Tidöregeringen vill göra det möjligt att återkalla permanenta uppehållstillstånd (PUT). I lagförslaget föreslås tre möjliga alternativ när PUT rivs upp: utvisning, tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) eller medborgarskap.
Lagförslaget innefattar samtliga utlänningar som har permanent uppehållstillstånd som flyktingar, alternativt skyddsbehövande, vidarebosatta (kvotflyktingar), varaktigt bosatta i Sverige eller som har beviljats permanent uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter eller vid vissa verkställighetshinder, samt personer som erhållit uppehållstillstånd i enlighet med den s k gymnasielagen samt anhöriga till ovan nämnda grupper.
Lagförslaget har orsakat hårt motstånd hos fem remissinstanser. Diskrimineringsombudsmannen (DO), Rädda Barnen, Sveriges Stadsmissioner, Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och Justitiekanslern avstyrker alla lagförslaget i dess nuvarande form. Det finns flera faktorer som remissinstanserna åberopar:
Diskriminering
Hinder för tillgång till lika rättigheter och möjligheter för många i samhället
Strider mot EU:s stadgar för grundläggande fri- och rättigheter, Europakonventionen och Barnkonventionen
Risk för underminering av synen på rättsstaten
Strider mot legalitetsprincipen och proportionalitetsprincipen
Strider mot svensk rätt och Sveriges internationella åtaganden
Skapar utanförskap
Risk för ökad ohälsa, främst hos barn
Remissinstanserna efterfrågar en mer djupgående konsekvensanalys i den fortsatta beredningen av lagstiftningsarbetet. Som lagförslaget ser ut i dagsläget vill ingen av dem styrka återkallande av permanenta uppehållstillstånd.
Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) vill se förbud mot burka och niqab. Övriga partiledare motsätter sig i detta läge (dvs utan utredning) ett förbud, och ett par uttrycker att de vill se andra åtgärder än att införa förbud.
Enligt en ny opinionsundersökning vill 47 % av svenska folket se ett förbud mot burka och niqab. 36 % vill inte se ett sådan förbud, och 17 % är tveksamma. Det vi ska ha i beaktning när vi diskuterar förbud mot burka och niqab är följande:
Vi förändrar inte människors traditioner och kvinnoförtryck genom förbud mot burka och niqab. Upplysning är bättre än förbud.
Vi vet inte hur många som tvingas bära burka och niqab.
De kvinnor (ett hundratal i Sverige) som bär burka eller niqab kommer i mer eller mindre utsträckning att isoleras, dvs stanna hemma.
Är det integration att exkludera kvinnor från samhället?
Det är inte mer rätt att tvinga av kvinnor kläder än att tvinga på kvinnor kläder.
Tyck och tänk vad du vill, men håll det för dig själv. Du har inte rätten att bestämma andra människors val av kläder.
Förbud mot burka och niqab skapar segregation och polarisering, ”Vi och Dom”.
Sverige är inte värdigt klädkodslagar. Det kan totalitära stater och diktaturer syssla med.
Ska kvinnor som eventuellt är förtryckta och tvingas ha burka och niqab straffas? Hur har förbudsivrarna tänkt att lagen ska tillämpas?
Ett förbud mot burka och niqab strider mot ett flertal lagar, t ex grundlagen (dvs religionsfriheten), diskrimineringslagen och Europakonventionen (som stärker religionsfriheten och mänskliga rättigheter)
Naturligtvis handlar Buschs och Åkessons förbudsiver om att de vill göra livet så surt som möjligt för muslimer, det handlar inte om omtanke om kvinnor som eventuellt är förtryckta.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Tidöregeringen vill göra det möjligt att återkalla permanenta uppehållstillstånd (PUT). I lagförslaget föreslås tre möjliga alternativ när PUT rivs upp: utvisning, tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) eller medborgarskap. Alla 5 remissinstanser avstyrker lagförslaget, mot bakgrund av att det föreligger risker för diskriminering och att det inte är förenligt med svensk rätt eller EU-rätt. Man ser också att det finns risk för ökad osäkerhet för redan utsatta grupper, minskad tilltro till rättssamhället samt ökat utanförskap.
