5 juni 2025 presenterade Tidöregeringen en straffrättsreform med skärpta straff på en rad områden. En iögonfallande förändring är att gängkriminella ska straffas hårdare just för att de är gängkriminella. Samma brott – dubbla straff.Särbehandling av människor, oavsett om de är kriminella eller inte, är inte förenligt med mänskliga rättigheter, den liberala demokratin, grundlagen och rättsstatens grundläggande princip om allas likhet inför lagen.
Regeringens utredare, rikspolischef Petra Lundh, som står bakom förslaget, förutspår att reformen kommer att leda till ett högre tryck på kriminalvården. Förslagen, som vinner laga kraft 1 januari 2028, kommer att leda till ca 16 000 fler fängelseår per år, vilket i sin tur kommer att öka kostnaderna med ca 16,3 miljarder kronor per år.
Många delar i regeringspolitiken är ren SD-politik. Det är egentligen inte så märkligt, SD är det största partiet i regeringsunderlaget. Det är framför allt på SD:s favoritområden Kriminalitet samt Migration och Integration som partiets inflytande har märkts av.
Tidöavtalet har kritiserats av såväl fackförbund som offentliganställda för att vara repressivt i den mening att det bryter mot mänskliga rättigheter, grundläggande fri- och rättigheter, Barnkonventionen, grundlagen samt rättssäkerheten. Det har också framförts att Tidöavtalet strider mot etiska riktlinjer och yrkesetiska koder.
CRD (Civil Rights Defenders) menar att kriminalpolitiken som bedrivs är straffpopulistisk, dvs beslutsfattare fokuserar snarare på straffrättsliga påföljder för att blidka väljare, inte för den brottsförebyggande effekten. Det finns inte stöd i vare sig forskning eller erfarenhet från andra länder för att höjda straffrättsliga påföljder minskar brottsligheten. Mänskliga rättigheter dikterar att straffrättsliga påföljder måste vara proportionerliga. Vidare påpekar CRD att flera åtgärder i Tidöavtalet ”direkt skulle strida mot internationella och regionala skyldigheter och konventioner som Sverige förbundit sig till samt mot vår egen grundlag”.
Straffrättsreformen kommer i sin förlängning att få som direkt konsekvens att juridisk status och grupptillhörighet fäller avgörande för vilka rättigheter en människa har. Mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och den liberala demokratin kan komma att sättas ur spel.
Mattias Karlsson, en av Sverigedemokraternas mest inflytelserika företrädare, föreslog nyligen i ett Facebook-inlägg att Sverige borde byta namn på första maj till “Folkrörelsernas dag”. Han kallade det “motbjudande” att ha en helgdag som han menar skapades till åminnelse av “anarkistiska terrorister som dödade poliser”.
Uttalandet är ett exempel på hur historien används politiskt snarare än faktabaserat. Karlsson refererar till Haymarketprotesterna i Chicago 1886. Det var en facklig demonstration som urartade när en bomb kastades – av en okänd gärningsman. Flera fackliga aktivister dömdes till döden trots brist på bevis, och processen har i efterhand bedömts som rättsvidrig. Denna händelse inspirerade Andra Internationalen att 1889 införa första maj som en internationell dag för arbetarrätt.
Att likställa detta med ett firande av terrorism är inte bara historiskt felaktigt – det förvränger medvetet syftet med en dag som idag firas i över 60 länder som en symbol för rättigheter och demokrati.
SD har dessutom flera gånger föreslagit att avskaffa första maj som helgdag:
Motion 2022/23:1001 Grundlag, punkt 7: SD vill att regeringen ska överväga första maj som helgdag och föreslår att övriga helgdagar ska införas i grundlagen – men exkludera första maj.
Karlsson själv har i tidigare motioner (t ex Motion 2012/13:K284 Politisk tv-reklam) visat en konsekvent linje i att misstänkliggöra plattformar han menar gynnar andra ideologier, och i flera sammanhang velat forma offentlighetsprincip och kulturarv utifrån en konservativ ram.
Vad SD driver här är inte bara en kamp om en dag i kalendern – det är en strid om själva historieskrivningen. De uppvisar en vilja att rensa bort spår av folkrörelser, rättighetskamp och kollektiv organisering ur den svenska berättelsen.
Men första maj tillhör inte ett parti. Det är inte ett socialistiskt monument. Det är en dag som vilar på bred historisk grund – en hyllning till kampen för anständiga villkor, rättssäkerhet och mänsklig värdighet.
