Etikettarkiv: UNHCR

Kapat bistånd tvingar flyktingar till Europa

På många håll har det länge höjts röster om att flyktingströmmarna till Europa skulle vara alltför omfattande. USA, Storbritannien och flera EU-länder, bl a Frankrike, Italien och Tyskland har skurit kraftigt i sitt bistånd till UNHCR. Konsekvenserna av att länder som tidigare har stått för högt bistånd nu stryper biståndet är att flyktingströmmarna beräknas öka kraftigt.


USA:s bistånd till UNHCR kapades med 80% när Trump tillträdde som president. Storbritannien har sänkt biståndet till UNHCR med 60%, Frankrike har sänkt sitt bistånd till UNHCR med 70%, Italien och Tyskland med 50% respektive 80%. Trenden är tydlig. Konsekvenserna är förödande för människor som tvingats fly sin hemregion, eftersom flyktingläger i UNHCR:s regi inte längre har resurser att tillgodose de allra mest basala behoven. Många flyktingar som befinner sig i flyktingläger ser ingen annan utväg än att ta sig vidare, mot Europa.

Skärmdump från Financial Times 250730.

Biståndspolitiken är avgörande för att kunna reglera flyktingströmmar. Men när stora aktörer nu kraftigt skär ner biståndet får det motsatt effekt: antalet flyktingar som tar sig till Europa ökar. De människor som talar högt om att deras land skulle ha tagit emot för många flyktingar kommer nu att höja rösterna ännu mer. Redan polariserade samhällen kommer att bli ännu mer polariserade.

Det är framför allt flyktingar som befinner sig i Afrika som drabbats av nedskärningarna i bistånd. Vägen via Libyen har fått en ökad flyktingström, och ett flertal EU-länder vill nu ge libyska myndigheter resurser att hindra flyktingar från att ta sig till Europa via Libyen. Också Tunisien har fått påtryckningar av EU-länder för att hindra flyktingar att ta sig till Europa.

Skärmdump från UNHCR:s rapport ”On the brink-devastating-toll-aid-cuts-people-forced-flee”.

Filippo Grandi, FN:s högsta flyktingansvarige, menar att EU istället borde öka resurserna för att skapa bättre förutsättningar för UNHCR i länder med många flyktingar, som t ex Tchad, Kenya och Iran. Flyktingorganet rapporterar att man har tvingats pausa förflyttningen av flyktingar till säkrare områden. Skolor i flyktinglägren har tvingats stänga, och kliniker är underbemannade. Det saknas rent vatten och mat. Även återetableringen, dvs att skapa förutsättningar för flyktingar att återvända, påverkas av att resurserna minskar.

Skärmdump från UNHCR:s rapport ”On the brink-devastating-toll-aid-cuts-people-forced-flee”.

Kraftigt sänkta bistånd skapar ökade flyktingströmmar till Europa, då människor inte ser någon annan utväg än att lämna de flyktingläger de befinner sig i. Konsekvenserna är ett ökat asyltryck på EU-länder. Detta i sin tur leder till det som är det mest alarmerande, nämligen att många fler människor riskerar att dö, till följd av människosmugglares exploatering, drunkning etc, då de försöker ta sig till Europa.

Vän av ordning vill veta hur ansvariga i de länder som skär ner biståndet till UNHCR tänker. Å ena sidan vill de minska flyktingströmmar till sina länder. Å andra sidan stryper de möjligheterna för UNHCR att upprätthålla humana förhållanden i flyktinglägren. Det går inte ihop. När egenintresset och självcentreringen får styra havererar moraliska ansvaret för planeten. De riktiga förlorarna är de som tvingats överge sina hem.


Källor:

Financial Times: Aid cuts are driving migrants to Europe, warns UN refugee chief

UNHCR: As funding cuts bite, some 11m people are losing aid

UNHCR: On the brink: The devastating toll of aid cuts on people forced to flee

De 500 kvotflyktingarna

Under 2023 togs endast 500 kvotflyktingar emot i Sverige. Detta har sin orsak i regeringen och SD:s sänkning av kvoten för kvotflyktingar från 5 000 till 900 per år under nuvarande mandatperiod. Att det blev 500 kvotflyktingar under 2023 beror på att det fanns en eftersläpning på mottagandet från 2021 och 2022.


