Etikettarkiv: våld

På spaning efter mörkertalet

Hur utvecklas våldsbrottsligheten i Sverige? Ökar den? Minskar den? För att få svar på den frågan kan vi gå till några olika källor. I ett tidigare inlägg har jag diskuterat polisanmälningarnas roll som källa. I den här artikeln tänker jag diskutera begreppet mörkertal och den källa som skapades bland annat för att råda bot på just detta problem – BRÅ:s årliga intervjuundersökning NTU.


Statistiken om polisanmälningar är detaljerad. Vi vet exakt hur många brott som har polisanmälts varje år flera decennier tillbaka. Men frågan är vilka slutsatser om brottsutvecklingen vi kan dra av detta?

Faktum är att det enda vi med säkerhet vet med utgångspunkt från polisanmälningarna är just själva antalet anmälningar. Vi vet exakt hur många polisanmälningar som har gjorts år från år. Men enbart utifrån statistiken över polisanmälningar kan vi inte med någon större säkerhet säga hur många de oanmälda brotten är. Vi vet bara att de finns. Faktum är att vi inte ens kan säga om en ökning av antalet polisanmälningar också innebär en ökning av antalet verkliga brott. Och ju längre tillbaka i tiden vi går desto större blir osäkerheten. Förändringar i lagstiftningen, benägenheten att anmäla – en rad saker gör att antalet polisanmälningar är ett grovt mått på den verkliga brottsligheten.

Misshandel och sexualbrott

Vi vet att antalet polisanmälda sexualbrott under 2007 – 2016 har varierat mellan 13 – 21 000. Och vi vet också att antalet polisanmälda fall av misshandel under samma tidsperiod har varierat mellan 82 – 90 000, dvs ungefär fyra gånger fler anmälda fall av misshandel än sexualbrott. Men nu är det dags att försöka ringa in antalet brott i dessa två kategorier som ligger utanför polisanmälningarna.

Vi ska gå på spaning efter mörkertalet.

I många år har det funnits bedömningar, uppskattningar och mer eller mindre kvalificerade gissningar om hur stort mörkertalet är. Men det var först 2005 som BRÅ fick i uppdrag av regeringen att starta en ny sorts undersökning för att med större precision få en uppfattning om mörkertalet. Sedan dess har BRÅ varje år levererat resultaten från det som heter Nationella Trygghetsundersökningen (NTU). Den senaste undersökningen från NTU som publicerades tidigare i år gäller 2016. (BRÅ 2018:1)

I NTU får ett statistiskt urval på ca 20 000 personer frågor om brott, både om de själva har utsatts, men också om deras tillit till rättssystemet och deras oro över brottsutvecklingen. Ett av syftena med NTU är just att ringa in mörkertalet eller som BRÅ formulerar det: ”Med hjälp av undersökningen kan man studera brottsutvecklingen utan att vara beroende av att brotten anmäls till Polisen.” (NB: I den undersökning som publiceras senare i januari i år har urvalet utökats väsentligt gentemot tidigare år).

Denna intervjustudie är det enda vi har för att försöka beskriva den del av brottsligheten som aldrig når rättssystemet. Låt oss nu titta på de två typer av brott som vi har fokuserat på – misshandel och sexualbrott. Vi såg att antalet polisanmälningar av misshandel är ungefär fyra gånger fler än antalet polisanmälda sexualbrott. Men vad säger NTU om mörkertalet för dessa två brott?

Det visar sig nu att mörkertalet för båda enligt NTU är mycket högt. Särskilt gäller detta sexualbrott men även misshandel.

Antalet polisanmälda fall av misshandel mellan 2007 och 2016 varierade mellan 82 – 90 000 årligen. Men enligt NTU:s siffror rör det sig i själva verket om ända upp till 711 000 fall av misshandel på ett år (2016). I genomsnitt ligger mörkertalet för misshandel på 80 % – fyra av fem fall av misshandel sker utan att rättsväsendet får kännedom om det.

Detta är förstås en mycket hög siffra. Men när det gäller sexualbrott är mörkertalet ännu högre. Antalet polisanmälda sexualbrott mellan 2007 och 2016 varierade mellan 13 – 21 000 årligen. Men dessa polisanmälningar är bara toppen på ett isberg. Enligt NTU: siffror var mörkertalet i genomsnitt hela 94 %! Det skulle innebära att 19 av 20 sexualbrott aldrig har polisanmälts.

Enskilda år är siffrorna astronomiska. Särskilt år 2016 står ut i båda brottskategorierna – enligt NTU skedde det året 654 000 sexualbrott men bara 21 000 polisanmäldes (3 %). Antalet fall av misshandel var ännu högre – 711 000 – medan antalet misshandelsfall som polisanmäldes var cirka 89 000 (12 %).

Vad är NTU?

Vi ska nu titta närmare på dessa siffror och se om det finns ytterligare information som kan fördjupa vår kunskap om mörkertalet. Låt oss titta närmare på själva undersökningen – vad är Nationella Trygghetsundersökningen för typ av källa?

Till att börja med kan vi konstatera att NTU är en urvalsundersökning. Alla urvalsundersökningar brottas med två grundläggande problem. För det första finns en risk för slumpmässiga mätfel. Här är storleken på urvalet den viktigaste faktorn. Ju fler personer som tillfrågas, desto mindre är risken. För det andra finns en risk för systematiska mätfel. Dessa mätfel minskar inte genom att vi ökar storleken på urvalet och kan bland annat orsakas av systematiska bortfall, intervjuareffekter och ledande frågeformuleringar.

Ett ord som brukat användas för att beteckna ett systematiskt mätfel är bias och utgör i stora kvantitativa undersökningar vanligtvis ett större problem än slumpmässiga mätfel. Slumpmässiga mätfel kan hanteras med hjälp av statistiska hjälpmedel men problemet med systematiska mätfel kan inte lösas genom att använda ett större urval.

Ett statistiskt urval på 20 000 personer får i NTU varje år frågor om en rad saker som rör deras erfarenheter av brott. Det är ett stort urval personer, men bortfallet har ökat under de drygt tio år som undersökningen har genomförts. Inledningsvis var bortfallet drygt 20 %, idag är det närmare 40 %. Dvs siffrorna för 2016 baserar sig på svar från ca 12 000 personer. I de tekniska rapporter som finns som bilagor till undersökningarna finns också resonemang kring ett visst systematiskt bortfall som rör unga och människor med utländsk bakgrund.

När det gäller antalet personer som svarar ja på frågorna om de har utsatts för misshandel eller sexualbrott (det rör sig om mellan 0,7 – 2,9 %) och därefter får följdfrågor kring detta så är vi nere i ett fåtal hundra personer. Allt detta bör man känna till när man använder sig av NTU:s data.

Finns det då något sätt för oss att på ett objektivt sätt kontrollera uppgifterna i NTU? När det gäller intervjupersonernas svar på frågor som rör deras egna erfarenheter av att vara utsatta för brott så är det naturligtvis svårt. Poängen är ju här bland annat att fånga mörkertalet, att hitta de händelser som inte har anmälts till polisen. Men i frågeformuläret finns samtidigt några frågor som rör fakta som går att kontrollera på ett oberoende och objektivt sätt. Det handlar om polisanmälningar.

Objektiv kontroll – polisanmälningar

De som svarar ”ja” på frågor om de har utsatts för ett specifikt brott som exempelvis misshandel och sexualbrott får följdfrågor kring detta, bl a om det som de utsatts för har polisanmälts. Med utgångspunkt från dessa svar kan vi nu jämföra hur många fall av misshandel och sexualbrott som uppges ha blivit polisanmälda med hur många sådana händelser som faktisk har blivit det. Vi jämför helt enkelt svaren i NTU med kriminalstatistikens uppgifter över polisanmälda brott.

Här är siffrorna från NTU:

Vilket ger följande tabeller för just misshandel och sexualbrott:Och nu kan vi jämföra dessa uppgifter från NTU om antal polisanmälningar som intervjupersonerna uppger att de har gjort, med det antal polisanmälningar som rent objektivt gjordes under dessa år:

 

Och det är nu vi upptäcker något. Skillnaden är nämligen stor – vissa år mycket stor – mellan det antal händelser som i NTU uppges vara polisanmälda och det faktiska antalet polisanmälningar för just dessa brott.

Här är en genomgång av den systematiska skillnaden mellan dessa siffror – där statistiken över anmälda brott kan fungera som en sorts objektiv kontroll av de uppgifter som finns i NTU. Vi ser här mycket tydligt den stora diskrepansen mellan de uppgifter som framkommer i intervjuerna och de uppgifter som finns i statistiken över anmälda brott.

Här finns alltså något som gör att NTU landar i systematiskt betydligt högre siffror än den officiella statistiken.


Summering:

Det vi ser är en systematisk och avgörande skillnad när det gäller uppgifter i NTU som kan kontrolleras gentemot objektiva källor. NTU visar systematiskt fel i redovisningen av både de polisanmälda misshandelsfallen och de polisanmälda sexualbrotten. Och det är ingen liten skillnad. En halv miljon misshandelsfall som enligt NTU har polisanmälts under åren 2007 – 2016 har aldrig polisanmälts. Enligt NTU var antalet sexualbrott som polisanmäldes dubbelt så många som verkligen polisanmäldes – 180 000 fler händelser än i verkligheten. Särskilt år 2016 står ut med mycket avvikande siffror.