”Utredningen föreslår att det införs en särskild lag om återkallelse av permanent uppehållstillstånd. Lagen ska omfatta samtliga utlänningar som har permanent uppehållstillstånd som flyktingar, alternativt skyddsbehövande, vidarebosatta (kvotflyktingar), varaktigt bosatta i Sverige eller som har beviljats permanent uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter eller vid vissa verkställighetshinder.” (Källa: Regeringen.se)
Förutom ovan nämnda grupper ska lagen också innefatta personer som erhållit uppehållstillstånd i enlighet med den s k gymnasielagen samt anhöriga till ovan nämnda grupper.
Lagförslaget har orsakat hårt motstånd hos flera remissinstanser.
”innebära stora risker för diskriminering och hinder för tillgång till lika rättigheter och möjligheter för många grupper i samhället”. (Källa: DO.se)
Rädda Barnen anför att grundförslaget är oförenligt med Barnkonventionen, samt riskerar att underminera synen på rättsstaten. I remissvaret läser vi dessutom:
”Rädda Barnen menar att grundförslaget strider mot legalitetsprincipen, proportionalitetsprincipen, principen om berättigade förväntningar och förbudet mot retroaktiv lagstiftning. Förslaget är därför skadligt i en demokratisk rättsstat”. (Källa: Rädda Barnen)
”Sveriges Stadsmissioner anser att förslaget inte är förenligt med svensk rätt, EU-rätten eller Sveriges internationella åtaganden. Lagstiftning ska bidra till trygghet, rättssäkerhet och delaktighet – inte skapa ökad osäkerhet för redan utsatta grupper”. (Källa: Sveriges Stadsmissioner)
Även SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) säger nej till återkallande av uppehållstillstånd. De menar att förslagen får omfattande och oproportionerliga konsekvenser. Dessutom råder det osäkerhet kring huruvida de 185 000 personer som berörs av återkallande av uppehållstillstånd uppfyller kraven för medborgarskap eller nytt uppehållstillstånd. SKR uttrycker oro för risker i form av minskad tilltro till rättssamhället och utanförskap.
Den sista remissinstansen som avstyrker förslaget om återkallande av PUT är Justitiekanslern. I remissvaret läser vi:
”Enligt utredningen består de negativa konsekvenserna för berörda individer av dels förlust av den trygghet som ett permanent uppehållstillstånd innebär, dels risk för ökad ohälsa, särskilt för barn. Utredningen konstaterar att en sådan ordning som föreslås oundvikligen innebär ingrepp i enskildas rätt till privat- och familjeliv enligt EU:s stadga för de grundläggande fri- och rättigheterna, Europakonventionen och Barnkonventionen”. (Källa: Justitiekanslern)
Remissinstanserna efterfrågar en mer djupgående konsekvensanalys i den fortsatta beredningen av lagstiftningsarbetet. Som lagförslaget ser ut i dagsläget vill ingen av dem styrka återkallande av permanenta uppehållstillstånd.
Björn Söder, sverigedemokratisk riksdagsledamot, som bl a gjort sig ökänd för att ha jämfört homosexualitet med pedofili och djursex, samt för att ha uttryckt att ingen av de fem nationella minoriteterna är svenskar, är nu aktuell med ett nationalistiskt sidoprojekt.
Söder har, med hjälp av AI, skapat nationalromantisk musik som finns att tillgå på Spotify. Han har, med den dolda komiska talang han besitter, valt att kalla projektet South Bear Music.
På Söders hemsida läser vi:
”Här presenterar jag musik som jag producerat. Lyssna gärna!”
Motargument välkomnar all form av kreativitet, men hade Björn inte kunnat spänna bågen lite högre? Texterna är mellanmjölk, men Björns dröm är väl ändå att vara en ”riktig” vit makt-musiker, trots all avsaknad av musikalitet?