En kvotflykting är en person som flytt sitt hemland och blivit utvald av UNHCR, dvs FN:s flyktingorgan, för att flyttas till annat land. Vidarebosättning, på engelska resettlement, har inneburit att Sverige sedan 1950 tagit emot kvotflyktingar. Tanken är att vidarebosättningen ska bidra till att lösa utdragna flyktingsituationer som riskerar att bli permanenta. Den ger också snabbt skydd till personer i utsatta lägen. Kvotflyktingar är ofta personer som bor i flyktingläger. Att vara kvotflykting kan vara enda lösningen för personer som varken kan stanna i första asylland eller återvända hem.

Vad gäller kvotflyktingar fokuserar UNHCR på två områden:

  1. Vidarebosättning från Syrien och dess närområde, främst Turkiet, Libanon och Jordanien
  2. Flyktingar i Afrika, främst somalier, sydsudaneser, sudaneser, etiopier, eritreaner och kongoleser

De 500 kvotflyktingar som togs emot av Sverige under 2023 har fördelats på följande sätt:

  1. Syrien och dess närmoråde (Irak och Libanon): 350 platser
  2. Kongoleser i Uganda: 100 platser
  3. Akutärenden globalt: 50 platser
Antal kvotflyktingar Sverige tagit emot 2014-2022. Källa: Migrationsverket

2/3 av kvotflyktingarna utgjordes av kvinnor, barn och utsatta grupper (t ex HBTQI). Regeringen aviserar att det ska finnas möjligheter att ”välja” ursprung på kvotflyktingarna. Egenskaper som driftighet, färdighet, utbildning, arbetslivserfarenhet samt värderingar ska främja möjligheter till goda integrationsmöjligheter.


Källor:

Migrationsverket: Färre kvotflyktingar till Sverige

Migrationsverket: Sveriges flyktingkvot

SD fortsätter hyckla om biståndet

I och med budgetmotionen 2019 har SD tappat argumentet ”Sveriges biståndsvänligaste parti”. SD är numer sämst på bistånd, oavsett hur mycket man än försöker vrida och vända på siffrorna till SD:s fördel. Därför är det märkligt att SD på Världsflyktingdagen begår debattartikel där de återigen slår sig för bröstet som det parti som verkligen bryr sig om de allra mest utsatta.


SD har under senare år tjatat med sitt mantra om att de skulle vara det mest humanitära partiet. Mot bakgrund av att man argumenterat för att man har budgeterat biståndet så att de allra mest utsatta får ta del av pengakassan har man ansett sig vara de som bryr sig om flyktingar ”på riktigt”.

Vi har tidigare på Motargument slagit hål på detta luftslott, då SD hela tiden har ”lurat” väljarna genom att rikta in sitt bistånd på framför allt UNHCR, som är den organisation som synts mest i debatten. Det är också UNHCR som har varit den organisation som arbetat i närområdet där krigsflyktingar från framför allt Syrien befinner sig.

I en debattartikel i Aftonbladet signerad Jimmie Åkesson (partiledare), Paula Bieler (migrationspolitisk talesperson) och Julia Kronlid (biståndspolitisk talesperson) målar man återigen upp en bild av hur förträffliga SD är. De tänker på de allra mest utsatta, de som inte har möjlighet att ta sig utanför hemområdet. Skribenterna framställer sig själva som barmhärtighetens samariter då de populistiskt använder sig av kvinnor, barn och äldre som populistiska slagträn. I artikeln kan vi bl a läsa:

”Det är att visa sann medkänsla.”

”Vi tar avstånd från denna ansvarslösa flyktingpolitik som bedrivits i Sverige under alltför många år. Värdet av att hjälpa så många lidande som möjligt är för oss betydligt högre än populism och plakatpolitik. Det är hög tid att vi börjar hjälpa de flyktingar som behöver stödet allra mest.”

”När vi hör om flyktingar i Sverige som bor trångt, som saknar arbete och som aldrig får uppleva känslan av tillhörighet i förorternas utkanter är det lätt att känna empati. Det är en naturlig emotionell reaktion.
Tillvaron i Sverige kan dock inte sättas i jämförelse med den miserabla situation som flyktingarna i krigets närområden tvingas genomleva. Det handlar om människor som drar en suck av lättnad så länge de vaknar upp och fortfarande andas. Det handlar om små barn som lider av undernäring. Det handlar om minoriteter som systematiskt förföljs och mördas. ”

Detta gör man trots att man i senaste budgetmotionen (2019) föreslår nedskärningar på allt internationellt bistånd. De närmaste tre åren budgeterade partiet för att skära ner biståndet med 34,6 miljarder.

