Det finns ett välanvänt mantra bland invandringskritiker, högerpopulister, sverigedemokrater och andra som inte vill ses som rasistiska: ”Sanningen kan aldrig vara rasistisk”. Om man med sanning menar specifikt fakta så stämmer det ja. Men uttalandet i sin helhet som man gör kan fortfarande vara rasistiskt. Man måste skilja på fakta och slutsatser.
Fakta är fakta, men det är rasism att använda fakta till att dra slutsatser som demoniserar, generaliserar, diskriminerar eller kollektivt bestraffar en grupp människor (t ex araber, judar, romer, invandrare, muslimer etc) pga vad en extremt liten minoritet människor gör (brottsliga invandrare). En rasist kan ta upp statistik som stämmer, men det betyder inte att deras slutsatser av statistiken stämmer.
Rasister kan ta det faktumet och säga ”Ni ser, vi har tagit in för mycket invandrare, särskilt araberna och muslimerna, deras aggressiva gener och medeltida kultur skapar brottsligheten. Vi måste stoppa den muslimska invandringen helt och skicka tillbaka så många som möjligt!”.
En ickerasist kan säga ”Titta, samhället skiter i invandrarna och de fattiga förorterna, det behövs mer resurser, polisinsatser och trygghet för att kontra de socioekonomiska faktorer som skapar brott och otrygghet. Vi måste fördela samhällets ekonomiska resurser bättre så de tillkommer de fattiga områdena i större grad!”
Båda analyserna vilar på korrekt fakta, men har helt olika slutsatser. Så bara för att en rasist använder korrekt fakta (vilket de gör ibland, ibland inte) så betyder det absolut inte att de gör en korrekt analys och drar en rationell slutsats av dessa fakta. Tvärtom drar de ofta en irrationell och rasistisk slutsats, och dessa rasistiska slutsatser förtjänar tung kritik trots att de började med korrekt fakta.
Och nej, det är inte ”modigt” att dra rasistiska slutsatser. Det är fegt för då ger man sig på redan utsatta minoriteter.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Jennifer Wegerup skriver här om negativ kvinnosyn bland vissa nyanlända invandrarmän. Bland annat tar hon upp att nyanlända bör få utbildning i svenska värderingar från början, för att undvika händelser som de omtalade sexuella trakasserierna vilka utfördes av utlandsfödda (och nyanlända?) män eller killar i grupp.Naturligtvis är det viktigt att personer som nyligen anlänt och sökt uppehållstillstånd kan få information om lagar och regler. Det fick de på en av mina arbetsplatser där jag var vikarie. En polis informerade bl a om myndighetsåldern. En fråga när man läser diskussioner om ”svenska värderingar” är: Vad är svenska värderingar? Är det demokrati, jämställdhet, förbud mot grupptafsande på tjejer, eller vad är dessa värderingar?Thomas Gür argumenterar för att svenska värderingar finns, och redogör kort för kvinnors rättigheter steg för steg, allteftersom dessa rättigheter införts i Sverige. Han menar att det är fel att förneka att hedersförtryck och diskriminering av kvinnor är detsamma. Gür gör en jämförelse mellan å ena sidan (den svenska) uppfattningen att kvinnor och män är jämlika, och hedersförtryck med ursprung i andra kulturer än den svenska:
”Att förneka de normativa skillnader som föreligger mellan dessa två olika hållningssätt och värderingar, till exempel med påståenden som att det inte finns hedersvåld, utan bara patriarkalt kvinnoförtryck (…) är inget annat än att avsiktligen göra sig blind för sakförhållandena.”
I sak håller jag med Gür om att det är skillnad på hedersförtryck (där individens – ofta kvinnans – beteende drar ära eller skam över en hel familj eller släkt, och där samhällsnormerna gör att hela den familjen kan få dåligt rykte på grund av en individs beteende). Man bör inte förneka att hedersförtryck förekommer! Men Gür missar detta: att bara för att lönskaläge , dvs utomäktenskapligt sex, mellan trolovade ofta inte bestraffades från 1500-talet, betydde inte det att samhället accepterade detta. En kvinna som blev gravid utanför äktenskapet blev ofta förtalad och fick flytta (Astrid Lindgren, exempelvis, så sent som på 1920-talet).
Nästa fråga: Hur informerar man nyanlända om jämställdhet och förbud mot sexuella trakasserier utan att det verkar som att man dumförklarar en hel grupp?
De flesta som flyttar eller flyr hit vet förmodligen att kvinnor har samma rättigheter som män i Sverige. Att sexuella trakasserier inte är tillåtet vet de flesta från sina hemländer. Islam förbjuder det dessutom. Enligt Koranen ska männen sänka blicken inför kvinnor, oberoende av kvinnornas klädsel. Det står inte: ”Säg till de troende männen att sänka blicken enbart inför täckta kvinnor.”
