Etikettarkiv: sjukhus

Fakta är det enda som gäller: Våldet har minskat i Sverige

Idén att våldet ständigt ökar i Sverige är en myt som lever ett eget liv. Denna myt har satt sig så starkt att den ganska allmänt omfattas som en grundläggande sanning. Detta gäller bland folk i allmänhet, men också på ledande mediaredaktioner, bland politiska beslutsfattare och opinionsbildare.


Men de faktiska källor vi har visar att det handlar just om en myt. Det är helt enkelt inte sant. Det bisarra uppstår nu att den som påpekar detta – och alltså har kollat källorna – blir misstänkliggjord för att vilja skönmåla verkligheten. Men det är i själva verket påståendet att våldet ständigt ökar som inte är korrekt. En svartmålning utan saklig grund.

Att det dödliga våldet faktiskt har minskat de senaste decennierna är för dem som ägnar sig åt denna svartmålning en ständig källa till irritation. Men att det har skett en minskning går inte att komma runt.

Nyligen undersökte jag om denna minskning kan förklaras med förbättrad sjukvård.

Det enkla svaret är nej.

Frågan är intimt förknippad med föreställningen om att våldet ständigt ökar. Kärnan i tanken om sjukvårdens förbättring är att den har hållit tillbaka den ökning av det dödliga våldet som annars skulle ha skett. Myten om sjukvården är därför bara ett av många försök att hålla kvar bilden av ett Sverige där våldet ständigt ökar. Trots att det inte stämmer med verkligheten.

Den som allra hårdast driver uppfattningen att sjukvården skulle förklara minskningen av det dödliga våldet är Tino Sanandaji. Med sedvanlig aggressiv energi anser han att detta är självklart och att alla som inte inser detta är idioter.

För ett par veckor sedan skrev han återigen om saken och gjorde ett diagram – ett inlägg som rent sakligt innehåller en hel rad felaktigheter. Jag ska återkomma till vad dessa felaktigheter går ut på i detalj.

Men jag vill börja med en av mina grafer som har skapat stor irritation hos Sanandaji och hans tusentals följare. Det handlar om grafen om det dödliga våldet mellan 1970-2018. En enkel redovisning av officiella källor som Socialstyrelsen och BRÅ.

Denna graf visar tydligt att det dödliga våldet ökade under 1970- och 1980-talen för att sedan dess stadigt minska. Den ökning som har skett de senaste fyra åren förändrar inte denna allmänna bild av de senaste decenniernas minskning.

Låt oss nu undersöka hur det hade sett ut om det inte hade minskat sedan 1989.

Om vi hade haft samma antal döda som 1989 års nivå hade 1 135 fler människor blivit mördade fram till idag. 29 procent fler än de 2 835 som dog 1990-2018.

Enbart år 2018 skulle 152 människor ha dött om vi hade varit kvar på 1989 års nivå. Det är 44 människor fler än de 108 som dog. Märk väl att jag inte pratar om någon ökning, utan enbart samma nivå som 1989.

För den som vill frammana bilden av ett land där våldet hela tiden ökar så är det klart att dessa fakta väcker irritation.

Men nu framförs alltså idén att denna minskning skulle bero på att sjukhusvården har blivit så mycket bättre att fler överlever. Sanandajis nyligen framförda teori handlade om skjutvapenvåld. Utan förbättringar i vården av skottskador hade vi alltså haft 1 135 fler döda.

Är det då möjligt att minskningen beror på förbättrad sjukvård av skottskador?

Nej.

För att uttrycka det enkelt: 1 135 personer är fler än det totala antalet skottskadade som överlevde under samma period.

Här kanske någon invänder och undrar vad som händer om vi vidgar hypotesen, så att den inte bara handlar om skottskador utan om alla skador av våld?

Och här kommer vi till en verkligt intressant sak.

 

Det allvarliga men icke-dödliga våld som leder till att människor skrivs in för sjukhusvård har minskat dramatiskt de senaste trettio åren.

Detta är också det främsta argumentet mot att minskningen av det dödliga våldet skulle bero på att sjukvården generellt räddar fler. Antalet patienter inskrivna i slutenvård för våldsskador har minskat kraftigt – det har på 30 år aldrig varit så lågt som idag.

Jag vet att dessa fakta förvånar många, vana som vi har blivit vid rapporterna om ständigt ökande våld. Men patientregistrets siffror är entydiga. Minskningen av det allvarliga, men icke-dödliga våldet i Sverige är kraftig.

Somliga blir inte bara förvånade utan vägrar tro att detta kan vara sant. De försöker hitta andra förklaringar till siffrorna än att våldet faktiskt har minskat, eftersom detta inte stämmer överens med deras förutfattade mening. Reaktionen påminner om den som kommer när det gäller fakta om det dödliga våldet.

Tino Sanandaji påstår att minskningen av antalet inlagda på sjukhus för våld i Patientregistret i själva verket beror på ändrade vårdrutiner – exempelvis att färre blir slutenvårdade för hjärnskakning. Han anser sig veta att våldet inte alls har minskat.