Viktigt att notera här är att SD påstår sig ha budgeterat för det största biståndsanslaget av alla riksdagspartier, något vi på Motargument tidigare har belagt som felaktigt. Åren 2016-2019 budgeterade SD för nedskärningar av det totala biståndet på -11,6 miljarder. Nedskärningen som SD budgeterar för nu är alltså -11,3 miljarder för enbart år 2019.

Att Åkesson, Bieler och Kronlid väljer att återigen plocka upp argumentet som inte längre är giltigt är i sig inga konstigheter. Att de väljer att göra det på Världsflyktingdagen är naturligtvis en del av deras populistiska strategi. Partiet har under senare år bedrivit ständig indoktrineringskampanj för att påvisa att de faktiskt är det enda parti som verkligen bryr sig om flyktingar. Väljarna tycker att det är perfekt: Det är OK att rösta på ett parti som vill stänga gränserna och ta tillbaka vårt land. SD är ju de som ”verkligen bryr sig”.

SD fortsätter att lura väljarna

Debattartikeln ger oss bevis på att väljarna har blivit lurade. Förvisso stämmer det att SD tidigare har varit det parti som avsatt mest pengar till det som synts och hörts i debatten: bistånd till UNHCR. Men man har aldrig varit bäst på internationellt bistånd. Det är en lögn. Men det spelar ingen roll. SD kan i lugn och ro fortsätta ljuga. Deras kärnväljare verkar immuna mot lögner, fake news och mytspridning.

Vad är då anledningen till att SD ständigt framställer sig som det mest humanitära partiet? Konsekvensen av SD:s politik skulle bli att Sverige på sikt åter blir ett mer etniskt homogent land. Medelst stoppad invandring, återvandring och utvisningar är målet att göra Sverige ”svenskt” igen.

Mantrat om ”hjälp i närområdet” och att ”pengar ger mer när man hjälper på plats” är, och har alltid varit, en ursäkt för att man inte vill ha hit invandrare. I SD:s värld är en (1) invandrare en (1) för mycket.

Tyvärr har partiet fått stå oemotsagt, och ogranskat, då de självsvåldigt har iklätt sig rollen som de ”riktiga flyktingvännerna”. Varför har inte SD:s biståndsbudget för länge sedan skärskådats av fler aktörer?

SD:s debattartikel är en uppvisning i hyckleri, populism och lögner. Hyckleri eftersom man fortsätter hävda att man är ”bäst i klassen”, populism för att man på Världsflyktingdagen spelar på människors empati och sympati genom att beskriva ”verkligheten” i närområdet. Sist men inte minst lögner, eftersom partiet aldrig har varit det ”biståndsvänligaste” partiet.

Lästips:

Helena Trotzenfeldt: Myten om SDs ”på plats”-hjälp

SD:s ”hjälp i närområdet” är ett minne blott

UNHCR – Enligt de andra 7 partierna

Myt: SD är Sveriges biståndsvänligaste parti

SD och biståndet

Jo, det är farligt att resa till Afghanistan

 


En bild med okänd upphovsman eller upphovskvinna cirkulerar på Internet, i vilken det påstås att Afghanistan inte skulle vara dödligt, att en svensk kvinna som stoppade en utvisning av en afghansk man skulle ha ”kapat” flygplanet och att hon ”ljuger” om att Afghanistan skulle vara farligt.


I bilden hänvisas även till ett påstående från Masood Ahmadi, som påstås vara FN:s ”platsansvariga” i Kabul.

Påståenden om Elin och Afghanistan

Elins agerande för att stoppa utvisningen har föranlett att hon polisanmälts och rättsväsendet kommer att få ta ställning till huruvida hon kapat flygplanet och gjort sig skyldig till brott. Hennes gärning som sådan kan alla ha sin egen uppfattning om.

Elin kan däremot inte rätteligen anklagas för att ”ljuga” om Afghanistans farlighet som land. Dels på grund av att bedömningen är hennes egen och dels för att hennes påstående har stöd i fakta.

Säkerhetsläget varierar relativt kraftigt i landet. I vissa provinser och då särskilt i södra och östra Afghanistans provinser, där väpnad konflikt och svåra inre motsättningar råder. Migrationsverket bedömer även att väpnad konflikt råder i huvudstaden Kabul, men konstaterar att antalet säkerhetsincidenter i staden är lägre och att utvisning av civila afghaner kan göras utifrån en individuell bedömning.

