Etikettarkiv: brottslighet

På spaning efter mörkertalet

Hur utvecklas våldsbrottsligheten i Sverige? Ökar den? Minskar den? För att få svar på den frågan kan vi gå till några olika källor. I ett tidigare inlägg har jag diskuterat polisanmälningarnas roll som källa. I den här artikeln tänker jag diskutera begreppet mörkertal och den källa som skapades bland annat för att råda bot på just detta problem – BRÅ:s årliga intervjuundersökning NTU.


Statistiken om polisanmälningar är detaljerad. Vi vet exakt hur många brott som har polisanmälts varje år flera decennier tillbaka. Men frågan är vilka slutsatser om brottsutvecklingen vi kan dra av detta?

Faktum är att det enda vi med säkerhet vet med utgångspunkt från polisanmälningarna är just själva antalet anmälningar. Vi vet exakt hur många polisanmälningar som har gjorts år från år. Men enbart utifrån statistiken över polisanmälningar kan vi inte med någon större säkerhet säga hur många de oanmälda brotten är. Vi vet bara att de finns. Faktum är att vi inte ens kan säga om en ökning av antalet polisanmälningar också innebär en ökning av antalet verkliga brott. Och ju längre tillbaka i tiden vi går desto större blir osäkerheten. Förändringar i lagstiftningen, benägenheten att anmäla – en rad saker gör att antalet polisanmälningar är ett grovt mått på den verkliga brottsligheten.

Misshandel och sexualbrott

Vi vet att antalet polisanmälda sexualbrott under 2007 – 2016 har varierat mellan 13 – 21 000. Och vi vet också att antalet polisanmälda fall av misshandel under samma tidsperiod har varierat mellan 82 – 90 000, dvs ungefär fyra gånger fler anmälda fall av misshandel än sexualbrott. Men nu är det dags att försöka ringa in antalet brott i dessa två kategorier som ligger utanför polisanmälningarna.

Vi ska gå på spaning efter mörkertalet.

I många år har det funnits bedömningar, uppskattningar och mer eller mindre kvalificerade gissningar om hur stort mörkertalet är. Men det var först 2005 som BRÅ fick i uppdrag av regeringen att starta en ny sorts undersökning för att med större precision få en uppfattning om mörkertalet. Sedan dess har BRÅ varje år levererat resultaten från det som heter Nationella Trygghetsundersökningen (NTU). Den senaste undersökningen från NTU som publicerades tidigare i år gäller 2016. (BRÅ 2018:1)

I NTU får ett statistiskt urval på ca 20 000 personer frågor om brott, både om de själva har utsatts, men också om deras tillit till rättssystemet och deras oro över brottsutvecklingen. Ett av syftena med NTU är just att ringa in mörkertalet eller som BRÅ formulerar det: ”Med hjälp av undersökningen kan man studera brottsutvecklingen utan att vara beroende av att brotten anmäls till Polisen.” (NB: I den undersökning som publiceras senare i januari i år har urvalet utökats väsentligt gentemot tidigare år).

Denna intervjustudie är det enda vi har för att försöka beskriva den del av brottsligheten som aldrig når rättssystemet. Låt oss nu titta på de två typer av brott som vi har fokuserat på – misshandel och sexualbrott. Vi såg att antalet polisanmälningar av misshandel är ungefär fyra gånger fler än antalet polisanmälda sexualbrott. Men vad säger NTU om mörkertalet för dessa två brott?

Det visar sig nu att mörkertalet för båda enligt NTU är mycket högt. Särskilt gäller detta sexualbrott men även misshandel.

Antalet polisanmälda fall av misshandel mellan 2007 och 2016 varierade mellan 82 – 90 000 årligen. Men enligt NTU:s siffror rör det sig i själva verket om ända upp till 711 000 fall av misshandel på ett år (2016). I genomsnitt ligger mörkertalet för misshandel på 80 % – fyra av fem fall av misshandel sker utan att rättsväsendet får kännedom om det.

Detta är förstås en mycket hög siffra. Men när det gäller sexualbrott är mörkertalet ännu högre. Antalet polisanmälda sexualbrott mellan 2007 och 2016 varierade mellan 13 – 21 000 årligen. Men dessa polisanmälningar är bara toppen på ett isberg. Enligt NTU: siffror var mörkertalet i genomsnitt hela 94 %! Det skulle innebära att 19 av 20 sexualbrott aldrig har polisanmälts.

Enskilda år är siffrorna astronomiska. Särskilt år 2016 står ut i båda brottskategorierna – enligt NTU skedde det året 654 000 sexualbrott men bara 21 000 polisanmäldes (3 %). Antalet fall av misshandel var ännu högre – 711 000 – medan antalet misshandelsfall som polisanmäldes var cirka 89 000 (12 %).

Vad är NTU?

Vi ska nu titta närmare på dessa siffror och se om det finns ytterligare information som kan fördjupa vår kunskap om mörkertalet. Låt oss titta närmare på själva undersökningen – vad är Nationella Trygghetsundersökningen för typ av källa?

Till att börja med kan vi konstatera att NTU är en urvalsundersökning. Alla urvalsundersökningar brottas med två grundläggande problem. För det första finns en risk för slumpmässiga mätfel. Här är storleken på urvalet den viktigaste faktorn. Ju fler personer som tillfrågas, desto mindre är risken. För det andra finns en risk för systematiska mätfel. Dessa mätfel minskar inte genom att vi ökar storleken på urvalet och kan bland annat orsakas av systematiska bortfall, intervjuareffekter och ledande frågeformuleringar.

Ett ord som brukat användas för att beteckna ett systematiskt mätfel är bias och utgör i stora kvantitativa undersökningar vanligtvis ett större problem än slumpmässiga mätfel. Slumpmässiga mätfel kan hanteras med hjälp av statistiska hjälpmedel men problemet med systematiska mätfel kan inte lösas genom att använda ett större urval.

Ett statistiskt urval på 20 000 personer får i NTU varje år frågor om en rad saker som rör deras erfarenheter av brott. Det är ett stort urval personer, men bortfallet har ökat under de drygt tio år som undersökningen har genomförts. Inledningsvis var bortfallet drygt 20 %, idag är det närmare 40 %. Dvs siffrorna för 2016 baserar sig på svar från ca 12 000 personer. I de tekniska rapporter som finns som bilagor till undersökningarna finns också resonemang kring ett visst systematiskt bortfall som rör unga och människor med utländsk bakgrund.

När det gäller antalet personer som svarar ja på frågorna om de har utsatts för misshandel eller sexualbrott (det rör sig om mellan 0,7 – 2,9 %) och därefter får följdfrågor kring detta så är vi nere i ett fåtal hundra personer. Allt detta bör man känna till när man använder sig av NTU:s data.

Finns det då något sätt för oss att på ett objektivt sätt kontrollera uppgifterna i NTU? När det gäller intervjupersonernas svar på frågor som rör deras egna erfarenheter av att vara utsatta för brott så är det naturligtvis svårt. Poängen är ju här bland annat att fånga mörkertalet, att hitta de händelser som inte har anmälts till polisen. Men i frågeformuläret finns samtidigt några frågor som rör fakta som går att kontrollera på ett oberoende och objektivt sätt. Det handlar om polisanmälningar.

Objektiv kontroll – polisanmälningar

De som svarar ”ja” på frågor om de har utsatts för ett specifikt brott som exempelvis misshandel och sexualbrott får följdfrågor kring detta, bl a om det som de utsatts för har polisanmälts. Med utgångspunkt från dessa svar kan vi nu jämföra hur många fall av misshandel och sexualbrott som uppges ha blivit polisanmälda med hur många sådana händelser som faktisk har blivit det. Vi jämför helt enkelt svaren i NTU med kriminalstatistikens uppgifter över polisanmälda brott.