Det handlar om en systematisk avvikelse när det gäller sexualbrott på över 100 %, och 60 % när det gäller misshandel. Och det är ingen oviktig uppgift som är fel. Ett av syftena med NTU är ju att försöka mäta mörkertalet och mörkertalet blir betydligt lägre om man jämför antalet händelser med NTU:s egna siffror på polisanmälningar. Jämför man NTU:s antal händelser med det verkliga antalet polisanmälningar så blir mörkertalet kraftigt mycket högre.

Vad kan vara förklaringen till dessa systematiska fel i NTU? Till att börja med kan vi konstatera att vi har att göra med en allvarlig felkälla som konsekvent ger för höga siffror. Kriminalstatistiken över antalet polisanmälda brott fungerar här som en objektiv kontroll.

”Att utifrån dessa data tala om ökningar och minskningar av vissa kategorier av brott ter sig olämpligt – för att uttrycka det milt.”

Orsaken kan röra sig om statistiska fel som har att göra med urval – representativitet och bortfall. Andelen personer som svarar ja på den inledande frågan om misshandel och sexualbrott är under dessa år mellan 0,7 och 2,9 %. I faktiska antal rör det sig om mellan drygt 100 och 500 personer. Detta bör i sig innebära att alla uppgifter som härrör från just dessa delar måste kringgärdas med yttersta försiktighet. Att utifrån dessa data tala om ökningar och minskningar av vissa kategorier av brott ter sig olämpligt – för att uttrycka det milt.

Men felkällan kan också ha att göra med själva metoden.

NTU bygger på att intervjuaren från BRÅ ringer upp en av de utvalda personerna som får svara på ett relativt litet antal frågor. Hela intervjun brukar ta mellan 10 – 12 minuter. Ibland kallas denna metod för ”självrapportering”. Och den förutsätter förstås att intervjupersonerna inte systematiskt ljuger, förstorar eller döljer något. Gör de det, så faller hela undersökningen samman. Det finns naturligtvis ingen anledning att i princip misstänka dessa personer för att ljuga och hitta på – men just därför att ett litet fåtal personers uppgifter ska extrapoleras till hela befolkningen så finns det även av detta skäl stor anledning att iaktta försiktighet. Särskilt gäller detta alla försök att använda dessa resultat från NTU i en kvantitativ mätning av brottsutvecklingen.

I sina årliga redovisningar av resultaten från NTU återkommer forskarna vid BRÅ ofta till att ”resultaten bör tolkas med stor försiktighet”. Att detta sällan efterlevs av de som använder NTU i den politiska debatten kan knappast BRÅ lastas för. Ovanstående information understryker hur viktig denna uppmaning är.

Vad kan vi då säga om mörkertalet? Tyvärr förefaller inte NTU vara den källa som vi kanske hade kunnat hoppas. Vi vet att det finns ett mörkertal – men hur stort? Det är fortfarande ovisst.

Källor:

NTU 2018:1

BRÅ: Kriminalstatistik över anmälda brott

Myter om brottsligheten (del 3): Dramatisk ökning av ”olovlig ID-användning”

Brott mot person är den typ av brottslighet som ökat mest de senaste 10 åren. Men den stora ökningen inom denna kategori står varken misshandel eller sexualbrott för. Den brottslighet som har ökat allra mest är ”olovlig ID-användning”.


Först och främst så hoppas jag att det nu kan anses klarlagt att den polisanmälda brottsligheten varken har ökat eller minskat de senaste tio åren. Och att vi nu kan gå vidare med denna visshet i bagaget. Nota bene – detta är inte ”mina fakta” och detta är inte en del av nån sorts agenda. Dessa siffror ÄR fakta och ingen kan komma runt dem. Den polisanmälda brottsligheten har varken ökat eller minskat de senaste tio åren.

En del personer har kommenterat att brott enligt Brottsbalkens kapitel 3 – 7 – det som kallas Brott mot person – faktiskt har ökat de senaste tio åren. Och så är det. Jag tänkte i detta inlägg reda ut vad det är som har ökat.

Eftersom vi nu dessutom vet att brott som sexualbrott och skjutvapenvåld inte utgör någon större del av brottsligheten så är det ju intressant att se vilken typ av brott som gör att just kategorin Brott mot person har ökat.

Kategorin Brott mot person är ungefär en femtedel av all brottslighet i Sverige. Brottsbalkens kapitel 3 – 7 kännetecknas just av att brotten där är riktade mot en annan människa.

Kapitel 3 är Brott mot liv och hälsa och där är misshandel den totalt dominerande. 95% av alla fall är just misshandel. Brotten i kapitel 3 har minskat – särskilt misshandelsfallen som uppvisar en tydlig minskning från 917 till 837.

Ökningen finner vi istället i nästa kategori, Kapitel 4, Brott mot frihet och frid. Det är den största underavdelningen med hälften av alla Brott mot person och det är även den som har ökat mest. Det är också i denna kategori vi hittar förklaringen till ökningen.

Det handlar om Olovlig ID-användning som infördes i Brottsbalken så sent som 1 juli 2016. Av den totala ökningen av Brott mot person är dessa brottsfall två tredjedelar.

Även antalet sexualbrott har ökat men utgör ingen större del av ökningen i Brott mot Person. Andelen av ökningen är ungefär 15 %. Vi kan samtidigt se att sexualbrottens andel av den totala brottsligheten inte heller efter denna ökning är någon stor kategori brott – 1,5%.

Vi kan samtidigt se att misshandelsfallen har minskat med mer än sexualbrottens ökning – misshandeln har minskat med 80 medan sexualbrotten har ökat med 63. Och vi vet också att förändringar i lagstiftningen sannolikt har bidragit till denna ökning.

Så när folk påstår att ökningen av Brott mot person signalerar en kraftig ökning av våld så är detta alltså inte sant. Misshandeln har minskat och sexualbrotten har ökat – men det som verkligen har ökat är olovlig ID-användning. Nog så otrevligt att bli utsatt för – men knappast särskilt våldsamt.

Jag ska återkomma till detta med den ökning som blir resultatet när nya lagar införs som kriminaliserar handlingar som tidigare inte var straffbara.

Alltmer ovanligt med våldtäkter utomhus

Polisanmälda våldtäkter har ökat med 26 procent på tio år.
Hela ökningen är våldtäkter inomhus. Den typiska överfallsvåldtäkten – där en för offret obekant person är förövare – sker just utomhus. Och vi kan därför med utgångspunkt från kriminalstatistiken säga att ökningen av polisanmälda våldtäkter inte handlar om överfallsvåldtäkter. 


Det finns folk som säger att de tycker att det där med sexualbrott är ett stort samhällsproblem.

Men som plötsligt börjar humma och skruva på sig när förövaren är någon de känner.

Det bisarra försvaret för Jean-Claude Arnault är i det avseendet inget undantag. Den stora skillnaden är att hans vänner har tillgång till media.

Men mönstret känns igen. ”Inte kan väl han?”

Det finns en gammal god journalistisk regel att en misstänkt person inte ska namnges innan en dom har fallit. I denna regel ingår också att man inte ska gå in och ifrågasätta domen när den väl har fallit – inte påstå att en dömd person egentligen är oskyldig och inte heller att någon som har friats egentligen är skyldig.

Givetvis finns det undantag.

Efter noggrann granskning har rättsövergrepp kunnat avslöjas och dömda personer har fått resning i Högsta Domstolen. Men att slentrianmässigt utan någon som helst grund bara gå ut och säga ”jag tror att den där domen är fel”, är förkastligt. Det är den cirkusen som nu pågår kring Arnault.

Ett annat och egentligen större problem med samhällsdebatten om sexualbrott är alla dessa som ständigt gapar om våldtäkter – men bara om de kan få det till att handla om utlänningar.

Jag har skrivit detta förut:

Den som bara bryr sig om våldtäktsoffer när förövaren är utlänning saknar all trovärdighet.

Vi som tycker att alla våldtäkter är lika fel, och som vill ha nolltolerans mot alla former av sexualbrott vi kämpar på.
Vi finns på kvinnojourer och i grupper som #allavi.
Vi är ett oräkneligt antal kvinnor som ger stöd och kärlek till alla som har blivit utsatta. ALLA. Oavsett vem som är förövare, svensk eller utlänning, känd eller okänd.

Ibland syns kampen ojämn, den offentliga debatten är alldeles för ofta så ytlig och dum att man tar sig för pannan. Då och då kommer politiska utspel baserade på inget mer än ett blött pekfinger upp i luften.

Sen lever vi ju alla med den där vulgärbilden av hur en typisk våldtäkt ser ut.

Nej, det handlar inte om nån som hoppar fram ur en buske en mörk natt.

Överfallsvåldtäkter är ytterst ovanliga.

De allra flesta våldtäkter sker inomhus och offret känner sin förövare. Alldeles för ofta är det en pojkvän, make eller före detta. Alldeles för ofta är det en ”god vän” eller bekant som kvinnan trodde sig kunna lita på.

