Kategoriarkiv: Krönikor

Nationalism – ”vänsterns” fiende eller en annan förståelse för samhörighet?

Ett vanligt påstående från Sverigedemokraternas företrädare och partinära medier som Samtiden är att “vänstern hatar nationalism”. Men detta är en retoriskt konstruerad konflikt som bygger på ett snävt tolkningsföreträde kring vad nationalism är – och borde vara.


I en krönika på SD-nära Samtiden påstås att

”Vänstern hatar nationalismen eftersom den är i vägen, för att den begränsar dem. Dessa begränsningar är nationalismens kärna – att olika folk ska vara självstyrande och följa egna lagar. Från det följer också att man inte ska tvinga på andra folk sådant de inte vill ha. Alltså begränsas politik, lag, religion och ideologi bokstavligen av just nationsgränserna. På den ena sidan gränsen gäller en sak, på den andra sidan något annat.” (Källa: Samtiden)

Sverigedemokraterna förespråkar en form av etnisk-kulturell nationalism där nationell samhörighet definieras genom gemensam etnicitet, språk, kultur och historia.

I SD:s principprogram 2023 beskrivs nationen som:

“den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen” (SD:s principprogram 2023, s. 11)

Vidare står det att:

“Den svenska nationen har historiskt vuxit fram ur en relativt etniskt, kulturellt och språkligt homogen befolkning” (SD:s principprogram 2023, s. 11).

Dessa formuleringar visar tydligt på den ideologiska grunden i SD:s nationalism: en idé om ett Sverige som bygger på etnisk och kulturell likhet – inte en öppen, inkluderande medborgargemenskap.

”Vänstern” har genom historien aldrig haft något emot en medborgerlig nationalism – där gemenskapen bygger på delade rättigheter och skyldigheter, inte på födelseort eller blod. Tvärtom har arbetarrörelsens folkhemsvision varit en inkluderande idé om att vi gemensamt bär upp samhället, där ingen lämnas utanför.

När SD och deras mediekanaler som t ex Samtiden och Riks, talar om “vänstern”, handlar det sällan om ett ideologiskt definierat politiskt block. Istället används termen som ett retoriskt spöke – en projiceringsyta för allt som SD vill utmåla som motståndare till deras politik. Hit räknas inte bara klassiska vänsterpartier, utan också liberaler, borgerliga opinionsbildare, forskare, journalister och människorättsorganisationer.

Vad ”vänstern” verkligen kritiserar

Det ”vänstern” vänder sig emot är när nationalism används som vapen för att misstänkliggöra minoriteter, rasera mänskliga rättigheter och urholka det demokratiska samtalet. Sverigedemokraternas politik innehåller flera sådana drag – bland annat förslag om att förbjuda muslimska friskolor (motion 2019/20:2687, Richard Jomshof) och inskränka offentligt stöd till civilsamhällesorganisationer med fel värdegrund (motion 2021/22:2526, Adam Marttinen m.fl.).

Därtill har SD drivit på för ett nationalistiskt tolkningsmonopol genom att angripa oberoende medier som public service (motion 2020/21:604) samt förnekat sina kopplingar till anonyma sociala mediekonton som i själva verket drivits från deras kommunikationsavdelning – som avslöjades i dokumentären Undercover i trollfabriken (TV4 Kalla fakta, maj 2024).

En bredare gemenskap

SD:s exkluderande nationalism riskerar att skapa splittring snarare än gemenskap. Vänsterns samhällsvision är en annan: den bygger på solidaritet, rättvisa och ett samhälle där alla – oavsett ursprung – kan bidra och känna sig hemma.

Rapporten Vinsten med invandring (Katalys, nr 123, 2025, Tony Johansson) visar att invandring inte är en ekonomisk börda utan ofta leder till ökad sysselsättning, förbättrade offentliga finanser och kompetensförsörjning inom vård, omsorg och skola. Det är ett starkt argument för en inkluderande syn på medborgarskap – och nationell gemenskap.

