Etikettarkiv: retorik

Krönikor

Främlingsfientlighet som politisk strategi

Under de senaste dagarna har USA:s president Donald Trump i ett regeringsmöte som sändes offentligt angripit invandrare från Somalia med grovt nedlåtande och dehumaniserande språk. Han sade bland annat att somaliska invandrare är ”skräp”, att deras land ”stinker”, att de ”bidrar ingenting” och att de borde ”åka tillbaka dit de kom från”.

Trumps retorik riktar sig inte mot enskilda individer med dokumenterat brottsligt beteende, utan mot hela diasporan och immigrationsgruppen inklusive medborgare eller personer med laglig status. Samtidigt planerar federala migrationsmyndigheter enligt rapporter en storskalig operation i delstaten Minnesota med fokus på somaliska immigranter, vilket tolkas som konkretisering av retoriken i faktisk repression.

Kritiker menar att detta är ett systematiskt angrepp mot muslimska/minoritets-invandrare och en strategi för att frammana rädsla. Denna typ av retorik och politik demonisering, kollektiv skuld och nedvärdering påminner om klassiska populistiska grepp: man identifierar en svag, redan marginaliserad grupp, tillskriver dem samhällsproblem, som brottslighet, ekonomisk belastning och social oro, och använder det för att mobilisera stöd bland majoritetsbefolkningen genom rädsla och misstänksamhet. Sådana tal gör inte bara människor illa, de normaliserar hat, bidrar till polarisering och legitimerar repressiva insatser utan att skilja på individuella handlingar och kollektiv identitet.

Sveriges regering och migrationsminister Johan Forssell: Stram migrationspolitik och skuldplacering i svensk kontext

Även i Sverige kan man se parallella tendenser, inte alltid med lika vulgärt språkbruk som i Trumps fall, men med liknande dynamik: invandringskritik som följs av konkreta politiska åtgärder, skuldplacering och retorik som kategoriskt pekar ut invandrare som problem.

Regeringen har föreslagit skärpta regler för medborgarskap och utvisning, bland annat med krav på språkkunskaper, ”svenska värderingar” och att invandrare ska skriva på ett slags ”Sverige­kontrakt”.



Den hemliga överenskommelsen med Somalia där svenska skattemedel använts för att finansiera så kallade “spöktjänster” för att få Somalia att ta emot utvisade visar hur regeringen konkret kopplar utvisningspolitik till bistånd och internationella avtal. Då media avslöjat att tjänsterna verkar ha gått till personer nära den somaliska premiärministern, och oppositionen har KU-anmält ärendet. Regeringen har inte dragit sig för att försvara sig, något som understryker att kontroversen snarare tjänar som politisk markör än som ett äkta korruptionsrisktagande. Resultatet är en migrationspolitik där fokus ofta ligger på att markera hårdhet, att ställa invandrare som en grupp med problem i stället för att kritiskt granska systemiska problem: misslyckad integration, bristande resurser, politiska eller ekonomiska strukturer som skapar marginalisering. Det finns också ett ideologiskt budskap: integration och medborgarskap ska vara en belöning som ges till de som lever “rätt” i enlighet med ”svenska värderingar” och utan beroende av bidrag.

Migrationsminister Johan Forssell. Attrbution: By Janwikifoto – politik.in2pic.com, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=11607040

I båda fallen, USA och Sverige, fungerar främlingsfientlig retorik som avledningsmanöver och politiskt verktyg för att skapa enkla förklaringar till komplexa problem. Det gör det lättare för makthavare att framstå som hårda och beslutsamma, utan att själva behöva ta ansvar för strukturella misslyckanden.

Varför retoriken får genomslag och konsekvenserna

Att sådana budskap får genomslag beror delvis på att de svarar mot reella frågor som oroar delar av befolkningen: kriminalitet, integration, ekonomisk belastning och bostadsbrist. Men genom att kanalisera oron mot invandrare riktas uppmärksamheten bort från politikens och samhällsstrukturens brister och från hur ekonomisk ojämlikhet, bostadssegregation, diskriminering, dåligt stöd för arbete och integration har skapat en samhällelig sårbarhet.

Konsekvenserna är allvarliga: minoritetsgrupper hamnar i kollektiv skuld även om brott eller fel begåtts av ett fåtal så bestraffas många. Rättssäkerhet, medborgerliga rättigheter, asylrätt och mänskliga rättigheter riskeras när migrationspolitik drivs med känslomässig, kollektiv stigmatisering. Social polarisering, ökad rasism/främlingsfientlighet och misstro mellan grupper underminerar samhällssolidaritet och demokrati. Man gör en politisk ansvarsförskjutning: i stället för att kräva ansvarsutkrävande för sociala problem, fokuserar man på att utvisa eller förbjuda vissa människor.

