Etikettarkiv: SD

Krönikor

Därför bör en nationell kulturkanon förkastas

Bland de större kulturpolitiska debatter som ägt rum i Sverige på senare år hör tveklöst frågan om införandet av en nationell kulturkanon. Frågan har under mandatperioden aktualiserats på grund av att regeringen Kristersson avser att införa denna typ av kanon.

Förslaget tycks vara ett krav från Sverigedemokraterna (SD) och Kristdemokraterna (KD), men ansvarigt statsråd för att förverkliga detta förslag är Parisa Liljestrand från Moderaterna (M). Som nytillträdd kulturminister berättade hon i en SVT-intervju att hon var positivt inställd och var övertygad om att en kulturkanon kunde fungera som en ”enande kraft” i ett splittrat och
polariserat samhälle.

I Tidöavtalet (s. 62) beskrivs uppdraget om tillsättning av en nationell kulturkanon på följande vis: ”Ett uppdrag ges att tillsätta fristående expertkommittéer i syfte att inom skilda kulturformer ta fram förslag på svensk kulturkanon. Tillsättningen av ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens i respektive fält.” Som man märker i denna avtalstext, framgår inga förklaringar kring vare sig relevans eller funktion som en nationell kulturkanon ska ha. Dock när regeringen i december 2023 beslutade om direktiven för den kommitté som skulle framlägga ett förslag på en nationell kulturkanon beskrev man att det skulle vara ”ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”.

Jag tillhör dem som anser att planerna på att införa en nationell kulturkanon bör skrotas helt och hållet. Utgångspunkten för min kritik är de nyckelord som anges i kommitténs uppdragsbeskrivning: ”bildning”, ”gemenskap” och ”inkludering”. Om jag ska sammanfatta min kritik i en enda mening, handlar det om att jag av principiella skäl anser att staten överhuvudtaget inte ska lägga beslag på enskilda konstnärers verk och än mindre av ideologiska skäl upphöja dem i nationens förmenta intresse.

När det gäller bildning, är den följdriktiga frågan hur man definierar detta begrepp. Ordet ”bildning” härrör från tyskans bildung, som tillkom under 1800-talet via bildningsromaner, det vill säga, skönlitterära berättelser om människors inre utveckling under livets gång. Insikten att människan inte är färdigutvecklad från allra första början, utan besitter förmågan att förändras genom kunskapsinhämtning. Den inre utvecklingen blev upphöjd till ett ideal under 1900-talet av en rad folkrörelser under 1900-talet, däribland arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Bildningsidealet kom att lägga grunden för framväxten av föreningslivet, studieförbund, folkbibliotek och folkhögskolor, och blev sedermera en svensk tradition. Enligt svenska Nationalencyklopedin positioneras bildningsbegreppet ofta i ett motsatsförhållande till utbildning: ”Medan utbildningens mål är en bestämd och begränsad yrkeskompetens, syftar bildning till en omvandling av hela människan”.

Den följdriktiga frågan är: kan bildning gå hand i hand med nationalism, vars ideologiska tankegods som idén om kulturkanon grundar sig på? Det är möjligt att det kan fungera under vissa omständigheter, förutsatt att man ställer stolthet åt sidan. Men, relationen mellan bildning och nationalism förblir ändå ansträngd och komplex eftersom det förhållandet skapar ett ständigt beroende av definitioner för att kunna stabiliseras – något som i sin tur vidare ständiga risker för uppluckringar, i samband med väsensskilt olika tolkningar när det hela ska konkretiseras och praktiseras.

Bildning grundar sig i ett öppet och kritiskt reflekterande förhållningssätt, som möjliggör inte bara intellektuell utveckling hos individen, utan i förlängningen tillgängliggör en mångfald av perspektiv, som inte är avhängig nationella tillhörigheter och gränser. En nationell kulturkanon riskerar att förstärka ett snävt, nationalistiskt perspektiv och därigenom skapa en statisk och steriliserad syn på kultur, som inte på något sätt avspeglar kulturbegreppets mångfacetterade rörlighet i tid och rum. Eller som Mats Malm, ständig sekreterare i Svenska Akademien, formulerade det: ”en nationell kanon sätter ideologi före litteraturens egen kraft”. I det här fallet en ideologi som nyttjar kulturkanon för att understödja kulturella och historiska narrativ i syfte att stärka en antydd större politisk agenda. Mot denna bakgrund riskerar man att förvanska bildningsbegreppets underliggande syfte, som är att kritiskt reflektera och analysera snarare än att bekräfta förutbestämda uppfattningar.

När det gäller gemenskap och inkludering på det sätt som regeringen åberopar, finns två grundläggande problem. För det första skapar man risker för osynliggörande av motsättningar och skiljelinjer som kultur ofta eftersträvar att exponera. Förutsättningen för att upprätthålla gemenskap och inkludering är att skapa så konfliktfria zoner som möjligt, men kultur har aldrig varit konfliktfri.