Så att generaliserande påstå att ”muslimska män” automatiskt har dålig kvinnosyn, är helt fel. Men synen på kvinnor är faktiskt generellt sett varierande i olika länder, något som Torbjörn Jerlerup tar upp här:
”Men visst spelar kultur, seder, moral och ursprungsländers lagar en roll. Sverige är t ex världens mest jämställda land. Vi är också ett av få länder som arbetat för homosexuellas rättigheter. Vi är mot barnaga. Om folk kommer från länder där lagar och seder är annorlunda så tänker de ofta annorlunda. Synen på jämställdhet är inte samma i Sverige och Somalia eller Irak.”
Jerlerup hänvisar till detta inlägg av Anders Sundell, vilket handlar om en attitydundersökning i olika länder. Undersökningen gällde demokrati och jämställdhet och åsikterna varierade mellan länder som Egypten och Irak. Sundell tar också upp hur konservativa attityder till jämställdhet ofta ändras hos invandrare i europeiska länder. Förändringen tar ungefär en generation:
”Samtidigt kunde forskarna också märka att invandrare som bott längre i det nya landet hade attityder som låg närmare den infödda befolkningens. Det verkar alltså ske en anpassning över tid. (…)
Det finns alltså ingen anledning att tro på att människor med härstamning i en viss region skulle vara mindre jämställda av naturen. Samtidigt är det rimligt att den som vuxit upp i ett mer traditionellt samhälle fortsätter att färgas av dessa värderingar längre fram i livet.”
Debatten om svenska värderingar är ofta svartvit. Antingen argumenteras det för att svenska värderingar inte riktigt finns, eller för att de visst existerar och att de som kritiserar begreppet ignorerar kvinnoförtryck eller hedersförtryck som är vanligt i vissa kulturer. Det som kan vara svårt är att vara balanserad i debatten.
Att kritisera islam och anse att det är en värre religion än andra, har man naturligtvis rätt till i ett demokratiskt land. Men om man är ute efter att svartmåla islam och inte kan – eller vill – se att islam liksom andra religioner kan omtolkas, t ex om man påstår att islam egentligen är en ond religion och att kristendomen inte är det, då får man stå ut med att andra anser en vara islamofob.
På Motargument har åtskilliga texter om begreppet islamofobi publicerats tidigare, så jag behöver inte förklara varför islamofobi faktiskt ofta bör kallas för islamofobi i debatten. Denna text handlar om Omar Makram, som skriver om Hanif Bali och om Balis rätt – enligt yttrandefriheten – att ha åsikten om islam att islam är den värsta av alla religioner. Makram håller inte med, men försvarar Balis åsiktsfrihet. Jag håller med om att alla har rätt att yttra sig om religion. Men andra har förstås också rätt att ha åsikter om ens yttranden, åtminstone i Sverige, vilket är en demokrati.
Makram kommenterar Balis uttalande om profeten Muhammeds påstådda pedofili – äktenskapet med Aisha, som var nio år – och menar att det faktiskt var pedofili. Visserligen kan man påstå detta om man inte är ute efter att peka ut just Muhammed: Torbjörn Jerlerup har tidigare skrivit om det anti-islamiska argumentet att profeten Muhammed skulle ha varit pedofil, och om hur det argumentet används för
”att smutskasta islam och kränka muslimer”
samt att denna smutskastning
”är lika rasistiskt som då nazisterna på 1930-talet påstod samma saker om judarna, med hänvisning till olika ledare i Gamla Testamentet.”
Att Muhammeds ena hustru eventuellt var nio år gammal, betyder inte att man bör försvara äktenskap med nioåriga flickor idag.
När det gäller islam som ”ont” eller inte, är religioner enligt religionsvetenskapen är varken goda eller onda, utan studeras historiskt och i nutid utifrån olika tolkningar. Det lärde jag mig när jag läste islamologi, och jag anser det vara mycket viktigt. Att ha en svartvit syn på religion som ont och att inte vilja inse att religioner kan omtolkas, anser jag vara ungefär lika negativt som att arrogant och självrättfärdigt propagera för sin egna, extrema och intoleranta version av sin religion. Jag har sett båda argumenten i debatter på Facebook.
Del fem i en serie artiklar om likheter mellan antisemitism och islamofobi.
Att påstå att politiska ledare man hatar är ”smygmuslimer” eller ”smygjudar” är en annan metod antisemiter och islamofober i alla tider har använt sig av för att sprida sin rasism. Ord som ”jude” och ”muslim” är fula ord för dem och något som antyder att personen är ”opatriotisk” och terrorist och landsförrädare.
I antisemitismen och muslimhatet finns en uppsjö myter om hur muslimer eller judar i hemlighet styr världen. Antisemitismen har sin ”sionistiska världskonspiration” med det ökända Sions vises protokoll. Islamofoberna har sina teorier om ”Eurabia” och andra påstådda försök att muslimifiera västvärlden. Olika nationella ledare som pekas ut som ”medkonspiratörer” och kallas för ”smygjudar” eller ”smygmuslimer”.
För alla vettiga människor är det inget fel med att vara folkvald ledare och jude eller muslim. Men rasister är inte vettiga. I deras ögon är ”jude” eller ”muslim” ett sätt att smutskasta den man hatar.