Här är siffrorna från NTU:

Vilket ger följande tabeller för just misshandel och sexualbrott:Och nu kan vi jämföra dessa uppgifter från NTU om antal polisanmälningar som intervjupersonerna uppger att de har gjort, med det antal polisanmälningar som rent objektivt gjordes under dessa år:

 

Och det är nu vi upptäcker något. Skillnaden är nämligen stor – vissa år mycket stor – mellan det antal händelser som i NTU uppges vara polisanmälda och det faktiska antalet polisanmälningar för just dessa brott.

Här är en genomgång av den systematiska skillnaden mellan dessa siffror – där statistiken över anmälda brott kan fungera som en sorts objektiv kontroll av de uppgifter som finns i NTU. Vi ser här mycket tydligt den stora diskrepansen mellan de uppgifter som framkommer i intervjuerna och de uppgifter som finns i statistiken över anmälda brott.

Här finns alltså något som gör att NTU landar i systematiskt betydligt högre siffror än den officiella statistiken.


Summering:

Det vi ser är en systematisk och avgörande skillnad när det gäller uppgifter i NTU som kan kontrolleras gentemot objektiva källor. NTU visar systematiskt fel i redovisningen av både de polisanmälda misshandelsfallen och de polisanmälda sexualbrotten. Och det är ingen liten skillnad. En halv miljon misshandelsfall som enligt NTU har polisanmälts under åren 2007 – 2016 har aldrig polisanmälts. Enligt NTU var antalet sexualbrott som polisanmäldes dubbelt så många som verkligen polisanmäldes – 180 000 fler händelser än i verkligheten. Särskilt år 2016 står ut med mycket avvikande siffror.

Det handlar om en systematisk avvikelse när det gäller sexualbrott på över 100 %, och 60 % när det gäller misshandel. Och det är ingen oviktig uppgift som är fel. Ett av syftena med NTU är ju att försöka mäta mörkertalet och mörkertalet blir betydligt lägre om man jämför antalet händelser med NTU:s egna siffror på polisanmälningar. Jämför man NTU:s antal händelser med det verkliga antalet polisanmälningar så blir mörkertalet kraftigt mycket högre.

Vad kan vara förklaringen till dessa systematiska fel i NTU? Till att börja med kan vi konstatera att vi har att göra med en allvarlig felkälla som konsekvent ger för höga siffror. Kriminalstatistiken över antalet polisanmälda brott fungerar här som en objektiv kontroll.

”Att utifrån dessa data tala om ökningar och minskningar av vissa kategorier av brott ter sig olämpligt – för att uttrycka det milt.”

Orsaken kan röra sig om statistiska fel som har att göra med urval – representativitet och bortfall. Andelen personer som svarar ja på den inledande frågan om misshandel och sexualbrott är under dessa år mellan 0,7 och 2,9 %. I faktiska antal rör det sig om mellan drygt 100 och 500 personer. Detta bör i sig innebära att alla uppgifter som härrör från just dessa delar måste kringgärdas med yttersta försiktighet. Att utifrån dessa data tala om ökningar och minskningar av vissa kategorier av brott ter sig olämpligt – för att uttrycka det milt.

Men felkällan kan också ha att göra med själva metoden.

NTU bygger på att intervjuaren från BRÅ ringer upp en av de utvalda personerna som får svara på ett relativt litet antal frågor. Hela intervjun brukar ta mellan 10 – 12 minuter. Ibland kallas denna metod för ”självrapportering”. Och den förutsätter förstås att intervjupersonerna inte systematiskt ljuger, förstorar eller döljer något. Gör de det, så faller hela undersökningen samman. Det finns naturligtvis ingen anledning att i princip misstänka dessa personer för att ljuga och hitta på – men just därför att ett litet fåtal personers uppgifter ska extrapoleras till hela befolkningen så finns det även av detta skäl stor anledning att iaktta försiktighet. Särskilt gäller detta alla försök att använda dessa resultat från NTU i en kvantitativ mätning av brottsutvecklingen.

I sina årliga redovisningar av resultaten från NTU återkommer forskarna vid BRÅ ofta till att ”resultaten bör tolkas med stor försiktighet”. Att detta sällan efterlevs av de som använder NTU i den politiska debatten kan knappast BRÅ lastas för. Ovanstående information understryker hur viktig denna uppmaning är.

Vad kan vi då säga om mörkertalet? Tyvärr förefaller inte NTU vara den källa som vi kanske hade kunnat hoppas. Vi vet att det finns ett mörkertal – men hur stort? Det är fortfarande ovisst.

Källor:

NTU 2018:1

BRÅ: Kriminalstatistik över anmälda brott

Myter om brottsligheten (del 5): ”Folk anmäler ju inte stulna cyklar längre!”, sägs det

En av de vanligaste reaktionerna på min mytknäckarserie är att folk inte längre anmäler småbrott. Detta ska alltså vara anledningen till att brottsligheten varken ökar eller minskar.


Man tycks tro att den enda förklaringen till att brottsligheten varken ökar eller minskar måste vara att folk inte längre anmäler småbrott. Låt oss titta närmare på detta.

Brott mot förmögenhet är kapitel 8 – 12 i Brottsbalken.

Där finns den största delen av alla anmälda brott.

De senaste tio åren har dessa brott minskat.

Kapitel 8 – Stöld, rån mm – har minskat allra mest (20%). Kapitel 9 – Bedrägerier – har ökat kraftigt, en fördubbling, medan kapitel 10 – 11 Förskingring och Borgenärsbrott är små. Kapitel 12 – Skadegörelse – har också minskat.

Kapitel 8 är fortfarande den största kategorin, men på tio år har dess andel av alla brott minskat från 40% till en tredjedel.

Nu finns det de som tror att här är förklaringen till att den totala brottsligheten inte har ökat. Att folk har slutat polisanmäla sånt som småstölder, snatterier och stulna cyklar. Men detta stämmer inte.
Medan bilstölderna har minskat med 50 procent – halverats – så har cykelstölderna minskat med knappt tio procent och snatterier med drygt 20 procent. Sannolikheten att folk de senaste tio åren skulle ha börjat strunta i att polisanmäla en stulen bil får anses försumbar.
Vi kan dessutom se att skadegörelsen av fordon (däribland bilbrand) också har minskat.

Datorbedrägeriernas dramatiska ökning kräver eget utrymme.


Fotnot.
”Bilstöld” omfattar här alla stölder av motordrivna fordon, även mopeder, motorcyklar och båtar.

På samma sätt omfattar ”cykelstöld” alla stölder av icke motordrivna fordon.

Myter om brottsligheten (del 4): ”De grova brotten mot person har ju ökat jättemycket!”, sägs det

Bilden av att brottsligheten i Sverige bara ökar och ökar och har gjort i minst tio år är en uppfattning som miljoner människor i Sverige har. Men den uppfattningen stämmer inte.


Det står helt klart att väldigt många människor är övertygade om att brottsligheten i Sverige har ökat dramatiskt de senaste tio åren och att det fortsätter öka kraftigt.

När jag då presenterar siffrorna från Kriminalstatistiken som visar att den polisanmälda brottsligheten varken har ökat eller minskat det senaste årtiondet så uppstår förvirring. Mångas första reaktion är att försöka hitta fel på siffrorna.

1. En del använder mörkertalet som ett argument. Polisanmälda brott är ju inte alla brott så därför kan det ändå handla om en ökning.

Mitt svar på detta är en motfråga – varför ska vi anta att mörkertalet har ökat dramatiskt just de senaste tio åren? Finns det några skäl för detta? Om vi utgår från att mörkertalet idag är ungefär detsamma som för tio år sedan så är ju själva jämförelsen över tid ändå relevant.

2. Andra påpekar att de tror att den grova brottsligheten har ökat medan mindre allvarliga brott som snatteri och cykelstölder kan ha minskat vilket gör att totalsiffran sjunker eller inte stiger lika mycket som den annars skulle ha gjort.