Främlingsfientlighet som politisk strategi, ett demokratiproblem

Att populistiskt demonisera invandrare vare sig i USA eller Sverige är inte bara en fråga om smaklös eller provokativ retorik. Det är en medveten politisk strategi som tjänar till att:

  • Samla stöd bland rädda eller osäkra väljare genom att ge enkla svar.
  • Skuldbelägga maktlösa grupper för problem som i själva verket är strukturella.
  • Driva igenom repressiv policy (utvisningar, inskränkningar, social kontroll) utan att behöva ta ansvar för misslyckad integration, ojämlikhet eller systembrister.

I praktiken underminerar det demokratiska värden, tolerans, rättvisa och mänskliga rättigheter samtidigt som det ökar risken för diskriminering, marginalisering och social fragmentering. Det viktiga och svåra steget framåt är att kräva ansvar av politiker som väljer att använda främlingsfientlighet som ett politiskt vapen. Medier och medborgare måste ta ansvar och granska och ifrågasätta sådana strategier.

Man kan naturligtvis använda invändningen att USA och Sverige har mycket olika historiska, sociala och demografiska förutsättningar. Det stämmer. Men det är inte skillnaderna som gör analysen meningsfull, det är likheterna i mekanism och strategi. Genom att jämföra får vi en bättre förståelse för hur främlingsfientlig populism fungerar, inte som en följd av unika omständigheter, utan som ett gemensamt kännetecken för samtida maktpolitik. Att vi ser dessa mönster i både USA och Sverige och med så tydlig retorik och konkret politik borde vara väckarklocka: de demokratiska riskerna ökar, och det är upp till forskare, journalister, medborgare att se det som sker, dokumentera och motarbeta.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

BBC: Trump says he does not want Somalis in US as ICE plans Minnesota operation

kbps: Trump says he doesn’t want Somalis in the U.S., urges them to go back to their homeland and fix it

The NY Times: New ICE Operation Is Said to Target Somali Migrants in Twin Cities

Regeringen: Skärpta krav för svenskt medborgarskap

Regeringen: Ett skärpt regelverk om utvisning på grund av brott

SVT Nyheter: M: Invandrare ska skriva på Sverigekontrakt

Omni: Svenska miljoner går till ”spöktjänster” i Somalia

KaabTV: Sweden Under Fire Over Secret $517,000 Payment To Somalia For Deportations

DN: Hemligt upplägg: Svenska pengar till regeringen i Somalia

Aftonbladet: Forssell KU-anmäls för Somaliapengarna

SVT Nyheter: Sällan har en skandal varit lika välkommen som denna




Krönikor

Tidö: Marionetterna dansar när SD drar i trådarna

Alltsedan tre fjärdedelar av forna Alliansen valde att ingå samarbete med forna fienden, dvs nyssnazisterna och fascisterna i Sverigedemokraterna, har framför allt svensk kriminal-, migrations- och integrationspolitik helt färgats av SD:s ideologi och tankegods. Den repressiva kriminalpolitiken, den extremt strama migrationspolitiken och den kompromisslösa integrationspolitiken (läs assimileringspolitik) fick i samband med riksdagsvalet 2022 frisedel rakt in i Tidöavtalet.

I en ny propagandabild på sociala medier skryter Sverigedemokraterna om att Tidöregeringens repressiva kriminalpolitik medför att från och med nästa år kommer gängkriminella att straffas dubbelt så hårt som icke-gängkriminella för samma brott, att gängkriminellas möjlighet till villkorlig frigivning skrotas samt skärpta straff för ett 50-tal grova brott.

Propagandabild från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 251127.

I delningen av propagandabildpå SD:s officiella Facebookkonto spelar partiet återigen på människors oro och känsla av otrygghet:

”Vi gör Sverige tryggt igen.” (Källa: SD:s officiella Facebookkonto)

De själva, i samklang med media och övriga Tidöpartier, är skyldiga till svenskarnas oro och upplevelser. Alla människor har rätt till sina känslor, men när populister och media använder känslorna som verktyg för att sprida ett narrativ som inte stämmer överens med verkligheten, det är då det blir farligt. Det är klassisk främlingsfientlig retorik att överdriva och ge vissa grupper skulden för den uppdiktade ”sanningen” om alltings jävlighet. Statistik och fakta visar att oro och otrygghet, som är just känslor och upplevelser, inte står i paritet med faktisk brottsutsatthet.

Motargument har flertalet gånger åberopat vikten av likabehandlingsprincipen och allas lika rätt inför lagen. Att gängkriminella ska få dubbla straff för samma brott är att frångå denna princip. Alla blir, med Tidöregeringens kriminalpolitik INTE lika inför lagen.