Att Mattias Karlsson försöker göra om detta till en fråga om terrorism säger mer om hans politiska mål än om historien. Och det är just därför vi måste säga ifrån – inte bara som historiskt intresserade, utan som medborgare.
Ett vanligt påstående från Sverigedemokraternas företrädare och partinära medier som Samtiden är att “vänstern hatar nationalism”. Men detta är en retoriskt konstruerad konflikt som bygger på ett snävt tolkningsföreträde kring vad nationalism är – och borde vara.
”Vänstern hatar nationalismen eftersom den är i vägen, för att den begränsar dem. Dessa begränsningar är nationalismens kärna – att olika folk ska vara självstyrande och följa egna lagar. Från det följer också att man inte ska tvinga på andra folk sådant de inte vill ha. Alltså begränsas politik, lag, religion och ideologi bokstavligen av just nationsgränserna. På den ena sidan gränsen gäller en sak, på den andra sidan något annat.” (Källa: Samtiden)
Sverigedemokraterna förespråkar en form av etnisk-kulturell nationalism där nationell samhörighet definieras genom gemensam etnicitet, språk, kultur och historia.
“Den svenska nationen har historiskt vuxit fram ur en relativt etniskt, kulturellt och språkligt homogen befolkning” (SD:s principprogram 2023, s. 11).
Dessa formuleringar visar tydligt på den ideologiska grunden i SD:s nationalism: en idé om ett Sverige som bygger på etnisk och kulturell likhet – inte en öppen, inkluderande medborgargemenskap.
”Vänstern” har genom historien aldrig haft något emot en medborgerlig nationalism – där gemenskapen bygger på delade rättigheter och skyldigheter, inte på födelseort eller blod. Tvärtom har arbetarrörelsens folkhemsvision varit en inkluderande idé om att vi gemensamt bär upp samhället, där ingen lämnas utanför.
När SD och deras mediekanaler som t ex Samtiden och Riks, talar om “vänstern”, handlar det sällan om ett ideologiskt definierat politiskt block. Istället används termen som ett retoriskt spöke – en projiceringsyta för allt som SD vill utmåla som motståndare till deras politik. Hit räknas inte bara klassiska vänsterpartier, utan också liberaler, borgerliga opinionsbildare, forskare, journalister och människorättsorganisationer.
Vad ”vänstern” verkligen kritiserar
Det ”vänstern” vänder sig emot är när nationalism används som vapen för att misstänkliggöra minoriteter, rasera mänskliga rättigheter och urholka det demokratiska samtalet. Sverigedemokraternas politik innehåller flera sådana drag – bland annat förslag om att förbjuda muslimska friskolor (motion 2019/20:2687, Richard Jomshof) och inskränka offentligt stöd till civilsamhällesorganisationer med fel värdegrund (motion 2021/22:2526, Adam Marttinen m.fl.).
Därtill har SD drivit på för ett nationalistiskt tolkningsmonopol genom att angripa oberoende medier som public service (motion 2020/21:604) samt förnekat sina kopplingar till anonyma sociala mediekonton som i själva verket drivits från deras kommunikationsavdelning – som avslöjades i dokumentären Undercover i trollfabriken (TV4 Kalla fakta, maj 2024).
En bredare gemenskap
SD:s exkluderande nationalism riskerar att skapa splittring snarare än gemenskap. Vänsterns samhällsvision är en annan: den bygger på solidaritet, rättvisa och ett samhälle där alla – oavsett ursprung – kan bidra och känna sig hemma.
Rapporten Vinsten med invandring (Katalys, nr 123, 2025, Tony Johansson) visar att invandring inte är en ekonomisk börda utan ofta leder till ökad sysselsättning, förbättrade offentliga finanser och kompetensförsörjning inom vård, omsorg och skola. Det är ett starkt argument för en inkluderande syn på medborgarskap – och nationell gemenskap.
Att vänstern skulle “hata nationalism” är ett försök att kidnappa begreppet och använda det som murbräcka mot alla som värnar om jämlikhet och öppenhet. Vänstern är inte emot samhörighet – bara mot en nationalism som bygger på exkludering, misstänkliggörande och historieförfalskning. Det finns mer än en version av Sverige. Det Sverige vi tror på är solidariskt, demokratiskt – och tillräckligt starkt för att välkomna fler.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons (M) Facebooksida.