Med andra ord är det Migrationsverket, samma myndighet som beslutade att utvisa den afghanska man vars utvisning Elin stoppade, som också bedömer att Afghanistan mer eller mindre kan vara dödligt farligt, beroende på flera omständigheter.

Vad gäller Masood Ahmadi, så är denne inte såsom bilden påstår, ”FN:s platsansvarige”. Ahmadi är däremot AVRR-expert i Kabul för FN-organet IOM; International Organization for Migration. AVRR är en förkortning av Assisted Voluntary Return  and Reintegration.

Ahmadi påstår mycket riktigt att det så långt som hans organisation påstås känna till, inte har ”inträffat någon säkerhetsincident”. Samtidigt säger han till SVT Uppdrag Granskning:

”Säkerhet är, ärligt talat, ett allmänt bekymmer för alla afghaner, inte bara de återvändande. Det är som det är. Det här är situationen, och människor lever här, och människor lever med det.”

Mot bakgrund av sedan länge välkända och väldokumenterade fakta är det oklart vad Ahmadi menar med sitt påstående om att IOM inte skulle känna till några säkerhetsincidenter.

I september 2008 publicerade IOM ett faktablad om hur organisationen sedan 2003 bistår med humanitär hjälp och identifierandet av offer för just säkerhetsincidenter.

I ett faktablad publicerat 2013 rapporterar IOM:s egen säkerhetsenhet att en terroristattack i Kabul resulterade i att en av IOM:s medarbetare dödades och flera skadades.

I ett faktablad publicerat 2013 rapporterar IOM att antalet frivilligt återvändande till Afghanistan från Pakistan minskade med 63% och att detta bland annat berodde på ett antal ökade säkerhetsincidenter.

FN:s flyktingkommissariat UNHCR som har det övergripande ansvaret och gör internationella rättsliga bedömningar avseende grunder för behov av internationellt skydd, har år efter år rapporterat om faran för många återvändande afghaner som vistats i västvärlden.

På sid. 41, andra stycket, första och andra meningen i den senaste versionen av rapporten UNHCR Eligibility Guidelines for Afghan Asylum-Seekers, anger UNHCR:

“AGEs reportedly target individuals who are perceived to have adopted values and/or appearances associated with Western countries, due to their imputed support for the Government and the international community. There are reports of individuals who returned from Western countries having been tortured or killed by AGEs on the grounds that they had become “foreigners” or that they were spies for a Western country.”

Svenska medier har under årens lopp även rapporterat om ett antal utvisade afghanska medborgare som utsatts för våld och som på grund av att de identifierats av sin omgivning som utvisade från västvärlden, har varit extra utsatta.

En utvisad, numera till Sverige återvänd afghansk medborgare misshandlades i Kabul den 5 september 2008 med slag och rispande med kniv och hot med handgranater av afghanska poliser som försökte pressa pengar av honom. Författaren till denna artikel träffade honom efter utvisningen i Afghanistan.

En annan utvisad, numera till Sverige återvänd afghansk medborgare rånades 2009 efter en utvisning till Kabul. Under merparten av sin vistelse i Afghanistan efter utvisningen vågade han inte gå utanför sin lägenhet, av fruktan för att kännas igen av fiender. Författaren till denna artikel träffade honom efter utvisningen i Afghanistan.

En utvisad afghansk medborgare dödades år 2017 i en terrorattack i Kabul.

Det finns fler exempel som visar att utvisningen av afghanska medborgare i flera fall kan vara synnerligen förenat med stor risk och detta oavsett vad IOM:s Kabulchef Masood Ahmadi påstår sig inte känna till.

Det är därför som i alla andra fall riskabelt att enbart lita på och dela påståenden från anonyma källor och detta även om de ges stöd från myndighetspersoner. Särskilt när det gäller migrationspolitik som idag utgör ett centralt tema i svensk samhällsdebatt, gäller det att som alltid granska källor och försöka verifiera fakta.

Bild från Afghanistan 2 - välkomstkramar i Kabul
Författaren till denna artikel möts av välkomstkramar i Kabul oktober 2008 och blir kroppsvisiterad i letandet av bomber och skjutvapen.

Hjälpa på plats?


Det upprepas ofta att vi måste göra mer för att stoppa flyktingar från att påbörja sin flykt. En önskan att hjälpa fler personer på plats i sin hemregion. Påståendena brukar låta som så: vi kan med varje krona potentiellt sett hjälpa fler. Det insinueras därmed att det skulle vara för dyrt att hjälpa här.