Att vänstern skulle “hata nationalism” är ett försök att kidnappa begreppet och använda det som murbräcka mot alla som värnar om jämlikhet och öppenhet. Vänstern är inte emot samhörighet – bara mot en nationalism som bygger på exkludering, misstänkliggörande och historieförfalskning. Det finns mer än en version av Sverige. Det Sverige vi tror på är solidariskt, demokratiskt – och tillräckligt starkt för att välkomna fler.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källor:

Samtiden: Varför hatar vänstern nationalismen? (sparad i webbarkiv för att inte ge trafik/klick till Samtiden)

Sverigedemokraternas principprogram 2023

Katalys: Vinsten med invandring – Om det pris vi alla betalar för Tidöpolitikens stängda gränser

Tidö: Socialtjänsten ska uppmuntra återvandring

Tidöregeringen har under pågående mandatperiod många gånger tydligt deklarerat att invandrare inte ska känna sig trygga eller välkomna i Sverige. De har varit gäster, men nu är det hög tid att återvända. Tidöregeringen är helt öppna med att återvandringen ska öka kraftigt, och att socialtjänsten ska vara del i den processen genom att informera om och uppmuntra återvandring. Vilka signaler sänder de skarpa uttalandena och hoten?


Detta ska ske genom propaganda om ett kraftigt höjt återvandringsbidrag om 350 000 kronor till varje person som ”väljer” att återvandra. Denna information har hittills ålagts Migrationsverket. Detta regelverk ska finnas på plats senast 1 januari 2026. Regeringens utredare avrådde från att höja återvandringsbidraget.

Skärmdump från regeringens proposition 2024/25: 89

Nu öppnar Tidöregeringen i propositionen 2024/25:89 för att socialtjänsten också ska propagera för att få människor att återvandra till sina hemländer. Min, och många andras, uppfattning är att socialtjänstens uppgifter inte ska innefatta uppmuntran om återvandring. De ska arbeta för att ge familjer rätt stöd i samhället. Istället för att ta tag i problemen tar Tidöregeringen den ”enkla vägen” och skickar hem människor. Förfarandet att socialtjänsten ska uppmuntra personer att återvandra är tänkt att starta 1 juli 2025. Den 20 maj 2025 ska riksdagen rösta om den nya socialtjänstlagen. Regeringen skriver på sin hemsida att:

”Regeringen föreslår att en ny socialtjänstlag ska ersätta den nuvarande. Förslagen ska skapa en långsiktigt hållbar, mer förebyggande och kunskapsbaserad socialtjänst.” (Källa: Regeringen)

Vän av ordning känner sig nödgad att protestera och vill veta hur påtryckningar om återvandring på något sätt skulle kunna vara hållbara och förebyggande för socialtjänstens arbete? Tvärtom ser jag att det kan komma att bidra till en ökad polarisering i samhället samt att tilliten hos utsatta familjer gentemot socialtjänsten kommer att innebära att färre vågar söka hjälp. Socialtjänsten påpekar att det kommer att hindra det förebyggande och främjande arbetet som de är ålagda. Hur hänger migrationspolitiken ihop med socialtjänstens mål?

Tidöregeringen bekänner gång på gång sina rätta färger. Oron och bristen på tillit ökar i takt med varje invandrarfientligt förslag som Tidö trollar fram ur sin hatt. Det är inte svårt att inse att ”hjärnorna” bakom de skarpa åtgärderna är Sverigedemokraterna, som genom alla år har utmålat invandrare som ett hot mot Sverige. På punkt efter punkt får partiet igenom sin politik. Marionettregeringen dansar efter SD:s pipa.

EDIT: 20 maj 2025 röstade riksdagen ja till den nya socialtjänstlagen, som kommer att vinna laga kraft 1 juli 2025. Resultatet av omröstningen gällande huruvida socialtjänsten ska informera om och uppmuntra återvandring ses nedan:

Skärmdump från Riksdagens hemsida 250520

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källor:

SVT: Regeringen föreslår kraftigt höjt återvandringsbidrag

Regeringen: En förebyggande socialtjänstlag – för ökade rättigheter, skyldigheter och möjligheter Prop. 2024/25:89

SR: Socialtjänsten ska uppmuntra till återvandring – ”Kommer skada tilliten”

Rädda Barnen: Vi välkomnar den nya socialtjänstlagen, men är oroliga för en socialtjänst som tvingas fokusera på kriminalpolitik

SD:s väg till makt (del 2): Bygger sitt medieuniversum – undergräver demokratin

Detta är del 2 i en serie artiklar som granskar Sverigedemokraternas långsiktiga strategi för att förändra det svenska samhället. I denna del synliggör vi hur SD:s arbete inte handlar om enskilda utspel, utan om en samordnad plan för att splittra opinionen, kontrollera informationsflöden och på sikt omforma Sveriges demokrati och samhällsstruktur.