Mitt svar på detta är att om vi med grova brott i första hand menar dödligt våld och annan misshandel och sexualbrott så har de polisanmälda misshandelsfallen minskat mer än sexualbrotten har ökat. När det gäller ökningen av sexualbrott så är dessutom merparten sexuellt ofredande, medan våldtäkter utgör en mindre del.

När det gäller snatterier och andra egendomsbrott så ska jag återkomma till det när jag tittar närmare på det som kallas Brott mot Förmögenhet.

3. Den absolut vanligaste invändningen som jag har mött är påpekandet att medan totalsiffran varken har ökat eller minskat så har kategorin Brott mot person ökat det senaste årtiondet. Det är många som av detta har försökt leda i bevis att det ändå är sant att den grova våldsbrottsligheten har ökat.

En av dessa var Fia, vars kommentarer jag la in i bifogade bild.

Jag vill understryka att jag inte är ute efter att peka ut henne – hon är tvärtom mycket vanlig. Bilden av att brottsligheten i Sverige bara ökar och ökar och har gjort i minst tio år är en uppfattning som miljoner människor i Sverige har.

Det finns undersökningar som visar att tre av fyra tror detta. Fia är alltså långt ifrån ensam om sin uppfattning.

Jag har redan förklarat att merparten av ökningen av polisanmälningar när det gäller Brott mot person inte beror på sådant vi ser rubriker om eller ser på TV:s nyhetssändningar. Det handlar inte om dödsskjutningar eller överfallsvåldtäkter.

Större delen av ökningen beror på olovlig ID-användning. Nog så obehagligt – men inte så våldsamt.

Jag bifogar dessutom återigen den grundläggande grafen om utvecklingen de senaste tio åren när det gäller den polisanmälda brottsligheten.


Den polisanmälda brottsligheten har varken ökat eller minskat det senaste årtiondet.
—-
OBS! Alla siffror jag redovisar är per 100 000 invånare. Detta är det enda rimliga måttet om man vill jämföra över tid.

Myter om brottsligheten (del 3): Dramatisk ökning av ”olovlig ID-användning”

Brott mot person är den typ av brottslighet som ökat mest de senaste 10 åren. Men den stora ökningen inom denna kategori står varken misshandel eller sexualbrott för. Den brottslighet som har ökat allra mest är ”olovlig ID-användning”.


Först och främst så hoppas jag att det nu kan anses klarlagt att den polisanmälda brottsligheten varken har ökat eller minskat de senaste tio åren. Och att vi nu kan gå vidare med denna visshet i bagaget. Nota bene – detta är inte ”mina fakta” och detta är inte en del av nån sorts agenda. Dessa siffror ÄR fakta och ingen kan komma runt dem. Den polisanmälda brottsligheten har varken ökat eller minskat de senaste tio åren.

En del personer har kommenterat att brott enligt Brottsbalkens kapitel 3 – 7 – det som kallas Brott mot person – faktiskt har ökat de senaste tio åren. Och så är det. Jag tänkte i detta inlägg reda ut vad det är som har ökat.

Eftersom vi nu dessutom vet att brott som sexualbrott och skjutvapenvåld inte utgör någon större del av brottsligheten så är det ju intressant att se vilken typ av brott som gör att just kategorin Brott mot person har ökat.

Kategorin Brott mot person är ungefär en femtedel av all brottslighet i Sverige. Brottsbalkens kapitel 3 – 7 kännetecknas just av att brotten där är riktade mot en annan människa.

Kapitel 3 är Brott mot liv och hälsa och där är misshandel den totalt dominerande. 95% av alla fall är just misshandel. Brotten i kapitel 3 har minskat – särskilt misshandelsfallen som uppvisar en tydlig minskning från 917 till 837.

Ökningen finner vi istället i nästa kategori, Kapitel 4, Brott mot frihet och frid. Det är den största underavdelningen med hälften av alla Brott mot person och det är även den som har ökat mest. Det är också i denna kategori vi hittar förklaringen till ökningen.

Det handlar om Olovlig ID-användning som infördes i Brottsbalken så sent som 1 juli 2016. Av den totala ökningen av Brott mot person är dessa brottsfall två tredjedelar.

Även antalet sexualbrott har ökat men utgör ingen större del av ökningen i Brott mot Person. Andelen av ökningen är ungefär 15 %. Vi kan samtidigt se att sexualbrottens andel av den totala brottsligheten inte heller efter denna ökning är någon stor kategori brott – 1,5%.

Vi kan samtidigt se att misshandelsfallen har minskat med mer än sexualbrottens ökning – misshandeln har minskat med 80 medan sexualbrotten har ökat med 63. Och vi vet också att förändringar i lagstiftningen sannolikt har bidragit till denna ökning.

Så när folk påstår att ökningen av Brott mot person signalerar en kraftig ökning av våld så är detta alltså inte sant. Misshandeln har minskat och sexualbrotten har ökat – men det som verkligen har ökat är olovlig ID-användning. Nog så otrevligt att bli utsatt för – men knappast särskilt våldsamt.

Jag ska återkomma till detta med den ökning som blir resultatet när nya lagar införs som kriminaliserar handlingar som tidigare inte var straffbara.

Myter om brottsligheten (del 2): Våldtäkter – en halv procent av alla brott

Den brottslighet media allra helst talar om, och får oss att tro är vanliga, är gängskjutningar och överfallsvåldtäkter. Dessa brott är i själva verket väldigt ovanliga: de är knappt mätbara i jämförelse med andra brott.


Jag tänker ofta på Hans Roslings ord om att man inte kan bygga sin kunskap om världen på media. Inte för att media ger oss en falsk bild – snarare handlar det om att bilden inte blir komplett. Vi måste ha kunskap om helheten för att rätt kunna bedöma vad som presenteras i nyhetssändningar och i tidningsartiklar.

Ingenstans är detta tydligare än när det gäller brottsligheten och hur vi pratar om den. Gängskjutningar och överfallsvåldtäkter. Såna brott skapar rubriker men är samtidigt mycket ovanliga.

För att på allvar kunna diskutera också den grova brottsligheten är det bra att känna till omfattningen.

Visserligen talar vi mycket om brottslighet, men det är bara vissa typer av brott som finns på agendan.

Däribland gängskjutningar och överfallsvåldtäkter.

Dessa brott är så ovanliga att de knappt är mätbara som andel av brottsligheten i sin helhet.

Men det är dessa ovanliga brott som skapar rubrikerna.

All polisanmäld misshandel, våldtäkter och rån är tillsammans mindre än sju procent av all polisanmäld brottslighet. Rån och våldtäkter är vardera på mindre än en procent.

Varje våldtäkt, varje dödsskjutning är en för mycket – men för att förstå vår samtid och kunna motverka den grova brottsligheten måste vi ha kunskap.

Och inte drabbas av panik.

I den här grafen kan man se att det som kallas Brott mot person (kap 3 – 7 i brottsbalken) utgör en femtedel (19%) av alla brott. Här återfinns kap 3 – Brott mot liv och hälsa – där 94% är misshandel, inklusive grov. I kap 4 – Brott mot frihet och frid är den största andelen de två brotten olaga hot och ofredande. Kap 5 – ärekränkning – är en relativt liten kategori – men som vi ska se har denna kategori ökat med internet.

Sexualbrotten i kap 6 utgör 1,5% av alla brott och hälften av alla sexualbrott är sexuella ofredanden. Våldtäkter är omkring en tredjedel – och alltså en halv procent av den totala brottsligheten.
Kap 7 har rubriken Brott mot familj och utgör bara en promille av alla brott.

Brott mot förmögenhet (kap 8 – 12 i brottsbalken) är 60 procent av all brottslighet. Det handlar om stöld, rån, bedrägeri, förskingring, borgenärsbrott och skadegörelse.

