Etikettarkiv: Migrationspolitik

I fokus

SD stänger Sverige

Så här knappt två veckor före valet ser SD nu en möjlighet att förverkliga sin nollvision på invandring. Partiet föreslår nu att helt stoppa mottagandet av kvotflyktingar.

Sverigedemokraterna slår in på en ny linje i migrationspolitiken i slutskedet inför valet. I det valmanifest som ska offentliggöras på onsdag kommer partiet att lansera ytterligare åtstramningar. Enligt Paula Bieler, SD:s migrationspolitiske talesperson anser man att situationen i Sverige nu gör att vi måste stoppa mottagandet av kvotflyktingar via FN.

Kvotflyktingar är människor som befinner sig på flykt och är i särskilt behov av skydd. Kvotflyktingar väljs ut av UNHCR, FN:s flyktingorgan, och är människor som inte har möjlighet att ta sig till Europa över huvud taget. Sedan 1950 har Sverige tagit emot kvotflyktingar.

I en intervju med Aftonbladet använder sig Bieler av systemkollapsargumentet:

”Principiellt tycker vi att kvotflyktingsystemet är något bra. Men vi har också varit tydliga med att det här förutsätter att vi har möjlighet att ta emot i Sverige. Det förutsätter att vi har ordning och reda i våra system. Under ett eller ett par års tid framöver ser inte vi att den möjligheten finns.”

I den budgetmotion som SD presenterade i april 2016 kan vi läsa följande om kvotflyktingar:

”Sverigedemokraterna menar att det är av största vikt att antalet kvotflyktingar baseras på Sveriges möjlighet till ett värdigt mottagande, vilket omöjliggörs med den senaste tidens höga asylnivåer. Beaktas bör vilka förutsättningar som finns för en kvotflykting att komma in i det svenska samhället och anpassa sig. Sverigedemokraterna avsätter därför resurser för ett mottagande av 4 000 kvotflyktingar per år genom FN:s vidarebosättningssystem under förutsättning att Sverigedemokraternas politik på asylområdet blir verklighet.”

Totalstopp på kvotflyktingar slår mot de allra mest utsatta

SD har fram till igår använt kvotflyktingar som ett alibi för att kunna föra en kraftigt åtstramad migrationspolitik. Man har de senaste åren talat om en utökning av antalet kvotflyktingar. SD:s förslag, som offentliggörs med mindre än två veckor före valet, verkar vara en medveten strategi för att visa på att man är det enda riksdagspartiet som verkligen tänker på invandringen. I och med Socialdemokraternas och Moderaternas tuffare hållning i migrationspolitiken ser SD sig tvungna att ytterligare stärka sin invandringskritiska profil.

Mot bakgrund av att Migrationsverket uttryckt att kvotflyktingsystemet är en ”allt viktigare insats”, är detta ett beklagligt förslag. Många människor drunknar idag på Medelhavet och systemet med kvotflyktingar via FN är ett sätt att minska antalet dödsoffer.

I samband med den migrationspolitiska uppgörelsen under flyktingkrisen 2015 ökades antalet kvotflyktingar till 5 000 per år. Tidigare har siffran legat på ungefär 1 900 per år. 2017 tog Sverige emot 3 400 kvotflyktingar och i år har antalet nått de 5 000 man beslutade om 2015.

Om man ska se till de opinionsundersökningar som presenterats senaste tiden så kan man se en nedåtgående trend för SD i opinionen. Partiet ser nu att de blir utmanade av såväl S som M, men också av Alternativ för Sverige (AfS), ett än mer högerextremt parti som består av uteslutna och avhoppade f d sverigedemokrater. S och M har tuffat till sig i migrationspolitiken i förhoppning om att vinna tillbaka röster som förlorats till SD, och AfS har genom tuff retorik angående återvandring marknadsfört sig som det enda parti som verkligen värnar den svenska nationen.

Förslaget om totalstopp på mottagande av kvotflyktingar är en markering från SD att de är Sveriges enda ”invandringskritiska” parti.

I fokus

Österrikes förbundskansler uttrycker rasism

Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz berättar i en intervju med ORF att han anser att varje land ska ha möjlighet att välja hur många, och vilka, flyktingar man ska ta emot. Att särskilja flyktingar mot bakgrund av vilka de är – ursprungsland, etnicitet, religion t ex – är rasism.

Sedan december 2017 är 31-årige Sebastian Kurz, partiledare för kristdemokratiska och konservativa ÖVP, Österrikes förbundskansler. Han har satt avtryck med sin strama syn på migrations- och flyktingpolitik. Det senaste utspelet som gjordes i en intervju i statliga TV-kanalen ORF 2 handlar om att EU-länder ska ha möjligheten att välja hur många, och vilka, flyktingar man vill ta emot.

Österrikes regeringschef väljer sina flyktingar med hjälp av rasism

Han väljer att inte specificera ”vilka” det är han menar. Det spelar egentligen ingen roll, eftersom att i samma andetag som han väljer att göra skillnad på människor mot bakgrund av religion, etnicitet, ursprung eller kultur så begår han en rasistisk handling.

Intervjun går att se genom att klicka på klippet nedan.

Vidare i intervjun betonar Kurz att han vill välja ut exakt vilka människor som flyr från krigszoner. Han vill också begränsa antalet flyktingar. Han menar att EU hjälper bäst på plats. Det är förvisso så att bistånd till organisationer i krigsutsatta områden och flyktingläger gör otroligt mycket nytta, men salig Hans Rosling var ”spot on” då han menade på att det är ingen diskussion: Vi ska hjälpa här och där.

Rosling använde Libanon som ett exempel där man kan tala om att det är legitimt att tala om att gränsen för vad ett land klarar av är nådd vad gäller flyktingmottagande. Men Sverige, och i detta fall Österrike, samt övriga EU-länder är långt ifrån att ha nått den gränsen.

Det trötta argumentet om ”alla flyktingar är unga män”

Kurz menar att man kan välja bort ”unga män” och istället ta emot familjer. Är det så enkelt? Är det inte så att ”unga män” ofta är de som, av många anledningar, är de som har bäst förutsättningar att fly? Många kommer hit och hoppas på att, på ett någorlunda säkert sätt, få återförenas med sin familj.

Afghanistan brukar användas som ett typexempel på denna könsmässiga obalans. Under åren 2000 till 2017 var nettoinvandringen från Afghanistan till Sverige drygt 40 000 personer.  Av dessa var 64 % män och 36 % kvinnor. En tredjedel kvinnor är utan tvekan en könsmässig obalans. Under samma år var nettoinvandringen från Thailand till Sverige knappt 32 000. Av dessa var 20 % män och 80 % kvinnor. En femtedel män är utan tvekan en könsmässig obalans.

Vidare är den österrikiske förbundskanslern av uppfattningen att han anser att EU-länder har rätt att på eget bevåg avgöra om, eller hur många, flyktingar deras länder ska ta emot. Han anser att det är ”omöjligt att alla som är förföljda kan söka asyl i EU”.

