Etikettarkiv: UNHCR

Sverigedemokraterna och biståndspolitiken

När den moderatledda regeringen tog över regeringsmakten 2006 var det säkert många borgerliga väljare som väntade sig att anslagen till försvaret skulle öka, att skattebördan skulle bli lättare samt att en översyn av det svenska internationella biståndet skulle ske. Det första uteblev, det andra genomfördes, vilket välkomnades av många. När det gällde biståndspolitiken gjorde den moderatledda regeringen en oväntad vändning ifrån vad som förväntades av en moderatledd regering med biståndsministerposten i ägo .

rjjzcbw9e3j3gf5qrpbfReinfeldtregeringens agerande i biståndspolitiken var överraskande då man höjde biståndet till 1.03 % av BNI (se AidWatch 2007). Den socialdemokratiska regeringens biståndsbudget låg på 0.92 % av BNI år 2005 (se AidWatch 2006). Den nya biståndspolitiken ledd av en moderat biståndsminister var nydanande. Moderaterna och dess väljare var det parti och väljargrupp som varit väldigt kritisk till den förda biståndspolitiken under socialdemokratin (Se Ann-Sofie Dahl; Du gamla, Du fria: Moderat utrikespolitik från Högerparti till Alliansregering). Man ansåg, rätteligen, att biståndet ofta användes på ett ineffektivt sätt och att det ofta gick till regeringar och projekt som stod socialdemokratin nära. Det svenska biståndet och visionen om att årligen ge 1 % av BNI stöddes nu av alla partier i riksdagen.

Detta var innan Sverigedemokraterna gjorde entré i riksdagen 2010.

I en av de första motioner som sverigedemokraternas förre partisekreterare och nuvarande vice talman Björn Söder lade fram inför riksdagen var en motion som vill sänka det svenska biståndet till 0.7 % av BNI. Anledningen till detta var bland annat att man ansåg att Sverige inte skulle ”… sticka ut relaterat till övriga världen …”. Motioner som dessa lades fram i flera omgångar.***

Under Alliansregeringsårens sista år användes stora summor av det internationella biståndet till att finansiera den stora ökningen av flyktinginvandring. Som till stor del  var en följd av bland annat Syrienkrisen. Detta har fortsatt under den rödgröna regeringen.

Italy_migrants_fug_3270317bSverigedemokraterna har å sin sida hävdat att tagandet, avräkningar, ifrån det internationella biståndet för att finansiera migrationspolitiken har varit felaktig. Man har implicit till och med hävdat det vara omoraliskt. Argumentet har varit att det är fel då pengarna hade spenderats bättre på plats i de närområden till de länder som migranterna flyr ifrån. Samtidigt har partiet själva gång på gång förordat sänkningar av det internationella biståndet, senast höstbudgeten 2014.  Detta har dock inte hindrat partiet ifrån att hävda sig själva som moraliskt överlägsna övriga partier ifråga om  biståndspolitiken. Mantran som ”Hjälp på plats” eller ”ta emot mycket färre flyktingar och hjälp istället fler med bistånd” har etsats sig i debatten. Men hur ligger det egentligen till med moralen bakom SD:s biståndspolitik?

Biståndspolitik som baseras på utilitarism?

Utilitarism är en moralteori som förenklat kan sägas gå ut på att hjälpa flertalet framför fåtalet om det visar sig att de förras lycka är större än de senares. I kontext till biståndspolitiken skulle man kunna säga att avräkningar av biståndet är fel om det är så att fler får hjälp med samma pengar i närområdet och att deras lycka blir större än de flyktingars som kommer till Sverige.

En typisk utilitaristisk hållning i biståndspolitiken skulle kunna vara följande:

Vi vill hjälpa, vi vill hjälpa fler på plats istället för de fåtal ”rika” som kommer hit. På så sätt lindrar vi smärta genom att kanalisera medel till UNHCR.

Eller som Jimmie Åkesson och Julia Kronlid själva skriver i SD-kuriren:

Sverigedemokraterna vill att vi ska satsa våra resurser på att hjälpa så många som möjligt där behoven är som störst.