Den här typen av brott har som helhet stadigt minskat under många år. Särskilt gäller detta kategorin stöld och rån (kap 8). Bedrägerier (kap 9) har ökat – även där har internet påverkat brottsutvecklingen. Skadegörelse (kap 12) har minskat de senaste tio åren.

De två kategorierna Brott mot allmänheten (kap 13 – 15) och Brott mot staten (16 – 22) listar brott med relativt sett få polisanmälningar per år.

Jag ska återkomma mer i detalj till dessa brott och till avdelningen Brott mot specialstraffsrättsliga förordningar som liksom Brott mot person utgör omkring en femtedel av alla brott. De två stora kategorierna där är narkotikabrott (7%) och trafikbrott (6%).

Hur alla dessa olika brottstyper har utvecklats över tid ska jag skriva om inom kort. Med särskilt fokus på vad vi vet om utvecklingen från 1975 till idag.

SD är ett rasistiskt parti – 5. Uttalandena


För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.

I förra delen av artikelserien om SD:s rasism kunde vi konstatera att de motioner som lagts av deras ledande företrädare speglar den rasistiska grundsyn som föreligger i partiets principprogram och ideologiska grund. I denna artikel stannar vi hos dessa ledande företrädare för att se hur de de ger uttryck för partiets rasism i debatter och uttalanden.


Sverigedemokraterna har gjort många uttalanden i svensk media genom åren som milt sagt kan verka något korkade och rasistiska. Oftast väljer sverigedemokraternas talespersoner att inte stå för vad de sagt när de senare konfronteras med sina uttal och menar att det sagda har tagits ur sin kontext.

SD vill göra gällande att krig och umbäranden är ett normaltillstånd i de muslimska länderna och att olika muslimska grupper samt kristna och judar för den delen inte kan leva sida vid sida. I ett exempel från en riksdagsdebatt 2015 lyfter Kent Ekeroth (SD) fram Irak som en symbol för dessa missförhållanden.

Han påstår där att kurder, araber och kristna inte kan leva tillsammans utan att krig uppstår, vilket är problematiskt för alla som har någon som helst insyn i förhållandena i Irak. I den kurdiska delen av Irak lever exempelvis kristna, muslimer (såväl arabiska som kurdiska) och andra folkgrupper fredligt tillsammans och kyrkor och moskéer står sida vid sida och har så gjort i tusentals.

I klippet från ett torgmöte som Kent Ekeroth (SD) höll i Trelleborg 2015 sprids myten om att det till att börja med inte rör sig om flykt utan om en invasion och att man inte flyr från exempelvis Danmark eller Tyskland för att ta sig vidare till Sverige. Det Ekeroth gör sig skyldig till här är faktarevisionism där han gör gällande att Danmark och Tyskland med andra ord inte tagit emot flyktingar då flyktingarna istället valt Sverige som har ett bättre bidragssystem.

I en riksdagsdebatt mellan Björn Söder (SD) och Adnan Dibrani (S) 2013 påpekar Dibrani i ett anförande att alla människor i Sverige har invandrat någon gång under historiens tid. Han talar om effekten av att slänga ut alla invandrare och vad det skulle resultera i för vården där många invandrare idag arbetar. Detta är något som får Söder att se rött och i stället för att bemöta sakfrågan så utbrister han att han tycker att det är fräckt av Dibrani att som invandrare förringa Sverige och svenskarna och kalla dem för invandrare, vidare menar Söder att Dibrani inte är svensk, något som åter igen känns igen från debatten från 1930-talet och nazisternas ständiga kamp att avhumanisera folkgrupper.

Vidare i en debatt mellan Richard Jomshof (SD) och Christina Höj Larsen (V) i debattprogrammet Agenda 2015 ställer Jomshof utsatta grupper mot varandra när han talar om hur flyktingpolitiken får gå före skolpolitiken, äldrevården och sjukvården. Han ställer alla flyktingar skyldiga till ökat våld i form av kastade handgranater mot bilar och gruppvåldtäkter. Detta trots att problemen kring brottslighet inte har med ursprung, kultur, etnicitet eller religion att göra. Det finns en mängd andra parametrar att ta hänsyn till vad gäller kriminalitet. Åter försöker SD och Jomshof att avhumanisera flyktingar och i det här fallet förklara alla flyktingar som brottslingar.

Jimmie Åkesson (SD) beskriver i en partiledardebatt om invandring 2015 integrationsfrågan som ett totalhaveri vilket är en typisk taktik för SD. Deras beskrivning av Sverige som en dystopisk misär likt en roman av Kafka passar givetvis deras agenda som ett populistiskt parti.

Vidare i en debatt i SVT 2014 mellan Björn Söder (SD) och Jonas Sjöstedt (V) vidmakthåller Söder att om man blir för många nationaliteter i ett land, exempelvis samer, judar och kurder så blir det svårt att upprätthålla de svenska värderingarna.

I en debatt i SVT:s Aktuellt 2014 mellan Mattias Karlsson (SD) och Jonas Sjöstedt (V) menar Karlsson att det är på regeringens ansvar att man bröt mot praxis och valde att rösta på alliansens budget efter att den egna budgeten föll.

I ett framförande 2008 i Skånes regionfullmäktige talar Björn Söder (SD) om gömda flyktingar eller papperslösa som brottslingar, detta trots att det på intet sätt är brottsligt att uppehålla sig i landet utan uppehållstillstånd eller andra papper.

Även Mattias Karlsson (SD) hänvisar till papperslösa flyktingar som illegala människor i sitt anförande i Sveriges riksdag 2017. Retoriken talar sitt tydliga språk, Sverigedemokraterna för en klar rasistisk om inte direkt nazistisk politik.

Listan över SD:s rasistiska uttalanden kan göras lång, men jag tror ni förstår att ett parti med så många uttalanden som SD har som lutar sig  mot en rasistisk retorik och som aldrig har behövt stå för något av sina uttalanden utan varje gång de ställs mot väggen så är det alltid bortförklaringar om att de är feltolkade eller att man har tagit citatet ur sin kontext.

SD är ett rasistiskt parti.

I artikelseriens nästa del kommer vi att redovisa högt uppsatta SD-politiker som har fått stanna trots partiets nolltolerans mot rasism.


YouTube, Björn Söder och Adnan Dibrani

YouTube, Björn Söder och Jonas Sjöstedt

YouTube, Björn Söder i regionfullmäktige

YouTube, Jimmie Åkesson i partiledardebatt om invandring

YouTube, Kent Ekeroth torgmöte i Trelleborg

YouTube, Mattias Karlsson och Jonas Sjöstedt

YouTube, Mattias Karlsson i Sveriges riksdag

YouTube, Richard Jomshof och Christina Höj Larsen

Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.

Danmark: Särskilda lagar i ”invandrarghetton”

 


Den danska regeringens nya giv med en särskild lagstiftning för människor som bor i särskilt utsatta områden – ”invandrarghetton” – har fått stora uppslag i internationell media. Den allmänna uppfattningen är att den nya lagstiftningen är kontroversiell och omänsklig. De historiska konnotationerna är obehagliga och det blåser allt hårdare i det danska samhället.


Rokhaia Naassan bor i ett ”invandrarghetto” och ska snart bli mamma. Enligt ny dansk lagstiftning kommer hon och hennes barn att tillhöra en ny kategori av människor: Hon blir en ”ghettoförälder” och hennes barn blir ett ”ghettobarn”. Denna retorik används av aktad dansk media.