Ett typexempel på detta är USA:s president Donald Trump som länge påstått att president Barack Obama är muslim. Myten bakom det påståendet är att Obama inte är född i USA utan föddes som muslim i Kenya och därför aldrig varit en legitim president. Dessutom betydde detta att Obama var en säkerhetsrisk, eftersom ”islam och terrorism hör ihop”.
Obama ska ha förts in i landet som en slags muslimsk bebisagent och sen uppfostrats till att förstöra landet.
”He doesn’t have a birth certificate. He may have one, but there’s something on that, maybe religion, maybe it says he is a Muslim.” ”I don’t know. Maybe he doesn’t want that.” (Trump till Fox News 2011)
Trump använder ofta slagordet ”America First”. Det avslöjar var denna retorik har sitt ursprung. Nämligen i antisemitismen på 30- och 40-talet.
America First-rörelsen var en grovt antisemitisk rörelse som runt 1940 arbetade för att USA skulle närma sig Nazityskland. I deras led hörde man ofta retoriken att den dåvarande presidenten i USA, Franklin Delanore Roosevelt var jude.
Myten sprids ännu bland moderna antisemiter på internet. Men den är gammal. Redan i början av 30-talet spreds myten bland affärsmannen Henry Fords kretsar. En tysk professor, Dr. Johann von Leers, publicerade år 1939 en analys över Roosevelts härkomst, där man utgick från hans mors släkt. Hans mor hette Sarah Delano och sades ha varit sjunde generationen jude. Man misstänkliggjorde alltså Roosevelt eftersom han antogs ha en holländsk jude som släkting 300 år tidigare.
Ett avgörande ”bevis” för att Roosevelt var jude var att han gifte sig med en kusin, eftersom antisemiter ansåg att det var en typisk ”judisk sedvänja”. Dessutom hade han begått ”brottet” att ta emot judiska flyktingar från Europa, vilket var ett avgörande bevis för dem. (Breitbart anser på samma sätt att Obamas identitet som muslimsk agent bevisas av att han tagit emot en del flyktingar från Syrien och Irak.)
Hat mot presidenter
Andra amerikanska presidenter har utsatts för samma sak som Obama och Roosevelt.
President Wilson i USA, som var president då första världskriget slutade, påstods vara jude och därmed landsförrädare. Nationernas Förbund, som Wilson var en drivande kraft bakom, såg antisemiterna som en ”judisk konspiration”. Enligt Ku Klux Klan skulle hans farfarsfar skulle ha kommit från Polen och varit en jude. Dessutom påstod man att hans andra fru var en judinna. Hennes far skulle ha tagit namnet Bolling efter att ha kommit till USA. I Wilsons fall sa man alltså att födelseuppgifter förfalskats TVÅ gånger(!).
Liknande rykten spreds om generalen och presidenten Eisenhower. Han ska ha varit av svensk (!) judisk härkomst via sin far som hette David Jacob. Givetvis cirkulerade påståenden om falska födelseuppgifter. (För nutida exempel sehär,häroch en artikel om den ”svenske juden” Eisenhower här)
Harry Truman var president då Israel bildades ochpekades ut som judeav antisemiterna efter kriget. Man spred dessa rykten omLincoln och Kennedy också. Men i Kennedys fall är det vanligast att man anser attfrun var judinna och ska ha mördat sin make 1963.
Poängen är alltså inte själva ryktet att de är judar, utan att man använde antisemitism för att smutskasta dem. På samma sätt hade det givetvis inte spelat någon roll om Obama hade varit muslim: det skrämmande är islamofobin.
För en skrämmande inblick i Obamahatets, och rasismens, USA rekommenderas följande google-sökningar:
“Det är olyckligt att islam idag är synonymt med terrorism ty långt ifrån att förespråka terrorism är islam en fridfull religion vars fundament lär muslimer att upprätthålla fred och rättvisa världen över. Islam sanktionerar inte terrorism så som begreppet idag förstås (…)
Att många troende muslimer har den åsikten är förståeligt, eftersom få vill att den religion man tror på och känner starkt för, ska förknippas med våld och terrorism. Lamija Sljivo som intervjuas av i denna artikel, uttalar sig om ämnet efter attackerna i Paris 2015:
“Det de här personerna gör är att de tar namnet islam och gömmer sig bakom det men det de håller på med har ingenting med islam att göra.”
Att Sljivo känner så biter dock inte på islamofober som gärna anser islam vara representerat av exempelvis Daesh/IS.
Den högerextrema sidan Avpixlat refererade tidigare 2015, månader innan Parisattackerna, till en terrorexpert vid namn Peter Bergen. Enligt Bergen kan islamistiska terrorister hitta koranverser som stödjer deras våldsamma värderingar. Artikeln nämner att Bergen anser att muslimska ledare behöver
“reformera hur radikala muslimer tänker“
men Avpixlat drar slutsatsen av Bergers uttalande
“att det är religionsideologin islam och den heliga men extremt våldsamma boken Koranen som är roten till terrorism, inget annat.”
