Krönika av C.S. Berglöv – åsikter som uttrycks i krönikor står skribenten för.
I höstas råkade jag av en händelse komma in på Sverigedemokraternas sida på Facebook. Jag läste inlägg efter inlägg; samma ton i hart när samtliga inlägg i alla ämnen. Indignerade inlägg – ‘Sverige är förstört’, lät det som en flodvåg av gnäll. Fastän Sverige alltid får placeringar vid toppen när det gäller livskvalitet, frihet och välfärd, i internationella mätningar. Det tycktes gått dem helt förbi.
Hm, tänkte jag, ska jag göra en helt ovetenskaplig undersökning och utgå ifrån mina värderingar och min människosyn? Det blev en subjektiv undersökning. Jag vill vara tydlig med att jag inte är ute efter att hävda det är någon sanning, utan jag vill bara påvisa symptomen som sverigedemokratiska partiet visar/visade upp i sina inlägg, inget annat. Jag gick inte längre in i någon av trådarna p.g.a att min miniräknare hade fått fnatt då.
Från den 1:a oktober till den 25:e i samma månad blev mätperioden. Jag kategoriserade de 7 olika grupper av sakfrågor som frekvent kom upp i deras inlägg, det bör påpekas att vissa inlägg blev multiprickade.
Detta blev utfallet:
Populism 59 ggr.
Grupp mot grupp 39 ggr.
Konspiration 36 ggr.
Hets mot invandrare/flyktingar/muslimer 34 ggr.
Demonisering 28 ggr.
Stad kontra landsbygd 19 ggr.
Anti-miljö/klimat 14 ggr.
Det blev en studie av hat. Var och en får dra sina egna slutsatser om Sverigedemokraterna.
Enligt medieforskning finns tendenser att allmänheten håller sig till snuttifierade nyhetsnotiser eller endast ser rubrikerna. Forskare anser att risken är stor att de med längre utbildningserfarenhet är de enda som tar sig tid att på djupet sätta sig in i artiklarna om inrikes nyhetstexter och utrikespolitik. En klyfta som riskerar bli förstärkt av ”algoritm-bubblor” vilket kan utöka polarisering, ”åsiktskorridorer”.
Vi hade förr lokala morgontidningar och regional kvällstidning som kom på eftermiddagarna. I svensk radio var det åren 1940 till 1994 ungefär 7-8% av den totala sändningstiden som var nyhetssändning.
År 1969 till 1990 var det bara SVT som visade nyheter i TV. De 20 åren var det 7-8% av all sändningstid i all tillgänglig TV i Sverige som var nyhetssändning. Antal timmar nyheter var endast 34 – 43 timmar per månad! I genomsnitt bara 60 till 90 minuter nyheter i TV per dygn! (och då ingick väderrapport i den tiden)
Morgontidningarna före 1994 samlade in alla olika lokala aktuella händelser från polisen och allmänheten, för att fylla sina sidor. Men på de största redaktioner som främst var stockholmsbaserade behövdes grov gallring varenda dag av utrymmesbrist. Det fanns inte tillräckligt utrymme i radio-sändningen eller i rikstäckande tidningar för att kunna arbeta med huvudstadens alla händelser och även få plats för regionala nyheter och lokala händelser. Bara ett fåtal av de allra största olyckorna och brotten fanns det tid för att informera om. Redaktioner använder ”närhetsprincip” och prioriterade sånt som ägt rum närmast huvudstaden och de allra mest extrema skandalerna eller hemskaste incidenterna. En princip mediaforskare och journalister talar om är ”störst går först” = allra största nyhet får mer plats, små lokala brott kunde plockas bort ur tidningen.
Svenska nyhetstexter fanns inte alls på internet före 1994, då Aftonbladet lade upp sin kulturbilaga och 1995, började Helsingborgs Dagblad publicera hela sin tidning digitalt. Facebook, som kom till Sverige efter 2006, har blivit vår samtids största sociala media för att lägga upp nyhetslänkar och diskutera innehållet.
Förr var det alltså extremt sällan som något lokalt, enskilt brottsfall rapporterades utanför den lokala morgontidningen. Nyhetskonsumenter före 1994 såg alltså troligen endast en rubrik om varje incident, brottsfall, olycka, våldtäkt, hustrumisshandel, mord. Och då i lokalbladet, aldrig i riksnyheterna eller i radio eller på tv.
Numera kan man läsa om en olycka eller en våldtäkt någonstans ute i vårt avlånga land, nästan samtidigt på twitter, på FB ( i en eller flera olika grupper), på en eller två lokala morgontidningar, på en eller flera nyhetsappar i telefonen, i flera av de största webtidningarna och kanske i någon kvällstidnings nätsända video-program.
