Kategoriarkiv: Krönikor

Ödmjukhet på SD-vis: tystnad, lydnad och nostalgi

I en krönika på SD-nära nätbloggen Samtiden målar Jakob Sjölander upp en sentimental bild av ett Sverige i förfall – en klassisk berättelse från högerextrema kanter där kritik mot orättvisor och maktstrukturer förvandlas till ett hot mot nationens själ. Krönikan bär rubriken “Sanning och ödmjukhet”, ett namn som lovar eftertanke men levererar ideologiskt rökdraperi. För bakom den påstådda ”ödmjukheten” döljer sig en retorik som syftar till att tysta oliktänkande och konservera ett förlorat samhällsideal.


Sjölander klagar på att traditioner ifrågasätts, men missar (eller ignorerar medvetet) att samhällsutveckling alltid bygger på just detta: ifrågasättande, prövning och förändring. När han talar om att “dekonstruera” samhället är det tydligt att han vänder sig mot allt från feministisk analys till antirasistisk kamp – rörelser som syftar till att skapa ett mer rättvist samhälle. Det är inte dekonstruktion – det är demokrati.

Att avsluta med en uppmaning om att vi borde “vara lite mer ödmjuka” är ett slirigt försök att framstå som resonabel samtidigt som man cementerar ett reaktionärt samhällsideal. Det är som att säga: “Sluta protestera – det stör våra traditioner.” Det är inte ödmjukt. Det är maktfullkomligt i förklädnad.

Artikeln publiceras på Samtiden – en sajt som visserligen inte längre formellt ägs av Sverigedemokraterna, men som fortsatt fungerar som en plattform för att sprida partiets ideologiska linje. Innehållet speglar konsekvent SD:s nationalistiska och exkluderande perspektiv, och syftet är inte att nyansera samhällsdebatten – utan att styra den i en alltmer auktoritär riktning. “Sanningen” som efterlyses är inte objektiv; den är ideologiskt filtrerad.

Så nej, vi behöver inte “mer ödmjukhet” i mötet med högernationalistiska narrativ. Vi behöver mer motstånd, mer kritiskt tänkande och fler som säger ifrån när ”ödmjukhet” används som verktyg för att legitimera förtryck och desinformation.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Länk till Samtiden-krönikan ”Sanning och ödmjukhet” (sparad i webbarkiv vilket betyder att Samtiden inte får trafik/klick)

Att kritisera Israel är inte antisemitism

”Varför är det ett sådant fokus på Israel? Varför engagerar inte andra konflikter världen över människor lika mycket? Varför just Israel? Detta är inget annat än antisemitism.”

Kritiken och påståendet ovan kommer från personer som oftast försvarar Israels politik. Detta bör inte avfärdas varför det är av stor vikt att fördjupa sig i orsak och verkan.

Dessutom livnär sig både antisemiter och islamofober på Israel/Palestina-konflikten och använder detta för att kamouflera och rättfärdiga sitt hat mot judar eller muslimer.

Hat mot en folkgrupp ska aldrig under några omständigheter accepteras varför självrannsakan och självinsikt är nödvändigt.

Att dissekera och bottna i egna åsikter om varför Israel/Palestina-konflikten engagerar är varje människas ansvar.

Kritik mot Hamas är inte per automatik muslimhat, lika lite som kritik mot Israels regim per automatik skulle vara antisemitism. Att avfärda ett växande engagemang mot orättvisor som antisemitism är inte bara felaktigt – det är dessutom direkt farligt, särskilt för judar.

Det handlar ytterst sällan om om hat – utan om rättvisa

Israel/Palestina-konflikten väcker stort engagemang i sociala medier, på gatorna och i politiken. Det tar sig uttryck i protester, manifestationer och upprop för palestiniernas och israelernas rättigheter. Det är sällan antisemitism som driver stödet för Palestina, det handlar om mänskliga rättigheter, rättvisa och motstånd mot förtryck.