Men vad kan vi då veta om våldtäkter och andra sexualbrott? Jag har en längre tid plockat fram de siffror som finns i offentliga arkiv som är relevanta för olika typer av våld. Det finns i huvudsak tre källor:

1. Socialstyrelsens statistik över människor som fått vård,
2. Kriminalstatistiken över alla polisanmälda brott och
3. BRÅ:s intervjuundersökning NTU baserad på ett urval av befolkningen.

Socialstyrelsen är en värdefull källa när det gäller att beskriva våldsutvecklingen – om vi håller oss till det fysiska våldet. Men som bekant är sexualbrott inte alltid förknippat med fysiskt våld. Därför är Socialstyrelsens statistik inte till någon större hjälp i det här sammanhanget.

Jag har därför tittat närmare på kriminalstatistiken över polisanmälda våldtäkter mot kvinnor.

När det gäller de polisanmälda misshandelsbrotten så finns statistiken uppdelad mellan inomhus/utomhus och bekant/obekant förövare. Tyvärr finns inte uppdelningen mellan bekanta och obekanta förövare när det gäller våldtäkt. Att införa denna särredovisning i statistiken kring sexualbrott skulle vara mycket värdefullt.

Men här finns en uppdelning mellan inomhus och utomhus. Och i någon mån kan vi av detta ändå dra vissa preliminära slutsatser om hur många förövare som är okända för offret. Givetvis förekommer det att en förövare som offret är bekant med våldtar utomhus, men det är mindre sannolikt att en helt obekant förövare våldtar inomhus. Vid våldtäkter inomhus är förövaren i normalfallet en man som kvinnan är bekant med. Det finns visserligen exempel genom kriminalhistorien där serievåldtäktsmän har specialiserat sig på att bryta sig in hos sina offer. Den s k ”Södermannen” John Svalstedts metod var att på natten klättra in igenom öppna fönster i okända kvinnors hem och våldta dem.

Men detta är mycket ovanligt.

Våldtäkter inomhus – förövaren är bekant.

Våldtäkter utomhus – förövaren är bekant eller obekant.

Det är därför intressant att titta närmare på hur det ser ut när det gäller antalet våldtäkter inomhus och utomhus.

Och här upptäcker vi något intressant.

Antalet polisanmälda våldtäkter har ökat med 26 % de senaste tio åren. Hela ökningen handlar om våldtäkter inomhus.

Våldtäkter som sker utomhus har samtidigt minskat. Vi kan dra följande slutsatser:

1. ökningen på 26 % de senaste tio åren är helt och hållet våldtäkter inomhus – sannolikt i de allra flesta fall med förövare som kvinnan är bekant med.

2. Den typiska överfallsvåldtäkten – där en för offret obekant person är förövare – sker just utomhus – våldtäkter utomhus är en mycket liten och allt mindre del av alla våldtäkter.

3. med utgångspunkt från kriminalstatistiken kan vi därför säga att ökningen av polisanmälda våldtäkter inte handlar om överfallsvåldtäkter. 

I grafen anger jag hur många fullbordade våldtäkter mot flickor och kvinnor som polisanmäldes åren 2008 – 2017 per 100 000 invånare.

Här kan man se att andelen polisanmälda våldtäkter som sker utomhus minskade från drygt 17 procent 2008 till drygt 13 procent 2017.

Och trenden är nedåtgående.

OBS: jag vill understryka två saker.

1. Naturligtvis finns det ett mörkertal när det gäller våldtäkter – långt ifrån alla våldtäkter polisanmäls. Tyvärr har vi idag inget säkert sätt att närmare bestämma hur stort mörkertalet är. BRÅ:s årliga intervjuundersökning NTU, baserat på ett urval personer, är ett försök i den riktningen men lider av allvarliga mätfel, vilket jag har skrivit om tidigare på bloggen – ”På spaning efter mörkertalet”.

2. Grafen är baserad enbart på statistiken om polisanmälda våldtäkter mot kvinnor. Även män kan vara offer även om deras andel är liten. I 5 procent av alla polisanmälningar om fullbordade våldtäkter 2008 var offret en pojke eller man och 2017 var den siffran 8 procent. Även här handlar det framför allt om en ökning av våldtäkter inomhus.

Våldet mot unga har minskat med en tredjedel på tio år

Statistik från Socialstyrelsen visar att våldet mot unga har minskat kraftigt på tio år. Den största minskningen rör unga män, men även våldet mot unga kvinnor minskar.


Häromdagen fick jag en fråga om varför jag bara verkar bry mig om unga män som utsätts för våld. Hur ser det ut när det gäller kvinnor?

Därför bestämde jag mig för att göra en mer heltäckande granskning av vad de officiella siffrorna säger. Följande material är hämtat från Socialstyrelsens Statistikdatabas och rör antalet patienter som fått vård för skador efter ”Övergrepp av annan person” (X85 – Y09).

De bifogade graferna och tabellerna hoppas jag ska ge en tydlig uppfattning om en anmärkningsvärd utveckling.

Det råder ingen tvekan – tittar vi på alla åldrar och båda könen så har det skett en minskning den senaste tioårsperioden. Från 14 748 personer år 2008 till 12 264 år 2017.

Detta är det faktiska antalet, vilket innebär att om vi tar hänsyn till befolkningsutvecklingen så är minskningen 24 % – eller en fjärdedel på tio år.

Anledningen till att jag gång på gång har skrivit om just våldet mot unga män är att det är den enskilt största gruppen av alla som utsätts för våld. Och som jag har återkommit till vid flera tillfällen så visar siffrorna att just våldet mot unga män har minskat mycket kraftigt de senaste tio åren. Med hänsyn taget till befolkningsantalet så rör det sig om en minskning på över 40 %.

Men hur ser det ut i andra grupper? Har det minskat även där och i så fall med hur mycket?

Till att börja med kan vi konstatera att minskningen inte är lika stor i andra grupper. Men antalet våldsutsatta unga kvinnor har också minskat. Räknat per capita handlar det om 12 procent. Detta innebär att våldet mot alla unga mellan 15 och 24 har minskat med en tredjedel på tio år.

Totalsiffran för alla åldrar och båda könen har alltså gått ner tydligt – men bland unga män har våldet minskat dramatiskt. Här upptäckte jag något mycket intressant. Hela 88 % av minskningen stod män mellan 15 och 30 för.

82 % av minskningen var unga män mellan 15 och 24.

Det är alltså helt klart att det är väldigt mycket färre unga i Sverige som utsätts för våld idag än för tio år sedan. Och särskilt gäller detta de unga männen. Eftersom vi samtidigt vet att det i första hand är män som använder våld, så innebär detta i förlängningen att antalet våldsutövare också har minskat.

Den stora frågan är naturligtvis vad detta kan bero på. Att alkoholkonsumtionen har minskat bland ungdomar har säkert bidragit. De senaste tio åren har tonåringars drickande i Sverige halverats – den kraftigaste minskningen står tonårspojkarna för.

ALLA 15-24 till motargument

Men alldeles oavsett vad en närmare analys kan komma fram till när det gäller orsaker – först och främst bör vi inse att det kraftigt minskade våldet bland unga män är sensationellt i sig. Dessa siffror borde uppmärksammas mycket mer än vad som nu sker.

Jag tänker fortsätta att påpeka detta. Igen och igen.

Våldet mot unga har minskat med en tredjedel på tio år.

När fakta talar ett så tydligt språk så måste vi lyssna.

GAPFs och Sara Mohammads bisarra fokus på ”muslimsk” hederskultur

Sara Mohammad och GAPF ägnar oportionerligt mycket arbete åt att bekämpa ”muslimskt” hedersförtryck. Om man tittar på rörelsens arbete hörs nästan aldrig något om hedersförtryck i andra religioners namn. Jag har tittat på hur exakt det gestaltar sig i deras arbete.


I en artikel skrev vi i Motargument att Sara Mohammad och riksföreningen GAPF (tidigare Glöm Aldrig Pela och Fadime) kopplar ihop hedersvåld och islam. Vi visade att retoriken kollektivt skuldbelägger och svartmålar islam och muslimer och  – ännu allvarligare – riskerar att det förebyggande arbetet missar de grupper som är mest utsatta för hedersvåld.

Att Sara Mohammad ena stunden generaliserar om slöjan som ”förtryckande” för att i andra stunden kampanja mot saudiska halshuggningar är inte oproblematiskt.

Om man studerar intervjuer, artiklar, debattinlägg, föredrag, tweets och Facebookpostningar som Sara Mohammad och GAPF gör ser man tydligt hur ensidigt rörelsen utmålar ”islam” som problemet.

Statistik

Om man tittar på GAPF:s tweets från 27 juni 2017 till den 2 december 2018 hittar man 144 tweets som handlar om sådant hon anser vara hederskultur med islamska förtecken. 4 tweets handlar om hinduisk hederskultur. En (1!) tweet innehåller både en judestjärna och ett kristet kors på en bild, tillsammans med en muslimsk halvmåne, och får anses handla om kristen och judisk hederskultur.