I likhet med statsvetaren Ulf Bjereld anser jag att en levande kultur bör utmana gränser, ifrågasätta maktstrukturer och avtäcka konfliktförhållanden. Några exempel på svenska kulturskapare som på olika sätt gjort just detta hör Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg, Vilhelm Moberg, Ingmar Bergman, Karin Boye, Sara Lidman och Elisabeth Ohlsson. Mig veterligen har ingen av dessa ägnat sin estetiska verksamhet av nationalistiska skäl, utan tvärtom genom konstens kraft och möjligheter har de ämnat levandegöra olika samhällskritiska och existentiella frågor. Hur hänger denna inställning samman med anspråket på samhällsgemenskap? Ska alla invånare göra en och samma tolkning av verkens innehåll för att upprätthålla en tillgjord konsensus?

För det andra tenderar en kulturkanon att dikteras av samhällsgrupper – företrädelsevis vita män från det övre samhällsskiktet – som historiskt sett haft dominerande inflytande, vilket skapar en normativ uppfattning om vad ”riktig” kultur bör vara. Uppfattningar som i praktiken underminerar strävandet efter både gemenskap och inkludering. Om andra grupper och deras kultur utesluts ur denna kulturkanon kan det skapa en oroväckande signaleffekt om att de inte fullt ut tillhör nationen. Kraften i den signaleffekten bör man aldrig underskatta.

Källor:

SVT: Nya kulturministern Parisa Liljestrand (M): ”Kulturkanon kan vara en enande kraft”

Tidöavtalet

Regeringen: En svensk kulturkanon ska tas fram

Nationalencyklopedin: Bildning

DN: Mats Malm: Svenska Akademien har inte till uppdrag att renodla svenskheten

Ulf Bjereld: Farorna med en kulturkanon

I fokus

Åkesson (SD): ”Bra tillfälle att åka hem”

Jimmie Åkesson (SD) gick på morgonen 8 december, när vi nyss nåtts av nyheten att syriske tyrannen Bashar al-Assad har störtats och drivits på flykt av islamistiska rebellgrupper, ut med ett inlägg på sociala medieplattformen X där han uttrycker att syriska flyktingar, som gläds över att diktatorn har fallit, bör ta tillfället i akt att återvända till sitt hemland. Han vill också se omprövningar av uppehållstillstånd som beviljats syriska flyktingar.

Populismen visar återigen sitt fula tryne. De syrier som, bl a i Sverige, visar sin glädje över att 50 års tyranni (Bashars far Hafez styrde landet med järnhand före Bashar), gör det för att de känner stor lättnad över att landet nu inte styrs av Bashar. Såväl diktaturen som kriget som startade 2011 är orsaker till varför människor valt att fly sitt hemland.

Många av oss, såväl syrier som icke-syrier, är medvetna om att ingen kan veta vad som komma skall, nu när de islamistiska rebellerna tar över landet. Nyheter om att Israel nu har avancerat över gränsen till Syrien för första gången på 50 år skapar än mer osäkerhet.

Fram till att en ny syrisk regering, med diplomatiska kontakter och med upprättade diplomatiska relationer med Sverige, är etablerad vet ingen vem som egentligen bestämmer i Syrien. Osäkerheten i Syrien är stor om de över 40 olika milisgrupper som stridit mot diktaturregimen, om vilka av de ledarna som inte vill ha folkvald demokratisk ordning. Vän av ordning påminner om att Libyen kastades direkt in i ett helt nytt blodigt inbördeskrig då diktatorn där störtades.

Jimmie Åkesson (partiledare SD) på X 241208.

Åkesson väljer alltså att i en rasistisk hundvissla mot alla syrier, spela ut alla trumfkort han hållit inne med. Han vill se omprövningar av syriska uppehållstånd, han vill uppmana syrier att återvända och han vill se förändringar i migrations- och asylpolitik. Hans godtyckliga, onyanserade utspel på X är inte statsmannamässigt. Han har inte tålamod att vänta in vad som kommer att hända härnäst i Syrien.

Utspelet är del av en medveten påverkanskampanj, som syftar till att få med sig andra så att de tycker som honom: ”Tillsammans blir vi starka”. Andra SD-politiker, högerextrema journalister och random SD-väljare på X, stämmer in i kören.

Mattias Karlsson (riksdagsledamot SD), 241208.
Nick Alinia (högerextrem journalist ”Inblick med Nick”), 241208.
Chang Frick (högerextrem journalist på numera pausade Nyheter idag), 241208.
Björn Söder (riksdagsledamot SD), 241208.

Det Åkesson vill åstadkomma är splittring och cementering av föreställningar om ”vi och dom”. Vi andra, som inte vill kasta syriska flyktingar framför bussen tillbaka in i den otrygghet de en gång flydde, avvaktar med intresse vad som kommer att ske härnäst i Syrien. Vi tar det därifrån.

Lästips:

Omni: Åkesson vill ompröva syriers uppehållstillstånd

SR: Den störtade presidenten – det här är Bashar al-Assad

SVT: Utrikesministern efter Jimmie Åkessons (SD) utspel: Man ska inte resa till Syrien

Globalis: Libyen

AA: ‘Historic change’ in Syria offers opportunities with risks, says European Commission head

I fokus

Tidö: Angiverilagen – Vilka blir undantagna?

Skola, vård, socialtjänst och bibliotek kommer inte att omfattas av den nya angiverilagen, officiellt kallad informationsplikt. Det beskedet kom på en pressträff 26 november, efter att regeringens särskilda utredare presenterat sitt utlåtande.