Och det är korrekt att färre blir inlagda för hjärnskakning. Men även om vi räknar med att allt färre får sjukhusvård för våldsorsakad hjärnskakning, så handlar det om ett fåtal patienter. Vi har ändå en minskning av antalet som fått vård för våld.

En kraftig minskning.

Antalet inlagda på sjukhus för skador av våld har på 30 år helt enkelt aldrig varit lägre än idag.

Låt oss nu återkomma till skjutvapenvåldet och studera det mer i detalj.

För att verkligen kunna jämföra hur utvecklingen har sett ut när det gäller sjukvården av dem som skottskadas så måste vi först få klart för oss hur många det handlar om. Ungefär en fjärdedel av alla som 2001-2018 föll offer för dödligt våld blev skjutna till döds.

Det handlar om 380 människor som sköts till döds under dessa år.

Ett mycket intressant faktum i sammanhanget är att av dessa 380 ihjälskjutna människor dog de allra flesta utan att ha blivit inlagda på sjukhus. Det handlar om 80 procent eller fyra av fem av alla som sköts ihjäl. 300 människor.

En del av dessa påträffades döda, andra dog på vägen till, eller på en akutmottagning. Men de hann aldrig komma in i den slutna sjukhusvården.

Av dem som dog var det 79 personer som blev inskrivna i slutenvården.

Under hela perioden 2001 – 2018.

De utgjorde 5 % av alla som föll offer för dödligt våld i Sverige.

Slutenvårdens möjligen marginella betydelse för att förklara minskningen av det dödliga våldet klarnar ytterligare när vi tittar på hur många som räddades till livet i slutenvården.

Antalet skottskadade som fick sjukhusvård ökade kontinuerligt 2001-2018 – från 25 patienter år 2001 till omkring 70 årligen de senaste åren. Totalt var det omkring 790 patienter.

Av dem som fick sjukhusvård överlevde i genomsnitt nio av tio. Det visar sig nu att andelen som räddades till livet i slutenvården har varit ungefär densamma under hela perioden 2001-2018. Det handlar genomgående om en av tio som skrivs ut som avliden. Och de årliga variationerna uppvisar ingen trend.

I klartext: Det är alltså inte fler skottskadade som räddas till livet idag än för tjugo år sedan. Slutenvården är helt enkelt ingen faktor för att förklara minskningen av det dödliga våldet.

Här kan man tycka att saken borde definitivt vara avgjord.

Men för den som tror att våldet ständigt ökar är det svårsmält att det dödliga och det icke-dödliga våldet skulle ha minskat i Sverige. Myten om sjukvården är bara den senaste i raden av försöken att rädda bilden av ett Sverige på randen till undergång.

Det är lätt att raljera över detta.

Lätt att skaka på huvudet åt denna uppenbara ovilja att ta till sig enkla fakta. Men det finns också något oroväckande här som går långt utöver den enkla faktaresistensen. Det handlar om en ”debatt” där polariseringen i sig är ett syfte – där det inte handlar om att ta reda på fakta, utan om att vinna en kamp om hur verkligheten ska beskrivas.

Tino Sanandaji agerar oupphörligt på detta sätt. Han går till angrepp, hånar allt och alla som inte håller med honom. Han agerar som om det verkligen pågick ett krig där alla medel är tillåtna. Inte en diskussion där syftet är att pröva argument och kontrollera fakta.

Jag vägrar att delta i denna konstruerade kamp. Jag vägrar acceptera själva grundförutsättningen för denna syn på debatten som en strid där den som gapar högst, har flest kompisar eller helt enkelt hotar andra till tystnad vinner.

Tino Sanandaji har fel i sak om sjukhusvårdens betydelse för minskningen av det dödliga våldet. Han har också fel om en hel rad grundläggande fakta på det här området.

Och det är viktigt att hans felaktigheter inte får spridning. Men trots att han gärna vill frammana den bilden så pågår det faktiskt inget krig. Det finns olika beskrivningar av verkligheten men det enda som avgör vilken som är korrekt är fakta.

Det är till sist det allra viktigaste.

Myten om värdelösa vårddata avslöjad

Detta är del 2 i en artikelserie om Tino Sanandajis lögner och mytspridning. Del 1 heter ”Tino Sanandajis lögn om våldtäkter”.

Nationalekonomen och debattören Tino Sanandaji dömer ut patientregistret som ett verktyg i beskrivningen av våldsutvecklingen i Sverige. Anledningen är att nämnda register visar att färre våldsutsatta vårdas på sjukhus idag än för tio år sedan. Detta går tvärtemot att folk tror att våldet ökar. Sanandaji är i mångas ögon ett aktat namn. Många tar Sanandajis lögner och myter för sanning.


Verkligheten ÄR.

Fakta finns. Det gäller bara att veta hur man tar reda på dem.
Och även om somliga skriker och gormar och beter sig illa – ingenting förändras i sak av deras beteende. Hur verkligheten ser ut är inte resultatet av en omröstning.

Här är min genomgång av ett annat inslag i den där uppdateringen av Tino Sanandaji från den 10 maj – hans försök att förklara patientregistret som värdelöst om man vill få reda på hur våldsutvecklingen ser ut i vårt land.

