Etikettarkiv: svensk

I fokus, Myter

SD:s etniska karta är inte statistik, det är ideologi

Sverigedemokraterna har nyligen presenterat en karta som delar upp befolkningen, baserat på människors etnicitet. Siffrorna i SD:s karta skiljer sig från befintlig statistik eftersom den bygger på andra definitioner än de definitioner som exempelvis SCB använder. Enligt SCB:s officiella definition räknas en person som har “utländsk bakgrund” om hen antingen är född utomlands, eller född i Sverige med två utrikes födda föräldrar. Det är en etablerad, jämförbar definition som används för att kunna studera skillnader i livsvillkor och integration.

SD:s ”Migrationskarta” räknar i stället även in personer med en svensk och en utländsk förälder. Det gör att siffrorna ser mycket större ut – men också att många människor räknas som “utländska” trots att de är födda och uppvuxna i Sverige. Kartan presenteras tillsammans med teorier som bygger på en konspirationsteori om ett pågående ”folkutbyte”. Folkutbytesteorin ofta kallad ”The Great Replacement” på engelska är en högerextrem konspirationsteori som påstår att befolkningar i västvärlden, särskilt i Europa, medvetet ”ersätts” av människor med bakgrund i Mellanöstern, Afrika eller andra delar av världe
Folkutbytesteorin bygger på tre centrala, men falska, antaganden:

  • Att det pågår en planerad konspiration för att förändra Europas befolkning.
  • Att infödda européer håller på att bli en minoritet på grund av invandring och låga födelsetal.
  • Att det kommer att leda till kulturell och civilisatorisk kollaps.

    Teorin saknar all vetenskaplig grund men har fått starkt genomslag i nationalistiska och främlingsfientliga rörelser. Det finns mycket mer att säga om denna, och andra teorier som betraktar människor och kultur som någonting statiskt, men en av de allvarligaste aspekterna med SD:s karta är partiets ambitioner om att åstadkomma en uppdelning.

    När ett politiskt parti börjar dela in människor efter hudfärg och etnisk bakgrund, som SD gjort med sin karta och retorik, handlar det inte om att presentera samhällsnyttig statistik, det handlar om att definiera vem som anses tillhöra samhället och vem som ska ställas utanför. Att beskriva och kategorisera människor utifrån deras ursprung på det sätt som SD gör är inte en neutral handling. Det är ett sätt att försöka forma föreställningar om andra människor och skapa sociala gränser mellan ”vi” och ”dom andra”. Det är ett politiskt språk som syftar till att urholka principer om alla människors lika värde, vilket både svensk och internationell rätt har som mål att värna.

    Europakonventionen och FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter slår fast att ingen människa får särbehandlas på grund av etnicitet eller bakgrund. När politiska aktörer ändå väljer att framhäva skillnader som bygger på egna föreställningar om ”kultur och etnicitet”, undergräver det inte bara moraliska värden, det utmanar också själva rättsstatens grund. Historien visar vart den sortens tänkande kan leda.

    Under 1990-talet, i det forna Jugoslavien, började framförallt etnonationalistiska politiker rita kartor över folkgrupper och tala om etniska och religiösa skillnader som ett hot mot nationens framtid. Uppdelningen som ägde rum fungerade som ett verktyg för att kunna splittra samhället, rättfärdiga exkludering och olika former av våldsamma övergrepp. Etnicitet förvandlades till ett politiskt vapen.

    Samma mönster att först särskilja, sedan misstänkliggöra är en välkänd mekanism i processer av avhumanisering. När människor slutar ses som individer och i stället definieras genom sin bakgrund, blir det lättare att ifrågasätta deras rättigheter och tillhörighet. Sveriges demokrati och rättsordning bygger på motsatsen: att medborgarskap och mänsklig värdighet gäller alla, oberoende av ursprung. Att bryta mot dessa principer är att angripa de gemensamma grunder som håller samhället samman.

    Vi har sett flera exempel på hur SD:s försök att avhumanisera och demonisera minoriteter har haft begränsade framgångar. Partiets önskan om att måla ut ”invandrare” som mer kriminella än andra på grund av deras ”kultur” misslyckades stort när det blev tydligt att sverigedemokratiska företrädare var dubbelt så kriminella som de grupper man försökte demonisera. Samtidigt ska man inte underskatta riskerna med att om och om igen beskriva vissa delar av befolkningen som ”dom andra”.

    Många människor var förvånade över hur snabbt människor var beredda att angripa tidigare grannar och bekanta i Jugoslavien. Sanningen är att avhumaniseringsprocessen börjat långt tidigare med samma typ av retorik som vi kan höra från sverigedemokratiska företrädare.

Källor:

SD:s migrationskarta

Europakonventionen

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter

I fokus, Myter

“Folkutbyte” med SCB-logga – så luras du av SD:s karta

Sverigedemokraternas toppnamn till EU-valet, Charlie Weimers, har lanserat Migrationskartan.se – en webbkarta som utger sig för att visa den “dramatiska förändringen” av Sveriges befolkning, baserat på data från SCB. Påståendet är att i flera kommuner har “över 50 procent” av invånarna nu “utländsk härkomst”. Men när man granskar kartan närmare visar det sig att siffrorna bygger på en helt annan definition än den SCB faktiskt använder – och att retoriken bakom kartan hämtar direkt från högerextrema idéer.

Enligt SCB:s officiella definition räknas en person som har “utländsk bakgrund” om hen antingen är född utomlands, eller född i Sverige med två utrikes födda föräldrar. Det är en etablerad, jämförbar definition som används för att kunna studera skillnader i livsvillkor och integration.