Kurz menar att de flyktingar som tilldelas t ex Polen och Ungern inte kommer att stanna i dessa länder, utan stannar så länge de behöver och sedan tar sig vidare till de länder de vill. I intervjun hör vi följande från Kurz (intervjuad på tyska, men i videon finns en engelsk översättning):

In my opinion every country should have the possibility to decide for themselves how many and what kind of people they want to accept. Maybe Viktor Orban will take fewer and exclusively Christians and maybe other countries will take in more.

”…hur många och vilken sorts människor man vill acceptera”…

Hur minskar trycket på EU då man ”väljer” sina flyktingar?

Kurz ser alltså möjligheten att använda sig av rasism som den enda vägen att lösa den situation som råder i EU. Argumentationen haltar betänkligt. Hur tänker han sig att en rasistisk selektion av människor skulle minska trycket på EU?

Eftersom det inte är särskilt många EU-länder som är sugna på att ta emot fler flyktingar än de gör idag är det svårt att se hur Kurz argumentation håller. Han nämner Luxemburg som ett exempel på ett land som har uttryckt att de kan tänka sig att emot fler flyktingar, men det räcker inte särskilt långt när de flesta länder har stramat åt migrationspolitiken.

Kurz hyser förhoppningar om att Österrike kan vara det land som går i täten och vara ett statuerande exempel som i förlängningen skulle kunna bli rådande ordning i EU. Det var, enligt Kurz, samma visa när Österrike var drivande i att stänga ”Balkanrutten”, då man först var emot att stänga, men sedan enhälligt beslutade att rutten skulle stängas.

I en artikel i The Straits Times kan vi läsa om Kurz tillkännagivande om att de hårdföra inrikesministrarna i Tyskland, Italien och Österrike har ingått en allians mot ‘illegal immigration’. Detta har skapat en hel del turbulens i övriga EU. Kurz tillkännagivande i Berlin,  är en varning gentemot andra ledare, såsom Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som försöker ta fram en EU-överenskommelse om samarbete kring hur asylsökare ska fördelas.

Alliansen mot ”illegal immigration”

På Kurz sida står även Tysklands inrikesminister Horst Seehofer, som befinner sig i en öppen migrationsstrid med Merkel, något som äventyrar den tyska koalitionsregeringen. Tidigare i veckan har Seehofer tillsammans med sina högerextrema motsvarigheter i Österrike och Italien, Herbert Kickl och Matteo Salvini, format en allians. Samarbetet länderna emellan syftar till att ta tag i säkerhets- och terrorhot. Det är dock oklart vad samarbetet i praktiken betyder.

Österrike tar den 1 juli i år över EU-presidentskapet från Bulgarien. Kurz välkomnar det ”goda samarbetet som vi vill utveckla mellan Rom, Wien och Berlin”. Kurz utvecklar sitt resonemang:

I think it marks very sensible cooperation that will contribute to reducing illegal migration to Europe, We believe an axis of the willing is needed to fight illegal migration.

Merkel har försökt vara tydlig med att hon inte kommer att acceptera den plan som Seehofer presenterat. Planen innefattar krav på att Tyskland sätter stopp för asylsökare som redan registrerats i annat EU-land. Merkels argument är att hon anser att Tyskland inte ska hänfalla åt att vara ensamma i sådana åtgärder när EU arbetar på en gemensam policy vad gäller migrationen.

Alliansen mellan Seehofer, Kickl och Salvini har redan burit frukt: I måndags vägrade Salvini att ta emot ett räddningsfartyg med hundratals migranter.

Enligt Flyktingkonventionen har alla människor rätt att söka asyl och få sin ansökan prövad oavsett etnicitet, religion, ursprung och kultur. Kurz förslag kan inte bli verklighet så länge inte hela EU frångår Flyktingkonventionen.

Att folkvalda regeringschefer börjar använda rasism i sin politiska gärning illustrerar på ett obehagligt sätt hur kallt delar av det nationalistiska Europa är.

Källor:

Intervju med Sebastian Kurz i ORF 2

The Straits Times: EU ministers form ‘axis’ against illegal migrants

Myter

Myt 5: ”Främlingsinvasionen”

Detta är femte delen av fem i en artikelserie om den s k ”massinvandringen”.

Det har verkligen skett något dramatiskt i Sverige de senaste decennierna. Under 2010-talet har Migrationsverket årligen utfärdat dubbelt så många uppehållstillstånd som på 1990-talet.

Detta är en kraftig ökning. Men den beror inte på flyktingarna.

Myten om främlingsinvasionen är seglivad. De öppna nazisterna i NMR kallar det ”folkutbyte” – att det pågår en konspiration för att byta ut det svenska folket mot ”rasfrämmande” utlänningar från de länder som brukar kallas MENA (Middle East North Africa) och syftar både på araber och judar.

Ingen skillnad mellan Iran och Irak

Låt oss vara tydliga här. Ofta likställs begreppet MENA med muslimer, men det råder ingen tvekan om att inte heller troende kristna, judar eller ateister från denna del av världen är välkomna. Ibland antyds att det som avses är ”araber” – (något som en del personer med ursprung i Iran tror innebär att de skulle klara sig undan). Men här finns inget utrymme för att vara naiv.

I de okunnigas värld är det ingen skillnad mellan Iran och Irak. ”Människorna ser likadana ut och muslimer är de allihop” – även om de skulle ha flytt från islamism eller vara övertygade ateister.
Denna ”massinvandring” exemplifieras som bekant i SD:s propaganda med kvinnor i burka (oavsett hur få de är) och tonåringar från Afghanistan. Och det är detta som de kallar den ”utomeuropeiska främlingsinvasionen”.

Flyktingar.

Men som vi redan har sett stämmer inte detta.

De personer som fått uppehållstillstånd som flyktingar är bara en fjärdedel av alla som fått uppehållstillstånd. Med anhöriga är de en tredjedel. Två tredjedelar av alla PUT under dessa tre decennier har alltså gått till andra än flyktingar – människor som exempelvis har kommit hit för att jobba eller studera.

Vad hände 1995?

Och det är nu det blir riktigt intressant. Det har verkligen skett något dramatiskt i Sverige de senaste decennierna.

Titta på grafen. Se hur det ser ut före och efter 1995.

Under 2010-talet har Migrationsverket årligen utfärdat dubbelt så många uppehållstillstånd som på 1990-talet. En kraftig ökning.

Men den beror alltså mer på vårt medlemskap i EU och att många européer sedan 1995 har kunnat röra sig alltmer fritt över våra gränser – och inte på de krig och den förföljelse som har lett till att människor måste fly för sina liv.

”Främlingar” – från Europa

Som syns i grafen är det inte flyktingarna som står för större delen av ökningen. Utan andra européer – medborgare i EU och EES.

De enda ”främlingar” som kan sägas ha invaderat vårt land har kommit från Europa.

Och de är inte flyktingar.

Denna text är ursprungligen en Facebook-status skriven 5 juni 2018

Krönikor

Återvandringen: Står SD:s stövlar putsade i garderoben ännu?

Återvandring är ett begrepp vi lär höra mer av framöver. Partierna Alternativ för Sverige (AfS), och Sverigedemokraterna (SD), har börjat propagera för detta i år. Kort och gott har det blivit en del av valdebatten att vilja kasta ut hundratusentals personer med svenskt medborgarskap eller permanenta uppehållstillstånd. I denna artikel beskriver jag faran med detta.