SD:s strävan efter makt handlar inte bara om politiska förslag. En central del av deras strategi är att kontrollera informationsflödet – att ifrågasätta etablerade medier, sprida egna narrativ genom alternativa kanaler och använda anonyma nätverk för att forma opinionen. Genom att systematiskt undergräva förtroendet för fria medier och etablera egna kommunikationsvägar vill SD långsiktigt förändra det svenska demokratiska samtalet.

Ett alternativt medieuniversum

Sverigedemokraterna har länge hävdat att de missgynnas av traditionella medier. Redan 2010 skickade Jimmie Åkesson ett öppet brev till Sveriges chefredaktörer där han efterlyste en “argumentation i god demokratisk ton”.

Men istället för att enbart söka erkännande i etablerade medier har partiet aktivt byggt upp egna kanaler, främst Riks.

Riks grundades av SD:s kommunikationsavdelning och drivs idag av ett separat bolag med starka kopplingar till partiet. Innehållet i Riks följer fortsatt partiets narrativ och strategi Plattformen startades 2021 och producerar dagligen nyheter, debatter och satir med tydlig nationalistisk och invandringskritisk vinkling. Även om Riks ibland profilerar sig som en “fri och oberoende” kanal, visade Kalla faktas granskning i Undercover i trollfabriken att Riks är en direkt förlängning av SD:s medieapparat.

Genom Riks kan partiet sprida sitt budskap utan att passera traditionell journalistisk granskning och på så sätt skapa ett eget informationslandskap.

Trollfabriker och anonym satir

SD:s informationsstrategi sträcker sig långt utanför deras officiella plattformar.

Granskningar, bland annat Undercover i trollfabriken, har visat hur partiets kommunikationsteam arbetar via anonyma konton på plattformar som X (tidigare Twitter), Instagram och Facebook .

Via dessa kanaler sprids memes, satir och politiskt vinklade budskap som förstärker SD:s berättelse om migration, kriminalitet och svenskhet – ofta i syfte att misstänkliggöra motståndare och etablerade institutioner.

Vi har i denna artikel valt att inte namnge specifika konton eller personer.

Detta av flera skäl:

  • Kontona kan ha bytt namn eller tagits bort, vilket försvårar verifiering.
  • Vi vill inte bidra till att ge dessa kanaler ökad spridning.
  • Motargument står för en saklig debattkultur och tar tydligt avstånd från näthat och uthängning av enskilda individer, oavsett vilken sida de tillhör.

Fokus i denna granskning är inte på enskilda konton – utan på det systematiska sätt som SD använder anonymitet och alternativa informationskanaler för att forma opinionen och öka polariseringen i samhället.

Attacken mot public service och oberoende medier

SD har även i formella motioner föreslagit att avskaffa public service i dess nuvarande form. I motion 2020/21:604 argumenterar partiet för att ersätta public service med vad de kallar “riktig demokratisk public service”, där finansieringen skulle styras av vad skattebetalarna själva efterfrågar.

Detta skulle i praktiken innebära att oberoende journalistik riskerar att bli beroende av kortsiktiga opinioner och politiska kampanjer, snarare än av professionella redaktionella principer.

Informationspåverkan och sårbarhet

Forskning från Göteborgs universitet visar att SD-sympatisörer är särskilt sårbara för informationspåverkan. De har lägst tillit till valprocessen och till traditionella medier jämfört med andra partiers väljare .

Denna misstro gör dem mer mottagliga för desinformation och alternativa medier – en miljö där SD:s egna budskap får ökat genomslag.

Hat, hot och tystnadskultur

Sveriges Kommuner och Regioners rapport om hot och hat mot förtroendevalda visar att politiker som arbetar med integrationsfrågor, jämställdhet och mänskliga rättigheter löper störst risk att utsättas .

SD:s anonyma konton och satirkanaler bidrar till ett klimat där hat och hot normaliseras, vilket i sin tur skrämmer bort människor från att delta i politiken – särskilt från minoriteter och kvinnor.

En del av ett internationellt mönster

SD:s strategi är inte unik för Sverige. Enligt analysen Högerpopulismens framväxt på Mänsklig Säkerhet följer SD en välkänd högerpopulistisk taktik:

  • Undergräva förtroendet för etablerade medier,
  • Politisera kulturfrågor som invandring och könsroller,
  • Presentera sig själva som de enda “sanna” representanterna för folket.