För att benämnas som ”invandrarghetto” krävs att 2 av dessa 3 kriterier uppfylls:

  1. Åtminstone 50 % av invånarna är invandrare från icke-västliga länder
  2. Åtminstone 40 % av invånarna är arbetslösa
  3. Åtminstone 2,7 % av invånarna är dömda för brott

ELLER

Över 60 % av invånarna är invandrare från icke-västliga länder

Från 1 års ålder ska barn i  de s k ”invandrarghettona” tvingas bort från sina föräldrar under 25 timmar per vecka för att lära sig ”danska värderingar”. I dessa ”värderingar” ingår jul och påsk, samt danska språket. Om barnen inte närvarar vid de obligatoriska ”utbildningarna” kan det få konsekvenser som indraget barnbidrag.

25 ”invandrarghetton” i Danmark

Den danska regeringen har stämplat 25 områden som ”invandrarghetton”. Där bor människor med låga inkomster och majoriteten är muslimer. I dessa områden ska det framöver råda andra lagar än i övriga samhället. Orsaken till den nya lagstiftningen är att man ska ”komma till rätta” med levnadsstilen i de stigmatiserade områdena. Tongångarna kring assimilering är bistra och det är uttalat att de som inte assimilerar sig kommer att tvingas. 

I det årliga nyårstalet 1 januari 2018 höjde statsminister Lars Løkke Rasmussen (Venstre)* ett varningens finger för att brottsligheten i de utsatta områdena kan vinna mark i andra områden (följande är min översättning, originalet finns att läsa här):

”Runt om i landet finns parallellsamhällen. Många människor med samma problem klumpas ihop. Det skapar en negativ spiral. En motkultur.

Där man inte tar ansvar, inte deltar, inte utnyttjar de möjligheter vi har i Danmark – utan ställer sig utanför.

Det har uppstått sprickor i Danmarkskartan.  Det bekymrar mig djupt. Därför att ghettona skickar ut tentakler på gatorna, där kriminella gäng skapar otrygghet.

In i skolorna, där försummade barn hänger på kanten.

Ner i kommunkassan, där intäkterna är mindre och utgifterna större än de behöver vara.

Och ut i samhället, där danske värderingar som likavärde, frisinne och tolerans tappar terräng.”

”Ghettoplanen”

Förslaget har fått namnet Ghettoplan: Her er regeringens strategi ”Ét Danmark uden parallelsamfund – Ingen ghettoer i 2030”. I länken finns möjlighet att klicka in sig och läsa mer om varje punkt (planen är översatt av mig).

”22 initiativ fördelade på fem teman:

Fysisk rivning och förändring av utsatta bostadsområden

Det skall inte finnas ghetton i Danmark 2030. Vi önskar bryta ned parallellsamhällena en gång för alla. För flera av ghettoområdena är det redan beslutat och igångsatt viktiga insatser, som över tid kan bidra till att skapa en fysisk förändring i de utsatta bostadsområdena. Men skall målet nås, finns det på ett antal områden behov för en extra och mycket mer kontant insats.

1. Fysiskt förändrade bostadsområden
2. Nya möjligheter för full avveckling av de mest utsatta ghettoområdena
3. Tillgång till att säga upp hyresgäster vid försäljning av allmänna bostäder i utsatta bostadsområden

Mer handfast styrning av vem som kan bo i utsatta bostadsområden

En mer balanserad boendesammansättning i de utsatta bostadsområdena kan komma att aktivt bidra till att målet om inga ghetton 2030 kan realiseras. Lagstiftningen innehåller idag ett antal uthyrningsregler som har till syfte att ändra boendesammansättningen i utsatta bostadsområden. Men dessa möjligheter har inte fungerat tillräckligt bra.

4. Stopp för kommunal anvisning till utsatta bostadsområden för bidragstagare
5. Obligatorisk flexibel uthyrning i utsatta bostadsområden
6. Lägre bidrag för inflyttare till ghettoområden
7. Stopp för inflyttning av mottagare av integrationsbidrag
8. Kontant belöning till kommuner som lyckas med integrationsinsatsen

Förstärkt polisinsats och högre straff skall bekämpa kriminalitet och skapa mer trygghet

Undersökningar har visat att när olika kriminalitetstyper förekommer i grannskapet, ökar otryggheten bland medborgare i de särskilt utsatta bostadsområdena mer än i resten av Danmark. I de utsatta bostadsområdena betyder otryggheten att de resursstarka medborgarna trycks ut, och det blir svårare att locka nya medborgare. Det kommer vi inte acceptera.

9. Förstärkt polisinsats i särskilt utsatta bostadsområden
10. Högre straff i bestämda områden (skärpt straffzon)
11. Kriminella ut från ghettona

En god start på livet för alla barn och unga

Det finns behov för en förstärkt insats för att säkra att alla barn får en god start på livet. Det skall sättas in en tidig insats för att säkra goda danskkunskaper. Det skall skapas möjlighet för en annan fördelning av elever på de allmänna gymnasierna. Och det skall klargöras att föräldrarna skall lova att ta ansvar för att uppfostra sina barn och säkra att barnen passar sin skolgång.

12. Obligatorisk dagerbjudan skall säkra bättre danskkunskaper före skolstart
13. Bättre fördelning på daghem
14. Riktade språkprov i 0. klass
15. Sanktioner mot dåligt presterande kommunala skolor
16. Förstärkt föräldraansvar genom möjlighet till bortfall av barnbidrag och enklare föräldratillägg
17. Bättre fördelning av elever på gymnasier
18. Kriminalisering av ”omskolningsresor” till hemland
19. Hårdare straff för våld i hemmet
20. Tidig upptäckt av utsatta barn
21. Skärpta straff för brott mot den särskilda anmälningsplikten

Regeringen följer upp insatsen mot parallellsamhällen

22. Tre särskilda ghetto-representanter med de nödvändiga kompetenserna”

2000px-Warsaw_Ghetto.svg
”Jüdischer Wohnbezirk in Warschau”. Warszawa: Judeghetto 1941.

De flesta av de 22 lagändringsförslag som regeringen presenterade 1 mars 2018 har klubbats igenom av en majoritet i danska folketinget. De sista förslagen kommer man att avgöra i höst.

Särskilda lagar för särskilda människor

En av de lagändringar som kan komma att genomföras är att en människa som begår ett brott i ett av de 25 s k ”invandrarghettona” kommer att straffas dubbelt så hårt som en människa som begår samma brott i ett annat område.

Immigrations- och integrationsminister Inger Støjberg (Venstre) uttryckte i februari att föräldrar som tvingar sina barn till längre vistelser i ursprungslandet, s k ”omskolningsresor” – vilket man anser kan skada barns utbildning, språk och välmående – kan komma att dömas till fyra års fängelse. Ytterligare förändringar kan innebära att lokala myndigheter ges rätten att övervaka s k ”ghettofamiljer”.

Några förslag har avskrivits som alltför radikala. Ett exempel är Dansk Folkepartis (DF) förslag om att s k ”ghettobarn” ska vara hemma efter klockan 20.00. DF:s Martin Henriksen (ordförande för folketingets integrationskommitté) menade att denna lag skulle kunna implementeras med hjälp av elektroniska fotbojor.

Justitieminister Søren Pape Poulsen (Konservative Folkeparti) svarade vid årets Folkemødet (danska motsvarigheten till Almedalsveckan) på rättighetsbaserade protester mot lagförslagen. Han slår ifrån sig protesterna med att det är nonsens att människor i Danmark inte är lika inför lagen eller att vissa grupper straffas hårdare. Att lagändringarna kommer att innebära att specifikt muslimer drabbas avfärdar han med bestämdhet. Det ihåliga argumentet är att det endast är de som begår brott är de som straffas.


Yildiz Akdogan (Socialdemokraterne) uttrycker sin oro över att danskar inte längre reagerar på den hårda ”invandringskritiska” retoriken som har tydliga negativa konnotationer. Ordet ”ghetto” andas Nazitysklands syn på judar. Hon varnar för att språkbruket blir allmängods, att folk i allt större utsträckning inte längre höjer på ögonbrynen åt ordvalen. Hon är av åsikten att, något vi också kan se i Sverige, känsla alltmer övertrumfar fakta. Debatten handlar i stor utsträckning om muslimer. Muslimhatet/islamofobin vinner mark i såväl dansk politik som i danska samhället.

