Etikettarkiv: språk

Tvärtomspråket

Gästkrönika av Elias Hemmilä

I tider där det hävdas att ”anti-rasist” anses vara ett kodord för ”anti-vit”, i tider där svenska tjejer anklagas för rasförräderi, svenska politiker för landsförräderi och folkmord, och invandringsmotståndet fått fotfäste, är det svårare än någonsin att vara en antirasist. I stoffet av kritik mot invandring, invandrare, politiker, feminister eller journalister så har den antirasistiska debatten fått slagsida – vi håller på att förlora kampen om de viktiga orden; mångkultur, mångfald, globalisering, yttrandefrihet, demokrati, rättigheter – de som alltid tillhört oss.

Det är någonting som har hänt i Sverige. Rasismen har sen en tid tillbaka åter fått vind i sina segel, och för varje år har orden blivit lite grövre och retoriken lite tuffare, något som gett hatet rejält med fotfäste. Invandrare hängs ut som bidragstagare, våldtäktsmän, misshandlare, rånare och mördare. De påstås skända nationen och dess kultur, fornminnen och framförallt dess ”sanna” invånare.

Framförallt är de just invandrare; det centrala är att belysa hur de inte har samma bakgrund som ”oss”, och därför inte beter sig som oss. Det är min övertygelse att rasismen fungerar på detta vis.

Rasismen är ingen ideologi. Genom rasismen sker ingen utveckling och rasismen har inte något intresse av att verka demokratiskt. Men idag har rasismen som bekant kammat till sig och är ofta paketerad i politiska anföranden. Ofta med demokratiska inslag. Det handlar inte längre så mycket om att människor har olika värde. Snarare handlar det om hur människor har olika egenskaper, och därför inte kan samexistera.

Pierre Lesage / Foter / CC BY-NC-ND

Ta tillbaka orden!

Tekniken hos dagens rasist är idag förbluffande komplex då den bland annat anspelar på att antirasisterna tillsammans med invandrarna är de sanna rasisterna. En antirasist är att jämställa med en terrorist; en feminist med en extremist.

Den första utmaningen ligger i att återta begrepp och tolkningsföreträde från rasisterna som fyllt ”våra” ord med värdeladdningar som påfallande ofta är nedsättande och negativa. Mångkultur ska inte associeras till brottslighet, mångfald ska inte handla om folkmord på vita, yttrandefrihet ska inte handla om Lars Wilks.

Rasistiska webbsidor, demokrati och mänskliga rättigheter ska inte handla om rätten att få vara rasist!

Diskussionen skall istället föras med utgångspunkt ifrån människors lika rättigheter och värde och slippa tillskrivas olika egenskaper eller föras in i olika grupper. När alltfler pratar sorterande om muslimer, romer och svarta, eller om invandrare i allmänhet, har gränserna förflyttats. Genom alltför stor passivitet riskerar vi att rasismen bli ett naturligt inslag i Sverige.

Ju längre dessa gränser tillåts flytta, desto närmare kommer vi ett samhälle där vissa människor i första hand betraktas utifrån hudfärg, religiositet, etnisk bakgrund osv., istället för vem de faktiskt är. Jag skulle vilja påstå att det inte är svårare än att fråga vilken andra generations invandrare som helst. Ofta har man fått höra samma fråga om ”vart man ursprungligen kommer ifrån”, om man ser sig själv som svensk eller invandrare, svart eller vit.

Ibland är det svårt att förklara för en rasist hur det faktiskt känns att bli tillskriven olika egenskaper, ifrågasatt om andraspråket man pratar, musiken man lyssnar på, hur man resonerar i olika situationer – att till och med få sin rätt att bo i landet ifrågasatt bara för att man har invandrat, eller har föräldrar som gjort det. Precis som kvinnan under tidigt 1900-tal beskrevs som allt en man inte var, beskriver idag rasismens fotsoldater personer med invandrarbakgrund som allt en svensk inte är.