Sverigedemokraterna har gjort ett stort nummer av avräkningarna. Man har argumenterat på ett sätt som den icke insatta skulle kunna tolka som att det är SD som har det moraliska övertaget gällande flyktingkrisen.  Det svenska biståndet ska sänkas till 0,7 % av BNI för att det är det minsta som FN rekommenderar. SD anser sig vara det parti som hjälper flest människor genom att hjälpa på plats samt ge mer stöd till UNHCR som dock är kritiska till SD:s hållning.

man-76196_640Den sverigedemokratiska utilitarismen i biståndspolitiken är enbart kvantitativ. Då en sänkning av BNI till 0,7% leder till mindre medel till de drabbade och därmed blir deras lycka antagligen mindre än de migranters lycka som hjälps av avräkningarna när de kommer till Sverige.

Utilitarism är mer än bara de kvantitativa resultaten, man sätter också stor vikt på de kvalitativa resultaten. Är Sverigedemokraterna seriösa med sin utilitarism och sin kritik mot de avräkningar som nuvarande och dåvarande regering gjort? I så fall skulle de inte bara värdesätta de kvantitativa resultaten som deras biståndspolitik kanske kan uppnå. De borde också värdesätta de kvalitativa resultaten som kan uppnås av deras och andra partiers biståndspolitik. Istället för att minska biståndet bord kanske SD behålla och kanske till och med öka den högsta BNI nivå som alliansregeringen hade, dvs 1.12% av BNI (se AidWatch 2010).

Genom dessa förändringar skulle SD ha det moraliska övertaget och uppfylla den utilitaristiska moralen.

För mig som är Liberal men ej utilitarist hade det varit välkomnade om SD istället varit för större nivåer av arbetskraftsinvandring och ökat nivån på kvotflyktingar och minskat biståndet kraftigt.

***Uppdatering. SD har i skrivande stund (kl 15.00 2015-10-02) gjort hela sin budget tillgänglig för allmänheten. I Budgeten framgår att man höjer nivån på  biståndet ifrån det man tidigare har föreslagit (0.7 % av BNI) till 0.75 % av BNI.

Myt: Alla flyktingar är unga män

Det finns en tendens, bland invandringskritiska och främlingsfientliga, att hävda att ”alla flyktingar är unga män”. Det sprids en hel del konspirationsteorier kring detta. Stämmer påståendena, och vad kan det bero på, i så fall?

Statistik från UNHCR visar att fler än 70 % av alla som söker asyl i Sverige är män. Är det ”alla”? Inte riktigt helt sant, eller hur? Cirka 30% är då inte män. Visst, det är generellt sett fler män som anländer till europeiska länder. Vad är anledningarna? Är det familjehierarkin/bristen på jämställdhet i de krigsdrabbade länderna som är boven?

Det finns ett flertal faktorer som ligger till grund för att merparten av de som når asylländerna är män.

  • i flyktinglägren är fördelningen mellan män och kvinnor jämn
  • kvinnor och barn för en säkrare tillvaro i flyktinglägren
  • män har, traditionellt sett, ansetts huvudansvariga för familjen
  • familjerna gör bedömningen att oddsen är högre för unga män att överleva flykten på egen hand
  • familjefäder flyr ensamma i hopp om att få asyl för att sedan (med flyg) hämta resten av familjen
  • de flesta av de som dör på Medelhavet är kvinnor och barn, vilket medför att merparten av de som når det land de söker asyl i är män
  • kvinnor är rädda för farliga resvägar och det finns höga risker för att bl a utsättas för sexuella övergrepp under flykten
  • det är ofta män som utsätts för förföljelse och fruktar för sina liv i större utsträckning – unga män riskerar att tvingas med i kriget, kidnappas av olika rebellgrupper eller av en militärdiktatur
  • många av de ”unga männen” har inte familj, är föräldralösa, dvs de ingår inte i den s k familjemigrationen
  • om en flykting skulle stoppas i t ex en gränskontroll och sändas tillbaka hem, så är det hög risk för att bli straffad som desertör, med t ex tortyr, långt fängelsestraff, ibland avrättning – familjer väljer att flickor och kvinnor ska försöka undvika sådant

Av alla som flyr från sina hem, är det en högre andel unga män som klarar att ta sig ut från landet, och som når fram levande till asylländerna som ligger längre bort från flyktinglägren. Bland alla de miljoner människor som tvingas fly från sina hem p g a krig, förföljelse, terrorism eller naturkatastrofer är fördelningen mellan kvinnor och män jämn. När vi talar om de som når Sverige är skillnaden mellan män och kvinnor 70-30.

Så, nej, alla flyktingar är inte ”unga män”.