Migrationskartan räknar i stället även in personer med en svensk och en utländsk förälder. Det gör att siffrorna ser mycket större ut – men också att många människor räknas som “utländska” trots att de är födda och uppvuxna i Sverige med fullt medborgarskap. I Haninge till exempel visar SCB att 45,4 procent av invånarna 2024 har utländsk bakgrund. Migrationskartan påstår att det är över 50. Skillnaden? Den bredare, egenhändigt uppfunna definitionen.

Det blir särskilt absurt i gränskommuner som Haparanda och Övertorneå, där SD:s karta visar att mer än hälften av befolkningen har “utländsk härkomst”. I verkligheten handlar det om människor som tillhör den nationella minoriteten tornedalingar – ofta med djupa rötter på båda sidor om gränsen till Finland. Många talar meänkieli, ett officiellt minoritetsspråk i Sverige. De har levt i området i generationer. Att nu kalla dem en del av ett “folkutbyte” är både historielöst och respektlöst.

Och det är just det ordvalet som avslöjar vad detta handlar om. På Migrationskartans startsida står det rakt ut: “Befolkningen byts ut. Nu kan du själv se förändringen.” Det är inte en neutral beskrivning – det är en omskrivning av konspirationsteorin om “folkutbyte”, som spridits i vit makt-kretsar i decennier. Skillnaden är att den nu kommer med färgglada diagram, och SD:s partisymbol i marginalen.

Att använda statistik på det här sättet – att ändra definitioner, dölja metod och koppla ihop siffror med extrem retorik – är inte folkbildning. Det är politisk propaganda med siffror som kuliss.

En avslutande detalj som säger allt: Enligt den definition som används i Migrationskartan skulle även SD:s partisekreterare Richard Jomshof räknas som del av det så kallade “folkutbytet”. Hans far är född i Finland. Med samma logik räknas han – och andra SD-företrädare med en utländsk förälder – till gruppen de själva varnar för.

Länk till SD:s migrationskarta

Krönikor

Ska infödda svenskar också klara medborgarskapsprovet?

Gästkrönika av Aryan

Regeringen och Sverigedemokraterna applåderar sig själva för att de nu vill ”höja statusen” för det svenska medborgarskapet. Det ska bli ett hedersmärke, ett diplom för väl utförd integration. Man vill kräva egen försörjning och språk- och samhällskunskaper för att en människa ska anses värdig att kallas svensk.

Men frågan som aldrig ställs är denna: Hur många infödda svenskar hade själva klarat kraven?

Kravet på egen försörjning låter kanske rimligt på pappret, men i realiteten lever hundratusentals svenskar i arbetslöshet, sjukskrivning eller med aktivitetsstöd. De har, med regeringens egna ord, inte förmågan att försörja sig själva. Ska deras medborgarskap då ifrågasättas? Ska de skickas på integrationskurs i sitt eget land? Eller är ”försörjningskravet” bara något som gäller mörkhåriga, nyanlända – aldrig en arbetslös infödd?

Nästa krav: språk och samhällskunskap. Det låter nästan harmlöst, tills man ställer frågan: hur många infödda svenskar kan egentligen svara på de mest grundläggande fakta om Sveriges historia eller lagar? Hur många kan förklara vad regeringsformen säger, vittna om Gustav Vasas roll i svensk historia, eller beskriva skillnaden mellan riksdagens och regeringens uppgifter? Svaret är obehagligt tydligt: en försvinnande liten andel. Svenska skolor producerar redan generationer med ungdomar som varken kan grammatik eller de mest grundläggande delarna av samhällskunskap. Ska de då tvingas avlägga ett nytt medborgarskapsprov när de fyller 18 – och om de misslyckas, förpassas till ”icke-medborgare”?

Förslaget blottar en rå dubbelmoral. När en invandrare ansöker om medborgarskap blir han eller hon en projektionsyta för alla krav. Men en svensk som föds in i samma medborgarskap slipper varje måttstock. Den som misslyckas i skolan, lever på försörjningsstöd eller inte kan skriva en korrekt mening på sitt eget modersmål förblir likväl en ”stolt svensk medborgare”.

Om regeringen på allvar vill att medborgarskapet ska ”ha status”, varför inte börja i rätt ände – med de egna leden? Låt samtliga medborgare få bevisa sin förmåga till egen försörjning, och genomföra ett gediget prov i språk, historia och samhällskunskap. De som inte klarar kraven kan, med samma logik, fråntas sitt medborgarskap.

Eller varför inte skicka dem på SFI, den skola som annars reserveras för invandrare? Ge arbetslösa infödda svenskar ett integrationsprogram, låt dem examineras på samma sätt som de nyanlända.

Men det vore förstås politiskt självmord att ställa samma krav på en majoritetsbefolkning. Därför blir reformen bara ännu ett sätt att visa medborgarskapets status åt ett håll – nedåt. Ett instrument riktat mot de svagaste, de med minst makt att protestera.

Så jag ställer frågan: Om ett svenskt pass ska vara beviset på en människas värde och kompetens – hur meningsfullt är medborgarskapet egentligen, när ingen kräver att infödda svenskar lever upp till samma villkor? Ska vi verkligen acceptera en lag som påstår sig upprätta ”respekt” för medborgarskapet, men i själva verket bara förstärker dubbelmoralen?

Medborgarskapet är redan lika för alla. Låt oss inte förvandla det till ett pekfinger riktat mot några – medan majoriteten får glida undan kraven utan att ens kunna förklara vad ordet demokrati betyder.

Aryan

Inlägget är ursprungligen postat i Facebookgruppen Afghanistanfakta

Krönikor

Sörman, lugna dig – få inte panik!

