Enligt medieforskning finns tendenser att allmänheten håller sig till snuttifierade nyhetsnotiser eller endast ser rubrikerna. Forskare anser att risken är stor att de med längre utbildningserfarenhet är de enda som tar sig tid att på djupet sätta sig in i artiklarna om inrikes nyhetstexter och utrikespolitik. En klyfta som riskerar bli förstärkt av ”algoritm-bubblor” vilket kan utöka polarisering, ”åsiktskorridorer”.
Vi hade förr lokala morgontidningar och regional kvällstidning som kom på eftermiddagarna. I svensk radio var det åren 1940 till 1994 ungefär 7-8% av den totala sändningstiden som var nyhetssändning.
År 1969 till 1990 var det bara SVT som visade nyheter i TV. De 20 åren var det 7-8% av all sändningstid i all tillgänglig TV i Sverige som var nyhetssändning. Antal timmar nyheter var endast 34 – 43 timmar per månad! I genomsnitt bara 60 till 90 minuter nyheter i TV per dygn! (och då ingick väderrapport i den tiden)
Morgontidningarna före 1994 samlade in alla olika lokala aktuella händelser från polisen och allmänheten, för att fylla sina sidor. Men på de största redaktioner som främst var stockholmsbaserade behövdes grov gallring varenda dag av utrymmesbrist. Det fanns inte tillräckligt utrymme i radio-sändningen eller i rikstäckande tidningar för att kunna arbeta med huvudstadens alla händelser och även få plats för regionala nyheter och lokala händelser. Bara ett fåtal av de allra största olyckorna och brotten fanns det tid för att informera om. Redaktioner använder ”närhetsprincip” och prioriterade sånt som ägt rum närmast huvudstaden och de allra mest extrema skandalerna eller hemskaste incidenterna. En princip mediaforskare och journalister talar om är ”störst går först” = allra största nyhet får mer plats, små lokala brott kunde plockas bort ur tidningen.
Svenska nyhetstexter fanns inte alls på internet före 1994, då Aftonbladet lade upp sin kulturbilaga och 1995, började Helsingborgs Dagblad publicera hela sin tidning digitalt. Facebook, som kom till Sverige efter 2006, har blivit vår samtids största sociala media för att lägga upp nyhetslänkar och diskutera innehållet.
Förr var det alltså extremt sällan som något lokalt, enskilt brottsfall rapporterades utanför den lokala morgontidningen. Nyhetskonsumenter före 1994 såg alltså troligen endast en rubrik om varje incident, brottsfall, olycka, våldtäkt, hustrumisshandel, mord. Och då i lokalbladet, aldrig i riksnyheterna eller i radio eller på tv.
Numera kan man läsa om en olycka eller en våldtäkt någonstans ute i vårt avlånga land, nästan samtidigt på twitter, på FB ( i en eller flera olika grupper), på en eller två lokala morgontidningar, på en eller flera nyhetsappar i telefonen, i flera av de största webtidningarna och kanske i någon kvällstidnings nätsända video-program.
I nutid och i framtid kan varje person med IT-teknik i fickan upptäcka dussintals olika versioner och varianter av nyhetsrubriker som i själva verket handlar om samma typer och ungefär samma omfattning av brott och olyckor som det var förr.
Det är alltså väldigt nytt att vi har så här hög nyhetskonsumtion av så snabbt nyhetsflöde. Det kan lätt ge illusionen av att mångfalt fler brott inträffar per dag än det gjorde före 1990-talet. Vi bör alla ha lite mer överseende med vissa av internets ”barnsjukdomar”. I takt med att alla skolelever får mer mediakunskap och källkritiskt tänkande medan de är unga, kommer problematiken kanske kunna minska.
Källhänvisningar:
Schyller, (1996). Radio och tv-utbudet, Stiftelsen Etermedia i Sverige.
Weibull, Wadbring, Ohlsson, (2018). Det svenska medielandskapet. Liber
Motargument har tidigare granskat antal tomma kommunstolar för SD, politiska vildar och så vidare. Nu har vi räknat antal avgångna ledamöter i SD, där det ej funnits någon ersättare till denne. Vilket resulterat i en tom SD-stol.
Sverigedemokraterna har stor brist på medlemmar som kan tänka sig att företräda partiet som förtroendevald.
SD har hittills under nuvarande mandatperiod sett totalt 623 kommunfullmäktigeledamöter som avgått från sin post, i landets samtliga kommuner. Av dem har det inte existerat någon ersättare till hela 44 personer, vilket då resulterat i en tom stol i den kommunen. SD har även 1 riksdagsledamot som gått ur SD, men sitter kvar på sitt mandat i Sveriges riksdagshus som vilde.
Som jämförelse kan nämnas Vänsterpartiet som i valet 2018 fick 808 mandat, och 2 ledamöter har avgått som resulterat i 2 tomma stolar i kommunfullmäktige. V har även 1 riksdagsledamot som gått ur V, men som sitter kvar på sitt mandat i Sveriges riksdagshus som vilde.
Socialdemokraterna fick 3 752 mandat i kommunerna i valet år 2018. S har haft 944 valda ledamöter i kommun, landsting, riksdag som avgått. Till alla de personerna har det funnits ersättare som fyllt deras plats, och fortsatt föra väljarnas politik.
Procentuell jämförelse mellan SD och V går att göra, om hur stor andel tomma stolar som uppstår av att ersättare ej finns till en ledamot som avgår. Men det går inte att jämföra med S, eftersom inte en enda tom kommunfullmäktigestol eller politisk vilde existerar inom Socialdemokraterna i nuvarande mandatperiod.
SD fick 1 806 mandat i valet 2018 i hela Sveriges kommunfullmäktige. Av dessa har 34,5% avgått under mandatperioden. Av totala antal SD-mandaten i kommunerna är de totalt sett 64 tomma stolarna = 3,5%.
Utöver tomma stolar är minst 107 av SD:s kommunfullmäktigemandat ockuperade av en politisk vilde, som uteslutits ur SD, eller som själv lämnat SD. SD har alltså tappat kontrollen över nästan 9,5% av sina kommunfullmäktigemandat under denna mandatperiod.
I Vänsterpartiet är de 2 tomma stolarna endast 0,25% av deras samtliga kommunfullmäktigemandat.
Det finns även 1 tom stol där det valdes in en liberal, och 1 tom stol där det valdes in en miljöpartist.
Där skulle hela den frågan kunnat varit slut. Men det existerar tyvärr många fördomar och amatörteorier överallt om denna fråga som man faktiskt behöver ta på allvar. Det är en absurd fråga, som väcker tankar i huvudet på även experter inom religion. Varför och hur kan frågan ha uppstått och lever vidare; skulle landet Sverige faktiskt kunna få en majoritet av muslimer under vår livstid?