Exakt vilka personer skulle kunna få bättre ”hjälp på plats” i sin hemregion?

  • Är det de oskyldiga, obeväpnade, oskyddade barnen och tonåringarna och mammorna som har utsatts för militärdiktaturers bomb- & kemikalieattacker?
  • De som råkar ut för en naturkatastrof som orkaner, jordbävningar, vulkanutbrott, översvämningar i t.ex. Haiti, Bangladesh…?
  • De som inte är heterosexuella och som förföljs av homofober?
  • Flickor och pojkar som könsstympas?
  • Aktiva organisatörer och medlemsvärvare i HBTQ-rörelser, Anti-FGM eller i fackföreningar och oppositionspartier – i länder där sådant är förbjudet och belagt med dödsstraff?
  • Troende som vill gå på gudstjänst i ett annat religiöst samfund än det som är sitt hemlands religiösa ”statsreligion”? Sekulära ateister?

Är det några av dessa personer som SD vill hjälpa på plats? Exakt vilka metoder, medel, redskap och verktyg är det som SD tänker sig, för att hjälpa några av de ovan nämnda från att bli förföljda, torterade, lynchade, mördade – av socialkonservativa, extremistiska, fundamentalistiska religiösa?

Personer som försöker leva i sin vardag, på sin uppväxtort, trots att de är ständigt utsatta för hot och förföljelse. De som behöver en förändrad livssituation för att omgivningen de vill leva i har omkringboende i deras närområde som utgör livshotande risker – på grund av intolerans, religionsförtryck, socialkonservativa osv.

I många länder i världen finns radikala, extremistiska, fundamentalistiska, socialkonservativa, fackföreningsfientliga, militanta religiösa och homofober som förtrycker, förföljer, könsstympar och mördar de vilka de anser inte förtjänar att leva, älska och umgås med sin kära – det förekommer även i tältläger som drivs av UNHCR.

Personer som rättighetsadvokater, människorättskämpar vilka vill arbeta för att demokratisera, reformera, modernisera sitt land, organisera arbetare och utsatta – de kommer för alltid ha hotfullt motstånd mot sitt eget liv och mot sin familj från alla socialkonservativa och homofoba grannar i sin uppväxtregion.

”Bistånd får inte handla om givarens glädje, […] varje satsad krona ska göra så mycket nytta som möjligt.” – SD:s Höstbudget 2018, sida 32.

”För varje satsad krona går det att hjälpa betydligt fler människor i krisområdenas närhet än vad som är möjligt i Sverige” – SD:s Höstbudget 2018, s. 33

Har det verkligen någonsin varit en tävling att hjälpa flest? eller att givarna (”sjuklövern” eller de 87% som inte röstat på SD) bara vill ge för att givarna ska känna sig nöjda och som godhetsapostlar?

Om SD nu anser att varje satsad krona ska göra så mycket nytta som möjligt – jaha, men då så, då handlar det för SD alltså endast om givarens (SD:s) egen glädje över kostnadseffektivitet? – trots att SD själv skriver ”Bistånd får inte handla om givarens glädje”!

Men, ärligt talat, är det inte snarare så att SD:s hela utrikespolitik är utformad, av socialkonservativa, opportunistiska, populistiska, protektionistiska, fackföreningsfientliga, intoleranta godhetsapostlar för att försöka skydda SD:s kärnväljare – socialkonservativa, intoleranta och möjligen homofoba väljare från att få fler nya grannar i sitt närområde, på svensk mark?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa: SD:s ”Höstbudget 2018

Klicka för att komma åt H%C3%B6stbudget-2018.pdf

Myt: ”SD är Sveriges biståndsvänligaste parti”

Sverigedemokraterna påstår ofta att de skulle vara det parti som prioriterar internationellt bistånd högst av alla partier, bland annat i sin senaste valplattform. Det är en väldigt offensiv retorik, men hur sanningsenligt är egentligen påståendet?

På Sverigedemokraternas hemsida kan man under rubriken ‘Bistånd’ läsa att partiet vill satsa runt 0.7% av Sveriges bruttonationalinkomst (BNI) på bistånd, något som skulle innebära en ”besparing på omkring 10 miljarder kronor”. Det parti som säger sig vara landets biståndsvänligaste vill alltså spara 10 miljarder genom att skära ner till att bli endast 0.7% av BNI när det finns ett brett förankrat enprocentsmål för den svenska biståndspolitiken som flera olika regeringar har uppfyllt.