Jag undersöker sådana tweets som direkt med ord eller bildval kan kopplas till islam. Det är en blandning av allt från kampanjer mot slöjan till tweets om islamister och artiklar om övergrepp i Iran och Saudiarabien. Alltså samma blandning mellan riktiga övergrepp och attacker på religiösa symboler och attribut som kännetecknar hennes arbete i stort.

Metoden är väldigt oprecis. De tweets som görs där man inte kan identifiera någon religion som nämns innehåller oftast en länk till en artikel eller liknande som handlar om islam som problem.

is
Skärmdump från Twitter.

Artiklar och föredrag

Jag lyssnade på 8 föredrag och läste 20 debattartiklar och såg eller läste 6 intervjuer. Slumpmässigt utvalda. Det var samma mönster där. Islamska övergrepp och islamsk religion nämndes 787 gånger. Kristna övergrepp nämndes sju gånger (!), varav fyra i en artikel (kristen och jul, källa).  Hinduiska övergrepp nämndes tre gånger och judiska sex gånger.

Ofta nämndes de med våldsamma överdrifter. Ett exempel kan nämnas. En av artiklarna i min undersökning är från Expressen 2010. Den efterlyser burkaförbud och gör det genom att prata om burka och slöja som om det var samma sak. (Det ena är heltäckande klädsel, det andra är en huvudduk.) Sen jämförs båda med nazisymboler: ”Innebörden av religionsfriheten får inte inskränka på kvinnors rättigheter. Vi har yttrandefrihet i väst, men vi får till exempel inte bära nazistsymboler på offentliga platser. Varför ska vi tillåta en symbol som kränker halva världens befolkning? ”

Problemet med detta fokus på islamska problem, påhittade lika väl som reella, är att man osynliggör de andra offren och sätter likhetstecken mellan muslim och förtryck, samt förtryckare.

Fakta

Fakta motsäger detta ensidiga fokus på islam.

Mohammads ensidiga fokus på muslimsk hederskultur motsägs av nationell kartläggning gjord 2017/2018. Kartläggningen har gjorts av Örebro universitet på uppdrag av landets tre storstäder, Stockholm, Göteborg och Malmö, och publicerades i november 2018.

Kartläggningen har gjorts bland niondeklassare i de tre städerna. Kartläggningen har undersökt hur många som lever med hedersförtryck i form av någon av två olika hedersnormer. Oskuldsnormen, det vill säga kontroll av ens sexualitet, och våldsnormen, det vill säga hot om kollektivt/familjemässigt sanktionerat våld.

Den studien visar att våldsnormen är starkast i familjer utan uttalad religiös tro. Sen är det ett lika stort problem i kristna och muslimska familjer. Totalt lever mellan 7-9 % barn i de tre storstäderna under våldsnormen.

Däremot är oskuldsnormen starkare kopplad till muslimsk tro än till annan religiös tro i de tre storstäderna. 10-20 % av eleverna lever med oskuldsnormen. Och runt 70 % av fallen är kopplade till muslimsk tro och runt 20-25 % till kristen tro.

Men det bör nämnas att i kontrollgruppen, med barn som lever utan hedersförtryck finns även en stor andel muslimer. Ungefär lika stor som andelen muslimska barn i städerna i skolorna. Det går alltså alldeles bra att vara muslim och inte hedersförtryckas.

Göteborg

Tabell 7c Göteborg

Källa: ”Det hedersrelaterade våldets och förtryckets uttryck och samhällets utmaningar” 2017-2018). Länken går till rapporten för Göteborg, del III.

Stockholm

Tabell 7c Stockholm

Källa: ”Det hedersrelaterade våldets och förtryckets uttryck och samhällets utmaningar” (2017-2018). Länken går till rapporten för Stockholm, del III.

Malmö

Tabell 7c Malmö rubrikrad

Tabell 7c Malmö siffror

Källa: ”Det hedersrelaterade våldets och förtryckets uttryck och samhällets utmaningar” (2017-2018). Länken går till rapporten för Malmö, del III.

Det vi brukar kalla hedersvåld kan alltså inte kopplas till just islam, utan är åtminstone i storstäderna lika starkt eller starkare kopplat till kristendom eller ingen religion alls.

Däremot är oskuldsnormen starkare kopplad till muslimsk tro än till annan religiös tro i de tre storstäderna, som framgår av tabellerna ovan. Mellan 10 och 20 % av eleverna lever under oskuldsnormen. I ca 56-84 % av fallen är det kopplat till muslimsk tro. I 11-37 % av fallen är det kopplat till kristen tro.

Det bör nämnas att i kontrollgruppen, med barn som lever utan hedersförtryck finns även en stor andel muslimer. Det går alltså bra komma från en muslimsk familj  och inte hedersförtryckas. Men det framgår inte om man studerar det GAPF och Sara Mohammad säger och gör. På dem verkar det snarare som om islam är problemet, och det enda problemet.

Den kraftiga ökningen av sexualbrott mot barn

Antalet polisanmälda sexualbrott ökar. Det är dock andra brott än våldtäkter som ökar. Den stora ökningen av sexualbrott rör sexualbrott mot barn.


All vetenskap är resultatet av en fråga. Man undrar över något och så gör man vad man kan för att få ett svar. Att utgå från att man redan har svaret är en bakvänd inställning. Då letar man källor för att bekräfta det man redan anser sig veta. Vad detta än kan kallas så är det inte en vetenskaplig attityd. Jag har sedan några år intresserat mig för våldsutvecklingen i Sverige.

Ökar våldet? Minskar det? Och hur ser våldet ut? Vilka är förövare och vilka är offer?

Mina frågor inleddes på allvar när jag upptäckte att det spreds helt absurda påståenden om det dödliga våldet, men snart kom jag att intressera mig också för statistik om det våld som inte leder till döden. Frågan om våldet har blivit en central politisk fråga i Sverige. SD påstår utan tvekan att våldet har ökat dramatiskt och blir sällan ifrågasatta. Ibland kritiseras SD:s påståenden som om det handlade om en åsikt. Men det är inte en åsikt. Vi måste se efter. Hur ser verkligheten ut? Vad vet vi och vad kan vi belägga?

I grunden finns tre olika källor för påståenden om våldsutvecklingen:

1. Polisanmälningar och rättssystemet i övrigt.

2. BRÅ:s årliga intervjuundersökning om trygghet (NTU).

3. Socialstyrelsens patientregister och övrig statistik om vården. Jag tänkte gå igenom vad dessa tre källor kan berätta om våldsutvecklingen. Jag börjar med polisanmälningarna. När jag går in i siffrorna är det en sak som slår mig extra hårt – den kraftiga ökningen av det polisanmälda sexuella våldet mot barn.

Men låt mig ta det från början. Detta vet vi om polisanmälningar av misshandel och sexualbrott:

Sen 2008 har anmälningarna om misshandel minskat och anmälningarna om sexualbrott har ökat. Till att börja med är det viktigt att påpeka att misshandel är ett betydligt vanligare brott än sexualbrott – antalet anmälningar har under åren 2008 till 2017 varierat mellan 947 och 837 per 100 000. Sexualbrotten är ungefär en fjärdedel av detta – mellan 159 och 233 under samma period. Medan de polisanmälda fallen av misshandel har minskat med 12 % från den högsta nivån 2011 så har anmälningarna om sexualbrott ökat med ca 46% sedan 2008. Om man summerar dessa två typer av polisanmälda våldsbrott så har det totalt minskat något från 1 076 till 1 070 per 100 000.

Vi kan alltså summera:

Enligt kriminalstatistiken (polisanmälningarna) så minskar våldet. Låt oss nu titta närmare på några saker. De polisanmälda sexualbrotten har ökat – men vilka sexualbrott är det som har ökat mest? Vi kan nu se att den största delen av ökningen inte handlar om våldtäkter. Den avgörande delen av denna ökning handlar om andra typer av sexualbrott.

Kategorin sexuella ofredanden har ökat från 66 till 100 per 100 000 (52 %). Och sexuella ofredanden fortsätter att vara den största kategorin med 43 % av allt sexuellt våld. Anmälningarna om våldtäkter har under dessa tio år ökat från 59 till 73 per 100 000 (24 %) men som andel av sexualbrotten har de minskat från 37 % till 32 %. Sedan tidigare vet vi att det stora mörkertalet när det gäller sexualbrott framför allt har handlat om ”lindrigare” former av sexuellt våld än våldtäkter.

Möjligen är denna relativt större ökning av sexuella ofredanden ett tecken på en ökad benägenhet att anmäla. Men nu kommer vi till det som jag anser vara den stora nyheten. Den verkligt stora ökningen finner vi bland polisanmälda sexualbrott mot barn. De senaste tio åren har dessa ökat från 543 år 2008 till 3 317 år 2017. En ökning på 510 % på tio år. Som andel av sexualbrotten handlar det om en ökning från 4% till 17%.