Diskussioner om islam är ofta polariserade och lutar antingen åt åsikten “Islam och terrorism har inget med varandra att göra”, eller åsikten som bland annat Axpixlat står för: att islam är orsaken till islamistisk terrorism à la Daesh. Detta tar religionshistorikern Eli Göndör också upp:
“Antingen påpekas det att företeelsen inte har med islam att göra eller så hävdas det att det skulle vara ett uttryck för religionens sanna väsen.
En inblick i rörelsens religiösa föreställningsvärld visar dock att IS har med islam och religion att göra.”
Att sanningen kan ligga mellan dessa två åsikter verkar vara kontroversiellt och tas sällan upp. Men själva islam som religion behöver inte fördömas för att man erkänner att terrorister som al-Qaida, al-Shabaab och Daesh faktiskt använder korancitat för att motivera sina dåd.
Problemet med att avvisande säga att dessa terrorister inte är “riktiga” muslimer, är att de själva faktiskt anser att de är det. Enligt exempelvis Daesh, är deras extremistiska islam den enda rätta. Shiamuslimer och andra muslimer som inte delar Daeshs syn, anses vara otrogna eller avfällingar. Det Avpixlat gör med Bergers uttalande om islam som motivation för terrorism, är att negativt generalisera över hela religionen. Detta är något islamofober gärna gör.
Göndör påpekar att Daeshs form av islam avvisas strängt
“av Arabförbundets 22 medlemsstater och Egyptens mest inflytelserika religiösa tjänsteman, stormuftin Shawqi Allam. Det i sig borde ses som bevis nog för att den stora majoriteten muslimer i världen anser att islams religiösa begrepp och idéer bör tolkas till en helt annan form av religionsutövning än IS obarmhärtiga brutalitet.”
Slutsats: Att hävda att islamistiska terrororganisationer faktiskt använder islamiska argument (om än lösryckta sådana), betyder inte att man – som Avpixlat och Sverigedemokraterna är – bör vara emot religionen islam eftersom islam har många tolkningar.
Del fyra i en serie artiklar om likheter mellan antisemitism och islamofobi.
Ofta påstår sverigedemokrater och islamofober att de inte har nåt emot muslimer, bara de inte följer islam. Följer man svenska seder och bruk är man ok, påstås det. Men frågar man dem visar det sig att de därmed menar att muslimerna måste förkasta allt som är muslimskt för att passa in, som de ser det.
”Man beter sig svenskt, annars fan ta en!” Och svenskt är givetvis alltid samma sak som betraktaren anser det vara.
Jag läste denna insändare från Svenska Dagbladet 2/9 1933 idag. En Furugårdsnazist bemötte SvD:s kritik av nazisterna för dess antisemitism. Gissa hur? Jo, på samma sätt. Nej, nazisterna hatade inte alla judar, endast de som följde den ”judiska andan”, skrev nazisten John Åstrand. Bara de rättade sig efter ”svenska seder och bruk” var de ”godkända” judar.
Det argumentet om judarna dyker faktiskt upp lite varstans i nazipressen på 30-talet och var lika luddigt då som nu. Ytterst brukade det utmynna i fördomsfulla påståenden som ”bara judarna slutar våldta barn är de ok”.
Jag hade en ingift släkting till min flickvän som var av den gamla stammen. Jag har ofta undrat hur hans partibok såg ut på 40-talet. Första gången jag besökte familjen med min flickvän då vi var ihop kom han fram till mig när jag diskade och grymtade att riktiga män inte diskar. Sen plötsligt, vid kaffebordet, sa han att judarna var skumma. ”Bara de där jäkla judarna slutar bete sig så judiskt vore de ok”. Sen när jag diskade kaffeservisen också efter maten mumlade han nåt om att Hitler nog hade rätt i vissa saker.
Låter skrattretande? Måhända, men argumentet lever kvar bland antisemiter än idag. Och dessutom fylls sociala media av sån här dynga dagligen riktat mot muslimerna. Det som sker när vi kräver att en muslim ska ta av sig slöjan för att vara godkänd här i Sverige är inget annat än samma sak som nazisten John Åstrand krävde i SvD 1933… och den gamle gubben jag kände krävde vid kaffebordet.
Detta är del tre i en serie artiklar som berör likheter mellan islamofobi och antisemitism.
Bär muslimer skulden för islamofobin, bär judar skulden för antisemitismen och bär vi i ”väst” skulden för att IS och Al-Qaida vuxit fram?
”Det är inte konstigt att folk blir islamofober när de ser hur arabiska länder förtrycker människor och hur islamister spränger människor i luften”. Så heter det ofta då man pratar om islamofobi. Ofta får man höra att sådant som att en del muslimer inte vill skaka hand med motsatta könet, och påståenden om muslimsk brottslighet också förklarar varför folk blir islamofober.
Tanken med att jämföra på detta sätt är ofta att försvara hat mot islam. ”Det finns skäl att hata”. När de som resonerar så pratar om hat mot muslimer säger de ofta ”vill man bli av med hatet mot muslimer ska man börja med att förbjuda islamsk extremism”.
Personer som relativiserar problemet med radikal islamism resonerar ofta på ett liknande sätt. För dem är det väst som helhet, maktpolitiker i väst och islamofoberna som anses vara orsaken till att terrorismen växer fram. Då de pratar om hur man ska kunna stoppa IS och radikal islamism säger de att man måste börja med att stoppa islamofobin.