Hur får man då ihop en ekvation som går ut på att det är biståndsvänligt att allokera mindre pengar till bistånd?

En sverigedemokratisk utgångspunkt är att man med deras politik kan spendera mindre pengar på internationellt bistånd och samtidigt hjälpa fler människor.

Det finns två huvudsakliga och sammanlänkade knep som ligger till grund för detta påstående. Det första riktar in sig på att en (minskande) del av biståndsbudgeten idag används för asylmottagandet i Sverige, och eftersom SD har en nollvision vad gäller asylmottagande kan man spara in hela den delen av biståndet. En annan nyckel är att likställa bistånd med ‘hjälp i närområdet’. Genom att skära ner på andra delar av Sveriges utvecklingssamarbete (t ex det som är inriktat på demokrati och mänskliga rättigheter) samt asylmottagande och integration i Sverige kan SD budgetera för något höjda bidrag till UNHCR.

De anser sig vara mest generösa med bistånd genom att minska biståndet till FN:s minimum- rekommendation på 0.7% av BNI, något som vida understiger det svenska enprocentsmålet som uppfylls idag. Sedan slår partiet på den stora trumman och utropar sig själva till landets mest biståndsvänliga parti.

Det ska även påpekas att Sverige redan är bland de absolut största biståndsgivarna och att anslagen ökat både stadigt och kraftigt sedan millennieskiftet. Inte heller önskar UNHCR att rika länder som Sverige ska begränsa sitt asylmottagande för att finansiera en höjning av de direkta bidragen i syfte att hålla kvar människor i närområdet.

Kanske borde Sverigedemokraterna börja lyssna på det FN-organ de så ihärdigt hävdar att de vill hjälpa?

Vad är skillnaden på flyktingar och migranter?

I invandringsdebatten slarvas det inte sällan med begreppen. Flyktingar och migranter är begrepp som blandas samman. Det finns väsentliga skillnader, och det är viktigt att vi skiljer på begreppen, eftersom det kan komma att påverka attityder och åsikter kring extremt utsatta människor.

Flyktingar är människor som flyr väpnad konflikt eller förföljelse. Dessa människor utnyttjar sin asylrätt i enlighet med den Allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna. De länder som har ratificerat FN:s konvention om flyktingars rättsliga ställning och dess tilläggsprotokoll är skyldiga att släppa in skyddssökande människor i landet och tillhandahålla en rättssäker asylprocess. Mottagarländerna är skyldiga att inte skicka tillbaka människor till länder, eller områden, där det finns risk för att dö, bli fängslad, bli utsatt för tortyr eller kroppsstraff.

Migranter är en bredare kategori och innebär människor som, tillfälligt eller permanent, lämnat sitt hemland. De flyttar för att skapa förutsättningar för ett bättre liv. Det kan innefatta att söka arbete, utbildning, familjeåterförening eller andra orsaker. Till skillnad från flyktingar, finns det inga hinder för migranter att återvända. Migranter som uppehåller sig olagligt i ett land kallas irreguljära migranter (tidigare ”illegala invandrare”). De är en utsatt grupp i samhället som saknar rättslig status och är offer för såväl diskriminering som övergrepp. Det är viktigt att betona att det inte är brottsligt att vara irreguljär migrant.

För mottagarländerna är distinktionen flyktingar och migranter fundamentalt viktig.

Mottagarländer behandlar flyktingar i enlighet med såväl nationell som internationell lag om flyktingskydd och asyl. Varje land har särskilda skyldigheter gentemot människor som söker asyl i landet. UNHCR har i uppgift att stötta och hjälpa länderna att uppfylla dessa skyldigheter. När det kommer till migranter ser det annorlunda ut: här gäller landets immigrationslag (i Sverige kallad Utlänningslagen) och processordning.

Det kan vara riskfyllt att sammanblanda begreppen flykting och migrant. Det problematiska är att förfarandet kan komma att påverka de lagliga rättigheter som flyktingar åtnjuter. Det tenderar också att påverka allmänhetens inställning till flyktingar, då det kan skapa misstänksamhet kring människors egentliga status. Även asylmyndigheter (i Sverige Migrationsverket) tenderar att bli misstrodda i sitt arbete.

Om vi kikar lite på de människor som tagit sig över Medelhavet till Europa de senaste åren: Är de flyktingar eller migranter?

De är både och.

