Etikettarkiv: metadebatt

Hur påverkar media oss?

I samarbete med författaren Håkan Järvå publicerar Motargument.se en artikelserie med smakprov ur boken ”Påverkan och manipulation”, i denna text beskrivs hur medierna kan välja att framställa olika ämnen för att försöka påverka hur vi sedan tänker på dem.

Hur medierna påverkar vad vi tänker på

En av de viktigaste och mest utforskade teorier om massmediers makt är den så kallade dagordningsteorin (agenda-setting). Mer än 400 studier har publicerats kring teorin, och sambandet som den visar är närmast att betrakta som ett orsakssamband. I korta drag säger dagordningsteorin att massmedierna inte är särskilt framgångsrika med att styra vad människor har för åsikt, men däremot väldigt skickliga på att styra vad människor har åsikter om. Det kallas mediernas dagordningsmakt.

Om landets största dagstidning konsekvent väljer att uppmärksamma klimatförändringarna framför förtrycket mot kurder i Syrien, kommer vi med största sannolikhet att uppfatta klimatförändringarna som en viktigare fråga än kurderna. Ju mer medierna uppmärksammar frågan, desto tillgängligare blir den i minnet. Det beror bland annat på de kognitiva selektionsprocesserna som presenterades i ett tidigare kapitel, men också på att verkligheten är så pass obegränsad att vi inte själva kan undersöka den utan förlitar oss på att journalisterna fungerar som gatekeepers som filtrerar och tar fram det som är viktigt utifrån främst samhälls- och upplysningskriteriet.

Dagordningsteorin består av två delar som kallas första och andra nivån. Första nivån handlar om det som sagts ovan, att medierna påverkar vilka saker vi tänker på och har åsikter om. Andra nivån handlar om hur vi tänker på dessa sakers attribut och det är här priming och framing blir viktiga. Om vi tar arbetslöshet som exempel så kan massmedierna dels framhäva detta regelbundet på bästa sändningstid och på så vis försöka påverka oss att tänka på arbetslösheten oftare och därmed se det som en viktigare fråga (första nivån). Dels kan de rama in frågan så att de bara speglar ett visst perspektiv av debatten – som att arbetslösheten minskar, ökar, består av unga, invandrare, akademiker och så vidare (andra nivån). Det ena handlar alltså om vilket objekt vi tänker på, och det andra på vilka attribut av detta objekt vi tänker på.

Det finns en viktig faktor som styr människornas påverkan vad gäller dagordningsteorin. Det är hur stor erfarenhet människorna har av sakfrågan. De som inte har någon direkt erfarenhet av exempelvis Österrike är mer benägna att påverkas av mediernas gestaltning av landet, än de som har en direkt erfarenhet av det.

Motargument.se publicerar en artikelserie med smakprov ur boken ”Påverkan och manipulation”, läs även en recension av boken.

Vad man inte får säga i det här jävla landet

Visst är det jobbigt att bli sårad och ledsen? Särskilt när en massa personer uttrycker förakt och avsky för vad man säger, vad ens ord symboliserar och att man betraktas som en dålig människa? Ni vet när man känner sig sådär ensam. När rösten stockar sig, man blir tyst och vemodigt eftertänksam. Man kanske får en klump i halsen, kanske tårar i ögonen. Kanske kommer ilskan även från vänner eller andra personer man tycker om. Kanske från personer som har makt över en, från kunder eller personer vars hjälp och uppskattning man vill ha och behöver.

Det är det här skeendet som av många i Sverige uppfattas att man inte får säga vissa saker.

free speech 2
dogwelder / Foter.com / CC BY-NC

Stina Dabrowski, ordförande för Publicistklubben, professor i TV-produktion, välkänd journalist och debattör, är en av de som anser att det finns saker som man inte får säga i det här landet.