Denna strategi splittrar samhällen och försvagar tilliten till demokratiska institutioner – vilket gynnar auktoritära intressen både nationellt och internationellt.

Varför partistyrda medier hotar yttrandefriheten

När politiska partier som SD skapar egna “mediekanaler” suddas gränsen mellan fri journalistik och politisk propaganda.

Mediernas roll i en demokrati är att:

  • Granska makten,
  • Främja olika perspektiv,
  • Skydda yttrandefriheten.

Partistyrda kanaler syftar istället till att förstärka det egna maktgreppet, minska transparens och kontrollera berättelsen om vad som händer i samhället.

När dessa kompletteras med anonyma konton och satirkanaler, blir informationslandskapet allt svårare för medborgare att navigera i – vilket urholkar demokratins grundvalar.

Slutsats: Kontroll över information är kontroll över makten

SD:s arbete med att bygga alternativa medier, sprida anonyma budskap och attackera etablerade nyhetskällor är ingen tillfällighet.

Det är en genomtänkt del av en långsiktig strategi för att ta kontroll över samhällsdebatten, forma verklighetsbilden och bana väg för politiska förändringar utan traditionellt demokratiskt motstånd.

Att avslöja och förstå dessa metoder är avgörande för att försvara en öppen, inkluderande och demokratisk offentlighet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källor:

Dagens Media: Jimmie Åkesson skriver öppet brev – vill bli bemötta som andra partier

EXPO: Riks

TV4Play: Kalla Fakta Undercover i trollfabriken

Riksdagen: Motion 2020/21:604 Avskaffande av public service i dess nuvarande form

Göteborgs universitet: Ny rapport om sårbara för informations-påverkan under val

Sveriges Kommuner och Regioner: Hot, hat, våld mot förtroendevalda

Mänsklig Säkerhet: Högerpopulismens framväxt

Ministerstyre – en attack på demokratin

När Jimmie Åkesson (SD) öppnar för ministerstyre är det inte bara en ogenomtänkt kommentar – det är en medveten signal om vart Sverigedemokraterna vill ta Sverige. Det är ett steg bort från demokratisk kontroll och ett steg närmare ett auktoritärt system där makt går före rätt.


Sverige har en unik och grundläggande princip i sin demokratiska struktur: myndigheter ska vara självständiga från regeringen. Denna princip finns till för att skydda medborgarna mot godtyckliga beslut och säkerställa rättssäkerhet. Det är ett skyddsnät mot korruption, partiskhet och maktmissbruk. När Jimmie Åkesson nu ifrågasätter detta, gör han det inte av misstag. Det är ett test – av medier, av oppositionen, av svenska folket.

SD har under lång tid arbetat för att flytta gränser. Från retorik om återvandring till motioner om slöjförbud, angrepp på public service, och en allt mer aggressiv kulturpolitik där allt “icke-svenskt” ska tryckas undan. Den röda tråden är tydlig: kontroll.

Att Åkesson dessutom vill halvera tiden det tar att stifta lagar visar att det demokratiska samtalet – den tid vi normalt ger till expertutlåtanden, remissinstanser och granskning – är något partiet helst vill skala bort. Det är en politik där snabb makt går före långsiktig klokhet, där beslut ska drivas igenom snabbt och utan besvärande frågor.

Vi har sett vad som händer i andra länder när makten centraliseras, rättsväsendets oberoende ifrågasätts, och oberoende medier undermineras. Det börjar alltid med små steg. Små skiften i språkbruket. Små förändringar i regler. Men slutstationen är alltid densamma: ett samhälle där medborgare inte längre vet vem som faktiskt har makten, och där kritik tystas före den ens hörts.

Vi får inte vara naiva. Detta är inget vanligt utspel. Det är ännu ett angrepp på demokratins fundament. Om vi inte försvarar de institutioner som skyddar oss nu, riskerar vi att stå utan skydd när vi behöver det som mest.

SD har visat vad de vill. Frågan är vad vi andra är beredda att göra åt det.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källa:

SVT: JImmie Åkesson öppnar för ministerstyre

”Judeskämt” är rasism

Hur ser du på s k ”judeskämt”? Är du en person som själv drar dem, skrattar du, blir du obekväm, reagerar du eller kanske tycker du att de egentligen är ganska harmlösa? Vi ska vara medvetna om vad det faktiskt innebär att skämta på minoriteters bekostnad. Judar är en minoritet som sedan urminnes tider har fått utstå rasism, varit föremål för fördomar, hotats, hatats och mördats just för att de är judar. Att skämta om judar bottnar i generaliserande fördomar baserade på rasism och antisemitiska konspirationsteorier.