Partiet Alternativ för Sverige (AfS) bildades mars 2018 av avhoppare från Sverigedemokraterna (SD). En av de punkter som står på deras dagordning är ”återvandring” eller som det kallas ibland ”repatriering”, dvs att man ska börja skicka hem invandrare. AfS själva har beskrivit detta med att personer som bott här sen 80-talet inte ska känna sig säkra. Det rör sig om hundratusentals som de vill skicka hem.

Men inte bara AfS utan även SD har börjat prata om återvandring i stor skala.

SD drev kampanjer om detta förr i tiden, det var faktiskt en av huvudfrågorna för de nazister och nazisympatisörerna som bildade partiet på 80-talet. Man har aldrig tagit avstånd från återvandringen, men har hållit låg profil med denna frågan länge. I februari började man prata om återvandring igen i samband med partiets framtidsdagar.

Eftersom SD redan har en nollvision för asylmottagande är det svårt att skärpa den politiken, enligt Åkesson. Men det kan vara dags att driva på om återvandring, som Åkesson beskriver som nästa stora strid i migrationspolitiken.
– Vi ska tvinga fram de andra partierna på den banan, sade Åkesson och tillade att partiet har många förslag hur människor ska återvända till länder ”där de bör bo”. (Källa)

Det finns skillnader mellan AfS och SD. AfS vill gå längre och antyder att även de med osvenskt beteende, som muslimer, bör skickas ”hem”. AfS-aktivister har dessutom pratat om att skicka ”hem andra generationens invandrare”. AfS är nog mer fokuserade på återvandring genom tvång och SD:s retorik handlar ännu oftast om återvandring som ska ske frivilligt. Men båda är överens om att återvandring ska ske och att tvångsmetoder ska användas, speciellt mot de som kommit hit på s k ”felaktiga grunder”.

Intressant nog är det den förment ”liberale” Paula Bieler som SD valt att göra till inofficiell talesperson för dessa återvandringsfrågor.

”Felaktiga grunder”

Det är inte s k ”illegala flyktingar” eller afghanska ensamkommande AfS och SD tänker på. Inte heller kriminella flyktingar. Båda partierna vill gå längre. Både SD och AfS vill börja ompröva asylbeslut och beslut om uppehållstillstånd. Nyckelordet här är ”felaktiga grunder”. ”Många har kommit hit på felaktiga grunder”, som SD skrev på Twitter.

Det som menas här är att börja leta efter alla som angett felaktig information då de sökte asyl, eller alla som använt falska ID-kort eller påhittade identiteter. Ofta inkluderas de som tagit sig in här ”illegalt”, dvs med hjälp av smugglare. Det är just här det börjar bli riktigt farligt och knepigt. Det finns nämligen få flyktingar som lyckats ta sig till Sverige utan att använda smugglare och/eller falska identitetshandlingar.

EU har murar. EU är så gott som stängt. Det saknas lagliga vägar in. Det gör att de som vill fly, av vilken anledning det än må vara, ekonomi, att de är homosexuella, eller politiskt förföljda, måste använda metoder utanför lagar och regler, för att överhuvudtaget kunna ta sig hit. Ibland anger de fel födelseland också för att öka chanserna att komma in. Det är t ex lättare att komma in i EU som somalier än som en person från Djibouti. Anledningen till detta är att det finns extremt få lagliga vägar in i EU.

Den som kan sin historia vet att det varit på samma sätt förr. Många av de judar som flydde Nazityskland var tvungna att skaffa falska ID- handlingar för att kunna lämna landet eller för att kunna stanna i de länder de flydde till.

Ett bra exempel på detta är den tysk-svensk-judiska konstnären Lotte Laserstein. Hon flydde från Nazityskland 1937 genom att delta i en konstutställning i Stockholm. För att få ut även möbler och all sin konst från Tyskland tvingades hon skaffa falska handlingar. När hon väl kom hit arrangerades ett giftermål mellan Lotte och en gammal man i skärgården i Sverige. Efter giftermålet sågs ”makarna” aldrig mer. Det var ett arrangerat äktenskap, men hade hon inte gift sig hade hon troligen hamnat i gasugnarna även hon, som var lesbisk och judinna. Knappast några bra odds för att lyckas överleva.

Om man tänker sig att börja kasta ut personer som kommit in hit med falska handlingar och genom smugglare kommer man att behöva kasta ut nästan alla som kommit hit överhuvudtaget, utom kanske en del som kommit hit via FN. Det är just det som är livsfarligt! Speciellt eftersom man redan börjat återkalla uppehållstillstånd och medborgarskap i flera länder i EU.

Norge har redan börjat återkalla uppehållstillstånd och kasta ut de mest extrema exemplen på ”falska identiteter”. T ex har flera personer som angett Somalia som ursprungsland visat sig komma från andra länder, t ex Djibouti, och därmed har de både förlorat medborgarskap och fått besked om att de måste kastas ut.

När man kastar ut människor för att de ljugit om ålder, ursprungsland, eller för att de använt falska ID eller smugglare, så bortser man från hur människorna är. Att kasta ut brottslingar som mördar är nåt annat än att kasta ut de som kommit hit med falskt ID. Man bortser också från de murar som EU har rest. Det är lika snurrigt att kasta ut människor på dessa grunder som det är att kasta ut människor som har arbetstillstånd för att de tjänat några kronor för mycket något år.

Mer triangulering?

SD är väldigt medvetna om att flera av de gamla partierna, speciellt Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och Moderaterna, håller på att anpassa sin retorik och politik för att vinna tillbaka SD-väljare. SD kallar detta en seger.

Som det stod på SD:s Facebook tidigare i år:

Gårdagens fake news är dagens sanningar. Både media och övriga partier börjar sakta anpassa sin retorik efter verkligheten och den sverigedemokratiska verklighetsbeskrivningen. Lögner som att ”invandringen är lönsam” och ”tiggeriet är inte organiserat” hörs inte lika ofta längre. Moderaterna gör sitt bästa för att väljarna ska glömma ”öppna era hjärtan”-retoriken och kopierar nu vår politik så gott de kan.

Jimmie Åkesson menar att nästa strid inom migrationspolitiken kommer handla om återvandring. Många har kommit till Sverige på felaktiga grunder och vi behöver underlätta för dem att återvända till sina hemländer.

Även rumsrena partier i Europa har betonat detta med att skicka tillbaka de med avslag. Socialdemokraterna i Nederländerna pratade mycket om detta under sitt katastrofval förra året (Läs mer om detta i min artikel här.) Det är inte att gå så långt som AfS eller SD eller andra rasistiska partier ute i Europa. Men det är triangulering, dvs att anpassa retorik och politik efter motståndaren för att vinna tillbaka väljare från dem. Att ”rumsrena” partier överbetona att ”nu ska minsann asylsökande som får avslag skickas hem” i en situation när rasistiska partier driver återvandringsfrågan är livsfarligt!