Vän av ordning ser även paralleller till apartheidsystemet i Sydafrika mellan 1948 och 1994, då  människor kategoriserades mot bakgrund av etnicitet. Apartheid var inskrivet i grundlagen och bl a så ”[…] skulle svarta bo i egna reservat, så kallade hemländer och avkrävas pass om de reste i övriga Sydafrika. Inte bada på samma stränder som vita, inte åka samma bussar eller sitta på samma parkbänkar. Inga svarta på gatorna efter halv sju Klockan halv sju ljöd visselpiporna i småstäderna, signalen för att inga svarta fick vara ute på gatorna längre.”

Främlingsfientlig retorik vinner mark i danska samhället

18-åriga Barwaqo Jama Hussein, kom till Danmark från Somalia som femåring. Hon blev snart medveten om att hennes, och många andras, familj placerades i ”invandrarghetton”. När hon var 13 år placerades hennes familj i Tingbjerg (i Köpenhamn), som är ett av de 25 ”invandrarghettona” i Danmark. Hon uttrycker sin smärta (alla citat i resterande del av artikeln är översatta av mig från engelska):

”Det gör ont att de inte ser oss som jämlika människor. Vi bor faktiskt i danska samhället. Vi följer reglerna, vi går till skolan. Det enda vi inte gör är att äta fläsk”.

Hon har vant sig vid att den främlingsfientliga retoriken skruvas upp i valtider, men hon kan inte minnas att retoriken har varit så hård som den är nu:

”Om du skapar nya sorters lagar som bara tillämpas på en del av samhället, så kan du fortsätta och lägga till flera. Det kommer att förvandlas till det parallellsamhälle som de är så rädda för. De kommer att skapa det själva.”

Tyvärr verkar danska politiker ha svårt att veta vad de ska göra med sin vrede över situationen i utsatta områden. I detta sammanhang är det viktigt att poängtera att politikerna till stor del har skapat problemen själva, eftersom regeringen har placerat många invandrare i redan utsatta områden.

Det är tydligt att det finns en inte obetydlig del människor i det relativt homogena Danmark (87 % är vita, av danskt ursprung) som inte är särskilt förtjust i invandrares närvaro i samhället. I Greve, en medelklassförort söder om Köpenhamn, uttrycker människor sin glädje över lagförslagen:

”De spenderar för mycket danska pengar. Vi betalar deras hyra, deras kläder, deras mat, och sedan kommer de med sin brutna danska och säger ‘vi kan inte arbeta eftersom vi har smärtor.”

”Det finns alltid en ‘kattlucka’ där någon kan smita in. Etiskt sett borde de vara tacksamma att tillåtas komma in i vårt system, som har byggts över generationer.”

”Jag tror att de är 300 till 400 år efter oss.”

”Deras kultur passar inte in här.”

”De unga kommer att förstå vad det innebär att vara danska och kommer inte att bli som deras föräldrar.”

”Mor- och farmödrarna kommer att dö någon gång. Det är de som vägrar förändring.”

VI OCH DOM.
DANSKAR OCH INVANDRARE.
KRISTNA OCH MUSLIMER.

Att politiker som själva är skyldiga till segregationen väljer att ytterligare öka segregationen genom att stigmatisera människor i särskilt utsatta områden och sedan har mage att blunda för sin egen främlingsfientlighet är hyckleri. Det är inte värdigt en rättsstat.

*Venstre i Danmark är konservativa liberaler

Källor:

Berlingske Tidende: Nyt DF-forslag: Sæt fodlænke på ghetto-børn

CPHPostOnline: More action needed to prevent ‘re-education’ trips abroad, says minister

Danmarks Statistik: Invandrere og efterkommere

DR: Etårige børn fra ghettoer skal i dagtilbud: Ellers mister forældre børnechecken

DR: Dansk ghettolov trækker overskrifter i internationale medier

The Local.dk: Danish government wants double punishments for crimes in underprivileged areas

New York Daily News: How Muslim immigrants are treated as the ‘ghetto’ population in Denmark

The New York Times World på Twitter

The New York Times: In Denmark, Harsh New Laws for Immigrant ‘Ghettos’

NPR: In Denmark’s Plan To Rid Country Of ‘Ghettos,’ Some Immigrants Hear ‘Go Home’

Regeringen.dk: Ghettoudspil: ”Ét Danmark uden parallelsamfund – Ingen ghettoer i 2030”

Regeringen.dk: Definition av udsatte områder og ghettoområder

Statsministeriet: Statsminister Lars Løkke Rasmussens nytårstale den 1. januar 2018

Vox: “No ghettos in 2030”: Denmark’s controversial plan to get rid of immigrant neighborhoods

Myt: Politikerna och hedersvåldet

I invandringsdebatten får vi inte sällan höra alarmistiska uttryck som att svenska politiker inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värderingar” och därför inte tar tag i problemen. I soppan av ”sverigevänliga” argument för att stoppa den s k ”massinvandringen” finner vi det hedersrelaterade våldet och förtrycket.

En annan myt som florerar i debatten är den om att politikerna inte gör något för att komma åt hedersvåldet. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Men det stämmer inte. Varför det inte stämmer återkommer vi till lite senare i denna artikel.

Hedersrelaterat våld och förtryck innebär kulturella, och kollektiva, mönster som tar sig uttryck i psykiska och fysiska verktyg för att styra, manipulera, skrämma, hota och i värsta fall döda. Det kan vara såväl kvinnor som män som utsätts. En särskilt utsatt grupp är hbtq-personer. Förövarna är oftast familjemedlemmar, släktingar eller någon som på annat sätt ingår i den kollektiva gemenskapen. Ofta handlar våldet och förtrycket om att den enskilde inte följer gemenskapens åsikter om val av partner. Gruppens ord är lag.

Hedersrelaterad brottslighet är brott riktade mot någon – ofta en släkting – som, enligt gärningsmannens och övriga släktens eller gruppens uppfattning, riskerar att vanära eller har vanärat gärningsmannens, släktens eller gruppens heder, i syfte att förhindra att hedern skadas eller förloras alternativt för att reparera eller återställa den skadade eller förlorade hedern. (Definition Rikspolisstyrelsen 2009)

Varje fall av hedersrelaterat våld och/eller förtryck i Sverige är ett fall för mycket. Det är ett komplext arbete att förebygga, förhindra och stoppa hedersvåldet. Men att påstå att ingenting görs, eller att använda hedersvåldet som ett argument mot invandring, är i första fallet direkt felaktigt, och i andra fallet generaliserande och en form av kollektiv skuldbeläggning.

Vad innebär då hedersförtryck i praktiken?

Hedersrelaterat våld och förtryck kränker de mänskliga rättigheterna, då det får till följd att individen begränsas i sin frihet, sin rätt till liv och personlig säkerhet. Här är exempel på hur hedersförtrycket kan ta sig uttryck:

  • Att inte få klä sig som man vill – eller tvingas bära vissa plagg mot sin vilja
  • Att inte få gå ut
  • Att inte få umgås socialt med de man vill
  • Att inte få gifta sig med den man vill
  • Att inte få bestämma över sin egen kropp, sitt liv eller sin sexualitet
  • Att vara alltid bevakad och kontrollerad
  • Att inte få studera vidare, eller studera vidare bara på samma ort som familjen bor på.
  • Att styras av de i familjen/släkten som har mer makt än man själv

Det finns olika sätt att angripa hedersvåldet. Vissa hävdar att det handlar om ett könsperspektiv, andra att det handlar om ett kulturperspektiv. Båda perspektiven, och sannolikt flera, är nödvändiga för att angripa problemet.