I nutid och i framtid kan varje person med IT-teknik i fickan upptäcka dussintals olika versioner och varianter av nyhetsrubriker som i själva verket handlar om samma typer och ungefär samma omfattning av brott och olyckor som det var förr.
Det är alltså väldigt nytt att vi har så här hög nyhetskonsumtion av så snabbt nyhetsflöde. Det kan lätt ge illusionen av att mångfalt fler brott inträffar per dag än det gjorde före 1990-talet. Vi bör alla ha lite mer överseende med vissa av internets ”barnsjukdomar”. I takt med att alla skolelever får mer mediakunskap och källkritiskt tänkande medan de är unga, kommer problematiken kanske kunna minska.
Källhänvisningar:
Schyller, (1996). Radio och tv-utbudet, Stiftelsen Etermedia i Sverige.
Weibull, Wadbring, Ohlsson, (2018). Det svenska medielandskapet. Liber
Där skulle hela den frågan kunnat varit slut. Men det existerar tyvärr många fördomar och amatörteorier överallt om denna fråga som man faktiskt behöver ta på allvar. Det är en absurd fråga, som väcker tankar i huvudet på även experter inom religion. Varför och hur kan frågan ha uppstått och lever vidare; skulle landet Sverige faktiskt kunna få en majoritet av muslimer under vår livstid?
Påståenden som ”Sverige kommer snart kunna ha islamistisk statsreligion eller införa sharialagar” – förekommer faktiskt på nätet än i dag, år 2022.
Nej. För det kommer ej kunna bli så många troende muslimer i Sverige att en sådan minoritetsgrupp kan förändra statsskicket, där vi har Svenska kyrkans alla medlemmar, alla ateister och att majoriteten vill ha icke-konfessionella, icke-religiösa myndigheter och politiska partier.
Pew Research Center då, kanske några hävdar? För det förekommer att några söker efter siffror som belägg för att fortsätta påstå sharialag kan införas i Sverige. Jo, visst, det finns en sifferuppgift i en stor granskning av religiösa minoritetsgrupper gjord av Pew. Lägg märke till att den gjordes 2017. Deras faktaunderlag var migrationen till Europa fram till och med mitten av 2016.
Pew har gjort prognoser i tre olika utvecklings-skisser, en med noll immigration, en med en medelnivå på immigrationen och en med ett ”högt scenario”. I det högsta prognosscenariet så finns det absolut en siffra om att Pew kanske kan tänka sig att det skulle kunna finnas ungefär 30% muslimskt troende i Sverige i framtiden. Men…
Men, minns ni vad Pew hade för bas för sitt ”högsta scenario”? Det var den rekordstora immigrationen 2014 – 2016 som de använde för att projicera sin högsta prognos, fortsatt immigration till Sverige, exakt som om den dåvarande antalet per år skulle fortsätta utan att minska till år 2050.
Minns ni de förändrade lagarna om migrationen och den förändrade flyktingströmmen efter 2016? Det vore kanske snarare på sin plats att använda Pews ”låga prognos”, som eventuellt pekar på att det skulle kunna bli uppåt 11-20% muslimer i Sverige. För att beviljade asyl per år från 2017 och fram till idag är så låg.
Och framförallt: Nej! För även om fördomarna snurrar runt helt utan proportioner eller grund i verkligheten, så är inte alla invandrare likadana. Alla muslimer tycker inte alltid likadant. Det finns shia- och sunni-muslimer och så vidare. Många flyktingar från andra länder har dessutom flytt till svenska demokratin, åsiktsfrihet, religionsfrihet och att få konvertera till kristendom eller leva som ateist.
Den svenska grundlagen ger oss alla vår religionsfrihet, för alla medborgare är det fritt fram att välja att utöva sin privata religiösa trosuppfattning.
Muslimer i Sverige röstar inte ens på samma politiska parti i Sverige idag. Och det är endast om ett politiskt parti eller politisk koalition går ihop som vår svenska grundlag kan ändras. Så varför fortsätta sprida vidare fördomen att alla muslimer i Sverige kommer rösta på samma parti, och försöka införa Islam i Sveriges statsskick? (man måste dessutom vara svensk medborgare över 18 år för att ha rösträtt i riksdagsvalet)
Med mer allmänbildning, kunskap och kännedom om verkligheten kan vi alla bli bättre på att säga Nej! varje gång vi hör extrema, absurda påståenden som är baserade på endast okunskap och fördomar. Vi behöver alla bli bättre på att googla fram fakta om hur saker ligger till och sedan bara säger Nej! till varje rasistisk lögn.
För fördjupning läs även flera liknande artiklar som bemöter samma lögner:
I debatten talas det ofta svepande om att Sverige beviljar massvis med uppehållstillstånd. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som beviljas uppehållstillstånd. Motargument har ännu en gång kontrollerat siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete. Vid närmare efterforskning visar det sig att ungefär 1/6 av beviljade uppehållstillstånd under 2021 var asyl-/flyktinggrundade.