Redan i Tidöavtalets första version för två år sedan avslöjades att Tidöpartierna, dvs regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna samt stödpartiet Sverigedemokraterna hade planer om att lagstifta om att offentlig sektor ska tvingas ange papperslösa, dvs anmäla dem till polisen eller Migrationsverket.

SD har tidigare inte velat se några undantag alls, men verkar nu ha ändrat ståndpunkt. L har under processens gång velat se undantag för hälso- och sjukvård, skola, socialtjänst och bibliotek.

På pressträffen förkunnade migrationsminister Johan Forssell (M):

– Samarbetspartierna är överens om att verksamheterna skola, vård, socialtjänst och bibliotek ska undantas från den föreslagna informationsplikten. (Källa: SvD)

Den särskilda utredaren Anita Linder förklarade förutsättningarna för sitt utlåtande om vilka yrkesgrupper som ska undantas:

– Det innebär att vi inte skulle leva upp till barnkonventionen eller vår egen inhemska lagstiftning. (Källa: SvD)

På frågan om huruvida angiverilagen kommer att få så stor effekt, mot bakgrund av att stora sektorer blir undantagna, svarar Forssell:

– Det här blir ett stort steg framåt. Utredningen bedömer att det är de berörda myndigheterna som sitter på informationen som behövs, och då är det ett väldigt tungt vägande argument. (Källa: SvD)

Forssell är hoppfull:

– Fler kommer att lämna Sverige, frivilligt eller med tvång. (Källa: SvD)

De myndigheter som kommer att omfattas av angiverilagen och därmed tvingas att ange papperslösa är Arbetsförmedlingen, Kronofogden, Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, Kriminalvården och Skatteverket.

Källor:

Tidöavtalet

SvD: Skol- och vårdpersonal undantas från angiverilagen

Krönikor

Weimers (SD) statliga torpeder…

Krönika av Pernilla Zethraeus, ny medarbetare hos Motargument.se

EU-parlamentarikern Charlie Weimers (SD) lanserade för en tid sedan det uppseendeväckande förslaget att Sverige med hjälp av Israel och USA borde söka upp och ”likvidera gängledare” i andra länder.

Utspelet, som redan börjat falla i glömska, skulle kunna vara en testballong: ett förslag flertalet väljare väntas ogilla, men som är avsett att så ett frö. Sådana förslag mosas i debatten, självdör men kan återuppstå långt senare i ny tappning när opinionen vants och det politiska landskapet ändrats.

Weimers likvideringsförslag mottogs närmast med gäspningar. Det är anmärkningsvärt med tanke på hur ljumt SD-ledningens avståndstagande från utomrättslig avrättning lät, dessutom med tillägget att Weimers ståndpunkt är ”fullt förståelig på ett känslomässigt plan”. Var det allt, liksom?

Frågan borde egentligen vara hur brott ska bekämpas och vilket rättssystem vi vill ha. Vissa länder har ibland ”löst problem” på Weimers vis. Inte Sverige, som istället försökt få andra länder att utlämna svenska brottslingar så de kan lagföras här. Ett starkare internationellt polis- och rättssamarbete kanske kan behövas, liksom ett aktivare svenskt arbete mot bedrägeribrott och välfärdsbrott. Kunder, kommuner och regioner står idag närmast skyddslösa.

Weimers löser inget av dessa problem. Han har bara levererat ännu ett tröttsamt Sverigedemokratiskt tjuvnyp mot immigranter som grupp – denna gång genom att så grovt vilja kränka rättssäkerheten att man kippar efter andan.

Tiden lär utvisa hur seriöst kravet på statliga torpeder på utländsk mark i fredstid är. Vred sig Sverigedemokraternas ledning i plågor över Weimers tilltag? Eller gillar de utspelet som rasistisk hundvissla och testballong från ett parti som på sikt vill vänja opinionen vid tanken på dödsstraff och/eller summariska processer som en del av svensk rättsskipning?

Weimers har tunga uppdrag — vice ordförande i ”EU:s utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor” — tycks i alla fall sitta i orubbat bo, så den som lever lär få se.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SVT: Charlie Weimers (SD): Likvidera Rawa Majid

Myter

Myt: Våldtäktslandet Sverige (del 1)

2 kommentarer

 

I ”sverigevänliga” kretsar är man inte sen att hävda argument om ökat antal våldtäkter som ett vapen i invandringsdebatten. Ökar våldtäkterna lavinartat i Sverige? Forskare menar att orsakerna till att antalet anmälda och dömda våldtäktsmän ökar ligger i hur Sverige ser på begreppet våldtäkt, syn på offer och hur man räknar på återkommande våldtäkter.

Det stämmer att antalet anmälda våldtäkter ökar i Sverige. Det stämmer också att antalet dömda våldtäktsmän ökar i Sverige. Det stämmer att Sverige ligger i topp i Europa gällande anmälda våldtäkter. Av världens OECD-länder ligger Sverige tvåa efter Australien i antal anmälda våldtäkter. SD-topparna Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson använde den svenska våldtäktsstatistiken som ett politiskt slagträ i en omtalad debattartikel i Wall Street Journal häromåret.