Det är här jag vill påstå att vi måste arbeta som hårdast; att tolerera diskussionen med rasismen – för om vi låter vår egen tolerans gå förlorad är så ohyggligt mycket förlorat.

För även bakom den mest fördomsfulla och främlingsfientliga av personer finns det en människa. Låt oss aldrig hävda att hen inte har rätten att uttrycka sig, oavsett hur fördomsfulla åsikterna är. Ge dem all rätt i världen att få uttrycka sig, att säga det som de själva tror att man inte får säga i det här landet längre. Men låt oss inte heller glömma hur antiintellektualism och nationalism alltid gått hand i hand – använd förnuftet som verktyg för att påvisa just hur rasism inte är en ideologi, en politisk läggning eller någonting utvecklande.

Elias Hemmilä

Analfabetism är inte obotligt!

En ung arabisktalande elev hade mycket lätt för att lära sig muntligt, men stora svårigheter med läsinlärningen. En av orsakerna var att han inte verkade vara tillräckligt motiverad. Hans svenska flickvän skickade ett sms till honom som han bad läraren läsa upp. Sms:et löd: ”Ring mig – annars är det slut”. I det ögonblicket insåg han att om man inte kan läsa så kan det få ödesdigra konsekvenser.

Invandringskritiker klagar ofta på analfabeterna som kommer till Sverige. Inte sällan gäller det människor från Somalia och Afghanistan. Saker som ofta dyker upp bland kritiken är sådant som ”de kommer ändå inte kunna lära sig p.g.a. sin kultur/bakgrund”, ”vi har inte råd att undervisa dessa enskilda personer år ut och år in”, ”de är lata och vill inte lära sig” etc.

En analfabet definieras som en person som saknar förmågan att kunna läsa och skriva. Men man skulle även kunna se på det som en person som aldrig har fått chansen att lära sig läsa eller skriva. En person som har färdigheter i att läsa och skriva kallas för litterat. För att markera att analfabetism inte är ett permanent tillstånd finns begreppet prelitterat.

Samma inlärningsprocess — oavsett ursprung

Under inlärningsprocessen är det nämligen ungefär samma sak som händer inne i huvudet på den som lär sig läsa och skriva, oavsett modersmål och kultur, vilket tyder på att dessa faktorer knappast omöjliggör en människas chanser till att lära sig läsa och skriva, bara personen får lära sig detta på ett adekvat sätt. Hur görs då detta?

SD-politikern Eva Rosqvist skriver följande på sin blogg:

Att importera analfabeter från ett land någonstans i Afrika, det är inte att importera arbetskraft. För att förstå vad jag menar så måste man veta lite om hur de lever i sitt hemland.

Jadu, Eva Rosqvist, en sak har du åtminstone väldigt rätt i: För att förstå måste man veta lite om hur de lever i sitt hemland.

Children in Internally Displaced Persons Camp
nicolas – نيكولس / Foter / CC BY-NC-SA

Man kan anta att den kunskap som är relevant i Sverige och i svenska skolor är mindre relevant på t.ex. Somalias landsbygd. Sedan 1978 har Somalia plågats av inbördeskrig och stundvis har landet helt saknat regering. Den somaliska befolkningen har även flera gånger under de senaste decennierna drabbats av svår torka som lett till svältkatastrofer. I denna fattigdom är förstås tillgång till läromedel väldigt begränsad och många får inte ens möjlighet att gå i skolan.

Just somalier har beskrivits av SD-politiker som ”nomader som bara bryr sig om sin egen kultur”. Inte kasta sten i glashus, eller hur var det?

Utan skolbakgrund krävs annan pedagogik

Nåväl, tillbaks till min tidigare fråga, hur undervisar man en analfabet? För att ge en överblick av detta har jag till min hjälp bland annat använt mig av Margareta Mörlings utmärkta bok Att undervisa analfabeter (2007).