Att kasta ut invandrare har blivit en valfråga 2018, genom Alternativ för Sverige och Sverigedemokraterna. SD försöker ofta säga att de numera är ett rumsrent parti och att de tar avstånd från sin gamla politik och retorik. Bl a den från den tid då nazisterna härjade i partiet. Ett exempel på den politik som man försökt hålla låg profil om är just återvandringen. Att SD dammar av denna gamla fråga visar att partiet inte står långt från sina gamla nazirötter än idag. SD visar att de svarta klackstövlarna, med nazisymbolerna på, ännu står putsade i deras garderob.

Lästips:

SD: ”Tack för allt, men nu är det dags att åka hem”

 

Diverse skärmdumpar från AfS

Jeff Ahl sitter i riksdagen för AfS, som avhoppare från SD.
När ni läser uttalandena från de f d SD-medlemmarna ska ni minnas att SD en gång i tiden försvarade dessa medlemmar då de anklagades för rasism.

‘

Lästips:

I fokus

Samhällsnytt och Fria tider använder psykiskt funktionsvarierade som politiskt slagträ

I sin iver att sprida fördomar och rasism väljer s k alternativ media att undanhålla ack så viktiga detaljer. Anledningen till detta är kristallklar – att lägga mer fnöske på den migrationspolitiska brasan.

När man bedriver nyhetsförmedling är det ohederligt att inte klarlägga hela bilden. Alternativa mediakanaler har som återkommande arbetsmetod att utelämna viktig fakta just för att kunna skapa den sensations- och populismjournalistik som är deras signum.

Malmö är den kommun i Sverige som allt som oftast får finna sig i att klä skott för populismen och polariseringen. Kommunen har, i alternativa kretsar, kommit att bli näst intill synonym med islamisering, no go-zoner och gängkriminalitet. Denna gången är det en kommunal skola som hamnar i fokus.

Samhällsnytt (f d Avpixlat) och Fria tider har plockat upp bollen om en icke namngiven skola i Malmö där Arbetsmiljöverket har gjort en inspektion. Tydligen ska det råda ”totalt kaos” på skolan. Eftersom det är Samhällsnytt och Fria tider som bedriver sin karaktäristiska journalistik har man valt att undanhålla avgörande information.

Skärmdump från Sydsvenskan 180505.

Det som Mats Dagerlind på Samhällsnytt och en anonym artikelförfattare på Fria tider insinuerar är att kaoset på den utpekade Malmöskolan skulle vara en konsekvens av den ”massinvandring” och det mångkulturella samhälle som man anser att Malmö är sinnebilden av. Vad är det då som journalisterna på nämnda alternativa nyhetssajter undanhöll i jakten på ryggdunkningar från invandringskritiker, rasister och främlingsfientliga?

Arbetsmiljöverket utförde inspektionen på, som ”gammelmedia” mycket riktigt framhåller, en särskild undervisningsgrupp för elever i Malmö. I Dagens Nyheter kan vi läsa:

Besöket skedde vid en så kallad särskild undervisningsgrupp för barn som inte bedöms klara vanlig skolgång, med sju elever i låg- och mellanstadieåldern och lika många lärare. I det här fallet rör det sig om barn med social problematik utan impulskontroll, enligt Anders Malmquist, grundskoledirektör i Malmö.

– Barnen som går där har väldigt stora svårigheter och kan inte gå i en vanlig skola. Det är barn med utåtagerande problematik, säger Malmquist till TT och betonar att det inte rör sig om en traditionell skola.

Konsekvensen av inspektionen är att Arbetsmiljöverket kräver åtgärder från Malmö stad. Bland åtgärderna finns krav på snabb hjälp om det uppstår hot och våld samt införande av överfallslarm. Anders Malmquist säger till TT att arbetet har påbörjats redan innan rapporten från Arbetsmiljöverket har kommit.

På skolverket.se kan vi läsa mer om särskilda undervisningsgrupper:

Elever ska i första hand gå i sin ordinarie klass men ibland kan det behövas särskilda undervisningsgrupper för elever med stort stödbehov. Men att använda särskilda undervisningsgrupper kräver noggranna avvägningar visar en ny studie från Skolverket.

Skolan ska arbeta inkluderande. Elever som har behov av särskilt stöd ska i första hand få det stödet i sin ordinarie klass. Det säger skollagen. Skolverket har gjorde en intervjustudie i fyra kommuner som har många olika särskilda undervisningsgrupper. Studien visar att de besökta kommunerna har ambitioner att arbeta mer inkluderande men att det i vissa lägen är bäst att eleven får gå i en särskild undervisningsgrupp. Det handlar då om att eleven har ett stort behov av specifik lärarkompetens, en mindre grupp och mer lärarstöd.

Sammanfattningsvis kan sägas att alternativ media inte har några skrupler i sin nyhetsrapportering. Om det gagnar den egna agendan ser man inga problem i att vrida och vända på sanningen eller att sprida lögner, fördomar och myter.

Än en gång har Samhällsnytt et al lagt fram bevis på sin ohederliga journalistik då man insinuerar att invandrarbarn skapar kaos på en Malmöskola. Att använda psykiskt funktionsvarierade barn som populistiskt slagträ är ryggradslöst.

Jag vill avsluta med att avslöja en hemlighet bara för er läsare:

Social problematik, avsaknad av impulskontroll och utåtagerande beteende har ingenting med etnicitet att göra. Inte heller har det med religion eller kultur att göra. Funktionsvariationer slår skoningslöst och hämningslöst. Oavsett vem du är.

Lästips:

Debatt, I fokus, Krönikor

SD: ”Tack för allt, men nu är det dags att åka hem”

Det finns de som trodde att en åtstramning av asylmottagandet skulle få SD att nöjt lägga sig till ro. Andra varnade för att det bara skulle få dem att lägga i nästa växel. SD ser möjligheterna att nu växla upp och bli största parti vid riksdagsvalet 9 september.

I en intervju med TT påpekar Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att Socialdemokraterna och Moderaterna skamlöst har ”snott” deras förslag inom migrations- och kriminalpolitiken.

SD aktualiserar frågan om återvandring

Åkesson menar att SD inte har något att vinna på att dra åt tumskruvarna och istället ska arbeta för att skapa trovärdighet. Det blir motsägelsefullt när SD nu ändå ser det politiska klimatet som en möjlighet att på allvar marknadsföra frågan om repatriering, dvs återvandring av flyktingar, som egentligen inte är något nytt i SD:s politik. I intervjun säger Åkesson bl a:

Jag tror inte ett dugg på att vi vinner något på att bli tuffare eller hårdare. Vi ska fortsätta agera blåslampa på de andra. Men att börja lägga mer eller mindre ogenomtänkta förslag för att nå medial effekt, det bygger vi inte trovärdighet på.

SD har ju redan en nollvision vad gäller asylmottagande och det är svårt att driva den frågan längre. Nästa steg blir då att se till att flyktingar bereds möjlighet att återvända hem. Åkesson utvecklar resonemanget om att repatrieringsfrågan är nästa stora strid i migrationspolitiken:

Vi ska tvinga fram de andra partierna på den banan, sade Åkesson och tillade att partiet har många förslag hur människor ska återvända till länder ”där de bör bo”.