I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges invandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”.
Motargument har granskat siffrorna för beviljade uppehållstillstånd under ”toppåren” 2016 och 2017. Vi har tidigare granskat siffrorna för 2019 och siffrorna för 2020 vad gäller beviljade uppehållstillstånd.
Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.
Så hur ser siffrorna ut?
Totalt beviljades 95 163 uppehållstillstånd under 2021. Dessa fördelar sig enligt följande:
1/6 av uppehållstillstånden är asyl- och flyktingrelaterade
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd 11 443 + 4 142 personer = 15 585. (Den första siffran är siffran för asyl, och den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder). Medan den totala siffran på innevarande års beviljade uppehållstillstånd under perioden januari – november var 95 163. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att drygt 16 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså en av 6: 1/6 (en sjättedel av alla beviljade uppehållstillstånd).
Som en jämförelse kan vi kika på siffrorna över beviljade uppehållstillstånd under 2016, dvs det år då Sveriges historiskt sett beviljat störst antal uppehållstillstånd*. Under 2016 beviljades totalt 150 535 uppehållstillstånd. Av dessa beviljades 71 671 personer uppehållstillstånd på asylskäl och 15 148 personer beviljades uppehållstillstånd på anknytning med asyl-flyktinggrund. Antalet så kallade ”dåliga” uppehållstillstånd under 2016 var alltså 71 671 + 15 148 = 86 819. 2016 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid nästan tre av fem: 3/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ungefär en av fem: 1/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.
Trenden de senaste åren är att andelen sjunker år efter år. Siffrorna sjunker i såväl det faktiska antal som i procentandel. Sedan 2016 (en femårsperiod) har andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund långt mer än halverats.
Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.
* 2017 är ”toppåret” vad gäller beviljade uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund: 19 129 personer.
Det antirasistiska och ideella projektet Motargument.se såg dagens ljus den 1 september 2012 då ett gäng antirasistiska entusiaster med olika bakgrunder, åsikter och ideologier slog sina kloka huvuden ihop och formade de första pusselbitarna till vad som skulle komma att bli en blogg som envetet brinner för och står upp i kampen mot all form av rasism, främlingsfientlighet, homofobi, näthat och funkofobi.
Motargument.se syftar till att vara folkbildande och informativa och uppmärksammar orättvisor och intolerans som finns i framför allt Sverige, men också i andra delar av världen.
Från hemsidan kan vi läsa följande om Motargument.se:
Motargument är ett initiativ som är helt fristående från partipolitik, religiösa samfund och organisatoriskt obundet. Motargument syftar till att skapa en tvärpolitisk samlingsplats för att bemöta främlingsfientliga, rasistiska påståenden och myter med argument, fakta och vetenskap – med andra ord med motargument. Motargument syftar också till att vara en källa för folkbildning.
Motargument.se har till dags dato knåpat ihop 2 003 artiklar!
Motargument.se har 2015 givit ut en bok ”Motargumentboken – om att bemöta främlingsfientlighet och nationalism”. Den finns inte längre att köpa, men vi har ständigt tankar på att ge ut en ny bok.
Vi på Motargument.se är en brokig skara: vi är utspridda över hela det politiska spektrat. Vi har också en medarbetare som är f d sverigedemokrat.
Något som vi som är engagerade i Motargument.se har fått lära oss under resans gång är att artiklar som vi själva tycker är välskrivna inte alls med nödvändighet blir de mest populära. Det handlar mycket om tajming och ämne. Om vi kikar på vilka artiklar som är mest populära på Motargument.se kan vi se att mytknäckare och artiklar rörande invandrare och bidrag uppskattas av er läsare. Det är näst intill omöjligt att enas om vilka som är våra egna favoriter bland våra publicerade texter, men 5 stycken vi vill lyfta fram är:
Motargument.se finns till för er som vill bemöta intolerans och främlingsfientlighet. Hos oss kan ni finna fakta och motargument att ha med er i debatten och i vardagen.
Motargument.se har genom åren sett ett hundratal skribenter, gästskribenter och redaktörer. Vi vill passa på att tacka alla er som läser, kommenterar, använder våra alster och delar oss! Idag når vi 20 000 likes på Facebook! Vi är också uppe i 5 miljoner sidvisningar på webbsidan! Vi siktar högre och med er blir det möjligt. Det är ni som gör Motargument.se! TACK för det! ♥
Det finns en förkärlek för att utifrån exklusivitet definiera svenskhet, och vilka som är svenskar. För många av oss är det väldigt viktigt att definiera svenskar just genom att i samma andetag definiera icke-svenskar. Begreppen ”ras”, jord och blodsband dikterar hos alltför många, fortfarande definitionen svenskhet.