Detta är klassisk psykologisk projicering. Att överföra på andra det man själv är och gör. Förklaringen till varför man handlar som man gör blir alltså att ”de andra” gör si eller så. Eftersom ”väst” eller ”islamofoberna” beter sig som de gör behöver vi inte göra nåt åt radikal islamism och IS, eller för att ”muslimerna” och ”IS” gör som de gör behöver vi inte göra nåt åt muslimhatet.
Samma sak dyker upp inom antisemitismen. Till exempel då hat och rasism rättfärdigas bland palestinier. Man måste ju förstå dem, heter det ofta, de lever under förtryck och man måste förstå om de hatar alla judar.
På 1920-talet fanns det en diskussion om ”östjudarna” i Europa. Man försökte förklara den tyska och nazistiska antisemitismen med att det hade migrerat judar från Östeuropa till Västeuropa under lång tid.
Enligt denna myt var de östeuropeiska judarna inte civiliserade. De var kriminella, våldtäktsbenägna och smutsiga. Den kriminalitet de spred omkring sig och deras ”smutsiga kultur”gjorde att tyskarna reagerade mot dem genom att bli antisemiter.
Återigen samma sak. Påstådda egenskaper hos en grupp judar, östjudarna, rättfärdigade och ”förklarade” hat mot alla judar
Så här kunde det se ut då Dagens Nyheter skrev om östjudarna. 1921-11-07. Lägg märke till hur de beskriver den påstådda brottsligheten.
Det var faktiskt så illa att en hel del judar under 20-talet och 30-talet hyste fördomar om östjudarna. Även bland judar förklarade en del antisemitismen i väst på migrationen av judar från öst. (Se Flykt och överlevnad – flyktingverksamhet i Mosaiska Församlingen i Stockholm 1933-1950, av Svante Hansson)
Hat rättfärdigar inte annat hat. Problemet är hatet, att man drar andra människor över en kam. Det spelar ingen roll vad personer och grupper i den kategori man hatar har gjort, man har noll rätt att hata gruppen tillbaka. Och detta gäller oavsett vad man själv gått igenom som människa.
Om någon spottar på mig har jag inte rätt att spotta tillbaka på dennes dotter!
Islamofober, eller personer som är emot religionen islam, påstår ofta att de inte är islamofober eftersom de inte är emot muslimer.
Det är islam de fördömer, det är religionen och inte utövarna de kritiserar eller starkt är emot. Anna-Malin Karlsson, professor vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, skriver att begreppet islamofobi ofta anses vara ungefär lika negativt som begreppen främlingsfientlighet och rasism.
Bland annat påstår Sverigedemokraterna, för att komma runt den negativa rasiststämpeln, att de är invandringskritiska, inte invandringsfientliga. Karlsson påpekar också att samma parti använder begreppet ”sverigefientlig” om de som inte stödjer SD.
Enligt Karlsson vill en del personer att deras kritiska åsikter om islam istället ska kallas islamkritik, inte islamofobi. Karlsson anser också att den åsikten delvis är rimlig, eftersom välgrundade, kritiska åsikter om en religion enligt henne är något annat än avsky för samma religion. Problemet med att förklä islamofobiska åsikter till islamkritiska, blir dock att dessa negativt generaliserande åsikter om islam låter mildare om de kallas islamkritiska.
På Avpixlats hemsida finns en artikel om islam och terrorism, där Avpixlat hänvisar till terroristexperten Peter Bergen som menar att islamistiska terrorister använder argument från Koranen:
“Bergen bekräftar något som många av oss islamkritiker påpekat under en längre tid och något som bl.a. Avpixlat rapporterat om regelbundet – att det är religionsideologin islam och den heliga men extremt våldsamma boken Koranen som är roten till terrorism, inget annat”
Avpixlat fortsätter med argumentationen att
“svenska politiker fortfarande naivt inbillar sig att muslimsk terrorism kan förebyggas genom utbildning och arbete och inte har någon koppling till islam och Koranen.”
Det Avpixlat vill är inte att skriva balanserat om olika islamtolkningar. Avsikten är att förkasta islam och “bevisa” att islam är något negativt. I det fallet borde begreppet islamofobi inte vara problematiskt, eftersom det faktiskt är islam som exempelvis Sverigedemokraterna och Avpixlat så gärna tar upp negativa saker om.
Devin Rexvid, doktorand i sociologi, argumenterar:
“Att kritisera och hata islam behöver inte alls vara problematiskt men att hata och fysiskt angripa muslimer är ett allvarligt problem. Det är muslimhat som borde bekymra ministern och inte islamhat vilket ingår i yttrande- och åsiktsfriheten.”
Visserligen tar Rexvid upp att islam har olika tolkningar, men verkar ändå anse att islam i sig är negativt. Rexvid skiljer inte på politisk hatpropaganda eller extremistisk, konservativ tolkning av islam:
“De otrogna var irakier, sionister, kommunister, imperialismens valpar och bahaier.”