Åkessons retorik i allmänhet, och det dräpande ”där de bör bo” i synnerhet, avslöjar på ett transparent och kärnfullt sätt hela SD:s grundideologi. De fyra orden utgör essensen i SD:s politiska utspel.

Hur ska de lyckas ”tvinga fram de andra partierna på den banan”?

I takt med att andra partier stramar åt flykting- och migrationspolitiken – om än av helt andra orsaker än Sverigedemokraterna – ser Åkesson en chans att på allvar driva frågan om repatriering. Tidigare har frågan ansetts så kontroversiell att man inte velat vara öppna med den. Men nu är det dags. Nu vågar man ta bladet från munnen.

Gammalt tankegods

För oss som följer den politiska debatten och ständigt synar de politiska partiernas positionering i flykting- och migrationsfrågor är detta utspel ingen nyhet. SD har, sedan partiets grundande för 30 år sedan, talat om att flyktingar och invandrare måste repatrieras.

Som flykting, eller ättling till flyktingar, ses du inte som fullvärdig svensk, trots att du kan vara född i Sverige, ha bidragit multum till Sverige och välfärden. Du ÄR, och förblir, en främling. Det förefaller oviktigt hur länge du har bott och verkat i landet, det som fäller avgörandet i sammanhanget är att du inte är etnisk svensk. Det är obehagligt att den politiska debatten, och åsikterna hos gemene man har förändrats så att man inte längre anser utspelet vara kontroversiellt.

Paula Bieler, SD:s starkaste kvinna och migrationspolitiska talesperson, pratar om att man vill se att Migrationsverket blir ett ”återvandringsverk”. Hon utvecklar resonemanget:

Utanförskapet är varken nytt eller en fråga om ekonomi och trösklar till arbetsmarknaden. Många som lever i vårt land identifierar sig inte med Sverige och vill inte heller leva här, utan längtar till det land de fortfarande kallar hemland. Både för deras skull och för vårt samhälles skull måste vi bättre på att erbjuda reella möjligheter för personer att återvända.

Det är återigen intressant att ställa sig frågan om hur SD kan vara säkra på sin sak (i detta fall att många flyktingar vill åka till hemlandet) utan några egentliga belägg. Jag har vid två tillfällen ställt frågan till Bieler på Twitter, men hon har valt att inte svara.

Vilka flyktingar ska svikas?

Ponera att SD tänker sig att invandrare, som en gång flytt från länder där det numera är tryggt och säkert att leva och bo, är de som borde vara föremål för repatriering. Ex-jugoslaver, finländare, iranier, ungrare, balter, latinamerikaner och judar har alla varit med och bidragit till välfärdssverige och till att vårt land alltjämt är ett av världens bästa länder att leva i.

Anser SD tiden vara mogen för att säga: ”Tack för den här tiden, men nu tycker vi att ni ska åka tillbaka dit där ni bör bo”? Vore det värdigt att man i så fall sviker dem man en gång tagit under sina vingar för att de så illa behövde det? Skulle faktumet att de har integrerats och kämpat för att stå på egna ben, inte längre betyda något? Dessa människor har etablerat sig genom att bygga ett liv med familj, arbete och umgänge i Sverige. Det känns i sammanhanget nödvändigt att påpeka att dessa människor, likt alla medborgare, fyller en viktig funktion som samhällsbärare och ingår i det svenska s k samhällskontraktet.

För det kan väl omöjligen vara så att SD anser Sydsudan, Irak, Afghanistan, Eritrea, Syrien eller Somalia vara ”säkra” länder mogna för att återta människor som en gång flytt landet av en anledning? Vän av ordning vill påminna om att dessa länder alltjämt är krigshärjade, att människor förföljs och förtrycks samt att de är presumtiva offer för terror och brott mot mänskliga rättigheter. Det är otydliga direktiv angående vilka det egentligen är som kan tänkas vara de som ska ”åka hem”. Det finns så många frågor som måste besvaras.

Frågor kräver svar

Då detta är ett taktiskt och politiskt utspel som kommer under ett valår anser jag att SD är skyldig väljarna att ge klara besked över hur man tänker sig finansiera repatrieringen, hur omfattade den ska vara och vilka flyktingar som inte är värdiga att stanna kvar i det Sverige som de varit en del av och byggt. Frågan är om vi får besked, eller om SD tänker att detta ”avslöjande” i all sin kontroversialitet är tillräckliga besked inför valet i höst. Dessa frågor kräver svar:

  • Vad innebär repatrieringen i praktiken?
  • Vem kommer att beröras av repatrieringen?
  • Vart ska människorna skickas?
  • När kommer repatrieringen att ske?
  • Hur ska kalaset finansieras?
  • Varför ska människor återvända till sina hemländer?

Jag är medveten om att det finns människor som, av olika anledningar, gärna återvänder till sina hemländer. Men dessa människor behöver inga påtryckningar, inga incitament. De flyttar ändå. De har möjligheter, resurser och förutsättningar. Att svepande peka ut flyktingar som föremål för repatriering bidrar enbart till polarisering. Det går inte att komma ifrån att förslaget kan komma att uppfattas som ett tvång, oavsett hur SD väljer – om de nu gör det – att svara på frågorna.

Vi ska vara på det klara med att det redan idag finns ett s k ”återetableringsstöd” (Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar), vilket innebär att Migrationsverket har möjlighet att söka statligt bidrag åt människor som fått avslag på asylansökan och som självmant vill återvända (t ex efter att personen återkallat sin asylansökan) under förutsättning att det bedöms sannolikt att landet i fråga kommer att ta emot den som återvänder. Återetableringsstöd kan inte ges till människor som fått uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap.

Detta politiska utspel strax före ett riksdagsval kommer att skapa stark oro hos människor som är direkt berörda. Frågor som ”är det min tur nu?”, ”får jag stanna?” eller ”vad kommer att hända i hemlandet?” kommer att ställas. Utspelet får den ofrånkomliga konsekvensen av att människor, som bott, levt, verkat och till och med fötts i Sverige ändå pekas ut som främlingar. Vi vet ännu inte vad förslaget kommer att få för verkning om det blir verklighet, och människor har rätt att få veta.

Vi pratar om människor, och människors livsöde.

Detta är, för alla er som inte har förstått det innan, fundamentet i SD:s människosyn och politiska värv:

”Vi och dom”.

Svenskar och främlingar.

Etnicitet och ”nedärvd essens”.

Kristna och icke-kristna.

Tack och hej.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Politism: Nu börjar SD prata om ”återvandring”

SvD: Åkesson vill inte göra SD radikalare nu

Sveriges riksdag: Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar

Krönikor

Den nygamla borgerligheten

Nyligen skrev den konservativa debattören Paulina Neuding i Göteborgs-Posten om att Moderaterna borde be väljarna om ursäkt för sin migrationspolitik från 2014. Motiveringen är att det var möjligt att ”förutse migrationsvågen” eftersom f d migrationsministern Tobias Billström (M) i regeringen 2010-2014 anser det. Politik handlar dock inte i första hand om att förutse saker och ting. Man kan fråga sig hur många politiker läser futuristiska analyser, om globalisering eller robotisering? Politikens uppgift är ägna sig åt intressen, värderingar, analysera och dra slutsatser om samhällsutvecklingen, ta beslut och inte minst – utöva ledarskap.