Låt mig exemplifiera vad detta handlar om. Det handlar om sexuella övergrepp på barn, om barnpornografi, om att köpa sexuella handlingar av barn och om att utnyttja barn för sexuell posering. Det handlar om 2 774 fler anmälningar 2017 jämför med 2008. 3 317 barn år 2017. Sexuellt våld. Låt mig till sist bara klarlägga följande. Min ambition är och har alltid varit att så noggrant och korrekt som möjligt redovisa vad offentliga register kan berätta om våldsutvecklingen.

Jag är inte intresserad av att gå i polemik med folk som redan anser sig veta hur verkligheten ser ut, utan att ha kollat först. Jag ska återkomma till de andra två källorna, NTU och Socialstyrelsen.

Men här och nu vill jag bara upprepa följande:

Den verkligt stora ökningen av det sexuella våldet är det som riktar sig mot barn. Detta borde vi prata om.

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 1)

Samhällsnytt ställer i en krönika upp 26 påståenden som ska fungera som argument för att vårt land skulle befinna sig vid avgrundens rand. De 26 påståendena består mestadels av lögner och halvsanningar.


Det retoriska greppet i krönikan ”Den politiska skrattspegeln”, signerad Rolf Malm den 31 oktober, förtjänar en alldeles egen artikel, så vi kommer inte att närmare gå in på det. Vi vill istället fokusera på de påståenden som Malm ställer upp och belägga dem med korrekt fakta. I krönikan finner vi såväl lögner som halvsanningar. Vi finner också en del som stämmer överens med verkligheten.

Vi kommer här och nu att punkta upp Malms påståenden och bena ut dem med korrekt fakta. Here goes:

PÅSTÅENDE: ”Hur kan en stor del av svenska folket annars acceptera att antalet våldtäkter de senaste åren ökat med 600 %!”

FALSKT. Det har cirkulerat siffror om 700 %. Under de senaste tio åren har våldtäktsanmälningarna ökat från 59 till 73 per 100 000 på tio år – vilket ger 24 %. (Källa: BRÅ)


PÅSTÅENDE: ”250 000 kvinnor lever under hedersförtryck här i detta påstått sekulariserade land med sin feministiska regering.”

DELVIS SANT. Hedersförtryck drabbar såväl pojkar som flickor,  kvinnor som män. Särskilt utsatta är hbtq-personer och funktionsnedsatta. Det finns ingen officiell statistik att tillgå vad gäller hedersförtryck. 2011 gjordes en bedömning i en statlig utredning att antalet människor som lever under hedersförtryck i Sverige. Enligt en bedömning av Astrid Schlytter, docent i rättssociologi, ligger denna siffra idag på ungefär 240 000. I denna siffra räknar man inte in unga med en eller ingen utlandsfödd förälder, och inte heller hedersförtryckta i kristna svenska församlingar eller vuxna. (Källa: SvD)


PÅSTÅENDE: ”Det byggs moskéer på snart sagt varje ort så att landet blir en avspegling av den brutala, kvinnoförtryckande arabvärlden.”

FALSKT. Enligt SCB:s rapport publicerad 2017-06-19, med statistik från år 2015, fanns cirka 2 000 tätorter i Sverige. År 2015 bodde 87 % av Sveriges befolkning i en tätort.

SCB definierar en ”tätort” som en ort med minst 200 invånare. Till tätorter räknas såväl våra storstäder som mindre orter. (Källa: SCB)

Det byggs inte och har inte byggts 2 000 moskéer i alla eller nästan alla tätorter i Sverige.

För övrigt kan nämnas att det enligt Sveriges Radios ekoredaktion fanns det år 2005 ungefär 120 så kallade ”källarmoskéer” i Sverige. En källarmoské är en befintlig lokal som modifierats och används som moské, alltså inte en moské som byggs för att fungera som moské. De ska inte räknas in i Malms påstående. (Källa: SR)


PÅSTÅENDE: ”Eller att antalet bilbränder har ökat med 75 %.”

FALSKT. 2008 låg antalet insatser vid avsiktliga bilbränder 1 008. 10 år senare, 2017, låg siffran på 1 457. Det innebär en ökning på 45 %. Men om man kikar på antalet insatser per 1 000 invånare är siffrorna 0,11 för 2008 och 0,14 för 2017. (Källa: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB)


PÅSTÅENDE: ”Över 500 000 står i bostadskön i Stockholm och oräkneliga i övriga Sverige.”

SANT. Vid årsskiftet 2017/18 stod 596 171 personer i bostadskö i Stockholm. (Källa: Bostadsförmedlingen) Som jämförelse stod 218 200 personer vid årsskiftet 2017/18 i bostadskö i Göteborg. (Källa: Boplats)


PÅSTÅENDE: ”Vi har Europas längsta vårdköer.”

FALSKT. I ett Facebook-inlägg 23 april 2018 påstår SD att Sverige har Europas längsta vårdköer. Med vårdkö menar man i politisk debatt väntetiden inför en operation. SD har två ”belägg” för sitt påstående:

1). Den lagstadgade vårdgarantin säger att en behandling/operation ska påbörjas inom 90 dagar efter att beslut om åtgärden tagits. SD hänvisar till IHP:s undersökningar utförd av amerikanska stiftelsen Commonwealth Fund. Undersökningarna grundar sig på enkätundersökningar gjorda bland patienter i elva länder (sju i Europa inklusive Sverige) som snarare handlar om att det upplevs vara svårt att få kontakt med sjukvården på kvällar samt att det tar lång tid att få tid hos läkare eller sjuksköterska. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys hävdar att dessa rapporter inte kan användas för att belägga påståendet.

2). Timbrorapporten ”Vårdköer och väntetider” från 2 mars 2018, som påstår att Sverige, Irland och Polen har ”sämst väntetider i Europa”. Påståendet grundas på en undersökning gjord förra året av analysföretaget Health Consumer Powerhouse. Företagets styrelseordförande säger att analyserna inte kan användas för att belägga att Sverige har längst vårdköer i Europa? Han säger också att rubriken på den debattartikel på ämnet skriven av styrelseordföranden och en kollega på företaget som publicerades i Aftonbladet 25 januari 2016 är felaktig. (Källa: SvD)


PÅSTÅENDE: ”Vi har världens dyraste bensin näst Hong Kong.”

FALSKT. Hong Kong har världens dyraste bensin, där 1 liter kostar 19,33 SEK. Sverige hamnar på 21:a plats över bensinpriser i världen enligt en rapport från 5 november 2018. Då kostade 1 liter bensin 15,27 SEK. Billigast är Venezuela med 0,08 SEK per liter bensin. (Källa: Globalpetrolprices.com)


PÅSTÅENDE: ”667 skolor brann under 2017.”

SANT. 2017 brann det i 667 skolor. 64 % av dessa bränder var anlagda. 2010 var siffrorna 556 och 49 %. (Källa: MSB)


PÅSTÅENDE: ”Nu finns 230 000 fattigpensionärer.”

DELVIS SANT. Eurostat, OECD och andra använder sig av begreppet ”risk för fattigdom” för hushåll med en inkomst under 60 % av medianinkomst. Pensionsmyndigheten använder inte ordet ‘fattigdom’, utan använder begreppet ”relativ låg ekonomisk standard”. Det finns två saker att betänka här:

1). Måttet innefattar inte förmögenhet, vilket innebär att ett hushåll, trots ekonomiska tillgångar, kan räknas som ”relativ låg ekonomisk standard”.

2). Måttet påverkas av vilken boendekostnad ett hushåll har: en högre boendekostnad ger högre bostadstillägg.

2017 låg 245 000 människor (162 000 kvinnor och 83 000 män) i gruppen 65 år och äldre under gränsen för ”relativ låg ekonomisk standard”. Kvinnor, ensamstående och de äldsta inom åldersgruppen över 65 år samt utrikesfödda är de grupper som har störst risk att hamna under inkomstgränsen för ”relativ låg ekonomisk standard”. Detta beror framför allt på jämförelsevis låga inkomstgrundade pensioner samt låga boendekostnader. (Källa: Pensionsmyndigheten)


PÅSTÅENDE: ”Det sker 4 gånger fler skjutningar i Sverige jämfört med Tyskland.”

DELVIS SANT. I påståendet nämns ”skjutningar”. Att hitta statistik på det är inte möjligt. Däremot är det möjligt att finna statistik på skjutningar med dödlig utgång. År 2015 var antalet skjutningar med dödlig utgång 4 gånger fler i Sverige jämfört med Tyskland. Vid sökning på länken är det siffran för ”Gun homicide” man ska beakta. (Källa: Gunpolicy.org)

45413351_728942647472605_765099401025683456_n
Sammanställning av skjutningar med dödlig utgång i Tyskland och Sverige 2010-2015. (Källa: Gunpolicy.org)

PÅSTÅENDE: ”Våldsbrotten ökar katastrofalt.”