 

 

 

Bieler, Bylund och det ständiga ”hjälp i närområdet”

Sverigedemokraterna hävdar alltid hur mycket mer humanitärt och kostnadseffektivt det skulle vara att fokusera endast på att ”hjälpa i närområdet”. Uttrycket har kommit att bli ett mantra och ett politiskt slagträ, där SD påstår sig vara de enda som egentligen bryr sig om flyktingar och deras öde.

De sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Paula Bieler och Linus Bylund skrev den 7 september 2015 ett debattinlägg i Dagens Samhälle. Inlägget ger oss inget nytt, utan är en upprepning av SD:s redan inslagna väg beträffande flyktingpolitiken.

Sverigedemokraterna har under lång tid påtalat behovet av akut hjälp så nära krisområden som möjligt, av flera anledningar. Att begränsade resurser räddar fler liv i flyktingläger än i Sverige är väl känt.

Bieler och Bylund menar att det är ”inte humant att lämna de mest utsatta åt sitt öde”. Detta är ytterligare ett verktyg för SD att frenetiskt försöka övertala svenskarna om att det är endast i direkt närhet till krig och naturkatastrofer som de ekonomiska medlen ska göra mest nytta. Inget annat är, enligt SD, av godo.

Stämmer detta? Är det så att om vi väljer att öka biståndet till FN:s flyktingorgan UNHCR, som är det mest tongivande av flyktingorganen i, och kring, Syrien, kan vi alla då sedan sitta lugnt och klappa oss själva på axeln och tycka att vi har gjort vad vi kan, och ska göra, för att maximera det humana i vårt givande?

Sverige är ett av de länder som ger mest till UNHCR. Bara USA, Japan, EU och Storbritannien ger mer än Sverige. IKEA är UNHCR:s största enskilda privata biståndsgivare med ca 1 400 miljoner kronor per år sedan 2010.

SD säger sig vilja höja biståndet till UNHCR med 9 900 miljoner kronor (ackumulerat över 4 kalenderår), vilket enligt SD bör vara en lätt match då SD på samma gång säger att man vill minska allt utlandsbistånd med 39 265 miljoner kronor (ackumulerat på 4 år).

9fler39b

SD vill alltså minska det totala biståndet med mellan 5 586 – 9 489 miljoner kronor per kalenderår (Källa från nov 2014, diagram på sidan 13 och 87), vilket är fakta som Bieler och Bylund väljer att utelämna i sitt debattinlägg, då det skulle framställa SD i dålig (läs icke-human) dager.

Skulle det räcka om vi ökar biståndet till UNHCR? De är förvisso glada över att få in så mycket ekonomiska medel som bara är möjligt för att ha möjlighet att förbättra sitt krishanteringsarbete. MEN de tillägger att de inte vill användas som slagträ i flyktingdebatten. De vill att EU, och Sverige, ska höja flyktingkvoterna och ta emot fler flyktingar per år än de gör nu. Hjälporganisationen pekar på ihåligheten i SD:s försök, eftersom olika människor alltid kommer att vilja fly längre bort från krisen, så menar UNHCR att Sverige inte ska minska invandringen hit.

I debattinlägget menar Bieler och Bylund ”att merparten av jordens flyktingar aldrig kommer lämna närområdena, få vill och ännu färre kan”. Det finns en specifik del i detta som är intressant att ifrågasätta, nämligen att ”få vill” lämna närområdena. Hur vet de detta? Har de varit nere på plats i flyktinglägren i Syrien, Libanon, Jordanien och Turkiet och frågat flyktingar om vad de egentligen vill? Flyktingar tvingas stanna i flyktingläger i flera år. Vill de verkligen stanna kvar i flyktinglägren? Det låter på Bieler och Bylund som att livet är en dans på rosor i flyktinglägren. Det är naturligtvis långt ifrån sanningen.

En tanke som slagit mig är att jag tror att de flesta flyktingar anser att det är ohållbart att stanna i krigshärden (där det handlar om att välja mellan liv och död), och att väldigt många anser att det heller inte är säkert, eller hållbart, att stanna i flyktingläger. De vill vidare. Till något bättre. Till en tillvaro där man har större möjlighet att bygga upp en trygghet, och att inte behöva leva i ständig skräck. Närområdet är tillräckligt nära krigshärden för att inte utgöra en trygg fristad, och det är inte svårt att föreställa sig att de som befinner sig i lägren är oroliga för hur tryggt och säkert det faktiskt är. Man vet inte heller hur länge man tvingas stanna i flyktinglägret. Därför ifrågasätter jag starkt Bielers och Bylunds uttalande om att ”få vill” lämna flyktinglägren.