Texten till Björns mest streamade sång ”Mitt Sverige” hade förmodligen blivit en ännu större succé om han inte hade skrätt orden:
Från Skånes slätter där vetefälten står, Till Norrlands fjäll där midnattssolen går. Från Bohusläns klippor, där havet slår in, Till Vätterns djup där sagorna bor i mitt sinn’.
Vi bär våra rötter i jord och i sten, Från asatrons gudar till kyrkornas sken. Från vikingaskeppen som korsade hav, Till städer som restes efter förfäders krav.
Mitt Sverige, mitt hem, där hjärtat vill slå, Ett land där jag alltid vill leva och gå. Av möda och slit byggdes framtidens grund, En gåva som bär oss i evig stund.
Du bär alla drömmar som hjärtat ger liv, En skatt vi ska vårda i all vår tid. I skogar som susar, i vindarnas sång, Hörs ekon av tider som format oss en gång.
Av hunger och kyla, av längtan och tro, Har folket här rest sig och vågat att bo. Så tack till er händer som bröt denna mark, Som slet utan vila när vintrarna var stark.
Ni byggde vårt land med er vilja och mod, Ett arv som vi vårdar med hjärta och blod. Mitt Sverige, mitt hem, där hjärtat vill slå, Ett land där jag alltid vill leva och gå.
Av möda och slit byggdes framtidens grund, En gåva som bär oss i evig stund. Du bär alla drömmar som hjärtat ger liv, En skatt vi ska vårda i all vår tid.
Och bergen ska stå, och älvarna gå, Som vittnen till allt som vi byggt här ändå. Från heden till nu, över tusen år, Ett land som vi älskar och alltid förstår.
Mitt Sverige, mitt hem, där hjärtat vill slå, Ett land där jag alltid vill leva och gå. Av möda och slit byggdes framtidens grund, En gåva som bär oss i evig stund.
Du bär alla drömmar som hjärtat ger liv, En skatt vi ska vårda i all vår tid. Mitt Sverige, mitt hem, i hjärtat hos mig, För evigt du vilar, för evigt hos mig.
Skärmdumpar från Söders AI-genererade låtomslag på Spotify.
”Idag är en historisk dag. Stigmat mot män som har sex med män är nu historia, i alla fall när det kommer till blodgivning”.
”Det här är en enorm seger, inte bara för Regnbågsblod, utan för hela hbtq-Sverige och faktiskt för hela landet. Intimitet mellan två män klassas inte längre automatiskt som ett riskbeteende. Det är på tiden.”
Citaten är hämtade från en video på Instagram 1 december och uttalas av Regnbågsblods initiativtagare Tobias Ström.
Tidigare fick ingen man, som haft sexuell kontakt med annan man under de senaste 6 månaderna, ge blod. Region Skåne var 1 december 2026 först ut, då de redan har infört s k NAT-testning, om vilket vi kan lära oss mer på Socialstyrelsens hemsida. Senast 6 augusti 2027 ska alla blodverksamheter i landet ha infört NAT, vilket innebär att du, som man som har sex med män, kan ge blod oavsett var du bor.
Regeln som fråntog män som har sexuell kontakt med andra män rätten att vara blodgivare, var djupt diskriminerande mot bakgrund av sexuell läggning. Framöver kommer samma karenstid gälla för alla, nämligen fyra månader efter en ny sexuell kontakt.
Sverigedemokraterna har gått ut med vad de kallar för ”förslag för att slå sönder den organiserade brottsligheten i Sverige”. Förslagen är talande exempel för partiets performativa populism. Partiet beskriver att ”man vill att samtliga personer med utländska medborgarskap, som är verksamma inom kriminella nätverk ska fängslas och därefter utvisas”. Det är ett bedrägligt förslag som kan tilltala människor på ett känslomässigt plan.
När man satsar på den typ av populistiska utspel som SD gör, finns det vissa vinster att kamma hem. Populistiska förslag får politiker att framstå som kraftfulla. Populismen leder inte till verkliga förändringar sådana kräver att man samlar på sig både resurser och kompetens för att kunna komma åt de problem man vill adressera. SD:s förslag är särskilt bedrägliga eftersom de kan ge en illusion om att det är möjligt att ”utvisa bort problem” och att ”man kan placera samhällsproblem hos individer baserat på deras etnicitet”.