För att analfabeter ska få möjlighet att utveckla sina befintliga kunskaper och tillägna sig nya krävs naturligtvis en annan pedagogik och metodik än den som används i undervisning av elever med skolbakgrund. Den som kommer till Sverige från en annan kultur än den västerländska behöver en skolsituation som bygger på stabilitet och där förändringar introduceras successivt. Relationer med andra elever och lärare är mer centrala för denna grupp än för andra elever. En viktig uppgift är att stötta eleven att utöka sin omvärldskunskap. Motivation, intresse och respekt för elevernas bakgrund och tilltro till deras förmåga är viktigt.

imagesCAP13HOO

Motivation extra viktigt

Motivation är som sagt ett centralbegrepp i denna fråga och för att motivera eleverna måste de redan från första dagen kunna inse att de har direkt användning av det de lär sig. I början kan det vara enklare saker som t.ex. att kunna skriva inköpslistor för att inte glömma något och därmed slippa gå tillbaka till affären en extra gång. Eller för att kunna läsa det viktiga sms:et från sin svensktalande partner! En viktig motivationsfaktor är att få uppleva självständighet. Den som kan läsa blir inte i samma mån beroende av andra för att kunna repetera, befästa språket och hämta ny kunskap.

Ari Nouri, SFI-lärare, berättar att de som är relativt unga och friska kan nå målen för den grundläggande nivån på ungefär ett år. För de elever som är äldre, har många barn, är sjuka eller har inlärningssvårigheter som dyslexi eller oläkta trauman kan det ta längre tid.

Jag har även undersökt UR-programserien Svenska till varje pris som sändes tidigare i år. Åtta personer från olika länder ska lära sig svenska på åtta veckor. Första dagen får dessa personer själva svara på frågan om varför de behöver kunna svenska. Är de motiverade? Svaret blir ett rungande ja. Här följer några elevcitat:

SFI är det viktigaste för oss. Om du vill studera eller jobba behöver du språket. Min enda önskan därhemma var att få gå i skolan. Men jag behövde skaffa pengar för att hjälpa mina systrar.

När man kan prata bra svenska har man nyckeln. Då kan du gå in i huset. När du inte kan prata bra svenska står du utanför dörren.

Efter åtta veckor är det dags för ett nationellt prov i svenska. Sju av åtta deltagare klarar sig. Den person som inte klarar sig har kvar sina barn i sitt hemland och oroar sig ständigt över dem.

Kultur och bakgrund hindrar inte läs- och skrivinlärning. Det finns goda kunskaper inom hur man med bra förutsättningar kan undervisa analfabeter till att bli litterata och det finns starkt motiverade elever som inte vill annat än att lära sig svenska för att passa in i samhället. Vi bör med utgångspunkt från detta fundera på vad vi vill ha för sorts samhälle. Vill vi skapa murar eller vill vi bygga broar?

/Andrea Daleflod

Läs även om Hemspråksundervisningens roll för förbättrade språkkunskaper.

SVT Tvärsnytts nyheter på arabiska – toppen av ett isberg

Avpixlat återrapporterade SVTs avslöjande om att Tvärsnytt skall sända nyhetssammanfattningar på arabiska en gång i veckan. Som vanligt beskrivs detta som ett ”hot” och en del av den pågående islamiseringen av Sverige.

Family watching television 1958
Evert F. Baumgardner / Foter.com / Public Domain Mark 1.0

Förutom att uppmärksamma sina läsare på SVT:s utveckling skriver Avpixlat att det redan skall finnas nyhetsnotiser på arabiska i lokaltidningar i Malmö och Stockholm. Avpixlat rapporterar även om att det inom kort kan komma att visas arabiskspråkiga filmer såväl som svenskspråkiga filmer textade till arabiska på en biograf. Det senare påstår Avpixlat har en positiv effekt, eftersom det, enligt dem, kommer att minska antalet besökare på befintliga biografer (!). Araber är ju sådana som, enligt avpixlat, hotar och misshandlar övriga biografgäster och som därmed skrämmer bort alla andra biobesökare.

