldsbrottsligheten är i genomsnit 50 % lägre i Malmö sedan 2018 är avsett att visa på att vi är på rätt väg i Malmö. Det är vad jag vill förmedla.
Debatten. Media. Sociala medier. Det spelar nästan ingen roll vart du än vänder dig. Det finns en bild av Malmö som för många är nattsvart och som en stad i krigstillstånd. Vissa känner genuint en oro, medan andra ser en vinning i att peka och utbrista ”titta på Malmö”. Malmö ikläds rollen som bekräftar upplevelsen av att det är för mycket mångkultur i vårt land. Vissa målar upp en bild av en stad där gäng styr med järnhand och människor vågar inte gå ut på kvällar och nätter.
Dock visar verkligheten en annan bild av Malmö de senaste åren: Den grova våldsbrottsligheten har sjunkit drastiskt, och det håller i sig. Motargument sätter fingret på vad det skulle kunna vara som gör det så svårt att få fram den ärliga och rättvisa bilden av Malmö.
Antalet skjutningar i Malmö är i genomsnitt 50 % lägre sedan 2018. Det finns troligtvis ett antal faktorer som ligger bakom det minskade skjutvapenvåldet i Malmö. Även antalet sprängningar har minskat under samma period. År 2017 inledde Malmö, som första stad i Sverige, det av en hel del människor kritiserade projektet ’Sluta skjut’.
Denna krönika i två längre delar bygger på min tidigare artikel Malmö: ”Saft och bulle” framgångsrik faktor för att minska det grova våldet. I den artikeln finner du fakta och kortare redogörelser för vad polisen och myndigheterna tänker sig skulle kunna ligga bakom den positiva utvecklingen i Malmö.
Antalet skjutningar i Malmö är i genomsnitt 50 % lägre sedan 2018. Det finns troligtvis ett antal faktorer som ligger bakom det minskade skjutvapenvåldet i Malmö. Även antalet sprängningar har minskat under samma period. År 2017 inledde Malmö, som första stad i Sverige, det av en hel del människor kritiserade projektet ’Sluta skjut’.
Bilden av Malmö som en stad där laglöshet och krigstillstånd råder är felaktig och orättvis. Det är nödvändigt, inte minst för Malmöbornas skull, att många fler i samhällsdebatter förmedlar bilden att polisen har gjort ett gigantiskt arbete, vilket har inneburit att gängkriminella givits mindre utrymme för sin verksamhet.
Virala lögner och halvsanningar
Det finns en förkärlek för att förvandla enskilda eller självupplevda händelser och anekdoter till en sammantagen bild av hur omfattande brottsligheten är. Det är viktigt att poängtera att enskilda eller självupplevda händelser och anekdoter inte kan tillåtas vara en sammantagen bild av verkligheten. För att förekomma vill jag här å det bestämdaste understryka följande: Alla har rätt till sin egna upplevelse. Men för att kunna förändra människors känslor till att bli något mer rationella, och stå i proportion till hur det ser ut i verkligheten, krävs gemensam ansträngning.
För en tid sedan, i samband med att faktumet att den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit med 50% presenterades, hamnade jag i en diskussion med kollegor angående statistiken. Den konspiratoriskt färgade frågan ”tror du på det?” kom ganska snabbt från en person, någon annan höll tyst med frågeställaren, och en tredje visade att det är klart att man ska lita på statistiken. Frågan jag fick är symptomatisk för hur hela debatten ser ut. Så länge det finns en ovilja att tro på offentliga siffror i form av statistik från myndigheter såsom BRÅ och Polisen, blir det svårt att förändra den allmänna uppfattningen om hur verkligheten ser ut. Frågeställaren följde upp med två exempel på skjutningar som hen fått till sig via hörsägen. Vad är väl fakta när den inte överensstämmer med din självupplevda verklighet? För vissa av oss slår dikten verkligheten, och inte tvärtom.