I sin artikel ”Talets gåva” beskriver hon hur journalister inte vågar skriva eller uttala sig på olika sätt av rädslan för att ”stämplas” som antifeminister eller rasister. Dabrowski framförde även samma analys av debattklimatet i Sverige i programmet ”Agenda” på SVT, där hon debatterade om att hon och andra reportrar hade svårt att säga vad de sade utan att alla gillade vad de sade.

Hon menar till och med att filosofen John Stuart Mill (som på sent 1800-tal förespråkade fri debatt i samhället) skulle bli besviken om han följde debatten i dagens Sverige. Ett Sverige som ett drygt halvsekel efter hans död förvandlades till en demokrati med allmän rösträtt, fria tidningar, därefter radio, TV och slutligen hemsidor, bloggar och chattsidor. Ett Sverige som under John Stuart Mills levnadstid såg långt mer än en miljon svenskar lämna landet på grund av åsiktsförtryck blandat med den yttersta fattigdom.

Elisabeth Höglund, som är ytterligare en av Sveriges mest kända journalister och som fått yttra sig mer än de flesta i vårt land, instämde i Dabrowskis bedömning i sin artikel ”Tystnaden banar väg för rasismen” hävdar hon bland annat:

De som tycker att debatten i stället borde föras brett, alltså även tillåta personer med avvikande uppfattningar att delta, de stämplas som rasister och potentiella sverigedemokrater. Marcus Birro kallar det åsiktsförtryck.Den som anser att Sveriges invandringspolitik har havererat har inte rätt att säga det, inte heller att flyktingmottagandet är ojämnt och orättvist fördelat över landet. Avgångna socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu, påpekade ofta denna ojämna bördefördelning men stämplades som rasist, anti­semit, ja till och med fascist. Nu har Reepalu avgått och tystnadens konformism kommer att råda även i Malmö.

Så journalist efter journalist, politiker efter politiker ser sig själva ‘förbjudna’ att säga vad de vill utan att folk kan bedöma dem på olika sätt, ogilla dem för deras ord och även ogilla deras åsikter. Att Sverige enligt dem skulle vara ett land där människor förtrycks för sina åsikter?

Hur det nu än ligger till med den saken finns det många andra som vet vad man inte får säga i det här jävla landet. Alltså det där jävla landet som de kommer ifrån. Hundratusentals människor har torterats för vad de inte fick säga i det där jävla landet. De fick sina tillgångar konfiskerade, förlorade sina jobb, släktingar mördade för vad de sagt i det där jävla landet.

Vad man inte fick säga om apartheid i det där jävla landet

Författaren till denna artikel hade en far som i likhet med Stina Dabrowski och Elisabeth Höglund jobbade som socialarbetare och därefter journalist. Arbetet utfördes inte i Sverige utan i Sydafrika. Hela det politiska etablissemanget där och miljontals sydafrikaner som priviligierades av apartheidsystemet ogillade min fars åsikter. Men han flydde inte från Sydafrika på grund av att han blev ledsen av ogillandet eller kände sig stämplad för sina åsikter. Istället var det säkerhetspolisens jakt på honom som gjorde att han fick fly hals över huvud för att undgå tortyr och mord.

Han ansåg sig i likhet med Stina Dabrowski, Elisabeth Höglund, Marcus Birro och Ilmar Reepalu lida av ett visst ”åsiktsförtryck” och att han inte fick säga vad han ville i det där jävla landet.

Vad man inte får säga om ayatollahregimen i det där jävla landet

Fler än hundra tusen iranier har flytt från Iran på grund av vad man inte fick säga i det där jävla landet. Man kunde bli och man blir fortfarande torterad i det där jävla landet och förföljd av säkerhetspolisen i det där jävla landet. Under de senaste åren har den nyvaknade demokratirörelsen med den unga internetgenerationen försökt hålla demonstrationer i det där jävla landet. De har tvingats skrika ut sina protester och spela in regimkritiska dikter, från hustak i nätternas mörker, i det där jävla landet.

De har fortsatt fly till det här jävla landet på grund av vad de inte vågade säga i det där jävla landet.