FALSKT. Siffror från Socialstyrelsen visar att våldet i Sverige har minskat. Detta avspeglas i hur många som erhåller vård, såväl öppen som sluten, efter våld. Den totala minskningen är på 24 % de senaste tio åren. (Källa: Socialstyrelsen)

Vad gäller utsatthet för våldsbrott ligger siffran enligt NTU någorlunda konstant. 2007 uppgav 2,9 % att de hade blivit misshandlade och 0,7% att misshandeln var allvarlig (den krävde någon form av sjukvård. Samma siffror 10 år senare (2016) var 2,7 % och 0,7 %. Uppgifterna från NTU väcker dock allvarliga frågor. (Källa: NTU)

Medan den avgörande källan från Socialstyrelsen uppger att knappt 15 000 personer fick vård efter att ha utsatts för våld 2008 och drygt 12 000 år 2017 så var det enligt NTU:s intervjusvar 93 000 som skulle ha sökt vård 2007 och 153 000 år 2016. Skillnaden är så stor att den väcker legitima frågor och kräver en särskild granskning. (Källa: NTU)


PÅSTÅENDE: ”Nu finns 200 utanförskapsområden där blåljuspersonal måste ha poliseskort.”

FALSKTFörst måste vi definiera begreppen:

1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.

2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.

3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.

2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden 2017. Antalet områden har ökat sedan senaste rapporten, vilket tros bero på att polisen har fördjupat sin kunskap genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)


PÅSTÅENDE: ”Eller att det trots den ”restriktiva invandringspolitiken” ändå kommer minst 300 000 nya invandrare de närmaste åren”

SANT. Prognosen (från 29 juli 2018) ligger på 100 000 de närmaste åren. Av dessa 100 000 är inte fullt en tredjedel asylinvandrare och deras anhöriga. Resterande är arbetskraftsinvandrare, studerande, EES-medborgare och anhöriga till dessa samt till svenskar. Observera också att en del av uppehållstillstånden för arbetskraftsinvandrare rör säsongsarbetare (bärplockare, skogsplanterare), och är alltså tidsbegränsade till några få månader. (Källa: Migrationsverket)


PÅSTÅENDE: ”Kanske upp mot 100 000 papperslösa invandrare lever laglöst och farligt i Sverige”.

FALSKT. Siffran 100 000 är möjligen hämtad från Rebecca Weidmo Uvells uträkning på den egna bloggen 2016. Uträkning är gjord på ett osammanhängande hopkok av olika uppgifter. Det går inte att finna statistik över antalet papperslösa, eftersom det inte finns registrerat. Följaktligen är siffror enbart spekulation. I betänkandet av återvändandeutredningen läser vi: ”Ett problem i det sammanhanget är det inte obetydliga antal personer som i den situationen ‘går under jorden’, det vill säga stannar kvar i landet, trots att beslutet om utvisning innebär en skyldighet att inom viss kortare tid lämna landet. Det har beräknats att mellan 20 000 och 50 000 sådana tillståndslösa personer för närvarande vistas i Sverige och berörda myndigheter gör bedömningen att den gruppen ökar”. (Källa: SOU 2017:93, sid. 63)


PÅSTÅENDE: ”Sverige kan försvaras militärt i högst en vecka.”

SANT. Det har successivt gjorts neddragningar i försvarsbudgeten. 1975 avsattes 3,1 % av BNP för försvaret. 2016 låg samma siffra på 1,0 % av BNP. Svenskt försvar är byggt för fredstid – inte för krig. (Källa: Försvarsmakten)


PÅSTÅENDE: ”Att vi inte har skyddsrum för mer än halva befolkningen.”

FALSKT. På MSB.se, dvs Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps hemsida läser vi att ”I Sverige finns cirka 65 000 skyddsrum med plats för ungefär sju miljoner människor”. Denna siffra (ca 70 % ) motsvarar långt mer än halva befolkningen. (Källa: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB)


PÅSTÅENDE: ”Eller att vår krisberedskap numera är så usel att vi bara klarar oss några dagar vid avspärrning.”

SANT. Den svenska krisberedskapen är föremål för utveckling. Det behövs ett nationellt grepp med tydligt politiskt ledarskap för att det ska skapas förutsättningar på alla nivåer i samhället. Sverige är inte rustat för krig, naturkatastrofer eller drivmedelsbrist.

Det är svårt att precisera hur Sverige skulle klara sig vad gäller livsmedelsförsörjning vid störningar. Störningens omfattning och karaktär är det avgörande. En uppskattning från Livsmedelsverket är att det inom dagligvaruhandeln och storköksgrossisterna finns mat för mellan en och två veckor. Tillgången till drivmedel, elektricitet och IT kommer vid en störning att försämras relativt snabbt. (Källa: LandLantbruk)

I försvarsberedningens rapport ska Sverige uthärda en säkerhetspolitisk kris i tre månader och individen klara sig utan stöd i en vecka. Idag ser det inte ut så. Vi lever efter devisen ”just in time”. (Källa: Försvarsdepartementet – Motståndskraft)


PÅSTÅENDE: ”Eller att Sverige har den sämsta gränskontrollen i Europa.”

FALSKT. En opublicerad EU-rapport riktar kritik mot svenska gränskontroller. Gränskontrollanterna skriver i rapporten följande:

”Brådskande åtgärder bör vidtas av myndigheterna för att ta itu med de eftersläpningar och luckor som identifierats på såväl strategiska som operativa nivåer.”

I rapporten framförs kritik mot Sveriges uppbyggnad och organisation kring hur gränskontrollerna sköts. EU-inspektörerna menar att det saknas en gemensam struktur och enlighet mellan de olika myndigheterna. Det framkommer också att Sverige på ett antal punkter bryter mot Schengenregelverket och att kunskaps- och utbildningskraven för personal är ”not sufficient” och ”non-compliant”. (Källa: SR)

Däremot är det, trots en opublicerad rapport, inte möjligt att dra slutsatsen att Sverige skulle ha Europas sämsta gränskontroller.


PÅSTÅENDE: ”Eller att mer än varannan invandrare fortfarande är utan jobb efter 8 år.”

SANT. Det finns stora variationer kring siffrorna beroende på när personen invandrade och vilken utbildningsnivå hen har. Generellt sker en positiv utveckling. (Källa: SVT)


PÅSTÅENDE: ”Skattebetalarna betalar 30 miljoner kronor för varje konstgjort invandrarjobb – som ändå inte leder till riktiga jobb.”

FALSKT. När det gäller ”konstgjorda invandrarjobb” är påståendet uppenbart orimligt. Det finns tre typer, med olika grad av subvention:

  • Nystartjobb (60% av lönekostnaden)
  • Instegsjobb (80% av lönekostnaden)
  • Extratjänst (100% av lönekostnaden + handledning)

Instegsjobb och extratjänst kan man få max 2 år. Nystartjobb kan man få hela arbetslivet. Hur man än räknar, kan inte ”varje konstgjort invandrarjobb” kosta 30 miljoner i skattemedel. (Källa: Arbetsförmedlingen)

För den som vill kika på ekonomiska prognoser och utfall kan göra det på Arbetsförmedlingen.se.


PÅSTÅENDE: ”Eller att upp till 70% av invandrarelever i utsatta områden inte klarar godkända betyg.”

FALSKT. Siffran 70 % är cherry-picking. Det finns områden i t ex Göteborg där siffran nästan kommer upp i den nivån, men det är ett medvetet selektivt urval. Vad gäller elever som invandrat vid 13 års ålder eller senare klarar 80 % inte grundskolan med godkända betyg. Däremot så klarar sig barn som invandrat före 7 års ålder nästan lika bra som infödda: 20 respektive 10 % klarar inte godkända betyg. Vad gäller barn som invandrat mellan 7 och 12 års ålder så klarar 35 % inte godkända betyg. (Källa: Ekonomifakta)

Skärmdump från Ekonomifakta.

PÅSTÅENDE: ”Eller att Sverige genom främst invandring snart har över 10 miljoner invånare.”

SANT. Sveriges folkökning beror till största del på invandring just nu. 80 % av folkökningen under 2017 grundar sig i att fler personer invandrar än utvandrar. Resterande 20 % beror på att det föds fler än det dör. I slutet av 2017 bodde nästan 1,9 miljoner personer i Sverige som är födda utomlands. Det motsvarar 18,5 % av den svenska befolkningen. (Källa: SCB)


PÅSTÅENDE: ”Alla dessa nya svenskar ska kommunerna enligt lag sörja för. För det tvingas de låna – snart är deras låneskuld 1000 miljarder kronor (en biljon).”

SANT. Enligt det kommunala låneinstitutet Kommuninvest, med ett stort antal av Sveriges 290 kommuner som medlemmar, beräknas de sammanlagda kommunala skulderna fördubblas mellan 2015-2024.

Den kraftigt ökande befolkningen, bland annat beroende på stora flyktingströmmar, uppges vara en av orsakerna. Kommuninvest påtalar även att kommunernas ökande skulder blir ett problem genom att de statliga bidragen till kommunerna minskat.

”Institutets VD Tomas Werngren menar dock att ökningen måste ses i ljuset av att den svenska ekonomin fortsätter att växa.

– Kommunernas skulder i förhållande till BNP är låga och ökar på tio år från 13 till 17 procent, vilket är hanterbart. Dessutom ser vi att kommunernas pensionsåtaganden kommer att minska på längre sikt, vilket ökar det ekonomiska utrymmet.” (Källa: Kommuninvest låneskulder)


PÅSTÅENDE: ”När räntan höjs, statens stöd för invandrarna snart upphör och lågkonjunkturen slår till lär de tvingas höja kommunalskatterna drastiskt – trots att vi redan har världens högsta skatter.”