På sociala medier, i kommentarsfält, på diverse forum och bloggar skickas mer eller mindre uppseendeväckande trevare ut i strid ström i hopp om att de ska bli bekräftade eller spridas vidare. Trevarna är inte sällan rena faktaförvrängningar, lögner, myter och teorier om konspirationer. Högst i kurs står en skev Sverigebild, kriminalitet, invandrare och bidrag. Tyvärr saknas, medvetet eller omedvetet, förmågan till källkritik. Att stanna upp, ifrågasätta och granska innan vi delar vidare är inte ett alternativ för många. Därför får lögnerna och myterna utrymme att bli de virala löpeldar som var avsikten hos den som startade den.
Den senaste åttaårsperioden har visat att det finns hopp om Malmö. Med ett intensivt polisarbete, där polisen har använt sig av den s k ”hårda blåa linjen”, har de grova våldsbrotten i Malmö sjunkit drastiskt. Myndigheterna har visat att vi med rätt insatser på rätt plats i såväl förebyggande som akut syfte kan komma en bra bit på väg. Det är där vi befinner oss, och arbetet har bara börjat.
Det finns flera sätt att angripa människors fördomar och ovilja. Den tveklöst bästa metoden är att förmedla korrekt fakta, statistik och saklighet. Om vi tummar på att förmedla verkligheten är det svårt att förändra folks fördomar och okunskap.
Vad gäller den positiva utvecklingen i Malmö har myndigheterna berättat den goda nyheten att projekt ”Sluta skjut” kommer att fortgå.
Läs också den andra delen av denna mytknäckare. Den finner du här:
SVT har visat tre säsonger av dramaserien ”Tunna blå linjen”, som brutalt och ärligt beskriver Malmöpolisens vardag. Jag rekommenderar den varmt.
För att förekomma eventuella invändningar vill jag poängtera följande:
Definitionen av vad som är att betrakta som skottlossning ändrades i Malmö 2010, dvs en lång tid före den fyraårsperiod då den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit. Därmed används den ”nya” definitionen, som sedan 2010 alltså överensstämmer med definitionen i resten av landet, i statistiken för dessa år.
Varje skottlossning och varje sprängning är en för mycket. Att förmedla statistik som visar på att den grova våldsbrottsligheten är i genomsnit 50 % lägre i Malmö sedan 2018 är avsett att visa på att vi är på rätt väg i Malmö. Det är vad jag vill förmedla.
På åtta år har skottlossningarna och sprängningarna i Malmö minskat avsevärt. Den enskilt största orsaken till varför det brutala våldet har minskat är, enligt Malmöpolisen, projektet ”Sluta skjut”. I debatten har det raljerats om ”saft- och bulletaktik” och att polisen bjuder kriminella på pizza. Uppenbarligen har dessa interventioner fungerat.
Myndigheterna menar att den enskilt mest avgörande orsaken till att siffrorna för skottlossningar och sprängningar är de lägsta på 10 år i Malmö är projektet ”Sluta skjut”, som nu förlängs med ytterligare tre år.
Malmö 2017. Internationell och svensk media målar med rätta upp Malmö som en stad med extrema utmaningar vad beträffar gängkriminalitet och dess konsekvenser. Statistiken peakar med 65 skottlossningar, oftast på öppen gata, vilka resulterade i sju dödsfall och 35 skadade. De 62 sprängdåden som sker 2017 är en rekordhög siffra, även med internationella mått mätt. I Sverige finns ingen konkurrens, Malmö är med marginal värst drabbat av gängkriminaliteten. Idag visar statistiken en helt annan bild av Malmö.
”Satsningen är ett samarbete mellan polisen, kriminalvården, Malmö stad och engagerade medborgare som innebär att det blir svårare att vara delaktig i skjutningar och lättare att få rätt stöd för den som vill bort från ett våldsamt liv”. (Källa: Polisen)
Fokuserade insatser enligt principen: Den grupp eller de grupper som visar sig vara den mest våldsamma gruppen får ökade och fokuserade insatser och kontroller mot hela gruppen. Det ska inte vara lätt att vara den mest våldsamma gruppen i Malmö.
