Det där med att vår kultur på något sätt skulle förstöras och kanske till och med förgöras när människor från andra kulturer flyttar hit är rappakalja, såvida vi definierar ”kultur” som gemensamma tankebanor, normer, språk, musik, konst, mat, historia och traditioner.
Anledningen är att kulturer inte är som färger i en palett, dvs om vi är röda och iranier gula skulle den svenska kulturen gradvis bli orange när iranier flyttar hit.
Istället funkar det så här: Den rådande kulturen äter upp den inflyttade, såvida inte den inflyttade blir till majoritet, som i fallet med Nordamerika på 17-1800-talet.
Kvar blir istället helt harmlösa, men oftast trevliga, kulturella uttryck, som enstaka slangord, maträtter och broderier.
En sorts undantag är när kulturen lever separat under en tid, som i diverse Chinatowns, som i svenskkolonier i Spanien, som i vissa förorter i Sverige. Den inflyttade kulturen inkapslas då, fortfarande utan att påverka övriga, tills människor flyttar ut ur kapseln.
Tror du mig inte?
Se på andra generationens invandrare runtomkring dig. Såvida inte föräldrarna bott i en hermetiskt tillsluten kulturgrupp är de nästan undantagslöst i det närmaste helt svenska i beteende och värderingar. På gott och ont. Fråga dina invandrarvänner hur bra de lyckas med att få sina barn att hålla fast vid sitt kulturella arv. De kommer förmodligen att svara att barnen på sin höjd firar högtidsdagar och gillar vissa maträtter.
Visst finns religiösa föräldrar vars barn fortsätter tro på samma gud, muslimer såsom kristna, men sannolikheten att hög religiositet fortsätter ner i generationerna är även den rätt låg. Och antalet konvertiter i Sverige är också mycket litet. Det troliga är att barn till invandrare liksom barn till svenskar blir mer sekulära än sina föräldrar. Världen är på väg att bli ateistisk. Utvecklingen går sällan åt motsatt håll.
De invandrare som varit längst i Sverige kommer enligt SCB 1975 från:
Finland
Jugoslavien
Danmark
Norge
Grekland
Tyskland Förbundsrep (Väst)
Turkiet
Dagens största invandrargrupper, 2015, är födda i:
Syrien
Finland
Polen
Somalia
Danmark
Norge
Tyskland
Hur mycket ser du påverkan på svensk kultur från dessa? Det är ganska lätt. Vi äter tzatziki och falafel. Vi bastar. Vi kör BMW, vi klär oss i norska ulltröjor. I övrigt, knappast alls, såvida vi inte kommit någon invandrare från dessa länder mycket nära.
Den största kulturella påverkan vi haft under de senaste fyrtio åren är rent objektivt från USA, via filmer och TV-program, och från Italien och kanske även Japan vad gäller mat. Det är inte invandrarna som förändrar oss. Det är media och vi själva.
Hela tankefiguren att vi måste vara rädda för andra kulturer eftersom de kan få oss att plötsligt börja könsstympa våra döttrar och hata våra HBTQ-vänner är trams.
Naturligtvis kan individer från andra kulturer bete sig både ovanligt bra och ovanligt dåligt. Många invandrare har bidragit enormt till sitt nya land. Andra generationens invandrare än mer så. Andra har mördat eller våldtagit. Invandrare och deras barn är mer företagsamma, i båda riktningarna, än de som inte flyttar på sig. Det gäller även svenskar när vi flyttar inom landet eller utomlands. Men vad gäller invandrarnas kulturella avtryck på vår vardag är det närmast obefintligt.
Så cheer up! Såvida det inte kommer tio miljoner personer kommer vi att fortsätta vara precis som vi är.
På gott och ont.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Begreppen värderingar och värdegrund har debatterats en del sista året i sociala medier. Vad betyder detta med ”gemensamma spelregler” i samhället och i Sverige och ner på mikronivå i företag och kommuner?
De som framhåller betydelsen av svenska värderingar ogillar ofta begreppet värdegrund medan de som gillar begreppet värdegrund av någon outgrundlig (!) anledning ofta påstår att det inte finns svenska värderingar. Det är lite lustigt eftersom begreppen löper in i varandra. Värdegrunden är att man bestämmer vilka värderingar som ska ligga till grund för verksamheten i ett företag, en kommun… eller i hela Sverige eller EU.
Ordet värdegrund är illa omtyckt av många. Ett gammalt citat från Axxess 2014 visar hur en del ser på ordet värdegrund.
”Värdegrund är ett smurford. Det kan betyda vad som helst – och därigenom förtrycka vem som helst. Ingen lyssnar ju på den med felaktig värdegrund.”
I samband med debatten om Sverigedemokraternas möte på Grand Hotell har begreppet ifrågasatts mer än någonsin. Oftast i hånande ordalag. Det antyds dessutom att om man anger att man har en viss värdegrund (t ex att respektera andra religioner) så måste man diskriminera dem med en annan värdegrund. Som detta jag saxat från ett par trådar på Facebook:
”Om sjukhusens värdegrund är mot rasism, och man säger att de anställda ska jobba i en rasistfri miljö, betyder väl det att man kan vägra ge vård åt de man anser är rasister.”
Överallt
Värdegrunder finns överallt. Samhället rör sig i en riktning. Företag, kommuner, institutioner och föreningar har också riktningar för deras verksamhet. Värdegrunden är, med Nationalencyklopedins ord: ”de grundläggande värderingar som formar” gruppens eller individens ”normer och handlingar”.
Företag arbetar mycket med värdegrunder. Fast de använder ofta andra begrepp för det. Det är marknadsanalyser, det är målbilder, det är management, coachning och begrepp som att ”arbeta mot gemensamt mål” och ”skapa varumärken med innehåll”. Att leda ett företag betyder att man gärna vill ha motiverade medarbetare som rör sig en gemensam riktning.
Värdegrunder har traditionellt sett formats uppifrån. Men i vår demokratiska tid blir ofta värdegrunden ett resultat av samarbete mellan folk, underifrån.
Att en grupp anser sig ha gemensamma spelregler, eller en värdegrund, betyder inte att alla måste tycka lika. Jag arbetar i hemtjänsten i en kommun i södra Sverige. Där har vi värdegrunder som till exempel säger att vi lämnar partipolitik och religion utanför arbetsplatsen. Det betyder inte att man är förbjuden att visa att man är sosse eller moderat eller jude, bara att vi lämnar diskussionerna om det utanför arbetsplatsen. Om man ber eller googlar på Moderaternas hemsida får man göra det, men alla behöver inte engageras i det.
Och lagarna betyder inte att vi diskriminerar IS-medlemmar, gamla nazister eller judehataren Ahmed Rami om de behöver hjälp. Det ingår nämligen i vår värdegrund att vi som undersköterskor ska ge lika hjälp till alla, till och med till IS-medlemmen och den judehatande nazisten.
Ett aktivt värdegrundsarbete kan hjälpa oss att agera snabbare och effektivare då något sker. Men de är inte perfekta. Det finns många exempel på att både rasism, sexism och homofobi kan visa upp sitt fula tryne, trots en på pappret bra värdegrund.