Människor flyr för att rädda sina, och sina näras, liv. Det är den enkla sanningen. Det har alltid varit så, det är så, och kommer alltid att vara så, så länge det finns krig, antidemokrati och förtryck. Vissa stannar i närområdet, vissa flyr vidare i hopp om en bättre tillvaro långt, långt bort från bomber, skott och minor.

Människor flyr inte för att de vill lämna sitt ursprung, sin kultur eller sitt språk (som Bieler och Bylund nämner). Det är förmodligen det sista de vill. Men ibland måste en del göra det. Det är så verkligheten, kriget och människor fungerar. Beroende på hur situationen i hemlandet utvecklar sig, så kan den inställningen hos människorna förändras. Eller så gör den det inte. Men man kan inte tvinga människor, som är desperata, har förlorat familjemedlemmar och är övertygade om att de också ska dö, att stanna kvar vare sig i krigshärden eller i flyktingläger. Genom att strypa flyktinginvandringen tvingar man människor att göra just det.

ZA'ATARI, JORDAN - FEBRUARY 01: Children pose for a picture as Syrian refugees go about their daily business in the Za'atari refugee camp on February 1, 2013 in Za'atari, Jordan. Record numbers of refugees are fleeing the violence and bombings in Syria to cross the borders to safety in northern Jordan and overwhelming the Za'atari camp. The Jordanian government are appealing for help with the influx of refugees as they struggle to cope with the sheer numbers arriving in the country. (Photo by Jeff J Mitchell/Getty Images) ORG XMIT: 160600686
Flyktinglägret i Za’atari, Jordanien.

Deras senaste debattinlägg är ännu en påminnelse om den bild SD vill inpränta i våra huvuden: den om hur humant SD faktiskt är. Problemet är att man samtidigt glömmer bort värdet av långsiktigt utlandsbiståndsarbete eller att vara human mot alla de människor som inte vill stanna i närområdet.

I skrivande stund är ungefär 1 miljon människor på flykt i Europa. Hur gärna SD än vill så kommer flyktingströmmen till Europa alltid att finnas och variera beroende på kriser och naturkatastrofer i omvärlden. SD säger sig vilja vara humana mot människor som håller sig långt borta. På så sätt slipper SD få hit människor som har annan etnicitet, kultur och bakgrund. Praktiskt, eller hur?

Flyktingsituationen idag gör det nödvändigt att höja bistånd och samla in mer pengar till hjälporganisationer som arbetar i närområdet, det råder ingen tvekan om det. Men det är lika nödvändigt att höja flyktingkvoten, och tillfälligt ta emot fler flyktingar, och assistera med långsiktigt förebyggande demokratiseringsprojekt. Det gäller Sverige, och det gäller EU.

Det ena utesluter inte det andra. Både och är nödvändigt. Först då, Paula Bieler och Linus Bylund, kan vi börja tala om en human flyktingpolitik. Inte förr.

Motargument har tidigare berört dessa ständigt aktuella ämnen:

Hjälp i närområdet bygger på felaktig logik

Danmark sänker flyktingbidragen

Normaliseringen av främlingsfientlighet har, än så länge, hunnit längre på andra sidan sundet. I Danmark har Dansk Folkeparti fört sin hjärtefråga högst upp på den politiska agendan och flera partier, inte minst nuvarande regering, har anammat stora delar av det populistiska partiets syn på flykting- och invandringspolitik.

Utlännings-, integrations- och bostadsminister Inger Støjberg (Venstre) bekräftar att folketinget, från och med 1 september 2015, kommer att sänka bidragsnivån för flyktingar med nästan 50 %. Sänkningen utgör en del av en lag som är första steget mot ”att få tillbaka utlänningspolitiken på spåret”. Lagändringen är genomförd, efter en omröstning i folketinget med resultatet 56-50, med stöd av Venstre, Dansk Folkeparti, Liberal Alliance och De Konservative.  Støjberg förkunnar avsikten med lagförändringen:

Resultatet blir förhoppningsvis att det kommer färre asylsökande till Danmark. Det är vårt mycket tydliga mål.

De faktiska siffrorna är som följer: idag ligger flyktingbidraget för ensamstående i Danmark på 10.849 danska kronor i månaden (före skatt). Från och med tisdag kommer detta belopp att sänkas till 5.945 danska kronor (före skatt). Beloppen för par, ensamstående föräldrar etc går att finna här. De som berörs av bidragssänkningen är nytillkomna flyktingar samt de som varit utanför landets gränser under sju av de senaste åtta åren. För att ytterligare peka på skillnader mellan människor har regeringen beslutat att de flyktingar som ”behärskar danska” ska få 1.500 danska kronor i bonus.