Verkligheten för palestinier väcker engagemang
  • Ockupation och olagliga bosättningar på Västbanken, i strid med internationell rätt.
  • Tvångsförflyttningar och rivningar av palestinska hem.
  • Blockaden av Gaza, som FN klassar som kollektiv bestraffning.
  • Oproportionerligt militärt våld, ofta riktat mot civila mål, vilket kan utgöra krigsbrott.
  • Apartheidliknande system, enligt Amnesty, Human Rights Watch och israeliska B’Tselem.
  • Godtyckliga gripanden, inklusive barn, utan åtal eller rättslig prövning.
  • Skjutningar av obeväpnade demonstranter, vilket kan utgöra brott mot mänskligheten.
  • Extrema bombningar: tiotusentals bomber har fällts över Gaza. Sjukhus, skolor och flyktingläger har träffats. Över 30 000 människor har dödats – majoriteten kvinnor och barn.
  • Enligt en rapport från FN:s särskilda rapportör har vissa uttalanden och handlingar från israeliska företrädare liknats vid folkmord.
  • 100 journalister har dödats – det dödligaste kriget för journalister i modern historia.
  • FN och hjälporganisationer larmar om svält som vapen – barn dör och över en miljon människor riskerar hungersnöd.

    Hamas, dvs de som kämpar för Palestinas självständighet, är klassade som en terrororganisation på grund av deras judehat, våldsamma metoder och attacker mot civila mål. Emellertid vill vi poängtera Israels agerande som stat, eftersom det har ett särskilt ansvar enligt internationell rätt.

Det finns andra möjliga orsaker till det globala engagemanget:

  • Konflikten har pågått väldigt länge
    Konflikten är en av världens mest långvariga som har pågått i generationer utan att någon lösning verkar nära.
  • Historiska och koloniala rötter
    För vissa är det ett exempel på vad de uppfattar som kolonialism eller etnisk rensning. Andra ser det som en legitim kamp för överlevnad och nationell säkerhet. Båda narrativen har starka historiska rötter, vilket gör att folk världen över identifierar sig med olika sidor.
  • Den berör tre världsreligioner
    Jerusalem är helig för judar, muslimer och kristna. Det är inte bara en fråga om mark, utan om identitet, religion, historia och ideologi.
  • En av världens mest dokumenterade konflikter
    Bra internetinfrastruktur och engagerade parter gör att varje händelse snabbt sprids via media. Dessutom är Israel närmare västerländska journalister och ett klickbete.
  • Diasporan i Europa
    Judiska och muslimska grupper i Europa har starka band till regionen, vilket gör konflikten högaktuell även här.
  • Stormakternas roll
    USA:s stöd till Israel och Irans stöd till palestinska grupper gör konflikten till en del av ett större geopolitiskt spel.
  • Högre förväntningar på Israel
    Israel utger sig för att vara Mellanösterns enda demokrati, det väcker höga förväntningar om respekt för internationell rätt och mänskliga rättigheter till skillnad från Palestina som är statslös.
  • Förintelsen – en moralisk lärdom
    Efter att sex miljoner judar mördades i ett försök att utplåna ett helt folk bär historien med sig en särskild moralisk vikt: att förstå lidande, och att aldrig låta något liknande ske igen. Därför får anklagelser om folkmord än mer reaktioner.

Självklart finns antisemitism i världen, och den måste fördömas, bekämpas och aldrig tillåtas. Men att stämpla alla som kritiserar Israels politik som antisemiter är ett svek. Dels ett svek mot de palestinier som ber om solidaritet, men också mot de judar som kämpar mot verklig antisemitism. Det urvattnar begreppet och gör det svårare att ta verklig antisemitism på allvar.

Vi måste kunna särskilja stat från folk

Israel är en stat – inte ett folk. Även om det judiska folket har en lång historia och stark koppling till regionen bör vi kunna skilja på ett folks existens och regeringspolitik. Att kritisera Israels regering är inte detsamma som att kritisera det judiska folket. Vi måste kunna granska Israel, precis som vi granskar alla andra stater.För i slutändan handlar det om trovärdighet:

Om alla som ropar efter rättvisa för Palestina stämplas som antisemiter – vem kommer då att ta verkliga antisemiter på allvar?