Kära Richard Sörman, jag tar din rädsla på allvar. Rädsla kan förblinda en, och din paranoia tycks tro att varje förändring är ett existentiellt hot. Du frågar i en ledare på Riks: ”Är Sverige svenskarnas hemland eller inte?” och verkar tro att svenskheten går i spillror bara för att någon kommer hit med ett annat språk, en ny tradition eller en annorlunda maträtt. Glada nyheter! Ironiskt nog lever du själv här, identifierar dig som svensk – och ja, du är fortfarande svensk. Helt ofattbart! Vilken tur att svenskhet inte är så skör som du tror, för då hade du och alla andra försvunnit för länge sedan.

Ytterligare en rädsla som vi behöver arbeta med är din övertygelse om att man tar ifrån svenskarna deras historia och unika identitet. Tyvärr måste jag komma med även dåliga nyheter… Svenskar är inte mer unika på något vis än någon annan grupp. Sverige har alltid formats av möten med andra kulturer, likt alla andra länder världen över. Trots alla invandrare, tänk att det fortfarande finns engelsmän, fransmän till och med kurder trots att de aldrig haft ett eget land. De har överlevt flertals folkmord och förtryck av språk, kultur, religion. Visst är det fascinerande!

Och lilla Sverige… Från kristendomens införande till vallonernas smide, handel med Tyskland och invandring från Finland, Mellanöstern och Balkan – varje gång överlevde svenskheten, starkare än någonsin. Tyska köpmän kunde utgöra upp till en tredjedel av borgarna i Stockholm på 1400-talet – och ändå levde svensk kultur vidare. Om svenskhet klarade det då, klarar den garanterat dagens mångfald. När rädslan resulterar till att vara irrationell – andas och behåll lugnet.

Svenskhet handlar inte om blod, släktled eller någon mytisk ”renhet”. Jag rekommenderar att alla som bär på denna rädsla att göra ett DNA-test. Det handlar om att leva här, bidra till samhället och dela våra gemensamma värderingar så som människan alltid har gjort. Jag själv är mer svensk än något annat eftersom jag till största delen av mitt liv har levt här. Majoritetssamhället påverkar mycket; minoriteter påverkar bara pyttelite.

Din rädsla påminner mig om en del av männens identitetskris när kvinnor började arbeta – ingen blev mindre man för det. Samma sak med svenskhet: fler människor som flyttar hit och tar med sig sina traditioner gör inte Sverige mindre svenskt.

Så, Sörman, nästa gång du känner dig hotad av mångkulturen – ta ett djupt andetag, titta i spegeln och le åt situationen: din egen existens är det mest övertygande beviset på att din rädsla saknar substans. Sverige är svenskarnas hemland – men svenskar är alla som bor här, bidrar här och delar framtiden här. Att påstå att mångfald skulle hota svenskhet? Du förstår, även en paranoid kan känna sig förföljd ibland, men i ditt fall, Sörman, är det just paranoia – inget annat.

Riks är en av Sverigedemokraternas propagandakanaler.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till Sörmans artikel på Riks hemsida (sparad i webbarkiv) för att inte ge klick/trafik:

Riks: Är Sverige svenskarnas hemland eller inte?

I fokus, Krönikor

Statsministerns tal till (den vita delen av) nationen

Krönika av Paula D

Första biten är bortklippt, pga ändå bara ännu mer floskler än vad resten redan rymmer. Absolut ingen blir gladare av att behöva höra på det. Statsminister Ulf Kristerssons (M) så kallade tal till nationen 9 februari är inte ett tal till oss alla.

Det är ett tal till de 2/3 av befolkningen som är vita. Det här är inte ett tal som lugnar oss som drabbas av rasism. Det är inte ett tal som visar förståelse och empati för alla dem som nu är rädda för att gå till sin komvux-utbildning eller sina SFI-lektioner. Detta är inte ett tal riktat till alla oss som inte får ihop alla motstridiga uppgifter, t ex hur Örebroattacken skulle kunna inspirera andra med liknande åsikter när man samtidigt menar att inget tyder på att det fanns ett ideologiskt motiv.

Kristerssons tal är dessutom oförenligt med de budskap han själv torgfört ihop med övrig höger i flera år, med ett allt intensivare svartmålande av invandrare de senaste månaderna. Efter ÅR av att tala om hur vi måste bli allt mer lika, där mängder av åsikter och sätt att vara på inte godkänns så är det nu plötsligt viktigt att ”hålla ihop” och inte göra detta till en fråga om höger eller vänster, invandrare eller svensk?

Well. Det ÄR politiskt och det ÄR en fråga om invandrare eller svensk, höger eller vänster. Är det som det verkar ett rasistiskt dåd av en vit man som vill få bort invandrare så är det i högsta grad en fråga om hur vi omtalas när vi inte är vita svenskar. Det är i högsta grad en fråga om ursprung. Vill vi köra spåret om att detta handlar om en snubbe som snappat rent psykiskt. Som sköt utan större eftertanke. Ja, då är det fortfarande en fråga om rasism, men också en fråga om höger och vänster. Som i att högern gör det allt svårare att överleva om man inte kan arbeta och nedskärningar i psykvården och skolan år efter år. Som i att absolut inga förslag presenteras för hur människor inte skall bli såhär desperata.

Talet är en orgie i floskler och helt uppenbart en panikåtgärd för att inte anklagas att ta mindre allvarligt på detta dåd än på t ex gängvåld. Någon äkta känsla eller omtanke om de drabbade går inte att skåda. Idag ska vi hålla ihop. I morgon kommer statsministern med vänner fortsätta kampanja för att göra Sverige vitt igen.