En svensk värdegrund?
Det ironiska är att samma personer som hånar begreppet värdegrund ofta älskar begreppet ”svenska värderingar”. Egentligen är det samma sak.
Många sverigedemokrater är missnöjda med att värdegrundsdebatten missgynnar dem. Att hotell ”kan tillåtas” vägra låta sverigedemokrater att hålla konferens där. Men att så sker beror på att sverigedemokraternas värderingar är ganska osvenska. Än så länge är det en del av de svenska värderingarna att respektera folk med en annan religion, till exempel, islam. Och svenskar är generellt sett positiva till flyktingar. Det återspeglas därför i värdegrunderna ute i samhället.
Personligen tror jag att vi vinner mycket på att föra debatterna om svenska värderingar och värdegrunder närmare varandra. Det är inte farligt med gemensamma spelregler och debatt om hur vi hanterar olika värderingar och åsikter, i Sverige, kommuner eller företag eller i vilken grupp som helst.
Ja även Nazityskland hade en värdegrund, och den var inte speciellt humanistisk. Men nej, begreppet är inget smurford. Även diktaturer pratar ofta om frihet, demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter, men det gör inte orden till innehållslösa.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Sverigedemokraterna pratar om vad de kallar för en ”systemkollaps”. Det var tal om att samhället skulle tappa sina funktioner och problemen skulle öka. Det skulle bli kaos överallt. Motargument granskar nu om det är möjligt att det skulle kunna vara frågan om en ”systemkollaps” i vårt samhälle – eller ej.
Först granskade vi arbetslösheten som inte kunde ses om en indikator på att Sverige befinner sig i eller är nära förestående en ”systemkollaps”. Motarguments granskning av Sveriges BNP visade att vår bästa tid är nu. Motargument fortsätter nu att granska BNP per capita.
Nedan redogörs för BNP per capita ur ett historiskt perspektiv från 1950 till 2015. Avslutningsvis finns granskningens sammanfattning.
Rekordåren 1950 – 1976
Under perioden ökade BNP med +151%.
Under perioden ökade BNP per capita med +122 600 vilket är en ökning med +114,7 %
I den första oljekrisens spår 1976 – 1977
Under perioden minskade BNP med -1,3%. Räknat utifrån 1950 års BNP minskade BNP med -3,4 %.
Under perioden minskade BNP per capita –4 000 kronor vilket är -1,7 %, eller med -3,7% räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
Återhämtning 1977 – 1980
Under perioden ökade BNP med +7,3% eller +18,1%. räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden ökade BNP per capita med +14 800 kronor vilket är +6,5 %, eller +13,8 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
I den andra oljekrisens spår 1980 – 1981
Under perioden minskade BNP med -0,25%, eller -0,67% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden minskade BNP per capita med –900 kronor vilket är –0,37 %. eller -0,8 % i räknat utifrån 1950 års BNP.
Det glada 80-talet 1981 – 1990
Under perioden ökade BNP med +24,19%, eller med +64% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden ökade BNP per capita med + 49 600 kronor vilket är +20,7 %, eller +46,4 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
Finanskrisen 1990 – 1993
Under perioden minskade BNP med -3,9% eller -12% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden minskade BNP per capita med -16 400 kronor vilket är -5,6%, eller -5,3 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
IT – Boomen 1993 – 2007
Under perioden ökade BNP med +59%, eller med hela 187%, räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden ökade BNP per capita med +140 600 kronor vilket är +51,5 %, eller +136% räknat utifrån 1950 års BNP.
Den globala finanskrisen 2007 – 2009
Under perioden minskade BNP med -5,7%, eller -28,8% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden minskade BNP per capita med –29 900 kronor vilket är –7,2 % i BNP per capita, eller –27,9 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
Återhämtning 2009 – 2011
Under perioden ökade BNP med +8,8%, eller med +41,9% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden ökade BNP per capita med +27 100 kronor vilket är +7 %, eller +25,3 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
Tillbakagång 2011 – 2012
Under perioden minskade BNP med -0,28% eller med +1,4% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden minskade BNP per capita med –4 200 kronor vilket är –1 %, eller –3,9 % i räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
Vår bästa tid är nu 2012 – 2015
Under perioden ökade BNP med +8,1%, eller med +41,7% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden ökade BNP per capita med +20 500 kronor, vilket är +5 %, eller +19,1 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.
Jämförelse och sammanfattning
En lågkonjunktur innebär att BNP sjunker mer än tre kvartal i rad. Ett motsatt förhållande ger en högkonjunktur.
I lågkonjunkturer minskar BNP per capita mer än BNP. Något som uppenbarligen måste bero på att befolkningen ökar varje år i Sverige. I lågkonjunkturer delar alltså fler människor på mindre pengar. Under högkonjunkturer ökar BNP per capita långsammare än BNP, eftersom BNP:n visserligen ökar, men även befolkningen ökar gör det.
Befolkningsökningen medför att BNP per capita-kurvan bromsas upp i förhållande till BNP. Fast å andra sidan är en konstant eller minskande befolkning ofta en indikation på att BNP:n minskar.
BNP per capita är en beräkningsmodell och ingenting annat. Om BNP divideras det med befolkningsmängden blir nettobeloppet BNP per capita. Därmed är det ett matematiskt faktum att en befolkningsökning medför att BNP per capita bromsas upp i förhållande till BNP, men säger nödvändigtvis inte om BNP:n ökar eller minskar.
Om vi har en konstant BNP och de arbetslösa migrerar så ökar vår BNP per capita. I motsatt riktning har Sverige stora urantillgångar som vi inte utvinner av miljömässiga och säkerhetspolitiska skäl. Skulle vi exempelvis utvinna och sälja uranet så skulle vi tjäna stora pengar utan att särskilt många fler nödvändigtvis fick ta del av de pengarna.
Det som tydligt framgår är att BNP per capita i Sverige har mångdubblats sedan 1950 och att vår bästa tid är nu. Nästa relevanta fråga är om Sveriges befolkning därmed har blivit rikare och höjt sin levnadsstandard på olika sätt. Den frågan försöker vi besvara i kommande granskningar.
Pippi satt i sin soffa och gjorde sneda ögon och sa ”tjing tjong”, Pippis pappa var n*gerkung, och nej, det är inte i sig n-ordet som är problemet, utan bilden av de små hottentottarna i bastkjol som fick representera svarta människor. Tintin, Ture Sventon med flera framställde icke-vita människor som antingen goda men smått löjeväckande eller också onda. Icke-vita var aldrig bara vanligt folk. De var alltid en sorts lustig variant av människa: indianer i fjädrar, kineser i konhattar, afrikaner i bastkjolar, araber i lustiga små hattar.
Det var stereotypernas era.
Ord som ”zigenarnäste” och ”tattare” användes utan eftertanke, asiater kallades ”gula”, indianer kallades ”röda” och samtidigt fick vi barn påpekat för oss av skolan och media att ”n*grer är precis som vi”. Men klyschor som ”alla är lika mycket värda fast de har en annan färg på huden” funkar förstås på samma sätt som ”Kalle Svensson är inte en tjuv”. Om auktoriteter berättar vad någon INTE är blir man medvetet eller omedvetet misstänksam.