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Samtiden ”småler” åt våld mot meningsmotståndare

En artikel på den SD-nära nätbloggen Samtiden uttrycker skadeglädje och nedsättande kommentarer om personer som blivit misshandlade. I artikeln ”Pinsamt, Bilan Osman” hade det varit klädsamt om skribenten hade tagit avstånd från allt våld.


16 april 2025 publicerar Samtiden en artikel skriven av Jakob Sjölander, som också skrivit för nätbloggarna Bulletin, Riks, Samnytt och Det goda samhället. Sjölander visar tydligt vad han anser om Expo och de medarbetare som utsatts för en misshandel. Ingressen lyder:

”Bilan Osman och Daniel Vergara blev nyligen misshandlade av ett invandrargäng. Jag har svårt att inte småle åt detta, då båda är kopplade till den påstått antirasistiska organisationen Expo. Tydligen är jag en dålig människa.” (Källa: Samtiden)

Längre ner skriver Sjölander:

”Jag bör tillägga att jag trots allt jag precis skrivit har en ganska positiv bild av Bilan Osman. Visst, hon är en småblåst socialist/feminist/islamist, men jag har ändå fått intrycket att hon menar väl.” (Källa: Samtiden)

Jag vill vara tydlig med att vi alla får ha åsikter om meningsmotståndare. Eftersom många uppfattar Samtiden som SD:s partiorgan är det häpnadsväckande att de väljer att publicera en så tendentiös och polariserande text. Jag vill innerligt hoppas att detta är en enskild skribents åsikter, men jag är inte alls säker på att så är fallet. För samhällsklimatet blir det farligt när en nätblogg som är så tätt förknippad med ett riksdagsparti i princip anser att vissa personer förtjänar att utsättas för våld. Ingen publikation som vill vara seriös och trovärdig bör publicera skadeglädje om våld eller skriva om brott på ett avtrubbande, demoraliserande sätt.

Sjölander frågar sig vad händelser som dessa egentligen betyder för Sverige. Han konstaterar att misshandel av meningsmotståndare betyder ”egentligen ingenting”.

Det är en farlig slutsats! Sjölander hade med allra största säkerhet inte haft samma känsla om förhållandet hade varit det motsatta. Han har inte tänkt sig in i komplikationerna av om t ex en skribent på en annan tidning skrev liknande om något brott mot en skribent på Samtiden. Våld är fel. Våld och alla andra brott är alltid fel. Publicister bör vakta på sina ord för att visa att de står upp för och försvarar allas yttrandefrihet och demokratin.

Länkarna till Samtidens artikel är sparade i webbarkiv och ger därför inga klick till dem. Här kan du läsa artikeln: https://archive.is/9lfwj


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Tidö: Medborgarskap som vapen

Tidöpartiernas förslag att återkalla medborgarskap för personer med dubbla medborgarskap som begår “systemhotande brott” må låta rimligt på ytan, men det utgör i själva verket ett allvarligt avsteg från grundläggande demokratiska principer.


Historien visar hur sådana lagar kan missbrukas. I Nazityskland berövades judar sina medborgarskap, vilket öppnade dörren för deras rättslöshet och förföljelse. Idag är risken att liknande idéer återvänder i annan skepnad – som ett verktyg för att särskilja och marginalisera.

Regeringens påstående att detta är ett verktyg för brottsbekämpning saknar grund. Sverige har redan straffrättsliga påföljder för allvarliga brott. Att återkalla medborgarskap skapar istället ett tvådelat medborgarskapssystem – där vissa alltid har tryggheten i sin tillhörighet, medan andra lever med risken att förlora den.

Denna typ av lagstiftning är inte ett steg mot trygghet. Det är ett steg mot ett samhälle där medborgarskap blir ett privilegium som kan dras in, snarare än en rättighet. Det är också ett steg mot ett Sverige där vissa aldrig får höra hemma – oavsett hur länge de bott här.

Vi måste ställa oss frågan: Vill vi verkligen ha ett samhälle där medborgarskapet är något man kan förlora? Eller vill vi stå upp för lika rättigheter – oavsett ursprung?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Procent för dummies

Om en förändring sker från väldigt liten nivå, kan man ibland få till en extrem procentuell utveckling. Man ska inte bli rädd om man ser någon torgföra till exempel en extrem ökning av +4200% av något. Man kan tänka på att först kolla upp siffrorna och förändringarna bakom uträkningen.

Med tanke på en aktuell skräckpropaganda och bombastisk krigsrubrik på bloggen SamNytt vill vi ta ett exempel. Vi väljer att citera: ”Björn Ericsson, som konverterade till islam och tog sig namnet Ismail. Han ville skapa en plats där muslimer kunde praktisera sin religion mer aktivt. 1959 hyrde han en lokal i Stockholmsförorten Kärrtorp, som han omvandlade till en enkel moské – Sveriges första källarmoské. Där samlades muslimer från olika länder för att be fredagsbön.” — citatet från humanisten.se

Om vi utifrån den faktan gör en uträkning av den procentuella ökningen av moskeer i Sverige. Vi börjar då från startår 1959 till ett senare år då vi vet det finns 43 moskeer i landet. Vän av ordning ser då att det inte alls ter sig särskilt skrämmande om vi skrivit: ”det finns nu 43 stycken i hela Sverige.” Genom att beskriva exakt samma förändring och utveckling med endast procentuell ökning kan man få till en mycket mer click-baitande rubrik: ”+4200% fler moskeer!!! Donera pengar till oss”.

Lek gärna själv med sifferövningar och matematiklekar tillsammans. Det är kul om man börjar på lätt nivå och roligt om du lär dig huvudräkning med till exempel sådana här hjälpmedel : https://www.calculatorsoup.com/calculators/algebra/percentage-increase-calculator.php

En arkiverad, cachad version av hur man kan göra mycket ful anstiftan emot muslimer med procentuträkning på fult, oärligt sätt: https://web.archive.org/web/20250409113111/samnytt.se/chocksiffror-4200-fler-moskeer-i-sverige-pa-mindre-an-25-ar

FASCISM TAR FORM

En krönika av Pernilla Zethraeus

Från att ha varit ett parti ingen ville samarbeta med, stod SD nyligen i talarstol på regeringens presskonferens och presenterade satsning på höjt ROT-avdrag. Inte mycket till reform kanske, men ännu en symbolisk markering om var makten ligger. Bilden av SD som ett parti i regeringen har befästs i åratal. Idag höjer väl knappt någon på ögonbrynen över att M, KD och L gett dem den platsen.

Nog kan vi rycka uppgivet på axlarna över att detta gamla heilande, bokbrännande, trollmakar-parti placerats i regeringspolitikens frontlinje. Det är väl känt att deras väg till makten kantats av högvis av antijudiska, antimuslimska och HBTQI-fientliga uttalanden. Visst kan vi möta det med trött ironi, men när demokratin är i fara måste vi ändå ha kvar orken att ifrågasätta det som normaliserats.

Dagens ETC avslöjade att Sverigedemokraterna drivit fram åsiktsregistrering och utrensningar inom Regeringskansliet. Där finns en svart lista över misshagliga tjänstemän. ”Jag har alltid listan med mig”, säger SD-toppen Björn Söder till Dagens ETC, som enligt samma artikel öppet anklagat opolitiska tjänstemän för att egentligen vara aktivister med partipolitisk agenda. Flera utpekade bekräftar att de hamnat i en ”frysbox” efter att ha fått direkta frågor om vad de röstar på. Återigen är det Tidöregeringens regeringskansli vi talar om, där SD håller i taktpinnen.

Vi ser vår omvärld, där extremhögerpartier vid makten monterar ner demokratin, i täten går USA, med rättsvidriga massdeportationer och häxjakt på journalister, statliga tjänstemän och åklagare.

Värre är att alla inte längre ser demokrati som det bästa av statsskick. Har man svikits av samhället och ramlat rakt igenom skyddsnäten kanske man i brist på annat sätter sitt hopp till en stenhård, rasistisk agenda. 53 procent i USA anser, som en jämförelse, att Trump är på rätt väg.

Tillvänjning pågår. Regeringen är en del av den. Vi kan till och med säga att de lånar sig till fascistiska idéer.

För oss andra gäller det att hålla upp ett attraktivare samhällsalternativ. Visst går det att kraftsamla för att bygga upp välfärden igen? Och, ja, det kan ske utan att delar av befolkningen pekas ut som icke önskvärda.

Välfärd för alla lirar med allas lika värde. Ett fungerande kontrakt mellan samhälle och medborgare är en grundpelare i en stark demokrati. Dit hör också värderingar om allt från tillit och medmänsklighet till det fantastiska kitt vår folkbildningstradition utgör. Här finns kanske demokratins urkraft idag?

I alla händelser är den vägen betydligt mer sympatisk än Tidöfascism.

Krönika av Pernilla Zethraeus

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Liberalerna är inte liberala

Man undrar vad Liberalerna sysslar med och vad för slags analyser de egentligen gör. Detta parti har sedan riksdagsvalet 2022 legat under fyra-procentspärren i flera opinionsmätningar, trots att de ändå har fem tunga ministerposter, givet partiets kärnfrågor.


Mot bakgrund av de usla opinionssiffrorna har Liberalerna sjösatt ett förnyelseprojekt vid namn ”Vision Selma” – namngivet efter Selma Lagerlöf som var medgrundare till partiet för 90 år sedan. Vad detta projekt har med Lagerlöf att göra är högst oklart, men enligt Aftonbladet handlar grundidén om att Liberalerna ska bli ”tydligare och driva politik som diskuteras vid människors köksbord”.

Vad betyder då detta i praktiken? Jo, Liberalerna ämnar utveckla invandrings- och integrationspolitiken. Enligt den nya visionen menar Liberalerna att Sverige måste börja ställa krav på invandrare att anpassa sig efter grundläggande värderingar som präglar Sverige. Man har nämligen under lång tid drivit ”en kravlös politik” och att det har varit känsligt att tala om vilka ”osunda värderingar” som vissa invandrargrupper har.

Detta påstående är tröttsamt och provocerande på flera sätt. Om det är invandring och integration som Liberalerna vill att ”vanligt folk” ska diskutera hemma vid köksbordet så är det verkligen att slå in öppna dörrar. Nästan ingen annan fråga har dominerat det offentliga samtalet sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010. Men inte bara det. Den här rasistiska utvecklingsriktningen som Liberalerna tycks förespråka baseras inte på ideologi, utan enbart på röstfiske i sann opportunistisk anda.

Om liberalismen som ideologi har något existensberättigande i en svensk kontext skulle den kunna fungera som en motkraft till nationalism och högerextremism. Liberalismen betonar individuella rättigheter, demokrati och internationellt samarbete, till skillnad från nationalism och högerextremism som betonar påtvingad kollektivism och exkludering av alla grupper som inte anses tillhöra deras världsbild.

Liberalismen hade kunnat kämpa för att försvara rättsstatens principer och demokratins institutioner från auktoritära tendenser, med tanke på att högerextrema rörelser vill centralisera makten. Ska man dessutom upphöja en historisk profil som Selma Lagerlöf till en ideolog, hade man kunnat anknyta till litterära teman i hennes författarskap som avspeglar liberalismens tidlösa värden, till exempel social rättvisa, medmänsklighet och kritik mot falska auktoriteter.

Inget av detta hade Liberalerna dock kunnat göra med trovärdighet idag, eftersom de har valt att ingå i ett fördjupat samarbete med Sverigedemokraterna under en hel mandatperiod. Det är inte trovärdigt när partiledaren Johan Pehrson säger att ”Liberalernas uppgift är att skydda den liberala demokratin” samtidigt som Liberalerna har gett Sverigedemokraterna ett avgörande inflytande på regeringspolitikens innehåll som på många sätt underminerar demokratin. Om det är denna utvecklingslinje som Liberalerna vill fortsätta, vore det åtminstone hederligt om de bytte partinamn.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Lästips:

SVT: ”Liberalernas nya vision: En gir åt vänster”

Aftonbladets artiklar om Liberalerna

Liberalerna: Johan Pehrsons riksmötestal 2025

Islamofobi och muslimhat

I diskussioner om islamofobi hamnar ofta sakfrågan i skymundan. Genom att påstå att begreppet ”islamofobi” skulle vara påhittat slipper man ta ansvar för sin främlingsfientlighet. Huruvida begreppet är påhittat eller inte är inte relevant, vad som är relevant är sakfrågan.


Istället för att stå upp för sin islamofobi, som i korthet kan beskrivas som fördomar och hat mot islam och muslimer, duckar man frågan och ansvaret för sin islamofobi. Personer som hävdar att islamofobi inte finns eller är påhittat är oftast de personer som själva är islamofober, eller uttrycker sig islamofobiskt.

Ett annat ord för företeelsen är ”muslimhat”, som en parallell till ”judehat”. Det är allvarligt att hat och fördomar dribblas bort genom att styra diskussionen till att handla om semantik istället för om sakfrågan. Det kan vara bra att ha med sig att begreppen islamofobi och muslimhat i det närmaste är synonymer.

Personer som tar bort fokus från sakfrågan, dvs hat och fördomar mot islam och muslimer, gör detunder förevändningen att de ”bara kritiserar en religion”. Nu är det nästan alltid så att dessa personer inte ”bara kritiserar islam”, eller mer specifikt ägnar sig åt saklig islamkritik, utan nästan alltid hänfaller åt hat och fördomar mot BÅDE islam och muslimer. Inte sällan kommer argumentet att islam skulle vara en ideologi.

När jag träffar på personer som duckar frågan och ansvar för sitt hat och sina fördomar gentemot islam och muslimer brukar jag fråga hur de ser på annan främlingsfientlighet med efterleden -fobi, t ex xenofobi, homofobi, funkofobi, afrofobi och kristofobi. Oftast dör pseudodiskussionen om semantik här, alternativt börjar personen tala om t ex ”nazifobi” (som inte är ett vedertaget begrepp).

Anledningen till att islamofober/muslimhatare ifrågasätter begreppet ”islamofobi” är att de anser att det inte kan vara en fobi att vara kritisk mot islam, utan att det skulle vara rationellt. Tyvärr är det bara en täckmantel för att kunna ducka ansvaret för sitt muslimhat och på så sätt kunna fortsätta spy hat och fördomar mot islam och muslimer.


Detta är en kortare version av krönikan/mytknäckaren Myt: ”Islamofobi finns inte”. I den finner du adekvata länkar.

Som Kejsarens nya kläder

Krönika av Pernilla Zethraeus

Jag minns en tid då landshövdingeutnämningar var okontroversiella.

Den tiden är ett minne blott, i och med utnämningen av förtalsdömda Carina Ståhl Herrstedt (SD). Tillsättandet av Gävleborgs nya landshövding har pressats igenom, trots stora protester. Det är något nytt.

Sverige dras isär politiskt och ekonomiskt. Ett bråk om en landshövdingeutnämning kan tyckas futtigt, men gränser förflyttas på många områden nu, det här är ett till.

Tidigare politiska samförståndskultur kring utnämningar fanns inte där av en slump. Den var en av många små byggstenar i ett avancerat, komplext och skört demokratibygge. Därför vill ytterhögern rasera det.

Man kunde tro att regeringen helt enkelt gjort en miss. Att de glömt kolla Ståhl Herrstedts vandel innan hon utsågs. Om de missat hennes förtalsdomar, antisemitiska och homofientliga mejl (som hon själv beskrivit som ”lite halvkul”) kunde de kanske förmås att ta omtag?

Oppositionen har i två riksdagsdebatter lyft ärendet. Regeringen svarade med att gå till attack. Påhejade av SD, utslungades: ”lågt”, ”lågvattenmärke”, ”osmakligt”, ”mobbning” och ”respektlöst” om en förvånad opposition. För vad? För det faktum att Ståhl Herrstedts värderingar oroar och skrämmer invånarna. För att Sd har ett tungt rasistiskt bagage. Varje tidigare regering skulle ha undvikit en sådan utnämning. Inte denna.