De allra flesta är flyktingar, eftersom de har sitt ursprung i krigshärjade länder eller länder som anses vara ”flyktingproducerande”. Detta innebär att det finns behov av internationellt skydd. Det finns en liten del som kommer från andra platser. De flesta av dessa är migranter.

Det finns tydliga skillnader mellan flyktingar och migranter. Låt oss avstå ifrån att klumpa ihop dem. Flyktingar och migranter har olika rättigheter och skyldigheter. Det vi ska ha med oss är att alla människor ska bemötas med respekt och värdighet.

Mot bakgrund av distinktionen mellan flyktingar och migranter är det svårt att se att det skulle finnas substans i retoriken om ”lyxflyktingar” och ”bidragsmigranter” från krigshärjade länder. Debatt är bra, men den måste vara saklig och nyanserad för att vara konstruktiv.

Källor:

Amnesty International: Flyktingar och migranter

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

Flyktingars rättigheter

Migrationsinfo: Irreguljära migranter

UNHCR: Asylum and migration

Riksdagen: Utlänningslagen

Globalis: Konflikter

Bali, Breitbart och båtflyktingarna #2

Så vi skrev en artikel om att Hanif Bali delade Breitbart på Twitter, och om att siffrorna var vilseledande och det problematiska i det.

Och Hanif Bali svarade på Twitter enligt nedan.

Det är förstås bra att Bali inte längre hänvisar, indirekt, till Breitbart. Det är också bra att han nästan helt korrigerat sitt eget påstående om hur många som beviljas asyl i Italien. Det gör han dock genom att använda sig av exakt samma statistiska uppgifter som vi gjorde i vår artikel och som kommer från EU men har publicerats av UNHCR. Inget fel i det. De tål att upprepas.

Men varför skulle det vara ”generöst” att inte utgå från att alla som beträder italienskt territorium men inte söker asyl i landet helt saknar asylskäl? En god portion av dem som letar sig till Tyskland och Sverige har ju kommit till Europa just via Italien. Breitbart må gissa att de lever ut sina liv som papperslösa i Italien, men vi i Sverige vet ju bättre.

Det som är problematiskt är vidare att andelen, som nu tack vare Balis ”generositet” är fem procent och inte tre, fortfarande är vilseledande, eftersom den enbart tar med de som är flyktingar enligt FNs flyktingkonvention.

Från Europakonventionen om de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna, såväl som FN:s konvention om sociala och kulturella rättigheter, och EUs lagar ges asylsökande ett extensivt (utökat) skydd vid sidan av FN:S flyktingkonvention. Inte bara den som är personligt förföljd utan även den som bor där det är farligt att leva ska ha rätt till skydd. Den formella juridiska termen är inte ”flyktingar”, även om det är det ord som används i vardagligt språkbruk, utan i enlighet med utlänningslagen kallar vi dem ”skyddsbehövande”, eller enligt den engelska juridiska termen; ”subsidiary protection”. Det är de skyddsbehövande som avses i den ljusblå stapeln i diagrammet ovan. De har inte alls nödvändigtvis en lägre grad av skyddsbehov än en konventionsflykting.

Vidare har Italien en med internationella mått mätt mycket stor andel asylsökande som får uppehållstillstånd av ”humanitära skäl”. I rikare västländer brukar den stapeln vara mycket liten, eftersom det handlar om människor vi formellt inte behöver ta hand om, utan bara hjälper ”utav vår godhet”, som Emil sa, samt merparten ensamkommande utan asylskäl.

Vi på Motargument är inga experter på italiensk asylpolitik, men vi finner det bekymmersamt att Bali antar att de som trots ganska hårda krav i Sydeuropa ändå beviljats uppehållstillstånd oavsett grund på något sätt skulle vara någon sorts okynnesinvandrare.

Som vi skrev i den förra artikeln: Det är absolut så att många kommer till Europa utan asylskäl eller motsvarande, till Italien liksom till Sverige. Det handlar om ungefär hälften i båda fallen, och det är i sig problematiskt av en lång rad skäl. Men därifrån till att insinuera att bara tre procent skulle ha här att göra – och vi vet att det inte var så Bali formulerade sig rent formellt, men det var så det framstod och det var så det tolkades av hans följare i diskussionen under – är i sig absurt och fel.

Att sedan kalla Motargument för ”asylsystemskramare” enbart på den grunden att vi ifrågasätter siffrorna och delandet av Breitbart och sedan, i den påföljande diskussionen, insinuera att vi skulle vara nöjda med båtflyktingarnas horribla öde, är förstås både trist och låg retorik.