FN:s flyktingorgan UNHCR skriver i ett gensvar att den danska lagändringen ”står i strid med FN:s flyktingkonvention (vilken tydligt säger att flyktingar inte ska särbehandlas från resten av invånarna vad gäller socialbidrag), skadar integrationen och sänder en mycket beklaglig signal till resten av Europa”. Bidragsnedskärningarna – kända i Danmark som ”kontanthjälp” – innebär att integrationsstödsersättningen blir avsevärt lägre än arbetslöshetsersättningen. Vidare kan vi läsa detta:

Även om nedskärningarna formellt även drabbar danska medborgare som är bosatta utanför EU, är den huvudsakliga måltavlan flyktingar och andra utlänningar. UNHCR uttrycker sin oro gällande kravet på att ha bott i Danmark i 7 år, som kan ha en diskriminerande effekt, och om förslagets följder som även de kan vara skadliga för flyktingar.

I en intervju i danska Politiken menar danska Röda Korsets generalsekreterare Anders Ladekarl att det inte finns några belägg för att sänkta bidrag genererar färre asylsökande. Däremot kommer den nya bidragsnivån att generera segregation – pga svårigheter för flyktingar att hitta bostäder, isolering och mer fattigdom.

Dansk Flygtningehjælps generalsekreterare Andreas Kamm manar till att bereda flyktingar arbete istället. Kamm utvecklar sitt resonemang: ”detta avtal kan få motsatt effekt på integrationen. [Utlänningar] blir isolerade, och deras barn med”.

951851Amnesty International är också av uppfattningen att de sänkta bidragsnivåerna inte kommer att påverka mängden asylsökande. Stinne Bech, politisk rådgivare i Amnesty Danmark säger att regeringen borde vara ärliga och kalla de nya ersättningsnivåerna en ”exklusionsersättning”, eftersom ministern säger att det tydliga målet är att det ska komma färre asylsökande till Danmark. Bech utvecklar sitt resonemang genom att påpeka att de nya ersättningsnivåerna skapar fattigdom och diskriminering – inte integration. Det är verklighetsfrånvänt att tro att de sänkta bidragen skulle minska antalet asylsökande.

Representanter för partierna Alternativet och Enhedslisten kallade det ”en sorglig dag för Danmark” i folketingets talarstol. Enhedslistens partiledare Johanne Schmidt-Nielsen säger så här om avtalet: ”Det kommer att få svåra konsekvenser för familjer och i synnerhet för barnen”.

Regeringen räknar med att kunna spara 400 miljoner danska kronor årligen tack vare de sänkta flyktingbidragen. Regeringen meddelar att det kommer att genomföras fler förändringar för att ”få utlänningsområdet under kontroll igen”. Asylöverenskommelsen ska, enligt regeringen, ”strama upp villkoren för utlänningar markant”. Dansk Folkeparti kallar avtalet ”en bra början”, och ser fram emot fler avtal, och ytterligare åtstramningar, på området invandrare och flyktingar.

Avtalet, och sänkningen av ersättningsnivåerna för flyktingar, är en konsekvens av att dansk politik kidnappats av Dansk Folkeparti. DF dikterar villkoren för den danska invandrings- och flyktingpolitiken, och övriga partier i regeringen är med på noterna. Regeringen påstår att asylsökningarna kommer att minska, men det finns inga garantier för det. Det vi kan vara säkra på är att avtalet kommer att innebära att Danmark blir ett än mer segregerat land, att fattigdomen ökar, att isoleringen och diskrimineringen blir allt större. Vi kommer att få ett Danmark med ett ”vi” och ett ”dom”.

 

Sverigedemokraternas flyktingförslag bryter mot internationella lagar

Artikel av Malte Roos

Den 22 april, när flyktingkatastroferna i Medelhavet var som tydligast i folks medvetande, lanserade Sverigedemokraterna, genom en debattartikel i Svenska Dagbladet, ett förslag på hur EU skulle kunna motverka massdöden. Det här förslaget försvarade man senare i en debatt i Aktuellt. Förslaget går ut på att EU:s gränsbevakning ska vända båtarna på Medelhavet och skicka tillbaka dem dit de kommit ifrån, alternativt till ett annat land som man tecknat avtal med.