Varje år får tusentals människor vård för skador som de har fått efter att ha utsatts för olika typer av våld. Ett antal av dessa med svårare skador läggs in på sjukhus.

Att räkna hur många det handlar om är ett sätt att beskriva våldsutvecklingen i Sverige. Det senaste årtiondet visar en markant minskning av antalet som får sjukhusvård efter våld. Minskningen är mycket stor.

Detta är ju glädjande för alla som är mer normalt funtade och gillar att våldet minskar. Men det finns förstås de som ogillar denna information. De har nämligen på förhand bestämt sig för att våldet ökar och därför måste alla data som pekar på motsatsen avvisas.
Den som allra hårdast har drivit tesen att ”vårddata” är värdelöst som källa till våldsutvecklingen är Tino Sanandaji. Jag återkommer till det där märkliga inlägget den 10 maj där han pratar om 700 procent. Där pratar han också om siffrorna från sjukvården.

Tvärsäkert upprepar han gång på gång att Socialstyrelsens patientregister är oanvändbart. Men hans motiv är genomskinliga.
Han argumenterar ungefär så här. Eftersom antalet vårdplatser har minskat och vårdrutinerna har ändrats så finns minskningen i alla kategorier. Antalet inlagda för alla typer av skador har enligt Sanandaji minskat – vilket är en förklaring till att antalet inlagda för skador av våld minskar. Dessutom finns inte öppenvården med i patientregistret och därför missar man de våldsutsatta som får vård via den öppna vården. Det är där de hamnar som inte får sjukhusvård – därför är det ändå en ökning.

Hans resonemang är ett desperat försök att fortsätta påstå att våldet ändå ökar. Han påstår också att det är ”ett fult trick” att hänvisa till patientregistret.

Jag ska här gå igenom varför Tino Sanandaji har fel.

1. Det är mycket riktigt korrekt att antalet vårdplatser för sluten vård på sjukhus har minskat – det är inte precis någon nyhet. Sverige har det lägsta antalet disponibla vårdplatser i EU – 2,4 per 1 000 invånare. Men samtidigt har vårdtiden per patient minskat. Sverige har förhållandevis korta sjukhusvistelser, i genomsnitt 5,9 dagar – vilket är den tredje kortaste siffran bland de jämförda länderna. (Källa: Läkartidningen)

Tillsammans gör detta att en och samma vårdplats kan utnyttjas av flera – det är lätt att inse att två patienter som får sjukhusvård i tio dagar var, tar upp lika många vårdplatser som fyra patienter som får sjukhusvård i fem dagar var. Exakt hur dessa förändringar har påverkat vården i detalj och i förlängningen statistiken, kräver en särskild utredning men att på detta förenklade sätt döma ut patientregistret och övriga vårddata är ohederligt och agendastyrt.

2. Antalet som får vård efter våld har minskat. Men enligt Tino Sanandaji är patientregistret värdelöst. Han hävdar att ALLA som har fått sjukhusvård för skador har minskat lika mycket.

Detta stämmer inte.

Den generella minskningen är mycket måttlig – ungefär en tiondel – medan minskningen av antalet som fått sjukhusvård för våld nästan har halverats. (se graf nr 1 nedan)

3. Enligt siffror från Socialstyrelsen så har våldet i Sverige alltså minskat rejält. Men enligt Sanandaji finns det också ett annat problem med patientregistret som gör det värdelöst. Det registrerar bara dem som lagts in på sjukhus, det som kallas slutenvård. Han påstår att ett antal som enligt tidigare vårdrutiner lades in på sjukhus numera tas om hand i öppenvården. Att det i själva verket ändå finns en ökning men att den istället syns inom öppenvården.

Förutom att detta visar en skrämmande brist på kunskap om hur vården ser ut så är det helt enkelt fel. Om vi kompletterar patientregistrets siffror med data från öppenvården så ser vi en minskning över hela linjen.

Den totala minskningen mellan 2008 och 2017 är på 2 454 personer som fått vård efter våld. Den totala minskningen räknat per capita är 24%. Den specifika minskningen inom öppenvården under dessa tio år är ungefär 1 000 personer. Hypotesen att minskningen inom slutenvården skulle ha lett till en ökning inom den öppna vården kan därför avvisas. (se graf nr 2 nedan)

Allt detta sammantaget visar att vi det finns klar evidens att påstå att våldet i Sverige har minskat de senaste tio åren. För de allra flesta av oss är detta glädjande nyheter. För dem som till varje pris vill få det till att våldet har ökat – fakta är inte på deras sida.
Och även om somliga skriker och gormar och beter sig illa – ingenting förändras i sak av deras beteende. Hur verkligheten ser ut är inte resultatet av en omröstning.

Verkligheten ÄR.

Fakta finns. Det gäller bara att veta hur man tar reda på dem.

Detta är del 2 i en artikelserie om Tino Sanandajis lögner och mytspridning. Del 1 heter ”Tino Sanandajis lögn om våldtäkter”.