Vi sextiotalister stöptes alla i ungefär samma form, oavsett hur klarsynta våra föräldrar var. Vi växte alla upp i kölvattnet av Europas uppgörelse med andra världskrigets fasor och insikten om att det var inte bara i Tyskland judehatet grott. Det hade funnits överallt, i alla västländer. Världen hade gradvis börjat förstå att rasism var oacceptabelt, men man famlade efter mekanismer för att hantera den nya insikten. Fruktansvärda bilder från Vietnam kablades ut, Martin Luther King höll sitt tal och dödades några år senare men här hemma var det svårt att hitta någon som inte var pursvensk. Icke-vit var i princip lika med icke-svensk.
Men 80-talet kom, vi blev vuxna, invandrare och adoptivbarn började komma till Sverige i allt högre utsträckning och vi blev mer medvetna om vårt eget beteende.
Grovt räknat kan vi sedan delas upp i två kategorier:
Vi som gjort upp med vår uppväxt, tänkt till runt våra inre mekanismer, lyssnat, bottnat och arbetat med de fördomar vi oundvikligen hade. Vi som ansträngt oss för att slå sönder dem en efter en. Vi som öppnat våra ögon och öron, analyserat stereotyper, tagit in och bearbetat, förstått och kommit ut på andra sidan.
De som tycker det var bättre när man kunde kalla en spade för en spade och som känner sig svikna av alla oss andra, som inte begriper hur mycket bättre det var förr. De sörjer den bortklippta dockan i Disneys julafton-film, de är arga över att glassen”Nogger Black” dragits tillbaka och anser Tintin i Kongo måste fortsätta läsas för barn.
Självklart finns en skala däremellan, men det finns ett enkelt lackmustest, och det är huruvida du lyckats sluta säga ”n*gerboll”. Har du inte det, eller om du visserligen slutat, men innerst inne tycker det är fånigt att ordet inte används längre, är du en tvåa, för då har du inte lyssnat och förstått. I alla fall inte tillräckligt.
Vi i Generation X är föräldrar till ”the millennials”. Och de har växt upp i en värld som är avsevärt mindre rasistisk än vår. N-ordet är utrangerat, stereotyper är borttagna från barnböcker och filmer, människor av annat ursprung finns runtomkring dem och pedagogisk personal som förskollärare, lärare och fritidspedagoger arbetar oavbrutet med fördomar på ett djupare och mer medvetet plan än 70-talets svepande ”alla är lika bra”.
Det som skiljer dessa barns uppväxt åt är vi som är deras föräldrar.
Och där finns en skillnad: vår uppväxt var liksom ”snällt” rasistisk. Vi fick sällan lära oss att tycka illa om människor av annat ursprung. Vi fick bara inte lära oss att respektera dem. Vi växte upp med ett ”vi och dom”-tänk, men vi avskydde ingen.
Men föräldrar av kategori två har under årens lopp utvecklat en så stor bitterhet mot både människor av annat ursprung och mot samhället som blivit alltför ”politiskt korrekt”, att deras barn växer upp med ett hat vi sextiotalister var nästan helt förskonade från. De får lära sig att se människor av annat ursprung som snyltare, våldtäktsmän, smutsiga, cyniska och ohederliga. De får lära sig att vi etniska svenskar är utsatta för en invasion av ickesvenskar och att vi måste värna oss för att de inte ska ta över vårt land. De får lära sig att de etniska svenskar som inte delar denna uppfattning antingen är ”naiva” eller ”landsförrädare”. De får lära sig att deras jämngamla är fiender.
Men ”det goda hatet” då? Finns inte det? Jo, självklart finns en uppgiven avsky även från dem som växt upp som icke-rasister mot tvåornas barn. Deras avståndstagande mot de främlingsfientliga är ofta verbalt skoningslöst och ibland till och med fysiskt våldsamt. Även tolerans rymmer intolerans.
Där är vi nu. Det finns en grupp ”millenials” som är mer öppna, multikulturella, vidsynta och toleranta än någon annan generation någonsin, och så finns den andra gruppen, som hatar ”främlingar” minst lika mycket som nazisterna i 30-talets Tyskland.
Denna generation är förmodligen den mest splittrade någonsin. Så är det i Sverige, och så är det i de flesta västländer.
Och det är vårt fel.
Vi har stöpt våra barn i olika formar, och om tio-tjugo år ska de på något sätt samsas om att leda vårt samhälle. Och då sitter vi där, som maktlösa pensionärer, och undrar vad vi borde gjort annorlunda.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
I sociala medier och i samhällsdebatten i övrigt händer det då och då att påståendet ”800 000 svenskar kan inte vara rasister!” dyker upp. Påståendet hänvisar till antalet som röstade på sverigedemokraterna i riksdagsvalet 2014 (De fick 801 178 röster). Påståendet används av olika skäl i olika sammanhang, men ofta tillsammans med argumentet ”SD-väljare röstar inte på SD för att de är rasister utan för att de är missnöjda med invandringspolitiken”.
Ett sätt att ta reda på svaret på frågan om 800 000 människor verkligen kan vara rasister, är att titta på forskning över rasistiska åsikter i Sverige. I en tidigare mytknäckare här på Motargument så konstaterades med hjälp av statistik att Sverige är långt ifrån fritt från rasism, och att vi tvärtom snarare har ett skrämmande stort problem med rasism i Sverige. Följande är siffror tagna från forskning på ämnet, motsvarande antal människor i Sverige är i fetstil:
41 % av svenska folket (4 miljoner människor) har helt eller delvis antisemitiska åsikter
25 % av svenska folket (2,5 miljoner människor) vill inte ha en judisk statsminister
26 % av svenska folket (2,6 miljoner människor) anser att ”judarna har stort inflytande över världsekonomin”
17 % av svenska folket (1,7 miljoner människor) anser helt eller delvis att ”judarna tror att de är de enda som lidit”
35,8 % av svenska folket (3,5 miljoner människor) instämmer helt eller delvis i påståendet att invandrare bara kommer till Sverige för att utnyttja de sociala förmånerna.
27,6 % av svenska folket (2,7 miljoner människor) anser att invandrare utgör en fara för svensk kultur.
Man kan alltså baserat på forskning konstatera att miljontals människor i Sverige har rasistiska åsikter, så självklart är det fullt möjligt att 800 000 sverigedemokratiska väljare kan vara rasister. Det är alltså fullständigt felaktigt att påstå att de inte kan vara det!
Sverigedemokraterna pratar om vad de kallar för en ”systemkollaps”. Det var tal om att samhället skulle tappa sina funktioner och problemen skulle öka. Det skulle bli kaos överallt. Motargument granskar nu om det är möjligt att det skulle kunna vara frågan om en ”systemkollaps” i vårt samhälle – eller ej.
Först granskade vi arbetslösheten som inte kunde ses om en indikator på att Sverige befinner sig i eller är nära förestående en ”systemkollaps”. Vår granskning fortsätter med Sveriges BNP.