Vad beror ökningen på? Är det en direkt konsekvens av ”massinvandring”, ”islamisering” och ”öppna gränser”?

”Ja!”, hävdar ”sverigevännerna” aka ”invandringskritikerna” bestämt, utan att egentligen tänka efter.

”Nej!”, hävdar forskarna aka experterna bestämt, med statistik och definitioner samt forskning som bakgrund.

Var ligger sanningen? Ska vi förlita oss på antaganden, känslor och gissningar, eller ska vi förlita oss på expertis, statistik och forskning? Valet är vårt. Valet görs utifrån vad vi tänker gynnar våra åsikter och vår människosyn.

Hur ser statistiken ut?

I enlighet med statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) kan vi se att antalet anmälda sexualbrott ökat sedan 2012. Tidsperioden 2005-2012 uppvisar en stabil anmälningsfrekvens. 2016 anmäldes 6 716 våldtäkter. 2017 anmäldes 7 370 våldtäkter. Det är en ökning om 10 %. Mellan 2008 och 2017, dvs de senaste 10 åren, har antalet anmälda våldtäkter ökat med 35 %.

2017 var personuppklarningsprocenten för våldtäkt 8 %. Personuppklaring innebär att en misstänkt person har bundits vid brottet genom att åtal har väckts, strafföreläggande har utfärdats eller åtalsunderlåtelse har meddelats.

Sexualbrottslagstiftningen har förändrats i omgångar. Avgörande förändringar gjordes såväl 2005 som 2013. Ändringarna berör definitionen av våldtäkt. Det som tidigare inte ansågs vara våldtäkt kom efter ändringen att betraktas som våldtäkt. Enligt forskare finns också indicier på att anmälningsbenägenheten gällande våldtäkter ökar. Dessutom är det så att varje enskild våldtäkt där förövare och offer är samma räknas i statistiken som en våldtäkt per tillfälle. Detta kan medföra årliga variationer i våldtäktsstatistiken.

Definitionen av våldtäkt mellan länder skiljer sig åt

Varför ligger Sverige så högt i våldtäktsstatistiken? Om vi dristar oss till att skärskåda själva definitionen av våldtäkt: Vi har redan klargjort att det gjordes förändringar i sexualbrottslagstiftningen 2005 2013. Det som betraktas som våldtäkt idag kunde före lagändringen betraktas som sexuellt ofredande eller sexualbrott.

Enligt Brottsbalken 6 kap 1 § definieras våldtäkt så här:

Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.
Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.
Är ett brott som avses i första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år.
Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas, om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Lag (2013:365).

Det som ”sverigevänner” aka ”invandringskritiker” och SD menar är att antalet anmälningar redovisar antal begångna brott, dvs färre anmälningar innebär färre brott.

Statistiken på våldtäkt mellan länder skiljer sig åt

Sverige har världens hårdaste sexualbrottslagstiftning. Det är bra. Det innebär också att antalet våldtäkter är större i Sverige än i länder där sexualbrottslagstiftningen tillåter sexuella övergrepp som inte är tillåtna i Sverige. Jag ska ge några exempel.

Ett sätt att få ner våldtäktsstatistiken hade varit att avkriminalisera våldtäkt inom äktenskapet. 1965 kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet i Sverige. 2019 var våldtäkt inom äktenskapet olagligt i 150 av världens 197 länder. I USA är det förbjudet med våldtäkt inom äktenskapet, men det finns något som heter ”äktenskapliga privilegier”. Dessa privilegier består i att våldtäkt inom äktenskapet straffas lindrigare än utomäktenskapliga våldtäkter, med följden att offren anmäler i mindre utsträckning.

Ytterligare ett sätt att få ner våldtäktsstatistiken hade varit att stigmatisera, bestraffa och skuldbelägga våldtäktsoffer. Ett chockerande exempel är Egypten, det land med lägst antal anmälningar om våldtäkt i världen, är det inte straffbart för en man att mörda eller våldta sin fru, under förutsättning att hon varit otrogen. I Saudiarabien blev en kvinna som utsatts för en gruppvåldtäkt dömd till 200 piskrapp. Naturligtvis finns en korrelation mellan få anmälda våldtäkter och risk för påföljd för offret. I Sverige, till skillnad från många länder med låg anmälningsfrekvens gällande våldtäkter, värnar vi offret.

Ett ytterst effektivt sätt att få ner våldtäktsstatistiken i Sverige hade varit att återgå till den sexualbrottslagstiftning vi hade före 2005. Det var då definitionen av våldtäkt breddades. 2013 kom ytterligare en viktig förändring i lagstiftningen. Med den gamla sexualbrottslagstiftningen hade antalet anmälda våldtäkter varit mycket lägre.

Det enskilt mest effektiva sättet att få ner nivåerna hade varit att sluta räkna varje enskild våldtäkt som ett brott, utan istället klumpa ihop våldtäkter där förövare och offer är samma till ett brott.

Om vi stirrar oss blinda på siffror och statistik är Sverige våldtäktslandet nummer ett i Europa. Men när vi skärskådar omständigheterna, dvs sexualbrottslagstiftningen, definitionen, statistiken, anmälningsbenägenheten, stigmat och kvinnosynen förstår vi att ”sverigevännerna” och ”invandringskritikerna” helst slår dövörat till.