Påståenden som ”Sverige kommer snart kunna ha islamistisk statsreligion eller införa sharialagar” – förekommer faktiskt på nätet än i dag, år 2022.
Nej. För det kommer ej kunna bli så många troende muslimer i Sverige att en sådan minoritetsgrupp kan förändra statsskicket, där vi har Svenska kyrkans alla medlemmar, alla ateister och att majoriteten vill ha icke-konfessionella, icke-religiösa myndigheter och politiska partier.
Pew Research Center då, kanske några hävdar? För det förekommer att några söker efter siffror som belägg för att fortsätta påstå sharialag kan införas i Sverige. Jo, visst, det finns en sifferuppgift i en stor granskning av religiösa minoritetsgrupper gjord av Pew. Lägg märke till att den gjordes 2017. Deras faktaunderlag var migrationen till Europa fram till och med mitten av 2016.
Pew har gjort prognoser i tre olika utvecklings-skisser, en med noll immigration, en med en medelnivå på immigrationen och en med ett ”högt scenario”. I det högsta prognosscenariet så finns det absolut en siffra om att Pew kanske kan tänka sig att det skulle kunna finnas ungefär 30% muslimskt troende i Sverige i framtiden. Men…
Men, minns ni vad Pew hade för bas för sitt ”högsta scenario”? Det var den rekordstora immigrationen 2014 – 2016 som de använde för att projicera sin högsta prognos, fortsatt immigration till Sverige, exakt som om den dåvarande antalet per år skulle fortsätta utan att minska till år 2050.
Minns ni de förändrade lagarna om migrationen och den förändrade flyktingströmmen efter 2016? Det vore kanske snarare på sin plats att använda Pews ”låga prognos”, som eventuellt pekar på att det skulle kunna bli uppåt 11-20% muslimer i Sverige. För att beviljade asyl per år från 2017 och fram till idag är så låg.
Och framförallt: Nej! För även om fördomarna snurrar runt helt utan proportioner eller grund i verkligheten, så är inte alla invandrare likadana. Alla muslimer tycker inte alltid likadant. Det finns shia- och sunni-muslimer och så vidare. Många flyktingar från andra länder har dessutom flytt till svenska demokratin, åsiktsfrihet, religionsfrihet och att få konvertera till kristendom eller leva som ateist.
Den svenska grundlagen ger oss alla vår religionsfrihet, för alla medborgare är det fritt fram att välja att utöva sin privata religiösa trosuppfattning.
Muslimer i Sverige röstar inte ens på samma politiska parti i Sverige idag. Och det är endast om ett politiskt parti eller politisk koalition går ihop som vår svenska grundlag kan ändras. Så varför fortsätta sprida vidare fördomen att alla muslimer i Sverige kommer rösta på samma parti, och försöka införa Islam i Sveriges statsskick? (man måste dessutom vara svensk medborgare över 18 år för att ha rösträtt i riksdagsvalet)
Med mer allmänbildning, kunskap och kännedom om verkligheten kan vi alla bli bättre på att säga Nej! varje gång vi hör extrema, absurda påståenden som är baserade på endast okunskap och fördomar. Vi behöver alla bli bättre på att googla fram fakta om hur saker ligger till och sedan bara säger Nej! till varje rasistisk lögn.
För fördjupning läs även flera liknande artiklar som bemöter samma lögner:
Det antirasistiska och ideella projektet Motargument.se såg dagens ljus den 1 september 2012 då ett gäng antirasistiska entusiaster med olika bakgrunder, åsikter och ideologier slog sina kloka huvuden ihop och formade de första pusselbitarna till vad som skulle komma att bli en blogg som envetet brinner för och står upp i kampen mot all form av rasism, främlingsfientlighet, homofobi, näthat och funkofobi.
Motargument.se syftar till att vara folkbildande och informativa och uppmärksammar orättvisor och intolerans som finns i framför allt Sverige, men också i andra delar av världen.
Från hemsidan kan vi läsa följande om Motargument.se:
Motargument är ett initiativ som är helt fristående från partipolitik, religiösa samfund och organisatoriskt obundet. Motargument syftar till att skapa en tvärpolitisk samlingsplats för att bemöta främlingsfientliga, rasistiska påståenden och myter med argument, fakta och vetenskap – med andra ord med motargument. Motargument syftar också till att vara en källa för folkbildning.
Motargument.se har till dags dato knåpat ihop 2 003 artiklar!
Motargument.se har 2015 givit ut en bok ”Motargumentboken – om att bemöta främlingsfientlighet och nationalism”. Den finns inte längre att köpa, men vi har ständigt tankar på att ge ut en ny bok.
Vi på Motargument.se är en brokig skara: vi är utspridda över hela det politiska spektrat. Vi har också en medarbetare som är f d sverigedemokrat.
Något som vi som är engagerade i Motargument.se har fått lära oss under resans gång är att artiklar som vi själva tycker är välskrivna inte alls med nödvändighet blir de mest populära. Det handlar mycket om tajming och ämne. Om vi kikar på vilka artiklar som är mest populära på Motargument.se kan vi se att mytknäckare och artiklar rörande invandrare och bidrag uppskattas av er läsare. Det är näst intill omöjligt att enas om vilka som är våra egna favoriter bland våra publicerade texter, men 5 stycken vi vill lyfta fram är:
Motargument.se finns till för er som vill bemöta intolerans och främlingsfientlighet. Hos oss kan ni finna fakta och motargument att ha med er i debatten och i vardagen.
Motargument.se har genom åren sett ett hundratal skribenter, gästskribenter och redaktörer. Vi vill passa på att tacka alla er som läser, kommenterar, använder våra alster och delar oss! Idag når vi 20 000 likes på Facebook! Vi är också uppe i 5 miljoner sidvisningar på webbsidan! Vi siktar högre och med er blir det möjligt. Det är ni som gör Motargument.se! TACK för det! ♥
Det finns en förkärlek för att utifrån exklusivitet definiera svenskhet, och vilka som är svenskar. För många av oss är det väldigt viktigt att definiera svenskar just genom att i samma andetag definiera icke-svenskar. Begreppen ”ras”, jord och blodsband dikterar hos alltför många, fortfarande definitionen svenskhet.
Krönika av Thabo ‘Muso, Motargument.se
Frågeställningen i rubriken ovan är naturligtvis absurd. Grotesk. Men blir den mer rimlig om vi talar om trettionde generationens invandrare? Inte? Tionde generationen då? Ok vad sägs om andra eller tredje generationens invandrare? JO! Då, plötsligt, har frågeställningen förvandlats till ett helt normalt språkbruk.