BNP står för bruttonationalprodukt. Det utgörs av värdet räknat i valfri valuta på alla varor och tjänster som produceras under en viss period.
Rekordåren
Mellan 1950 till 1976 steg BNP med 151%
Tidsperioden präglades inledningsvis av ett Europa som till stora delar hade sina fabriker och bostäder i ruiner och åkrar skövlade, med tiotals miljoner dödade och ytterligare tiotals miljoner svårt sårade människor. Ett Europa vars arbetskraft till stora delar låg i gravar eller på sjukhus. Ett Europa med förstörd infrastruktur, administration och tiotals miljoner flyktingar. Europa behövde byggas upp igen, men arbetskraften var till stora delar utplånad.
Sverige var ett av få länder på kontinenten som hade en intakt industri och en oskadad arbetskraft med intakta bostäder i dess närhet. Beställningar av stål, trä, papper och många andra varor staplades snart upp till taken. Våra industrier sprutade ut allt fler varor och behovet tycktes ett tag nästan vara omättligt.
Sverige, som hade varit ett land som hundratusentals människor flyttat ifrån, blev nästan över en natt ett land som hundratusentals människor flyttade till och då inte minst från Finland, Tyskland, Grekland, Italien och därefter Turkiet. Fram till 1970 var tyska invandrare den tredje största gruppen utrikesfödda personer som flyttade till Sverige. Utan dem hade Sverige inte kunnat skapa det välstånd som nu höll på att bygga ett nytt svenskt samhälle.
Den moderna svenska välfärdsstaten byggdes upp tillsammans med bostäder för miljontals svenskar och invandrare som flyttade in till tätorterna.
Det är denna period som är känd som ”rekordåren”.
Rekordåren 1950 – 1976 Källa: SCB
I den första oljekrisens spår 1976-1977
Mellan 1976-1977 minskade BNP med 3,4 % år 1977, räknat utifrån 1950 års BNP. Jämfört med 1976 års BNP, minskade BNP år 1977 med med 1,3 %.
Rekordåren var över och på dem följde en kort nedgång i svensk BNP som fortfarande dominerades av industriproduktion.
En annan ny ekonomisk faktor var oljans ökade betydelse för ekonomin i Sverige och i resten av världen. Olja dominerade energiproduktionen vid uppvärmning av hem, fabriker och givetvis även transporter med motorfordon.
Minskad produktion och oljeembargo från flera oljeproducerande länder drabbade mot slutet av rekordåren även Sverige. Efter drygt två decennier hade Europa även hämtat sig från det värsta av andra världskrigets nästan gränslösa förstörelse.
Industrier, städer och vägar i Europas länder var återuppbyggda och en ny generation européer kom in på arbetsmarknaden. Slutligen började en viss produktion från fattigare länder, som skapats från forna europeiska kolonier, att konkurrera med västerländsk och därmed svensk industriproduktion.
i den första oljekrisens spår 1976 – 1977 Källa: SCB
Återhämtning 1977-1980
BNP ökade med 18,1% under åren 1978-1980, räknat från 1950 års BNP, eller med 7,3% räknat utifrån 1977 års BNP.
Slutet av 70-talet såg en viss återhämtning i svensk ekonomi som bland annat berodde på den svenska Riksbankens devalvering av den svenska kronan. Det medförde att det blev billigare att sälja svenska exportvaror.
Den motsvarande prishöjningen på importvaror till Sverige kompenserade mer än väl för de risker som Sverige hade tagit. Sveriges BNP fortsatte att stiga.
Återhämtning 1977 – 1980 Källa: SCB
I den andra oljekrisens spår 1980 – 1981
Under perioden 1980-1981 minskade BNP med 0,25%, räknat utifrån 1980 års BNP eller med 0,67% räknat utifrån 1950 års BNP.
Den svenska ekonomin fortsatte att drabbas av strukturella problem. Omvärldens konkurrens fortsatte hårdna. Sverige var ett litet land med höga skatter som finansierade en ökande social välfärd. Teknikutvecklingen ersatte arbetaren i en allt högre takt.
Ökande konsumtionspriser för en svensk befolkning som vant sig vid högre levnadsstandard resulterade i konflikter mellan fackförbund och arbetsgivarföreningar. Det utbröt omfattande strejker.
Sveriges oljeberoende var fortsatt hög, och när flera oljeproducerande länder återigen minskade sin oljeproduktion drabbades även svensk ekonomi. Såväl 1974 som 1976 hade Sverige korta perioder av oljeransoneringar.
Oljebristen och de ökande priserna kombinerat med höga statsutgifter, höga skatter och låga inkomster fick Sveriges budgetunderskott att skjuta i höjden.
Kriser kring regeringsbildningar förvärrade läget ytterligare i svensk ekonomi. Skulle systemkollapsen inträffa?
I den andra oljekrisens spår 1980 – 1981 Källa: SCB
Det glada 80-talet
Under perioden 1981-1990 ökade BNP med 24,19% räknat utifrån 1981 års BNP. Eller med 64% räknat utifrån 1950 års BNP.
Det blev ingen systemkollaps. Svensk industri hade istället än en gång återhämtat sig och effektiviserats. Regeringar och riksdagen avreglerade valutarestriktioner som underlättade införseln av investeringskapital. Resultatet blev ett enormt inflöde av kapital som investerades och konsumerades av privata hushåll, näringsliv, stat och kommuner.
Sveriges satsning på kärnkraft och vattenkraft, gemensamt med en energieffektivare industri, hämmade valutautflödet och skapade tillgångar som kunde investeras på den inhemska marknaden.
Under ett av 80-talets år låg arbetslösheten till och med under en procent. Sverige levde i en köpfest som till stora delar finansierades med lån. Vanliga svenska hushåll bedrev allt större spekulationer på värdepapper och fastigheter. Längre semester, föräldraförsäkring och sjukersättning infördes. Pengarna tycktes aldrig ta slut.
Det visade sig även att Sverige inte längre enbart var beroende av ett stort antal industrijobb för att hålla arbetslösheten nere. En ny generation kom ut från universiteten och det svenska folket hade aldrig varit mer välutbildat. Under hela perioden fortsatte invandringen till Sverige att öka.
Tillväxten gjorde att perioden är känd som ”det glada 80-talet”.
Det glada 80-talet 1981 – 1990 Källa: SCB
Finanskrisen 1990-1993
Under perioden 1990-1993 minskade BNP med 3,9% räknat utifrån 1990 års BNP eller med 12% räknat utifrån 1950 års BNP.
Det finns ett talesätt som säger att ”om något verkar för bra för att vara sant, så är det förmodligen så”. Det stämmer delvis in på 80-talets ekonomiska utveckling. En ekonomi som visserligen baserades på reellt ökad effektivitet och produktion, men som samtidigt hade stora inslag av spekulation i ständigt ökade vinster. Spekulationen finansierades till stora del med lån.
Förr eller senare kommer produktionen att överstiga både behovet och betalningsförmågan. När det händer går företag i konkurs och människor förlorar sina arbeten. Staten och kommunerna förlorar skatteintäkter. Statens tvång att bygga ut välfärden fortsätter samtidigt som kostnaderna till ersättningar till arbetslösa ökar.