I likhet med Stina Dabrowski, Elisabeth Höglund, Marcus Birro och Ilmar Reepalu anser sig iranier lida av ett visst ”åsiktsförtryck” och att de inte får säga vad de ville i det där jävla landet.

Vad man inte fick säga om Pinochet i det där jävla landet

Många tusentals chilenare flydde från Chile för att de kritiserade den statskupp och efterföljande diktatur som övertog Chile under general Augusto Pinochet. Många regimkritiker torterades och mördades i det där jävla landet. Tidningar förböjds i det där jävla landet.

Många chilenare sökte sig till Sverige för att de ansåg att de här till skillnad från där fick säga vad de inte fick säga i det där jävla landet.

Och som de flesta kanske förstår kan listan nästan göras oändlig.

Lagbok bildMånga har sökt sig till Sverige tack vare de rättigheter och friheter som Stina Dabrowski själv hänvisat till vår tryckfrihetsförordning. De sökte sig till Sverige bland annat för några vackra rader i andra kapitlets första paragraf (2 kap. 1 §) i den svenska regeringsformen:

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden,
3. mötesfrihet: frihet att anordna och delta i sammankomster för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk,
4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats,
5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften, och
6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

Svensk grundlag skyddar friheten att utrycka sina åsikter. Men hindrar inte någon annan att få uttrycka sina åsikter om dina åsikter. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet?

Eller? Jo, förresten, jag gjorde ju exakt just det.

Mångkulturalism

När de flesta människor i vardagligt tal pratar om mångkultur, då talar de om valfrihet. De avser oftast kulturyttringar, öppenhet och mångfald i samhället. Alla kan väl vara överens om att varje individ själv ska få välja sin egen unika mix av traditioner, klädstil, maträtter och musik. Hur man väljer att inreda sin bostad, fira ceremonier, helger, födelsedagar, högtider och vad man har för fritidsintressen.

När man försöker ta debatt med personer som agiterar emot mångkulturalism uppstår ofta språkförbistringar. Ett exempel på sådana argument kan låta ungefär såhär:

Antirasist: —”Men vill du verkligen ha det som i Nordkorea?”

Sådana argument blir ofta verkningslösa, få inser vad du egentligen syftar på. Inte många känner till hur det är att tvingas leva i den extremt protektionistiska, fascistiska, socialkonservativa militärdiktaturen Nordkorea.

Många av de som säger sig vara mot mångkulturalism bryr sig inte alls om olika sorters mat, konst, musik eller kläder. Ibland inte ens om religion. För vissa verkar mångkultur bara vara kodord som enbart används som ‘alibi’ för att slippa bli anklagad för att vara rasist eller att bli polisanmäld för hets mot folkgrupp.

Vad handlar det om?

Klicka på bilden för att läsa texten
Klicka på bilden för att läsa texten

Efter många månader av chattande — med många dussintals personer som ”bara är lite kritisk till invandringspolitiken” — utkristalliseras två något åtskiljaktiga grupperingar av bakomliggande förklaringar. Den första gruppen som hävdar ”jag tycker inte om det misslyckade, mångkulturella experimentet” försöker faktiskt resonera med någorlunda städad retorik. Det finns ett tydligt exempel på det i Sverigedemokraternas partiprogram i bilden till höger (klicka på den för att förstora). De verkar vara övertygade om att olika grannar som har t.ex. olika religioner — kommer för all framtid att bråka pga deras sinsemellan olika grundläggande värderingar.

SD:s retorik må verka harmlös, om man bara läser vad de är emot och om man lyssnar på deras mantra om att ‘vem som helst, med vilken etnicitet som helst ska kunna bli svensk’. Men de beskriver aldrig hur de praktiskt och logistiskt sett ska gå till väga för att lösa de påstådda problemen.