Medborgarskap är en rättighet – inte ett privilegium för de utvalda av regeringen
När statsminister Ulf Kristersson (M) i sociala medier proklamerar att ”det svenska medborgarskapet inte ska delas ut kravlöst” och att regeringen vill höja inkomstkravet till 20 000 kronor i månaden, handlar det inte om att skapa ett rättvisare samhälle eller främja bättre integration. Det handlar istället om att staten ska ägna sig åt fler godtyckliga, repressiva och odemokratiska beteenden som i sin tur leder bara till mer diskriminering, uppdelning och splittring.
Enligt moderna principer och idéer, i en demokrati är medborgarskap inte något en ska förtjäna – det är en rättighet. Demokratiska och medborgerliga principer som enligt EU:s konstitutionella dokument är även skapade på grund av dåliga och omänskliga historiska erfarenheter. Från historiska perioder när främst kvinnor, minoriteter, flyktingar behandlades illa, brutalt och orättvist bland annat genom till exempel nekande av fullvärdigt medborgarskap just med argument i stilen att de inte riktigt ”hör till” i landet.
Det är därför dagens demokratier som i EU har byggt in medborgarskapets status som en grundläggande rättighet. Offentliga institutioner som staten ska garantera detta – inte sätta upp hinder för att slippa ta ansvar. Staten ska inte heller på godtyckliga och odemokratiska sätt styra hur människor praktiserar sin medborgerliga liv.
Myten om det kravlösa medborgarskapet
Retoriken om att medborgarskapet i Sverige idag är ”kravlöst” saknar även verklighetsförankring. Sedan tidigare finns det följande krav för svensk medborgarskap:
Du måste kunna styrka din identitet (oftast genom giltigt pass eller annan godtagbar id-handling).
Du måste ha fyllt 18 år (undantag finns för barn).
Du måste ha permanent uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller uppehållskort.
Du får inte ha vistats utomlands under längre perioder som bryter hemvisttiden.
Du får inte ha beslut om utvisning eller avvisning mot dig.
Du måste ha stadigvarande bosättning i Sverige.
Du måste ha bott i Sverige under en sammanhängande tid:
5 år för de flesta sökande.
4 år om du är gift eller sambo med en svensk medborgare.
3 år om du är nordisk medborgare.
2 år om du är statslös eller erkänd flykting.
Ingen eller låg brottslighet.
Ingen eller låg skuldsättning (t.ex. hos Kronofogden eller CSN).
Godtyckliga åsikter maskerade som liberala värderingar
Att Kristersson bland annat talar om ”respekt för svenska värderingar” är särskilt problematiskt. Vilka värderingar? Vems? I praktiken är det ett kodord för assimilation och bild av svenskhet som är ofta godtycklig och nationalistisk.
Absurt nog använder regeringen här ofta just liberala, progressiva, universella värderingar som jämlikhet, jämställdhet, tolerans som argument för att exkludera människor samtidigt som regeringen är beroende av Sverigedemokraterna vars värderingar överlag är motsatsen till det regeringen formellt kommunicerar om.
Bland andra har forskaren Clara Sandelind visat hur just denna typ av retorik och fraser inte leder till ökad integration eller tillit utan snarare förstärker misstro och segregation. När staten kräver, framför allt genom godtyckliga och fördomsfulla beteenden, att invånare ska bevisa sin lojalitet, moral och kulturella anpassning, undergrävs tilliten i båda riktningar.
Medborgarskapet som ett “klassfilter”
Att höja inkomstkravet till 20 000 kronor per månad försvårar för breda grupper att nå medborgarskap: låginkomsttagare, deltidsarbetande, kvinnor, studenter, nyanlända. Det handlar inte om karaktär eftersom det handlar om klass.
Skulle regeringen applicera samma krav på redan existerande svenska medborgare, skulle vi i Sverige få ett samhälle där många SD-väljare inte kvalar in. Många av dem står utanför arbetsmarknaden, har låga inkomster och har samtidigt auktoritära, antidemokratiska eller extremistiska åsikter, värderingar och beteenden. Järnrörsskandalen, hot mot journalister, hatkampanjer och öppet rasistiska uttalanden har förekommit både bland SD:s företrädare och sympatisörer.