Polisen samarbetar med flera andra myndigheter som kan fokusera på individerna i den mest våldsamma gruppen. Dessa är till exempel Skatteverket, Tullverket och miljöförvaltningen.
Ett tydligt ställningstagande från medborgare i lokalsamhället till gruppmedlemmar: Vi ser dig som en viktig del av samhället. Våldet måste upphöra, du är bättre än det här. De som framför detta budskap kan vara respekterade medborgare eller andra som passar.
Hjälp som både moralisk och praktisk skyldighet. Vi vill inte att någon ska döda och vi vill inte att någon ska dö. När det kommer till gruppvåld kan samma person snabbt skifta från förövare till offer. Vi ska göra allt för att stävja våldet, både snabba insatser i form av konsekvenser för den grupp som gör något först. Men också erbjuda skydd och en väg ut.
Detta ska Sluta skjut leda till
Färre fall av dödligt och grovt våld utfört av kriminella grupper.
Ökad upplevd trygghet i samhället.
Ett minskat behov av polisens resurser för utredning av dödligt och grovt våld.
Ett minskat behov av sjukvårdens och samhällets övriga resurser för hantering av dödligt och grovt våld.”
Det har från olika håll raljerats en hel del om att polisen i Malmö använder sig av påstått tandlösa interventioner i form av ”saft- och bulletaktik” och att bjuda kriminella på pizza. Interventionen, GVI, går bl a ut på att bjuda in gruppmedlemmar till olika former av informationsmöten. GVI utgör en del av en beprövad metod från USA. Metoden har gett goda resultat i USA, och nu ser vi samma resultat i Malmö. Den amerikanska förlagan GVI (Group Violence Intervention) bygger på i korthet ut på att göra det mer besvärligt för kriminella att begå brott genom att öka trycket på de kriminella, bl a genom att brott utfört av enskild person ger konsekvenser för kollektivet. I projektet finns också en avhopparverksamhet, där du erbjuds hjälp att på ett tryggare sätt lämna gängkriminaliteten.
Det finns också bedömningar som gör gällande att den särskilda nationella händelsen ”Operation Rimfrost”, som pågick i ett halvår 2019-2020, delvis kan ha haft en inverkan på den utveckling vi ser i Malmö. Att Sverige har varit drabbat av coronapandemin kan vara ytterligare en bidragande faktor. Det är viktigt att hålla i åtanke att den positiva utvecklingen i Malmö tog sin början före 2019 och 2020, dvs tiden för såväl ”Operation Rimfrost” som corona. ”Sluta skjut” inleddes 2017, året då antalet grova våldsbrott i Malmö började sjunka drastiskt.
Under 2020 har rekordmånga haft kontakt med avhopparverksamheten: 49 individer, vilket är att jämföra med att de som fortfarande står under kartläggning för gängkriminalitet i Malmö bara uppgår till 300 personer sammanlagt.
Utvecklingen vad gäller grova våldsbrott i Sverige generellt är att det skiftar mellan 2017-2024. Det finns dock en region som tidigare stack ut: Syd, där Malmö tidigare stod för merparten av kriminaliteten. I region Syd, där Skåne, Blekinge samt Kalmar och Kronoberg ingår, skedde totalt 51 skjutningar 2024 i, vilket är en minskning med ca 50% sedan 2017. Malmö stod för 23 av dessa skjutningar. Vad gäller sprängningar i Region Syd år 2024 skedde totalt 38 sprängningar, varav 16 i Malmö stad. Toppnoteringen för Malmö är från 2017, med 65 skjutningar och 62 sprängningar. Det har alltså skett en minskning med 65% respektive 64% i Malmö sedan detta våldsdrabbade år.
Bilden av Malmö som en stad där laglöshet och krigstillstånd råder är felaktig och orättvis. Det är viktigt att vi i debatten gemensamt förmedlar bilden av ett Malmö där polisen har gjort ett gigantiskt arbete och att gängkriminella ges allt mindre utrymme.