Man vill att Sverige ska ligga i topp beträffande våldtäkter, eftersom det bekräftar att ”massinvandringen”, mångkulturen och ”islamiseringen” är av ondo.

Fotnot: 1 juli 2018 vann en ny sexualbrottslag laga kraft. Den nya lagstiftningen bygger på frivillighet.

Källor:

BRÅ: Våldtäkt och sexualbrott

Riksdagen: En ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet

Riksdagen: Brottsbalken 6 kap 1 §

I fokus

Forssell (M): Riv uppehållstillstånd för personer som hyllar terrororganisationer

Migrationsminister Johan Forssell (M) meddelade på 28 oktober på X att personer som hyllar terrororganisationer ska få sina uppehållstillstånd återkallade. Detta ska, enligt Forssell, utredas som exempel på ”bristande vandel”.

Skärmdump från X 241028.

Några tankar angående migrationsministerns tweet:

  • Det finns mycket som är orimligt och bättre sagt omänskligt med att hylla terrororganisationer. Samtidigt omfattas det av yttrandefriheten och opinionsbildning.
  • Under 1970-talet fanns det många svenskar som till exempel hyllade vänsterextrema organisationer som RAF (Red Army Faction) och Brigate Rosse (Röda Brigaderna). Vår mänskliga förmåga att uttrycka politiska åsikter är inte begränsad av till exempel etnisk tillhörighet eller nationalitet. Man behöver inte vara utrikesfödd för att till exempel kunna hylla Hamas eller Hizbollah.
  • Många hyllade under 1980-talet ANC (African National Congress) i Sydafrika som på den tiden i flera länder klassades som en terrororganisation. Idag skulle de flesta nog hålla med om hur absurt och konstigt det var att kalla personer som Nelson Mandela för terrorister.
  • Åsikter stannar inte vid statens administrativa gränser. Att svenska staten utvisar personer med hänvisning till att individen hyllar terrororganisationer betyder att den personen kommer kunna fortsätta ha samma åsikter i ett annat land. För terrorism är ju ett globalt problem. Spelar det verkligen roll utifrån globala perspektiv om personen X hyllar terrorism i Sverige, Mali eller Pakistan?
  • Regeringen har agerat selektivt och opportunistiskt angående rasism och sociala fobier. Det går inte att ”värna om det öppna och fria samhället” på selektivt och diskriminerande sätt. Regeringen har till exempel kommunicerat om ”judiskt liv” men inte om ”muslimskt liv”. Regeringen har fortfarande inte träffat fler representanter från muslimska communityn trots ökad islamofobi och muslimhat i Europa.
  • Det går inte heller att värna om det öppna samhället genom att samarbeta med SD, högerextrema och högerpopulister. Då betyder det att regeringen har aktivt valt att samarbeta med en organisation och personer som vill avskaffa Sverige som ett öppet samhälle och demokratisk konstitutionell stat genom att bland annat ha utvecklingen i Ungern som förebild. Notera att det inom SD fortfarande finns personer som har antisemitiska åsikter och beteenden.
  • Terrorism kan också vara statlig och mycket av det som Israel har gjort som regering och militär kan kategoriseras som statsterrorism. Det innebär att regeringen i så fall behöver förklara varför den som hyllar brott av Israels militär inte ska kunna bli utvisad eller utsatt för statens repressiva åtgärder.

Sammanfattningsvis, regeringens agerande är godtycklig, selektiv och även odemokratisk i flera avseenden. Regeringen bryter i praktiken emot principer som likvärdighet och rätten till säkerhet. Regeringen bör därför genast ändra på sina beteenden.

I fokus

Tolkavgift saknade lagstöd – hävs

14 februari 2024 beslutade regionfullmäktige i Blekinge om tolkavgifter vid läkarbesök i regionen. Avgifterna var tänkta att gälla personer som haft uppehållstillstånd i två år eller mer. Förslaget kritiserades av såväl jurister som vårdpersonal, eftersom det inte hade stöd i lagstiftning och riskerar patienters liv och hälsa.

Efter att en S-politiker samt organisationen Civil Rights Defenders överklagat till förvaltningsrätten har det nu slutligen hävts eftersom det saknat stöd i lag eller annan författning.

Lagmannen Claes Mårtensson kommenterar beslutet:

– Förvaltningsrätten har vid sin prövning funnit att en avgift för tolk inte utgör en vårdavgift i lagens mening. Det finns därmed inte stöd i hälso- och sjukvårdslagstiftningen för uttag av sådana avgifter. Eftersom regionen inte har presenterat något annat författningsstöd för avgiftsuttag har förvaltningsrätten upphävt beslutet om tolkavgift. Då förvaltningsrätten anser att det saknas författningsstöd för att ta ut tolkavgifter vid läkarbesök, och att beslutet redan på den grunden ska upphävas, saknas det anledning att pröva de av klagandena i övrigt anförda grunderna. (Källa: Domstol.se)

Beslutet, som klubbades igenom av Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna i Region Blekinge, stoppades redan i mars i väntan på slutgiltig dom. Nu har den slutgiltiga domen fallit och beslutet rivs.

SD i Region Blekinge har planer på att överklaga förvaltningsrättens dom. Gruppledaren Björn Tenland Nurhadi (SD) utvecklar:

– Vi räknar med att förlora i både förvaltningsrätt och kammarrätt och sedan få rätt i Högsta förvaltningsdomstolen. (Källa: Altinget)

Motargument välkomnar den slutgiltiga domen och att beslutet om tolkavgifter i Region Blekinge hävs. Detta mot bakgrund av att vi anser att säker vård ska ges på lika villkor.

Källor:

SVT: Klart: Tolkavgifter införs i vården i Blekinge

Domstol.se: Beslut om införande av tolkavgifter saknar författningsstöd

Syre: Tolkavgift i vården stoppas i väntan på dom

SR: Förvaltningsrätten: Tolkavgifterna stoppas i väntan på dom

Altinget: SD överklagar domstolens nej till tolkavgifter

I fokus

SD misstänkliggör SKMA

I partiledardebatten i Agenda 13/10 2024 avfärdade Jimmie Åkesson (SD) anklagelser om antisemitism i partiet. Åkesson använde sig av argumentet att Sverigedemokraterna skulle vara riksdagens mest Israelvänliga parti. SKMA (Svenska Kommittén mot Antisemitism) reagerade och ifrågasatte partiets ”anti-antisemitism” och menade att den ”saknar all trovärdighet”. Detta mot bakgrund av återkommande avslöjanden om antisemitism i partiet.

I ett försök till karaktärsmord på SKMA försöker SD tvätta sin antisemitiska byk. SD känner sig förfördelade och felaktigt tolkade, och till slut rann bägaren över. Till saken hör att SKMA en månad tidigare på sin hemsida skrivit att arbetet mot antisemitism inte underlättas av att SD skönmålas. I ett öppet brev i Aftonbladet skriver Björn Söder, Richard Jomshof, Oscar Sjöstedt, Jörgen Fogelklou och Jimmie Åkesson en appell till SKMA för att få dem att ändra sin åsikt. De säger sig vilja träffas och reda ut eventuella missförstånd. När SKMA svarar att SD inte är trovärdiga ändrar de fem taktik och utmålar istället SKMA som en ”politisk aktör” och att deras inlägg skulle vara en ”partsinlaga”. SD misstänkliggör SKMA:s arbete. Med detta försök till karaktärsmord tror de fem brevskrivarna att SKMA:s anklagelser om antisemitism i SD inte längre skulle vara relevanta. SD anklagar SKMA för att deras ”verksamhet till stora delar går ut på att opinionsbilda mot Tidösamarbetet i allmänhet, och Sverigedemokraterna i synnerhet”.

Motargument vill här påminna om att SKMA är en religiöst och politiskt obunden organisation som startade 1983 för att synliggöra antisemitism i Sverige. 2018 erhöll organisationen ett regeringsbidrag för en omfattande utbildningssatsning om Förintelsen, antisemitism och rasism. SKMA har genom åren slagit mot antisemitism när den, oberoende från vilket håll i politiken, eller samhället, visat sitt fula tryne. Sedan kriget mellan Hamas och Israel startade för ett drygt år sedan har SKMA vid ett flertal tillfällen varit skarpa i sin kritik gentemot Vänsterpartiet, där flera företrädare uttalat sig antisemitiskt samt gett uttryck för antisemitiska konspirationsteorier.

SD:s antisemitism, såväl den historiska som den nutida, är väl dokumenterad. Åkesson sa, i samband med en intervju i samband med partiledardebatten, att antisemitismen är ett ”importerat problem”. Åkessons uttalande implicerar att svenskfödda inte skulle kunna vara antisemiter, vilket i sin tur är ett bevis på Åkessons rasism mot utrikes födda. På frågan om han ansåg det vara trovärdigt mot bakgrund av att SD historiskt sett haft problem med antisemitism svarade han undflyende och upprepade att partiet är det mest Israelvänliga i riksdagen.

Att SD valde just de fem brevskrivarna är intressant, eftersom alla utom Åkesson, vid olika tillfällen uttryckt sig antisemitiskt. Å andra sidan blev Åkesson medlem i ett parti där naziuniformer fortfarande var tillåtna och det nazistiska arvet fortsatt var framträdande. Söder har fångats på bild med en SS-veteran, han har sagt att judar inte skulle vara svenskar samt att ”Soros drar i trådarna” i europeisk politik. Jomshof har uttryckt att judar inte är något ”problem, eftersom den judiska gruppen är så pass liten”. Sjöstedt har bevistat nazistevenemang samt skrattat åt f d kollegor som sparkat på djurkadaver och jämfört dessa med judar. Fogelklou har under pseudonymen ”afghan” uttryckt grov antisemitism på bl a Flashback.

Ordkriget från SD mot SKMA är inget annat än en charad. Hur mycket SD än försöker hamra i oss väljare att de inte skulle vara antisemiter mot bakgrund av att de påstår sig vara Israelvänliga, så kan vi inte blunda för vad deras företrädare har uttryckt, och fortfarande uttrycker. Det handlar om såväl antisemitism som antisemitiska konspirationsteorier. Motargument har i en artikel förra veckan sakligt och metodiskt redogjort för att Israelvänligheten inte innebär frisedel från antisemitism. SD är ett antisemitiskt parti.