Det blev konsekvenserna av 80-talets överhettade ekonomi. Sverige är ett litet land och påverkas därför mycket av internationella händelser. Tysklands återförening medförde enorma kostnader för de tyska regeringarna. De minskade därför Tysklands import från bland annat Sverige, men även andra länder.
Tyskland, som är Europas ekonomiska motor och hjärta, påverkade de andra länderna som försökte konkurrera om en minskad tysk importmarknad genom att sänka värdet på sina valutor. Det medförde att såväl fattigare länder, men även rika, som Sverige, fick sina valutor ständigt nerskrivna.
Det tidigare kapitalinflödet hade nu förvandlats till ett internationellt valutautflöde. Investerare ville placera sina pengar på säkrare marknader och med säkrare valutor. Den svenska kronan hamnade i fritt fall och snart följde hela den svenska ekonomin efter.
Den utlösande faktorn kom när svenska bankers utlåning till hushåll och företag, som saknade förmåga att återbetala skulderna, var nära att driva merparten av våra storbanker i konkurs. Något som i sig hade lamslagit hela näringslivet.
För första gången sedan 30-talets internationella ekonomiska depression var det till viss del befogat att tala om en hotande systemkollaps i Sverige. I början av 90-talet exploderade arbetslösheten till att bli en av de högsta i Europa. Vår statsskuld var redan hög och det budgetunderskott som finanskrisen hade förorsakat kunde på sikt ha försatt den svenska staten i statsbankrutt.
Samtidigt utbröt inbördeskriget i forna Jugoslavien vilket resulterade i den största flyktinginvandringen till Sverige sedan andra världskriget. Debatten kring 90-talets flyktinginvandring, präglades av påståendet att Sverige inte hade råd att ta emot så många flyktingar under sin värsta lågkonjunktur i modern tid.
Sverigedemokraterna använde det jugoslaviska inbördeskriget som ett exempel på att mångkultur i länder, enligt sverigedemokraterna inte fungerade. Samma parti som tryckte upp klistermärken med parollen ”Indianerna stoppade inte invandringen – idag sitter de i reservat”.
Ett annat nytt politiskt parti som kallade sig ”Ny demokrati” tog plats i riksdagen. Ny demokrati profilerade sig snart i den invandringspolitiska debatten genom att kräva en kraftigt begränsad invandring i allmänhet och flyktingar i synnerhet.
Ny demokratis sista partiledare Vivianne Franzén hävdade bland annat att bosniska flyktingar borde utvisas och att det inte fanns jobb åt bosnierna. Hon gjorde sig främst känd för att hävda att muslimer begår ”muslimska ritualmord på sina barn”.
Skulle detta bli slutet på svensk ekonomi och kanske även det svenska samhället?
Finanskrisen 1990 – 1993 Källa: SCB
IT-Boomen 1993-2007
Under perioden 1993-2007 ökade BNP med 59%, räknat utifrån 1993 års BNP. Eller med hela 187%, räknat utifrån 1950 års BNP.
Efter den korta men hårda ekonomiska krisen under 90-talets början blev Sverige inte sig likt igen. Sittande regeringar genomförde hårda sparpaket med försämrad välfärd. Ny lagstiftning tvingade kommuner att behålla sin budget i balans. Staten amorterade på sina skulder och regeringar blev varsammare med investeringar. Industrin fortsatte att effektiviseras, men krävde inte arbetskraft i samma takt.
Antalet universitetsutbildade i Sverige fortsatte samtidigt att öka allt snabbare. Något som både förbättrade effektiviteten i näringslivet, men med baksidan att det allt mer blev en nödvändighet för att vara anställningsbar.
År 1995 blev Sverige en medlem av Europeiska Unionen vilket, genom Schengen-avtalet, avskaffade tullar och införde fri rörlighet, förbättrade exporten och gjorde importen billigare. Den svenska kronan tilläts ha en rörlig kurs gentemot euron och dollarn, vilket bidrog till ökad ekonomisk stabilitet.
Två viktiga faktorer som påverkade världsekonomin var revolutionen inom informationsteknologin, samt den oöverträffade tillgången på internationellt kapital.
Expansionen av en global export-, import och kreditmarknad, med Kina som en av de nya stora exportörerna av billiga varor, köpare av teknologi och råvaruresurser, samt utlåning till världens banker, gjorde att tillväxten tog fart även i Sverige. Informationsteknologin gjorde att idéer, marknader, varor och kunder kunde knytas samman allt snabbare och generera mer pengar och affärer.
Svenska bilar blev liksom i övriga bilproducerande länder allt miljövänligare och Sverige övergick mer till andra energikällor.
Helt nya marknader för mobiltelefoner och persondatorer skapades och slogs dessutom samman med hjälp av internet. Det skapades även nya marknader för byggande och underhåll av hemsidor, betalning över internet och reparationer av datorer som fanns i alla hushåll och företag m.m.
Större delen av 90-talet och 2000-talet kom att bli en av de stora renässanserna i svensk ekonomi. Tillväxten utgjordes inte lika mycket av grundlösa spekulationer av kapital som på 80-talet, utan istället investerades och konsumerades det och saker blev mer bestående.
Ett oroande tecken var att arbetslösheten inte gick ner i samma takt som ekonomin gick upp. Ett annat var att 90-talskrisen hade medfört bestående inskränkningar i den sociala välfärden, såsom försämrade pensioner, sjukersättning och arbetslöshetsersättning.
Svenska staten drog därmed inte på sig nya skuldberg, men sektorer som utbildning, ersättningar till pensionärer och sjukskrivna förblev sämre än de hade varit tidigare.
IT – Boomen 1993 – 2007 Källa: SCB
Den globala finanskrisen 2007-2009
Under perioden 2007-2009 minskade BNP med 5,7% räknat utifrån 2007 års BNP. Eller med 28,8% räknat utifrån 1950 års BNP.
Den globala finanskrisen 2007-2009 var, liksom tidigare låg- och högkonjunkturer, en utomstående kraft som påverkade Sverige. Ur ett ekonomiskt perspektiv, kanske det mest intressanta med krisen, var att den trots sina fruktansvärda konsekvenser för omvärlden visade att Sverige och världen hade lärt sig viktiga läxor från 90-talets finanskris.
Finanskrisen förorsakades främst av spekulationer på den amerikanska fastighetsmarknaden som hade tappat all besinning. På grund av den starka amerikanska dollarn kunde amerikanska banker och finansinstitut låna pengar till en mycket låg ränta. Pengarna lånades sedan vidare till mindre kreditgivare, vilka i sin tur lånade ut pengarna till privatpersoner och hushåll, som sedan köpte fastigheter.
Ägarna av fastigheterna använde just fastigheterna som säkerhet för lånen och fastigheternas värde förmodades ständigt öka. En stor del av utlåningen skedde till privatpersoner som i längden saknade förmåga att betala räntor och amorteringar på sina fastighetslån. När betalningarna uteblev, förlorade allt fler husägare sina fastigheter och vräktes från sina hem.