Politiker är också ”vanliga människor” 

Det ställs krav från samhällets sida om hur politiker bör, eller måste, bete sig, uttrycka sig och arbeta. I diskussionerna finns tendensen att uttala sig om att ”politiker” ska göra det ena eller det andra. Sådan kommunikation från medborgarnas sida är en demokratisk nödvändighet och funktionalitet. Delar av sådan kommunikation kan dock vara baserade på felaktiga uppfattningar, brist på information eller verklighetsuppfattning. Vilket är det normala i ett pluralistiskt demokratiskt samhälle. Människan är inte perfekt, och därför inte politikerna heller.

Precis som ”vanliga människor” lever och verkar politiker i informationssamhället. För sin förmåga att fatta beslut är hen beroende av information. Oavsett om hen är politiker på lokal- eller riksnivå så hämtas information, förutom via medier, från olika institutioner som myndigheter, utskotten eller partierna själva. Ingen politiker kan hämta all information på egen hand. I sin tur påverkar politikerns egna värderingar, beteenden och erfarenheter processen med analys, slutsatser och beslutsfattning.

En global, inte bara europeisk kris 

Migrationskrisen har globalt sett pågått sedan 1990-talet i samband med processer som globalisering och Europas regionalisering. Mängder av information har funnits genom åren sen dess men det har aldrig varit enkelt att dra slutsatsen om vad som skulle kunna ske i framtiden. Det beror även på att framtiden aldrig går att förutse till 100%. Däremot går det att förutse vissa trender som dock kan variera i storlek och grad. Just när det kommer till förutsägande analyser om trender med människors rörlighet.

Till exempel, före och under ”Arabiska våren” fanns det alltså gott om information om vad som skulle kunna ske. När processen drog igång så ”varnade” flera ledande politiker och ledare i EU om att ”flodvågor” av människor som skulle komma till Europa. Ändå blev det inte så under åren 2011-2014. I jämförelsen var situationen 2015 dock annorlunda. Information fanns det gott om men ändå kom ”krisen” som en överraskning för många såväl för politiker. En förklaring att det hände beror på att, trots tillgången till information, det ändå inte gick att förutse hela utvecklingen i större grad.

Därför blir det svårt att objektivt kritisera den svenska regeringen under 2010-2014. Dels eftersom det handlar om en utveckling som inte ens är en europeisk kris utan även en global kris, dels eftersom regeringens politik under statsminister Reinfeldt accepterades hos större delar av befolkningen. Än idag, trots alla händelser, förblir Sverige ett samhälle som sticker ut i europeiska och globala undersökningar om attityder till migration. Det som Moderaterna kan däremot förklara för fler väljare är varför paritet, under perioden 2010-2014, inte fortsatte med sin reformerande politik som under perioden 2006-2010. När det kommer till aspekter  som humanitär invandring, välfärd, arbetsmarknaden och bostadsmarknaden.

En pusselbit i borgerlighetens utveckling 

För att återgå till Neudings artikel så kan hennes argumentation ses som något större än bara kritiken mot Moderaterna. Det återspeglar den politiska förändringen som har ägt rum inom borgerligheten sedan 2014. En ”spricka” som uppstod mellan liberaler och konservativa, eller närmare sagt de som ville förändra mer och de som ville bevara mer. Trenderna hos de konservativa delarna av borgerligheten kan förklaras på följande sätt när det kommer till politisk fokus, identitetssyn, människosyn och politiska intressen.

Till att börja med, det första kännetecknet är att mycket av fokuset som förekommer handlar om det som gjordes fel ”under Reinfeldt” medan  mindre fokus handlar om hur Sverige bör utvecklas i framtiden. Samhällskritiken tenderar därför att handla om vad som inte var bra under den förra regeringsperioden, snarare än vad som kan göras bättre för den kommande perioden.

Det andra kännetecknet är att man är kritisk till ”identitetspolitiken” (vänster) samtidigt som man projicerar egen identitetspolitik: bland annat i form av nationalism, fokus på skyldigheter, retorik om ”svenska värderingar”, ofta otydliga uppfattningar om svensk kultur. Debatten inom borgerligheten har sedan 2014 flyttat sin fokus från socioekonomiska aspekter till mer sociokulturella aspekter som berör invandring, integration och identitet.

Ett tredje exempel är den politiska människosynen. Människor delas in mellan idealister och realister, tuffa och goda, naiva och kloka, folket och eliten. ”Realism” innebär ofta att man vill bevara och ”skydda” något medan förslag på förändringar benämns som ”idealism”. Det handlar till exempel om synen på välfärdsstatens utveckling i relation till antalet invandrande individer.

Slutligen är man ute efter ha ekonomisk liberalism men samtidigt bevara eller skydda systemen som högskattevälfärdsstaten, arbetsmarknaden och kollektiva identifikationer. Fokus handlar alltså inte mer om behov av reformer, visioner och optimism utan mer om vad som var bättre eller sämre förr i tiden.

Kraven på att Moderaterna ska be om ursäkt är därför inte bara orimliga utan även återspeglar en negativ anda som till exempel påverkar nyanlända, de ensamkommande, och tiggande medborgare. Inte minst eftersom sådana krav leder till att ilskan eller vrede även landar på människor. Till exempel som i fallet med argumentationen om fotboja för papperslösa individer. Borgerligheten borde kunna göra bättre ifrån sig inför framtiden, om Sverige ska kunna fortsätta vara ett mer humant och öppnare samhälle.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Referenser 

GP. ”Moderaterna måste be om ursäkt”. Publiceringsdatum: 2017-05-14. Nedladdat. 2017-06-01. Webbplats: http://www.gp.se/nyheter/debatt/moderaterna-m%C3%A5ste-be-om-urs%C3%A4kt-1.4279481

Sverige för UNHCR. ”Tidslinje: krisen i Syrien 2011-2017”. Publiceringsdatum: 2017-03-14. Nedladdat: 2017-06-01. Webbplats: https://sverigeforunhcr.se/blogg/tidslinje-krisen-i-syrien-2011-2016

Krönikor

Årskrönika 2016

2015 avslutades i en rutschkana. Sveriges asylpolitik havererade, gränserna stängdes, familjer inkvarterades på betonggolv och många heliga kor slaktades av våra politiker, såsom automatisk PUT för syrier och familjeåterföreningar.

Inom Motargument har vi sinsemellan olika uppfattning om vad som var rätt och fel i det läget. Det är naturligt och bra. Vi är tvärpolitiska, och representerar alla partier utom SD. Vi är socialister, liberaler och konservativa.

Det som förenar oss är synen på invandring som något i grunden positivt, och viljan att leva i ett öppet och mångkulturellt samhälle, där människor behandlas med respekt oavsett etnicitet, religion eller hudfärg.

Det som förenar oss är kampen mot rasism, fascism och främlingsfientlighet i alla former.

Om 2015 var de tvära kastens år har 2016 för Sveriges del präglats av stiltje.