Denna praktik kallas push backs. SD säger sig hämta inspiration från Australien där detta system har varit i bruk i snart två år, och där även de migranter som lyckats ta sig fram till Australien förvägras uppehållsrätt och skickas istället till Papua Nya Guinea för att där få sin asylrätt prövad. De som bedöms ha flyktingskäl flyttar man istället till Kambodja. Sverigedemokraterna hävdar att Australien på så sätt fullföljer sina internationella åtaganden och att EU skulle kunna implementera samma system. Detta är inte sant.

Tvärtemot vad SD hävdar så har FN:s flyktingorgan UNaustralia-62823_640HCR vid ett flertal tillfällen öppet kritiserat Australiens policy för att bryta mot sina internationella åtaganden, och vid ett tillfälle gick de så långt som att fördöma Australiens agerande. Även flertalet människorättsorganisationer fördömer Australien och hävdar att landet bryter mot de mänskliga rättigheterna genom sitt agerande.

Så vilka är Australiens, och EU:s, internationella åtaganden gällande flyktingar i de här fallen? Om vi bortser från EU-lagar, som inte gäller Australien och som SD i övrigt vill ändra för att kunna genomföra sin politik, så är det framförallt tre rättigheter som är relevanta för fallet: rätten att söka asyl, förbudet mot kollektiv utvisning, och principen om non-refoulement.

Rätten att söka asyl

Rätten att söka asyl finns inskriven i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, och även indirekt i Flyktingkonventionen och i ett flertal andra internationella lagar. Det är en av världens äldsta principer med anor i antiken. Den innebär kortfattat att alla människor som befinner sig inom ett lands jurisdiktion har rätt att söka asyl i det landet och få sin asylrätt individuellt prövad i en rättssäker process. Om en människa sedan har asylrätt så är landet skyldigt att ge personen asyl.

Kollektiv utvisning

En grupp människor utvisas utan att staten tar hänsyn till deras individuella behov och rättigheter. De utvisas som medlemmar av en grupp, inte på individuell basis. Förbudet mot kollektiv utvisning finns bland annat med i Protokoll 4 artikel 4 av Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna, och inbegriper förutom utvisning även förhindrande av människor att komma in i landet.

Principen om non-refoulement

Själva hörnstenen i internationell flyktingrätt. Den är formulerad i artikel 33:1 av Flyktingkonventionen och säger att: ”Fördragsslutande stat må icke, på vilket sätt det vara må, utvisa eller avvisa flykting till gränsen mot område varest hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning”. Den utvecklas vidare i Konventionen mot Tortyr, där artikel 3:1 slår fast att: ”Ingen konventionsstat skall utvisa, återföra eller utlämna en person till en annan stat, i vilken det finns grundad anledning att tro att han skulle vara i fara för att utsättas för tortyr”. Utöver detta finns principen implicit inskriven i bland annat artikel 3 av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, och betraktas även som jus cogens, det vill säga den högsta form av internationellt bindande lag som binder alla världens stater oavsett om de ratificerat avtalet eller inte.

Principen om non-refoulement innebär att ingen människa får avvisas innan de har fått sin asylstatus prövad. Vidare får ingen människa skickas tillbaka till en plats där hen riskerar att dödas, olagligen frihetsberövas, eller torteras eller utsättas för annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling, eller riskerar att ytterligare skickas vidare till ett annat land där hen riskerar detta. Vidare slår UNHCR fast att:

”The prohibition of refoulement to a danger of persecution under international refugee law is applicable to any form of forcible removal, including deportation, expulsion, extradition, informal transfer or “renditions”, and non-admission at the border… This is evident from the wording of Article 33(1) of the 1951 Convention, which refers to expulsion or return (refoulement) “in any manner whatsoever”. It applies not only in respect of return to the country of origin or, in the case of a stateless person, the country of former habitual residence, but also to any other place where a person has reason to fear threats to his or her life or freedom related to one or more of the grounds set out in the 1951 Convention, or from where he or she risks being sent to such a risk.” (UNHCR: Advisory opinion on the Extraterritorial Application of Non-Refoulement Obligations under the 1951 Convention relating to the Status of Refugees and its 1967 Protocol, sida 3, vår betoning)