Det skapade allt fler tillgängliga fastigheter i förhållande till fastighetsköpare. Det var samtidigt som den bristande betalningsförmågan ledde till indragna krediter till bolagen som lånade till fastighetsköpen. Utöver det sjönk samtidigt intäkterna till kreditgivarna. Den negativa cirkeln blev sluten.
Därefter drabbades snabbt allt större amerikanska banker. Följden blev att bankerna minskade sin utlåning till privata hushåll och företag. Arbetslösheten i USA sköt i höjden, konsumtion och skatteintäkter sjönk som en sten. Banksystemet och de större amerikanska industrierna var nära konkurs.
Minskad konsumtion i USA ledde även till att svensk export till USA och andra länder som drabbades av finanskrisen avtog. Det ledde i sin tur till en snabbt sjunkande svensk BNP.
Räknat i rena kapitalförluster var finanskrisen i slutet av 2000-talet den värsta kris som drabbat Sverige sedan 30-talet.
Men det är här som det blir intressant. Sverige stod nämligen väl finansiellt rustat. Vårt land hade under en lång tid amorterat på sin statsskuld. Kommunerna var i lag tvingade att anpassa sina finanser efter sina utgifter och vice versa. Faktumet att svensk välfärd inte var lika omfattande som tidigare i modern tid hade drabbat många enskilda, men det medförde även mindre fasta kostnader som belastade ekonomin i kristider.
Världens industriländer hade lärt sig av tidigare globala kriser och drev därför igenom gigantiska räddningspaket för näringslivet. Oavsett hur befogad kritiken mot räddandet av rika bolag utan motsvarande återkrav i bättre tider var, så hindrade räddningspaketen ett sammanbrott i global och nationell handel.
De svenska statsfinanserna var relativt stabila innan finanskrisen. Tack vare det kunde krispaket finansieras med lätthet och stoppa de värsta följderna på den svenska kapitalmarknaden.
Den globala finanskrisen fick för Sveriges del lite av samma effekt som den där bilen som kör förbi dig, mycket nära, i hög hastighet. Du kunde ha blivit påkörd. Du kunde ha dött eller invalidiserats på ett ögonblick. Men du klarade dig utan en skråma och drabbades mest av chocken över vad som kunde ha hänt. Sverige kom undan med blotta förskräckelsen.
Därefter fortsatte den svenska ekonomin och BNP:n mot allt mer spektakulära höjder.
Invandringen till Sverige, som huvudsakligen utgjordes av flyktingar och deras anhöriga, fortsatte att öka under perioden.
Den globala finanskrisen 2007 – 2009 Källa: SCB
Återhämtning 2009-2011
Under perioden 2009-2011 ökade BNP med 8,8% räknat utifrån 2009 års BNP. Eller med 41,9% räknat utifrån 1950 års BNP.
Det visade sig snart att den globala finanskrisen främst var ett internationellt problem men som inte drabbade Sverige långsiktigt. Arbetslöshet, ytterligare nedskuren välfärd och andra ekonomiska problem drabbade svenska hushåll, men inte på ett sätt som systematiskt hotade vårt samhälle.
Återhämtning 2009 – 2011 Källa: SCB
Svensk tillväxt fortsatte att öka, men försiktiga företag och ett näringsliv allt mindre beroende av arbetskraft, ledde till att arbetslösheten sjönk långsamt.
Tillbakagång 2011-2012
Under perioden 2011-2012 minskade BNP med 0,28% räknat utifrån 2011 års BNP. Eller med 1,4% räknat utifrån 1950 års BNP.
Tillbakagång 2011-2012 Källa: SCB
Tillbakagången i svensk BNP under åren 2011-2012 var så kortvarig och liten, att den i ett historiskt perspektiv inte är värd att nämna mycket mer än som en fotnot.
Vår bästa tid är nu – 2012 – ?
Under perioden 2011-2015 ökade BNP med 8,1% räknat utifrån 2009 års BNP. Eller med 41,7% räknat utifrån 1950 års BNP.
De senaste få åren har visat en tillväxt till en nivå som Sverige aldrig har befunnit sig på och det på flera sätt. Både i kronans nominella värde men även i reell tillväxt. Sverige har samtidigt ekonomiska problem och utmaningar.
Fast mot bakgrund av Sveriges ekonomiska utveckling, befinner vi oss i, eller är vi på väg mot, en systemkollaps?
Det är en fråga som vi kommer att fortsätta granska i våra kommande artiklar.
Återigen kan konstateras. Invandringen till Sverige, mestadels flyktingar och deras anhöriga, fortsätter att öka.
”Vi måste ta hand om ‘våra egna’ först!” är ett mycket vanligt påpekande i diskussioner. Det framförs oftast av nationalister, men ibland även av helt andra, lite halvt tanklöst enligt min uppfattning. Så låt oss resonera kring detta begrepp.
Det finns en praktisk del i detta med vem ”vi”, dvs Sverige, ska ta hand om. Vi är ett av världens rikaste länder. Vår jord svämmar över av fattiga och utsatta. Vi kan omöjligt ha fri invandring, för då rasar det så kallade ”samhällskontraktet” och välfärden ihop. Det innebär i sin tur att även om vi aldrig så gärna vill hjälpa alla människor inser vi att uppehållstillstånd och medborgarskap inte kan delas ut till samtliga som vill ha. Vi måste välja bland dem som vill leva här. Och vi kan inte dela ut samhällets medel ”rättvist” över hela världen, för om gatubarn i Manila och Rio ska ha rätt till samma stöd som svenska barn töms statskassan i en blinkning.
Men den som talar om ”våra egna” brukar inte dra gränsen där, vid medborgarskapet. Istället dras den runt etnicitet. ”Våra egna” blir de som till övervägande delen har svenska förfäder.
”Vi måste ta hand om ‘våra gamla’ som byggt upp Sverige!” är en vanlig variant, och jag brukar alltid tänka ”men alla gamla har inte byggt upp Sverige”. En del gamla har varit tjuvar och våldtäktsmän. En del har av olika skäl aldrig förvärvsarbetat utan levat av andras slit. En del har skattefuskat, knyckt kollekten och slagit sina barn. Och även den gamla som faktiskt jobbade hårt och ”byggde Sverige” satt sällan där för femtio, sextio år sedan och tänkte ”nu ska jag jobba som en gris så att vårt land blir rikt”, utan den kämpade för att få ett bra liv för sig själv och sin familj, precis som alla vi andra. Det finns förstås altruister som verkligen drivits av idealism. Men ska vi verkligen försöka skilja ut dem där på vårdhemmet, så att de får särskilt god omsorg? Ska den som varit en tillgång för samhället få en extra sillbit till middagen? Hade Svartenbrandt haft mindre rätt till omsorg än Nisse som jobbat sedan han var 16, varit ungdomstränare och suttit i styrelsen i lokala hembygdsföreningen? Om ”byggandet av Sverige” verkligen varit en faktor blir svaret ja.
