Etikettarkiv: asylmottagning

Artiklar

EU: Vilka lagar ändras i den nya asyllagsstiftningen?

 

Fem lagar i EU:s asyllagsstiftning ska ändras och två nya lagar ska stiftas. Det primära syftet med lagändringarna är att skapa en omfördelning i EU-länderna av asylsökande, att få kontroll över illegal invandring, att underlätta återvandring samt att minska incitamenten för att ta sig till specifika länder.

EU befinner sig i slutskedet i förhandlingarna om den nya asyllagsstiftningen. Vilka är då lagarna som ska ändras?

På nyhetssajten Europaportalen (för övrigt en alldeles utmärkt sida!) får vi en inblick:

2013 antogs fem asyl- och flyktinglagar (Dublinförordningen, Eurodacförordningen, skyddsgrundsdirektivet, mottagandedirektivet och asylprocedurdirektivet) som EU-kommissionen nu har beslutat att ändra. Förutom dessa ändringar finns förslag på att stifta två nya lagar. Dessa lagar ska innefatta regler för vidarebosättning av FN-flyktingar samt införande av en gemensam asylbyrå.

Meningen med att ändra lagarna samt att plussa med ytterligare två är att man som asylsökande ska få samma behandling oavsett var i EU man kommer samt att stoppa människor från att söka asyl i flera länder. EU-kommissionen vill också se till att alla EU-länder delar på ansvaret i tider med flyktingtoppar, då antalet asylansökningar är extra stort.

Dublinförordningen. Det ska göras en revidering av de nuvarande reglerna som bestämmer vilket EU-land som har ansvar för att ta emot och pröva en asylansökan. Förslaget som man arbetar efter är att alla EU-länder ska ta emot asylsökande då det kommer många på en och samma gång. Alla EU-länder tilldelas en flyktingkvot. Denna kvot bestäms utifrån befolkningsmängd, välstånd och tidigare antal mottagna kvotflyktingar. Då denna kvot passerar 150 % ska kommande asylsökare omfördelas till andra länder.

Eurodacförordningen. Vad är Eurodac? Eurodac är en EU-gemensam databas innehållande ansiktsbilder och fingeravtryck för asylsökande. Databasen används för att på ett smidigt sätt efterleva reglerna i Dublinförordningen. De nuvarande reglerna i Eurodacförordningen ska revideras. Förslaget innefattar möjligheten till att skapa ett större användningsområde. Man vill också skapa bättre förutsättningar för kontroll av illegal invandring samt underlätta återvandring.

Skyddsgrundsdirektivet är ett direktiv som syftar till att reglera vem som betraktas som flykting eller skyddsbehövande. I det nuvarande direktivet fastställs endast gemensamma mål för EU-länderna, medan de nationella lagarna skiljer sig åt. Detta direktiv ska därför  omförhandlas till en förordning: skyddsgrundsförordningen. När direktivet nu blir en förordning blir följden att reglerna kommer att vara de samma i alla EU-länder. En förordning har bättre verkanskraft och gäller ordagrant och direkt. Parlamenten i EU-länderna tillåts i och med omförhandlingen inte att tolka innehållet först.

Mottagandedirektivet. Nuvarande regler kring miniminormer mottagande av asylsökande i EU-länderna ska revideras. Exempel på saker som innefattas av dessa regler är bosättning, arbete, skolgång och sjukvård. Meningen med revideringen av mottagandedirektivet är att jämna ut mottagandeförhållandena i EU, samt att minimera incitamenten för att ta sig till specifika länder.

Procedurdirektivet som gäller idag ska omförhandlas till asylprocedurförordningen. De regler som föreskriver ett asylärendes process samt de rättigheter en asylsökande besitter kommer att bli mer homogena. Meningen med omförhandlingen är att minimera incitamenten för att ta sig till specifika länder. Omförhandlingen från direktiv till förordning medför att reglerna blir de samma i alla EU-länder.

I fem av de blivande rättsakterna; Eurodacförordningen, skyddsgrundsförordningen, mottagandedirektivet, förordningen om vidarebosättning och asylbyrån har processen kommit så pass långt att de är klara för regelrätta förhandlingar mellan Europaparlamentet och EU-länderna.

Däremot går det trögare när det gäller Dublinförordningen och asylprocedurförordningen. EU-parlamentet har klart för sig hur man vill att det ska se ut, men medlemsländerna har ännu inte hittat en enad position.

Källor:

Europaportalen

Sveriges Riksdag: Revidering av Dublinförordningen

Sveriges Riksdag: Reviderad Eurodacförordning

Sveriges Riksdag: Skyddsgrundsförordningen

Sveriges Riksdag: Reviderat mottagandedirektiv

Sveriges Riksdag: Asylprocedurförordningen

Krönikor

Modern kolonialism

Ännu fortsätter västvärlden betrakta övriga klotet som sin buffertzon.

Världen utanför Europa har betraktats som en slags stödzon där vi kunnat hämta vad vi vill, annektera det vi önskar. Afrika är kanske värst härjat av västerlänningar, idag är det inte människor vi kidnappar utan naturresurser i form av t ex olja, guld, virke och till och med fisken i haven. Kvar finns enorma sår i naturen, korruption och konflikter.

Nu finns förslag om att använda områden utanför Europa även till asylmottagning och, i vissa förslag, också boende för de som beviljats asyl. Jag förstår inte hur en politiker av idag kan föreslå att avskaffa asylprövning vid det egna landets gräns, eller att föreslå att någon som beviljats asyl inte ska få vistas i det landet. Det strider mot FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna och europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, vilket man kan läsa mer om här.