UPPDATERING 241023:

Statsminister Ulf Kristersson (M) har nu svarat SD om att SD anser att regeringen inte bör ta SKMA på allvar, och delar av SD menar att alla bidrag till organisationen bör stoppas. Kristersson säger:

– Vi tar dem på mycket stort allvar och har gjort det under mycket lång tid. Jag tycker de är en viktig röst för en uppenbart väldigt viktig fråga i Sverige. (Källa: Aftonbladet)

Källor:

SVTPlay: Partiledardebatt i Agenda 13/10 2024

Aftonbladet: SKMA: SD:s anti-antisemitism saknar all trovärdighet

SKMA: Att skönmåla SD hjälper inte i arbetet mot antisemitism

Aftonbladet: SD: Det verkar som ni har en aversion mot oss

Aftonbladet: SD: Från idag ser vi SKMA som en politisk aktör

Aftonbladet: Kommittén mot antisemitism slår tillbaka mot SD

SKMA: Ny stor regeringsstödd satsning på elevresor till förintelsens platser

SKMA om antisemitism i Vänsterpartiet

Aftonbladet: Kommitténs svar till Åkesson: ”Förstår inte”

Aftonbladet: SS-mysandet inte värdigt en talman

SVT: Björn Söder (SD) möter hård kritik efter uttalande om samer och judar

Expressen: Björn Söder anklagas för antisemitiskt angrepp

Expressen: En udda fågel bland Sverigedemokraterna

Expo: Oscar Sjöstedt gick på nazistspelning – försvarades av Åkesson

Expressen: Sjöstedt: ”Vi skrattar mer åt knäppgökarna”

Aftonbladet: SD-toppens koppling till rasistkontot utreddes aldrig av partiet

Motargument: SD: Etnonationalism, antisemitism och Israelvänlighet

Aftonbladet: Ulf Kristerssons besked om SD: ”De har fel, vi har rätt”

I fokus

SD: Etnonationalism, antisemitism och Israelvänlighet (del 3)

Denna artikel är tredje delen i en trilogi. I denna del avhandlas SD:s Israelvänlighet.

I söndagens (13/10) partiledardebatt i Agenda försvarade Jimmie Åkesson (SD) sitt parti från anklagelser om antisemitism genom att förneka att man överhuvudtaget har ett problem med antisemitism inom partiet. Partiledaren anförde Sverigedemokraternas starka stöd för Israel som bevis för detta. Men det ena utesluter inte det andra.

Att antisemitism inte skulle vara ett problem inom SD är ett förbluffande påstående. Det går enbart att tolka på två sätt. Antingen kan det förstås som en ren lögn eller så är det på det viset att man inte tycker att det finns ett problem med antisemitism inom partiet, eftersom antisemitism helt enkelt inte anses vara problematiskt. SD tycks balansera på en skör tråd mellan båda tolkningsalternativ då man förstår att uttalad antisemitism fortfarande betraktas som ej rumsren bland den stora majoriteten väljare.

SD och Israel

Så till Åkessons antydan om att SD inte kan vara antisemitiskt för att partiet stödjer Israel. Medan Israel har en unik innebörd för många judar i världen vilket förtjänar att tas på allvar, går det inte att bortse från att Israels definition som judisk stat passar väl in i SD:s etno-nationalistiska världsbild, där territorier i första hand tillhör en specifik nation. Israel är inte definierat som det israeliska folkets land även om medborgarskapet är israeliskt. Istället tillhör landet formellt sett det judiska folket. På liknande vis avser SD att cementera ”etniska svenskars” självbestämmande över Sverige. Båda dessa projekt konfronteras således med olika ”demografiska problem”. SD:s nazist-kopplingar och judarnas utsatthet i Europa som långt före andra världskriget gav vind i seglen för det sionistiska projektet att upprätta en judisk stat gör dock att dessa förenklade paralleller slutar där. Poängen är att israeliska ledare, t ex nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahu, ofta hävdar att judarnas hem är i Israel, snarare än Europa, och att detta ligger i linje med SD:s idé om judar såväl som partiets vision för Sverige.

Antisemitiskt stöd för Israel har historiska paralleller, med början i det avgörande ursprungslöftet i den brittiska Balfourdeklarationen om att i Palestina upprätta ett nationellt hemland för det judiska folket. Deklarationen fick sitt namn efter Lord Balfour, den dåvarande utrikesministern som drygt ett decennium dessförinnan skrev under den antijudiska lagen om begränsad invandring till Storbritannien och sedermera beskrev judisk närvaro som ett hot som befläckat den brittiska civilisationen sedan urminnes tider.

Att antisemiter stödjer Israel kan delvis förklaras av en önskan att bli av med judar och är alltså inte någon ny företeelse. Idag är den pro-sionistiska antisemitismen den enda form av antisemitism som har politisk legitimitet i väst, enligt historikern Joseph Massad vid Columbia University. Denna syn på legitimitet speglas tydligt i Sverigedemokraternas inställning: både deras omfamnande av Israel och deras ömsom förnekande ömsom ursäktande av avslöjanden om nazistiska uttryck inom partiet. Sverigedemokraterna är inte ensamma om sin pro-israeliska antisemitism. Hela den breda extremhögern i Europa har slutit upp bakom Israel på motsvarande sätt och i likhet med SKMA, judiska centralrådet m fl här i Sverige har många judiska organisationer tagit spjärn mot detta skenheliga stöd.