Men Sverige som samhälle har inte en plikt att ta hand om gamla människor för att de är etniska svenskar, eller för att de jobbat extra hårt, utan för att de är svenska medborgare eller av andra skäl bosatta i Sverige och i behov av vårt stöd. Det är inte ursprunget, samhällsinsatsen eller åren i Sverige som spelar roll, utan medborgarskapet i första hand, och uppehållstillståndet i andra hand.
Det finns en nationalistisk romantisering i begreppet ”våra egna” som är smått obehaglig. Att dina barn är viktigare för dig än mina barn är självklart. Människans överlevnad hänger på att vi tar hand om ”våra egna” barn först. Att elände som drabbar din släkt och dina vänner gör dig mer illa än elände som drabbar okända är också naturligt för de flesta.
Dessutom finns en geografisk dimension. Så kan vi känna större sorg när en person dödas i vårt bostadsområde än när hundratals dör på andra sidan jorden. Närheten gör händelser mer påtagliga. ”Det skulle ha kunnat vara jag”-känslan gör sorgen konkret.
Men när ”våra egna” betyder ”min etniskt svenska granne” till skillnad från ”min invandrade granne som är svensk medborgare” eller till och med ”min granne som är född i Sverige av invandrade föräldrar” där en finsk förälder är OK, men inte en afrikansk, blir uttrycket snabbt direkt rasistiskt.
För visst känner vi en samhörighet med andra svenskar. Det är inte i sig märkligt. Som värmlänning känner jag mig dessutom närmare en annan värmlänning än en mas, och som svensk känner jag ofta mer direkt samhörighet med en norrman än en sudanes. Men det betyder inte att om en sudanesisk flicka och en värmländsk flicka båda snubblar och skrapar upp knät framför mig bryr jag mig mer om den värmländska flickan. ”Samhörighet” handlar inte om att rangordna människors betydelse eller rätt till min medkänsla, utan enbart om hur snabbt vi kan förstå varandra.
Om din empati med okända medmänniskor hänger ihop med deras etnicitet lurar du bara dig själv genom att resonera runt vem som ”byggt upp Sverige”.
Då är det bättre du säger vad du egentligen menar: ”Sverige åt pursvenskarna och to hell with the rest.”
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Jesper Strömberg, professor i journalistik och politisk kommunikation har skrivit boken ”Utan invandring stannar Sverige”. I den går han igenom fördelar som invandringen har och hur den berikar Sverige.
Författaren är noga med att boken inte handlar om integration, svensk integrationspolitik och inte heller dagsaktuell flyktingpolitik. Inte heller handlar den om hans egna åsikter. Det gör han klart för oss och han skriver också att när dessa åsikter och värderingar framträder så är han tydlig och berättar det.
Han skrev denna bok för att det har saknats en bred och lätt tillgänglig genomgång av forskning som finns om hur olika länder tjänar på invandring.
Boken baseras på 200 böcker, rapporter och artiklar i ämnet. Antalet fotnoter som är över 400 och visar även det att hans bok är förankrad i befintliga forskning. Strömbäck har tidigare varit huvudsekreterare för regeringens framtidskommission under flera år. Han har även publicerat över 150 böcker, kapitel och artiklar i olika ämnen.
Bokens olika kapitel visar pedagogiskt vilka övergripande faktorer som Strömbäck berör.
Utan arbetskraft stannar Sverige
Utan kunskap stannar Sverige
Utan företagsamhet stannar Sverige
Utan globalisering stannar Sverige
Utan mångfald stannar Sverige
Varje kapitel avslutas med korta argument och jag radar upp några exempel:
Invandring och ökad mångfald bidrar till ökad kreativitet och ökad innovationsförmåga.
Invandringen bidrar till att utveckla kulturyttringar som konst, musik, litteratur och teater.
Invandring bidrar till ökat inflöde och utbyte av idéer, erfarenheter och perspektiv.
Invandring bidrar till ökade kunskaper om andra länder och kulturer och till den internationella kompetensen och konkurrensförmågan.
Ungefär 20 procent av alla nya företag startas av personer med utländsk härkomst.
Invandringen bidrar till att föryngra befolkningen och sänka medelåldern.
Invandring bidrar till att en större andel av befolkningen är i arbetsför ålder.
Invandring bidrar till en större befolkning och att fasta kostnader, exempelvis för försvaret, blir mindre per person.
Utan invandring sedan 1990 hade antalet invånare i Sverige varit 17 procent mindre och alla kommuner hade haft färre invånare.
Efter att ha läst boken har jag fått insyn i hur svårt det kan vara att räkna på hur Sverige tjänar på invandringen och att få ut korrekta siffror om den direkta ekonomiska vinsten.
Vi ska inte enbart se invandringen som enbart ekonomisk fråga och leta efter kortsiktig vinst. Människor som kommer till Sverige är så mycket mer än kronor och ören hit och dit.
Jag rekommenderar verkligen denna bok då den ger ett betydligt bredare perspektiv än det ”lönsam eller icke lönsam invandring” som debatten har idag.
En text till SD:s ledning i allmänhet, men deras ”chefsdemagog”, Kent Ekeroth, i synnerhet. Eller varför inte alla och envar som orkar läsa…
Kent; egentligen gillar jag inte infallsvinkeln på den här texten. Det är inte riktigt min stil och inte heller förenligt med mitt synsätt. Men, jag ska möta dig på din egen planhalva.
Vi börjar i den här änden:
Mina förfäder byggde Sverige. Stamfadern i min släkt, Christian, kom hit från Skottland någon gång under första halvan av 1600-talet.
Det var en driftig karl, må du tro. Han slog sig först fram som köpman och sedan som ekonomisk förvaltare åt en stor brukspatron. Detta ledde till att han själv till slut blev en. Han etablerade sig i Bergslagen – bland det svenskaste som finns när det kommer till vår framgångssaga. Han blev en erkänd och respekterad brukspatron och hans söner följde i hans fotspår.
En av dessa söner fick sedan en son som fick en son som fick en son… och så vidare. Där hamnar vi till slut hos mig, efter nio generationer. Inte särskilt många på 3-350 år, om vi räknar till då jag föddes 1956.
En av dessa i trädet ner, närmare bestämt min farfars farfars far, Karl Magnus och hans bror Ludwig, var de som införde ståltillverkningen i Sverige.
Snacka om att ha bidragit till Sveriges historia och välstånd.
”Det svenska stålet” är känt i hela världen och har givit hundratusentals människor jobb och en framtid i det här landet.
Så, Kent, du behöver inte påminna mig; jag talar utifrån en något privilegierad position.
Dessa män med sina första rötter i Skottland, byggde det här landet tillsammans med alla andra – nederländare, valloner och tyskar – som med sin kunskap och driftighet etablerade sig och skapade en ny framtid i det avlånga landet i norr. De inte bara skapade sig själva en framtid, utan blev helt avgörande för alla dessa andra som fick sin utkomst av industrialismens vagga.
Anor. Stolta anor. Fast jag genetiskt sett har keltiskt ursprung är jag fan i mig svensk så det ryker om det.
Då kommer vi så till dig, Kent.
Vad har du att komma med i bakfickan?