Det skvallrar också om en otidsenlig syn på omvärlden – att vi västerlänningar fortfarande kan använda den helt efter eget behag och utan att ta i beaktande andra nationer och människor.

I dessa ”asylanläggningar” ska människor på flykt alltså befinna sig.  I väntan på att västerlänningarna bestämmer sig för vad de kan vara användbara till. Likt en enorm bemanningspool.

Är vi inte klara med att utnyttja och bestämma över människor vi anser vara tillhöriga ”dom andra”? Var vi inte klara med det efter kolonialismen? Eller efter andra världskriget?

Är vi verkligen där, att vi återigen slutat se människans oinskränkta egenvärde?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

 

 

Debatt, I fokus, Krönikor

SD: ”Tack för allt, men nu är det dags att åka hem”

Det finns de som trodde att en åtstramning av asylmottagandet skulle få SD att nöjt lägga sig till ro. Andra varnade för att det bara skulle få dem att lägga i nästa växel. SD ser möjligheterna att nu växla upp och bli största parti vid riksdagsvalet 9 september.

I en intervju med TT påpekar Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att Socialdemokraterna och Moderaterna skamlöst har ”snott” deras förslag inom migrations- och kriminalpolitiken.

SD aktualiserar frågan om återvandring

Åkesson menar att SD inte har något att vinna på att dra åt tumskruvarna och istället ska arbeta för att skapa trovärdighet. Det blir motsägelsefullt när SD nu ändå ser det politiska klimatet som en möjlighet att på allvar marknadsföra frågan om repatriering, dvs återvandring av flyktingar, som egentligen inte är något nytt i SD:s politik. I intervjun säger Åkesson bl a:

Jag tror inte ett dugg på att vi vinner något på att bli tuffare eller hårdare. Vi ska fortsätta agera blåslampa på de andra. Men att börja lägga mer eller mindre ogenomtänkta förslag för att nå medial effekt, det bygger vi inte trovärdighet på.

SD har ju redan en nollvision vad gäller asylmottagande och det är svårt att driva den frågan längre. Nästa steg blir då att se till att flyktingar bereds möjlighet att återvända hem. Åkesson utvecklar resonemanget om att repatrieringsfrågan är nästa stora strid i migrationspolitiken:

Vi ska tvinga fram de andra partierna på den banan, sade Åkesson och tillade att partiet har många förslag hur människor ska återvända till länder ”där de bör bo”.

Åkessons retorik i allmänhet, och det dräpande ”där de bör bo” i synnerhet, avslöjar på ett transparent och kärnfullt sätt hela SD:s grundideologi. De fyra orden utgör essensen i SD:s politiska utspel.

Hur ska de lyckas ”tvinga fram de andra partierna på den banan”?

I takt med att andra partier stramar åt flykting- och migrationspolitiken – om än av helt andra orsaker än Sverigedemokraterna – ser Åkesson en chans att på allvar driva frågan om repatriering. Tidigare har frågan ansetts så kontroversiell att man inte velat vara öppna med den. Men nu är det dags. Nu vågar man ta bladet från munnen.

Gammalt tankegods

För oss som följer den politiska debatten och ständigt synar de politiska partiernas positionering i flykting- och migrationsfrågor är detta utspel ingen nyhet. SD har, sedan partiets grundande för 30 år sedan, talat om att flyktingar och invandrare måste repatrieras.

Som flykting, eller ättling till flyktingar, ses du inte som fullvärdig svensk, trots att du kan vara född i Sverige, ha bidragit multum till Sverige och välfärden. Du ÄR, och förblir, en främling. Det förefaller oviktigt hur länge du har bott och verkat i landet, det som fäller avgörandet i sammanhanget är att du inte är etnisk svensk. Det är obehagligt att den politiska debatten, och åsikterna hos gemene man har förändrats så att man inte längre anser utspelet vara kontroversiellt.

Paula Bieler, SD:s starkaste kvinna och migrationspolitiska talesperson, pratar om att man vill se att Migrationsverket blir ett ”återvandringsverk”. Hon utvecklar resonemanget:

Utanförskapet är varken nytt eller en fråga om ekonomi och trösklar till arbetsmarknaden. Många som lever i vårt land identifierar sig inte med Sverige och vill inte heller leva här, utan längtar till det land de fortfarande kallar hemland. Både för deras skull och för vårt samhälles skull måste vi bättre på att erbjuda reella möjligheter för personer att återvända.

Det är återigen intressant att ställa sig frågan om hur SD kan vara säkra på sin sak (i detta fall att många flyktingar vill åka till hemlandet) utan några egentliga belägg. Jag har vid två tillfällen ställt frågan till Bieler på Twitter, men hon har valt att inte svara.

Vilka flyktingar ska svikas?

Ponera att SD tänker sig att invandrare, som en gång flytt från länder där det numera är tryggt och säkert att leva och bo, är de som borde vara föremål för repatriering. Ex-jugoslaver, finländare, iranier, ungrare, balter, latinamerikaner och judar har alla varit med och bidragit till välfärdssverige och till att vårt land alltjämt är ett av världens bästa länder att leva i.