Symbolpolitiken fortsätter med att Tidöregeringen skärper straffen för ett 50-tal grova brott. Evidensen talar INTE för att skärpta straff skulle minska kriminaliteten.

Den repressiva kriminalpolitiken, den extremt strama migrationspolitiken och assilimeringspolitiken är en direkt konsekvens av att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, på bästa von Papen-manér, har tillåtit SD att påverka regeringspolitiken. Mot bakgrund av att SD är största parti i regeringsunderlaget, och att deras politik vunnit många segrar, känner de att de nu är i position att kräva ministerposter inför nästa val.

”Den som, dåraktigt, söker makt genom att rida på tigerns rygg, slutar i dess mage” (JFK)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till SD:s propagandabild på deras officiella Facebookkonto

Lästips:

Motargument: Skev debatt skapar oro och otrygghet

Motargument: SD bryter mot ”Allas likhet inför lagen”

Motargument: Tidö: Samma brott – dubbla straff

Motargument: Tidö: Skärpta straff och sänkt straffålder

SR: Gör Hitler till rikskansler

Krönikor, satir

Henrik Jönsson – Konservativ underhållning för dummies

Medan SD har använt sig av dolda trollfabriker för att bedriva påverkan, visar nyligen publicerad information att stora ekonomiska intressen har bestämt sig för att stödja vad man närmast kan kalla för offentliga trollfabriker.

Henrik Jönsson är en extremliberal politisk underhållare på YouTube som fått kritik för att han slarvar med fakta och säger saker han vet inte är sant.

Skärmdump från Henrik Jönssons YouTube-konto.

Jönsson gjorde sig känd som vad som närmast kan liknas vid en karikatyr på en liberalkonservativ individ i sociala medier. Jag är medveten om att liberalkonservativ är ett motsägelsefullt ord precis som Jönsson själv. Det är svårt att hitta ett bättre ord eftersom Jönsson representerar den där typen av liberalism som vissa vill institutionalisera utan att förstå att det utgör en motsättning till själva syftet.

Flera av Jönssons klipp är fyllda med vad man kan beskriva som en slags platt och verklighetsfrånvänd präktighet som närmast påminner om en boomer som försöker recensera en verklighet han inte riktigt förstår.
Klippen har upplevts som en underhållande form av politisk lyteskomik av många tittare, samtidigt som många människor har haft svårt att ta den politiska dimensionen på allvar.

Ett av Jönssons mest kända klipp är ett klipp där han klagar på att vattnet i kranen är annorlunda än när han var barn. Klippet påminner om ett klassiskt klipp från Finland som är en instruktion på hur man öppnar en dörr och äntrar ett rum. Som mycket annat i den transaktionella tid vi lever i finns det stora möjligheter för personer som Henrik Jönsson. Individer som fungerar som en politisk motsvarighet till TV-shop, redo att sälja vilka politiska budskap som helst som genererar lite klirr i kassan.

Information i olika medier visar att Hans och Barbara Bergström som blev rika på friskolejätten Internationella Engelska Skolan, tillhör satsningens finansiärer. När paret sålde av de flesta av sina aktier i engelska skolan stoppade paret in vinsten i en amerikansk stiftelse.  Stiftelsepengarena har sedan dess använts till både välgörenhet och politisk propaganda.

En granskning av organisationen Klägget har visat att makarna Bergströms medel bland annat gått till att finansiera smutskastning av journalister. Stiftelsen har tidigare finansierat den kontroversiella högerbloggaren Rebecca Uvell och Näringslivets Medieinstitut som kampanjar för friskolor och smutskastar kritiska journalister.

Paret Bergström har också gett miljoner till Donald Trump och andra amerikanska republikanska kandidater.

Några av de som kommer vara återkommande gäster i programmet är bland annat Hanif Bali och Aron Flam. På hemsidan kommer man förutom videoklipp publicera artiklar, krönikor och analyser av skribenter som Klara Klingspor, Anna Björklund och Alice Teodorescu Måwe (KD). Programmet kommer naturligtvis ha ett motorfokuserat inslag som kommer ledas av Jan Emanuel. Enligt rykten har Jan Emanuel stött på patrull redan eftersom tanken har varit att inslaget skulle döpas till ”motormännen” vilket redan är varumärkesskyddat av Riksförbundet Motormännen, som funnits i 100 år.

Med tanke på de deltagare som offentliggjorts, kan vi förvänta oss en show där fördomsfulla föreställningar, politisk konservatism, ekonomiskt flexande och buskis kommer ingå i ett välsignat partnerskap. En kritiskt sinnad person skulle beskriva konceptet som ett slags beredskapsjobb för politiska influensers som passerat sitt bäst före datum eller hamnat på utvisningsbänken på grund av eget beteende.