Kort efter sitt ”tal till nationen” får Kristersson frågor från Aftonbladet om hans uttalanden att våldsvågen vi sett beror på invandringen och hur det kan ha påverkat Örebroskytten. Hans svar? ”Håll två tankar i huvudet”. Detta, gott folk, är en ledare som vägrar ta ansvar. Som kallar sig den vuxne i rummet men agerar allt annat än. Som spelar dum och inte låtsas förstå att en retorik som utmålar invandrare generellt som ett problem kommer skapa fientliga och rent av farliga attityder mot just invandrare. Att hålla två saker i huvudet innebär inte att ignorera hur offentlig debatt påverkar människors inställning till specifika frågor, men också till varandra.

Statsministern upprepar också att det skulle finnas en rejäl koppling mellan den ”massiva invandringen” och brott. Trots att flertalet utredningar visat att det inte alls stämmer och nu senast att det inte syns någon koppling mellan högt mottagande av invandrare och mer våldsbrott. Ett signum för Kristerssons regering är dock föraktet för forskning och expertis. Vare sig det gäller att bekämpa brott, minska sjukskrivningar eller följa klimatmål så har regeringen hittills frekvent valt att gå tvärt emot vad experter, remissinstanser och forskare säger att de borde göra. Regeringen Åkesson kör helt enkelt på vad de KÄNNER för, oavsett vad de reella effekterna blir.

Att statsministern direkt efter sitt snack om sammanhållning och att ursprung inte spelar roll står och pratar om invandringen som en belastning visar exakt hur tomma orden i hans tal till nationen var. Det är också tydligt i hans svar till Aftonbladets reporter att han anser att offren i Örebro förtjänar att uppmärksammas eftersom de var ”goda” invandrare i skolan för att förbättra sina liv. Hade de varit sjukskrivna, arbetslösa eller kriminella kan vi räkna med att hans empati för dem hade varit ännu lägre än den redan är. Om det nu är möjligt att hamna på minus i empatisk förmåga.

Anyhow. Vi håller flera tankar i huvudet redan. Det är just därför vi kan säga att din och dina vänners hetsande mot invandrare försätter den icke vita delen av befolkningen i reell fara.

Krönika av Paula D

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Videoklippet som SVT valt att korta ner kan ses här:

SVT: Statsminister Ulf Kristersson höll tal till nationen efter skolskjutningen

I fokus

SD: Etnonationalism, antisemitism och Israelvänlighet

I söndagens (13/10) partiledardebatt i Agenda försvarade Jimmie Åkesson (SD) sitt parti från anklagelser om antisemitism genom att förneka att man överhuvudtaget har ett problem med antisemitism inom partiet. Partiledaren anförde Sverigedemokraternas starka stöd för Israel som bevis för detta. Men det ena utesluter inte det andra.

Att antisemitism inte skulle vara ett problem inom SD är ett förbluffande påstående. Det går enbart att tolka på två sätt. Antingen kan det förstås som en ren lögn eller så är det på det viset att man inte tycker att det finns ett problem med antisemitism inom partiet, eftersom antisemitism helt enkelt inte anses vara problematiskt. SD tycks balansera på en skör tråd mellan båda tolkningsalternativ då man förstår att uttalad antisemitism fortfarande betraktas som ej rumsren bland den stora majoriteten väljare.

SD:s antisemitism

Utöver Åkesson är det dock få som har mage att förneka att antisemitism förekommer inom SD eftersom dess allra grövsta uttryck återkommer gång på gång inom partiets kretsar. För fyra år sedan redogjorde Maria Robsahm för 88 exempel på nazistiska uttryck bland SD-politiker i boken ”SD och nazismen”. Inför valet 2022 kartlade Acta Publica 289 valkandidater som kunde kopplas till högerextremism. Bland dessa fall var tre av fyra kandidater — totalt 214 stycken — från ett enda parti. Märkligt nog, partiet utan problem med antisemitism.

Det finns otaliga exempel på händelser och fakta som påkallar förnekelse eller avbön, även inom partiets toppskikt. Att Jimmie Åkesson gick med i partiet under ledarskapet av en uttalad nazist är en sådan sak. Andra exempel ligger närmare i tiden, såsom när det avslöjades att judehatet som spreds under pseudonymen ”afghan” kom från ett mejlkonto tillhörande SD:s ledare i Göteborg, Jörgen Fogelklou. Eller som när partiets ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt gick på sammankomst för nazister och drog naziskämt om judar under sin tid i SD:s ungdomsförbund. Partiet möter sådana avslöjanden med förnekelser, ursäkter och undanflykter eftersom man förstår att de skadar dess anseende bland den stora majoriteten väljare.

Antisemitism och islamofobi som del av SD:s kärnpolitik

Ibland hamnar dock SD:s problematiska förhållningssätt till judar så nära partiets kärnpolitik att ursäkter snarast framstår som förtydliganden. Så var fallet när dåvarande partisekreterare Björn Söder framträdde i SVT Aktuellt (5 december 2014) för att förklara vad han egentligen menade när han sa att judar inte är svenskar.