Andra språk

Fast så ovanligt är det inte med program på andra språk. I själva verket sänder SVT nyheter och kulturinslag på finskameänkieli och samiska språk . 

Det är många av oss som med nostalgi minns från barndomen hur man tittade på ”Språka på serbokroatiska”, eller ”Språka på finska” på lördagsförmiddagen efter att ”Godmorgon Sverige” slutat. (Fast visst fanns det en del som likt Avpixlat idag påstod att språka på finska och serbokroatiska var ett tecken på ”finlandiseringen” av Sverige och ”juggarnas makt”.)

Sveriges Radio har under åtskilliga decennier haft en minoritetsspråksredaktion som sänder olika program.

Närmare bestämt på:

Arabiska

Engelska

Kurdiska

Persiska

Romani

Ryska

Somali

Franska

Och hur ser det ut med olika språk och kulturer på filmens område? Vid besök på svenska biografer kan man få uppfattningen att majoriteten av filmerna som visas är på engelska, men textade till svenska. Månne en amerikanisering av Sverige?

Brutala britter?

Brottsförebyggande rådet och Sveriges olika polisdistrikt kan eventuellt återkomma med information om hur filmvisning på engelska lockar till sig engelskspråkiga, inte minst britter, irländare och amerikaner som kan tänkas hota och misshandla svenska biobesökare.

Sedan 1998 anordnas varje eller vartannat år en afrikansk filmfestival med filmer från hela den afrikanska kontinenten. De produceras vanligtvis på olika afrikanska språk och textas till engelska. Motargument vill varmt rekommendera filmfestivalen som pågår mellan 13-17 mars i Stockholm.

Brottsförebyggande rådet och Sveriges olika polisdistrikt kan eventuellt återkomma med information om hur filmvisning på afrikanska språk lockar bort afrikaner från vanliga biografer och om hot och misshandel minskar på alla övriga biografer.

Motargument kan avslöja att väldigt många, sannolikt majoriteten av biobesökarna under den afrikanska filmfestivalen är etniska svenskar som tar mod till sig och vågar sitta i en biosalong tillsammans med människor från Afrika för att titta på film.

Motargument kan även avslöja att den filmvisning tillsammans med klubbdans och vattenpipsrökande som förekommer under Orientfestivalen i Stockholm tycks locka åtskilliga modiga etniska svenskar att besöka och på alla sätt delta, mitt ibland många araber och många andra människor från Mellanöstern och Nordafrika.

Motargument vill varmt rekommendera alla att besöka festivalen.

Förhoppningsvis får vi ta del av Avpixlats undersökande reportage om denna eventuellt livsfarliga miljö, eventuellt visar den sig vara full av hot och misshandel.

Därutöver finns en judisk teater, ett judiskt bibliotek, och ett judiskt muséum i Stockholm. Motargument vill varmt rekommendera alla att besöka dem.

Sedan det att den ovan nämnda teatern, biblioteket och muséet startade, saknar Brottsförebyggande rådet alltjämt kriminalstatistik som kan påvisa en eventuell minskning av eventuellt förekommande identifierade judiska gärningsmän misstänkta för att ha hotat och misshandlat besökare på Kungliga Dramaten, Kungliga biblioteket och Nationalmuseum. Oss veterligen är brottsligheten inte särskilt högre nära judiska muséet heller.

Eventuellt kan Avpixlat bringa klarhet i frågan.

Under alla omständigheter känns det viktigt att både Avpixlats läsare och övriga som är intresserade av samhällsutvecklingen, får en kompletterande bild här på Motargument.se om kulturlivet i det mångkulturella Sverige.