FALSKT. På listan över OECD-länders skattetryck hamnar Sverige på delad 4:e plats med 44,1 %. (Källa: Ekonomifakta skattetryck)


PÅSTÅENDE: ”Eller att Sverige nu har EU:s lägsta BNP per capita.”

FALSKT. Sverige ligger på sjunde plats vad gäller BNP per capita. EU innefattar 28 länder. (Källa: Eurostat)


PÅSTÅENDE: ”Eller att ett litet s.k. Miljöparti bestämmer att Sverige ska bli fossilfritt.”

FALSKT. Regeringen genomför energiöverenskommelsen som slöts mellan regeringspartierna, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna 2016. (Källa: Regeringen.se)


Det är i lögnerna och myterna som splittringen i samhället får sitt bränsle. Det är splittringen som folkvalda politiker (läs sverigedemokrater) och alternativ media vill uppnå. Det är denna eskalerande och farliga utveckling vi är skyldiga att stoppa.

Källor:

Arbetsförmedlingen – Anställningsstöd

Arbetsförmedlingen – Ekonomiska prognoser och utfall

Boplats – bostadskö Göteborg

Bostadsförmedlingen – bostadskö Stockholm

BRÅ (Brottsförebyggande rådet) – våldsbrott

Ekonomifakta – grundskolan

Ekonomifakta – skattetryck

Eurostat – BNP per capita

Försvarsdepartementet – Motståndskraft

Försvarsmakten – försvaret

Globalpetrolprices.com

Gunpolicy.org – ”skjutningar”

Kommuninvest – låneskulder

LandLantbruk – livsmedelsförsörjning

Migrationsverket – prognos invandring

MSB.se – skyddsrum

MSB.se – statistikdatabas bilbränder

MSB.se – statistikdatabas skolbränder

NOA (Nationella operativa avdelningen) – utanförskapsområden

NTU (Nationella trygghetsundersökningen) – utsatt för våldsbrott

OECD – skatt på arbete

Pensionsmyndigheten – ”fattigpensionärer”

Regeringen.se – fossilfritt Sverige

SCB – in- och utvandring

SCB – tätorter

SOU 2017:93 – papperslösa

SR – grundskolan

SR – gränskontroller

SR – moskéer

SvD – hedersförtryck

SvD – vårdköer

SVT – utrikesfödda arbete

Myten om värdelösa vårddata avslöjad

Detta är del 2 i en artikelserie om Tino Sanandajis lögner och mytspridning. Del 1 heter ”Tino Sanandajis lögn om våldtäkter”.

Nationalekonomen och debattören Tino Sanandaji dömer ut patientregistret som ett verktyg i beskrivningen av våldsutvecklingen i Sverige. Anledningen är att nämnda register visar att färre våldsutsatta vårdas på sjukhus idag än för tio år sedan. Detta går tvärtemot att folk tror att våldet ökar. Sanandaji är i mångas ögon ett aktat namn. Många tar Sanandajis lögner och myter för sanning.


Verkligheten ÄR.

Fakta finns. Det gäller bara att veta hur man tar reda på dem.
Och även om somliga skriker och gormar och beter sig illa – ingenting förändras i sak av deras beteende. Hur verkligheten ser ut är inte resultatet av en omröstning.

Här är min genomgång av ett annat inslag i den där uppdateringen av Tino Sanandaji från den 10 maj – hans försök att förklara patientregistret som värdelöst om man vill få reda på hur våldsutvecklingen ser ut i vårt land.

Varje år får tusentals människor vård för skador som de har fått efter att ha utsatts för olika typer av våld. Ett antal av dessa med svårare skador läggs in på sjukhus.

Att räkna hur många det handlar om är ett sätt att beskriva våldsutvecklingen i Sverige. Det senaste årtiondet visar en markant minskning av antalet som får sjukhusvård efter våld. Minskningen är mycket stor.

Detta är ju glädjande för alla som är mer normalt funtade och gillar att våldet minskar. Men det finns förstås de som ogillar denna information. De har nämligen på förhand bestämt sig för att våldet ökar och därför måste alla data som pekar på motsatsen avvisas.
Den som allra hårdast har drivit tesen att ”vårddata” är värdelöst som källa till våldsutvecklingen är Tino Sanandaji. Jag återkommer till det där märkliga inlägget den 10 maj där han pratar om 700 procent. Där pratar han också om siffrorna från sjukvården.

Tvärsäkert upprepar han gång på gång att Socialstyrelsens patientregister är oanvändbart. Men hans motiv är genomskinliga.
Han argumenterar ungefär så här. Eftersom antalet vårdplatser har minskat och vårdrutinerna har ändrats så finns minskningen i alla kategorier. Antalet inlagda för alla typer av skador har enligt Sanandaji minskat – vilket är en förklaring till att antalet inlagda för skador av våld minskar. Dessutom finns inte öppenvården med i patientregistret och därför missar man de våldsutsatta som får vård via den öppna vården. Det är där de hamnar som inte får sjukhusvård – därför är det ändå en ökning.

Hans resonemang är ett desperat försök att fortsätta påstå att våldet ändå ökar. Han påstår också att det är ”ett fult trick” att hänvisa till patientregistret.

Jag ska här gå igenom varför Tino Sanandaji har fel.

1. Det är mycket riktigt korrekt att antalet vårdplatser för sluten vård på sjukhus har minskat – det är inte precis någon nyhet. Sverige har det lägsta antalet disponibla vårdplatser i EU – 2,4 per 1 000 invånare. Men samtidigt har vårdtiden per patient minskat. Sverige har förhållandevis korta sjukhusvistelser, i genomsnitt 5,9 dagar – vilket är den tredje kortaste siffran bland de jämförda länderna. (Källa: Läkartidningen)

Tillsammans gör detta att en och samma vårdplats kan utnyttjas av flera – det är lätt att inse att två patienter som får sjukhusvård i tio dagar var, tar upp lika många vårdplatser som fyra patienter som får sjukhusvård i fem dagar var. Exakt hur dessa förändringar har påverkat vården i detalj och i förlängningen statistiken, kräver en särskild utredning men att på detta förenklade sätt döma ut patientregistret och övriga vårddata är ohederligt och agendastyrt.

2. Antalet som får vård efter våld har minskat. Men enligt Tino Sanandaji är patientregistret värdelöst. Han hävdar att ALLA som har fått sjukhusvård för skador har minskat lika mycket.

Detta stämmer inte.

Den generella minskningen är mycket måttlig – ungefär en tiondel – medan minskningen av antalet som fått sjukhusvård för våld nästan har halverats. (se graf nr 1 nedan)

3. Enligt siffror från Socialstyrelsen så har våldet i Sverige alltså minskat rejält. Men enligt Sanandaji finns det också ett annat problem med patientregistret som gör det värdelöst. Det registrerar bara dem som lagts in på sjukhus, det som kallas slutenvård. Han påstår att ett antal som enligt tidigare vårdrutiner lades in på sjukhus numera tas om hand i öppenvården. Att det i själva verket ändå finns en ökning men att den istället syns inom öppenvården.

Förutom att detta visar en skrämmande brist på kunskap om hur vården ser ut så är det helt enkelt fel. Om vi kompletterar patientregistrets siffror med data från öppenvården så ser vi en minskning över hela linjen.

Den totala minskningen mellan 2008 och 2017 är på 2 454 personer som fått vård efter våld. Den totala minskningen räknat per capita är 24%. Den specifika minskningen inom öppenvården under dessa tio år är ungefär 1 000 personer. Hypotesen att minskningen inom slutenvården skulle ha lett till en ökning inom den öppna vården kan därför avvisas. (se graf nr 2 nedan)

Allt detta sammantaget visar att vi det finns klar evidens att påstå att våldet i Sverige har minskat de senaste tio åren. För de allra flesta av oss är detta glädjande nyheter. För dem som till varje pris vill få det till att våldet har ökat – fakta är inte på deras sida.
Och även om somliga skriker och gormar och beter sig illa – ingenting förändras i sak av deras beteende. Hur verkligheten ser ut är inte resultatet av en omröstning.

Verkligheten ÄR.

Fakta finns. Det gäller bara att veta hur man tar reda på dem.

Detta är del 2 i en artikelserie om Tino Sanandajis lögner och mytspridning. Del 1 heter ”Tino Sanandajis lögn om våldtäkter”.

Jo, det är farligt att resa till Afghanistan

 


En bild med okänd upphovsman eller upphovskvinna cirkulerar på Internet, i vilken det påstås att Afghanistan inte skulle vara dödligt, att en svensk kvinna som stoppade en utvisning av en afghansk man skulle ha ”kapat” flygplanet och att hon ”ljuger” om att Afghanistan skulle vara farligt.


I bilden hänvisas även till ett påstående från Masood Ahmadi, som påstås vara FN:s ”platsansvariga” i Kabul.

Påståenden om Elin och Afghanistan

Elins agerande för att stoppa utvisningen har föranlett att hon polisanmälts och rättsväsendet kommer att få ta ställning till huruvida hon kapat flygplanet och gjort sig skyldig till brott. Hennes gärning som sådan kan alla ha sin egen uppfattning om.