Ett förslag som skapar ett sämre samhälle rörande integration
Regeringens politik förbättrar inte integrationen. Den gör inte medborgarskapet ”finare” eller mer värdefullt. Den gör det bara svårare. Det är som att säga att en Volvo är bättre om den kostar 1,5 miljoner samtidigt som färre har råd att köpa och köra den.
Så varför gör regeringen det här? Svaret är: för att blidka en väljarkår som alltmer präglas av fördomar, rasism, populism, ilska och känslan av förlorad kontroll och bekvämlighet. Det är ett försök att skapa ordning, men inte genom rättvisa, utan genom godtycklighet och uteslutning. Det är ett sätt att erbjuda syndabockar till de som tror att deras liv blir bättre om andra får det sämre.
Forskning visar gång på gång att “kravbaserad” medborgarskapspolitik inte leder till bättre samhällsdelaktighet, inkludering och öppenhet. Det som krävs för integration är bland annat tillit, sociala nätverk, möjlighet att påverka, alltså inkluderande åtgärder.
Medborgarskap för vår tid – inte 1800-talet
Världen ser inte ut som den gjorde när nationalstaten skapades och blev en norm. Idag är människor mer uppkopplade globalt, rör sig över gränser, samarbetar över kontinenter. De verkliga hoten är inte invandrare som inte tjänar 20 000 kronor.
Det är bland annat frågor om klimatet, krig, artificiellt intelligens, digitalisering och mycket annat. För att möta dessa utmaningar behövs även nya former av medborgarskap, som bygger på inkludering, solidaritet och gemensamt ansvar, både lokalt och globalt.
Regeringen bör därför avsluta sin repressiva, godtyckliga och motsägelsefulla politik kring medborgarskap. Den stärker inte demokratin – den försvagar den. Den bygger inte gemenskap – den splittrar. Medborgarskap är något som ska förena och vara en rättighet för fler och inte något som ska kunna missbrukas genom godtyckliga metoder.
Från att ha varit ett parti ingen ville samarbeta med, stod SD nyligen i talarstol på regeringens presskonferens och presenterade satsning på höjt ROT-avdrag. Inte mycket till reform kanske, men ännu en symbolisk markering om var makten ligger. Bilden av SD som ett parti i regeringen har befästs i åratal. Idag höjer väl knappt någon på ögonbrynen över att M, KD och L gett dem den platsen.
Nog kan vi rycka uppgivet på axlarna över att detta gamla heilande, bokbrännande, trollmakar-parti placerats i regeringspolitikens frontlinje. Det är väl känt att deras väg till makten kantats av högvis av antijudiska, antimuslimska och HBTQI-fientliga uttalanden. Visst kan vi möta det med trött ironi, men när demokratin är i fara måste vi ändå ha kvar orken att ifrågasätta det som normaliserats.
Dagens ETC avslöjade att Sverigedemokraterna drivit fram åsiktsregistrering och utrensningar inom Regeringskansliet. Där finns en svart lista över misshagliga tjänstemän. ”Jag har alltid listan med mig”, säger SD-toppen Björn Söder till Dagens ETC, som enligt samma artikel öppet anklagat opolitiska tjänstemän för att egentligen vara aktivister med partipolitisk agenda. Flera utpekade bekräftar att de hamnat i en ”frysbox” efter att ha fått direkta frågor om vad de röstar på. Återigen är det Tidöregeringens regeringskansli vi talar om, där SD håller i taktpinnen.
Vi ser vår omvärld, där extremhögerpartier vid makten monterar ner demokratin, i täten går USA, med rättsvidriga massdeportationer och häxjakt på journalister, statliga tjänstemän och åklagare.
Värre är att alla inte längre ser demokrati som det bästa av statsskick. Har man svikits av samhället och ramlat rakt igenom skyddsnäten kanske man i brist på annat sätter sitt hopp till en stenhård, rasistisk agenda. 53 procent i USA anser, som en jämförelse, att Trump är på rätt väg.
Tillvänjning pågår. Regeringen är en del av den. Vi kan till och med säga att de lånar sig till fascistiska idéer.
För oss andra gäller det att hålla upp ett attraktivare samhällsalternativ. Visst går det att kraftsamla för att bygga upp välfärden igen? Och, ja, det kan ske utan att delar av befolkningen pekas ut som icke önskvärda.
Välfärd för alla lirar med allas lika värde. Ett fungerande kontrakt mellan samhälle och medborgare är en grundpelare i en stark demokrati. Dit hör också värderingar om allt från tillit och medmänsklighet till det fantastiska kitt vår folkbildningstradition utgör. Här finns kanske demokratins urkraft idag?