Språk

För att känna tillhörighet, i en familj, en kultur eller i ett land så utgör språket en stor faktor. Jag minns när jag år 2001 tog steget och flyttade till Spanien för att studera spanska. Den första dagen satt jag och min rese-väninna på en restaurang i Malagá.

Vi började tala med servitören på engelska eftersom ingen av oss kunde ett ord på spanska. I Spanien har jag upptäckt att människor ogärna talar engelska, orsakerna som jag har fått veta till detta fenomen varierar. Konflikter sedan 1600-talet och Engelsk-Spanska krigen, att det är svårt med uttalet då det spanska språket skiljer sig avsevärt från det engelska, men också att man i Spanien tycker sig klara sig bra med ett av världens mest talade språk. Vad det än kan bero på så satt vi där på restaurangen och hade mycket svårt med kommunikationen. Vi var jättehungriga och servitören ignorerade oss ett litet tag, men lade sedan fram menyer, på spanska.

Vi bestämde oss för att ”Bocadillo de queso” inte lät så konstigt och lyckades till dem beställa en varsin coca-cola. Där satt vi med två stycken ostmackor och noll språkkunskaper i ett land som inte verkade vilja interagera med oss på engelska.

Ett plus med att inte kunna göra sig förstådd på engelska var att vi studerade lite extra mycket i skolan. Jag studerade bland annat maträtter för att kunna förstå vad jag beställde ute. Det blev också så att vi snabbt fick börja interagera med människor på spanska. Hade det varit lätt att göra sig förstådd på engelska i Spanien så hade min inlärning av det spanska språket inte gått lika fort som det gjorde. Jag levde i Spanien i ca ett år, studerade i tre månader och jobbade sedan i restauranger. Det var en oerhörd skillnad att prata spanska i skolan där det fanns tillgång till lexikon och duktiga lärare än att faktiskt på riktigt interagera med språket på en arbetsplats.

När jag kom hem till Sverige fortsatte jag med mina studier i det spanska språket på Universitetet i Stockholm och idag extraknäcker jag ibland som tolk. Ett varierande och roligt arbete — att hjälpa människor med att göra sig förstådda.

Intelligent kommunikation

Den kanadensiska forskaren Albert Mehrabian säger att när vi kommunicerar tolkar mottagaren vad vi säger genom att hämta 7 procent från orden, 38 procent från rösten och hela 55 procent från kroppsspråket. Detta bör rimligtvis gälla de människor som kommunicerar via ett talat språk.

Även om det är så, att vårt kroppspråk står för en väldigt stor del av kommunikationen av det vi förmedlar så kan jag tycka att det är oerhört svårt att göra sig förstådd med enbart det.

Under det året som jag bodde i Spanien deltog jag inte i särskilt djupa eller komplicerade diskussioner som handlade om livet eller politik. Många gånger tolkade jag orden fel när de sades för fort. Efter mina universitetsstudier har jag återvänt till vänner jag har i Spanien och upptäckt att människor där numer bemöter mig annorlunda. Som om jag vore mer intelligent då jag talar språket bättre. Jag deltar i alla diskussioner och människor pratar lika avslappnat med mig som de gör med någon som har det spanska språket som modersmål.

Jag har även haft stor nytta av det spansktalade språket i Sverige, det öppnar liksom upp möjligheter för mig att interagera med spansktalande människor som inte pratar så bra svenska. Jag kommer dem närmre och känner en slags tillhörighet till dem. Jag kan också tjuvlyssna på vad spansktalande människor säger till varandra utan att de vet att jag förstår. En tillgång jag ibland nyttjar på bussen eller tunnelbanan när jag lider av tristess. Däremot om jag befinner mig i ett rum med människor som talar både spanska och svenska så talar jag om att jag förstår och pratar spanska. Det har hänt några gånger att spansktalande människor talat med varandra i närheten av mig, utan att de inser att jag kan förstå, och sådant är bara obekvämt.