Många människor som har varit frustrerade över att Tidöpartierna inte lyckats leva upp till några av deras uttalade vallöften måste ändå erkänna att det finns ett område där högern faktiskt har levererat. Det finns inga politiska konkurrenter till partier på högerkanten när det handlar om kravlöshet och förmåga till förlåtelse för individer som skulle vara utstraffade för resten av livet men är beredda att bekänna sig till högerns ideologi. Högern har blivit en politisk motsvarighet till katolicismen.

Har inget emot att man ger folk nya chanser men det bör förutsätta att det skett någon form av förändring. Om man granskar deltagarlistan kan man se att individerna som Jönsson bjudit in kännetecknas av motsatsen, dvs att man har grävt ner sig ännu djupare i positioner som trotsar både anständighet och förnuft. Människor som har Intervjuat Jönsson har lyft fram de uppenbara likheterna med en annan högersatsning, tidningen Bulletin: ”– Den typen av haveri finns inte på kartan här”, enligt Jönsson.

Personligen betraktar jag Jönssons show som ett tecken i tiden. Det behövs plattformar som kan ha en samlande funktion för människor som vill kunna supa sig fulla, nypa kvinnor i rumpan och bete sig som svin samtidigt som dom kan kräva att invandrare måste assimileras och anamma svensk kultur.

Som arbetsmarknadssatsning ger jag Jönssons show 5 falukorvar av 5 möjliga. Som plattform för fakta och underhållning ger jag den 0 falukorvar.

Lästips:

Tobias Hübinette: Henrik Jönssons nya tv- och mediekanal 100% förstärker högersidans dominans på internet och i de sociala medierna

Debatt, I fokus

SD vill avskaffa Jämställdhetsmyndigheten

I en illa skriven debattartikel i Samnytt argumenterar två sverigedemokratiska landsdagarsombud från Västerbotten, Petter Nilsson och Pontus Persson, för att Jämställdhetsmyndigheten måste avskaffas. Rakt igenom använder de sig av ett gammalt beprövat debattknep, nämligen att måla upp bilden av en motståndare och sedan rusta upp den med extrema åsikter. Det centrala budskapet är att Jämställdhetsmyndigheten arbetar under ”föreställningen om att det finns en könsmaktsordning”, vilket bygger på en ”marxistisk ideologi”, ”godhetssignalering” och ”vänstervridna analyser”.

Att dessa SD-politiker vill avskaffa Jämställdhetsmyndigheten av ideologiska skäl, citat ”grunden i alla analyser och lösningar måste vara återvandring”, är inte förvånande, men det är inte huvudproblemet med denna artikel. Problemet är att Nilsson och Persson använder sig av en uppsåtlig förrädisk retorik.

Fakta är följande: Riksdagen har sedan 2006 ett nationellt jämställdhetspolitiskt mål, delat i flera delmål – varav ett sjunde antogs i år: ”Hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra. Alla, oavsett kön, ska genom hela livet ha samma rätt och möjlighet att leva sitt liv utan att begränsas av kollektivt grundade hedersnormer”.

Jämställdhetsmyndigheten, som inrättades 2018, har en rad administrativa uppgifter, bland annat att man analyserar och bevakar det jämställdhetspolitiska arbetet, att man ger stöd åt kommuner, regioner, näringsliv och civilsamhälle och att man fördelar statsbidrag till olika jämställdhetsprojekt.

De två SD-politikerna betonar det ekonomiska argumentet, citat ”Myndighetssverige kostar pengar. Mycket pengar”, och menar att Jämställdhetsmyndigheten skulle vara så oerhört kostnadskrävande. Under nuvarande mandatperiod, där SD för övrigt ingår i regeringsunderlaget, har anslagen till Jämställdhetsmyndigheten fördubblats från 75 miljoner kronor för 2022 till 166 miljoner kronor föreslagna 2025.

Avsikten med denna retoriska framställning är att förmedla intrycket av det handlar om enorma belopp och att man ska därmed lämnas med känslan av att det är ett omfattande slöseri med offentliga resurser det handlar om. Vad Nilsson och Persson inte berättar är att den totala statsbudgeten är 1,435,100,000,000 kronor. Ur detta perspektiv utgör Jämställdhetsmyndighetens budget cirka 0,0115 procent i relation till statsbudgeten som helhet. Om detta kan man givetvis ha åsikter, men detta är ett faktum som de två helt utelämnat i sin debattartikel. De förespråkar dessutom att pengarna ur Jämställdhetsmyndigheten i stället bör investeras i Brottsförebyggande rådets arbete, men förklarar aldrig på vilket sätt det skulle innebära en avgörande skillnad.

Summan av kardemumman: Den här debattartikeln är ett bra exempel om man ska praktisera källkritik. Det intressanta är inte Nilssons och Perssons ideologiska analyser och bevekelsegrunder (de är välbekanta), utan det är den fakta de inte nämner. Hade de inkluderat den information som presenterats ovan, hade deras argumentation fallit ihop som ett korthus.