Krönika av Thabo ‘Muso, Motargument.se
Frågeställningen i rubriken ovan är naturligtvis absurd. Grotesk. Men blir den mer rimlig om vi talar om trettionde generationens invandrare? Inte? Tionde generationen då? Ok vad sägs om andra eller tredje generationens invandrare? JO! Då, plötsligt, har frågeställningen förvandlats till ett helt normalt språkbruk.
Eller känns det först olustigt om du tänker på att kronprinsessan Victoria och hennes dotter Estelle också hamnar i de kategorierna?
Vad vi som har en eller två utrikesfödda föräldrar eller far- och morföräldrar tycker eller har att säga om den saken tas givetvis inte med i beräkningen. Vi är likt insekter under förstoringsglas under en lektion i naturvetenskap på gymnasiet, föremål för debatt, granskning och analys. Vilka är ”vi”? Vad utmärker ”oss”? Vad skall man kalla ”oss”?
Och nej, den frågan ställs inte till oss, utan till samhället i allmänhet som ofta talar om oss som om vi vore nyfödda barn som mest tittar på debatten och inte behöver tillfrågas.
Vi har fått en kollektiv benämning som vi förutsätts sätta på oss själva. Om vi förutsätts göra något alls i sammanhanget.
Låt oss då vända på definitionen och titta på en person som reservationslöst svensk.
Invandrad till Sverige från mammas mage
En person som föds i Sverige, får svenskt medborgarskap och har två svenska medborgare till föräldrar, som i sin tur är födda i Sverige?
– Svensk!
En person som föds i Sverige och har en förälder som är svensk medborgare och en förälder som inte är det?
Svensk, men inte riktigt, utan även ”andra generationens invandrare”.
En person som föds i Sverige och har två föräldrar som är svenska medborgare, men den ena är inrikesfödd och den andra är utrikesfödd?
Svensk, men inte riktigt, utan även ”andra generationens invandrare”.
Bildtext: Författaren till denna krönika kramar om sin kusin
En person som föds i Sverige och har två föräldrar som är födda i Sverige och är svenska medborgare, men dessa föräldrar har i sin tur en eller flera utrikes födda föräldrar?
Svensk, men inte riktigt, utan även ”tredje generationens invandrare”.
Hur kan man invandra i flera generationer? Hur kan en person som föds ur sin mammas mage på ett svenskt sjukhus och omedelbart får svenskt medborgarskap anses vara svensk utan reservationer, samtidigt som en annan person som föds ur sin mammas mage på ett svenskt sjukhus och omedelbart får svenskt medborgarskap, inte benämnas som svensk?
Eller för den delen, hur kan en person som föds utomlands men omedelbart beviljas svenskt medborgarskap, eftersom personen har två svenska föräldrar som i sin tur har föräldrar som är födda till svenska medborgare ses som svenskar helt utan några som helst reservationer, samtidigt som en person född i Sverige med minst en utrikesfödd förälder eller far- och morförälder, inte ses som svensk utan reservationer?
”Invandrare” är ett substantiv, härlett ur verbet ”invandra”, det vill säga en definition av en människa utifrån vad denne gör. Att födas i Sverige och inte minst med en omedelbar och absolut rätt att vistas här resten av livet, rösta och genom medborgarskapet kvalificera sig för alla offentliga anställningar, inte vara svensk utan reservationer?
Och exakt vad säger och exakt vem anser sig ha rätt att sätta en viss gräns i generationer för att reservationslöst betrakta en nu livs levande människa som svensk, utan några förbehåll?
Tjugonde generationens inföding?
Vad händer om vi vänder på resonemanget? Låt oss rent hypotetiskt glömma för en stund att ordet svensk aldrig har existerat.
Låt oss ersätta ordet svensk med ordet ”inföding”. Känns det bra? Blir det bättre av att rent sakligt hävda att ordet ”inföding” påtalar att en person är ”född i landet”?
Är du en femtiofjärde generationens inföding? Eller kanske bara ”första generationens inföding”? Eller tredje eller femte eller tionde?
Kan det vara så att just du som läser detta aldrig någonsin har fått din anknytning till Sverige ifrågasatt, att du ens har reflekterat i de här banorna? Din etnicitet och nationalitet skall självklart inte ifrågasättas, men du skall lika självklart ifrågasätta och benämna andras nationella och etniska identitet bara för att du behagar det?
Är nationella identiteter odelbara och måste de enbart sammanträffa, dessutom helt och hållet, med din etniska och kulturella identitet? Är det ett nollsummespel?
Konstitution och medborgarskap som både etnisk och nationell identitet
Självklart kanske du kommer på att länder som USA har en överlag helt annan syn och åtskillnad mellan nationell identitet och etnisk identitet. En befolkning som huvudsakligen består av ättlingar till immigranter från hela världen och som därefter har blandats kan självklart inte göra samma enkla definition mellan nationell och etnisk definition.