Migrationspolitiken var det enda som diskuterades av politiker och ledarskribenter under 2015. Nu pratar vi istället integration, och alla partier utom SD försöker hitta vägar utifrån sin ideologi att integrera alla de människor som flytt till oss och som verkligen behövs.

SD rusade i opinionen under 2015, men under 2016 står de ganska still – i de flesta opinionsundersökningarna har de backat en smula. Faktum är att inga partier rör sig nämnvärt. Det är som om vi som är Sveriges vuxna medborgare bestämde oss för vad vi tyckte för ett år sedan, och vid den åsikten står vi sedan fast. Nationalism har i viss mån normaliserats, och många uttryck som tidigare var otänkbara att yttra är nu vardag. ”Svenska värderingar” har stötts, blötts, haussats och ratats.

Men partipolitiskt har 2016 varit en i stort sett mållös match mellan främlingsfientliga och övriga invånare. Vi har intagit våra positioner och tryckt ner våra hälar. Nu står vi där vi står och förflyttar oss inte.

I övriga världen har vi sett en tragisk normalisering av hat mot muslimer, invandrare och diverse folkgrupper. Politiska händelser i Polen, USA, Frankrike och England har visat att värden vi tagit för givna behöver försvaras även i vår generation, men för delvis nya grupper.

Antisemitismen lever kvar i vit makt-rörelser världen över och bland många kristna och muslimer från Mellanöstern som inte skiljer på staten Israel och judar överlag, muslimhatet är massivt, svarta påstås ha fått alla rättigheter de behöver och ska nu hålla tyst, annars är det omvänd rasism, HBTQ-rörelsens enorma framsteg de senaste åren riskerar att sopas undan av USAs nya presidentadministration och europeiska kvinnor förväntas å ena sidan hata samtliga flyktingar för att några enstaka individer tafsar, men samtidigt tolerera en kladdande sexist som ”Leader of the Free World”.

Terrordåd fortsätter rasera vår trygghet, och IS behåller sitt grepp om Mellanöstern, med våldtäkter, tortyr och död som följd. Diktatorer världen över plågar sina folk, och vi i de rikare länderna blundar, käbblar sinsemellan och vägrar känna ansvar.

Falska nyheter och främlingsfientlig och rasistisk propaganda och mytbildning har blivit en del av vår vardag.

Så medan svensk politik stått relativt still under 2016 har stora delar av världen tagit ett rejält kliv bakåt, in i hat och mörker.

Det finns förstås ljusglimtar. Den nya generationen som vuxit upp med mångkultur och ser HBTQ-rättigheter och frihet för kvinnor som självklarheter har världen över visat sig vara modig och medkännande med god moralisk kompass. Det ger hopp för åren som kommer.

Vi lägger 2016 till handlingarna, och blickar framåt mot en lång uppförsbacke.

Bortanför den finns en tillvaro där människor lever tillsammans i öppenhet och respekt för varandras sexuella läggning, religion och kultur, där terrordåd hör till historien och där kvinnor och minoriteter har fullständiga medborgerliga rättigheter.

För att komma dit behöver vi läsa på, källgranska, ta ställning, diskutera, motivera och övertyga släkt, vänner, medmänniskor.

Så går vi in i 2017.

Med en blandning av bävan och framtidstro, och en förvissning om att vårt engagemang behövs mer än någonsin.

I fokus

Radikaliseringen av främlingsfientliga

Annelie Sjöberg, centerpartist, har postat ett grovt rasistiskt inlägg där hon ondgör sig över hur vi svenskar när vi blir gamla riskerar att tas om hand av invandrare. Främst är det muslimer som skrämmer, men alla som inte delar hennes språk och ”tysta kunskap” om svensk kultur är egentligen underkända.

Jag använder sällan ordet ”rasistisk”, utan föredrar ”främlingsfientlig”, men i detta fall är det svårt att sätta något annat ord på det hon framför. Att kvinnor ofta nog inte vill bli hjälpta på toaletten av män och att vi ska förvänta oss att vårdgivare pratar tillräckligt bra svenska för att förstå oss är självklart. Men AS går avsevärt längre när hon singlar ut länder som Afghanistan, Eritrea och Somalia som särskilt olämpliga att komma ifrån, och muslimer som otäcka och otänkbara vårdgivare.

Vidare menar hon att vi som har förfäder som bott i Sverige ”så långt kyrkböckerna sträcker sig” inte borde betala ”extra avgifter” för att slippa invandrare på ålderns höst och att ett invandrarfritt vårdföretag också måste vägra plats åt kändisar som står upp för flyktingar, och för alla som gillar IRM och ”SD ut ur riksdagen”. Hon vill alltså inte bara slippa somalier, eritreaner och afghaner som vårdgivare, utan vill även undvika att dela vårdhem med oss som tagit ställning för en human asylpolitik.

asbgHon påstår i sin profil att hon jobbar som gymnasielärare på Nyströmska skolan i Söderköping. Jag mailar dem och frågar hur hennes inlägg går ihop med deras värdegrund, och får svar femton minuter senare, trots att det är jullov, från rektorn: ”Personen i fråga arbetar inte på Nyströmska skolan i Söderköping.”

Det visar sig att Annelie Sjöberg har sagt upp sig från sin arbetsplats efter kritik mot sitt engagemang i ”Folkets demonstration” – en hatgrupp där alla partier utom SD benämns landsförrädare, och där muslimhat och invandrarhat gror friskt. Gruppen ordnade en demonstration och hon åkte dit och höll ett tal. Hon har också medverkat i ”Radio Realism”. I pressen förklarar hon att hon gjort en uppgörelse med skolan och att hon är nöjd, eftersom hon inte trivts med sin anställning.

Jag messar med Staffan Danielsson, C, som ett par månader senare kritiserat skolan för hennes uppsägning, som han efter att ha pratat med henne och läst en artikel om henne i Nya Tider menar var framtvingad, och han svarar att han lärt känna henne som ny C-politiker, och fortsätter med ”Vad gäller anställda i äldreomsorgen ska ju alla kunna fullgöra sina arbetsuppgifter oavsett bakgrund och religion så att peka ut som Annelie gör är fel och olyckligt och främlingsfientligt. Att däremot ställa språkkrav i det arbetet kan ju vara relevant.” Han använde henne som moderator i en Centergrupp, men de kom överens om att hon behövde sluta efter något år när hennes medverkan i demonstrationen blivit känd för honom.

Jag gillar Staffan, även om vi ofta tycker olika, på grund av hans saklighet och förmåga att hålla god ton i debatter, men jag håller inte med honom i denna fråga. Min dotters allra bästa kompis är född i Eritrea. En fantastisk tjej, som läser på universitetet och känner sig som både svensk och eritreansk. Rolig, intelligent och med stor medkänsla ägnar hon en del av sin fritid åt välgörenhet. Hur skulle det ha känts i hennes mage att läsa att hennes lärare på gymnasiet uttryckt sig så om henne och hennes vänner som AS gjorde?

Man kan inte vara lärare och skriva hatinlägg där människor döms ut enbart baserat på deras religion eller etnicitet, anser jag. Elevernas rätt att bli sedda som individer måste komma före lärarnas rätt till sitt jobb. En elev ska inte ens behöva misstänka negativ särbehandling på grund av bakgrund eller religion.