Eller känns det först olustigt om du tänker på att kronprinsessan Victoria och hennes dotter Estelle också hamnar i de kategorierna?
Vad vi som har en eller två utrikesfödda föräldrar eller far- och morföräldrar tycker eller har att säga om den saken tas givetvis inte med i beräkningen. Vi är likt insekter under förstoringsglas under en lektion i naturvetenskap på gymnasiet, föremål för debatt, granskning och analys. Vilka är ”vi”? Vad utmärker ”oss”? Vad skall man kalla ”oss”?
Och nej, den frågan ställs inte till oss, utan till samhället i allmänhet som ofta talar om oss som om vi vore nyfödda barn som mest tittar på debatten och inte behöver tillfrågas.
Vi har fått en kollektiv benämning som vi förutsätts sätta på oss själva. Om vi förutsätts göra något alls i sammanhanget.
Låt oss då vända på definitionen och titta på en person som reservationslöst svensk.
Invandrad till Sverige från mammas mage
En person som föds i Sverige, får svenskt medborgarskap och har två svenska medborgare till föräldrar, som i sin tur är födda i Sverige?
– Svensk!
En person som föds i Sverige och har en förälder som är svensk medborgare och en förälder som inte är det?
Svensk, men inte riktigt, utan även ”andra generationens invandrare”.
En person som föds i Sverige och har två föräldrar som är svenska medborgare, men den ena är inrikesfödd och den andra är utrikesfödd?
Svensk, men inte riktigt, utan även ”andra generationens invandrare”.
Bildtext: Författaren till denna krönika kramar om sin kusin
En person som föds i Sverige och har två föräldrar som är födda i Sverige och är svenska medborgare, men dessa föräldrar har i sin tur en eller flera utrikes födda föräldrar?
Svensk, men inte riktigt, utan även ”tredje generationens invandrare”.
Hur kan man invandra i flera generationer? Hur kan en person som föds ur sin mammas mage på ett svenskt sjukhus och omedelbart får svenskt medborgarskap anses vara svensk utan reservationer, samtidigt som en annan person som föds ur sin mammas mage på ett svenskt sjukhus och omedelbart får svenskt medborgarskap, inte benämnas som svensk?
Eller för den delen, hur kan en person som föds utomlands men omedelbart beviljas svenskt medborgarskap, eftersom personen har två svenska föräldrar som i sin tur har föräldrar som är födda till svenska medborgare ses som svenskar helt utan några som helst reservationer, samtidigt som en person född i Sverige med minst en utrikesfödd förälder eller far- och morförälder, inte ses som svensk utan reservationer?
”Invandrare” är ett substantiv, härlett ur verbet ”invandra”, det vill säga en definition av en människa utifrån vad denne gör. Att födas i Sverige och inte minst med en omedelbar och absolut rätt att vistas här resten av livet, rösta och genom medborgarskapet kvalificera sig för alla offentliga anställningar, inte vara svensk utan reservationer?
Och exakt vad säger och exakt vem anser sig ha rätt att sätta en viss gräns i generationer för att reservationslöst betrakta en nu livs levande människa som svensk, utan några förbehåll?
Tjugonde generationens inföding?
Vad händer om vi vänder på resonemanget? Låt oss rent hypotetiskt glömma för en stund att ordet svensk aldrig har existerat.
Låt oss ersätta ordet svensk med ordet ”inföding”. Känns det bra? Blir det bättre av att rent sakligt hävda att ordet ”inföding” påtalar att en person är ”född i landet”?
Är du en femtiofjärde generationens inföding? Eller kanske bara ”första generationens inföding”? Eller tredje eller femte eller tionde?
Kan det vara så att just du som läser detta aldrig någonsin har fått din anknytning till Sverige ifrågasatt, att du ens har reflekterat i de här banorna? Din etnicitet och nationalitet skall självklart inte ifrågasättas, men du skall lika självklart ifrågasätta och benämna andras nationella och etniska identitet bara för att du behagar det?
Är nationella identiteter odelbara och måste de enbart sammanträffa, dessutom helt och hållet, med din etniska och kulturella identitet? Är det ett nollsummespel?
Konstitution och medborgarskap som både etnisk och nationell identitet
Självklart kanske du kommer på att länder som USA har en överlag helt annan syn och åtskillnad mellan nationell identitet och etnisk identitet. En befolkning som huvudsakligen består av ättlingar till immigranter från hela världen och som därefter har blandats kan självklart inte göra samma enkla definition mellan nationell och etnisk definition.
Teckning av brittiska soldaters eldgivning mot civila i Boston, känd som ”The Boston Massacre”. Den svarte mannen Chrispus Attucks var den förste mannen som dödades av brittiska trupper under den amerikanska revolutionen. Hade han överlevt hade han saknat laglig rätt att bli amerikansk medborgare eller ens betraktas som ”amerikan”.
Även om såväl svarta amerikaner, som amerikaner direkt härstammande från landets ursprungliga befolkning, länge exkluderades från amerikanskt medborgarskap och inte ens kallades för amerikaner av majoritetsbefolkningen.
USA är därtill ett land som definierar sig och existerar i egenskap av sin konstitution. Konstitutionen är ett legalt dokument, ett avtal som författats och undertecknat. Det samma gäller numera åtskilliga andra länder i praktiskt taget hela Sydamerika och även stora delar av Afrika och Asien.
Det amerikanska riksvapnet från 1789 med mottot ”E Pluribus Unum” – latin för ”Av många, en”.
Sverige fanns däremot långt innan vårt land fick några konstitutioner eller andra nerskrivna lagar och värderingar som på något sätt definierade vårt land från ett annat. Så långt är Sverige likt de flesta andra länder och skiljer sig inte från exempelvis dagens Egypten eller Kina, vilka har existerat i tusentals år om än under varierande namn och styrelseskick.
Men kan det vara etniciteten svenskar som måste sammankopplas till Sverige?
Sverige – en forntida ö i ett hav av migration
Även här utgör merparten av världen ett motbevis. Gambianer definierar sig regelbundet som gambianer och blir inte mindre av etniciteterna wolof, mandinka eller fulani för det. De blir både och.
Senegaleser definierar sig regelbundet som senegaleser och blir inte mindre av etniciteterna wolof, mandinka eller fulani för det. De blir både och.
Schweizare definierar sig regelbundet som schweizare men blir inte mindre fransktalande, tysktalande, italiensktalande eller rätoromansktalande för det.