Teckning av brittiska soldaters eldgivning mot civila i Boston, känd som ”The Boston Massacre”. Den svarte mannen Chrispus Attucks var den förste mannen som dödades av brittiska trupper under den amerikanska revolutionen. Hade han överlevt hade han saknat laglig rätt att bli amerikansk medborgare eller ens betraktas som ”amerikan”.
Även om såväl svarta amerikaner, som amerikaner direkt härstammande från landets ursprungliga befolkning, länge exkluderades från amerikanskt medborgarskap och inte ens kallades för amerikaner av majoritetsbefolkningen.
USA är därtill ett land som definierar sig och existerar i egenskap av sin konstitution. Konstitutionen är ett legalt dokument, ett avtal som författats och undertecknat. Det samma gäller numera åtskilliga andra länder i praktiskt taget hela Sydamerika och även stora delar av Afrika och Asien.
Det amerikanska riksvapnet från 1789 med mottot ”E Pluribus Unum” – latin för ”Av många, en”.
Sverige fanns däremot långt innan vårt land fick några konstitutioner eller andra nerskrivna lagar och värderingar som på något sätt definierade vårt land från ett annat. Så långt är Sverige likt de flesta andra länder och skiljer sig inte från exempelvis dagens Egypten eller Kina, vilka har existerat i tusentals år om än under varierande namn och styrelseskick.
Men kan det vara etniciteten svenskar som måste sammankopplas till Sverige?
Sverige – en forntida ö i ett hav av migration
Även här utgör merparten av världen ett motbevis. Gambianer definierar sig regelbundet som gambianer och blir inte mindre av etniciteterna wolof, mandinka eller fulani för det. De blir både och.
Senegaleser definierar sig regelbundet som senegaleser och blir inte mindre av etniciteterna wolof, mandinka eller fulani för det. De blir både och.
Schweizare definierar sig regelbundet som schweizare men blir inte mindre fransktalande, tysktalande, italiensktalande eller rätoromansktalande för det.
Pashtuner i Afghanistan eller Pakistan är lika mycket pakistaner och afghaner som de fortfarande är pashtuner. Bengaleser i Indien eller Bangladesh är lika mycket indier och bangladesher som de fortfarande är bengaleser.
Många italienare i norra Italien är blondare och har mycket ljusare hy och med en kultur som skiljer sig från exempelvis södra Italien, där såväl språk, utseende och kultur kan skilja sig väldigt mycket åt.
Kort sagt är det absolut överlägset mest normala i hela världen att nationell och etnisk definition kan samexistera, samtidigt som den ena inte är beroende av den andra. Så har fallet varit i praktiskt taget hela världen i tusentals år.
Och är homogenitet en förutsättning för en någorlunda fredlig samexistens? Tja, du kan fråga dig vad de relativt homogena tyskarna under 1600-talets trettioåriga krig, eller somalierna under landets nuvarande decennielånga krig, har att säga om det.
I motsatt riktning kan vi konstatera att det etniskt och kulturellt mycket heterogena Schweiz eller Lesotho kunnat leva utan några etniska motsättningar att tala om, i flera sekler.
I motsatt riktning är Sverige, som visserligen alltid har haft mindre inslag av andra etniciteter, ett land med den mycket ovanliga egenskapen, att fram tills nyligen vara relativt etniskt homogen.
Världen har haft otaliga folkvandringar och erövringskrig som bidragit till befolkandet av land. De germanska svedje-bönderna som vandrade hit under bronsåldern, för cirka 2 500 år sedan började befolka det som långt senare kom att bli dagens Sverige. Förutom små rännilar av invandring sedan dess, var Sverige och svenskarna relativt oinfluerade av andra etniciteter.
Det är först under de senaste decennierna, med hjälp av tåg, bil och flygplan, som Sverige har sällat sig till majoriteten av påtagligt heterogena länder.
Ett etnokulturellt yrvaket Sverige brottas med att definiera sig självt och sitt folk på grund av förändringar som merparten av planetens befolkning, med en betydligt mer konfliktfylld tillvaro, har klarat av sedan årtusenden eller åtminstone århundraden tillbaka.
Kan det vara förklaringen till paradoxen att vi i ett sådant land som sätter en sådan stolthet i att finna gemenskap, motverka intolerans, rasism och främlingsfientlighet, så hårt håller fast vid monoetniska och monokulturella grunder för definitionen av nationalitet?
Varför föreställer vi oss annars att ”likadana” måste vara ett så strängt och exkluderande kriterium för att vara ”samma”?
Kan vi inte ta bort de sista resterna av ”ras”, jord och blodsband ur vår svenskhet?