Det här med ett ”intelligent bemötande”, det var precis så jag upplevde det. Att de spansktalande människorna tog mig för att vara mer intelligent när jag började kunna det spanska språket flytande. Jag minns när jag växte upp och vi ibland skrattade åt en person som kommit hit från ett annat land och jobbade på den lokala pizzerian som sa ”Äta här eller i påsen?”. Klart att det lät roligt, men den personen som vi skrattade åt var en utbildad advokat ifrån Turkiet. Jag känner honom fortfarande och idag pratar han svenska betydligt bättre. Vilket gör att vi kan prata med varandra på ett helt annat sätt, då mina turkiska språkkunskaper är dåliga.

Så även om kroppspråket säger mycket, så är ändå språket som talas i landet man lever i viktigt att lära sig, för att kunna känna tillhörighet. Eftersom det då öppnas helt andra dörrar till att delta i landet och fler möjligheter till att exempelvis få jobb. Att sakna förmågan att uttrycka sig i språket som talas begränsar möjligheten att göra sin röst hörd.

Praktisk språkutbildning

Det finns olika tillvägagångssätt att lära sig språk. Och även olika sätt att ta emot människor ifrån andra länder. Jag till exempel lärde mig spanskan snabbare då jag blev tvungen att praktisera den direkt och fick jobba på en spansktalande arbetsplats.

Jag gjorde en gång en observationsstudie på en ung flicka från Colombia som började i den svenska skolan. Där upptäckte jag att de vuxna till en början undvek att sätta den lilla flickan i en situation där hon skulle bli tvungen att tala det svenska språket. All undervisning för henne bestod av att räkna i en enkel svensk mattebok utan särskilt mycket språk i, och läsa böcker på spanska. Böcker som exempelvis ”Rödluvan och vargen”, flickan var 12 år! Flickan kom hit ifrån en spansktalande skola där hon redan studerade geografi, religion, språk och matematik. Det var en rätt märklig syn att se hur de svensktalande barnen pratade om hur mycket av vår jord som består av sjöar och hav samtidigt som den spansktalande flickan läste i ”Rödluvan och vargen”. Nog tycker jag att de hade kunnat skrapa fram annat studiematerial, till exempel matteböcker/räkneuppgifter på spanska istället för att hon ska hamna efter i också de ämnena då det egentligen bara var det svenska språket som fattades.

En annan intressant grej jag observerade var att barnen inte verkade bry sig om att situationer kunde bli obekväma när de inte förstod varandra. När barnen hade bestämt sig för att fråga eller förklara något för flickan så kröp de på golvet, under bänkar, på bänkar och gestikulerade för att hon skulle förstå vilka ord de var ute efter. Det var en väldigt rolig observation och jag påminns om hur vi vuxna kanske ibland är alldeles för reserverade. Att tillåta sig själv att bli bortgjord eller låta bli att skratta om någon gör bort sig språkmässigt kanske är något vi vuxna kan lära oss ifrån barnen?

Språkets betydelse för interaktion och därmed integration har utan tvekan en stor betydelse.

Det finns människor som blir upprörda för att det överallt är översättningar till exempelvis arabiska, turkiska, kurdiska och andra icke-svenska språk. ”De får väl lära sig svenska”  har jag hört några gånger i denna upprörda massa. Ja, men innan de lär sig svenska så är det väl ypperligt bra om vi kan hjälpa till så de kan förstå enkla saker så som: hur man tar kontakt med vården, skolan, polisen, ingångar, utgångar och annat vardagsnyttigt.

Vi är ju ett mångkulturellt land och då tycker jag att det är väldigt humant att anpassa vissa saker efter det, som enkla beskrivningar på andra språk.