Fakta visar att antalet skottlossningar och sprängdåd i Malmö sjunker sedan 2017 då projektet ”Sluta skjut” initierades. Myndigheterna har beslutat att projektet förlängs med 3 år.
För att förekomma eventuella invändningar vill jag poängtera följande:
Definitionen av vad som är att betrakta som skottlossning ändrades i Malmö 2010 dvs en lång tid före den fyraårsperiod då den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit. Därmed används den ”nya” definitionen, som sedan 2010 alltså överensstämmer med definitionen i resten av landet, i statistiken för dessa år.
Varje skottlossning och varje sprängning är en för mycket. Att förmedla statistik som visar på att det 2020 skedde 20 skottlossningar och 17 sprängningar i Malmö är inte avsett att applådera, utan att visa att vi är på rätt väg i Malmö. Det är vad jag vill förmedla.
Anna Nachmans krönika ”All mångfald berikar inte – invasiva arter hotar de egna”i Fokus är något av det grövsta vi sett publicerat i etablerad svensk media på senare år. Den använder nyckelpigor och lupiner som murbräcka för att bana väg för ett ideologiskt budskap som går rakt in i främlingsfientlighetens innersta kärna. Det är en text som går bortom anständighet – med utrotningsmetaforer, avhumanisering och kodad rasism – och det mest häpnadsväckande är kanske inte vad som står, utan att Fokus låter det stå.
Skärmdump från Tidningen Fokus 250618.
Här är några centrala punkter i detta ideologiska haveri:
Människor likställs med invasiva arter: Krönikan gör en lång, omsorgsfull liknelse mellan invasiva arter – harlekinpigor, lupiner – och det som kallas “invasiv gangsterkultur”. När människor beskrivs som “arméer av barn och ungdomar” som “tränger undan” det svenska, är det inte längre brottslighet man talar om, utan en biologisk hotbild. Det är en farlig retorik, historiskt kopplad till de värsta uttrycken för rasistisk ideologi – från nazisternas tal om “skadedjur”, till dagens högerextrema språkbruk. När Nachman till slut spekulerar i om tvångsförflyttning av människor är en “mer human” variant av att bekämpa lupiner med lie, passerar texten en gräns som aldrig borde ha närmats i ett seriöst magasin.
Kodad rasism i ny språkdräkt: Orden “utomeuropeisk”, “nya våldsamma kulturer”, och bilderna av ungdomar i “Gucci-kepsar med becknarväskor” fungerar inte som slumpmässiga beskrivningar. De pekar ut en specifik grupp – invandrarungdomar – som bärare av ett hot. Det spelar ingen roll hur många gånger texten nämner “subkulturer”; budskapet är glasklart. Det är precis den retorik som Sverigedemokraterna odlat i åratal: att vissa “kulturer” måste bekämpas för att Sverige ska räddas.
En avslutning som inte räddar någonting: Att krönikan slutar med att “man kan inte resonera med lupiner, men med människor går det förhoppningsvis bättre” är ingen räddning. Det är en tom brasklapp efter att texten i flera stycken lagt grunden för motsatsen: att vissa människor fungerar som skadedjur och bör behandlas därefter.
Ekofascismens återkomst: När biologiska eller ekologiska argument används för att föreslå undanträngning av människor – då är vi inne på ekofascismens område. Det är inte en överdrift. Detta är en ideologisk hållning med rötter i nationalsocialismen, där det “egna” ska försvaras mot det “främmande” i namn av natur, jord och renhet. När en etablerad publikation som Fokus ger utrymme åt denna typ av tankefigur utan kritisk kontext, då befinner vi oss på mycket farlig mark.
Det här är inte bara en krönika med dålig smak. Det är en text som likställer vissa människor med skadedjur och frågar sig om tvångsförflyttning är en rimlig lösning. Det är ett ideologiskt haveri. Att den publicerats i en respekterad svensk tidskrift är inte bara upprörande – det är en allvarlig publicistisk skandal. Det här borde aldrig ha publicerats. Vi måste kalla det vid dess rätta namn: ekofascism i retoriska finkläder. Och vi måste säga ifrån.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 