Söder förklarade då att svenska judar naturligtvis är svenskar i bemärkelsen medborgare men att själva syftet med den särskilda nationella minoritetsstatus som bland annat judar och samer åtnjuter är att värna om deras säregenhet. Han menade vidare att alla medborgare självklart ska behandlas lika. Denna undflyende argumentation strider dock inte bara mot dagens politiska riktning utan även mot det faktum att SD:s uttalade ambition är att genom sin politik befästa en etnonationell svenskhet, vilken alltså utesluter judar. Samma spänning förtydligades ytterligare av Rickard Jomshofs ”förklaring” av Björn Söders uttalanden. Jomshof, som numera är ordförande i riksdagens justitieutskott och öppet islamofobisk, menade då att judar inte är ett hot mot svenskheten eftersom de är så få till antalet. Enligt Jomshof hade ”20 000 muslimer” antagligen inte heller varit ett problem för Sverige. Svenska Kommittén mot Antisemitism (SKMA) drar den givna slutsatsen att varken judar eller muslimer är välkomna på samma villkor som alla andra i Sverige.

Att islamofoba utspel dessutom görs öppet numera från den absoluta partitoppen, t ex förslag om att riva moskéer och förbjuda muslimska attribut i stadsbilden samt spridning av islamofoba karikatyrer, uppfattas mycket korrekt av SKMA som en del av en utbredande intolerans vilken även kan riktas mot den judiska minoriteten. SD:s öppna omfamnande av folkutbytesteorin bådar alltså illa för både muslimer och judar.

SD och Israel

Så till Åkessons antydan om att SD inte kan vara antisemitiskt för att partiet stödjer Israel. Medan Israel har en unik innebörd för många judar i världen vilket förtjänar att tas på allvar, går det inte att bortse från att Israels definition som judisk stat passar väl in i SD:s etnonationalistiska världsbild, där territorier i första hand tillhör en specifik nation. Israel är inte definierat som det israeliska folkets land även om medborgarskapet är israeliskt. Istället tillhör landet formellt sett det judiska folket. På liknande vis avser SD att cementera ”etniska svenskars” självbestämmande över Sverige. Båda dessa projekt konfronteras således med olika ”demografiska problem”. SD:s nazist-kopplingar och judarnas utsatthet i Europa som långt före andra världskriget gav vind i seglen för det sionistiska projektet att upprätta en judisk stat gör dock att dessa förenklade paralleller slutar där. Poängen är att israeliska ledare, t ex nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahu, ofta hävdar att judarnas hem är i Israel, snarare än Europa, och att detta ligger i linje med SD:s idé om judar såväl som partiets vision för Sverige.

Antisemitiskt stöd för Israel har historiska paralleller, med början i det avgörande ursprungslöftet i den brittiska Balfourdeklarationen om att i Palestina upprätta ett nationellt hemland för det judiska folket. Deklarationen fick sitt namn efter Lord Balfour, den dåvarande utrikesministern som drygt ett decennium dessförinnan skrev under den antijudiska lagen om begränsad invandring till Storbritannien och sedermera beskrev judisk närvaro som ett hot som befläckat den brittiska civilisationen sedan urminnes tider.

Att antisemiter stödjer Israel kan delvis förklaras av en önskan att bli av med judar och är alltså inte någon ny företeelse. Idag är den pro-sionistiska antisemitismen den enda form av antisemitism som har politisk legitimitet i väst, enligt historikern Joseph Massad vid Columbia University. Denna syn på legitimitet speglas tydligt i Sverigedemokraternas inställning: både deras omfamnande av Israel och deras ömsom förnekande ömsom ursäktande av avslöjanden om nazistiska uttryck inom partiet. Sverigedemokraterna är inte ensamma om sin pro-israeliska antisemitism. Hela den breda extremhögern i Europa har slutit upp bakom Israel på motsvarande sätt och i likhet med SKMA, judiska centralrådet m fl här i Sverige har många judiska organisationer tagit spjärn mot detta skenheliga stöd.

Dessa förhållanden betyder naturligtvis inte att stöd för Israel indikerar stöd för den antisemitism och den etnonationalism som präglar Sverigedemokraternas politik. Inte heller betyder det att alla antisemiter stödjer Israel — att hat mot Israel glider över i antisemitiska uttryck är sedan länge vanligt förekommande. Vad det däremot visar är att Sverigedemokraternas omfamnande av Israel är fullt förenligt med partiets antisemitiska lutning. Inte heller det är något nytt.

Källor:

SVTPlay: Partiledardebatt i Agenda

Motargument: Bokrecension: SD och nazismen av Maria Robsahm

Dagens Samhälle: 289 valkandidater kopplas till högerextremism – SD stryker namn från listor

Expo: Åkessons okända skrift: Anslöt sig under nazibelastad period

Aftonbladet: SD lägger ned utredningen mot Fogelklou: Starka indicier – kan inte styrkas

Expo: Oscar Sjöstedt gick på nazistspelning – försvarades av Åkesson

SVT: Oscar Sjöstedt (SD) skrattade åt nazistskämt om judar

Youtube: Björn Söder om citatet: ”Judar och samer är inte svenskar”

SVT: ”Unikt” att inte kunna dra in medborgarskap

SKMA: SD: Judarna inget ”problem” så länge de är få

Expo: Efter Åkessons tal: hot och hat mot muslimer i SD-vänliga nätgrupper

TV4: Jomshofs bilder delar experterna: ”Väcker frågan om var gränsen går”

SKMA: Regeringens tystnad inför SD:s hatpropaganda är farlig

Syre: Nazister hyllar Jimmie Åkesson för utspel om folkutbyte

Haaretz: Netanyahu: Israel’s Arabs Are the Real Demographic Threat

The Times of Israel: Netanyahu to French Jews: ‘Israel is your home’

The Palestinian Return Centre: Giving away other people’s land: The Making of the Balfour Declaration

Middle East Eye: Pro-Zionism and antisemitism are inseparable, and always have been

The Jerusalem Post: Israeli gov’t ties to European far-right is unsettling – opinion

Middle East Monitor: Islamophobia unites Israel and Europe’s far-right

DN: Judiska organisationer ”djupt oroade” efter SD:s Israelbesök

Korta motargument, Krönikor

Vilka medborgare menar Jimmie Åkesson?