Hat och hot är ett gigantiskt samhällsproblem. Ett hatbrott anmäls var tredje(!) timme i Sverige. Samhällsföreträdares åsikter normerar. Vi hade behövt en regering som satte ned foten mot rasism. Istället legitimeras rasism och kritikerna avfärdas. Där rök den sista resten av den gamla konsensus-andan.

Frågorna kvarstår. Hur ska SD-hövdingen kunna nätverka med rasism-drabbade företagare? Med den mångfaldspräglade utbildningssektorn? Med Pride-arrangörerna, vars årliga festivaler vår tidigare landshövding invigt, medan SD kallat Pride för ”freakshow” och kallat homosexualitet ”onaturligt”? I nämnda riksdagsdebatt valde landets ledning helt enkelt att prata om Ståhl Herrstedts erfarenhet, ledaregenskaper istället, precis som i sagan ”Kejsarens nya kläder”.

Den SD-stödda regeringen ber alltså i praktiken Gävleborgs oroliga HBTQI+-personer, rasifierade och principiellt kritiska att bita ihop och titta åt ett annat håll.

Så relativiseras rasism. Så flyttas gränser. Så sås split. Så normaliseras rasism och homofobi. Så väntas vi blunda.

Det är förvånande hur enkelt det sker. Hur snabbt mur efter mur mot extremhögern rivs. Hur polariseringen mot vänster befästs och hur de grälsjuka attackerna från regeringshåll i frågor där samförstånd borde råda, cementerar det nya, bittra, oförsonliga — och i förlängningen — antidemokratiska samtalsklimatet.

Krönika av Pernilla Zethraeus

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Riks är SD:s fria zon

Gästinlägg av sd_skandalerna

Den 28:e januari år 2020 bildades Sverigedemokraternas nyhetskanal “Riks”. Syftet med kanalen är utåt sett att publicera nyheter utifrån en konservativ värdegrund, men kanalen fungerar snarare som en blandning mellan nyhetskanal, blogg och propagandamaskin för SD-politik (föga förvånande). På senare tid har däremot kanalen snarare fokuserat på bloggdelen. En blogg för sverigedemokrater att säga i princip vad de vill, och kunna sprida hur mycket förvridna nyheter som det bara går.

Innehållet är oftast väldigt pinsamt och svårt att kolla på, men samtidigt återkommer det läskiga påståendet som det oftast inte blir några skriverier om. Påståenden och teorier förekommer gällande hur Pride egentligen handlar om BDSM och pedofili, om hur det i Sverige sker ett folkutbyte gentemot etniska svenskar (där kommentarerna diskuterar ”folkmordet på vita”), kring hur Centerpartiet egentligen är ett pedofilparti och mycket mycket mer.

Att lägga fram påståenden som att Pride är ett “HBTQ…A….I…123+ jippo” och hur man “kryper omkring på Stockholms gator i BDSM-hundoutfits i koppel” som Riks-”bloggaren” Mira Aksoy uttryckte sig, är inget som får några konsekvenser eller ens lyfts i media. Mira Aksoy har nämligen blivit den nya, och mer pinsamma, versionen av Rebecka Fallenkvist (som fick lämna efter hennes uttalande gällande Anne Franks “kåthet”).

Kommentarerna på dessa inlägg är alltifrån rasistiska kommentarer och anti-HBTQ till ren transfobi men det förekommer även uppmaningar till massmord. Samma saker som de i andra kommentarsfält anklagar invandrare för att uppmana till.

Detta är en kanal/blogg för SD-anknutna att kunna säga vad de tycker lite mer fritt, utan att behöva backa upp med källor eller sånt jobbigt. Rasismen, homofobin och konspirationsteorierna kan flöda fritt fram till nyfikna öron.

#sd_skandalerna

Följ sd_skandalerna på Instagram