Elin kan däremot inte rätteligen anklagas för att ”ljuga” om Afghanistans farlighet som land. Dels på grund av att bedömningen är hennes egen och dels för att hennes påstående har stöd i fakta.

Säkerhetsläget varierar relativt kraftigt i landet. I vissa provinser och då särskilt i södra och östra Afghanistans provinser, där väpnad konflikt och svåra inre motsättningar råder. Migrationsverket bedömer även att väpnad konflikt råder i huvudstaden Kabul, men konstaterar att antalet säkerhetsincidenter i staden är lägre och att utvisning av civila afghaner kan göras utifrån en individuell bedömning.

Med andra ord är det Migrationsverket, samma myndighet som beslutade att utvisa den afghanska man vars utvisning Elin stoppade, som också bedömer att Afghanistan mer eller mindre kan vara dödligt farligt, beroende på flera omständigheter.

Vad gäller Masood Ahmadi, så är denne inte såsom bilden påstår, ”FN:s platsansvarige”. Ahmadi är däremot AVRR-expert i Kabul för FN-organet IOM; International Organization for Migration. AVRR är en förkortning av Assisted Voluntary Return  and Reintegration.

Ahmadi påstår mycket riktigt att det så långt som hans organisation påstås känna till, inte har ”inträffat någon säkerhetsincident”. Samtidigt säger han till SVT Uppdrag Granskning:

”Säkerhet är, ärligt talat, ett allmänt bekymmer för alla afghaner, inte bara de återvändande. Det är som det är. Det här är situationen, och människor lever här, och människor lever med det.”

Mot bakgrund av sedan länge välkända och väldokumenterade fakta är det oklart vad Ahmadi menar med sitt påstående om att IOM inte skulle känna till några säkerhetsincidenter.

I september 2008 publicerade IOM ett faktablad om hur organisationen sedan 2003 bistår med humanitär hjälp och identifierandet av offer för just säkerhetsincidenter.

I ett faktablad publicerat 2013 rapporterar IOM:s egen säkerhetsenhet att en terroristattack i Kabul resulterade i att en av IOM:s medarbetare dödades och flera skadades.

I ett faktablad publicerat 2013 rapporterar IOM att antalet frivilligt återvändande till Afghanistan från Pakistan minskade med 63% och att detta bland annat berodde på ett antal ökade säkerhetsincidenter.

FN:s flyktingkommissariat UNHCR som har det övergripande ansvaret och gör internationella rättsliga bedömningar avseende grunder för behov av internationellt skydd, har år efter år rapporterat om faran för många återvändande afghaner som vistats i västvärlden.

På sid. 41, andra stycket, första och andra meningen i den senaste versionen av rapporten UNHCR Eligibility Guidelines for Afghan Asylum-Seekers, anger UNHCR:

“AGEs reportedly target individuals who are perceived to have adopted values and/or appearances associated with Western countries, due to their imputed support for the Government and the international community. There are reports of individuals who returned from Western countries having been tortured or killed by AGEs on the grounds that they had become “foreigners” or that they were spies for a Western country.”

Svenska medier har under årens lopp även rapporterat om ett antal utvisade afghanska medborgare som utsatts för våld och som på grund av att de identifierats av sin omgivning som utvisade från västvärlden, har varit extra utsatta.

En utvisad, numera till Sverige återvänd afghansk medborgare misshandlades i Kabul den 5 september 2008 med slag och rispande med kniv och hot med handgranater av afghanska poliser som försökte pressa pengar av honom. Författaren till denna artikel träffade honom efter utvisningen i Afghanistan.

En annan utvisad, numera till Sverige återvänd afghansk medborgare rånades 2009 efter en utvisning till Kabul. Under merparten av sin vistelse i Afghanistan efter utvisningen vågade han inte gå utanför sin lägenhet, av fruktan för att kännas igen av fiender. Författaren till denna artikel träffade honom efter utvisningen i Afghanistan.

En utvisad afghansk medborgare dödades år 2017 i en terrorattack i Kabul.

Det finns fler exempel som visar att utvisningen av afghanska medborgare i flera fall kan vara synnerligen förenat med stor risk och detta oavsett vad IOM:s Kabulchef Masood Ahmadi påstår sig inte känna till.

Det är därför som i alla andra fall riskabelt att enbart lita på och dela påståenden från anonyma källor och detta även om de ges stöd från myndighetspersoner. Särskilt när det gäller migrationspolitik som idag utgör ett centralt tema i svensk samhällsdebatt, gäller det att som alltid granska källor och försöka verifiera fakta.

Bild från Afghanistan 2 - välkomstkramar i Kabul
Författaren till denna artikel möts av välkomstkramar i Kabul oktober 2008 och blir kroppsvisiterad i letandet av bomber och skjutvapen.

Varför vi envisas med att säga emot Janouch och Lamotte


Det kom ett brev till redaktionen. En läsare av Motargument menade att vi målar upp en alltför rosenröd bild av Sverige. Vi svarade brevskrivaren personligen. Här följer en artikel baserad på vårt svar.


Motargument fick frågan varför vi lägger så stor vikt vid att ”förneka sanningen och försköna bilden av Sverige”. Det är en relevant fråga och vi ska svara så gott vi kan.

En del föreslår också att vi ska prata med vanligt folk för att få fram ”sanningen” om hot, våld och kriminalitet i de utsatta områdena som ibland kallas ”no go-zoner”. Det är naturligtvis aldrig bra att det förekommer hot och våld i samhället men det är viktigt att fråga sig hur man kan vara säker på hur vanligt detta egentligen är, och om angrepp mot blåljuspersonal bara sker i vissa områden.

Göteborgs utsatta områden har kallats ”no go-zoner” av bland annat Katerina Janouch. Vi har inom redaktionen personer med kopplingar till Göteborg med släkt och vänner även i utsatta områden och vi kan självsäkert säga motsatsen, att Katerina Janouchs bild av ”no go-zoner” är överdriven eller till och med falsk.

Det är lätt att det blir pajkastning där den ena säger si och den andre säger så baserat på vilka ”vanligt folk” som man har frågat. Upplevelser kan som sagt skifta. Ett sätt att undvika pajkastning är att hitta fakta som inte bygger på enstaka personers upplevelser.

En bra metod är att räkna det man kan observera för att få siffror som bevis. Så gör samhällsvetenskapliga forskare och en del journalister. Ett bra exempel på det är Dagens Nyheters studie om de så kallade ”no go-zonerna”.

I Sverige finns 61 områden som är ”utsatta” varav 23 är ”särskilt utsatta”. Studien handlar om de sjutton senaste inrapporterade månaderna. Under denna tidsperiod inträffade 419 allvarliga händelser om hot eller våld mot blåljuspersonal. Endast 27 av dessa händelser (6,4%) skedde i de ”särskilt utsatta” områdena. Blåljuspersonal säger dessutom att de numera inte längre behöver poliseskort när de arbetar i de utsatta och särskilt utsatta områdena. Tydligen har ökad polisnärvaro och föräldrapåverkan gjort sitt. Dagens Nyheter tar betalt för att läsa artikeln om studien men du kan läsa en sammanfattning här.

Det är naturligtvis ett problem att hot och våld mot blåljuspersonal överhuvudtaget sker i Sverige men det verkar inte vara korrekt att tala om ”no go-zoner” som Katerina Janouch gör. Fakta säger något annat och att vi på Motargument envisas med att argumentera för en annan bild än bloggare som Katerina Janouch och Joakim Lamotte är inte att försköna verkligheten, snarare ser vi det som att vi försöker visa att fakta – om man gräver lite djupare – faktiskt visar en mer hoppfull bild.

Ett konkret exempel från Göteborg är Gårdsten där ett tioårigt projekt nu visar goda resultat. Området är på väg ifrån sin stämpel som utsatt område eftersom problemen har minskat. Om du vill läsa mer om Gårdsten kan du göra det här.

Vilka är ”vanligt folk”?

Vi är alla ”vanligt folk” och har självklart rätt till våra egna upplevelser och åsikter men när man ska bilda sig en uppfattning om vad som verkligen sker i samhället måste man även använda sig av fakta som t ex DN-studien om utsatta områden. Det blir än viktigare att använda fakta när det finns politiska partier som Sverigedemokraterna som tjänar på att situationen i Sverige målas i mörkare färger än nödvändigt.

Vår uppfattning är att det vore dumt att försöka förneka att det finns problem i Sverige, men vi kan inte acceptera den tolkning som Katarina Janouch gör eller de dåligt underbyggda påståenden hon kommer med. Vi menar att när det gäller kriminalitet, gängvåld och de utsatta områdena så går inte konfliktlinjen mellan oss svenskar och invandrarna utan mellan vanligt folk som är laglydiga och de – både svenskar och invandrare – som begår brott.

De allra flesta svenskar är trots allt laglydiga liksom de allra flesta invandrare är laglydiga. Tillsammans är vi – svenskar och invandrare – vanligt folk. Det är brotten vi måste vara hårda mot, inte mot någon viss grupp i samhället.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.