1 kommentar

I partiledardebatten 17 januari 2024 finns en intressant passus i Jimmie Åkessons (SD) anförande:

‘Sverige är nu landet som äntligen, efter en lång, onödig och väldigt destruktiv väntan, gör det som i stort sett alla andra jämförbara länder, åtminstone i vår del av världen, har gjort länge. Nu sätter vi våra egna medborgare först, vi slår vakt om tryggheten och vi reagerar och agerar resolut mot alla som hotar den. Det kommer att ta tid.’ (Källa: Riksdagen)

Reklam på Sverigedemokraternas officiella Facebook- och X-konton.

Åkesson talar alltså om ‘våra egna medborgare’. Vilka är det han menar? I första hand talar han om svenska medborgare, oavsett ursprung, och inte utländska medborgare. Men såväl regeringen som SD talar gärna om skillnaderna mellan medborgare som fötts in i sitt svenska medborgarskap och människor som ansökt om och förvärvat sitt svenska medborgarskap senare i livet. De gör skillnad mellan olika medborgare. De villkorar medborgarskapet för vissa. Det finns inga garantier för att vissa medborgare inte kan åtnjuta de rättigheter som ett medborgarskap ska innebära. Medborgare som förvärvat sitt svenska medborgarskap senare i livet förefaller vara medborgare på undantag.

Häromsistens uppmärksammade Motargument tre motioner skrivna av en sverigedemokrat, en kristdemokrat och en moderat. De tre motionerna illustrerar med emfas att medborgarskapet är villkorat, de implicerar att olika regler gäller för svenska medborgare (som fötts in i sitt svenska medborgarskap) och de som blivit medborgare senare i livet.

Det må låta vackert att Åkesson talar om ‘våra egna medborgare’. De av oss som följer politik och debatt vet vilka medborgare han talar om: ”Svenska” medborgare, svenskfödda barn till svenskfödda föräldrar. Inget blir tydligare än när Åkesson och Tidö-regeringen gör politisk skillnad mellan människor och människor.

Se partiledardebatten i sin helhet här.

Mer läsning:

Motargument: Medborgare på undantag

Motargument: Tidö – SD och medborgarskapet

Motargument: Regeringen och SD om medborgarskapet

Motargument: Regeringen vill kunna återkalla medborgarskap

I fokus

SD upprepar att judar och samer inte är svenskar

Det är nu fem år sedan Björn Söder (SD) uttryckte att judar och samer inte är svenskar. Nu har riksdagsledamoten Josef Fransson (SD) också uttryckt att judar och samer inte är svenskar. Det är en splittrande retorik, som skapar känsla av att inte tillhöra.

På X, f d Twitter, upprepade Fransson 15 november 2023 det som Björn Söder uttryckte för fem år sedan:

Skärmdump från X 231121

Den nästsista meningen tydliggör att judar och samer kan anta en svensk identitet. Detta är inte detsamma som att svenska judar och samer är svenskar. Fransson dribblar bort sig själv i formuleringen om att SD skulle försvara judars och samers särställning som nationell minoritet.

Det var på Centerpartiets officiella Facebooksida som Söder framförde sin ståndpunkt om judar och samer:

Annie Lööf förringar judars och samers ställning i Sverige när hon indirekt hävdar att de är svenskar. Dessa grupper har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar. Skäms Annie Lööf för din rasistiska hållning (Källa: SVT)

I DN-artikeln ”Den leende nationalismen” från 2014 läser vi följande Söder-citat:

– Det är ju så att Sverige i dag inrymmer andra nationer. Vi har ju till exempel den samiska nationen. De är svenska medborgare, men tillhör den samiska nationen. Vi har också tornedalsfinnar och så vidare. Vi accepterar dem. Men om det blir för många nationer i nationalstaten – då kan det bli problem. (Källa: DN)

– Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid. (Källa: DN)

I samma artikel svarar Söder på frågan om man kan vara kurd och svensk:

 - Jag tror inte att man kan det, att tillhöra två nationer på det sättet. Däremot kan ju kurder vara svenska medborgare. Problemet är om det blir för många i Sverige som tillhör andra nationer. (Källa: DN)

Vän av ordning undrar varför SD känner sig manade att återkommande dela upp människor i svenskar och icke-svenskar. Att SD dribblar bort sig i resonemang om att de värnar nationella minoriteters särställning är ett försök att ursäkta sin splittrande retorik. Det är inte ett särskilt framgångsrikt koncept.

Källor:

DN: Björn Söders (SD) utspel om samer och judar får kritik av S och C

SVT: Björn Söder (SD) möter hård kritik efter uttalande om samer och judar

DN: Den leende nationalismen

Myter

Myt: ”Svenskar” snart i minoritet

”Invandringskritiker” målar gärna upp bilden av att Sverige, inom en snar framtid, kommer att vara ett land där ”svenskarna” är i minoritet. Konspirationsteorin om folkutbytet kan sammanfattas som den, av ”eliten” iscensatta, illvilliga och medvetna planen, att byta ut den svenska befolkningen mot icke-svenskar. Motargument synar siffror över Sveriges befolkningssammansättning utifrån olika kriterier vad gäller ursprung.