Anser SD tiden vara mogen för att säga: ”Tack för den här tiden, men nu tycker vi att ni ska åka tillbaka dit där ni bör bo”? Vore det värdigt att man i så fall sviker dem man en gång tagit under sina vingar för att de så illa behövde det? Skulle faktumet att de har integrerats och kämpat för att stå på egna ben, inte längre betyda något? Dessa människor har etablerat sig genom att bygga ett liv med familj, arbete och umgänge i Sverige. Det känns i sammanhanget nödvändigt att påpeka att dessa människor, likt alla medborgare, fyller en viktig funktion som samhällsbärare och ingår i det svenska s k samhällskontraktet.

För det kan väl omöjligen vara så att SD anser Sydsudan, Irak, Afghanistan, Eritrea, Syrien eller Somalia vara ”säkra” länder mogna för att återta människor som en gång flytt landet av en anledning? Vän av ordning vill påminna om att dessa länder alltjämt är krigshärjade, att människor förföljs och förtrycks samt att de är presumtiva offer för terror och brott mot mänskliga rättigheter. Det är otydliga direktiv angående vilka det egentligen är som kan tänkas vara de som ska ”åka hem”. Det finns så många frågor som måste besvaras.

Frågor kräver svar

Då detta är ett taktiskt och politiskt utspel som kommer under ett valår anser jag att SD är skyldig väljarna att ge klara besked över hur man tänker sig finansiera repatrieringen, hur omfattade den ska vara och vilka flyktingar som inte är värdiga att stanna kvar i det Sverige som de varit en del av och byggt. Frågan är om vi får besked, eller om SD tänker att detta ”avslöjande” i all sin kontroversialitet är tillräckliga besked inför valet i höst. Dessa frågor kräver svar:

  • Vad innebär repatrieringen i praktiken?
  • Vem kommer att beröras av repatrieringen?
  • Vart ska människorna skickas?
  • När kommer repatrieringen att ske?
  • Hur ska kalaset finansieras?
  • Varför ska människor återvända till sina hemländer?

Jag är medveten om att det finns människor som, av olika anledningar, gärna återvänder till sina hemländer. Men dessa människor behöver inga påtryckningar, inga incitament. De flyttar ändå. De har möjligheter, resurser och förutsättningar. Att svepande peka ut flyktingar som föremål för repatriering bidrar enbart till polarisering. Det går inte att komma ifrån att förslaget kan komma att uppfattas som ett tvång, oavsett hur SD väljer – om de nu gör det – att svara på frågorna.

Vi ska vara på det klara med att det redan idag finns ett s k ”återetableringsstöd” (Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar), vilket innebär att Migrationsverket har möjlighet att söka statligt bidrag åt människor som fått avslag på asylansökan och som självmant vill återvända (t ex efter att personen återkallat sin asylansökan) under förutsättning att det bedöms sannolikt att landet i fråga kommer att ta emot den som återvänder. Återetableringsstöd kan inte ges till människor som fått uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap.

Detta politiska utspel strax före ett riksdagsval kommer att skapa stark oro hos människor som är direkt berörda. Frågor som ”är det min tur nu?”, ”får jag stanna?” eller ”vad kommer att hända i hemlandet?” kommer att ställas. Utspelet får den ofrånkomliga konsekvensen av att människor, som bott, levt, verkat och till och med fötts i Sverige ändå pekas ut som främlingar. Vi vet ännu inte vad förslaget kommer att få för verkning om det blir verklighet, och människor har rätt att få veta.

Vi pratar om människor, och människors livsöde.

Detta är, för alla er som inte har förstått det innan, fundamentet i SD:s människosyn och politiska värv:

”Vi och dom”.

Svenskar och främlingar.

Etnicitet och ”nedärvd essens”.

Kristna och icke-kristna.

Tack och hej.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Politism: Nu börjar SD prata om ”återvandring”

SvD: Åkesson vill inte göra SD radikalare nu

Sveriges riksdag: Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar

I fokus

Danmarks socialdemokrater vill överge Flyktingkonventionen

Sydsvenskan rapporterar att danska Socialdemokraterne vill skärpa möjligheterna till att få asyl i landet. Enligt förslaget ska det inte gå att söka asyl vid gränsen eller vid landets största asylmottagning, Center Sandholm. Partiet vill i stället att asylsökande skickas till ett tredje land, exempelvis i Nordafrika, där mottagningscentrum ska upprättas och som ska skötas av danskar. Där ska personerna som sökt asyl vistas under tiden deras ansökan behandlas. Men de flyktingar som beviljas asyl i det nya systemet ska heller inte få komma till Danmark. De ska i stället skickas till ett av FN:s flyktingläger, enligt förslaget.

Socialdemokraternes partiledare Mette Frederiksen säger till DR Nyheter att de föreslagna lagändringarna är ”mer humana” än Danmarks nuvarande asyllagstiftning.

Danmark har ratificerat Förenta Nationernas Flyktingkonvention och dess tilläggsprotokoll.

Av artikel 40 i Flyktingkonventionen framgår att:

”Stat må vid undertecknande eller ratifikation av konventionen eller vid anslutning till densamma förklara, att denna skall utsträckas att gälla för alla de områden för vilkas internationella förbindelser staten i fråga är ansvarig, eller till ett eller flera av dem. Förklaringen blir verkande,
då konventionen träder i kraft för sagda stat.”

Det medför att Danmark har förpliktigat sig att pröva asylansökningar på danskt territorium.

Artikel 4 ger en flykting rätt att utöva sin religion inom asyllandets territorium. Något som Danmark inte kan garantera om flyktingen förpassas utanför danskt territorium.

Artikel 5 förbjuder asyllandet att tillämpa konventionen på ett sätt som ger flyktingen sämre rättigheter enligt konventionen. Det blir inte möjligt om Danmark skickar asylsökande till ett annat lands territorium.