Länk till Nilssons och Perssons debattartikel i Samnytt (sparad i webbarkiv för att inte klick/trafik)

Lästips:

Jämställdhetsmyndigheten

Regeringen: Nytt sjunde delmål för att förebygga och motverka hedersrelaterat våld och förtryck

I fokus, Korta motargument

#funkofobi: Albinsson på SD-Samnytt

Mattias Albinsson har en gedigen karriär i högerextrem alternativmedia. Numer är han skribent på SD:s propagandaorgan Samnytt, där han enligt utsago ”gör egna reportage och gräv”.

Var det måhända ett ”gräv” som föranledde Albinsson att använda grov funkofobisk retorik i ett inlägg på X? Aftonbladet publicerade häromdagen en raljant krönika av Jan Guillou på Aftonbladet. Den föll inte Albinsson i smaken.

På Albinssons X 251103 läser vi följande inlägg:

”Hej @Aftonbladet!

Varför försöker ni måla ut @CarlOskar som om att han vore utvecklingsstörd och ”cp”?”

I sin iver att gå till försvar för minister Carl-Oskar Bohlin (M) visade Albinsson prov på sin ”väl utvecklade” vokabulär.

Ingenstans i Guillous krönika finns något som antyder att han skulle anse att Bohlin skulle vara intellektuellt funktionsnedsatt (förr kallat ”utvecklingsstörd”) eller ”cp”. ”Cp” är ett skällsord som har hängt kvar under lång tid, och används tyvärr fortsatt av många, oavsett ålder.

Det står dessutom tydligt i ingressen på krönikan att åsikter och ställningstaganden är Guillous, inte Aftonbladets.

Att Albinsson har synpunkter på Guillou är helt OK, men när han använder grov funkofobisk retorik istället för att sakligt bemöta krönikan har han tappat all relevans.

Länk till Mattias Albinssons X-inlägg 251103:

https://x.com/mattiasreporter/status/1985346097435303989

Länk till Guillous krönika:

Aftonbladet: Bohlins karriärväg säger mycket om vår tid

Artiklar

#funkofobi: När ”vänsterbliven” blev en diagnos

Samtiden är en alternativ nätblogg som alltid sammankopplats med Sverigedemokraterna. Tidigare var bloggen SD:s officiella partiorgan, men är idag ”bara” en megafon för högerextrema åsikter i allmänhet, och propaganda för SD i synnerhet. I krönikan ”Vänsterbliven borde vara en diagnos” pekar Linn Johansson Leinonen ut politiska motståndare som psykiskt sjuka. Ingenstans i texten kan vi läsa något som överhuvudtaget skulle kunna beskrivas som sakligt, eller nyanserat.

Johansson Leinonen är f d vänsterpartist, och uttalar sig, enligt egen utsago, som expert på hur vänstermänniskor tänker:

”Som jag talat om tidigare så har jag själv varit vänster, och under väldigt många år dessutom. Just på grund av min historia har jag en unik inblick i vänsterns mentala ohälsa och varför deras ideologi ofta härstammar från den offermentalitet som kommer med psykiatriska diagnoser. Handen på hjärtat tror jag aldrig att jag har träffat någon som är vänster som inte lider av ångest, depression, autism eller liknande, annat än någon äldre stofil som helt enkelt inte helt har accepterat att de vuxit upp”. (Källa: Samtiden)

Idag har Johansson Leinonen ”hittat” hem till SD. Hon förklarar att hon själv varit vilsen, letat efter sig själv och tyckt att ”det var synd om mig och alla andra var dumma”. Symptomatiskt nog väljer hon att inte ställa en lekmannadiagnos på sig själv. Däremot drar hon sig inte för att ställa psykiatriska diagnoser på meningsmotståndare. Att avlegitimera oliktänkandes åsikter och göromål genom att hävda att de skulle vara personer som inte är vid sina sinnens fulla bruk är, tyvärr, en vanlig företeelse. Utan några som helst belägg, förutom de egna fördomarna, hatar Johansson Leinonen vidare samtidigt som hon drar förhastade slutsatser om personer med andra åsikter än hon själv:

”Ni kanske ser hur människor från vänster tar illa vid sig för allt? Ja, det beror på samma mekanism. De tar allt som kritik för att deras mentala hälsa gör att de ofta har bristande självkänsla och tar för givet att alla menar illa när de egentligen inte gör det. Återigen, klassiskt vid depression och ångest. Sen har vi det faktum att varje ung vänstermänniska jag har träffat har problem med sin självbild. Självskada är vanligt bland dessa personer, vilket kan förklara varför de tror att det är en ypperlig idé att färga håret blått just innan en arbetsintervju, och sedan ta illa vid sig och hävda diskriminering när de inte får jobbet”. (Källa: Samtiden)

Funkofobi är hat, hot och diskriminering av personer med olika former av funktionsnedsättningar, såväl fysiska som psykiska och neuropsykiatriska.