Siffrorna för slutet av 2022 ser ut på följande sätt:

  • Sveriges totala befolkning 10 548 336 personer
  • Utrikes födda 2 145 674 = 20,5 % av befolkningen
  • Svensk bakgrund 7 694 434 = 73 %
  • Inrikes födda med två inrikes födda föräldrar 6 878 225 = 65 %
  • Inrikes födda som har en inrikesfödd förälder och en utrikesfödd förälder 816 209 = 8 %
  • Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar 681 448 = 6,5 %

Vissa svartmålar specifikt Malmö som ett ”skräckexempel”; siffrorna för slutet av 2021:

  • Malmö stad, antal invånare: 351 749 personer
  • Utrikes födda 123 290 = 35 % av invånarna
  • Inrikes födda med två inrikes födda föräldrar 151 926 = 43 %
  • Inrikes födda med en inrikes och en utrikes född förälder 31 589 = 9 %
  • Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar 44 944 = 13 %

Lägg märke till att Malmö ligger vid gränsen till Danmark, med stor arbetspendling och migration över sundet. Jämför gärna med Haparanda kommun, som ligger vid gränsen till Finland, med folkmängd på 9 496 personer och 3 852 utrikes födda invånare. Att välja ut Malmö stad som enda exempel, är ett bedrägligt argument som brukar kallas ”Cherry picking/Plocka russin ur kakan”.

Siffrorna som redovisar svenska medborgares ursprung används av ”invandringskritiska” pga en mix av olika fördomsfulla anledningar. Bland annat används siffrorna för att skrämmas med att ”de riktiga svenskarna” inom en snar framtid definitivt kommer att bli förtryckta, i minoritet – av någon hemsk, onämnbar, homogen massa av ”de där andra” som är i maskopi och vill ta över landet.

”Invandringskritikernas” logik haltar: det finns felaktiga fördomar om att alla utrikes födda personer enbart skaffar barn med andra utrikes födda – och väldigt många barn per kvinna (fördjupa er gärna i Nativitet). Vid tillfällen då dessa argument används faller det ju alltid, för redan vid tidpunkten då varje utrikes född person föder ett barn i Sverige är detta en person som kommer ”räknas” i kategorin inrikes född. Naturligtvis skaffar inte utrikes födda personer barn enbart med andra utrikes födda – liksom personer som föddes i Sverige (av svenskfödda föräldrar) inte enbart skaffar barn med endast partners som också är födda i landet.

Enligt SCB:s prognoser beräknas Sveriges befolkning år 2070 ha ökat med en tredjedel till 12,7 miljoner, varav ca 24 % av dessa beräknas vara utrikes födda. Idag ligger den andelen på ca 20 %.

I Svenska Akademiens ordlista definieras etnisk på följande sätt: ”som gäller eller utmärker folkstam”. Det är en, i mina ögon, både vag och svårtolkad definition. Om vi bortser från den luddiga definitionen, och försöker oss på att vara lite kreativa: Vad innefattar vi i begreppet etnisk? Pratar vi om nationalitet, språk och kultur? Eller pratar vi om den heta potatisen ras?

Det kan vara på sin plats att ställa sig frågan om vem som egentligen gynnas av att specificera – enligt en ytterst godtycklig och luddig definition – människor utifrån ”etnicitet”. Jag är av åsikten att det är farligt att dela upp människor i samhället utifrån egenskaper som den enskilde inte har möjlighet att påverka. Det skapar hierarki mellan oss människor, hierarki som ger dåliga vibbar om man betraktar det i ett historiskt, sociologiskt och kulturellt perspektiv.

Och hur många generationer, mellan tummen och pekfingret, dröjer det innan en människa som har föräldrar med utländskt ursprung, kan föräras med benämningen ”svensk”? Är det så att dessa människor aldrig kommer att bli betraktade som ”svenskar” av de som ”bara är lite kritiska mot förd invandringspolitik”?

Eller är det så att det inte finns någon logik eller saklighet bakom argumentationen, och att det inte heller finns någon rimlighet i myten och konspirationen om att de ”riktiga svenskarna” snart kommer att vara i minoritet?

Om vi, Gud förbjude, låter den ”invandringskritiska” logiken skapa spelreglerna och begreppsdefinitionerna så har vi redan idag väldigt många medmänniskor som av vissa inte anses som ”svenska”.

Jag är av den ”anmärkningsvärda” uppfattningen att det inte spelar någon som helst roll vilket land man är född i. Om man vill folkbokföra sig i Sverige så ska man få göra det, älskar man någon och vill skaffa barn med sin partner, ska man få göra det – oavsett hur många procentandelar utrikesfödda det är som redan bor i Sverige.

Så nej, svenskfödda kommer inte att vara i minoritet i Sverige snart, eftersom befolkningen förändras. Och det är inte farligt eller skadligt att ha t ex en morförälder eller en farförälder som är född utanför landets gränser.

Lästips:

Expo: Myten om det stora utbytet

Korta motargument: Födsloöverskottet

SCB:s Sveriges nuvarande befolkningsstatistik

SCB:s Sveriges framtida befolkning 2070

Bo Löfvendahl: Finns det etniska svenskar?

”Etnisk svensk”

”Ny DNA-teknik visar att det finns inga raser”

Krönikor

Var kommer du ifrån, egentligen?

Varför är det så svårt att få ha blandade identiteter? Med blandade identiteter menar jag i detta sammanhang andra generationens invandrare, adopterade och blandade. Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan ”var kommer du ifrån – egentligen?”. Varför får jag den frågan? Varför anser vissa ha rätten att ställa mig den frågan? Var kommer du ifrån, egentligen?