I alla händelser är den vägen betydligt mer sympatisk än Tidöfascism.
Krönika av Pernilla Zethraeus
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Regeringen, dvs Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, presenterade 27 maj 2024 att de tillsätter en särskild utredning som bl a innefattar att utlänningar som ej dömts för brott ska kunna utvisas.
Justitieminister Gunnar Strömmer (M) utvecklar resonemanget:
– Det går inte att bortse från det faktum att det finns vissa likheter mellan terrorism och den grova organiserade brottsligheten. Även de kriminella nätverken är systemhotande. De har ett stort våldskapital som de använder med likgiltighet inför konsekvenserna för allmänheten, och de ägnar sig åt infiltration och annan otillbörlig påverkan för att främja sina intressen. (Källa: Regeringen.se)
Motargument vill påminna om definitionen av terrorism. På Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) läser vi:
Det finns ingen helt entydig definition av terrorism, men den svenska lagen om terrorbrott baseras på ett rambeslut från EU. Enligt beslutet är terrorism ”en gärning som allvarligt kan skada en stat eller mellanstatlig organisation om denna syftade till att:
injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller del av en befolkning,
tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd, eller
destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer.” (Källa: MSB)
Vi på Motargument påstår att ingen av de tre kriterierna stämmer överens med de gängkriminellas syfte. Tidöpartierna gör alltså en felaktig bedömning då de likställer organiserad brottslighet med terrorism.
Att människor inte har lika rätt inför lagen är ett avsteg från likhetsprincipen, dvs att alla individer juridiskt sett är lika inför lagen. Att avvika från likhetsprincipen är antidemokratiskt och hör inte hemma i civiliserade rättsstater med jämlikt rättsväsende.
Avsteget från likhetsprincipen innebär i praktiken att personer som inte är dömda för något brott är föremål för utvisning. Utredningen ska kunna leda till att ”utlänningar som deltar i eller har samröre med kriminella nätverk ska kunna utvisas” (Källa: Regeringen.se). Richard Jomshof (SD, ordförande i justitieutskottet utvecklar resonemanget:
– Det är av högsta prioritet att återupprätta tryggheten i landet. Sverige ska inte vara en fristad för farliga personer och detta förslag är helt avgörande för att säkerställa att bland annat grova gängkriminella, även utan att de dömts för brott, faktiskt kan förvisas ut ur landet. (Källa: Regeringen.se)
Advokatsamfundet varnade redan 2020, då M lyfte frågan om att utvisa ej dömda utlänningar, att Sverige kan vara på väg att bli en polisstat.
Utspelet från Tidöpartierna om att likställa organiserad brottslighet med terrorism och att utvisa ej dömda utlänningar strider är felaktigt och är antidemokratiskt. Det strider mot principen om allas likhet inför lagen och för Sverige närmare en polisstat.
I ett pressmeddelande 22 december 2023 presenterade Justitedepartementet att regeringen och SD kommer att införa vistelseförbud i Sverige. Detta i kombination med Tidöregeringens nya giv om visitationszoner, dubbla straff för vissa personer, preventiv avlyssning utan brottsmisstanke samt Jimmie Åkessons (SD) förslag om att kunna låsa in personer utan brottsmisstanke på obestämd tid är signifikativa för hur regeringen och SD arbetar med kriminalpolitiken. Åtgärderna för tankarna bakåt i tiden, till socialistdiktaturens Östtyskland (DDR) och fascistdiktaturer.
Person som meddelas vistelseförbud ska ha rätt till offentligt biträde, vilket som lagen står skriven endast gäller personer under 18 år. Detta medför brister i rättssäkerheten.
Inskränkningarna i fri- och rättigheter, fri rörlighet, privat- och familjeliv samt likabehandlingsprincip måste uppfylla ett antal krav, som inbegrips i svensk grundlag och Sveriges internationella åtaganden. Europakonventionen implicerar att vistelseförbud ska ha stöd av lag, och ska endast genomföras i ett demokratiskt samhälle då den har ett godtagbart syfte.