På grund utav att de själva tar upp assimilationspolitik direkt i anslutning därefter, så tolkar jag det som att de kommer vilja ställa hårda villkor för att invånare ska få bo var de vill och för att de ska kunna ”förtjäna” ett svenskt medborgarskap. Det, i kombination med att de ständigt föreslår nedläggning av nästan alla befintliga integrationsprojekt, gör att man kan föreställa sig riktigt otäcka scenarier. SD säger alltså att de är emot segregation, och för att förebygga det vill de ställa villkor på att individer ska tvingas att byta kultur, religion, att sluta med sina egna seder och traditioner om de vill stanna kvar och leva i Sverige. SD agiterar i princip för Apartheid. Och deras missriktade ambition att försöka motverka segregation kan bara komma att leda till ett ännu mer segregerat samhälle.

Lauren + Jeremy | Standing Tall
Sean Molin Photography / Foter / CC BY-NC-ND

DNA-blandning

Om man har tålamod att ställa riktigt många motfrågor i debatterna, så kommer den andra grupperingen av argument fram. Det är påståenden och förslag som går tillbaks till en gammal irrlära — en rasbiologisk ideologi. Det finns personer (med påstått svenska värderingar) som är motståndare till att två vuxna människor ska kunna få bli förälskade i varandra, att få gifta sig eller skaffa barn tillsammans — om man kommer från två olika nationer eller tror på två olika religioner eller har varsin etnicitet. De försöker resonera om genetik, DNA och ärftlighet, i motiveringarna till sin ideologi.

Några av de mer extrema nationalsocialisterna föreslår att splittra upp familjer där det förekommer fler än en etnicitet, religion, nationalitet. Det existerar åsiktstexter hos nationalsocialisterna i Svenskarnas Parti om att bl.a. utvisa samtliga som har utländskt ursprung eller annan etnicitet än den svenska — om de har anlänt hit till Sverige efter 1975. Deras retorik inkluderar begrepp som ”homogent livsrum” osv.

Inte många av mångkultur-hatarna har särskilt rationell kunskap om vetenskap, biologi, evolutionen samt mänskliga rättigheter. Några brukar citera ur ett riksdagsbeslut från just 1975, som de påstår tvingar på svenska folket en s.k. ‘extrem rasblandningspolitik’. En stor andel av dom saknar nutidshistoria och kunskap om de ‘västerländska’ samhällen där det relativt nyligen förekom skyltar på bussar, offentliga toaletter, parkbänkar osv. som förkunnade ”Whites only!”

Jag tror att alla vi som inte är rasister kan försöka spara en del tid och energi. Vi lägger kanske allt för mycket vikt vid att argumentera för mångkultur — i vår betydelse: fritt vald kultur. Kan vi försöka lägga lite mer krut på att argumentera för att vem som helst ska kunna bosätta sig där den vill och att få bli förälskad i vem den vill? Kan vi försöka fokusera ännu mer på mänskliga värderingar som att vuxna ska få välja fritt att skaffa barn med valfri partner — för det är extremisternas kärnfråga.

———

Källor:
Sverigedemokraternas Åsiktsprogram
Läs även om ”Mångkultur” i Sverigedemokraternas ”Vår politik A till Ö
Svenskarnas Partis åsiktsprogram

Tvärtomspråket

Gästkrönika av Elias Hemmilä

I tider där det hävdas att ”anti-rasist” anses vara ett kodord för ”anti-vit”, i tider där svenska tjejer anklagas för rasförräderi, svenska politiker för landsförräderi och folkmord, och invandringsmotståndet fått fotfäste, är det svårare än någonsin att vara en antirasist. I stoffet av kritik mot invandring, invandrare, politiker, feminister eller journalister så har den antirasistiska debatten fått slagsida – vi håller på att förlora kampen om de viktiga orden; mångkultur, mångfald, globalisering, yttrandefrihet, demokrati, rättigheter – de som alltid tillhört oss.