För många år sedan kom jag över en studie som påstod att tvåspråkighet skulle vara något negativt. Nu minns jag inte vart jag har lagt den studien eftersom jag tycker att det är en befängd tanke. Jag är inte heller en analytisk-knäcka-myt-människa-med-siffror-och-statistik, jag är krönikör här på sajten. Som krönikör finns det lite mer öppningar för att vara tyckande och tänkande utan att behöva backa upp det med formalia.

Hur som helst tycker jag att det är konstigt att människor vill vinkla flerspråkiga som något negativt. För min del har det öppnat upp oerhört mycket fler möjligheter då jag är trespråkig om jag räknar in engelskan. Jag kan ta del av de spansktalande kulturerna på ett helt annat sätt än om jag inte skulle kunna tala det språket. Det har gett mig många fina spansktalande vänner och minnen. Jag får dessutom jobb jag inte annars hade fått, som tolk bland annat.

Tänk er själva vilken nytta Sverige har av globaliseringen och flerspråkiga människor. Vi förbättrar ju möjligheterna att bedriva handel med varor och tjänster internationellt med flera språk. Svenskt näringsliv tjänar faktiskt på att ha flerspråkiga medarbetare. Svenska företag kan skapa goda arbetsrelationer och mer exporter till och kanske bättre priser på import från exempelvis arabisktalande länder för att inköpare och säljare är människor som kan prata både flytande svenska och arabiska. Det är ju definitivt roligare om människor betraktar möjligheterna och vinsterna med att ha flerspråkiga medarbetare än tvärtom.

”Hemspråket”

Det finns människor som menar att hemspråket begränsar individens förmåga att utveckla det svenska språket och på så sätt hindrar ”integreringen” för individen i det svenska samhället. Jag ser snarare hemspråket som en bra möjlighet att fortsätta hålla det språket levande och utveckla det också.

Min sons pappa pratar både arabiska och svenska. Jag  har varit ensamstående i många år och vi inte har pratat så mycket arabiska med grabben så hans kunskaper i det språket är väldigt få. Jag har fått förklara upprepade gånger för skolan som han går i varför han ska ha hemspråk då han själv inte kan det så bra. Vissa hemspråkslärare har antytt att för att min son ska få gå på hemspråkslektionerna så ska han ha vissa grundläggande kunskaper innan. Kraven för att bli beviljad hemspråk är ju inte kunskaperna i det utan att det aktivt talas i hemmet. Vilket det gör, dock inte hemma hos mig men väl hos hans pappa och i deras familj. Att kunna göra sig förstådd i sin egen familj är att kunna känna sig fullständigt delaktig. Alltså att känna ”tillhörighet”.

En person sa till mig ”Jamen då får väl hans familj lära sig svenska då!”. Det är lite ologiskt eftersom hela hans familj inte bor i Sverige utan lite utspritt i världen. Men de kommer ofta hit och hälsar på, till exempel förra vintern då min sons farfar dog. Då hade de en fyra dagars lång sörjefest och sedan begravning. Där talades det bara arabiska och min son kände sig ganska så utanför. Visst hade jag kunnat jobba hårdare för att min son ska lära sig arabiska hemma, men med en frånvarande pappa och det att jag inte kan språket så har det inte varit så lätt. Nu går min son i alla fall på hemspråkslektioner i skolan vilket jag ser som utomordentligt bra. Om jag bidrar med att lära honom spanska så får han ytterligare ett stort språk i sitt liv som öppnar upp framtida möjligheter. Jag ser det som en självklarhet att hemspråk är en rättighet i skolan i ett mångkulturellt land, och jag kan inte se något negativt med att vara flerspråkig.

Språk ger möjligheter och tillhörighet också till sin egen historia.

Sverige bör nyttja flerspråkiga människor för att öka den internationella handeln, företag som gör det borde skylta med det för att inspirera andra företag. Efter det år som jag bodde i Spanien och lärde mig spanska — och lyckades göra bort mig fullständigt med felsägningar — idag hade jag inte skrattat åt någon som sa ”Vill du äta här eller i påsen?”.