Och undrar du vad du skall kalla människor i Sverige om du vill härleda att de har ett ursprung som inte enbart är svenskt? Varför inte kalla dem för människor med ”utländskt ursprung i familjen”?
När skall vi klara av att uttrycka en underförstådd reservation för svenskheten hos människor som har fötts här, blivit svenska medborgare direkt och levt hela vårt liv här? När skall det bli lika självklart att kalla dem för svenskar och samtidigt kunna se att de människorna samtidigt kan vara så mycket annat, utan att det ena påverkar det andra?
Dagens politiska utveckling ser ut att skjuta upp dagen då vi utan att tveka kan tala om ”oss svenskar” utan att samtidigt definiera ”de där andra som inte riktigt är som oss”.
Och till alla er som tror att ni behöver någon form av ”godkännande” från merparten av Sveriges övriga befolkning att definiera er som svenskar, vill jag säga. Be inte om det du har rätt till. Ta dig den rätten oavsett vad andra tycker och tänker!
Hur skall vi någonsin kunna tala ärligt om integration, om vi är ett folk som fortfarande till så stora delar kämpar för att definiera svenskhet som tillhörande en exklusiv klubb för de med ”rätt ursprung”?
Krönikör Thabo Muso, på övning med Svea Livgarde i Stockholm – våren 1997
Många gånger har man hört röster om att man inte kan kritisera religion i Sverige utan att bli anklagad för att vara rasist, men stämmer det eller beror det helt enkelt på hur man väljer att presentera sin så kallade kritik. Det talas ofta om att den som vill debattera religion blir censurerade om de blir emotsagda. Det är då viktigt att hålla två saker i huvudet, a) censur kan enbart utföras av staten mot en person, och b) att bli emotsagd är själva själen i att debattera.
Kritik är en viktig del av ett demokratiskt samhälle och debatterna går ofta varma, men tyvärr finns det alltför många som inte vet skillnad mellan saklig kritik och exempelvis hets mot folkgrupp (HMF).
För att kunna debattera och kritisera religion är det därför viktigt att du som debattör undviker argumentationsfel och att man tänker på att det är religion du debatterar samt att du är medveten och ödmjuk inför att det finns människor som vet mer än du i olika delar av ämnet. Allt ska kunna debatteras och bli kritiserat, men att bli emotsagd är det som själva debatterandet går ut på. Eller som en person en gång sade, om du bemöts av ett argument som inte motsvarar vad du själv tänkt, så kan du tänka att, ”aha, så man kan alltså se på saken på det viset också.” Är du så pass ödmjuk i ditt debatterande så kommer du att känna dig mer tillfreds med ditt liv och det kommer också att hålla ditt blodtryck lågt och fint.
Att kritisera en religion är alltså fullt möjligt, men gör dig inte till en sanningens riddare rustad med alla svar på komplexa frågor. Känner du dig osäker på en fråga i ämnet, ställ då en öppen och inlyssnande fråga så kommer du att få svar som förklarar hur det ligger till inom just den frågan. Tänk också på att oavsett vilken religion du önskar kritisera så finns det miljoner följare av denna religion och i många fall lika många svar på frågan.
En annan sak att tänka på när man kritiserar oavsett vad det kan handla om är att ställa sig frågan är det en person eller en företeelse som jag håller på att kritisera. Om vi tar ett ämne som länge varit uppe för debatt så är det islam. Du kan aldrig börja en mening i en debatt med att alla muslimer är si eller så, däremot bör detta argument föras fram liknande islam är si eller så. Dock är det viktigt att tänka på att det finns många grenar inom islam som kan skilja sig drastiskt åt. Detsamma kan sägas om kristendomen och även judendomen. Var även beredd på att du kommer att få mothugg även här, var därför ödmjuk inför att det kan finnas människor som vet bättre än du. Det går heller inte att gripa ett kort stycke ur en sura (avsnitt i koranen) och säga att titta här så här står det i koranen. Ofta behöver man läsa flera stycken både före och efter det text avsnitt som du vill debattera/kritisera. För att fullständigt förstå en religiös text behöver du dels läsa hela boken flera gånger och dels behöver du förstå kontexten under vilken den religiösa texten en gång skrevs.
Många menar att koranens begrepp ”kuffar” syftar till alla med en religion annan än islam, vilket givetvis är fel och att koranen därför uppmanar till att döda kristna och judar. Med ”kuffar” menar man dyrkan av flera gudar eller avgudadyrkan med andra ord en som inte tror på samma gud som de gör. Inom teologin så har vi tre stora religioner som sorteras under abrahamitiska religioner (judendomen, kristendomen och islam). Dessa tre religioner menar att de samtliga är söner och döttrar av Abraham samt att de alla tre ber till samma gud. Vidare så ingår Jesus i den islamiska tron som en äkta profet och är högt älskad av muslimer.