Att lärare tar ställning i vänster-höger-frågor är något helt annat. Jag håller därför inte med om att det är lika illa med en kommunist, såvida den inte uttrycker sig så att elever behöver känna obehag och oro över att inte bli rättvist behandlade.

IRM har också skrivit om Annelie Sjöberg, och berättar att hon utretts av C och ändå ges fortsatt förtroende.

Det är förstås upp till var och en om man vill vara för generösa eller strikta regler för invandring, men det som pyser ur Sjöberg är inte migrationspolitiska ställningstaganden, utan grovt hat mot medmänniskor baserat på etnicitet och religion.

Det är förstås svårt att utifrån denna information avgöra huruvida hon alltid varit smygrasist och sedan gradvis kommer ut ur garderoben, eller om det som sker är en faktisk radikalisering, men den historia som framträder när vi, efter att inte känna till henne alls, nystar i hennes tidigare inlägg och uttryck är att tonen mot invandrare och även invandringspositiva svenskar blir allt hätskare.

Egentligen är det samma process som vid IS-radikalisering. Samhället tar avstånd från en grupp individer. Gruppen blir till en subkultur. Subkulturen ersätter samhället. Subkulturens berättelse blir till den enda sanningen. Människor utanför subkulturen upplevs som hot, och som djupt orättvisa i sina bedömningar och fördömanden. Bara vännerna på insidan förstår, och när de beter sig illa hittar man på ursäkter å deras vägnar. Gradvis uppstår ett ömsesidigt hat mellan subkulturen och övriga samhället.

Nej, jag påstår inte att främlingsfientliga i Sverige går lika långt som IS. Än. Parallellen gäller mönstret vid radikalisering. När jag läser i grupper som Folkets demonstration undrar jag hur långt de är beredda att gå. Var går gränsen för den som kallar oss som vill ha ett öppet Sverige för ”landsförrädare”? Vilket straff vill de, om de får välja helt fritt, se oss få för våra brott?

Utvisning? Fängelse? Tortyr?

Död?

Sett ur det perspektivet kanske vi ska hoppas att Centerpartiet, som normalt har högt i tak och en sund syn på mångkultur, låter AS stanna som medlem, och fortsätter den ”dialog” med henne de utlovade i februari.

Jag vill helst inte torkas i underlivet av karlar när den dagen kommer, och jag vill förstås att personer som tar hand om mig förstår svenska, engelska eller franska så att vi kan kommunicera. Men jag kan garantera att jag mycket gärna ser både afghaner och somalier som vårdpersonal, trots att även jag har rötter i Sverige ”så långt kyrkböckerna sträcker sig”. Ju fler nationaliteter på mitt hem desto trevligare. Jag är nämligen övertygad om att jag även på ålderns höst kommer att ha kvar min nyfikenhet på andra kulturer. Och även om Annelie helst väljer bort mig som granne väljer jag inte bort henne. Hennes kultur känns synnerligen främmande trots alla år jag ägnat åt att gräva i främlingsfientliga grupper, och jag ägnar gärna de sista åren av mitt liv åt att förstå den.

 

Not: Vi har skrivit till Centerpartiets Peter Karlström. Han har i skrivande stund inte svarat, vilket är förståeligt med tanke på att det är julledigt för många. Om/när vi får svar kommer vi att uppdatera inlägget med hans kommentar.

EDIT: I en tidigare version benämndes Annelie ”före detta socialdemokrat”. Det är nu borttaget, eftersom Annelie påpekat att det inte stämde.

I fokus, Myter

Ingrid Carlqvist, asylsökarna och fördomarna

Det finns människor som inte skyr några som helst medel i invandringsdebatten. Ingrid Carlqvist är en notorisk muslimhatare och en av grundarna till den ”islamkritiska” nättidningen Dispatch International. Hon är också flitig skribent på den internationella, islamofobiska tankesmedjan Gatestone Institute.

På sociala medier, såsom Twitter och Facebook, är Carlqvist påfallande, och påfrestande, aktiv i sin iver att delge oss ”sanningen” om invandrare och invandring i allmänhet, och muslimer och islam i synnerhet.

Den 30 maj 2016 lägger Carlqvist upp ett filmklipp på Gatestone Institutes Youtube-kanal. I klippet ser vi Carlqvist vandra genom skånska rapsfält spyende främlingsfientlighet och lögner. Hon målar upp Sverige som ett land i fritt fall invaderat av asylsökande våldtäktsmän, sharialags-vurmare och no go-zoner. Hon får snart svar på tal i en Twitter-tråd när hon, dagen efter, länkar klippet. Frilansande skribenten och föreläsaren Staffan Landin twittrar en rant på tolv punkter som petar hål på Carlqvists rasistiska, lögnaktiga bubbla. Motargument väljer här och nu att publicera ranten i sin helhet.

”1. Sverige är har INTE flest våldtäkter i världen. Det är er mest seglivade och dummaste myt.”

”2. Sharia är inte viktigare än svensk lag i några områden.”

”3. Du överdriver kraftigt situationen i de 55 sk ”no-go-zonerna”.”

”4. Du har fel om prognosen, MV prognos är 60.000 och troligen mindre. Du säger 74-10.000.” *

”5. Sverige är INTE en nättväktarstat där det är varje man för sig själv. Det är absurt.”

”6. Sverige har 9,8 miljoner invånare.”

”7. Våldtäkt är inte det svensken är mest rädd för.” **

”8. Det är inte förbjudet att föra statistik eller forska på etnicitet eller bakgrund hos brottsförövare.”

”9. Vi vet inte alls vem som begår våldtäkterna, bara ca 10% anmäls och där finns ingen data på bakgrund idag.”

”10. Våldtäkterna har INTE ökat med 1500%. Sexualbrotten har troligen inte ökat alls de sista åren”

”11. våldtäkter med fler än en förövare skedde med all sannolikhet också förr i tiden.” ***

”12. 400 är inte hälften av 1300.”

Filmklippet med Ingrid Carlqvist är inget annat än populistisk och rasistisk smörja baserad på lögner, myter och siffertrixande. Det obehagliga i sammanhanget är att det finns människor som litar blint på Carlqvists, och hennes gelikars, domedagsprofetior.

Länk till Staffan Landins Twitter-rant

* Siffran Ingrid Carlqvist anger i klippet angående antal asylsökande för 2016 är 70 000-140 000. Denna siffra baserar hon på februariprognosen som låg på 100 000. I april skrevs prognosen ner till 60 000

** Mycket talar för att terrorism är det svensken är mest rädd för

*** Påståendet om att gruppvåldtäkter är ett nytt fenomen avhandlas här

Lästips:

Här är sanningen bakom statistiken för ”våldtäktslandet” Sverige

Kan sharia tillämpas i Sverige?

Brottsförebyggande rådet (BRÅ): Våldtäkt och sexualbrott

Brottsförebyggande rådet (BRÅ): Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet

Gradvisa förändringar i synen på våldtäkt

Invandrare och brottslighet – myter och statistik

SCB:s befolkningsstatistik

No go-zoner för dummies

 

%d bloggare gillar detta: