Gästkrönika av Markus Fridholm.

Jag önskar att det vore en överraskning att Erik Almqvist och Kent Ekeroth uppträtt hotfullt, beväpnat sig med järnrör, sagt till en svenskfödd man att det inte är hans land utan deras och kallat en tjej som protesterade för hora.

Det är det inte.

Jag har försökt samtala med sverigedemokrater, men upptäcker tyvärr alltför ofta att det stupar på en mycket grundläggande poäng… människosyn. Det är naturligtvis en generalisering och för att visa respekt för de som faktiskt försöker hålla isär äpplen och päron och vars grundläggande problem med den svenska invandringspolitiken inte har att göra med religion eller etnisk tillhörighet per se, så vill jag markera att det inte gäller alla.

Tyvärr gäller det för många och tyvärr för de mer moderata krafterna i Sverigedemokraterna, så har det med partiets rötter att göra. Det är ett förhållandevis ungt parti och ett som för inte alltför länge sedan accepterade mer eller mindre öppen rasism i de egna leden. Den ”nolltolerans” som nu är proklamerad, kan inte helt enkelt överbrygga detta och många av de som ”rättar in sig i leden” har alls inte bytt människosyn utan bara retorik.

Oavsett nuvarande politik, så har SD sina rötter i organisationer längst ut på den extrema nationalistiska kanten, sådana som BSS, NRP med flera. Saker har hänt, människor har förändrats, en utbrytning av de värsta extremisterna till Nationaldemokraterna har skett, men trots det finns det i partiets rötter och djupt lagrat i partileden en grundläggande inställning om att det är något fel på invandrarna som människor. Många har svårt att skilja på sak och person och det är inte alls ovanligt att se svår islamofobi, idéer som till exempel eurabia, termer såsom MENA eller varför inte oikofobi, vilka alla har gemensamt att de är misstänkliggörande eller pejorativa.

I ett sådant sammanhang är det inte alls svårt att föreställa sig en lagom berusad Erik Almqvist och Kent Ekeroth, som i glömska om att hålla masken kallar folk för babbe, babbe-lover, hora etcetera, som säger till en person född i Sverige att det inte är hans land, som knuffas eller för den delen beväpnar sig med järnrör i något slags pubertal regression. De har sina rötter i samma led av arga ungdomar som känner sig förfördelade, motarbetade av etablissemanget, bedragna och ägare av den enda sanningen.

Den egna frustrationen utmynnar i drömmar om en annan värld, som en slags missuppfattad Astrid Lindgrensk eller Carl Larssonsk pseudoidyll, en verklighet där hela staden springer som en man ner till hamnen för att det ryktas om att ”en neger har setts där”, höjden av exotism.

Det finns flera problem med den sorts socialkonservatism och nationalromantik som i mer eller mindre extremistisk form präglar Sverigedemokraternas partiled.

Dels leder den i värsta fall till en avhumanisering av det ”främmande”. Man glömmer lätt att det faktiskt är människor man pratar om, individer med människovärde, drömmar, förhoppningar, och en längtan efter trygghet och ett gott liv. Saker vi tar för självklara, men som är allt annat än just det.

Dels är det en falsk bild som utelämnar allt det som var oerhört mycket sämre förr än nu, liksom så ofta när klarsyn förmörkas av nostalgi.

Dels förträngs även det enkla faktum att vi lever i en global värld, där avstånden mellan ”här” och ”där” är kortare än någonsin. Vi kan helt enkelt inte strunta i vad som händer ”där”, för det påverkar oss omedelbart även ”här”. Alternativet är i så fall våld i syfte att hålla borta eller förgöra, något som provats många gånger genom historien utan att någonsin lösa några problem.

Men.

Det går att diskutera invandringspolitiken utan att falla i extremismens fälla. Det är kanske det som är själva kruxet. Själv är jag i och för sig av den fasta övertygelsen att det inte är invandringen som sådan som är själva problemet. Snarare är det vårt sätt att ta emot de som kommer och vår oförmåga att reda ut för oss själva vilka gränssättningar som vi kan och måste göra och vilka vi verkligen bör låta bli att göra.

Det kan dock diskuteras och måste nog diskuteras om vi inte skall lämna frågan till unga arga män och kvinnor som tar sin känsla av utanförskap och gör den till sin panache. Om de enda som håller frågan levande är de främlingsfientliga, så är det inte alls konstigt att vi har ett parti i riksdagen där två ledande företrädare blir tagna med händerna i den rasistiska syltburken.

Vi måste lösa problemet med integrationen, vi måste se till att vi inte bara bjuder in folk till ett liv i misär, vi kanske tar emot många men på det planet är vi bland de sämsta av alla.

Så hur kan vi prata om integration och invandring utan att hänfalla till extremer, utan att frånta någon deras människovärde, utan att se ner på andra kulturer, generalisera eller för den delen utan att väja för de problem som faktiskt finns? Det är verkligen en öppen fråga, men innan vi besvarat den så kommer vi få leva med att islamofober, xenofober, rena rasister och sentimentala nationalromantiker sätter agendan för samtalet.

/Markus Fridholm.