Vänder vi blicken mot bibeln ser vi även där ord som ”Du ska inga andra gudar hava utom mig” gud bestraffade även de som börjat med avguda dyrkan av en gyllene kalv samt dränkte hela jorden i syndafloden bara för att rädda två av varje art som han såg som trogna hans bud.
Det går med andra ord visst att kritisera religioner och även islam utan att bli kallad rasist. Det är bara viktigt att tänka sig för om det är en person eller en företeelse som man kritiserar samt att kritiken inte ringaktar religionen på ett sådant sätt att utövaren känner att kritiken egentligen är riktad mot hen som person.
Vill du läsa mer om fallgropar inom debatteknik så har jag en artikel som behandlar de flesta och mest vanligt förekommande i en tidigare artikel som du hittar här.
”Jag och en vän satt och diskuterade politik, och vi ställde oss frågan, vad menar SD:are som använder argumentet, ”nä men vi är inte rasister/nazister för att vi har mörkhyade i vårt parti” ”.
Denna fråga ställer signaturen ”Veronica”. Nedan svarar Xzenu, som den första texten i artikeltypen ”Frågelådan” på Motargument.se. Skicka gärna in dina egna frågor till Motargument, via fraga@motargument.se
Hej Veronica! Huruvida ett politiskt parti eller motsvarande organisation bör räknas som ”rasistiskt” eller inte bör rimligtvis handla om tre saker:
1. Vad för politik är det som partiet försöker genomföra? 2. Vad är det för retorik som kommer från partiets aktivister i allmänhet, förtroendevalda i synnerhet, samt officiellt antagna dokument i yttersta synnerhet? 3. Vad har partiet historiskt för band till organiserad rasism och nazism?
Det är dessa tre frågor om partiet i stort som bör avgöra vår syn på partiet i stort, snarare än huruvida en eller annan enskild partimedlem personligen är en person som bör räknas som rasist.
Att en person har en eller annan hudfärg är dessutom absolut inte något bevis för att personen skulle ha eller inte ha några rasistiska värderingar. I USA må rasism i första hand förknippas med en uppdelning mellan svarta och vita, men här i Sverige är den ljushyade ursprungsbefolkningen samer en av de grupper som (både historiskt och i nutid) är svårt utsatta för rasism både på samhällsnivå och i många enskilda fall. I Rwanda mynnade rasistiskt hat mellan folkgrupperna Hutu och Tutsi ut i ett folkmord, och här i Sverige så är en av Sveriges mest ökända nynazistiska terrorister mörkhyad.
Sen så är det väl nästan ingen som hävdar att dagens SD skulle vara något renodlat nazistiskt parti, även om partiet fortfarande torde ha en del nazister i sin medlemskår och bevisligen har nazistiska rötter – en av Sverigedemokraternas grundare en var SS-veteran som under andra världskriget stred för Hitlers regim ”Tredje Riket”. Frågan om hur dagens SD är beskaffat bör handla om rasism snarare än om nazism, och då i termer av ”hur pass rasistiskt, rasistiskt på vilka sätt, och rasistiskt mot vilka” snarare än den falska dikotomin ”antingen fullständigt rasistiskt mot alla eller inte ett dugg rasistiskt mot någon”.
När någon hävdar att hen själv eller en grupp som hen ingår i inte kan vara rasistisk för att någon vän eller gruppmedlem är mörkhyad, då framför hen indirekt tre felaktiga påståenden:
1. Att rasism alltid skulle vara enbart mot mörkhyade eller alltid vara mot alla hudfärger och etniska bakgrunder utom den egna. Men så fungerar det ju inte. Istället kan rasism inriktas på många olika sätt.
2. Att rasism skulle vara något som en person eller grupp antingen är fullt ut eller inte har någon koppling till alls. Men så fungerar det ju inte. Istället kan en person eller grupp vara mer eller mindre rasistisk mot sina måltavlor, och även vara flexibel och göra undantag. När en person har fördomar och stereotyper om en viss grupp så är det inte alls ovanligt att hen gör undantag för de gruppmedlemmar som hen känner personligen: ”Alltså, DU är ju inte sån!”.
I debatten talas det ofta svepande om att Sverige beviljar massvis med uppehållstillstånd. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som beviljas uppehållstillstånd. Motargument har ännu en gång kontrollerat siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete. Vid närmare efterforskning visar det sig att endast 1/6 av beviljade uppehållstillstånd är asyl-/flyktinggrundade.
I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges invandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”.
Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.
Så hur ser siffrorna ut?