Eftersom Sverige är ett av världens mest jämställda länder hamnar ibland människor från andra kulturer och med annan syn på könsroller, i polemik med den rådande samhällsnormen då de invandrar till Sverige. Det kan vara svårt att förändra beteenden och normer, och inte sällan hamnar individen i ett livsfarligt dubbelliv, då man å ena sidan lever enligt familjens normer, och å andra sidan enligt samhällets normer.

Heder i kulturens och traditionens namn

Hedersnormer är inte specifikt kopplad till en etnicitet, eller religion. Hedersnormer kan vara kultur i ett helt land, eller så kan det vara en subkultur där vissa grupper använder sig av det. Det är viktigt att poängtera, för att undkomma alla anklagelser om generalisering, att inom grupper finns de som förespråkar, men också de som tar avstånd ifrån, hedersnormer. Traditioner är hos de allra flesta av oss starka.

Hedersnormer har funnits långt innan våra moderna religioner bildades. Hedersvåld är inte kopplat till religion, vilket illustreras av att det förekommer i såväl kristna, som muslimska och judiska samhällen.

Hedersnormer är alltid kopplat till klanstrukturer, alltså en syn på samhället där klanen/familjegruppen/intressegruppen är den enda garantin för individens fysiska och ekonomiska trygghet, och där klanens status (och därmed förmåga att garantera individen trygghet) hänger på klanens ”heder”, som avgörs av individernas beteende. Det är därför det blir så viktigt för klanen att kontrollera och begränsa hur individerna beter sig.

Motsatsen till klanstrukturen är den individualistiska samhällssynen i rättsstaten (lagsamhället), där staten, genom rättsväsendet och välfärdssystemet, är garanten för individens trygghet.

Man måste förstå det här, för att förstå skillnaden mellan hedersförtryck och förtryck som bottnar i svartsjuka eller en vidrig kvinnosyn.

Men det är en svår balansgång att förklara att klansamhället är ett kulturmönster som kan finnas i alla länder, religioner, kulturer – utan att diskussionen spårar in i ”kulturella skillnader” som genast kopplas till etnicitet och religion.

En gemensam nämnare för mäns våld i nära relationer och hedersvåld är patriarkalt förtryck. För att angripa båda formerna är det viktigt att vi ser skillnaderna. En viktig skillnad är att hedersvåldet är kollektivt sanktionerat. I mäns våld i nära relationer är förövaren ensam, ofta sker brottet oplanerat och det fördöms av människor i förövarens närhet. Vad gäller hedersrelaterad brottslighet är förövarna ofta flera personer, oftast sker brottet planerat och förövarna har stark lojalitet från resten av gruppen.

FN och Sverige bekämpar hedersvåld

FN arbetar kontinuerligt med att uppmärksamma och förebygga, samt förhindra, förekomsten av hedersvåld. United Nations Population Fund (UNFPA) uppskattar att 5 000 kvinnor världen över varje år mördas mot bakgrund av hedersnormer. FN har, i enlighet med Human Rights Council resolution (14/12) från 2010, utformat krav på att medlemsländer vidta åtgärder för att eliminera kvinnovåld, då det inskränker såväl på mänskliga rättigheter som kvinnorättigheter.

Vad gör då våra svenska politiker för att angripa hedersnormer, hedersvåld och förtryck? I ”Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck” får vi en inblick i hur man tänker:

Regeringen satsar på kraftfulla åtgärder mot hedersrelaterat våld och förtryck. Kvinnor och män är lika mycket värda. Jämställdhet är inte något som är villkorat, gäller vissa, på särskilda platser eller på vissa tider. Jämställdhet och mänskliga rättigheter är något som gäller alla, överallt, hela tiden. Svensk lag gäller alla som lever i Sverige, säger jämställdhetsminister Åsa Regnér.

Regering och riksdag arbetar ständigt med den komplexa frågan om mäns våld mot kvinnor, vilken inkluderar hedersvåld och förtryck. Det görs en flerårig satsning med stora resurser (100 miljoner kronor 2018 och 57 miljoner såväl 2019 som 2020). Arbetet syftar till att flickor, pojkar, kvinnor och män ska ha rätt till sin kroppsliga integritet och att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Man är av uppfattningen att ökad segregation i utsatta områden kan bidra till att förstärka hedersnormer. Därför behövs resurser för att stödja jämställdhetsarbete och specifikt de våldsförebyggande insatserna gentemot pojkar och män i en hederskontext. Att arbetet mot hedersvåldet är tvärpolitiskt blir tydligt då ”Satsningen är inom ramen för regeringens tioåriga nationella strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”.

I den nationella strategin mot våld och förtryck (som startade 1 januari 2017 och planeras pågå i tio år) ingår följande punkter:

  • Ett utökat och verkningsfullt förebyggande arbete mot våld
  • Förbättrad upptäckt av våld och starkare skydd och stöd för våldsutsatta kvinnor och barn
  • Effektivare brottsbekämpning
  • Förbättrad kunskap och metodutveckling

I början av 2017 gav regeringen Socialstyrelsen ”i uppdrag att stödja genomförande och uppföljning av den nationella strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”. I uppdraget ingår att göra en nationell kartläggning av hedersrelaterat våld och förtryck samt barn- och tvångsäktenskap.

Syftet med Socialstyrelsens uppdrag är:

  • att förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och insatser på nationell, regional och lokal nivå,
  • att specifikt förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och våldsrelaterade insatser inom socialtjänst och hälso- och sjukvård på kommunal respektive regional nivå,
  • att förstärka kompetensstödet till vård- och omsorgspersonal, samt
  • att utveckla bedömnings- och behandlingsmetoder i socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våldsutövare samt våldsutsatta kvinnor och barn.

Senast 30 mars 2018 ska Socialstyrelsen delredovisa uppdraget, och senast 31 mars 2020 ska slutredovisningen presenteras.

Argumentet att hedersvåldet är en anledning till att stoppa, eller kraftigt minska, invandring, är inte rationellt. Det bygger på generaliseringar och kollektiv skuldbeläggning. Argumentet ”beläggs” med att politikerna är flata och blundar för företeelsen, eller att de inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värdegrund” är inget annat än nonsens. Det finns ett aktivt, pågående och tvärpolitiskt arbete för att förebygga och bekämpa hedersvåld och förtryck.

För att förekomma eventuell kritik, vill vi på Motargument med emfas understryka att vi tar hedersvåld och förtryck på allra största allvar. Hedersnormer har ingen plats i en modern rättsstat.

Tips:

UR Samtiden – Mellan klan och stat. Hedersrelaterat våld och förtryck

Källor:

Dina rättigheter.se: Hedersrelaterat våld och förtryck

Rikspolisstyrelsen: Hedersnormer och hedersrelaterat våld

Riksdagen: Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck

Riksdagen: Socialstyrelsen ska öka kunskapen om mäns våld mot kvinnor

United Nations General Assembly: Report of the Special Rapporteur on violence against women, its causes and consequences,Rashida Manjoo

Myt: Politikerna och barn- och tvångsäktenskap

Det finns röster i debatten som beskyller politikerna för att vara flata vad gäller barn- och tvångsäktenskap. Det hävdas att man inte tar problemen på allvar, eller arbetar för att förbättra situationen för utsatta.

En myt som snurrar runt i debatten är den om att våra politiker inte gör något för de som utsätts, eller har utsatts för, barn- och tvångsäktenskap. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Men det stämmer inte. Riksdagen skärpte 2014 lagstiftningen, och man arbetar fortlöpande med dessa frågor. Under 2017 kom förslag på hur lagstiftningen ska kunna stramas åt ytterligare. Arbetet fortsätter och 1 januari 2019 förväntas det komma ytterligare lagändringar.