Artikel 6 ger flyktingen rätt att så långt som möjligt försättas i samma situation som om vederbörande inte vore flykting. Något som inte är möjligt om flyktingen förvisas från danskt territorium till ett flyktingläger.

Artikel 7 ger flyktingar rätt att inom senast tre års vistelse i asyllandet vistas där under samma förutsättningar som utlänningar i allmänhet. Något som inte är möjligt om den asylsökande skickas från Danmark till ett läger i annat land.

Artikel  13 ger flyktingen rätt till samma rätt till ägande av fast och lös egendom och hyreskontrakt som utlänningar i allmänhet. Det omöjliggörs om Danmark skulle skicka asylsökande till läger i andra länder. Artikel 15 ger en flykting rätt till föreningsfrihet i asyllandet, vilket inte blir möjligt om Danmark förvisar asylsökande beviljar asyl och tvångsbosätter flyktingen till läger i ett annat land.

Artikel 16 ger flyktingar rätt till full tillgång till nationella domstolar inom asyllandet, vilket blir omöjligt om Danmark förpassar flyktingar till ett läger i ett annat land.

Artikel 17 flyktingar rätten till ”den förmånligaste behandling” av rätten till avlönad anställning inom asyllandet. Det blir inte möjligt för flyktingar att ta anställning i Danmark och Danmark förbjuder flyktingar att vistas i Danmark, utan istället förpassar dem till läger i ett annat land.

Artikel 18-19 ger flyktingar rätt till fri näringsverksamhet och fri yrkesutövning som motsvarar utlänningar i övrigt. Det blir inte möjligt om Danmark förvisar flyktingar till läger i andra länder.

Artikel 21 ger flyktingar rätt till ”så förmånlig behandling som möjligt” avseende tillgång till bostäder och på ett sätt som inte får vara sämre än för utlänningar i övrigt. Det blir inte möjligt om Danmark förvisar flyktingar till läger i andra länder.

Artikel 24-25 ger flyktingar rätt till samma arbetsrättsliga skydd och stöd av asyllandets förvaltningsmyndigheter som asyllandets egna medborgare. Det blir inte möjligt om Danmark förvisar flyktingar till läger i andra länder.

Artikel 26 ger flyktingar rätt att visas och röra sig fritt inom asyllandet, inklusive rätten att välja bostadsort och enbart med de begränsningar som gäller utlänningar i övrigt som vistas lagligt i asyllandet. Det blir inte möjligt om Danmark förvisar utlänningar till läger i andra länder. 

Partiledningen i det danska socialdemokratiska partiet kanske inte inser vad det innebär när ett land ratificerar en FN-konvention och det kan inte uteslutas att partiledningen inte heller är närmare bekant med FN:s Flyktingkonvention.

Partiledningen har inte föreslagit att Danmark skall frånträda eller ignorera FN-konventionen. Det är något som inget land hittills har gjort och om ett land försöker, måste det enligt artikel 38 i Flyktingkonventionen underkastas en prövning av Internationella domstolen. FN:s medlemmar av vilka Danmark är ett, riskerar att vid systematiska brott mot sina konventionsförpliktelser att i förlängningen bli föremål för FN-sanktioner.

En ratifikation av Flyktingkonventionen är därutöver ett av flera krav för att ett land skall beviljas och behålla sitt EU-medlemskap.

De danska Socialdemokraternas förslag skulle därutöver och parallellt bryta mot ett flertal artiklar i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Efterföljande av den konventionen är ett krav för medlemskap i Europeiska rådet och medlemskap i Europeiska rådet är ett krav för bibehållet EU-medlemskap.

Därutöver utgör förslaget om det realiseras i dansk lagstiftning ett flagrant åsidosättande av bland annat EU:s Asylprocedurdirektiv, familjeåterföreningsdirektiv och skyddsgrundsdirektiv. Denna artikel saknar utrymme för att gå in hur de danska Socialdemokraternes lagförslag i detalj, artikel för artikel, strider mot EU:s lagstadgade reglering av EU:s totala regelsystem för flyktingar.

De danska Socialdemokraterne ”erbjuder sig” att som ”kompensation” för förslagets genomförande att ta emot 500 kvotflyktingar om året, till skillnad från dagens noll kvotflyktingar.

Den fråga som återstår i sammanhanget, är huruvida de danska Socialdemokraternes förslag kommer att stoppas av Folketinget och om inte, av behöriga internationella domstolar till vilka asylsökande i Danmark kan vända sig.

Enligt artikel 6 i Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna har var och en rätt till en rättvis rättegång.

Om det i framtiden blir aktuellt för asylsökande i Danmark att vända sig till Europadomstolen görs det genom en ansökan från dess hemsida.

 

 

Artiklar

Vad är skillnaden på flyktingar och migranter?

I invandringsdebatten slarvas det inte sällan med begreppen. Flyktingar och migranter är begrepp som blandas samman. Det finns väsentliga skillnader, och det är viktigt att vi skiljer på begreppen, eftersom det kan komma att påverka attityder och åsikter kring extremt utsatta människor.

Flyktingar är människor som flyr väpnad konflikt eller förföljelse. Dessa människor utnyttjar sin asylrätt i enlighet med den Allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna. De länder som har ratificerat FN:s konvention om flyktingars rättsliga ställning och dess tilläggsprotokoll är skyldiga att släppa in skyddssökande människor i landet och tillhandahålla en rättssäker asylprocess. Mottagarländerna är skyldiga att inte skicka tillbaka människor till länder, eller områden, där det finns risk för att dö, bli fängslad, bli utsatt för tortyr eller kroppsstraff.