Kritiker menar vidare att den nya lagen om vistelseförbud kräver en proportionalitetsbedömning. Det påpekas att vistelseförbud inte står i proportion till intrånget det innebär för den enskilde vad gäller rörelsefrihet, privat- och familjeliv samt likabehandlingsprincip. För att lagförslaget ska stå i proportion till detta intrång krävs att vistelseförbudet svarar mot det förväntade ändamålet, dvs att minska brottslighet. I proportionalitetsbedömningen ska även avskärmning från skola, arbete, fritidsaktiviteter, vårdcentral, bostad och familj beaktas.
Civil Rights Defenders menar att utredningen inte innehåller bevis på att införande av vistelseförbud är vare sig brottsförebyggande eller effektiv brottsbekämpning. Det är framför allt skjutningar och sprängningar som utredningen fokuserar på. Det finns inga belägg för att dessa företeelser är spontana. Det finns inte heller några belägg för att en person som meddelats vistelseförbud inte kan främja eller begå brott även om denne befinner sig utanför det avgränsade området.
Kritiker nämner också oskuldspresumtion, dvs den grundläggande rättsprincipen att en brottsmisstänkt är oskyldig tills motsatsen bevisats. Lagen om vistelseförbud riktar in sig på personer som inte är dömda, anklagade eller misstänkta för brott. I detta fall handlar det om att åklagare ska gissa hur en individ kommer att agera i framtiden.
Att införa vistelseförbud, visitationszoner, dubbla straff för vissa personer, preventiv avlyssning och att låsa in människor på obestämd tid, allt utan brottsmisstanke, är företeelser som vi förknippar med kalla krigets Östtyskland och fascistiska diktaturer. Regeringen och SD satsar massor av tid och resurser på kriminalpolitiken. Det finns stora risker med de förändringar som de vill göra och redan har gjort. Sverige närmar sig alltmer en polisstat.
Jag behöver personligen inte skydd mot diskriminering tack vare hur mitt utseende gör mig privilegierad. Nästan alla andra uppfattar mig som svenskfödd, svensktalande, sekulär, medelålders, hetero-man.
Jag skulle därför rent principiellt kunna hålla tyst om diskriminering, hatbrott och främlingsfientlighet.
Oberoende från hur andra än må tro jag hör till deras ”normer” — och helt fristående från hur folk bedömer våra utseenden — identifierar vi inte alltid oss själva på de sätt som andra tror. Läs gärna om Intersektionalitetsanalys.
Alla vi har ett mer välfungerande samhälle och rättsväsende när vi har regering och en stor majoritet av förtroendevalda politiker som helhjärtat står upp för ALLA människors och ALLA invånares mänskliga rättigheter, friheter, skyldigheter och medborgerliga plikter.
Därför hävdar jag att vi behöver bli väldigt många fler som står upp mer aktivt, mer synligt och stöttar ALLA personers fri- och rättigheter.
Det behöver bli många, många fler som oftare säger och skriver att de står upp för och vill skydda svenska grundlagar och vår demokrati — där ett medborgarskap i Sverige är fullvärdigt och jämförbart med alla andra medborgares, utan åtskillnad. Vi behöver bli många, många fler som röstar på bara de politiska kandidater som faktiskt också kommer skydda alla våra fri- och rättigheter varenda dag.
Om SD tillåts försämra grundlagar och skydd för personer i olika minoritetsgrupper, då är jag tyvärr väldigt synlig för en eventuellt framtida SD-regering — som delaktig i gruppen SD-motståndare, åsiktsfiender och högljudda regimkritiker.
Framför allt vill jag hävda att inte en enda person ska behöva stå upp ensam. Demokratiska föreningar och demokratiska partier behöver många fler medlemmar. Låt ingen stå ensam.
Motargument har läst en bok av religionshistoriker, professor emeritus Jan Hjärpe, som har titeln ”Islamismer”. Vi valde här att peka på de feministiska kvinnorättsrörelser som pågår inom islam och även inom de islamistiska rörelserna.
Vi citerar:
”Frågan om kvinnans ställning i samhället, i juridiskt avseende och i det politiska livet har fått allt starkare plats i diskussionen. Ett samband finns förstås med strukturförändringen i det ekonomiska livet som innebär att kvinnors betydelse fokuseras i offentligheten på annat sätt än tidigare.
Vid sidan av antireligiös och sekulär feminism har det då börjat framträda en ’islamisk’ feminism också inom de islamistiska rörelserna. Även där ifrågasätts de dominerande patriarkala strukturerna, inom och utom rörelserna.