Nättidningen Samtiden ägdes fram till ganska nyss av Sverigedemokraterna, är fortsatt ett propagandaorgan för partiet, och flera medarbetare är SD-kopplade. I en krönika signerad Jakob Sjölander som fått rubriken ”Mina judeskämt är inte roliga längre” uttrycker skribenten något vi skulle kunna betrakta som sorg, då han känt sig tvingad att sätta ”judeskämten” tillfälligt på paus. Anledningen är att han anser att ”tiderna har förändrats, och nu skulle vi vara långt mer försiktiga med att skämta om judar”.

I ingressen på Samtiden-krönikan läser vi:

”För ett antal år sedan hjälpte jag en kamrat att flytta. Vid ett tillfälle pekade han på en garderob och sa: ”Där har jag gömt mitt judeguld”. Lite senare så invände han emot att vi skulle lämna saker obevakade nere på gatan, eftersom det ”kunde komma en jude och stjäla det”. Till detta svarade jag att juden nog ville ha tillbaka sitt guld.” (Källa: Samtiden)

Skribenten ursäktar att de hade roligt åt skämten med att de inte alls var antisemiter, utan att de istället ”drev med antisemitismens absurditet” och att de varit ”riktade mot antisemiterna”. Om skämtet skojar med, driver med stereotyper om, misskrediterar judar som folkgrupp, då är det inte ett skämt om antisemiter.

Förringande av rasistiska skämt om judar är lika med att utföra antisemitism. Det är farligt att tona ned kraften hos skämt baserade på fördomsfulla generaliseringar om minoriteter, då de kan bidra till att rasism och intolerans accepteras. Man kan bära på antisemitiska stereotyper och utöva rasism, även om man påstår sig vara fri från rasistiskt/antisemitiskt hat.

Sjölander ser fram emot när antisemitismen sjunkit undan, för då kan han börja dra sina ”judeskämt” igen. I sin krönika normaliserar han ”judeskämt”, då han anser att de är kul, men inte just nu bara. Vi andra kan försöka inse att skämt på minoriteters bekostnad tillhör historien.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Lästips:

Samtiden: Mina judeskämt är inte roliga längre (sparad i webbarkiv för att inte ge nättidningen trafik/klick)

SVT: Oscar Sjöstedt (SD) skrattade åt nazistskämt om judar

Göteborgs-Posten: Judiska elever möter heilande och judeskämt

URPlay: Antisemitism idag: Konspirationsteorierna

Trivselfascism i SVT?

Krönika av Pernilla Zethraeus

En titt på SVT:s ”Politikbyrån”, om Jimmie Åkessons 20 år som partiledare ger en märklig twilight zone-känsla. Händer det här verkligen?

Åkesson framställs där, under rubriken ”visionären” som om han ledde vilket parti som helst. Han beskrivs i lättsam ton som ”vanlig”, ”tålmodig”, ”stabil” och ”multikompetent”. Man pratar ledarstil och hur han byggt Sverigedemokraterna till den maktfaktor de är idag. Borta är bilderna av heilande medlemmar, bokbål, ständiga rasistiska utfall, trollfabrik och den internationella högerextrema och antidemokratiska trend SD verkar i.

Det lilla som via länk sägs på det temat kommenteras som ”motvillig beundran”. Istället illustreras sådant med den gamla järnrörsskandalen, som vore den en dåtida alkoholrelaterad parentes, innan partiet kammade till sig. Det rasistiska, ur nazismen sprungna projekt SD nu håller på att förverkliga medan de sätter skräck i stora delar av Sveriges befolkning, förbigås. Fokus är ”framgångssagan”. Trivselfaktorn är på kollegial köttbulle-nivå. Småputtrigt och lite gulligt. Är rasismen så normaliserad att det ens är möjligt?

Medan SVT diskuterar hur framgångsrik Jimmie Åkessons ledarstil är, dimper ett brev från Migrationsverket ner i brevlådan hos mängder av svenskar: ”Du får detta brev eftersom ett ärende om återkallelse av ditt permanenta uppehållstillstånd i Sverige och din flyktingstatusförklaring har öppnats”. Mottagaren upplyses också om hen inte har rätt ”till ett offentligt biträde.”