Handeln med illegala droger omsätter ca 15 miljarder kronor per år i Sverige. Internationell forskning visar att etnicitet inte är centralt när det handlar om illegal handel med droger eller annan organiserad brottslighet. Vilka som är aktiva i den aktuella brottskategorin varierar över tid. De viktiga och avgörande aspekterna är inte varifrån människor eller deras föräldrar kommer, utan att samhället bygger kunskap och förmåga för att möta den kriminella världens nya metoder och former för organisering.
Vill man hitta gemensamma nämnare hos människor i dessa miljöer bör man lägga fokus på andra faktorer än etnicitet, ursprung eller religion hos kriminella, samt ta i beaktning att personer diskrimineras i alla led i rättsprocessen mot bakgrund av just ovan nämnda faktorer. Sverige har en hel del att göra när det handlar om att hitta verkningsfulla insatser för att bryta individers brottsutveckling.
SD:s återkommande fokus på etnicitet är vilseledande. Felaktiga kriminalpolitiska satsningar bidrar till att hela samhället drabbas. Resultat uteblir, samtidigt som tid, pengar och andra resurser går förlorade. Sverige har inte råd med performativa populistiska kriminalpolitiska åtgärder. Svensk polis har redan en uppklaringsprocent som är tre gånger lägre än exempelvis Tysklands polis. Sverige behöver börja med att satsa på att Polismyndigheten fungerar som den ska. Vi behöver också identifiera och utveckla verkningsfulla insatser för att på ett bättre och tidigare sätt, identifiera individer som är på väg att kliva in i kriminella miljöer. Det behövs dessutom utvecklas metoder som gör att det blir lättare bryta med en destruktiv livsstil.
Sveriges nuvarande påföljdssystem är ett kapitel för sig, där politiker från flera olika partier försökt plocka politiska poäng genom att överträffa varandra i populistiska utspel av repressiv karaktär. Det har varit tydligt att repressionen varit överordnad viljan att uppnå resultat. Annars skulle man inte gå rakt emot befintlig forskning och vetenskap när det handlar om lämpliga påföljder.
Det politiker gör just nu är att upprepa förslag som redan har misslyckats i andra delar av världen. Man kan förstå drivkrafterna bakom att gå ut offentligt och vill visa att man är ”hård mot kriminella” samtidigt måste man fråga sig om det är viktigare att se kraftfull ut än att åstadkomma riktiga resultat. Det finns mängder av viktiga behov och uppgifter som Sveriges polis och andra myndigheter står inför. Inget av dessa behov och uppgifter finns med i SD:s förslag.
Tidigare erfarenheter från Sverige visar att polis och andra myndigheter har misslyckats med att slå sönder flera organiserade kriminella nätverk, där medlemmarna är blonda. Det vi behöver är en kreativ, nyfiken och proaktiv polis, snarare än den reaktiva polis vi tidigare sett flera exempel på. Som tidigare nämnts är det viktigt att vi undviker felaktiga populistiska och känslobaserade kriminalpolitiska satsningar. Vi har inte råd med fler misslyckanden. Att låta SD få ett ökat ansvar för kriminalpolitiska frågor är verkligen att låta vargen vara den som vaktar fåren.
Detta är andra delen av två i en artikelserie om hur rasismen förändrades när biologiska argument om ”ras” blev motbevisade.
Mer eller mindre samma beteenden finns också i Sverige, bland annat hos Sverigedemokraternas politiska kommunikation. Trots att biologiska rasidéer i princip inte finns i politiken lever en ny sortering kvar genom begrepp som ”svenska värderingar” och olika föreställningar om vem som kan bli ”riktigt svensk”.