Pashtuner i Afghanistan eller Pakistan är lika mycket pakistaner och afghaner som de fortfarande är pashtuner. Bengaleser i Indien eller Bangladesh är lika mycket indier och bangladesher som de fortfarande är bengaleser.
Många italienare i norra Italien är blondare och har mycket ljusare hy och med en kultur som skiljer sig från exempelvis södra Italien, där såväl språk, utseende och kultur kan skilja sig väldigt mycket åt.
Kort sagt är det absolut överlägset mest normala i hela världen att nationell och etnisk definition kan samexistera, samtidigt som den ena inte är beroende av den andra. Så har fallet varit i praktiskt taget hela världen i tusentals år.
Och är homogenitet en förutsättning för en någorlunda fredlig samexistens? Tja, du kan fråga dig vad de relativt homogena tyskarna under 1600-talets trettioåriga krig, eller somalierna under landets nuvarande decennielånga krig, har att säga om det.
I motsatt riktning kan vi konstatera att det etniskt och kulturellt mycket heterogena Schweiz eller Lesotho kunnat leva utan några etniska motsättningar att tala om, i flera sekler.
I motsatt riktning är Sverige, som visserligen alltid har haft mindre inslag av andra etniciteter, ett land med den mycket ovanliga egenskapen, att fram tills nyligen vara relativt etniskt homogen.
Världen har haft otaliga folkvandringar och erövringskrig som bidragit till befolkandet av land. De germanska svedje-bönderna som vandrade hit under bronsåldern, för cirka 2 500 år sedan började befolka det som långt senare kom att bli dagens Sverige. Förutom små rännilar av invandring sedan dess, var Sverige och svenskarna relativt oinfluerade av andra etniciteter.
Det är först under de senaste decennierna, med hjälp av tåg, bil och flygplan, som Sverige har sällat sig till majoriteten av påtagligt heterogena länder.
Ett etnokulturellt yrvaket Sverige brottas med att definiera sig självt och sitt folk på grund av förändringar som merparten av planetens befolkning, med en betydligt mer konfliktfylld tillvaro, har klarat av sedan årtusenden eller åtminstone århundraden tillbaka.
Kan det vara förklaringen till paradoxen att vi i ett sådant land som sätter en sådan stolthet i att finna gemenskap, motverka intolerans, rasism och främlingsfientlighet, så hårt håller fast vid monoetniska och monokulturella grunder för definitionen av nationalitet?
Varför föreställer vi oss annars att ”likadana” måste vara ett så strängt och exkluderande kriterium för att vara ”samma”?
Kan vi inte ta bort de sista resterna av ”ras”, jord och blodsband ur vår svenskhet?
Och undrar du vad du skall kalla människor i Sverige om du vill härleda att de har ett ursprung som inte enbart är svenskt? Varför inte kalla dem för människor med ”utländskt ursprung i familjen”?
När skall vi klara av att uttrycka en underförstådd reservation för svenskheten hos människor som har fötts här, blivit svenska medborgare direkt och levt hela vårt liv här? När skall det bli lika självklart att kalla dem för svenskar och samtidigt kunna se att de människorna samtidigt kan vara så mycket annat, utan att det ena påverkar det andra?
Dagens politiska utveckling ser ut att skjuta upp dagen då vi utan att tveka kan tala om ”oss svenskar” utan att samtidigt definiera ”de där andra som inte riktigt är som oss”.
Och till alla er som tror att ni behöver någon form av ”godkännande” från merparten av Sveriges övriga befolkning att definiera er som svenskar, vill jag säga. Be inte om det du har rätt till. Ta dig den rätten oavsett vad andra tycker och tänker!
Hur skall vi någonsin kunna tala ärligt om integration, om vi är ett folk som fortfarande till så stora delar kämpar för att definiera svenskhet som tillhörande en exklusiv klubb för de med ”rätt ursprung”?
Krönikör Thabo Muso, på övning med Svea Livgarde i Stockholm – våren 1997
Många personer gör faktapåståenden som låter osannolika, tillsammans med till exempel: ”forskningen säger…” eller: ”detta är bevisat av forskare”. Dessa debattörer verkar förlita sig på att åhörare inte ska lyssna med källkritiska öron, och att ingen kommer bry sig om att fråga ut dem om det finns tillräckligt stöd till deras påstående. Hur kan det vara så att orden ”forskare” och ”forskning” används så lättvindigt?
Varje person kan lära sig att bli bättre på att hålla uppe sin vaksamhet när man lyssnar på debatter, och när man läser texter från politiker, reportrar eller bekanta. En beredskap krävs för att hjärnan ska lägga märke till när osannolika, obekräftade uttalanden görs, vilka faktiskt kräver djupare granskning och att man läser dessa forskares egna ord om vad de skrivit i sin forskning. Man bör inte anta att vad som sagts eller skrivits i debatten är absolut, universell sanning – bara för att någon nämnt det magiska trumfkortet ”forskare har bevisat detta”. Lita inte automatiskt på vad du läser eller hör. Be personen som gjort sakpåståendet att visa upp källan och att den bevisar att det finns pålitliga, trovärdiga vetenskapliga belägg som stöd.
Varje människa måste inte bli expert på alla vetenskapliga områden. Därför är det roligt att Nature och andra vetenskapliga tidskrifter och bloggare har publicerat en ny och mycket läsvärd artikel som tjugofem olika forskare har skrivit tillsammans. Texten är på engelska, men är mycket nyttig att försöka lära sig av, för att du ska få bättre kännedom om olika principer och tumregler som är viktiga att ha för att tolka vad som påstås om vetenskap. Det är väl värt att du tar dig tid att översätta de svåra ord du inte förstår, för att du ska kunna förstå sammanhanget och ta till dig av lärdomarna som förmedlas.
Klicka på gröna rutan för att förstora den, om du vill läsa sammanfattande rubrikerna.
En av de deltagande forskarna, Andy Oxman, skriver tips till alla som någonsin kommer försöka hänvisa till forskningsupptäckter i sina politiska debatter: ”Om du vill undvika att sprida felaktiga uppfattningar, tänk extremt noggrant på exakt hur och vad du egentligen skriver.”
Varje beskrivning av upptäckta företeelser och uppmätta effekter i forskning måste göras försiktigt och korrekt för att ingen ska överskatta, underskatta eller missförstå forskarnas slutsatser om sin forskning. Du själv och alla som läser vad du skriver ska kunna förstå hur pålitlig texten i vetenskapliga rapporten egentligen är, varför de nya rönen är relevanta och vad författarna anser de ska kunna användas till.