Borta är allt politiskt prat om integration, språk och förmågan till egenförsörjning. Har du flytt hit ska du ut, är signalen. ”Välkommen till återvandringståget”, som samma parti tidigare sagt. ”Enkel biljett till Kabul.” Sverigedemokraterna pekar också ut islam som en ”avskyvärd religion” och moskéer, i motsats till andra trossamfunds byggnader, som icke önskvärda. SD vill göra det lättare att ändra i grundlagen och har vid åtskilliga tillfällen flirtat med nazismen. 

När detta skrivs har tungviktaren Rickard Jomshof, sverigedemokratisk riksdagsledamot, tidigare ordförande i justitieutskottet, för andra gången på ett år, offentligt uppmanat en annan svensk riksdagsledamot att ”lämna Sverige” och ”åka hem”. Det förmodade ”hem” som åsyftas är diktaturens Iran. Tidösamarbetets tyngsta parti, det hela regeringskonstellationen vilar på, pekar alltså än en gång ut en namngiven person, än en gång en folkvald, som icke önskvärd på grund av sin flyktingbakgrund. Rapports och TV4:s nyhetssändningar ids inte ens nämna saken. 

Politikbyråns småputtriga trivselfascism känns mot den fonden än mer surrealistisk. Grova rasistiska påhopp från höga makthavare och mycket annat rasistiskt elände är tydligen ”business as usual” 2025. Allt medan vän av ordning frågar sig: Händer det här verkligen? 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

SD:s väg till makt (del 1): Splittring som strategi

Detta är del 1 i en serie artiklar som granskar Sverigedemokraternas långsiktiga strategi för att förändra det svenska samhället.

Varför röstar människor på ett parti som inte gynnar deras egen livssituation? Det är en fråga som blivit allt mer aktuell i takt med Sverigedemokraternas framgångar i Sverige. En förklaring ligger i hur SD använder splittring som politisk strategi – att rikta folks ilska nedåt i samhällspyramiden snarare än uppåt.


I partiets principprogram 2023 lyfts vikten av “den gemensamma nationella identitet som utgjort grunden för framväxten av välfärdsstaten” och “naturliga gemenskaper i form av familjen och nationen” (s. 2–3). Detta låter kanske enande, men syftet är att exkludera snarare än att inkludera. Den som inte anses “höra till” ställs utanför det moraliska och ekonomiska gemenskapssystemet .

Riksdagsmotioner från partiet visar hur denna retorik omsätts i konkret politik:

I stället för att lyfta frågor om tryggare arbetsvillkor, förbättrad a-kassa eller ett starkare välfärdssystem, fokuserar SD på symbolfrågor. De driver en berättelse om att samhällets problem bottnar i invandring eller mångkultur – snarare än i ekonomiska orättvisor, bostadsbrist eller otrygga jobb.

Journalistiska granskningar stärker bilden av en genomtänkt strategi. TV4:s dokumentär Undercover i trollfabriken (2024) avslöjade hur SD:s kommunikationsavdelning använde anonyma konton för att sprida desinformation och satir i sociala medier – allt med syfte att påverka opinionen och öka splittringen i samhället .

Att så många röstar på ett parti vars politik ofta missgynnar dem själva är ett bevis på att denna strategi fungerar. När politiken bygger på misstänksamhet snarare än lösningar, blir konsekvensen att samhällsproblemen fördjupas – samtidigt som vi tappar förmågan att enas kring gemensamma lösningar. Det som behövs nu är inte mer polarisering, utan en politik som bygger på sammanhållning, rättvisa och framtidstro.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källor:

Sverigedemokraternas principprogram 2023

Riksdagen: Motion 2023/24:397 Krafttag mot illegal migration för ett säkrare Sverige

Riksdagen: Motion 2021/22:2526 Terrorism

Riksdagen: Motion 2019/20:2687 Förbud mot muslimska friskolor

TV4Play: Kalla Fakta Undercover i trollfabriken

SD:s nya hot mot demokratin: ”Klimataktivister = terrorister”

När klimataktivister limmar fast sig i protest mot passiv klimatpolitik vill Sverigedemokraterna att de ska kunna åtalas för terrorbrott. Det är inte bara ett rättsosäkert förslag – det är också ett allvarligt försök att skrämma befolkningen till lydnad och kväva demokratisk aktivism.