FN:s flyktingkonvention antogs av FN år 1951, med 1967 års tilläggsprotokoll och har idag ratificerats av drygt 146 av världens 195 länder . Den ursprungliga internationella asylrätten har ingen nu levande politiker uppfunnit, och vi är alla ense om att den går att förbättra. Det finns inget motsatsförhållande mellan att inse detta och att samtidigt inte vilja svartmåla dem som tar sig till Europa.

Vi är tvärpolitiska, och har ganska olika syn sinsemellan på hur asylinvandring kan eller bör förbättras. Därför brukar vi sällan komma med konkreta förslag på Motarguments sajt, men många av oss har skrivit egna inlägg om våra visioner för svensk och internationell asylpolitik.

Det måste vara möjligt att ifrågasätta felaktiga siffror utan att behöva stå som ansvarig för massdöden på Medelhavet.

//Med stöd av Thabo ‘Muso.

Bali, Breitbart och båtflyktingarna

Moderaternas Hanif Bali citerar Daily Mail och indirekt Breitbart i ett påstående om att endast tre procent av båtflyktingarna skulle vara flyktingar.

Om vi alldeles bortser från det uppenbart olämpliga i spridandet av alt-right-media är det även fel i konklusionen. Och siffrorna kommer inte från UNHCR, annat än delvis.

Här är den ursprungliga artikeln från UNHCR. Dock finns bara en del av de siffror artikeln tar upp i den, och varken Daily Mail eller Breitbart redovisar var de hittat sina data.

Men redan i Daily Mails artikel finner vi information som visar att Bali har fel i sin konklusion:

”Of the 91,902 who applied for asylum, 54,252 had their requests rejected unconditionally. Another 18,979 were given ‘humanitarian protection’ status and 12,873 were given ‘subsidiary protection’.”

De som nekades var alltså enligt Breitbart som anges som källa 54 252 av 91 902, dvs 58 %, vilket ligger ungefär i nivå med vår avslagsfrekvens i Sverige.

Av de återstående var resten alltså flyktingar, skyddsbehövande (subsidiary protection) och vad vi skulle kalla ”särskilt ömmande”.

Så hur kom Breitbart fram till tre procent? Man räknade tydligen även dem som avvek utan att söka asyl som ”inte flyktingar” trots att de aldrig utretts, och man räknade skyddsbehövande, dvs de som flyr från krig och inte personlig förföljelse, som ”icke flyktingar”, vilket rent juridiskt är korrekt men vilseledande.

Syftet med artikeln verkar egentligen vara att visa att eftersom hälften av alla båtflyktingar som tar sig till Italien aldrig söker asyl där befinner de sig inom landets gränser som papperslösa. Ändå vet vi att många av dem tar sig vidare till andra länder, såsom Tyskland och Norden.

Vad gäller Breitbarts siffror har vi letat på EUs Asylum Statistics-sida, och vi hittade antalet asylsökande och antalet som beviljats asyl, och kan konstatera att medan siffrorna för dem som beviljades asyl 2016 i stort verkar stämma med Breitbarts uppgifter ser vi inte var man hittat siffrorna för antalet asylsökande, för antalet var lägre för 2015 och högre för 2016.

Men det är självklart märklig matematik att jämföra antalet personer som anländer ett visst år med antalet som beviljas asyl samma år, som om man får beskedet i samma ögonblick man kliver av båten.

Att många söker sig till Europa utan att ha asylskäl för att komma ur fattigdom är dock korrekt. Men de är inte 97 procent av alla som söker asyl. Syftet med att sprida den sortens påståenden är kanske att få det att framstå som om asylsökande från i huvudsak Afrika inte har i Europa att göra. Det är i så fall en obehaglig slutsats.

På Motargument tycker vi att folkvalda bör hitta andra källor för sina påståenden än Breitbart. Annars kan det gå så här:

SD och biståndet

SD vill höja biståndet till närområdet med 9 miljarder under perioden 2016-2019, mer än vad regeringen föreslår i regeringsbudgeten. (de röda och gröna staplarna) Trots detta är siffran för SD:s sänkning av det totala biståndet 11,6  miljarder under perioden 2016-2019. (deras nedskärningar är de blåa staplarna under nollstrecket)

12105828_10153222532463358_8698251529510365378_n

Enligt Europaportalen är Sverige, med 1,1% av BNI, världsetta i biståndsnivåer. Med SD:s politik sjunker den siffran till 0,75%.

De olika biståndsposterna finner vi här.