(…)
“Koranverserna vi tvingades läsa var manipulerande glasögon som skulle få oss att se en kvinna som en halvman. De var mixtrade hörapparater som skulle få oss höra två kvinnors vittnesmål som en mans.”
Rexvid är emot begreppet islamofobi och menar att det är legitimt att hata islam. Men hatar man islam borde man kanske inte ha något emot begreppet islamofobi.
Det heter trots allt islamofobi och inte muslimofobi.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Med detta inlägg inleder vi en ny artikelserie som visar likheterna mellan antisemitismen och islamofobin. Denna artikel är den första i serien.
”Profeten Muhammed var pedofil” och ”islam är en pedofilireligion”. Detta hör man allt oftare även från personer som inte tillhör Sverigedemokraterna. Den moderata riksdagsmannen Hanif Bali är en av de som gör en stor sak av att kalla islams profet pedofil. Muhammeds fru Aisha lär nämligen ha varit 6 eller 10 år vid förlovningen och 9 eller 13/14 vid giftemålet. Frågan är varför man ens pratar om detta. Beror det på okunskap eller rasism?
Att kalla en profet eller frälsare i någon religion för någonting är givetvis inte rasism eller hat i sig, men frågan är varför man ens väljer att ta upp ämnet? Har man ett minimum av kunskap om historia så vet man att barnäktenskap var snarare regel än undantag bland statschefer förr i tiden, och Muhammed var statschef från 622 till 632, då han förlovade sig.
Att han gifte sig med ett barn är inte konstigt, så funkade det på den tiden, det vore däremot konstigt om han valt att INTE göra det.
Dynastisk diplomati
Förr förlovades och gifte man sig ofta ung, mycket ung. Speciellt om man var kung, eller av kungligt blod. I dagens ögon är detta givetvis vidrigt. När man läser om treåringar som förlovats med varandra eller någon bysantinsk kejsare som gift sig med en tolvåring känns det fel. Idag vore det pedofili.
Var man redan kung föredrog man att gifta sig med en könsmogen flicka, för man ville få ett barn snabbt. Därför skedde de flesta äktenskap med en sittande kung med flickor som var 12 till 18 år gamla. Undantaget var om månggifte var tillåtet. Men det var inte ovanligt att prinsar och prinsessor giftes bort vid ung ålder. Giftermål var inte en fråga om kärlek, det var diplomati, man knöt samman två länder eller ätter.
Den franska drottningen Marie Antoinette förlovades vid 13 års ålder 1769 och gifte sig vid 14 års ålder. Samma åldrar gäller för Elisabeth av Österrike som gifte sig vid 14 och förlovade sig med den dansk-svenske kungen Kristian II vid 14 års ålder.
Kung Gustav III blev kung 1771 men förlovades redan som litet barn med Sofia Magdalena av Danmark. Båda var fem år vid förlovningen. Det var tänkt att de skulle gift sig vid 16 års ålder men av diplomatiska skäl dröjde det till 1769.
I ett försök att få slut på det hundraåriga kriget mellan Frankrike och England fick den 33-åriga kungen Richard II gifta sig med den femåriga franska prinsessan Isabella 1396.
Detta är några få exempel på något som var extremt vanligt förr.
Det var inte heller helt ovanligt med giftermål och förlovningar för barn bland mer vanligt folk. I den kristna traditionen brukar man säga att jungfru Maria födde Jesus då hon var runt 14 år gammal. Hon kan då ha varit förlovad med den äldre Josef i flera år innan dess. I judisk tradition var man giftasmogen som flicka vid 12 års ålder.
”Muslimsk pedofili”
Detta var vanligt förr och har kvarlevt i vissa kulturer till vår tid. Det är inte ovanligt med äktenskap med minderåriga i delar av Mellanöstern idag, både bland muslimer och kristna. Speciellt bland fattigare människor. För 80-100 år sedan var det inte ovanligt även bland fattigare judar i Mellanöstern eller Östeuropa.
Det speciella är att antisemiter och islamofober i alla tider valt att blåsa upp detta och kombinera det med så kallade ”fakta” om hur religionen påstås uppmuntra till pedofili. Därför ser man ofta ”islamkritiker” prata om profeten Muhammeds ”barnbrud” Aisha. De hade kunnat prata om kristendomens jungfru Maria som troligen förlovade sig med Josef innan hon var 12 år, men väljer att fokusera på Aisha. Detta för att sprida myter om ”muslimsk pedofili”.
”Judisk pedofili”
Det är en klassisk rasistisk hatbild. I alla tider har man påstått att muslimer och judar hotar ”våra barn”.
Att nazister idag sprider antisemitiska lögner om barnäktenskap och judisk religion är inte konstigt. På 20-talet och 30-talet var myter om judisk pedofili en viktig del av nazisternas retorik. I synnerhet spreds dessa myter i de mest radikala nazitidningarna, som Der Stürmer.
I nästan varje nummer av Der Stürmer kunde man hitta citatet nedan om ”fruar och flickor, judarna är ert fördärv”, ofta på första sidan. Bilden nedan är från Der Stürmer 1934 nr. 38 och har kombinerats med ett passande citat av Hitler om ”bastarder”, barn av både judar och icke-judar.
Här ser vi en liten notis ur nazisternas ledande propagandatidning för antisemitismen, dvs Der Stürmer (nr 31, 1931). Den påstår att Rysslands parlament sänkt giftermålsåldern och att judarna låg bakom detta. ”Skändning av barn blir lag, så vill judarna att det ska vara”.
Klicka för större bild.
I Der Stürmer nr 16 1936 läser vi påståenden om att Talmud tillåter att man skändar (dvs har samlag med) barn som är tre år gamla.
Klicka för större bild.
Nazisterna använde både pedofiliskräcken och kvinnors rädsla för att bli våldtagna i sin propaganda mot judarna. Sex är ett mäktigt redskap för att väcka känslor. Judar gifter sig med barn för att behålla sin ”ras ren” skrev de i sin propaganda. Samtidigt ingick det i judars kultur att våldta icke-judiska kvinnor för att sprida kulturen, rasen och förnedra kvinnorna, påstod man. Att våldta ickejudiska barn var en del av det man kallade judendomens ”ondska”.
Judehatet och muslimhatet
Att muslimhatare väljer att göra en stor sak av Aishas ålder vid äktenskapet med Muhammed och att judehatare gör samma då de pratar om den judiska profeten Isak och Rebecka beror inte på någon omsorg av barn. Det beror på fördomar, okunskap, rädsla och rasism.
Om man tittar på myterna som sprids om muslimer och judar ser man många stora likheter. Fler än skillnaderna, faktiskt.
Visst är antisemitism och islamofobi två olika former av rasism som bör studeras för sig också. Men likheterna är slående. Det finns i princip inte en myt om judarna som inte sprids om muslimerna också, och vice versa. Att man gör en stor sak av att säga att judisk eller muslimsk religion är ”pedofila” religioner är ett sådant exempel.
Det händer med jämna mellanrum att judar som folkgrupp skuldbeläggs för den israeliska statens politik. Inte minst förekommer sådana anklagelser ofta i kommentarsfält som följer rapporter i såväl svensk som utländsk media om Israels brott mot palestinier.
Legitim kritik mot israeliska brott är naturligtvis påkallad och berättigad, men får aldrig direkt eller indirekt blandas ihop med så omfattande begrepp som judendom, judiskhet eller judar som folkgrupp. Sådana generaliseringar är inte bara rasistiska – vilket de uppenbarligen är – utan också historielösa och bevisligen felaktiga. Trots att kollektiv skuldbeläggning baserad på religion eller etnicitet egentligen inte är värdigt ett motargument finns det av praktiska skäl anledning att belysa hur verklighetsfrånvända sådana anklagelser är.
Både inom den akademiska och politiska sfären och i den offentliga mediedebatten är många av de främsta kritikerna av Israels behandling av palestinierna själva judar. För den som stöter på rasism i form av kollektiv skuldbeläggning av judar för Israels brott kan det således räcka med en hänvisning till dessa judiska kritiker för att helt och hållet undergräva sådana tröttsamma smutskastningsförsök. Listan kan göras lång, men jag begränsar mig här till att nämna ett par av de mest framstående kritikerna.
Noam Chomsky, professor emeritus vid MIT, har under flera decennier belyst israeliska människorättskränkningar och USA:s roll i dessa. Han har även riktat hård kritik mot civilorganisationer såsom Anti-Defamation League (ADL), vilka han menar urholkar innebörden av antisemitism genom att fördunkla skiljelinjer mellan denna form av rasism och Israelkritik. Chomsky har beskrivits som vår tids viktigaste intellektuella, även av antagonister som Harvardprofessorn Alan Dershowitz.
Chomskys inlägg om fallet kring Norman Finkelstein–en statsvetare som ligger bakom vad som beskrivits som ”förmodligen den mest seriösa forskningen om [Israel-Palestina]konflikten”–handlar om hur Finkelstein försatte sig i knipa under sina år som doktorand vid Princeton. Finkelstein hade då, enligt Chomsky, blottat den intellektuella eliten i USA som ”ett gäng bedragare” genom att avslöja den av dem hyllade boken From Time Immemorial som ett verk av ren och skär historieförfalskning.
Boken, skriven av Joan Peters, var ett hopkok av selektiva urval av citat och statistik med syftet att bevisa att palestinier inte existerade som ett urfolk i Palestina, något som ansågs ge efterlängtat empiriskt stöd för illusionen om Palestina som ”ett land utan folk till ett folk utan land”. Finkelsteins kritik tillintetgjorde detta försök till politisk historierevisionism, men också, närapå, hans framtida akademiska karriär.
Norman Finkelstein
Till slut hamnade Finkelstein på relativt blygsamma DePaul University i Chicago där han var nära att få ”tenure”, vilket närmast kan beskrivas som form av arbetsrättslig livstidsgaranti för lektorer och professorer i USA. Men Finkelsteins obevekliga förakt mot apologeter för Israels brott kastade honom återigen in i rampljuset när han under en debatt i nyhetsprogrammet DemocracyNow anklagade Alan Dershowitz för att i sin senaste bok ha plagierat Joan Peters verk. I bokform visade Finkelstein senare på punkt efter punkt hur Dershowitz vilselett läsarna. Dershowitz hade försökt stoppa utgivningen av Finkelsteins bok genom upprepade stämningshot mot utgivaren University of California Press och andra försök till maktutövning men misslyckats. Däremot ödelade kontroversen Finkelsteins akademiska karriär då DePaul förvägrade honom ”tenure”, och ingen annan erbjudit honom någon stadigvarande akademisk tjänst sedan dess.
Medan både Chomsky och Finkelstein under senare år har blivit bannlysta från Israel, så har de dessutom förlorat stöd bland aktivister inom pro-palestinska BDS-rörelsen som ser ”enstatslösningen” som det enda kvarvarande alternativet för en fredlig resolution. De båda forskarnas ställning som de mest progressiva intellektuella rösterna kring konflikten har i en växande skara pro-palestinska aktivister börjat anses vara passé. På sätt och vis kan detta sägas vara indikativt för deras viktiga bidrag i att sprida kunskap om palestiniers rättigheter och Israels brott. I en tid som var mycket mer oförlåtande mot Israelkritiska röster, riskerade Chomsky och Finkelstein mycket för att bryta genom det debattklimat som dominerade i USA under många år.
Ilan Pappe, historieprofessorn som leder ett forskningscenter vid Exeters universitet i England, är idag kanske den mest välkända progressiva akademikern inom BDS-rörelsen. I sin bok The Ethnic Cleansing of Palestine kastar han ett nytt ljus på konflikten genom att beskriva konflikten som en följd av en systematisk etnisk rensning. Han har t.o.m. beskrivit situationen i Gaza som ett långsamt folkmord (incremental genocide). Till följd av sin oeftergivliga kritik har Pappe fått utstå mordhot riktade mot honom och hans familj, vilket gjorde att han till slut kände sig tvungen att lämna Israel för England. Pappe tillhör de ”nya historikerna” som reviderat den israeliska historiebeskrivningen om vad som egentligen hände under tidigare skeden av konflikten. En annan israelisk kritiker i denna kategori, om än inte fullt så radikal som Pappe, är Avi Shlaim, professor verksam vid universitetet i Oxford. Hans forskning har starkt bidragit till att utmana narrativet som beskriver Israel som en stat som beslutsamt strävar efter en hållbar fred och som endast utkämpar krig i självförsvar.
Kvar i Israel finns en lång rad skarpa judiska kritiker. För tidningen Haaretz skriver journalisterna Amira Hass och Gideon Levy ofta om de brott som den israeliska ”apartheidregimen” begår i de ockuperade områdena. Organisationer som Jewish Voice for Peace, B’tselem, Yesh Din och Breaking the Silence ger aktivister, människorättsorganisationer och forskare runtom i världen avgörande information om de internationella brott som Israels regering är ansvarig för.
Andra framstående judiska kritiker av Israel är eller var Hannah Arendt, Judith Butler, Howard Zinn, Sara Roy, Max Blumenthal, Miko Peled, Edward S. Herman, Mark Levine, Glenn Greenwald, Richard Falk, Peter Beinhart , Joseph Levine, Anna Baltzer för att bara nämna ett fåtal. I Sverige finns Helle Klein, Dror Feiler, Henry Ascher, Olle Katz, Göran Rosenberg, Bernt Hermele och många andra, som har stuckit ut hakan genom att kritisera den israeliska staten.
Dror Feiler på Ship to Gaza
Konspirationsteoretiker påstår att många av dessa (särskilt Chomsky) är så kallade gatekeepers. I sammanhanget betyder detta att deras kritik avgör ramarna för vad som är legitim kritik, i syfte att begränsa en farligare och mer omfattande plattform för civilt motstånd. Resonemanget används i antisemitisk anda som försvar mot det argument som underbygger denna text, dvs. att många judar kritiserar Israel för de brott staten begår, och att detta om något motbevisar den rasistiska idén om kollektiv skuld (som egentligen inte förtjänar denna uppmärksamhet).
Vad som är slående är dock hur dessa och andra kritiska judiska tänkare har framtvingat nya diskurser där palestiniers rättigheter får större gehör, genom att dels förhålla sig till rådande missuppfattningar om historiska fakta och motbevisa dessa, och samtidigt belysa konflikten ur samma normativa perspektiv som vi använder när vi i Väst funderar över andra konflikter. Inte sällan arbetar de i motvind, med svårigheter att publicera eller att få sina publiceringar recenserade och utan möjligheter att framträda i mainstream media.
Framförallt har de svårt att få kritiken omvandlad i politiska handlingar. Likväl står de för en syn på konflikten som makthavare med har svårt att avvärja och som är effektiv eftersom många är villiga att ge sitt stöd när de väl konfronteras med den. Till skillnad från vad de mest konspiratoriska antisemiterna hävdar är problemet knappast denna kritik, utan de strukturella hinder som gör den fortsatt relevant.
Och för detta ansvarar naturligtvis inte de judiska kritikerna själva, och därmed inte heller judar i största allmänhet.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 