Samtiden väljer alltså att återigen sprida funkofobisk propaganda på bloggen. Att uttrycka funkfobi, eller för den delen rasism eller homofobi, är inte förenligt med det vi kallar journalistik.

Länk till Samtidenkrönikan (sparad i webbarkiv för att inte ge klick): https://web.archive.org/save/samtiden.nu/2025/10/linn-johansson-vansterbliven-borde-vara-en-diagnos/

Lästips:

Extremhögerns hat, hot och funkofobi mot Greta Thunberg

Krönikor

SD har aldrig velat ha integration

Sverigedemokraterna har aldrig varit intresserat av att Sverige ska ha integrationspolitik. SD:s mantra har hela tiden varit att alla invandrare ska assimilera sig, vilket i praktiken innebär att hela ansvaret för att bli integrerad i samhället ligger på den enskilde individen. Jimmie Åkesson (SD) skuldbelägger offret, dvs personer i utanförskap, för den segregation vi ser i Sverige.

I TV4:s Nyhetsmorgon 11 oktober 2025 sa Jimmie Åkesson bl a följande om utanförskap och integration:

”[…] där segregation och utanförskap ofta är självvalt därför att man vill leva tillsammans med andra som pratar samma språk, och som har samma värderingar, samma religion och så vidare, då blir den här typen av splittring.” (Källa: TV4 Nyhetsmorgon)

Återigen gör SD det kristallklart för oss att de är totalt ointresserade av all form av integrationspolitik. De är det enda parti som saknar integration på hemsidan. Åkesson verkar inte förstå, eller låtsas som att han inte förstår, vad segregation är och vad som orsakar den. Han drar egensnickrade slutsatser om vad människor i utanförskapsområden vill och hade önskat vad gäller boendesituation och segregation. Detta gör han för att skuldbelägga offret samtidigt som han framställer människor i utanförskap som en börda som inte skulle vilja bli en del av samhället.

Åkessons skuldbeläggning av offren består i att han klumpar ihop människor i utanförskapsområden till en grå massa, där alla skulle vara ointegrerbara. Det är en medveten strategi, mot bakgrund av att partiet genom alla tider har talat sig varmt om att massor av människor ”måste” återvandra. Att tala om ointegrerbara människor med ”fel” värderingar, ”fel” språk och ”fel” religion anser SD vara incitament att trycka än hårdare på återvandringskrav.

SD har, enligt Åkesson, inte förändrats nämnvärt sedan partiet grundades av människor med bakgrund i nynazism och fascism 1988. Vi har lärt oss att känna igen retoriken, eftersom den går på repeat: assimilering, ”islamisering”, återvandring, ”folkutbyte” och ”massinvandring”.

Länk till klippet från TV4 Nyhetsmorgon: https://www.facebook.com/reel/1582500773158013

I fokus

Extremhögerns hat, hot och funkofobi mot Greta Thunberg

Högerextremister och konservativa har en förkärlek för att nedvärdera och håna klimat- och Palestinaaktivisten Greta Thunberg. Hat, hot och funkofobi blir retoriska verktyg då de inte längre kan hålla sig till saklig och nyanserad debatt. Såväl högerextrem alternativmedia som partiledare Ebba Busch (KD), Jimmie Åkesson (SD) och USA:s president Donald Trump har tappat det fullständigt. De tre är folkvalda politiker, men beter sig allt annat än statsmannamässigt.

SD:s propagandaorgan har på kort tid publicerat två ytterst osakliga och onyanserade krönikor signerade Jakob Sjölander och Birgitta Sparf. De två använder sina opinionsbildande pennor till att sprida hat, hot och funkofobi. Sjölander utbrister:

”Spräng Greta!” (Källa: Samtiden)

Sjölander (Motargument påminner om att det är samme man som längtar efter att kunna dra sina ”roliga” judeskämt igen) avslöjar sin första tanke då han hörde om Greta Thunbergs ”Gazablockad”. Sjölander förstår inte bättre än att, också i detta fall, inte avslöja sin primära känsla, som oftast är den riktiga, nämligen att han vill spränga Greta. Den sekundära känslan är den känsla vi får när samvetet kickar in, och vi blir mer resonabla. Han kunde naturligtvis ha valt att inte proklamera sin primära känsla, och istället gått på sin sekundära dito.