Migranter är en bredare kategori och innebär människor som, tillfälligt eller permanent, lämnat sitt hemland. De flyttar för att skapa förutsättningar för ett bättre liv. Det kan innefatta att söka arbete, utbildning, familjeåterförening eller andra orsaker. Till skillnad från flyktingar, finns det inga hinder för migranter att återvända. Migranter som uppehåller sig olagligt i ett land kallas irreguljära migranter (tidigare ”illegala invandrare”). De är en utsatt grupp i samhället som saknar rättslig status och är offer för såväl diskriminering som övergrepp. Det är viktigt att betona att det inte är brottsligt att vara irreguljär migrant.

För mottagarländerna är distinktionen flyktingar och migranter fundamentalt viktig.

Mottagarländer behandlar flyktingar i enlighet med såväl nationell som internationell lag om flyktingskydd och asyl. Varje land har särskilda skyldigheter gentemot människor som söker asyl i landet. UNHCR har i uppgift att stötta och hjälpa länderna att uppfylla dessa skyldigheter. När det kommer till migranter ser det annorlunda ut: här gäller landets immigrationslag (i Sverige kallad Utlänningslagen) och processordning.

Det kan vara riskfyllt att sammanblanda begreppen flykting och migrant. Det problematiska är att förfarandet kan komma att påverka de lagliga rättigheter som flyktingar åtnjuter. Det tenderar också att påverka allmänhetens inställning till flyktingar, då det kan skapa misstänksamhet kring människors egentliga status. Även asylmyndigheter (i Sverige Migrationsverket) tenderar att bli misstrodda i sitt arbete.

Om vi kikar lite på de människor som tagit sig över Medelhavet till Europa de senaste åren: Är de flyktingar eller migranter?

De är både och.

De allra flesta är flyktingar, eftersom de har sitt ursprung i krigshärjade länder eller länder som anses vara ”flyktingproducerande”. Detta innebär att det finns behov av internationellt skydd. Det finns en liten del som kommer från andra platser. De flesta av dessa är migranter.

Det finns tydliga skillnader mellan flyktingar och migranter. Låt oss avstå ifrån att klumpa ihop dem. Flyktingar och migranter har olika rättigheter och skyldigheter. Det vi ska ha med oss är att alla människor ska bemötas med respekt och värdighet.

Mot bakgrund av distinktionen mellan flyktingar och migranter är det svårt att se att det skulle finnas substans i retoriken om ”lyxflyktingar” och ”bidragsmigranter” från krigshärjade länder. Debatt är bra, men den måste vara saklig och nyanserad för att vara konstruktiv.

Källor:

Amnesty International: Flyktingar och migranter

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

Flyktingars rättigheter

Migrationsinfo: Irreguljära migranter

UNHCR: Asylum and migration

Riksdagen: Utlänningslagen

Globalis: Konflikter

I fokus, Krönikor

Den blåa gravkammaren

De behöver inget annat utom fastmark under fötterna.

Många själar har redan nått havsbotten och stannat kvar i en evighets sökande efter marken att stå på.

Där någonstans, bland barnkroppar som vågorna tar till stränder, letar vi efter vår medmänsklighet som kunde ha räddat åtminstone en av dem.

En  som hade samma kläder och liknande skor som våra egna barn.

En som var lika busig, lekfull och nyfiken som pojken nere på gården.

En som kunde sitta i samma klassrum och med nyfikenhet lyssna om dinosaurierna.

En som vi kunde se springandes på rutschkanor på ett lekland.

Alla är livlösa kroppar som vågorna tar till stranden, som för att fråga oss om var vår medmänsklighet tog vägen.

I sitt inre gömmer den blåa gravkammaren människornas vilja att bli en av oss, att nå marken som vi står på, att få en ny chans att börja om.

Var ska man annars ta vägen?

Vänta kvar tills kroppen blir sönderslagen i bitar av bomber som aldrig slutar falla?

Att svälta ihjäl i ruinerna… Eller att ta chansen och åka över den stora djupa blåa gravkammaren?

Du kommer aldrig att kyssa fastmarken du står på, oavsett hur patriotisk du vill hävda att du är.

Men de människorna… De skulle göra det.

Det hela handlar om att nå fastmark.

Marken som vi trampar på dagligen, med arroganta och högmodiga steg.

Marken som vi är herrar på.

Marken som vi tror att enbart vi själva har rätt till att lämna våra fotspår på.

Kommer vi verkligen att ha det bättre genom att byta TV-kanal och titta på ”Farmen” istället, medan alla dessa livlösa människor på stranden ligger i sin eviga tystnad med en enda fråga till oss:

”Var tog vår medmänsklighet vägen?”

Är det verkligen livet utan medmänsklighet som vi väljer?

Fastmark.

Det hela handlar om att nå fastmark, att bli med oss, att utvecklas tillsammans och att få en ny chans.

Var ödmjuk och snäll mot varje sten du trampar på.

Du är inte de stenarnas herre!

Att födas i Europa är inget val vi gjorde.

Ta dina steg med ödmjukhet… Även vår mark kan rämna och skaka under fötterna.

Det är möjligt, åtminstone med tanke på Antarktis som smälter.

Kanske du och jag en dag blir tvungna att simma över oceanen för att nå fastmark.

Om inte vi, kanske våra barn… Eller barnbarn.

Vem kan garantera oss att det aldrig kommer att ske?

Våra riksdagspolitiker som idag har beslutat att vi ska leva utan medmänsklighet?

Även dem kan du se då i en gummibåt mot flera meter höga havsvågor.

Skrik inte då om mänskliga rättigheter och din självklara rätt till att existera!

/Ida Dzanovic

Myter

Myt: Flyktingmottagning på ”europeisk nivå” – Ungern

artikel av Elias Lodin och Thabo ‘Muso

Ett återkommande argument bland förespråkare för en mer restriktiv svensk flyktingmottagning är att den bör anpassas till ”europeisk nivå”. Finns det någon ”europeisk nivå” och hur fungerar flyktingmottagandet juridiskt och praktiskt i länder med lågt flyktingmottagande? Motargument bringar klarhet i frågan.

Ungern har ett av Europas lägsta mottagande med 1,7 ”förstainstans”-asylsökande per tusen medborgare. Ungern har ratificerat flyktingkonventionen och flertalet EU-direktiv gällande flyktingar, samt Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna, (EKMR).

Det låga flyktingmottagandet beror i huvudsak inte på att landet skulle ha en annan lagstiftning, utan att den internationella lagstiftning som landet åtagit sig att följa, inte följs.

Ungern håller i regel inte intervjuer eller utredningar med asylsökande i landet, utan avvisar dem automatiskt med hänvisning till Dublinförordningen. Något som bland annat strider mot EU:s asylprocedurdirektiv som ger varje asylsökande rätt till en inledande utredning för att därefter bestämma deras status.

Ungerska domare som hanterar asylprövningar är inte utbildade i asylrätt. Asylsökande placeras närmast regelmässigt i fängelser, eller i fängelseliknande förvar med mycket bristfälliga sanitära förhållanden.

Av ovanstående anledningar har Migrationsverket dragit slutsatsen att det inte går att skicka tillbaka flyktingar till Ungern i enlighet med Dublinförordningen.

Bör Sverige försöka behandla flyktingar ens delvis såsom Ungern gör? I så fall kräver det att vi i likhet med Ungern struntar i att respektera de lagar vi själva har tagit på oss att följa, samt att vi ignorerar lagstadgade mänskliga rättigheter.

Källor och vidare läsning:
1. UNHCR:s observationsrapport över situationen för Ungerns flyktingar och asylsökande
2. Europeiska kommissionens kvartalsrapport för ”förstainstans”-asylsökande
3. Migrationsverket stoppar tills vidare alla överföringar till Ungern
4. EU:s asylprocedursdirektiv
5. Flyktingkonventionen
6. Dublinförordningen
7. Human Rights Watch rapporterar om att Ungerns nya gränsbevakning (2015) utsätter flyktingar för våld och förföljelse

Krönikor

Vilse i det bästa landet

På sista tiden har alltfler framfört att vi som är för en generös asylmottagning nu bevisats ha haft fel. Det gäller särskilt Reinfeldts famösa ”öppna era hjärtan”-tal, som hånas från framförallt högerhåll.

Svenska politiker från vänster till höger anklagas för att ha bedrivit en politik som varit en ”morot” för asylsökande.

Det är rent nonsens.

Svensk asylpolitik har i allt väsentligt varit likadan som i övriga rika länder inom EU-samarbetet. Enda påtagliga skillnaden har varit att vi tidigare beviljat permanenta uppehållstillstånd till vissa grupper, framförallt syrier. Men eftersom vi inte såg någon ökning av asylsökande när det infördes eller minskning när det togs bort verkar det inte ha särskilt stor inverkan.

Vad är det då som gör att asylsökande kommer hit i så hög utsträckning? Det är frågan alla skribenter ställer sig, utan att gräva tillräckligt djupt för att inse att svaret inte återfinns i politiska beslut. Det är mycket enklare:

Vi har ett gott rykte. Vi upplevs som toleranta och trevliga. Och vi har en stor befolkning från de länder varifrån människor flyr, och precis som våra förfäder som emigrerade till USA väljer asylsökande länder där de har släkt och vänner.

Men opålästa journalister som fantiserar om att just vår asylpolitik varit extraordinärt generös spär på myten utan att ens försöka motivera sina påhitt:

Anna Dahlberg menar att de kommer på grund av migrationsuppgörelsen. Ni vet – den som ger papperslösa barn rätt att gå i skolan och vuxna papperslösa rätt att söka akut vård. Hur hon dragit den slutsatsen är obegripligt.

Ivar Arpi påstår att Sverige hållit ut en ”gigantisk morot för människor i hela världen”. Vilken? Det vet ingen, för det säger han inte.

Och termen ”signalpolitik”, som borde stannat hos Sverigedemokraterna, anammas av alltfler partier. Signalpolitik är tankefiguren att det är bra om vi uppfattas som otrevliga. Det viktiga är inte politiken, utan att vi upplevs som ogästvänliga. Då minsann ska asylsökande sluta komma hit.

Men vårt goda rykte har byggts upp under decennier, och raseras inte så fort.

Vad Sverige behöver idag, så fort vi löst de akuta problemen med sovplatser, är att sluta prata om asylsökande som problem. Vi har vunnit massor av nya, spännande invånare som kommer att behövas. Vårt fokus borde vara på att snabbt lära dem svenska, och på att välkomna dem.