För att exemplifiera kan vi hänvisa till fallet Case of Hirsi Jamaa and other v. Italy, som 2012 togs upp i Europadomstolen för mänskliga rättigheter, en domstol kopplad till Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och helt orelaterad till EU. Fallet rörde tvåhundra flyktingar, mestadels från Somalia och Eritrea, som försökte ta sig in i EU med båtar från Libyen i maj 2009. Båtarna stoppades av italiensk kustbevakning ute på havet, flyktingarna plockades upp och skeppades tillbaka till Libyen i enlighet med ett bilateralt avtal mellan Italien och Libyen. Italiens inrikesminister hävdade senare på en presskonferens, precis som SD och Australien gör idag, att detta räddade många flyktingars liv. Domstolen slog fast att Italien hade brutit mot förbudet mot kollektiv utvisning och mot principen om non-refoulement. Eftersom domstolen endast dömer utifrån Europakonventionen med dess protokoll, och dessa inte nämner rätten till asyl, så togs inte denna rätt upp i domstolen.

sd-logo_20155949Sverigedemokraternas förslag är alltså att EU ska införa ett system som är snarlikt ett som redan har slagits fast av Europadomstolen som olagligt och i strid mot de mänskliga rättigheterna, och som tar inspiration av ett system som UNHCR och ett flertal människorättsorganisationer också har slagit fast är olagligt. En väldigt intressant ståndpunkt för ett parti som säger sig värna lag och ordning.

”Hjälp i närområdet” bygger på felaktig logik

En av de viktigaste politiska frågorna för mig personligen, och en på senare år allt viktigare fråga för allmänheten, är den om Sveriges och Europeiska Unionens flyktingmottagande. Frågan aktualiserades i och med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010, och spelade en relativt framskjuten roll i valet till Europaparlamentet i maj i år. Miljöpartiet de gröna driver Sveriges mest humana och öppna migrations- och flyktingpolitik, och tack vare vår migrationspolitiska överenskommelse med regeringen så har fler flyktingar fått möjlighet att stanna kvar här i Sverige, och dessutom fått en mycket drägligare livssituation. Det är en seger som vi ska vara väldigt nöjda med, även om mycket återstår.

Sverigedemokraterna, som är ett i grunden rasistiskt och xenofobiskt parti, driver i sin tur på för ett mer slutet och fientligt samhälle. Jag skrev i fjol ett kort inlägg om konsekvenserna av om deras ideologi skulle få dras till sin spets här i Sverige på Motargument.se, som du kan läsa här. Ett av SD:s populäraste, och av allmänheten snällast uppfattade, argument är att Sverige borde hjälpa flyktingarna i närområdet, det vill säga området människorna flyr ifrån. Detta baserat på att vi då skulle kunna hjälpa fler människor för mindre pengar. Problemet med det argumentet är att det bygger på felaktig logik.

För det första, Sverigedemokraterna vill ”hjälpa flyktingar på plats” genom att höja Sveriges bistånd till FN:s flyktingorgan UNHCR. Detta vill SD finansiera genom minskat annat bistånd och genom att ta emot färre flyktingar i Sverige, vilket de säger skulle spara otaliga miljarder kronor. Det är i sig inget fel i att ge mer till UNHCR, det är en underfinansierad organisation som gör ett väldigt viktigt arbete. Problemet är att UNHCR själva dömer ut SD:s förslag. ”Jag vill understryka att den hjälp flyktingar får på plats aldrig kan utesluta att de ska få hjälp i Europa”, sa Hanne Mathisen, UNHCR:s talesperson i Norden och de Baltiska länderna, till SVT 2011. I höstas gick UNHCR dessutom ut och bad EU att ta emot fler syriska flyktingar. När inte ens organisationen som SD vill hjälpa stödjer SD:s förslag, då vet man att de är fel ute.

2013-02-16_-_Wien_-_Demo_Gleiche_Rechte_für_alle_(Refugee-Solidaritätsdemo)_-_Refugees_are_human_beingsFör det andra så bygger Sverigedemokraternas argumentation på att alla världens flyktingar på något sätt hamnar inom räckhåll för UNHCR:s hjälp. Men detta är inte hur världen fungerar. Det finns över 50 miljoner flyktingar i världen, en siffra som tragiskt nog växer varje dag, och varken UNHCR eller någon annan hjälporganisation skulle ha någon som helst möjlighet att hjälpa alla dessa människor i deras närområde, särskilt inte som sagda närområde ofta är ituslitet av fattigdom och konflikter. Det finns helt enkelt varken medel, infrastruktur eller säkerhet nog att bistå alla utsatta människor i de områden de flyr ifrån. Dessutom finns det helt enkelt inte flyktingläger i alla områden som människor flyr ifrån.