SD:s förslag att klassificera civil olydnad som terrorism visar med all tydlighet hur partiet förhåller sig till medborgerliga rättigheter. Det handlar inte längre om att vara ett oppositionsparti med hårda åsikter – det handlar om att steg för steg omforma Sverige till ett samhälle där kritik och motstånd mot makten bestraffas som brott mot staten.

Falska premisser för en totalitär utveckling

Enligt SD:s justitiepolitiske talesperson Pontus Andersson Garpvall ska aktioner som blockerar vägar, limmar fast sig eller stör flygtrafik kunna betraktas som terrorhandlingar.

På ytan motiveras det med att sådana protester skapar störningar och kostnader. Men att jämföra dessa aktioner med våldsamma terrordåd är både juridiskt orimligt och politiskt farligt.

Det verkliga syftet är tydligt: att avskräcka aktivism, tysta kritiker och kontrollera opinionen genom rädsla. När politiska rörelser försöker likställa fredlig civil olydnad med terrorism är vi inte långt från de metoder som används i auktoritära stater.

Demokratisk fernissa, repressiv verklighet

I sitt principprogram från 2023 skriver Sverigedemokraterna att de eftersträvar

“ett demokratiskt, jämställt och miljövänligt samhälle där alla medborgare skyddas av, och är lika inför, lagen”. (Källa: SD:s principprogram 2023, s. 2)

Men i praktiken är detta en retorisk fernissa. Gång på gång visar partiet att deras syn på rättvisa innebär skydd för de “rätta” medborgarna – och förtryck mot dem som är obekväma.

Vi har sett det i motioner om att förbjuda muslimska friskolor (Motion 2019/20:2687, Richard Jomshof, SD), om att införa slöjförbud i förskolor och skolor (Motion 2021/22:2526, Adam Marttinen m fl, SD), om att lägga ner Public Service i dess nuvarande form (Motion 2020/21:604, Josef Fransson, SD), och nu även i ett direkt angrepp på rätten att protestera mot klimatpolitiken.

Organiserad manipulation i bakgrunden

Samtidigt avslöjades nyligen i TV4:s Kalla fakta-dokumentär Undercover i trollfabriken från 2024 att SD:s kommunikationsavdelning arbetar med anonyma konton för att sprida politisk propaganda och desinformation i sociala medier . Programmet visade tydliga kopplingar mellan SD och mediekanalen Riks – trots att partiet tidigare förnekat detta. Det visar en strategisk vilja att kontrollera narrativet, påverka opinionen – och göra det dolt, utan ansvar.

Normalisering av det extrema

Att döma fredliga klimataktivister som terrorister är inte bara en signal till aktivister – det är ett sätt att forma allmänhetens syn på vad protest och engagemang är. Det planterar idén att aktivism är farligt, fult, och något man bör hålla sig undan från.

Det är också ett sätt att normalisera statlig repression av misshagliga åsikter – ett mönster som återkommer i flera av SD:s riksdagsmotioner och deras retorik i sociala medier.

Det är nu vi måste säga ifrån

Vi står inför en demokratisk prövning. Ska vi tillåta att politiska partier använder lagar som vapen mot kritiker? Ska vi acceptera att civil olydnad likställs med terrorism?

Det är nu, medan vi fortfarande har yttrandefrihet och rätt att protestera, som vi måste försvara dessa rättigheter. För varje steg SD tar i auktoritär riktning utan motstånd, förlorar vi alla ett stycke av det öppna samhälle vi vill leva i. Vi måste stå upp för rätten att protestera. För klimatet. För demokratin. Och mot SD:s glidning mot kontroll, repression och rädsla.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källor:

Aftonbladet: SD-förslaget: Klimataktivister ska dömas för terrorbrott

Riksdagen: Motion 2019/20:2687 Förbud mot muslimska friskolor

Riksdagen: Motion 2021/22:2526 Terrorism

Riksdagen: Motion 2020/21:604 Avskaffande av public service i dess nuvarande form

TV4Play: Kalla Fakta Undercover i trollfabriken

Sagan om själlösa pojken 1

en saga i tre delar av C.S Berglöv

Det var en gång en pojke som föddes utan själ. Hans värld var en labyrint av missförstånd; han kunde inte begripa andra, men krävde att de skulle begripa honom. Isoleringen blev hans enda följeslagare. Ingen kände honom, och han ville inte känna någon. Så byggde han, ur ensamhetens grus, ett eget rike. Där regerade han, inte som en kung, utan som en härskare – en envåldshärskare vars vilja var lag. De som inte dansade efter hans pipa utplånade han utan tvekan. Till en början var det inte hat som drev honom, utan en desperat vilja att befästa sin sköra makt. I hans rike fanns inga regler att följa – bara hans egna dekret som andra tvingades lyda.