Varje gång du läser eller hör svepande hänvisningar till ”forskning” – väck din hjärna så att den uppmärksammar och bedömer vad det är som påstås. Analysera vilken källa som används och hur den används som belägg. Finns det trovärdighet, pålitlighet och relevans som otvetydigt stöder påståendena? Var alltid redo att avbryta och fråga ut de som slänger sig med påståenden som hänvisar till ”forskare har bevisat”. Går det att dra exakt de politiska poängerna utifrån den källa som politikern har hänvisat till?
I invandringsdebatten hör vi ofta alarmistiska uttryck om att svenska politiker inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värderingar” och därför inte tar tag i problemen. I soppan av ”sverigevänliga” argument för att stoppa den s k ”massinvandringen” finner vi det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Det är direkt felaktigt att hävda att politikerna inte gör något för att komma åt hedersvåld och förtryck.
Det finns en myt som florerar i debatten om att politikerna inte gör något för att komma åt hedersvåldet. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.
Men det stämmer inte. Varför det inte stämmer återkommer vi till lite senare i denna artikel.
Hedersrelaterat våld och förtryck innebär kulturella, och kollektiva, mönster som tar sig uttryck i psykiska och fysiska verktyg för att styra, manipulera, skrämma, hota och i värsta fall döda. Det kan vara såväl kvinnor som män som utsätts. En särskilt utsatt grupp är HBTQ-personer. Förövarna är oftast familjemedlemmar, släktingar eller någon som på annat sätt ingår i den kollektiva gemenskapen. Ofta handlar våldet och förtrycket om att den enskilde inte följer gemenskapens åsikter om val av partner. Gruppens ord är lag.
”Hedersrelaterade brott är ofta riktade mot en släkting som enligt gärningspersonen, familjen, släkten eller annan liknande grupp riskerar att vanära eller redan har vanärat gärningspersonens, familjens, släktens eller gruppens heder.
Hedersrelaterade brott kan exempelvis handla om frihetsberövande, tvång, äktenskapstvång, vilseledande till tvångsäktenskapsresa, hot, kränkande fotografering, ofredande, misshandel, mord eller mordförsök.
Många unga utsätts idag för kränkningar och begränsningar av sin frihet och integritet som ibland, men inte alltid, utgörs av brottsliga handlingar. Oavsett om handlingarna är brottsliga eller inte får de enorma konsekvenser för den som drabbas i de sammanhang och med den systematik som de utförs.”(Källa: Polisen.se)
Varje fall av hedersrelaterat våld och/eller förtryck i Sverige är ett fall för mycket. Det är ett komplext arbete att förebygga, förhindra och stoppa hedersvåldet. Men att påstå att ingenting görs, eller att använda hedersvåldet som ett argument mot invandring, är i första fallet direkt felaktigt, och i andra fallet generaliserande och en form av kollektiv skuldbeläggning.
Vad innebär då hedersförtryck i praktiken?
Hedersrelaterat våld och förtryck kränker de mänskliga rättigheterna, då det får till följd att individen begränsas i sin frihet, sin rätt till liv och personlig säkerhet. Här är exempel på hur hedersförtrycket kan ta sig uttryck:
Att inte få klä sig som man vill – eller tvingas bära vissa plagg mot sin vilja
Att inte få gå ut
Att inte få umgås socialt med de man vill
Att inte få gifta sig med den man vill
Att inte få bestämma över sin egen kropp, sitt liv eller sin sexualitet
Att vara alltid bevakad och kontrollerad
Att inte få studera vidare, eller studera vidare bara på samma ort som familjen bor på
Att styras av de i familjen/släkten som har mer makt än man själv
Det finns olika sätt att angripa hedersbegreppet. Vissa hävdar att det handlar om ett könsperspektiv, andra att det handlar om ett kulturperspektiv. Båda perspektiven, och sannolikt flera, är nödvändiga för att angripa problemet.
Eftersom Sverige är ett av världens mest jämställda länder hamnar ibland människor från andra kulturer och med annan syn på könsroller, i polemik med den rådande samhällsnormen då de invandrar till Sverige. Det kan vara svårt att förändra beteenden och normer, och inte sällan hamnar individen i ett livsfarligt dubbelliv, då man å ena sidan lever enligt familjens normer, och å andra sidan enligt samhällets normer.
Heder i kulturens och traditionens namn
Hedersnormer är inte specifikt kopplad till en etnicitet, eller religion. Hedersnormer kan vara kultur i ett helt land, eller så kan det vara en subkultur där vissa grupper använder sig av det. Det är viktigt att poängtera, för att undkomma alla anklagelser om generalisering, att inom grupper finns de som förespråkar, men också de som tar avstånd ifrån, hedersnormer. Traditioner är hos de allra flesta av oss starka.
Hedersnormer har funnits långt innan våra moderna religioner bildades. Hedersvåld är inte kopplat till religion, vilket illustreras av att det förekommer i såväl kristna, som muslimska och judiska samhällen.
Hedersnormer är alltid kopplat till klanstrukturer, alltså en syn på samhället där klanen/familjegruppen/intressegruppen är den enda garantin för individens fysiska och ekonomiska trygghet, och där klanens status (och därmed förmåga att garantera individen trygghet) hänger på klanens ”heder”, som avgörs av individernas beteende. Det är därför det blir så viktigt för klanen att kontrollera och begränsa hur individerna beter sig.
Motsatsen till klanstrukturen är den individualistiska samhällssynen i rättsstaten (lagsamhället), där staten, genom rättsväsendet och välfärdssystemet, är garanten för individens trygghet.
Man måste förstå det här, för att förstå skillnaden mellan hedersförtryck och förtryck som bottnar i svartsjuka eller en vidrig kvinnosyn.
Men det är en svår balansgång att förklara att klansamhället är ett kulturmönster som kan finnas i alla länder, religioner, kulturer – utan att diskussionen spårar in i ”kulturella skillnader” som genast kopplas till etnicitet och religion.
En gemensam nämnare för mäns våld i nära relationer och hedersvåld är patriarkalt förtryck. För att angripa båda formerna är det viktigt att vi ser skillnaderna. En viktig skillnad är att hedersvåldet är kollektivt sanktionerat. I mäns våld i nära relationer är förövaren ensam, ofta sker brottet oplanerat och det fördöms av människor i förövarens närhet. Vad gäller hedersrelaterad brottslighet är förövarna ofta flera personer, oftast sker brottet planerat och förövarna har stark lojalitet från resten av gruppen.