Det är någonting som har hänt i Sverige. Rasismen har sen en tid tillbaka åter fått vind i sina segel, och för varje år har orden blivit lite grövre och retoriken lite tuffare, något som gett hatet rejält med fotfäste. Invandrare hängs ut som bidragstagare, våldtäktsmän, misshandlare, rånare och mördare. De påstås skända nationen och dess kultur, fornminnen och framförallt dess ”sanna” invånare.

Framförallt är de just invandrare; det centrala är att belysa hur de inte har samma bakgrund som ”oss”, och därför inte beter sig som oss. Det är min övertygelse att rasismen fungerar på detta vis.

Rasismen är ingen ideologi. Genom rasismen sker ingen utveckling och rasismen har inte något intresse av att verka demokratiskt. Men idag har rasismen som bekant kammat till sig och är ofta paketerad i politiska anföranden. Ofta med demokratiska inslag. Det handlar inte längre så mycket om att människor har olika värde. Snarare handlar det om hur människor har olika egenskaper, och därför inte kan samexistera.

Pierre Lesage / Foter / CC BY-NC-ND

Ta tillbaka orden!

Tekniken hos dagens rasist är idag förbluffande komplex då den bland annat anspelar på att antirasisterna tillsammans med invandrarna är de sanna rasisterna. En antirasist är att jämställa med en terrorist; en feminist med en extremist.

Den första utmaningen ligger i att återta begrepp och tolkningsföreträde från rasisterna som fyllt ”våra” ord med värdeladdningar som påfallande ofta är nedsättande och negativa. Mångkultur ska inte associeras till brottslighet, mångfald ska inte handla om folkmord på vita, yttrandefrihet ska inte handla om Lars Wilks.

Rasistiska webbsidor, demokrati och mänskliga rättigheter ska inte handla om rätten att få vara rasist!

Diskussionen skall istället föras med utgångspunkt ifrån människors lika rättigheter och värde och slippa tillskrivas olika egenskaper eller föras in i olika grupper. När alltfler pratar sorterande om muslimer, romer och svarta, eller om invandrare i allmänhet, har gränserna förflyttats. Genom alltför stor passivitet riskerar vi att rasismen bli ett naturligt inslag i Sverige.

Ju längre dessa gränser tillåts flytta, desto närmare kommer vi ett samhälle där vissa människor i första hand betraktas utifrån hudfärg, religiositet, etnisk bakgrund osv., istället för vem de faktiskt är. Jag skulle vilja påstå att det inte är svårare än att fråga vilken andra generations invandrare som helst. Ofta har man fått höra samma fråga om ”vart man ursprungligen kommer ifrån”, om man ser sig själv som svensk eller invandrare, svart eller vit.

Ibland är det svårt att förklara för en rasist hur det faktiskt känns att bli tillskriven olika egenskaper, ifrågasatt om andraspråket man pratar, musiken man lyssnar på, hur man resonerar i olika situationer – att till och med få sin rätt att bo i landet ifrågasatt bara för att man har invandrat, eller har föräldrar som gjort det. Precis som kvinnan under tidigt 1900-tal beskrevs som allt en man inte var, beskriver idag rasismens fotsoldater personer med invandrarbakgrund som allt en svensk inte är.

Det är här jag vill påstå att vi måste arbeta som hårdast; att tolerera diskussionen med rasismen – för om vi låter vår egen tolerans gå förlorad är så ohyggligt mycket förlorat.

För även bakom den mest fördomsfulla och främlingsfientliga av personer finns det en människa. Låt oss aldrig hävda att hen inte har rätten att uttrycka sig, oavsett hur fördomsfulla åsikterna är. Ge dem all rätt i världen att få uttrycka sig, att säga det som de själva tror att man inte får säga i det här landet längre. Men låt oss inte heller glömma hur antiintellektualism och nationalism alltid gått hand i hand – använd förnuftet som verktyg för att påvisa just hur rasism inte är en ideologi, en politisk läggning eller någonting utvecklande.

Elias Hemmilä