/ Anna Siekas

Adam Cwejman: "invandring är en samhällsvinst"

Gästinlägg av Adam Cwejman.

Adam Cwejman

Det talas mycket om huruvida invandring som fenomen är en samhällsekonomisk vinst eller förlust. 2009 skrev Jan Ekberg, nationalekonom på Växjö universitet, på DN Debatt (15/10) om att invandringen ökar befolkningen och därmed påfrestningen på den offentliga sektorn. Ekberg drar slutsatsen att: ”Det finns således inga särskilt starka offentligt finansiella argument för framtida invandring.”

Intresset för att diskutera migrationens ekonomiska effekter är uppenbarligen stort. Och trots att det ofta blir mycket uppståndelse kring debattinlägg som landar i att invandring endast är en marginell samhällsnytta – eller kanske till och med en kostnad – finns det goda belägg för att förflyttningar över gränserna i själva verket är en ren nettovinst.

Frågan är dock hur stor roll detta egentligen spelar. Är det inte bättre att vi fokuserar tid och resurser på att generera så positiva resultat som möjligt från migrationen, istället för att försöka räkna plus och minus, och sedermera hitta på någon godtycklig kvot för hur många människor som får röra sig över gränserna per år?

I en nyligen publicerad rapport av FN:s utvecklingsprogram (UNDP) presenterar man resultatet från en omfattande forskningsstudie av 14 OECD-medlemmar som tagit emot invandrare från 74 länder under perioden 1980-2005. Man konstaterar svart på vitt att invandring ökar sysselsättningen utan att tränga ut lokalbefolkningen från arbetsmarknaden, och att även antalet investeringar ökade som en direkt följd av immigrationen.

Att invandring under goda förhållanden är en samhällsvinst är knappast ett kontroversiellt resonemang. Tvärtom erkänns det även av uttalade immigrationsskeptiker som vill minska den internationella rörligheten över gränserna. Ett exempel är Demetrios G. Papademetriou, ordförande på Migration Policy Institute, som menar att migration, om den fungerar väl, utan tvekan ”kan ge stora ekonomiska vinster till mottagarsamhällen, invandrarna och deras familjer, både i ursprungslandet och i destinationslandet.”

Och det är just detta som är poängen. När nu även många av de som vill begränsa invandringen medger att migration under rätt förutsättningar kan leda till att alla blir vinnare bör debatten istället handla om hur vi skapar just dessa förutsättningar. En lyckad migration bygger på tre grunder: språk, lagar och sysselsättning. Alla som bor och lever i ett land måste kunna språket och följa lagarna. Och i ett land som Sverige där vi tror på att människor ska få möjlighet att försörja sig och få inflytande över sina egna liv är det en självklarhet att verka för full sysselsättning. För invandringen innebär detta att vi måste göra det mycket lättare för nyanlända att lära sig svenska, skaffa sig kunskaper om de lagar och regler som gäller i Sverige, samt snabbast möjligt komma ut på arbetsmarknaden eller börja studera.

På dessa områden har vi mycket kvar att göra. Språkundervisningen är trots regeringens insatser i stort behov av att förbättras. Samordningen mellan kommuner och frivilligorganisationer som arbetar med integrationsfrågor och stöd till invandrare måste öka. För att öka sysselsättningen krävs en satsning på företagande och entreprenörskap – framförallt måste det bli lättare för småföretag att anställa. Sverige är även i stort behov av en mindre stel arbetsmarknad.

Genom att säkerställa en god utbildning i språk och lagar för invandrare kombinerat med ett bättre företagsklimat och en flexiblare arbetsmarknad skapar vi en situation där migrationen kan ge mycket positiva effekter för den svenska samhällsutvecklingen. Hur vi bäst går tillväga för att åstadkomma detta – och inte vad invandringen tros ha haft för nettoresultat förra året – bör vara diskussionens kärna.

/Adam Cwejman, liberal skribent