FN och Sverige bekämpar hedersvåld
FN arbetar kontinuerligt med att uppmärksamma och förebygga, samt förhindra, förekomsten av hedersvåld. United Nations Population Fund (UNFPA) uppskattar att 5 000 kvinnor världen över varje år mördas mot bakgrund av hedersnormer. FN har, i enlighet med Human Rights Council resolution (14/12) från 2010, utformat krav på att medlemsländer vidta åtgärder för att eliminera kvinnovåld, då det inskränker såväl på mänskliga rättigheter som kvinnorättigheter.
Vad gör då våra svenska politiker för att angripa hedersnormer, hedersvåld och förtryck? På den frågan vill jag svara ”massor”. Häng med.
”Regeringen satsar på kraftfulla åtgärder mot hedersrelaterat våld och förtryck. Kvinnor och män är lika mycket värda. Jämställdhet är inte något som är villkorat, gäller vissa, på särskilda platser eller på vissa tider. Jämställdhet och mänskliga rättigheter är något som gäller alla, överallt, hela tiden. Svensk lag gäller alla som lever i Sverige, säger jämställdhetsminister Åsa Regnér.” (Källa: Regeringen.se)
Regering och riksdag arbetar ständigt med den komplexa frågan om mäns våld mot kvinnor, vilken inkluderar hedersvåld och förtryck. Det görs en flerårig satsning med stora resurser (100 miljoner kronor 2018 och 57 miljoner såväl 2019 som 2020). Arbetet syftar till att flickor, pojkar, kvinnor och män ska ha rätt till sin kroppsliga integritet och att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Man är av uppfattningen att ökad segregation i utsatta områden kan bidra till att förstärka hedersnormer. Därför behövs resurser för att stödja jämställdhetsarbete och specifikt de våldsförebyggande insatserna gentemot pojkar och män i en hederskontext. Att arbetet mot hedersvåldet är tvärpolitiskt blir tydligt då ”Satsningen är inom ramen för regeringens tioåriga nationella strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”. (Källa: Regeringen.se)
att förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och insatser på nationell, regional och lokal nivå,
att specifikt förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och våldsrelaterade insatser inom socialtjänst och hälso- och sjukvård på kommunal respektive regional nivå,
att förstärka kompetensstödet till vård- och omsorgspersonal, samt
att utveckla bedömnings- och behandlingsmetoder i socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våldsutövare samt våldsutsatta kvinnor och barn
(Källa: Regeringen.se)
Slutredovisningen av Socialstyrelsens nationella kartläggning står att läsa i ”Ett liv utan våld och förtryck” som publicerades i april 2019. Rapporten riktar sig till ”beslutsfattare, tjänstemän, verksamhetschefer på olika nivåer, yrkesverksamma som möter våldsutsatta och personer som har erfarenheter av våldsutsatthet”.
Socialstyrelsens rapport är uppdelad i en kvalitativ intervjustudie (235 personer med kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck intervjuades i 95 intervjuer) och en kvantitativ enkätstudie (6 002 niondeklassare i Malmö, Göteborg och Stockholm besvarade en enkät om relationer, begränsningar och olika former av utsatthet i hemmet, skolan och på fritiden).
Vi läser följande om resultatet i den kvantitativa enkätstudien:
”Utifrån de definitioner som används i studien så beräknas andelen av de undersökta ungdomarna i Göteborgs stad som lever med hedersrelaterade normer och förtryck till 8–13 procent. Motsvarande intervall beräknas vara 9–20 procent för Malmö och 7–10 procent för Stockholm. Omfattningen beskrivs befinna sig inom det intervall som redovisats i tidigare enkätstudier genomförda bland ungdomar i Sverige. På den lägre sidan av intervallet ligger den grupp individer som utsatts för någon form av kollektivt (familjen eller släkten) legitimerad våldsanvändning, och på den högre sidan av intervallet ligger den grupp individer som lever med normer som begränsar sexualitet och det fria utövandet av denna. Dessa två grupper överlappar endast i begränsad omfattning varför slutsatsen dras att studien fångar två olika hedersutsatta grupper.” (Källa: Socialstyrelsen)
Vi läser följande om resultatet i den kvalitativa intervjustudien:
”Den kvalitativa delen visar på ett stort antal mönster och faktorer som har betydelse för olika former av våld i hederskontexter: Hedersrelaterat våld och förtryck beskrivs exempelvis näras av minoritetsskap, särskilt i kombination med statslöshet, krig, migration och segregation. Social, ekonomisk och politisk rörlighet däremot, tycks urholka våldsnormerna och minska våldsanvändandet.” (Källa: Socialstyrelsen)
analysera och ta ställning till om det bör införas en särskild straffbestämmelse, med en egen brottsbeteckning, som uttryckligen tar sikte på hedersrelaterat våld och förtryck,
lämna förslag på en sådan reglering oavsett ställningstagande när det gäller frågan om huruvida ett särskilt hedersbrott bör införas,
om utredaren bedömer det ändamålsenligt, lämna förslag på hur ett effektivare straffrättsligt skydd mot hedersrelaterat våld och förtryck kan åstadkommas på något annat sätt,
överväga hur preskriptionstiden för sådan brottslighet bör beräknas och ta ställning till om särskilda preskriptionsregler bör gälla om brott har begåtts mot en person under 18 år,
analysera svensk domstols behörighet att döma över sådan brottslighet begången utomlands, samt
Det finns en företeelse som går ut på att unga människor tvingas stanna kvar i utlandet mot sin vilja. Det kan handla om tvångsgifte eller s k ”uppfostringsresor”. I samband med skollov noterar Utrikesdepartementet (UD) att dessa ärenden ökar. Mot bakgrund av detta lanserar UD tillsammans med Skolverket en annonskampanj mot hedersförtryck. Kampanjen riktar sig till ungdomar som riskerar att drabbas samt till yrkesverksamma. Den hänvisar till hedersförtryck.se och uppmanar skolor att vara observanta och agera då det finns misstanke om att en elev ska föras ut ur landet. Skolverket erbjuder stödmaterial. Kampanjen pågår under veckorna 48-51 2019 (dvs inför jullovet) och syns i kollektivtrafiken i Malmö, Göteborg och Stockholm.
Lokala och nationella aktörer i kampen mot hedersförtryck
Det finns en uppsjö speciella verksamheter som erbjuder stöd och hjälp till personer som är hedersutsatta. Exempel på dessa verksamheter är Origo, ett resurscentrum mot hedersrelaterat våld och förtryck beläget i Stockholm. Ytterligare fyra län i Sverige har på regeringsuppdrag fått i uppgift att starta upp resurscentra. En annan speciell verksamhet som verkar för att hjälpa personer som är hedersutsatta är Gryning, som funnits sedan 2004 och är beläget i Göteborg. Gryning är en skyddsverksamhet som arbetar på uppdrag av socialtjänsten och erbjuder skyddsutredning, skyddat boende, råd, stöd och konsultationer. Även i Malmö finns en speciell verksamhet som heter Resursteam heder och är en del av socialtjänsten.