Och jag känner att detta år har svenska folket på allvar börjat öppna sina hjärtan. Vi skänker pengar, kläder och framförallt vår tid. Socialtjänsten vittnar om en flod av människor som vill ta emot ensamkommande barn i sina familjer. Rädda barnen, kyrkor och moskéer får stora bidrag. Vi har återigen visat att vi är samma folk som för sjuttio till sjuttiofem år sedan tog emot nästan tvåhundratusen flyktingar från Finland – varav många i våra hem.

Jag är orolig för vad som kommer nästa år. Jag är rädd för nationalismen som får spridning – och för att människor kommer att fara illa. Jag är trött på Don Quijote-kampen mot populism och skrämselpropaganda. Jag är däremot inte rädd för att vi skulle duka under för en systemkollaps, då flera instanser har konstaterat att vi inte står inför en sådan.

nativity-scene-607853_960_720-768x576Jag tror vår förmåga är större än många gör gällande, om vi fokuserar, sänker kraven och förenklar.

Imorgon firar vi barnet från Mellanöstern som från födseln tvingades fly till Egypten för att undgå att dödas.

Där någonstans mellan julgröt och Kalle Anka måste vi minnas dem som idag vandrar genom ett fruset Europa på väg mot det bästa landet i världen.

Vårt Sverige.

En varm och fridfull jul önskar jag alla läsare.

Denna text är tidigare publicerad på Afropé.

Artiklar

Sverigedemokraternas syn på asylinvandring

Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ’Muso från augusti 2015

I en ganska skev sensommardebatt framstår det som om ”flyktingfrågan” är en katastrof för Sverige, som alla partier utom Sverigedemokraterna saknar svar kring hur man ska hantera. Men om vi läser vad Sverigedemokraterna faktiskt uttrycker i sina dokument och på sin webbplats framkommer att deras plan är att bland annat syrier som söker skydd i Sverige ska skickas tillbaka till Syrien. 

”Flyktinginvandringen bör vara begränsad till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention” skriver de.

Men nio av tio syrier får inte asyl enligt FN:s konvention, utan de beviljas skyddsstatus enligt Europakonventionen.

Om Sverigedemokraternas program skulle bli svensk lag skulle det innebära att nästan alla syrier som idag söker skydd i Sverige skulle skickas tillbaka till Damaskus, där de skulle riskera att dödas, torteras eller våldtas. Av någon anledning ställs Sverigedemokraterna sällan till svars för det omänskliga i detta förfarande. Istället framstår det som om Sverigedemokraterna hittat en fiffig lösning som ingen annan tänkt ut.

Vi behöver därför fråga Sverigedemokraterna:

Vart vill ni skicka syrierna ni tänker avvisa? Ska ni sätta dem på ett plan till Damaskus? Vad har ni tänkt ska hända med dem när de kommer tillbaka, efter att ha riskerat livet för att ta sig till Europa?

FN:s flyktingkonvention kom till 1951, i spåren efter andra världskriget. Idag har merparten av världens länder skrivit under. Flyktingkonventionen ger skydd till den som är förföljd för sin ras, religion, nationalitet eller medlemskap i social eller politisk grupp. Den som inte är förföljd som individ omfattas alltså inte. Därför har Europakonventionen, i likhet med övriga västländer, lagt till att även den som riskerar att dödas eller torteras av andra skäl, såsom krig eller naturkatastrofer, och därför inte kan leva i sitt hemland, också omfattas.

Grundstommen i Sverigedemokraternas tankefigur är att de som beviljas asyl enligt flyktingkonventionen från 1951 är de ”riktiga” skyddsbehövande, och att de som beviljas skydd enligt Europakonventionen inte egentligen behöver det. Men det går inte att dra en sådan slutsats, och syriernas situation gör detta mycket tydligt. Det är bara ett fåtal som är personligt förföljda, men de som lever i Syrien riskerar död eller tortyr.

Ett vanligt argument för Sverigedemokraternas asylpolitik är att ”Sverigedemokraterna vill hjälpa många fler genom att ge pengar till UNHCR”. Det är förstås lovvärt, men det är inte så att fler räddas till livet av det. Sverige ger redan idag åtskilligt till UNHCR, och det vill alla partier fortsätta med. Det verkar också finnas en missuppfattning att flyktingar idag dör i lägren, och att bara Sverigedemokraterna vill rädda dem. Så är förstås inte fallet. Visst har det kommit rapporter om att filtar och mediciner saknats, men någon massdöd som bara Sverigedemokraterna vill avhjälpa finns inte. Sverigedemokraterna driver ”hjälpa på plats” hårt. Men i deras principprogram framgår att de egentligen vill sänka biståndsmålet från 1 procent av BNP till 0,7 procent.

1280px-LebanonCampsSyrianBorderEn annan missuppfattning är att det skulle finnas en möjlighet att skicka dem som sökt skydd i Sverige tillbaka till flyktingläger i exempelvis Libanon. Men Libanon har redan tagit emot över en miljon syrier i ett till ytan litet land med fyra miljoner invånare. De har ingen anledning, vare sig juridisk eller moralisk, att acceptera att Sverige skickar asylsökande dit. Det enda land Sverige formellt kan skicka någon som avvisas till är hemlandet, i detta fall Syrien.

Läget i Sverige de sista två åren har varit kaotiskt här och var, men inte mer än det var under kriget i Jugoslavien. Nu ser vi att strömmen av asylsökande till Sverige minskat ganska dramatiskt under våren, och det finns tid för återhämtning. För det seriösa parti som vill förändra asylpolitiken finns förstås ändå åtgärder att ta till. Permanenta uppehållstillstånd kan göras till tillfälliga. Arbetsmarknadspolitiken och språkundervisningen kan förbättras. Upphandlingar kan skötas bättre. Samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna snickrar nu på förslag för förbättring som fortfarande upprätthåller asylrätten. Det är bra och välkommet.