När människor bedöms utifrån en påstådd “kulturell essens” snarare än sina individuella handlingar fungerar det som en modern variant av äldre rasideologi. Det avgörande är därför inte vilka ord som används. Rasism kan existera utan att någon uttalar ordet ”ras”. Det viktiga är vilken funktion språket fyller, om hur det begränsar människors rätt att leva och verka i samhället liksom människors möjlighet att förstås som likvärdiga invånare eller medborgare, eller om det ger politiskt stöd åt att vissa grupper ska ha färre rättigheter
För att förstå och bemöta dagens rasism måste fler, enligt Cornelissen, se hur kultur och nation blivit dess nya språk. Det är först när vi synliggör dessa mönster som vi kan bygga en antirasism som faktiskt svarar på vår tids verklighet. När det inte längre gick att säga att ”vita britter” var biologiskt överlägsna, började politiker och opinionsbildare istället tala om kultur, tradition, religion och nationell identitet. Eftersom att identifiera sig som svensk inte är detsamma som att en är mer värd eller överlägsen jämfört med människor i fattigare och mindre utvecklade samhällen som Syrien och Somalia. För retoriken om “svenska värderingar” handlar om tanken att vissa värderingar ska vara reserverade för svenskar. Vad det bland annat handlar om är att förepråka godtyckliga hinder för migration, inskränkning av rättigheter och misstänkliggörande av vissa grupper som muslimer.
Dessutom kvarstår, enligt Cornelissen, den strukturella rasismen, där historiska och nutida ojämlikheter fortsätter att producera skillnader i inkomst, bostadsvillkor, hälsa och utsatthet för polis och myndigheter. Även om “ingen” längre säger ”vi tror på rasbiologi” lever konsekvenserna av tidigare rasism kvar i samhällets institutioner och i människors livschanser. Rasismens kärna är fortfarande att rangordna människor och begränsa deras rätt att höra till kan leva vidare under andra etiketter, till exempel när ”kultur” eller ”värderingar” används för att vilja behandla människor illa och orättvist.
Det börjar bli tröttsamt att behöva ta den här diskussionen om och om igen – och lika skrämmande att se hur lite den biter. Trots årtionden av forskning, statistik och historiska fakta upprepas samma påståenden: att brottsligheten i Sverige skulle vara “importerad”, att gängvåldet är “en följd av invandringen”. Det är en berättelse som saknar verklighetsförankring, men som lever vidare eftersom den tjänar ett syfte.
Sverigedemokraterna och deras opinionsmaskineri använder den för att skapa en känsla av hot – och därigenom bana väg för ett mer auktoritärt Sverige, där kontroll, övervakning och misstänkliggörande ersätter tillit och socialt ansvar.
En myt som flyttat fokus från verkligheten
SD:s återkommande påstående att den organiserade kriminaliteten skulle vara ett “importerat problem” låter till en början enkelt och logiskt: “Det fanns inga gängskjutningar förr, alltså måste de ha kommit med invandringen”. Men det är en historiskt falsk och politiskt konstruerad förklaring.
Organiserad kriminalitet har funnits i Sverige långt innan landet blev mångkulturellt – och den har vuxit ur svenska samhällsproblem, inte migration.
Organiserad kriminalitet – äldre än invandringen
Redan under 1920-talets spritförbud blomstrade svensk smuggling. Längs kusterna verkade nätverk av svenska fiskare, åkare och affärsmän som smugglade in alkohol från kontinenten. Det var avancerad logistik, stora pengar och omfattande våld – allt långt innan någon pratade om “invandrarbrottslighet”.
På 1950–70-talet styrdes illegala spelklubbar och svartklubbar i landets storstäder av svenska kriminella nätverk som tog betalt för skydd och ordning. Samtidigt växte MC-gängen fram ur svenska arbetarklassmiljöer – subkulturer som utvecklades till organiserade brottssyndikat.
Med andra ord: Sverige hade organiserad kriminalitet långt innan dagens invandring ens existerade som fenomen.
Gängvåldet i dag – socialt, inte kulturellt
Dagens gängvåld är allvarligt, men dess orsaker är sociala och ekonomiska, inte kulturella. Kriminologer som Jerzy Sarnecki och Ingrid Sahlin visar att gäng uppstår där unga människor saknar framtidstro, jobb och fungerande skolor.
Brottsförebyggande rådets (Brå) analyser visar dessutom att sambandet mellan “utländsk bakgrund” och brott försvinner när man kontrollerar för klass, inkomst och utbildning. Det är alltså fattigdom och marginalisering, inte etnicitet, som förklarar var kriminalitet växer fram.
Och dessa förhållanden är resultatet av svensk politik – beslut om bostäder, arbetsmarknad och utbildning – inte av migrationen i sig.
SD:s berättelse: från orsak till syndabock
SD:s tal om “importerad kriminalitet” är inte ett missförstånd, utan en medveten politisk strategi. Den flyttar skulden från strukturella problem – som ojämlikhet, skolmisslyckanden och bostadssegregation – till “de andra”. Genom att koppla invandring till otrygghet kan partiet sedan kräva hårdare lagar, fler poliser, mer övervakning och inskränkta rättigheter.
Det är en retorik som skapar rädsla, inte lösningar, och som långsamt förskjuter det demokratiska samtalet mot auktoritära reflexer.
Historiska paralleller – samma myt, nya syndabockar
Mönstret är gammalt. På 1930-talet beskylldes romer och resande för “tjuveri och lösdriveri”. På 1970-talet var det finska arbetskraftsinvandrare som påstods stå för “supande och slagsmål”. På 1980-talet talade man om jugoslaver och sydeuropéer som bil- och ficktjuvar. Idag är det unga män med rötter i Mellanöstern eller Afrika som pekas ut.
Det handlar inte om fakta, utan om behovet av en syndabock. När samhället splittras, söker vissa politiska krafter en grupp att skylla på – och använder den för att samla stöd för hårdare kontroll.
Svenska exempel på organiserad kriminalitet
De som fortfarande hävdar att “organiserad brottslighet är något nytt” bör minnas:
Spritkungen och smugglingen (1920–30-tal) – svenska nätverk som byggde hela förmögenheter på illegal handel.
Svartklubbar och spelverksamhet (1950–70-tal) – inhemska strukturer med våld, utpressning och korruption.
MC-gängen (1970–idag) – helsvenska miljöer som utvecklats till internationella brottsnätverk.
Bolagsplundringar och momsbedrägerier (1990–2020-tal) – avancerad organiserad ekonomisk brottslighet, ofta med svenska huvudmän.
Detta är alla former av organiserad kriminalitet – och de har en sak gemensamt: De uppstod här, inte “kom hit”.
Slutsats: brottsligheten är svensk – hotet mot demokratin är politiskt
Att fortsätta tala om kriminalitet som något “importerat” är inte bara historielöst – det är farligt. Det underblåser misstänksamhet mellan människor, försvagar tilliten och öppnar dörren för partier som vill styra genom rädsla.
Den verkliga faran är inte att brottsligheten är “utländsk”, utan att den används politiskt för att normalisera hårdare tag, starkare statlig kontroll och ett Sverige där trygghet bara gäller vissa.
Organiserad brottslighet är ett gammalt, svenskt problem.Men att förvandla den till ett verktyg för främlingsfientlig politik – det är den verkligt importerade faran: en auktoritär ideologi med rötter långt utanför demokratins värdegrund.
Under de senaste dagarna har USA:s president Donald Trump i ett regeringsmöte som sändes offentligt angripit invandrare från Somalia med grovt nedlåtande och dehumaniserande språk. Han sade bland annat att somaliska invandrare är ”skräp”, att deras land ”stinker”, att de ”bidrar ingenting” och att de borde ”åka tillbaka dit de kom från”.
Kritiker menar att detta är ett systematiskt angrepp mot muslimska/minoritets-invandrare och en strategi för att frammana rädsla. Denna typ av retorik och politik demonisering, kollektiv skuld och nedvärdering påminner om klassiska populistiska grepp: man identifierar en svag, redan marginaliserad grupp, tillskriver dem samhällsproblem, som brottslighet, ekonomisk belastning och social oro, och använder det för att mobilisera stöd bland majoritetsbefolkningen genom rädsla och misstänksamhet. Sådana tal gör inte bara människor illa, de normaliserar hat, bidrar till polarisering och legitimerar repressiva insatser utan att skilja på individuella handlingar och kollektiv identitet.