Utöver de speciella verksamheterna finns Brottsofferjouren Sverige, en ideell verksamhet bestående av lokala jourer, ett förbundskansli och en nationell stödlinje. 2017 hade Brottsofferjouren Sverige en uppskattad ärendemängd på 26 723. Kvinnofridslinjen är en nationell stödtelefon för kvinnor som bl a är hedersutsatta.
Argumentet att hedersvåldet är en anledning till att stoppa, eller kraftigt minska, invandring, är inte rationellt. Det bygger på generaliseringar och kollektiv skuldbeläggning. Argumentet ”beläggs” med att politikerna är flata och blundar för företeelsen, eller att de inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värdegrund” är inget annat än nonsens. Det finns ett aktivt, pågående och tvärpolitiskt arbete för att förebygga och bekämpa hedersvåld och förtryck.
Att påstå att politikerna inte tar hedersproblematiken på allvar är direkt felaktigt. Tvärtom, politikerna gör massor och tar problemen på största allvar.
För att förekomma eventuell kritik, vill vi på Motargument med emfas understryka att vi tar hedersvåld och förtryck på allra största allvar. Hedersnormer har ingen plats i en modern rättsstat.
Vi på Motargument har länge bistått med verktyg att möta intoleransen. Bland annat genom texter som slår hål på myter, och vassa argument att möta fördomar med. Ett viktigt och beundransvärt arbete som bygger helt på ideella krafter.
Samhället blir mer polariserat. Konflikten intensifieras mellan de som tror på att mångkultur berikar, och de som tror på motsatsen. Avståndet mellan människor verkar öka.
Om vi verkligen vill främja tolerans är det dock av hög vikt att kunskapsbasen och argumenten används på rätt sätt. Risken att möta fördomar med offensiva motargument är att vi pressar in personen längre in i det intoleranta hörnet. Personen vi försöker övertyga med våra argument kommer istället söka stöd för sin världsbild hos andra likasinnade. Frågan vi behöver ställa oss är om det viktiga är att vinna argumentationen, eller om vinsten är att erbjuda alternativa sätt att tänka?
I mitt arbete som föreläsare möter jag gymnasieungdomar som ger uttryck för en stor frustration att samhället förändras. Flera förklarar att de är osäkra på hur de kan diskutera integrationsproblem. Vissa uttrycker uppriktig oro för resursbrist och hur välfärdssamhället klarar av flyktingmottagande, men med en i grunden human människosyn. Andra har en mer aggressiv inställningoch en till synes obefintlig förmåga att sätta sig in i situationen hos den som flyr.
Oavsett ställs jag inför valet om jag vill slå hål på den intoleranta världsbilden med vassa faktabaserade argument, eller om jag faktiskt vill få personen att själv reflektera kring varifrån världsbilden kommer och vad den kan få för konsekvenser.
Jag använde mig länge av den första lösningen. Att rappt gå till attack med fakta om hur mycket invandring gynnar Sverige. Eller offensivt förklara hur vår kultur alltid varit en smältdegel av olika kulturer och därför omöjligt kan vara under hot.
Jag har det senaste året börjat tänka om. Startskottet kom vid en föreläsning i en gymnasieskola under vintern. Jag höll en föreläsning om flyktingars rättigheter med utgångspunkt i verkliga livsöden från Medelhavet. Plötsligt blev jag avbruten av en ung kille som suckade uppgivet att människorna vars berättelse jag framförde förtjänade att dö då de själva valde att korsa havet utan visum.
Hans uttalande genererade spridda applåder i aulan och följdes av flera instämmande påståenden om allt ifrån kostnader för invandring till en hotad svensk kultur. Det råa språkbruket och den bubblande frustrationen tog mig på sängen.
Jag tog sats för att gå till motattack med mina argument, men hade svårt att veta i vilken ände jag skulle börja. Vilken av alla åsikter skulle jag börja att bemöta?
I sökandet efter motargument backade jag ett par steg på scenen och satte mig på en stol. Jag tog ett par djupa andetag och bad eleverna förklara hur de tänkte.
Gymnasieskolan låg på en mindre ort med hög avbefolkning till större städer. Arbetslösheten var stigande. Ett äldreboende hade nyligen byggts om till flyktingboende. En kille förklarade att skolan börjat servera halalslaktat kött. En annan var upprörd över hur resurser lades på hemspråksundervisning. Frustration över samhällets förändring kanaliserades till de som flyttade in.
Utan att direkt opponera mig mot det någon av eleverna tog upp lyckades vi få en bra diskussion. Nyckeln blev just frågorna istället för förmaningar och motargument.
Vad är bakgrunden till att människor flyttar härifrån? Varför stiger arbetslösheten? På vilket sätt påverkar det dig att skolan serverar halalslaktat kött? Finns möjligheten för dig att välja annan mat? Påverkas din egen undervisning av att skolan också erbjuder hemspråksundervisning? Hur påverkar det dig i vardagen att andra söker en fristad här? Ekonomiskt? Socialt?
Att lägga locket på frustration och berätta att individen inte får tänka på ett visst sätt kommer skapa en situation där frustrationen pyser ut i andra sammanhang. Många gånger på nätet där den fångas upp av extrema organisationer, blir bekräftad, och får näring att växa sig starkare. Att möta frustration med offensiva motargument kan möjligtvis få oss själva att känna oss som vinnarna för stunden, men om målet är förståelse och tolerans blir vi i förlängningen förlorarna.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Ordet veritofobi är inte ett nytt ord eller begrepp. Här förklaras kortfattat hur och varför det används och den gemensamma bakomliggande anledningen bakom myten att svenskar skulle vara skrämda för sanning.
I en krönika som Jan Tullberg skrivit på Samhällsnytt tycker han att många i samhället är rädda för ”viktiga problem”. Tullberg är inte ensam, det finns flera andra som också använt begreppet, i betydelsen: ”sanningsfobi”. Begreppet används just nu mestadels för att anklaga alla ”PK-vänstern” i ”etablissemanget” för att ”blunda för verkligheten/problemen”. Det rör sig alltså om en polering av det gamla ihåliga mantrat: det påstås råda en överenskommelse om att alla förutom ”sverigevännerna” ska mörklägga alla de s k ”problemen med massinvandringen och mångkulturen”.
Flera olika ”alternativa” debattörer agiterar för att de skulle sitta på den enda sanningen om att orsaken till varför någon utför brottsliga handlingar är dennes ”etnicitet” eller föräldrarnas religiösa trosuppfattning eller utomeuropeiska bakgrund. Det är en myt, brott handlar om andra saker, som fattigdom osv. Hela argumentationen att svartmåla debattörer som skrämda för sanningen, handlar alltså om att inga andra har vågat inse samma orsak-verkan-sambands-kedja.
I korthet är det de påstådda kopplingarna mellan kriminalitet och immigration och överrepresentation som ligger bakom användandet av ”Veritofobi”-argumenten.
När en person gör långsökta orsak-verkan-samband och någon annan person inte håller med om att det finns tillräckligt vetenskapliga belägg för det – då är parterna endast åsiktsmotståndare. Den ena parten påstår det finns en korrelation, men den andra parten inser det saknas vetenskapliga belägg för sådan explicit kausalitet. De som kritiserar myter och falska teser agerar sällan eller aldrig för att de skulle vara rädda eller att de är skrämda till tystnad – man är ju inte tyst då man kritiserar xenofobiska gissningar.
Läs gärna mer i de andra texterna vi publicerat på Motargument om Veritofobi och hela artikelserien om Logikfel/argumentationsfällor.
Motargument får inte sällan kommentarer och frågor rörande våra artiklar. Dessa ”läsarbrev” är av skiftande karaktär. Ibland är de aggressiva, konfrontativa och ger intryck av att avsändaren inte är öppen för diskussion eller motargument. Ibland är frågeställaren av den mer seriösa skolan och ger intryck av att vara genuint nyfiken, eller bara vill få förklarat något de uppfattat som otydligt. Ibland påpekar avsändaren något sakfel eller vill dela med sig av sina egna kunskaper.
Vi på Motargument-redaktionen är tacksamma för all input vi får. I de fall där vi anser att avsändaren är seriös i sin fråga, input eller kommentar väljer vi att svara de som hör av sig till oss. Denna fråga är ett skolexempel på de konfrontativa och latent aggressiva frågor som vi får. Frågeställaren ger intryck av att på förhand ha bestämt sig för att meddelandet hen skickar innehåller svaret. Here goes:
”Hej! Det är alltså inte IS anhängarna som får vista sig i Sverige, våldtäktsvågen, våldet, gängskjutningarna på öppen gata som målar ”en mörk bild av Sverige”, utan Katerina Janouchs text som gör det?”
Jag kände mig nödgad att ge mig på att försöka svara frågeställaren på ett objektivt icke-konfrontativt sätt:
”Hej …! [jag utelämnar frågeställarens namn]
Tack för att du tittar in och ger oss feedback. Vi tar feedback på allvar. I detta fall går svaren till största del att finna i den redan publicerade artikeln du refererar till. Hur som, vi vet att det finns många som har den uppfattning som du ger uttryck för (vissa mer, och vissa mindre, och vissa mer explicit än andra), och vi tar folks oro och rädsla på allvar. Vi har flera artiklar på temat oro och rädsla kontra fakta och att de oftast inte korrelerar.
Jag rekommenderar Hans Roslings Factfulness, den ger perspektiv på hur man bör tänka när man hämtar in fakta, att man ska vara noggrann med att granska källor. Den ger också en bild av hur dåliga vi människor är på att svara på frågor som har med samhället, verkligheten och världen att göra. I studierna som gjorts är människor långt sämre än schimpanser på att besvara dessa frågor. Anledningen är att vi bygger vår samhälls- och omvärldsbild på våra fördomar, känslor, oro och åsikter.
Vidare talar vi ofta om s k anekdotisk bevisföring (ett argumentationsfel), vilket innebär att man applicerar enskilda händelser, ofta overifierade sådana, i ett större sammanhang, fast det egentligen inte finns någon täckning för det man vill argumentera för. Fakta kommer långt ner i hierarkin över faktorer som styr vår uppfattning. Det gäller allt, stort som smått.
Vidare talar vi ofta om hur nyhetsflödet ser ut idag kontra före Internet, och smartphones, hur vi ständigt matas med nyheter (ofta samma nyhet flera gånger på kort tid). Att vara rationell i det läget är inte alltid en lätt uppgift, då vi tycker oss se ett mönster att allt går käpprätt åt helvete pga alla mord, bilbränder, våldtäkter, hatbrott och anlagda bränder på asylboenden. Vi matas med information och det får oss att skapa en skev bild av hur verkligheten faktiskt ser ut. Förr (det var inte bättre förr, förresten, vilket du blir varse om du läser t ex Rosling-boken jag refererade till tidigare i detta svar) fick vi snällt vänta på alla hemskheter till nästa dag, då vi kunde läsa om det i tidningen. Av utrymmesskäl fanns det inte möjlighet att vara lika heltäckande i nyhetsrapporteringen som det går att vara idag. Det fanns inte heller nyhetsrapporteringar och nyhetssändningar i samma utsträckning som det gör idag. Betänk att vi har Internet och all information vi kan ta del av där. Ofta fallerar vi människor i vår faktagranskning och källkritik eftersom det vi läser/ser bekräftar våra fördomar, rädsla, åsikter eller oro. Utifrån detta skapar vi sedan vår uppfattning och sanning. Utan att gå på djupet: ifrågasätta, granska, jämföra, googla vidare för att se om det faktiskt stämmer, inhämta fler källor.
Vi på Motargument tar all feedback på allvar. Förutom det svar som jag har gett dig här, arbetar vi ständigt med att bemöta just uppfattningar som din. Vi har, som jag nämnde tidigare, redan bemött feedback som den du nu har gett oss. Leta runt lite på hemsidan så finner du, men jag ska ge några tips:
Vi har en skribent som är i färd med att ge ett generellt bemötande av uppfattningar som den du har. Vi hoppas att få den klar inom närmsta veckan. Det är ett viktigt arbete för oss att slå hål på människors fördomar och att pedagogiskt förklara för att, förhoppningsvis kunna ge en mer nyanserad, rationell och realistisk bild av det som vi människor uppfattar och ser som den ultimata sanningen. [Länk till artikeln: https://motargument.se/2018/07/24/varfor-vi-envisas-med-att-saga-emot-janouch-och-lamotte/]
Tack återigen för ditt meddelande! I väntan på artikeln som vi arbetar med, föreslår jag att du läser Rosling-boken och kikar på de tre artiklarna jag länkade. Du kan också söka specifikt på vår hemsida genom att skriva in nyckelord i sökrutan.
Tack för att du läser oss på Motargument! Vi värnar om varje läsare och vi är glada att vi ständigt når fler och fler. Vi är tacksam för all feedback vi kan få.
Motargument 