Dessa förhållanden betyder naturligtvis inte att stöd för Israel indikerar stöd för den antisemitism och den etnonationalism som präglar Sverigedemokraternas politik. Inte heller betyder det att alla antisemiter stödjer Israel — att hat mot Israel glider över i antisemitiska uttryck är sedan länge vanligt förekommande. Vad det däremot visar är att Sverigedemokraternas omfamnande av Israel är fullt förenligt med partiets antisemitiska lutning. Inte heller det är något nytt.

Källor:

SVTPlay: Partiledardebatt i Agenda

Haaretz: Netanyahu: Israel’s Arabs Are the Real Demographic Threat

The Times of Israel: Netanyahu to French Jews: ‘Israel is your home’

The Palestinian Return Centre: Giving away other people’s land: The Making of the Balfour Declaration

Middle East Eye: Pro-Zionism and antisemitism are inseparable, and always have been

The Jerusalem Post: Israeli gov’t ties to European far-right is unsettling – opinion

Middle East Monitor: Islamophobia unites Israel and Europe’s far-right

DN: Judiska organisationer ”djupt oroade” efter SD:s Israelbesök

I fokus

SD: Etnonationalism, antisemitism och Israelvänlighet (del 2)

Denna artikel är andra delen i en trilogi. I denna del avhandlas hur antisemitism och islamofobi båda är del av SD:s kärnpolitik.

I söndagens (13/10) partiledardebatt i Agenda försvarade Jimmie Åkesson (SD) sitt parti från anklagelser om antisemitism genom att förneka att man överhuvudtaget har ett problem med antisemitism inom partiet. Partiledaren anförde Sverigedemokraternas starka stöd för Israel som bevis för detta. Men det ena utesluter inte det andra.

Att antisemitism inte skulle vara ett problem inom SD är ett förbluffande påstående. Det går enbart att tolka på två sätt. Antingen kan det förstås som en ren lögn eller så är det på det viset att man inte tycker att det finns ett problem med antisemitism inom partiet, eftersom antisemitism helt enkelt inte anses vara problematiskt. SD tycks balansera på en skör tråd mellan båda tolkningsalternativ då man förstår att uttalad antisemitism fortfarande betraktas som ej rumsren bland den stora majoriteten väljare.

Antisemitism och islamofobi som del av SD:s kärnpolitik

Ibland hamnar dock SD:s problematiska förhållningssätt till judar så nära partiets kärnpolitik att ursäkter snarast framstår som förtydliganden. Så var fallet när dåvarande partisekreterare Björn Söder framträdde i SVT Aktuellt (5 december 2014) för att förklara vad han egentligen menade när han sa att judar inte är svenskar.

Söder förklarade då att svenska judar naturligtvis är svenskar i bemärkelsen medborgare men att själva syftet med den särskilda nationella minoritetsstatus som bland annat judar och samer åtnjuter är att värna om deras säregenhet. Han menade vidare att alla medborgare självklart ska behandlas lika. Denna undflyende argumentation strider dock inte bara mot dagens politiska riktning utan även mot det faktum att SD:s uttalade ambition är att genom sin politik befästa en etnonationell svenskhet, vilken alltså utesluter judar. Samma spänning förtydligades ytterligare av Richard Jomshofs ”förklaring” av Björn Söders uttalanden. Jomshof, som numera är ordförande i riksdagens justitieutskott och öppet islamofobisk, menade då att judar inte är ett hot mot svenskheten eftersom de är så få till antalet. Enligt Jomshof hade ”20 000 muslimer” antagligen inte heller varit ett problem för Sverige. Svenska Kommittén mot Antisemitism (SKMA) drar den givna slutsatsen att varken judar eller muslimer är välkomna på samma villkor som alla andra i Sverige.

Att islamofoba utspel dessutom görs öppet numera från den absoluta partitoppen, t ex förslag om att riva moskéer och förbjuda muslimska attribut i stadsbilden samt spridning av islamofoba karikatyrer, uppfattas mycket korrekt av SKMA som en del av en utbredande intolerans vilken även kan riktas mot den judiska minoriteten. SD:s öppna omfamnande av folkutbytesteorin bådar alltså illa för både muslimer och judar.

Källor:

SVTPlay: Partiledardebatt i Agenda

Youtube: Björn Söder om citatet: ”Judar och samer är inte svenskar”

SVT: ”Unikt” att inte kunna dra in medborgarskap

SKMA: SD: Judarna inget ”problem” så länge de är få

Expo: Efter Åkessons tal: hot och hat mot muslimer i SD-vänliga nätgrupper

TV4: Jomshofs bilder delar experterna: ”Väcker frågan om var gränsen går”

SKMA: Regeringens tystnad inför SD:s hatpropaganda är farlig

Syre: Nazister hyllar Jimmie Åkesson för utspel om folkutbyte