Sparf, å andra sidan, intar en annan strategi än just hatets. Hon använder sig av klassisk funkofobi, i detta fall att Greta Thunberg skulle uppfylla kriterierna för allvarlig psykisk sjukdom och därför bör vårdas under LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård). Hon raljerar om att hon skulle vara för gammal för LVU (Lagen om vård av unga), dvs att socialtjänsten tvångsomhändertar barn och placerar dessa på HVB (hem för vård eller boende) eller familjehem:

”[…]LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) torde vara på sin plats. Hon lider uppenbarligen av psykotiska vanföreställningar och uppträder synnerligen obalanserat och maniskt”. (Källa: Samtiden)

Via funkofobi tror Sparf att hon kan avlegitimera Thunbergs åsikter och göromål genom att hävda att hon inte skulle vara vid sina sinnens fulla bruk.

Inte bara opinionsbildare inom alternativhögern hånar och hatar mot Greta Thunberg, även folkvalda politiker som t ex Ebba Busch (KD) har farit ut mot henne i sociala medier. Jimmie Åkesson (SD) raljerade i ett klipp från Riksdagen om att hon åker dit för att ”posera och ta selfies”. Motargument minns när Jimmie & C:O flög till Turkiet och poserade och tog selfies samtidigt som de propagerade med flygblad om att ”svenska folket” inte ville ha fler invandrare och att landet var fullt.

Även USA:s president Donald Trump har, återigen, vädrat sina åsikter om Greta Thunberg:

”She’s just a troublemaker. .. She’s no longer into the environment now. She has an anger management problem. I think she should see a doctor. Have you ever watched her? She’s a young person. She’s so angry, she’s so crazy”. (Källa: Politico)

Tyvärr är argumentationstekniken att använda hat och funkofobi istället för saklighet och nyans inte ny. Det är när tekniken uttrycks i tal och skrift av maktinnehavare och opinionsbildare med stor publik som vi blir smärtsamt medvetna om den låga nivån och hur obehaglig och ovärdig förda debatt är. Istället för att eftersträva konstruktivitet hemfaller man till att öka splittringen och polariseringen i samhället.

Lästips:

Samtiden: Spräng Greta! (Sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik)

Motargument: ”Judeskämt är rasism”

Samtiden: Birgitta Sparf: För sent att LVU:a Greta, men läge för ett LPT (Sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik)

Aftonbladet: Jimmie Åkesson delar ut flygblad vid grekisk-turkiska gränsen

Politico: Greta Thunberg bites back at Donald Trump’s ”see a doctor” remark

Videotips:

SVD: www.facebook.com/watch/?v=1712152076066180

Krönikor

När ”sanningar” möter konspirationer

Samtiden, Sverigedemokraternas egen medieplattform, publicerade den 23 september 2025 en artikel av Jakob Sjölander med rubriken ”Uppenbar sanning och absurd konspirationsteori på samma gång”. Texten framstår vid första anblick som en reflektion över begreppsförvirring i samhällsdebatten. Men en närmare granskning visar att den är ett politiskt inlägg som flyttar gränserna för vad som uppfattas som rimliga påståenden om rasism, klimat och invandring – samtidigt som den avfärdar etablerad forskning.

Retoriken: en relativisering av sanningen

Sjölander utgår från en tes om att samhället drabbats av ”konspirationskonspirationer” – alltså falska anklagelser om konspirationsteorier. Hans metod är att ställa två påståenden bredvid varandra: ett som han medger är sant i någon trivial mening, och ett annat som han kallar absurt eller extremt. På så sätt kan han relativisera hela problemkomplex:

• Systematisk rasism: Enligt honom är det ”sant” att färgade klarar sig sämre statistiskt, men ”absurt” att hävda att samhället är strukturellt genomsyrat av rasism. Här bortser han från decennier av forskning som visar just hur lagar, institutioner och arbetsmarknadssystem kan reproducera ojämlikhet även utan öppet rasistiska avsikter.

• Klimatförändringar: Han medger att temperaturen ökat, men avfärdar slutsatser om allvarliga följder som överdrifter. I praktiken ställer han därmed vetenskaplig konsensus mot en egen tolkning som reducerar klimatkrisen till en bagatell.

• Patriarkatet: Han erkänner att män har stor makt men påstår att kvinnor har lika stor makt ”när de vill”. Detta negligerar både maktanalys och empiriska data om könsskillnader i lön, inflytande och representation.

• ”Folkutbytet”: Här blir relativiseringen tydligast. Sjölander skriver att man kan ”se” folkutbytet genom att titta ut på gatan – men att det inte styrs av en ond elit i Bryssel. Detta är en normalisering av konspirationstanken: även om den ”radikala” versionen förnekas, slås fast att en ”tamare” version är sann.

