Etikettarkiv: Migrationspolitik

Krönikor

Selimovics stängda gränser

Jasenko Selimovic skriver på debattsidan i Dagens Nyheters kulturdel, under rubriken ”Därför vågade ingen tala öppet om asylkrisen”. Ett av hans mest återkommande teman i artikeln uttrycker han enligt följande:

”Socialdemokratin införde id-kontroller och stängde i praktiken gränserna utan att kunna förklara varför.”

”Pengarna behövs ännu mer nu när man i praktiken har stängt gränser. Om flyktingarna var värda att försvaras i går, hur kan de sluta vara det i dag?”

”Det mest tragiska i hela historien är att de som betalar högsta priset för detta spinn är dagens flyktingar. I dag har id-kontroller införts, landet är i praktiken stängt.”

”Han, som varit med om att de borgerliga – samtidigt som de gav alla bosnier uppehållstillstånd – införde visumtvång? Och han, som bevittnat att Socialdemokraterna tog Luciabeslutet 1989 som i  praktiken stängde landets gränser?”

Selimovic upprepar fyra gånger i sin artikel att Sveriges gränser ”i praktiken” är stängda. Givetvis syftar han inte på den fria rörlighet som EU-medborgare och medborgare inom Nordiska rådet och Schengenländerna åtnjuter.

Inte heller syftar han på den migration av anhöriga, arbetskraftsinvandrare, studenter och många andra som fortfarande sker helt lagligt från hela världen.

Men han upprepar sitt påstående fyra gånger och det gäller flyktingar. Skall han förmodas ha kontrollerat sitt påstående? Har han, innan sitt författande av en artikel som får plats i Dagens Nyheters debattsida, gjort en noggrann analys av faktiskt rådande förhållanden?

Låt oss granska Migrationsverkets statistik över antalet asylsökande under de senaste sex åren och två månaderna, nämligen perioden från januari 2010 till mars 2016.

Selimovics stängda gränser

Den visar att antalet asylsökande nu, i början av år 2016, ligger på samma nivå som merparten av den borgerliga mandatperioden. Samma period då f d statsminister Fredrik Reinfeldt vädjade till svenska folket, sommaren 2014, om att ”öppna sina hjärtan”. Samma period då Sverige hade ett antal asylsökande på en nivå som Jimmie Åkesson och hans partikollegor även långt innan kallat för en ”ansvarslös massinvandring”.

Under de tre och ett halvt första åren 2010, 2011, 2012 och fram till juni 2013, låg asylinvandringen på runt 2 000 asylsökande per månad. Några månader färre, några månader fler. Under en efterföljande tvåårsperiod, mellan juni 2013 till juni 2015, hade antalet asylsökande ökat med cirka 200%, till i snitt ca 6 000 asylsökande per månad. Vissa månader färre, vissa månader betydligt fler.

Under perioden augusti 2015 till november 2015 ökade antalet asylsökande till nära 40 000 per månad.

Antalet asylsökande är under de senaste tre månaderna tillbaka på ungefär 2 000 personer per månad. Under de senaste 314 veckor som passerat sedan första januari 2010, har Sverige under 168 av de veckorna sett 2 000 asylsökande per vecka. Under 53% av tiden under de senaste sex åren, har antalet asylsökande per vecka varit den samma som den är just nu, våren 2016.

Vi kan ha många åsikter om antalet asylsökande till Sverige, vad det beror på, om det är bra eller dåligt och mycket annat.

Men är Selimovics påstående korrekt om att Sveriges gränser ”i praktiken är stängda” för asylsökande?

Beslutet som inte gick att ta

Selimovic hänvisar till att en socialdemokratisk regering 1989 fattade det så kallade ”Luciabeslutet”. Beslutet medförde att enbart flyktingar såsom de definieras i Förenta Nationernas flyktingkonvention skulle få stanna i Sverige. Kategorier som skulle nekas uppehållstillstånd var bland annat krigsflyktingar och andra som fick stanna av vad som då kallades för ”särskilt starka skyddsbehov”, inte längre kunde få asyl.