Sveriges regering och migrationsminister Johan Forssell: Stram migrationspolitik och skuldplacering i svensk kontext
Även i Sverige kan man se parallella tendenser, inte alltid med lika vulgärt språkbruk som i Trumps fall, men med liknande dynamik: invandringskritik som följs av konkreta politiska åtgärder, skuldplacering och retorik som kategoriskt pekar ut invandrare som problem.
Den hemliga överenskommelsen med Somalia där svenska skattemedel använts för att finansiera så kallade “spöktjänster” för att få Somalia att ta emot utvisade visar hur regeringen konkret kopplar utvisningspolitik till bistånd och internationella avtal. Då media avslöjat att tjänsterna verkar ha gått till personer nära den somaliska premiärministern, och oppositionen har KU-anmält ärendet. Regeringen har inte dragit sig för att försvara sig, något som understryker att kontroversen snarare tjänar som politisk markör än som ett äkta korruptionsrisktagande. Resultatet är en migrationspolitik där fokus ofta ligger på att markera hårdhet, att ställa invandrare som en grupp med problem i stället för att kritiskt granska systemiska problem: misslyckad integration, bristande resurser, politiska eller ekonomiska strukturer som skapar marginalisering. Det finns också ett ideologiskt budskap: integration och medborgarskap ska vara en belöning som ges till de som lever “rätt” i enlighet med ”svenska värderingar” och utan beroende av bidrag.
I båda fallen, USA och Sverige, fungerar främlingsfientlig retorik som avledningsmanöver och politiskt verktyg för att skapa enkla förklaringar till komplexa problem. Det gör det lättare för makthavare att framstå som hårda och beslutsamma, utan att själva behöva ta ansvar för strukturella misslyckanden.
Varför retoriken får genomslag och konsekvenserna
Att sådana budskap får genomslag beror delvis på att de svarar mot reella frågor som oroar delar av befolkningen: kriminalitet, integration, ekonomisk belastning och bostadsbrist. Men genom att kanalisera oron mot invandrare riktas uppmärksamheten bort från politikens och samhällsstrukturens brister och från hur ekonomisk ojämlikhet, bostadssegregation, diskriminering, dåligt stöd för arbete och integration har skapat en samhällelig sårbarhet.
Konsekvenserna är allvarliga: minoritetsgrupper hamnar i kollektiv skuld även om brott eller fel begåtts av ett fåtal så bestraffas många. Rättssäkerhet, medborgerliga rättigheter, asylrätt och mänskliga rättigheter riskeras när migrationspolitik drivs med känslomässig, kollektiv stigmatisering. Social polarisering, ökad rasism/främlingsfientlighet och misstro mellan grupper underminerar samhällssolidaritet och demokrati. Man gör en politisk ansvarsförskjutning: i stället för att kräva ansvarsutkrävande för sociala problem, fokuserar man på att utvisa eller förbjuda vissa människor.
Främlingsfientlighet som politisk strategi, ett demokratiproblem
Att populistiskt demonisera invandrare vare sig i USA eller Sverige är inte bara en fråga om smaklös eller provokativ retorik. Det är en medveten politisk strategi som tjänar till att:
Samla stöd bland rädda eller osäkra väljare genom att ge enkla svar.
Skuldbelägga maktlösa grupper för problem som i själva verket är strukturella.
Driva igenom repressiv policy (utvisningar, inskränkningar, social kontroll) utan att behöva ta ansvar för misslyckad integration, ojämlikhet eller systembrister.
I praktiken underminerar det demokratiska värden, tolerans, rättvisa och mänskliga rättigheter samtidigt som det ökar risken för diskriminering, marginalisering och social fragmentering. Det viktiga och svåra steget framåt är att kräva ansvar av politiker som väljer att använda främlingsfientlighet som ett politiskt vapen. Medier och medborgare måste ta ansvar och granska och ifrågasätta sådana strategier.