Historisk parallell: normalisering genom förskjutning

Detta sätt att resonera påminner om hur fascistiska rörelser i 1930-talets Europa arbetade retoriskt: man förkastade de mest extrema formuleringarna, men höll fast vid kärnan. På så sätt gjordes idéer om ”folkförfall”, ”degenerering” eller ”rasblandning” acceptabla i bredare kretsar.

När Samtiden skriver att ”folkutbytestanken är sann på ett sätt”, trots att den av forskare avfärdats som en konspirationsteori, flyttas gränsen för vad som anses vara en legitim tolkning av invandringens effekter.

”Motteborgsstrategin” – ett vapen mot kritiker

Artikeln avslutas med en varning för det som kallas ”Motteborgsförsvar”: att radikala idéer maskeras som mer moderata när de kritiseras. Men i själva verket använder Sjölander själv samma strategi:

• Radikal idé: Folkutbytet existerar.

• Moderata förklädnaden: Det är bara ”demografi” – man kan ju se det på gatan.

Genom att lägga skulden på ”vänstern” och ”radikala antirasister” försöker han flytta fokus från att det är högern, och särskilt SD:s egen sfär, som gång på gång använder denna metod.

Samtidens artikel är inte en neutral analys, utan snarare en ideologisk text, och framstår som en intellektuell lek med begrepp. Men i själva verket fyller den en politisk funktion:

  1. Att undergräva vetenskaplig konsensus (om klimat och strukturell rasism).
  2. Att normalisera konspirationstänkande (folkutbytet ges ”en kärna av sanning”).
  3. Att misstänkliggöra motståndare (antirasister och feminister framställs som lögnare och extremister).

Resultatet är en text som bidrar till att relativisera fakta, förskjuta debatten och skapa grogrund för radikalisering.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till artikeln i Samtiden (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik)

Krönikor

När lögnen bär kostym, fascismens verktyg i svensk välfärdsretorik

Gästkrönika av C.S Berglöv

Ulf Kristersson påstår att människor kan stapla bidrag på bidrag. Elisabeth Svantesson hävdar att 1 200 000 svenskar inte klarar sin försörjning. Båda uttalandena är grovt vilseledande, men det är inte slarv, det är strategi.

Redan på 90-talet kallade Kristersson den bidragsberoende medborgaren för Homo Bidragus, en lat, bortskämd figur som skor sig på välfärden. Det var inte satir, det var en ideologisk diagnos. Och idag är den diagnosen regeringspolitik.

Genom Jason Stanleys tio teser om fascismens verktyg kan vi se hur dessa lögner fungerar:

1. Myten om ett förlorat förflutet:

Kristersson bygger vidare på Homo Bidragus, en nostalgisk berättelse där välfärden ses som dekadens, och där Sverige var rätt innan tryggheten blev till last.

2. Propaganda:

Bidragsstaplar och försörjningspanik är inte fakta, det är känslostyrd propaganda som väcker misstänksamhet snarare än förståelse.

3. Antiintellektualism

Kristersson använder till och med fel ord, han säger socialbidrag istället för försörjningsstöd, ett begrepp som inte används längre men som fungerar som hundvissla till en väljarbas som vill höra om bidragsfusk och moraliskt förfall.

4. Fixering vid lag och ordning:

Välfärdsmottagare framställs som potentiella bedragare, kontroll blir viktigare än hjälp, misstänkliggörandet är inbyggt i retoriken.

5. Hierarkisering av medborgarskap:

De som arbetar heltid och betalar skatt lyfts fram som riktiga medborgare, de som söker stöd placeras i en lägre moralisk kategori.

6. Ledarkult:

Kristersson framstår som den som vågar säga som det är, trots att det han säger är fel, det är en klassisk gest där makten klär lögnen i mod.

7. Offermentalitet:

Regeringen talar som om Sverige är under attack, inte av yttre fiender, utan av sina egna medborgare, välfärden framställs som kapad av de felaktiga.

8. Sexuell och kulturell panik:

Undertexten i bidragsretoriken pekar mot invandring, könsroller och familjestrukturer, det är en oro för upplösning av normer, inte bara ekonomi.

9. Förakt för svaghet:

Att söka hjälp ses som ett moraliskt misslyckande, välfärdsmottagaren är inte en medborgare i nöd, utan en belastning.

10. Faktaförnekelse:

Både Kristersson och Svantesson ignorerar hur försörjningsstöd faktiskt fungerar, de skapar en alternativ verklighet där bidrag är lättillgängliga och välfärden är ett hot.

Det här är inte bara retoriska felsägningar, det är en ideologisk struktur som demoniserar trygghet, misstänkliggör utsatthet och bygger politisk makt på förakt. När lögnen bär kostym, blir den svår att ifrågasätta, inte för att den är trovärdig, utan för att den är auktoritativ.

Lästips:

Bibliotech: 10 Tactics of Fascism