Ungefär 700 miljoner av världens kvinnor giftes bort före sin 18-årsdag. 250 miljoner av dessa beräknas ha varit under 15 år gamla. Tvångsäktenskap innebär att en, eller båda, inblandad/e part/er gifts bort genom påtryckningar, tvång, våld eller med hot om våld. Oftast är det flickor som gifts bort med äldre män. Förutom att tvångsäktenskapet ingåtts utan samtycke är misshandel och sexuellt våld direkta konsekvenser för de som gifts bort.

Äktenskapstvång blev olagligt i och med lagändringen 2014. Vi läser bl a följande i beslutet om ”Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap” (JuU30):

Nu införs ett nytt brott – äktenskapstvång. Det innebär att det också blir straffbart att förmå någon att gifta sig genom att utnyttja personens utsatthet. Lagändringen betyder i praktiken att även press från föräldrar eller släktingar kommer att omfattas av strafflagstiftningen. Äktenskapstvång kan ge ett fängelsestraff på högst fyra år.

Samtidigt med de civilrättsliga lagändringarna infördes brottet äktenskapstvång i 4 kap. 4 c § brottsbalken. I lagändringen beaktas också ”vilseledande till tvångsäktenskapsresa”, som sedan 2014 är brottsligt. Tvångsäktenskap, fullmaktsäktenskap (äktenskap som ingåtts utan att båda parter är närvarande) och barnäktenskap genomförda utomlands kan komma att godkännas då det föreligger ”synnerliga skäl”. Tidigare erkändes alltid fullmaktsäktenskap.

Förra året intensifierades arbetet med frågan om barnäktenskap och tvångsäktenskap. I Kommittédirektiv 2017:25, ”Starkare skydd mot barnäktenskap, tvångsäktenskap och brott med hedersmotiv” delges vi bl a följande:

Utredaren ska bl.a.

  • analysera och ta ställning till hur möjligheten att erkänna utländska barnäktenskap ytterligare bör begränsas,

  • utvärdera tillämpningen av straffbestämmelserna om äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa,

  • följa det pågående utvecklingsarbetet inom Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten och bedöma om det bör vidtas ytterligare åtgärder för att öka förutsättningarna för lagföring för brotten äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa,

  • undersöka hur samverkan mellan olika berörda myndigheter fungerar, och

  • lämna förslag till nödvändiga författningsändringar.

Senast 1 september 2018 ska uppdraget slutredovisas.

Riksdagshuset_2I det pågående arbetet med att förbättra situationen för människor som, av olika anledningar, ingår barn- och tvångsäktenskap är utgångspunkten att dessa former av äktenskap inte ska godkännas.

Det som lagstiftaren (regering och riksdag) ständigt arbetar med är att stänga igen de kryphål som tidigare har funnits, och fortfarande finns. 2014 års lagändringar syftade till att stärka det civilrättsliga och straffrättsliga skyddet. Det var ett steg i rätt riktning, men det finns fortfarande massor kvar att göra.

Så visst arbetar både nuvarande och tidigare regeringar med att få bort tvångsäktenskap och barnäktenskap, såväl de som är ingångna i Sverige som utomlands.

5 december 2017 kom så ett pressmeddelande som bekräftar att det inkommit ett betänkande med förslag som innebär att alla barn i Sverige ska ha samma skydd mot barnäktenskap. Förslaget, som föreslås träda i kraft 1 januari 2019, kommer att innebära att barnäktenskap som ingåtts utomlands, oavsett om det finns anknytning till Sverige eller inte, inte kommer att erkännas.

Argument om barn- och tvångsäktenskap används i flyktingdebatten som ett symptom på ”massinvandringen”. Argumenten används inte bara av främlingsfientliga krafter, och alternativ media, utan också av andra som inte är pålästa vad gäller arbetet med att förhindra barn- och tvångsäktenskap.

Vi på Motargument vill tydligt markera att vi starkt motsätter oss alla former av äktenskap där en, eller båda, inblandad/e part/er är under 18 år eller är utsatta för tvång.

Källor:

Riksdagen: Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap samt tillträde till Europarådets konvention om våld mot kvinnor

Riksdagen: Kommittédirektiv 2017:25

Riksdagen: Stärkt skydd mot barnäktenskap

Amnesty: Barn- och tvångsäktenskap

Brottslighet och invandring – omtalad ny studie

Brottslighet och invandring är två ämnen som ofta kopplas samman, på olika sätt och av olika anledningar. Aktörer med varierade grader av rasistiska åsikter har en tendens att tolka den här typen av nyheter så simpelt och illasinnat det bara går, men verkligheten visar sig alltid vara mer komplicerad. 

En nyligen publicerad studie rörande brottslighet och asylsökande i den tyska delstaten Niedersachsen har (inte helt oväntat) rönt en del uppmärksamhet.

Vad är då rapportens huvudsakliga fynd? I delstaten Niedersachsen ökade andelen anmälda våldsbrott med 10.4% under 2015 och 2016. Författarna uppskattar vidare att upp till 92.1% av denna ökning går att tillskriva människor som invandrat och sökt asyl.

Analyser från webbtidningarna Vaken.se och Samhällsnytt (Avpixlat) och slutsatser som sprids av många individer i sociala medier nöjer sig ofta med att ta den presenterade statistiken som en enkel sanning utan nyanser.

För de som har både intresset och förmågan att tänka vidare finns dock här ett bra exempel på att verkligheten ofta är mer komplicerad än man tror.

Att det finns en viss överrepresentation bland utlandsfödda i brottsstatistiken är inte superkontroversiellt. Det är dock ett väldigt stort steg att utifrån detta formulera politiska idéer som klassificerar vissa grupper som våldsbenägna främlingar.

Flera faktorer bakom siffrorna

Som exempel kan nämnas att studien fann att anmälningsbenägenheten var dubbelt så stor när ett våldsbrott begicks av en person som uppfattades som utländsk. Det bör redan här betonas att personer som ”uppfattas” som utländska av brottsoffret, inte nödvändigtvis är det. Ytterligare en faktor som presenteras som en förklaring till de uppseendeväckande siffrorna är de invandrades ålder.

Män i ålderskategorin 14-30 är den grupp, oavsett nationalitet, som är mest benägna att begå våldsbrott. Denna grupp var även överrepresenterad bland de som sökte sig till Niedersachsen under de år som undersökts, något som forskarna lyfter fram som en förklaring till ökningen av anmälda våldsbrott.

Resultaten visar även på att det finns stora skillnader mellan olika grupper av invandrare och flyktingar. Asylsökande från länder som Syrien och Afghanistan (med goda chanser att få stanna i landet) var mindre sannolika att begå våldsbrott än personer från Nordafrika (som har väldigt små chanser att få stanna lagligt). Författarna till studien har förklarat att;

Anyone who as a war refugee regards their chances of staying in Germany as good, will endeavour not to jeopardise those prospects by criminal offences

Men samma dynamik fungerar även åt andra hållet;

The situation is completely different for those who find out as soon as they arrive that they are totally undesirable here. No chance of working, of staying here

Forskarna påpekar även att boendesituationen för asylsökande är en faktor bakom siffrorna. Trångboddhet och frånvaron av övriga familjemedlemmar ökar risken för frustration och ilska, som exempel kan nämnas att i över 90% av de mordfall där en asylsökande var misstänkt var även offret asylsökande eller invandrare.

Detta leder en av författarna till slutsatsen att en ökad möjlighet till familjeåterförening antagligen är en god idé.  En annan möjlig åtgärd som förs fram är lagar som på ett tydligt sätt slår fast kriterier för medborgarskap då detta enligt personerna bakom rapporten skapar incitament och hopp om en hållbar framtid.

Avslutningsvis kan det vara viktigt att påpeka att det alltid är vanskligt att dra allt för långdragna slutsatser baserat på en enda undersökning. Det tåls även att påpekas att det finns studier som inte finner samma samband mellan invandring och brottslighet.