Totalt beviljades 88 814 uppehållstillståndunder 2020. Dessa fördelar sig enligt följande:
1/6 av uppehållstillstånden är asyl- och flyktingrelaterade
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd 10 409 + 5 507 personer = 15 916. (Den första siffran är siffran för asyl, och den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder). Medan den totala siffran på innevarande års beviljade uppehållstillstånd under perioden januari – november var 88 814. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 17,1 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså endast en av 6: 1/6.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2018 låg procentsiffran för beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund på drygt 31 %, dvs en av tre: 1/3.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg procentsiffran för beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund på drygt 20 %, dvs en av fem: 1/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 ligger procentsiffran för beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund på drygt 17 %, dvs en av 6: 1/6.
Trenden de senaste åren är att andelen sjunker år efter år. Siffrorna sjunker i såväl det faktiska antal som i procentandel. Sedan 2018 (en treårsperiod) har andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund halverats.
Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.
Ropen efter auktoritära ledare och totalitära statsskick verkar inte klinga av, vare sig på hemmaplan eller i vår omvärld. Hittills har vi tagit debatten och argumenterat utifrån vår egen uppfattning om vad som är sant och riktigt utan att lyckas med att vända skutan. Snarare har vi lagt bränsle på brasan. Kanske är det hög tid att vi omvärderar vår strategi.
Nu avslöjas att Donald Trump varit en notorisk skattesmitare. Om skatteinbetalningarna, eller bristen på, har varit i enighet med gällande lagstiftning låter jag vara osagt. Det intressanta är istället hur detta avslöjande kan påverka chansen att bli omvald. Det är varken den första eller sista skandalen som avslöjats kring den amerikanska presidenten.
Drar man paralleller till vår svenska politiska hemmaplan så vet vi att för varje makalös skandal som avslöjats kring Sverigedemokraterna, så har väljarstödet snarast ökat. De komprometterande uppgifter som kommer fram relativiseras, avfärdas eller bekräftar PK-maffians oinskränkta makt över politiken och medierna. Oftast är problemet någon annans fel. ”Det ska vi ta tag i när vi tar makten”.
Det är som att vad som än avslöjas och vilka avgrunder som än uppkommer så leder det fram till samma kafkaeska slutsats. Inget blir möjligt att debattera. Ansvar är närmast omöjligt att avkräva. Det är som att drabbas av en diagnos där allt du är, allt du tidigare varit och allt du kan tänkas vara avfärdas som något som är typiskt för diagnosen. -Jag är inte sinnessjuk, jag lovar. – Äsch så säger alla. Kom med här så ska vi bälta dig och ta fram ECT-maskinen så känns det snart bättre.
Frågan är då vad som kan spräcka bubblan. Uppenbarligen har fakta och motargument ringa betydelse när känslan och tillhörigheten till den egna gruppen är viktigare än allt annat. Ingenting, vare sig tveksam moral, nazistiska kopplingar och utspel, eller rent av kriminalitet verkar minska väljarstödet.
Många länder har sina egna versioner av Trump och Åkesson som för varje val utökar sitt politiska inflytande och hittills har ingen kunnat presentera en ”best practice” när det kommer till slå stopp i maskin. Den samlade kompetensen av de som är i opposition mot auktoritära ledare presenterar analyser och lösningar som oftast tyngs av ett utifrånperspektiv. Få, om ens någon har bytt fot till förmån för mer demokratiska politiska idéer. Kanske är det så att för oss dödliga så är det hela så förbaskat svårt att ta till sig. Hur kan man i de mest välmående delar av världen ropa efter auktoritär politisk ledning?
Hade vi haft mer korrekt kunskap om varför människor röstar på auktoritära politiska partier hade vi kanske kunnat argumentera utifrån deras planhalva, eller kunnat presentera ett resonemang som gått hem i de kretsarna. En annan tanke är att vår övertygelse om att giltig argumentation utifrån fakta har någon avgörande betydelse. Kanske finns det inget intresse av en dialog överhuvudtaget. Kanske är det så att de fundamentalt identifierar sig med ideologin. Det är ingen rolig tanke men det är nog hög tid att vi låter det sjunka in. En del människor är tydligen villiga att offra demokratin och det öppna samhället för en helt annan politisk lösning, till varje pris. Det finns helt enkelt andra ideal och en annan världsbild som vi måste lära oss att förstå fullt ut om vi ska kunna vinna debatten. Att argumentera utifrån vår egen uppfattning om vad som är det goda och riktiga har ju visat sig lönlöst.
De krafter som bär politiska fenomen som Trump, Bolsonaro, Órban och Åkesson är likt Covid-19 ingenting som kommer att försvinna någon gång snart. Det har visat sig vara en grannlaga uppgift att förhindra smittspridning av ideologier vi trodde vi var immuna mot. Ska vi i tid kunna hantera ideologiska pandemier så kanske vi måste se över våra strategier, utgå från källan och lära oss hur en mer eller mindre för oss okänd verklighet faktiskt fungerar.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 