Det är ingen oskyldig fråga för mig, jag ser det som en rasifierad fråga där frågan tvingar in människor till att kategoriseras som antingen det ena eller det andra, att vara ”vit” eller ”icke-vit” med tillkommande stereotypa föreställningar. Men hur blir det när du varken är det ena eller det andra, utan något däremellan? En slags hybrid?

Jag positionerar mig som varken det ena eller det andra, varken som ”invandrare” eller ”svensk”. Jag positionerar mig som blandad eftersom jag har en förälder som är svensk och en förälder från ett annat land. Trots att jag är blandad vill andra fortfarande kategorisera mig som det ena eller det andra, ”invandrare” eller ”svensk”. Det är ett svart-vitt tänk som bara tillåter två alternativ, det finns inget utrymme för något annat. Men jag är blandad, jag är varken det ena eller det andra, jag är något där i mellan – i ett mellanförskap. Att inte erkänna att människor kan ha blandade identiteter är som att osynliggöra en stor grupp människor, deras erfarenheter, upplevelser och känslor.

Mellanförskapet

Mellanförskapet är en politiskt och religiöst obunden förening som bildades 2005. Föreningen har som syfte att skapa en debatt kring frågor om blandande identiteter och olika former av gränsöverskridanden hos grupperna adopterade, andra generationen och blandade. Vad som är gemensamt för ovanstående grupper är känslan av att varken vara det ena eller det andra, att man inte fullt ut anses vara ”svensk” eller något annat. Du är varken ”vit” eller ”icke-vit”. Detta följs sedan av känslan av att leva utanför eller mellan en eller flera kulturer (exempelvis svensk och persisk kultur), ”raser” och länder på en och samma gång.

Att vara blandad, andra generationen eller adopterad möjliggör också situationer där du blir sedd som en person som kan förmedla och försona två till synes motsatta läger – ”svenskar” och ”invandrare”.

Observera att när det skrivs om ”raser” här så menas det inte att det finns olika raser av människor. Ordet används i brist på bättre ord som kan förklara upplevd etnicitet och kulturell bakgrund.  Ordet syftar här till att man kategoriserar utifrån utseende och kopplar detta sedan till att människor utefter deras utseende och fysiska markörer anses tillhöra specifika geografiska platser. Detta har sina rötter i kolonialismen och den ”vetenskapliga” rastänkandets tid.

Känslan av att vara mellan eller utanför etablerade normer och föreställningar kring nationell och kulturell identitet kan också ses som en gemensam nämnare för dessa tre grupper. Här rör det sig om specifika kroppsliga markörer som gör att man blir nationellt eller etniskt exkluderad. Du blir alltså inte erkänd som hemmahörande i vare sig det västerländska som icke-västerländska, ”vita” eller ”icke-vita” sammanhang.

Att leva i ett mellanförskap kan ses som ett tillstånd där det finns en motsättning mellan kroppsliga markörer och kulturella uttryck. För att beskriva detta närmare kan man säga att det kan vara en upplevelse av att man uppfattas som ”invandrare” i Sverige men som ”svensk” utomlands. Det som markerar ens annorlundaskap och normbrytande svenskhet är ens utseende. Det är inte ovanligt att ”icke-vita svenskar” upplever att de inte är hemmahörande i deras uppväxtland och det är en effekt av den svenskhetsnorm som fortfarande  idag är förenad med

”vithet och med den idé som gör att man som icke-vit i Sverige alltid förväntas komma någon annan stans ifrån”. (Källa: Om ras och vithet i det samtida Sverige)

Är du med ”oss” eller ”dom andra”?

Jag kommer ihåg att när jag var yngre var det svårt för andra människor att riktigt greppa vem jag var och placera mig i ett fack. Jag hade ju erfarenheter av olika kulturer, är till synes mörkare än den vita normen som råder och flerspråkig . Jag kunde röra mig mellan två till synes motsatta läger i skolan då det var en uppdelning  mellan ”invandrarna” och ”svenskarna”  i min skola. Jag kommer såväl ihåg hur jag en dag fick frågan ”ska du vara med oss eller med dom andra?”. Men jag kände mig inte hemma hos varken ”oss” eller med ”dom andra”.  Jag ville inte behöva välja,  och förstod inte varför jag ens skulle behöva välja. Jag tyckte om känslan av att röra mig mellan de olika grupperingarna men kände mig nu tvingad till att välja en ”sida”.

Det var först när jag  mötte människor som också var blandade som jag kände mig riktigt ”hemma”. Att de förstod mig på ett sätt som andra inte gjort förut. Vi delade liknande erfarenheter och tankar, för vi hade liknande upplevelser och blivit ifrågasatta på liknande grunder. Jag kände mig sedd och hörd, mina erfarenheter och upplevelser blev  bekräftade och erkända.

Normen för vem som räknas som ”svensk” eller ”icke-svensk” medför i sin tur en ny typ av medvetande som är ett ifrågasättande av de rådande normerna för nationell, kulturell och ”raslig” gemenskap. Att ifrågasätta skapar en möjlighet att skapa en obestämbar lekfullhet  kring de ”rasliga”, nationella och kulturella gränsdragningarna. Hur detta uttrycks kan vara genom ett kontextbundet skiftande mellan att identifiera sig som det ena än det andra, ”svensk” eller ”icke-svensk”, ”vit” eller ”icke-vit”. Samtidigt är detta skiftande beroende av omgivningens bekräftande av själva positioneringen.

Att leva i ett mellanförskap avslöjar tyvärr att Sverige har misslyckats, för statistiskt sett är Sverige faktiskt mångkulturellt, mångreligiöst och ”mångrasligt”, men mellanförskapet säger annat.

Källa:

Om ras och vithet i det samtida Sverige