Det enda parti som verkar sitta nöjda i övertygelsen att de hittat den slutliga lösningen är Sverigedemokraterna.

De har dessutom turen att få förstår hur lösningen ser ut. Den romantiserade bilden av att Sverigedemokraterna skulle ha möjlighet att skicka asylsökande tillbaka till flyktingläger i zoner där det är fred har bitit sig fast, och det är svårt att vi som förklarar vart de egentligen tänkt skicka dem ofta möts av misstro.

Det är dags att ställa Sverigedemokraterna mot väggen och låta dem förklara exakt hur planen för att skicka dem tillbaka till Syrien ser ut. Hur ska de överhuvudtaget hitta ett sätt att flyga dit dem? Vad tänker de sig kommer att hända med dem när de kommer fram?

Och vilken skillnad är det mellan Sverigedemokraternas politik idag och dem som ville skicka judar tillbaka till Tyskland under andra världskriget?

Denna artikel är tidigare publicerad i Motargumentboken som går att köpa på Adlibris.com

Krönikor, Myter

Invandringens kostnader

Vi som debatterar invandringspolitik vet att den svåraste debatten att ta är den om invandringens kostnader. Det beror inte i sig på att vi saknar argument, utan på att det är en extremt komplicerad övning. Ska vi räkna på vad invandring kostar måste vi förstås också ta med vinsterna, och eftersom vi alla sitter ihop blir det snabbt grötigt.

Hur räknar man på en finne som kom till Sverige 1970, jobbade tio år och sedan blev förtidspensionär? Eller en flykting som driver eget företag med flera anställda, men som har ett barn med funktionsnedsättning? Hur stort plus är egentligen en läkare från Ukraina som flyttar hit och har jobb från dag 1?

När invandringens kostnader ska lyftas fram sitter en ganska ilsken Tino Sanandaji och publicerar siffror som alltid visar hur invandrare egentligen är mycket sämre än man skulle kunna tro. Sämre på att integreras, sämre på att generera inkomster, sämre utbildade och – pja – helt enkelt sämre människor. Högt och lågt, i Sverige och internationellt, matas vi med ganska spydiga påpekanden.

Jan Tullberg är SD:s mest citerade ”expert”. Han påstår att invandringen kostar Sverige 250 miljarder om året, vilket främst bevisas av undanträngningseffekter. Kort sagt kostar, enligt Tullberg, även till synes lönsamma invandrare pengar när de tar våra jobb, våra bostäder och startar företag där svenskar skulle kunna startat företag. Du kan helt enkelt som invandrare aldrig bli ett plus, enligt Tullbergs logik. Du är förutbestämd att vara i vägen. Damned if you do, damned if you don’t.

Slutligen citeras Jan Ekberg, som 2006 var regeringens utredare, och som påstås ha kommit fram till att invandringen ”kostar” mellan 40 och 60 miljarder per år. Vad han egentligen sagt är att just år 2006 var omfördelningen  från den inrikes födda till den utrikes födda befolkningen någonstans mellan 1,5 och 2,0 procent av BNP. Ekberg drivs, till skillnad från Sanandaji och Tullberg, inte alls av någon vilja att till varje pris få invandrare att framstå som en belastning. I ESO-rapporten, benämnd ”2009:3 Invandringen och de offentliga finanserna”, påpekar han tvärtom återkommande att invandring i grunden är positivt för en ekonomi, eftersom människor kommer i arbetsför ålder, men han menar att egentligen lägger vi på tok för stor vikt vid invandringens potential – såväl positiv som negativ. Påverkan på ekonomin är rätt liten.

Ekberg har för övrigt recenserat, eller snarare sågat, Tullberg här. Recensionen är mycket läsvärd. Där visar han också hur Tullberg, som bygger på Ekbergs siffror, egentligen genomgående missförstått dem.

För den som inte vill ge sig in i för mycket siffror finns ett helt annat sätt att räkna på. Vi kan jämföra Sveriges utveckling med liknande länder. Jag har här valt Danmark och Finland, eftersom Norge har en för stor fördel i oljan.

Ekonomifakta Grafen är hämtad från Ekonomifakta, och visar BNP från 1990.

Men eftersom Sverige haft en högre befolkningsökning än de andra länderna har jag gjort en separat tabell, där jag helt enkelt dividerar index från grafen ovan med befolkningsökningen, och får en BNP-ökning per capita.

Screen Shot 2015-09-20 at 06.32.18

Även nu ligger Sverige över både Finland och Danmark.

Har jag därmed bevisat att invandring är bra för Sverige. Nej, verkligen inte. Det är för många faktorer som påverkar BNP för att kunna dra den slutsatsen. Det jag däremot anser bevisat är att de som ihärdigt hävdar att Sverige håller på att gå under, att gamla svälter ihjäl eller åtminstone inte får sylt på pannkakorna, att unga inte får jobb och att om vi inte får stopp på invandringen snabbt kommer våra barn att leva i ett u-land har fel.

Asylmottagning kostar pengar. Det går lätt och fort att bevisa. Men det gör även mödravård och skolor. Lika lite som de som föds idag är dömda till vare sig fattigdom eller arbetslöshet är dagens asylinvandrare det.