Skillnaden mellan svensk migrationspolitik år 1989 och svensk migrationspolitik år 2015 och 2016 är däremot avsevärda.

  • 1989 hade regeringen den beslutande makten över vilka som skulle få uppehållstillstånd i Sverige på grund av att de av olika skäl behövde skyddas. De besluten verkställdes av dåvarande Invandrarverket. 2015-2016 sker regleringar av skyddsskäl efter lagstiftning i riksdagen.
  • 1989 kunde avslag på asylansökningar prövas genom överklagande till Sveriges regering. 2015-2016 har Sverige haft en ny utlänningslag sedan 2006. Enligt 2006 års utlänningslag prövar Migrationsverket beslut om uppehållstillstånd. Besluten överklagas till migrationsdomstolar.
  • 1989 utgjorde inte Europakonventionen om mänskliga rättigheter svensk grundlag. Sedan 2010 års ändring av grundlagen, blev Europakonventionen om mänskliga rättigheter svensk grundlag.
  • 1989 fanns inte Europeiska Unionen. Sverige blev medlem flera år efter EU:s skapande, och flera år senare började EU införa en mängd rättsakter, så kallade EU-direktiv, som förpliktigade Sverige att anpassa sin migrationslagstiftning. EU-direktiven har dessutom företräde framför svensk lag om de båda kolliderar. Några exempel på dessa EU-direktiv är familjeåterföreningsdirektivet från år 2003, asylprocedurdirektivet från 2005 (omarbetat 2013), skyddsgrundsdirektivet från 2004 (omarbetat 2011), samt en mängd andra EU-direktiv som detaljreglerar svensk migrationslagstiftning och politik.

Med andra ord, stämmer Selimovics påstående om att det så kallade ”Luciabeslutet” ledde till att Sverige ”i praktiken stängde” sina gränser ens tillfälligt, år 1989? Och är Selimovics jämförelse med regeringens ”Luciabeslut” något som visar att samma agerande av en svensk regering vore möjligt idag?

Har Selimovic detaljstuderat relevant lagstiftning innan han skrev sin artikel?

Svaren kan sammanfattas med att om du som vill läsare gillar Selimovics artiklar, delar hans slutsatser och betraktar honom som en modig sanningssägande skribent, gör så.

Om du finner det krångligt med en massa fakta och finner det obehagligt om fakta kan påvisa att Selimovic till stora delar inte vet vad han talar om, försök då glömma bort den här artikeln.

Krönikor

Vilse i det bästa landet

På sista tiden har alltfler framfört att vi som är för en generös asylmottagning nu bevisats ha haft fel. Det gäller särskilt Reinfeldts famösa ”öppna era hjärtan”-tal, som hånas från framförallt högerhåll.

Svenska politiker från vänster till höger anklagas för att ha bedrivit en politik som varit en ”morot” för asylsökande.

Det är rent nonsens.

Svensk asylpolitik har i allt väsentligt varit likadan som i övriga rika länder inom EU-samarbetet. Enda påtagliga skillnaden har varit att vi tidigare beviljat permanenta uppehållstillstånd till vissa grupper, framförallt syrier. Men eftersom vi inte såg någon ökning av asylsökande när det infördes eller minskning när det togs bort verkar det inte ha särskilt stor inverkan.

Vad är det då som gör att asylsökande kommer hit i så hög utsträckning? Det är frågan alla skribenter ställer sig, utan att gräva tillräckligt djupt för att inse att svaret inte återfinns i politiska beslut. Det är mycket enklare:

Vi har ett gott rykte. Vi upplevs som toleranta och trevliga. Och vi har en stor befolkning från de länder varifrån människor flyr, och precis som våra förfäder som emigrerade till USA väljer asylsökande länder där de har släkt och vänner.

Men opålästa journalister som fantiserar om att just vår asylpolitik varit extraordinärt generös spär på myten utan att ens försöka motivera sina påhitt:

Anna Dahlberg menar att de kommer på grund av migrationsuppgörelsen. Ni vet – den som ger papperslösa barn rätt att gå i skolan och vuxna papperslösa rätt att söka akut vård. Hur hon dragit den slutsatsen är obegripligt.

Ivar Arpi påstår att Sverige hållit ut en ”gigantisk morot för människor i hela världen”. Vilken? Det vet ingen, för det säger han inte.

Och termen ”signalpolitik”, som borde stannat hos Sverigedemokraterna, anammas av alltfler partier. Signalpolitik är tankefiguren att det är bra om vi uppfattas som otrevliga. Det viktiga är inte politiken, utan att vi upplevs som ogästvänliga. Då minsann ska asylsökande sluta komma hit.

Men vårt goda rykte har byggts upp under decennier, och raseras inte så fort.

Vad Sverige behöver idag, så fort vi löst de akuta problemen med sovplatser, är att sluta prata om asylsökande som problem. Vi har vunnit massor av nya, spännande invånare som kommer att behövas. Vårt fokus borde vara på att snabbt lära dem svenska, och på att välkomna dem.

Och jag känner att detta år har svenska folket på allvar börjat öppna sina hjärtan. Vi skänker pengar, kläder och framförallt vår tid. Socialtjänsten vittnar om en flod av människor som vill ta emot ensamkommande barn i sina familjer. Rädda barnen, kyrkor och moskéer får stora bidrag. Vi har återigen visat att vi är samma folk som för sjuttio till sjuttiofem år sedan tog emot nästan tvåhundratusen flyktingar från Finland – varav många i våra hem.

Jag är orolig för vad som kommer nästa år. Jag är rädd för nationalismen som får spridning – och för att människor kommer att fara illa. Jag är trött på Don Quijote-kampen mot populism och skrämselpropaganda. Jag är däremot inte rädd för att vi skulle duka under för en systemkollaps, då flera instanser har konstaterat att vi inte står inför en sådan.

nativity-scene-607853_960_720-768x576Jag tror vår förmåga är större än många gör gällande, om vi fokuserar, sänker kraven och förenklar.

Imorgon firar vi barnet från Mellanöstern som från födseln tvingades fly till Egypten för att undgå att dödas.

Där någonstans mellan julgröt och Kalle Anka måste vi minnas dem som idag vandrar genom ett fruset Europa på väg mot det bästa landet i världen.

Vårt Sverige.

En varm och fridfull jul önskar jag alla läsare.

Denna text är tidigare publicerad på Afropé.

I fokus, Krönikor

Förlåt om jag låter cynisk

Förlåt om jag låter cynisk. För jag är cynisk. Arbetsskadad i brist på bättre uttryck.

Flyktingar på väg från Mellanöstern har dött under alla år. Barn, kvinnor och män. De fryser ihjäl i bergen på gränsen till Turkiet. Skjuts ihjäl av gränspoliser, törstar ihjäl i öknar. De har spolats upp på land, inte minst på grekiska stränder, i åratal.

Jag har sett fotografierna och hört berättelserna från deras anhöriga som överlevde och tog sig till Sverige. Jag har sett bilderna på spädbarn skjutna i huvudet av kulor avsedda för deras pappor. Och väckts på morgonen av gode män i Sverige som introducerat sig med gråtskrik i luren efter att ensamkommande flyktingbarn försökt hänga sig i svenska skogar. Eller stoppats från att hoppa från flyktingboendenas balkonger.

Jag har läst de hundratals psykiatriska rättsutlåtanden från ensamkommande flyktingar, ofta barn, som skurit sig i halsen med knivar eller rusat in i väggar i försök att knäcka sina egna nackar.

Och jag har läst de medicinska kroppsundersökningarna som visat svåra sprickor i flickors vaginor och pojkars anus efter åratal av gruppvåldtäkter från talibaner och olika krigsherrar.

De som hade sönderslagna revben och tänder och utstuckna ögon. Eller som flytt hit som tonåringar från Kongo efter att ha fått armarna avhuggna med machete. Efter att de sett sina mammor gruppvåldtagna och sedan långsamt hackade till småbitar av betalda legosoldater som jagat slavar till mineralgruvor. De som med andra ord hade ”tur”, överlevde och tog sig till Sverige.

Psykiatriska och medicinska undersökningar som Migrationsverket i regel gjort sitt bästa för att underkänna som bevisning.

Och jag har sett åtskilliga brännmärken från cigaretter som dessa vuxna och minderåriga flyktingar åsamkat sig själva för att hålla sig någorlunda stabila.

I dessa stunder kunde jag inte gråta och ville inte göra det heller. Jag hade ett jobb att utföra. Att stoppa deras utvisning. Och tvingades tjata, försöka lugna men ofta skrika åt dem och deras släktingar och vänner att förklara triviala, såväl som hårresande, detaljer som fick dem att börja skaka och skrika.

Eller få dem att sansa sig nog för att kunna fotografera sina egna mammor som kissat på sig, svimmat och legat i sjukhussäng nedsövda med syrgas inom akutpsykiatrin, någon timme efter att svensk gränspolis knackat på dörren för att gripa och utvisa det enda av deras barn som överlevde bombräden i hemlandet.

sea-412519_640Jag blev till slut upprörd över att inte bli upprörd längre. Samtidigt som allt detta nästan obeskrivliga fanns inom mig. Det tog över ett år innan skriken och gråten från dem slutade sjunga i mina öron och i mina drömmar.

Nu är det ännu ett oskyldigt litet barns kropp som spolas upp på en strand. Många fler kommer efter. Men den här pojken på tre år hamnade på kamera och blev därmed ofrivilligt, på vad som juristsvenska kallas ”adekvat bevisning”. Så som jag med sedvanligt lugn hade fått presentera saken i en migrationsdomstol.

Det är tragiskt att detta barns lik framför kameror är vad som krävs för att den hånfulla debatten om ”massinvandring”, ”skäggbarn”, ”lycksökare” och prat om volymer och hjälp på plats sakta skall börja återfinna mänskligheten och de mänskliga rättigheterna.

Nej, jag har inte gråtit en tår för detta barn. Tyvärr. Jag dödade mina tårar för många år sedan. De dog i tystnad. Osedda liksom nästan alla civila offer som dör på plats eller under flykten.

Jag omvandlade snabbt sorgen till en nästan omättlig iskall vrede mot de beslutsfattare som försökte förringa och bortförklara dessa människors öden. Och använde iskylan i juridiskt arbete med dem.

Nu gäller det att vi kyler ner oss, samlar oss och gör något åt saken för att på sikt stoppa den skräckfilm som pågår dygnet runt för dessa människor.

Artiklar

Svenskt medborgarskap för dummies

Vem som helst som reser till Sverige kan inte bli medborgare. Det finns regler som avgör hur länge en invandrare eller asylsökande behöver bo här innan respektive person kan ansöka om medborgarskap och svenskt pass. Här förklarar vi de vanligast förekommande reglerna och ger länkar till er som vill ha ytterligare fördjupning.

Russian Federation: stamps
Sem Paradeiro / Foter.com / CC BY-NC-SA

Identitet
För personer från vissa nationer finns särskilda krav, som t.ex. Afghanistan, Eritrea, Irak, Kosovo, Somalia, statslösa Palestinier.

Hur länge behöver man ha bott i Sverige?
Du ska ha varit bosatt i 4 år med ett permanent uppehållstillstånd, förutsatt att du beviljats det som en flykting enligt utlänningslagens 4 kap 1§. I de allra flesta andra fall behöver du ha varit lagligt bosatt i 5 år med tillstånd att befinna dig här.

Är du gift, sambo eller lever i ett registrerat partnerskap med en svensk medborgare och ni har bott tillsammans i minst 2 år, kan du ansöka om medborgarskap redan efter 3 år i Sverige.

Har din make/maka/sambo/partner haft ett annat medborgarskap tidigare i livet, så behöver denne ha varit svensk medborgare i minst 2 år, och då blir det dessutom en bedömningsfråga hos Migrationsverket om ni anses ha ‘anpassat er’ till ett liv i Sverige osv.

För medborgare i andra EU- eller EES-länder (och deras familjemedlemmar) så gäller det att ha varit lagligt bosatt under en oavbruten tidsperiod på 5 år i Sverige.

brottsoffer-4Skötsamt liv
Uppgifter begärs in från Kronofogdemyndigheten för att ta reda på om du har obetalda skatter, skulder, underhållsbidrag. Uppgifter begärs in från Rikspolisstyrelsen för att ta reda på om du begått något brott eller misstänks för något kriminellt. Har du dömts för något straff blir det karenstid beroende på straffets grad. Till exempel en villkorlig dom gör att du inte får ansöka om medborgarskap förrän 3 år efter datumet då domen vunnit laga kraft. Se en mer utförlig lista här.

Andra typer av uppehållstillstånd
Har du bott i Sverige med någon annan sorts uppehållstillstånd, t.ex. för att studera, forska, jobba eller som idrottare, artist eller musiker räknas inte det uppehållstillståndet. Alltså gäller inte den tiden som grundande för en framtida ansökan om medborgarskap, pga de tillstånden ej beviljar innehavaren till en fast bosättning i Sverige.

En stor andel av alla uppehållstillstånd som beviljas varje år är sådana, som endast är temporära, tillfälliga, tidsbestämda till att få befinna sig i landet en kortare tid. Majoriteten av alla tidsbestämda uppehållstillstånd är på en period om max 6 månader.

Avgift
Om du är vuxen så kostar det 1500:- att lämna in en ansökan.

OBS: för barn som ännu inte fyllt 18 år är det vårdnadshavare/målsman eller motsvarande som ansöker för barnets räkning.

Vad innebär ett svenskt medborgarskap?

Här kan du göra ett enkelt online-test, för att avgöra hur svårt det är att uppfylla samtliga krav.

Källa: Migrationsverkets guide om medborgarskap

Krönikor, Myter

Nedskärningar leder till rasism

All främlingsfientlighet beror inte på att man hatar folk från andra kulturer eller med annan hudfärg. En hel del av det som tycks vara främlingsfientlighet är egentligen mer en oro över personers ekonomi och samhällsutvecklingen. För alla ickerasister är det viktigt att bemöta detta också.

Ett par exempel från Öland, där jag bor:

Putterbinde
brandsvig / Foter / CC BY-NC-ND

Nu senast var jag hos en person i mitt jobb (hemtjänsten). Där var anhöriga till hen. De anhöriga läste högt ur tidningen: ”1700 flyktingar väntas till Kalmar län under hösten”. På det svarade de ”och så får min kusin vänta i månader på en höftledsoperation. Det finns för få läkare på akuten i Kalmar då man kommer dit och sköterskorna jobbar arslet av sig. Hur kan de då ta in 1700?”

För några dagar sedan stod det i lokaltidningen att runt 700 flyktingar ska tas emot av Borgholms kommun. Då sa en annan person: ”700, och så har de inte råd att ha demensavdelningarna öppna i kommunen längre, hur tänker politikerna?”

Ett tredje exempel: Diskussion om flyktingmottagning igen. En person säger att ”det finns inte en polis på hela Öland efter 18.00 och inte på helgerna. Det har man inte råd med. men flyktingar kan vi ta emot tusentals i Kalmar län.”

Exakt så här kokar det under ytan på många ställen i Sverige, så även i Kalmar län och Borgholm. Nedskärningar i det sociala skyddsnätet i ett område och flyktingmottagning leder ofta till att folk kopplar samman de två sakerna. Och detta är något som få politiker klarar av att hantera.

Här i Borgholm har en Socialdemokrat sagt att ”men, vi måste vara solidariska” som svar på den oron. Det berättade personen som jag nämnde i första exemplet ovan. Hen hade svarat socialdemokraten att: ”men när ska du vara solidarisk med våra äldre och de som behöver vård?”

Det duger inte. Nedskärningar i de sociala skyddsnäten skapar oro och det är lätt att många säger att ”varför satsar man inte på folk som redan bor här innan man tar in fler utifrån?”

Jag ser det så tydligt här på Öland. Det finns en massa människor här som i hemlighet knyter sina nävar av ilska och förtvivlan över sociala nedskärningar och som kontrasterar det generösa flyktingmottagandet med sådant som att gamla mormor inte får vård. Inget prat om solidaritet kan få dem att sluta knyta sin näve.

Sådant går väldigt lätt över i irritation över de nyanlända och folk som ser ut som dem. Så blir en social oro till rasism och alla främlingar dras över en kam. De pratar om ”de där förbannade invandrarna”, blåser upp varje litet problem och incident som uppstår till alldeles för stora proportioner — hatet växer. Om en person har stulit något så beskylls alla på flyktingförläggningen för att vara tjuvar — även om den skyldige inte ens bor på förläggningen. Klassisk rasism.

Rasismen måste bemötas strängt, givetvis. Men oron över framtiden, och nedskärningarna är äkta. Det gör att om vi vill vara effektiva i vårt antirasistiska arbete faktiskt måste bemöta dessa myter också, och förändra politiken så man slutar med nedskärningarna! Och visa på att globala ekonomiska konjunkturen har vänt uppåt. (Detta oavsett om man är vänster eller höger eller inget alls. Jag är liberal, bara så att det är tydligt!)

Det går lätt att visa att Sverige kan bli rikt med invandring, ekonomi är inte enbart en fråga om fördelning, utan också skapandet av helt nya resurser. Men då måste politikerna leva upp till detta. En politik med ständiga nedskärningar i välfärden leder lätt till att folk tror att Sverige blir fattigare på grund av invandring och att ekonomi bara är flyttande av pengar från vård och skola till invandrare och flyktingar. Många tror verkligen på SD:s ökända reklamfilm med de två röda bromshandtagen:

De tar alla pengar från mormor och ger till flyktingarna…

Just nu är det inte så extremt illa här, men se på Grekland så förstår ni vad som KAN ske om ekonomin inte skulle börja bli bättre i Sverige. Blir det ännu värre kris här, kommer hat och rasism att växa i takt med att nedskärningarna ökar.

Även politiker som inte håller med mig, och som kanske anser att nedskärningarna är nödvändiga måste börja göra prata och agera! Hanterar inte alla ickerasister detta kommer de personerna som knyter nävarna att lyssna på de som verkar ha ‘lösningarna’ på deras oro.

Detta måste vi hantera! Jag är orolig för vad som kommer att ske om allt fler nävar knyts i fickorna, i hemlighet, av ilska, oro för framtiden och förtvivlan…

Krönikor

Farlig mentalitet

En krönika av Andreas Meijer (blogg).

”Kritiserar man invandringen så kallas man rasist!”. Så brukar det låta – främst från de som kritiserar invandringen och sympatiserar med Sverigedemokraterna. Jag och andra som kritiserar SD och den typen av segregerande ideologi, fyller ibland i de luckor som SD lämnar tomma. Främst luckan som handlar om hur politiken kring integration skall föras. När SD är tystlåtna väljer jag att falla tillbaka på historia: SD driver en politik som strävar mot ett etniskt och kulturellt homogent samhälle.

Head for Chess 62:365
andreasnilsson1976 / Foter / CC BY-NC-ND

I en diskussion fick jag frågan om jag inte ser något mellanting mellan att ta in alla som söker asyl, och att genomföra etnisk rensning. Jo, det gör jag. Realistiskt så kommer vi inte kunna ta emot alla som skulle behöva vår hjälp. C:a 750 miljoner människor lever idag utan daglig tillgång till rent vatten. C:a 1,4 miljarder lever i extrem fattigdom. Vi har inte den kapaciteten även om vi så skulle vilja. Vi måste ha regler och vi måste arbeta utefter den verklighet vi lever i. Lösningen är global, vilket gör att vi måste agera globalt och ställa krav på våra ”vänner” i den globala överklassen. Utan ett globalt samarbete så kommer detta aldrig att lösas. Det handlar om att vi måste komma överens om att sluta utnyttja och exploatera fattiga länder (vi står på axlarna på de länder som vi tar emot invandrare från, tro inget annat).

Det finns dock något som är än viktigare än att diskutera intagsnivåer och ekonomisk påverkan: mentalitet.

Det skrämmande är mentaliteten

Det som skrämmer mig i och med att SD verkar ha blivit så etablerat är inte så mycket deras politik. Ibland kan jag känna: ”men låt dem få som de vill, så att det fåtal som röstat på dem börjar förstå att det inte finns något gott att hämta från det hållet — invandringen är inte problemet och inte heller lösningen”.

Det jag ogillar är den mentalitet som på vissa håll verkar börja ta plats i den s.k.”svenska själen”. En mentalitet som tillåter vissa att nedvärdera andra människor bara för att de är av en annan etnisk härkomst. En mentalitet som tillåtit rasistiska skämt och en rasistisk jargong. En mentalitet där några hela tiden känner att de måste försvara sig själva genom att upprepa mantran som: ”jag är inte rasist, men…” eller ”men det får man väl inte säga för då är man väl rasist?”. Med uttryck som ”utisar”, ”asylanter” och ”skäggbarn” för de som söker asyl och med hån som ”batikhäxa” eller ”blattekramare” för de som väljer att stå upp för ett humant ideal. Den mentaliteten skrämmer mig.

När den mentaliteten börjar få fotfäste och görs till vardag så närmar vi oss ett farligt samhälle. Det finns krafter som ligger bakom diverse främlingsfientliga nätsidor, där detta redan är vardag! Där de uttryck jag just räknat upp inte ens väcker någon uppmärksamhet, som om det verkligen var ohyra vi talade om! Jag är rädd i och med att SD, som nu är ett riksdagsparti, är med och stödjer den här typen av mentalitet. I och med att flertalet av de som befinner sig i den här delen av internet röstar på SD – det är normen för dom – så är det också den bilden som förmedlas till mig, som betraktar utifrån. Och det jag ser skrämmer mig.

Verkliga problem istället för ihopfantiserade dito

Det är här SD kommer in i bilden på riktigt. De är mycket duktiga på att forma politiken så att all skuld kan läggas på invandringen. Enligt mig har de sociala problem vi ser i Sverige helt andra orsaker:

  • Finanspolitik och devalvering av valutan
  • Fokus på ett individualiserat samhälle
  • Rationaliseringar av produktionssektorn
  • Utflyttad produktion (outsourcing)
  • Minskat socialt skydd
  • Utförsäljning av välfärden
  • Möjlighet att försnilla skattepengar genom ”legitima” företag
  • En övertro på materiell och ekonomisk tillväxt för en säkrad framtid
  • Överdrivet omhuldande av näringslivet, t.ex. flytta vinstutbetalning från löntagare till aktieägare
  • En mentalitet som går ut på: ”sköt dig själv och skit i andra”

Att lösa dessa saker med ”en ansvarsfull invandringspolitik” är inget annat än nonsens. Migration är en del av samhället. De problem som finns inom området måste naturligtvis diskuteras, men inte på bekostnad av alla andra frågor. Inte på bekostnad av en human människosyn. Inte på bekostnad av det vi alla har rätt till — ett egenvärde som medmänniska.

En krönika av Andreas Meijer (blogg).

Mer läsning:

— Alex Bengtsson på Stiftelsen Expo skriver om folkmordsretorik med vissa beröringspunkter till denna artikel.

Krönikor

Ang REVA, inre gränskontroll och den migrationspolitiska överenskommelsen (1)

Gästinlägg av Jakop Dalunde (Mp), del ett

Mot bakgrund av debatten kring REVA, inre gränskontroll och den migrationspolitiska ramöverenskommelsen mellan Miljöpartiet och regeringen tänkte jag försöka bidra med lite perspektiv. Texten blir lång, men detta är en komplex fråga som kräver sin utläggning.

Modernisera Sverige; Maria & Peter
Miljöpartiet de gröna / Foter.com / CC BY-NC-ND

Först en innehållsförteckning. Under min tid som språkrör för Grön Ungdom så var jag adjungerad till MPs riksdagsgrupp, partistyrelsen och dess arbetsutskott – därmed var jag delaktig i processen inför den migrationspolitiska ramöverenskommelsen, efter valet 2010. Men sedan jag 2011 avgick som språkrör för Grön Ungdom så har jag ingen formell koppling till MPs partiledning eller de migrationspolitiska förhandlingarna – även om jag fortfarande har viss insikt.

Nåväl. När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen så fanns det en befogad rädsla för att Sverige skulle få samma utveckling som andra länder – Danmark exempelvis – där främlingsfientliga partiers närvaro i parlamenten lett att etablerade partier tagit efter deras politik och retorik.

Vi ville undvika att hela det politiska debattklimatet skulle förskjutas i en rasistisk riktning genom att ta små, men ändå viktiga steg i motsatt riktning och göra politiken mer human. Vi ville möta främlingsfientligheten med det enda den inte tål: mer öppenhet, mer humanism.

För att ställa Sverigedemokraterna off-side inleddes därför en diskussion med regeringen om att samverka kring migrationspolitiska frågor. Bättre att regeringen förhandlar med riksdagens migrationsvänligaste röst än lyssnade på den motsatta.

Denna diskussion mynnade ut i att Miljöpartiet och regeringen den I mars 2011 enades om en ramöverenskommelse som skulle vara ett underlag för migrationssamarbetet under resten av mandatperioden.

Ramöverenskommelsen innehåller generella skrivningar om inriktningen för samarbetet och rådande lag, men också konkreta åtgärder för en mer human politik som till exempel att rätten till familjeåterförening ska stärkas och att papperslösa ska få rätt till vård och skolgång.

Men ramöverenskommelsen är inte i sig en lagtext för riksdagen att godkänna och heller inget regleringsbrev för myndighet att följa. Den har inte i sig någon juridisk kraft. Den är underlag för löpande förhandlingar mellan MP och regeringen – inte för tjänstemän på myndigheter av olika slag.

Kring detta verkar det råda ett stort missförstånd, så jag upprepar det igen.

Alla reformer som finns beskrivna i texten måste – för att bli verklighet – förhandlas fram genom lagändringar, utredningar eller uppdrag till myndigheter.

Det är inte på något sätt så att ramöverenskommelsen ger regeringen carte blanche att göra vad den vill. Den ger inte heller MP makt att stoppa regeringen från att göra sådant vi tycker är dåligt – som rasprofilering i inre gränskontroller. Den är ett underlag för förhandlingar – varken mer eller mindre.

När det gäller vissa frågor har förhandlingarna burit frukt. En fjärde migrationsdomstol inrättas – vilket innebär kortare handläggningstider och därmed kortare tid av ovisshet för asylsökande. Papperslösa kommer få skola och vård – en reform som lös med sin frånvaro i den rödgröna migrationsöverenskommelsen inför valet 2010.

På andra områden går förhandlingarna allt för långsamt, som exempelvis att förändra bestämmelsen om synnerligen ömmande omständigheter – så att fler, inte minst barn, som har bott i Sverige länge eller behöver vård här ska få stanna i Sverige.

Vi har heller inte fått igenom någon amnesti, utan de som har fått avslag på sin asylansökan kommer även fortsättningsvis att avvisas.

(Fortsättning följer)