Vad jag har förstått så har du delvis dina rötter i Kazakstan och Polen. Din mor har invandrat därifrån och därför är du ju andra generationens invandrare.
Så hur ”svensk” är du? Du talar vitt och brett om vilka som är berättigade att få bo här och vilka som ska ut. Okej. På vems mandat gör du det? Vad har du att komma med när det gäller svenska rötter och uppbyggnaden av det här landet? Din far kanske? Han vet jag i princip ingenting om, men om vi går till gener och blod är du ändå en invandrare.
Eller hur?
Kan du annars ge mig en förklaring jag kan köpa som gör att du ska behandlas annorlunda än någon annan i din situation? Med dina, eller dina fascistbröders, mått mätt så ska du alltså förpassas tillbaka. Tillbaka till vad? Ska du tillbaka till Astana? Eller till Warszawa? Vad har du att hämta där? Kanske kan du bo hos någon avlägsen släkting du kanske inte alls känner? Fast det är ju inte säkert de vill släppa in en vilt främmande ”svensk” hursomhelst som de knappt vet vem det är.
Du känner ingen och du har egentligen ingenting annat än ett antal vilsna gener som knyter dig till platsen. Pyrt läge, men vi gör inga undantag.
Eller hur?
Eller tycker du att du är så pass etablerad svensk att det är här du hör hemma?
Okej… så vad skiljer det dig från de hundratusentals andra i samma situation du vill slänga ut från det här landet?
På den punkten är jag oantastlig; svensk så det ryker om det, med förfäder som betytt mer för det här landet än många andra.
Så, ut med dig och din tvillingbrorsa och er mamma ska givetvis packa sin väska hon med.
Eller?
Är det så vi ska ha det? Är det på det viset vi ska bygga en framtid?
Jag tycker inte det. Men om du vill leka Himmler och bussa de lättköpta på de försvarslösa, då ska vi fan i mig tala klarspråk.
Med din egen måttstock ska du bara ställa dig i hörnet och hålla käften. Har jag uttryckt mig klart nog?
Du har inga mandat att tala för någon annan av oss och med tanke på att du är andra generationens invandrare, så ta och ligg lågt med det här om ”svenskheten”.
Fast det är ju med din egen måttstock, så klart.
Personligen tycker jag givetvis att du är lika mycket svensk som någon annan. Och det är också alla andra som du så högmodigt sätter dig ovanpå och vill slänga ut.
Har du hört talas om hybris? Du har det. Lägg ner det, om inte annat så för att det kommer en dag då du kommer att få den nedkörd i halsen, ända till tarmsystemet. ”Hut går hem”, heter det. Och visst är det så.
Nå, ska jag summera lite; mina förfäder var betydande vad gäller uppbyggnaden av Sverige. De bidrog i allra högsta grad till vårt välstånd och vår position i världen. Det är jag givetvis stolt över.
Men jag gjorde det inte.
Ja, du hörde rätt; JAG har inte bidragit, hur mycket de än grävde fundamentet till dagens Sverige.
Lika lite har de flesta av oss personligen gjort ett skit för att vi ska få åtnjuta alla dessa förmåner som det innebär att bo i landet Sverige.
Vi lever minst sagt på världens gräddhylla och du och dina meningslösa kumpaner har mage att svartmåla oss och få det att se ut som vi levde i världens krisnation.
Bortskämda ”brats” – det är vad ni är!
Många av er har fan inte gjort ett vettigt handtag i köket och ändå vill ni ta de gottaste bitarna från middagsbordet när det serveras.
INGEN av oss har gjort sig förtjänt av att leva som vi gör.
Och kom inte dragandes med den där skiten ni presenterar i ert partiprogram om ”essensen”. Det kan hända att ni kan lura en del människor som är ovetande om modern vetenskap och genetik, men väldigt, väldigt många är mer pålästa än så.
Ni snackar skit, helt enkelt. Ni vet inte vad ni pratar om, så lägg ner!
Därför, min bäste propagandaviglare Ekeroth; antingen kan vi mäta våra genbanker i ”svenskhet”, eller också lägger vi ner och inser att vi människor finns här på det här lilla klotet och att ingen av oss har bett om att få komma hit. Det är en tillfällighet att du har dina rötter någon annanstans, likaväl som det är en tillfällighet att jag blev född i en släkt av brukspatroner.
Vi kan inte göra någonting åt det, varken du eller jag, utan vi kan bara förhålla oss till det.
Kanske kan vi också förhålla oss lite ödmjuka till det faktum att vi har fått födas och bo här på en av de bästa platserna. Det är ju nämligen inte självklart, utan det är bara ren och skär tur.
Så, Kent Ekeroth och dina partikamrater och alla andra ”sverigevänner” (ett så ofantligt töntigt begrepp, förresten): lägg ner vapnen.
Här har ni en svensk vars talan ni inte för.
Krönikan är en Facebook-status skriven av Peter Robsahm 160904
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Sverigedemokraterna pratar om vad de kallar för en ”systemkollaps”. Det var tal om att samhället skulle tappa sina funktioner och problemen skulle öka. Det skulle bli kaos överallt. Motargument granskar nu om det är möjligt att det skulle kunna vara frågan om en ”systemkollaps” i vårt samhälle – eller ej.
Först granskar vi arbetslösheten. En eventuell ”systemkollaps” motiveras ofta med att det kommer att bli hög arbetslöshet, människor blir utslagna, det finns inga jobb etc.
Arbetslösheten var låg fram till krisen på 90-talet. Då sköt den i höjden. Därefter har den sjunkit till drygt en tredjedel. Jämfört med andra medlemsstater i EU ligger Sverige lite under genomsnittet. Det är alltså inte frågan om någon dramatiskt ”systemkollaps” även om det inte heller är någonting att jubla över.
Sedan 1994 har arbetslösheten minskat med en tredjedel. Det senaste fem åren med 13%. Det visar på en befolkning där fler människor arbetar – även om det är långt kvar till en full sysselsättning.
De senaste fem åren har Sverige haft en ihållande – men inte dramatisk – trend med en minskande arbetslöshet. 2010 var arbetslösheten 8,7%. Idag 2016 är arbetslösheten 7,6%.
Med en arbetslöshet på nuvarande 7,6% kan några få procentenheters ökning i framtiden göra arbetslösheten i Sverige hög jämfört med resten av EU. Med några få procentenheters minskning i framtiden kommer arbetslösheten i Sverige vara låg jämfört med resten av EU.
Hur det blir under kommande år vet vi inte, men i nuläget kan nivån på arbetslösheten i Sverige knappast utgöra en indikation på att Sverige skulle befinna sig i eller vara nära en systemkollaps.
*Sveriges pensionsålder är 65 år. Tidsspannet räknar ända från 15 – 74 år – vilket är långt över normal arbetstidslivslängd. I Sverige är det idag väldigt ovanligt att femtonåringar börjar arbeta.
Den största kulturella påverkan vi haft under de senaste fyrtio åren är rent objektivt från USA, via filmer och TV-program, och från Italien och kanske även Japan vad gäller mat. Det är inte invandrarna som förändrar oss. Det är media och vi själva.
Motargument 