Man kan naturligtvis använda invändningen att USA och Sverige har mycket olika historiska, sociala och demografiska förutsättningar. Det stämmer. Men det är inte skillnaderna som gör analysen meningsfull, det är likheterna i mekanism och strategi. Genom att jämföra får vi en bättre förståelse för hur främlingsfientlig populism fungerar, inte som en följd av unika omständigheter, utan som ett gemensamt kännetecken för samtida maktpolitik. Att vi ser dessa mönster i både USA och Sverige och med så tydlig retorik och konkret politik borde vara väckarklocka: de demokratiska riskerna ökar, och det är upp till forskare, journalister, medborgare att se det som sker, dokumentera och motarbeta.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
I en illa skriven debattartikel i Samnytt argumenterar två sverigedemokratiska landsdagarsombud från Västerbotten, Petter Nilsson och Pontus Persson, för att Jämställdhetsmyndigheten måste avskaffas. Rakt igenom använder de sig av ett gammalt beprövat debattknep, nämligen att måla upp bilden av en motståndare och sedan rusta upp den med extrema åsikter. Det centrala budskapet är att Jämställdhetsmyndigheten arbetar under ”föreställningen om att det finns en könsmaktsordning”, vilket bygger på en ”marxistisk ideologi”, ”godhetssignalering” och ”vänstervridna analyser”.
Att dessa SD-politiker vill avskaffa Jämställdhetsmyndigheten av ideologiska skäl, citat ”grunden i alla analyser och lösningar måste vara återvandring”, är inte förvånande, men det är inte huvudproblemet med denna artikel. Problemet är att Nilsson och Persson använder sig av en uppsåtlig förrädisk retorik.
Fakta är följande: Riksdagen har sedan 2006 ett nationellt jämställdhetspolitiskt mål, delat i flera delmål – varav ett sjunde antogs i år: ”Hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra. Alla, oavsett kön, ska genom hela livet ha samma rätt och möjlighet att leva sitt liv utan att begränsas av kollektivt grundade hedersnormer”.
Jämställdhetsmyndigheten, som inrättades 2018, har en rad administrativa uppgifter, bland annat att man analyserar och bevakar det jämställdhetspolitiska arbetet, att man ger stöd åt kommuner, regioner, näringsliv och civilsamhälle och att man fördelar statsbidrag till olika jämställdhetsprojekt.
De två SD-politikerna betonar det ekonomiska argumentet, citat ”Myndighetssverige kostar pengar. Mycket pengar”, och menar att Jämställdhetsmyndigheten skulle vara så oerhört kostnadskrävande. Under nuvarande mandatperiod, där SD för övrigt ingår i regeringsunderlaget, har anslagen till Jämställdhetsmyndigheten fördubblats från 75 miljoner kronor för 2022 till 166 miljoner kronor föreslagna 2025.
Avsikten med denna retoriska framställning är att förmedla intrycket av det handlar om enorma belopp och att man ska därmed lämnas med känslan av att det är ett omfattande slöseri med offentliga resurser det handlar om. Vad Nilsson och Persson inte berättar är att den totala statsbudgeten är 1,435,100,000,000 kronor. Ur detta perspektiv utgör Jämställdhetsmyndighetens budget cirka 0,0115 procent i relation till statsbudgeten som helhet. Om detta kan man givetvis ha åsikter, men detta är ett faktum som de två helt utelämnat i sin debattartikel. De förespråkar dessutom att pengarna ur Jämställdhetsmyndigheten i stället bör investeras i Brottsförebyggande rådets arbete, men förklarar aldrig på vilket sätt det skulle innebära en avgörande skillnad.
Summan av kardemumman: Den här debattartikeln är ett bra exempel om man ska praktisera källkritik. Det intressanta är inte Nilssons och Perssons ideologiska analyser och bevekelsegrunder (de är välbekanta), utan det är den fakta de inte nämner. Hade de inkluderat den information som presenterats ovan, hade deras argumentation fallit ihop som ett korthus.
Motargument 