Vidare så är det rent ut sagt galet att anta att samtliga flyktingar i ett område skulle stanna i ett flyktingläger ens om förutsättningarna för en skaplig livssituation i lägren förbättrades avsevärt. Människor kommer att fortsätta fly bland annat till Europa oavsett hur mycket bättre förhållandena i flyktinglägren blir, eftersom förutsättningarna för ett bra liv och en stabil framtid är mycket ljusare här än i ett flyktingläger i Libanon, och oändligt mycket säkrare från en eventuell spridning av konflikten. Och vem tjänar på att vi skickar tillbaka människor som lyckats ta sig hela den långa vägen från Syrien över ett livsfarligt Medelhav och tvärs över Europa, som har sålt alla sina egendomar för att kunna betala resan? Frågar man Jimmie Åkesson så är det UNHCR och flyktingarna i närområdet, frågar man en inte lika högt uppsatt är det staten Sverige. Men oavsett vem man frågar så är det inte riktigt sant. Tjänar flyktingarna vi skickar tillbaka på det? Nej, de lämnas utblottade mitt i en katastrofzon med små chanser att överleva. Tjänar flyktingarna i Syriens närområde på det? Nej, de tvingas tränga ihop sig tillsammans med ännu fler flyktingar på en liten yta och dela på den begränsade hjälp de kan ges. Tjänar UNHCR på det? Nej, de tvingas hjälpa ytterligare ett par tiotusentals människor i sina överfulla läger med begränsade resurser.

Många av de som argumenterar för att vi borde hjälpa flyktingar i deras närområde är inte rasister, även om partiet som de stödjer är det. De har bara fallit för en argumentation som bygger på bristfällig logik. Vill vi hjälpa så många människor som möjligt måste vi göra två saker samtidigt: både ge UNHCR större medel, OCH ta emot fler flyktingar till Sverige och EU. Det är inte en motsägelse, det är en humanitär nödvändighet.

Kan världens 13:e rikaste land ta emot 0,067% av världens flyktingar?

Sverige är enligt Världsbanken världens 13:e rikaste land per capita. ‎15 miljoner människor på flykt i världen. Undrar om världens 13:e rikaste land kan klara att ta emot 0,067% av dessa?

Darfur i Tchad (Fotokälla)

2011 var ca 15,2 miljoner människor var enligt UNHCR på flykt. 2011 var dessutom ca 27 miljoner på flykt inom sitt eget land.

I år är siffran nog högre. Man räknar t.ex. med att nästan tre miljoner personer i Syrien har flytt från sina hem. 40 000 syrier hade registrerat sig som flyktingar i Turkiet, 33 000 i Jordanien, 30 000 i Libanon och 8 000 i Irak i juni, innan juli och augusti månads stora flyktingström från landet. 100.000 flydde från Syrien under augusti månad. Enbart i Turkiet kan det finnas upp emot 100.000 flyktingar från Syrien idag.

2010 var Pakistan var i särklass det största flyktingmottagarlandet följt av Demokratiska republiken Kongo och Kenya.

2010 ansökte ca 359 000 människor asyl i världens industrialiserade länder, alltså världens rikaste länder. Av dessa sökte ca 270 000 sökte sig till Europa. Av dessa sökte ca 32 000 asyl i Sverige vilket gör Sverige till ett stort mottagarland.

EUs medlemsländer biföll 84 100 asylansökningar 2011. Sverige godkände ca 10 000 ansökningar.

Alltså godkände Sverige 1/3 av alla ansökningar som kom till Sverige.

I år har Sverige, världens 13:e rikaste land, garanterat asyl till ca 6000 människor, barn och vuxna, som är på flykt från krig och konflikter. Så av de 15 miljoner människor som var på flykt under 2010/2011 fick 10 000 asyl i Sverige.

Alltså var det 0,067% av världens flyktingar som fick asyl i världens 13e rikaste land under 2011.

Av kanske upp emot 250.000 syriska flyktingar kommer Sverige, världens 13:e rikaste land, att ta emot 6000 under 2012

Problemet är inte att vi visar medmänsklighet och tar emot. Problemet är att andra i Europa inte gör det vi gör. När en människa i nöd ber om hjälp debatterar man inte om man ska hjälpa eller inte. Man bestämmer sig för att hjälpa, och tar diskussionen om hur man ska göra det.

/Michael Gajditza och Torbjörn Jerlerup