En lördag, när den själlösa pojken var kanske sju år gammal, fick han veckopengen i handen. Girigt spenderade han varje öre på godis, som han glupskt åt upp på fem korta minuter. I kontrast köpte grannpojken bara en glass och sparade resten av sina pengar. Men den själlösa pojken, driven av sin slughet, fick en gnistrande idé. Med en allvarsam röst påstod han att grannpojkens glass var förgiftad. Skräcken tog genast över; grannpojken slutade tvärt att äta och räckte över glassen till honom innan han sprang hem gråtande. Det var i det ögonblicket den själlösa pojken insåg en mörk sanning: att genom list kunde han få andra att ge efter – att lögner kunde bli en väg till makt och fördelar.

I den verkliga världen växte pojken upp och blev tonåring. Men hans fiktiva värld höll honom i ett järngrepp, en oas av kontroll och makt som han alltid återvände till. Denna imaginära domän var hans fristad – och hans fängelse. På universitetet inträffade en oväntad förändring. Han upptäckte att han inte var ensam; andra kämpade med samma alienation, samma brist på verklig anknytning. Det var en befrielse, en glimt av mänsklig samhörighet. Ändå förblev ensamhetens klo lika skarp, och hans hjärta, eller vad som ersatte det, lika tomt.

Författare C.S Berglöv

Länkar till alla delar;

Del 1 Del 2 Del 3

SD:s nästa steg – från rättsstat till minnesstat

När partiledare Jimmie Åkesson (SD) föreslår att polisen ska kunna frihetsberöva människor utan konkret brottsmisstanke – på obestämd tid – då har Sverigedemokraterna lämnat rättsstatens grundpelare bakom sig. Det här är inte längre bara symbolpolitik. Det är en återgång till de metoder som användes av nazistregimen i 1930-talets Europa – och det kommer från ett svenskt riksdagsparti med plats i kommunfullmäktige här i Stockholm.


En farlig glidning

I intervjun med SVT öppnar Åkesson för att personer som ”rör sig i gängmiljö” ska kunna frihetsberövas utan brottsmisstanke. Inget brott. Inga bevis. Ingen rättslig prövning. Bara misstanke – eller värre: antaganden baserade på umgänge, utseende, bostadsort eller hudfärg.

Och viktigare: Vem ska avgöra detta?

Ska vi ha en nämnd eller kommitté där politiker – kanske från SD – pekar ut ungdomar i våra bostadsområden som ”gängpersoner”? Utan bevis, utan brott, utan rättslig prövning? Detta är inte bara godtyckligt – det är farligt. Det öppnar för rasprofilering, social exkludering och rent maktmissbruk. Det lägger grunden för ett övervakningssamhälle där misstankar blir till domar.

Detta är inte bara ett hot mot rättssäkerheten. Det är ett tydligt exempel på den typ av godtyckligt frihetsberövande som nazisterna använde sig av när de började internera politiska motståndare, romer, judar, homosexuella och andra ”avvikare”.

Från misstanke till internering

Nazistregimen införde tidigt vad som kallades “skyddshäktning” – där individer kunde hållas frihetsberövade utan dom. Exakt det SD nu föreslår, men paketerat i modern trygghetsretorik. De använder hotet från gängkriminalitet som en murbräcka mot rättsstaten. Skillnaden? Då var det Tyskland på 30-talet. Nu är det Sverige 2025.

Men i en rättsstat får vi inte offra principen om att ingen ska fängslas utan brott på grund av rädsla. För det är så diktaturer föds – och det är så demokratier dör.

Det handlar inte om säkerhet – det handlar om makt

Att förklara detta förslag med att “bekämpa gängvåld” är att lura väljarna. Gängbrott ska bekämpas – med riktade åtgärder, brottsutredningar och rättslig prövning. Inte med att kasta grundläggande rättigheter över bord. För när staten börjar frihetsberöva på misstanke – vem står på tur härnäst?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källor:

SVTPlay: 30 minuter

SVT: Åkesson: Ska kunna låsa in utan misstanke – på obestämd tid