Feministerna ger alternativ till de traditionella tolkningarna av Koranen och av haditherna. Detta upprör traditionalister som talibangrupperna. Det ’islamistiska’ Khartum-mötet 1996 fäste uppmärksamheten på de islamisk-feministiska tendenser, som sedan slagit rot inom den politiska islamismen. Detta har också samband med den generationsväxling som äger rum.” – citerat från s 182.
”Kvinnornas politiska aktivitet accepteras och uppmuntras av de modernistiska islamisterna.” s. 185.
Vi fortsätter citera Jan Hjärpe: ”Även i den religiösa praxis som äger rum i offentligheten märks kvinnorna mer än tidigare.
[…]
Unga är ute på nätet, vilket innebär att könsrollsfrågor diskuteras globalt, och nya tankar (och religionspolitiska) sprider sig snabbt. Samhällsförändring och migration gör att gamla strukturer med deras könsroller bryts upp och normerna förlorar sin ’materiella bas’. Olika feministiska rörelser är aktiva, religionsfientliga som ser religionen som hinder för kvinnans frigörelse, sekulära som ser religionen som betydelselös, eftersom religion då uppfattas som en återspegling av de existerande samhällsstrukturerna.
[…]
det finns alltså också sådana rörelser som representerar islamisk feminism, ’islamisk feministteologi’. Framför allt tar de fram kvinnorna i islams historia.
Även ’profana’ feminister använder sig av det religiösa språket, och källorna, för att propagera för och legitimera en samhällsförändring bort från patriarkalismen. De försvara kvinnans frigörelse och politiska aktivitet genom att visa att den inte strider mot källorna, mot Koranen eller mot profetens föredöme. De kritiserar samtidigt de historiska gestalter som förknippas med patriarkala regler.” s.183
”Feministerna gör en omvärdering […] Vissa av sagesmännen för berättelserna om profeten karakteriseras som otillförlitliga. Men den islamiska feminismen accepterar då ändå i princip att haditherna, berättelserna om profetens ord, är prejudicerande. Men de drar andra slutsatser från dem än de traditionella, och de hävdar att de som uttrycker en nedvärdering av kvinnorna är ohistoriska.
De betonar att Koranen står över haditherna som norm, men konstaterar samtidigt att den traditionella tolkningen av korantextens innebörd bygger på hadither som de betraktar som otillförlitliga.” s. 184
”De hävdar följaktligen att Koranen och haditherna har lästs med patriarkala glasögon och förståtts och tillämpats på fel sätt. Patriarkal folksed har lästs in i religionen. De betonar att det är skillnad mellan religionen och ’kultur’.” — citat från sida 185 ur Jan Hjärpes bok.
Motargumentredaktionen har alltid tänkt och pratat om många olika demokratiska frågor, gräsrotsfrågor. Nu funderar vi från olika politiskt ideologiska hemvister ganska mycket på:
Hur kan jag och du snacka samhällsfrågor och snacka politiska sakfrågor nu, fram till elfte september, så att valdeltagandet ökar?
Hur kan jag och du hjälpa till i många fler diskussioner på positiva sätt kring demokrati och rösträtt så att det totala antal personer som har rösträtt ska använda den? Hur kan vi alla bidra till att så få som möjligt ligger kvar på soffan på valdagen och valskolkar?
Jag kan ta ett par sydsvenska kommuner som exempel på vad som kunde förändras, om det blev högre eller till och med fullt valdeltagande, och att alla som hade rösträtt använde den till att lägga sin röst i valet:
Bjuvs kommun
År 2018 var det 76, 5% valdeltagande.
Socialdemokraterna blev Bjuv kommuns allra största parti år 2018, med 3 066 räknade, giltiga röster; motsvarande nästan 35% av alla giltiga, räknade röster.
Sverigedemokraterna blev då Bjuvs näst största parti med 2 926 röster, vilket motsvarade 33, 34% av alla röster.
Antal röstberättigade som inte röstade alls, i Bjuvs kommun, var ungefär 2 700 personer. Det var nästan lika många personer som skolkade, som faktiskt röstade på SD.
Det var ungefär dubbelt så många valskolkare än vad det var röstberättigade som valde Moderaterna i Bjuvs kommun år 2018.
Åstorps kommun
Det var 11 673 kommuninvånare som hade varsin röst i kommunvalet 2018 i Åstorp. Valdeltagandet var ungefär 77%.
Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna fick nästan ungefär lika många röster och alltså ungefär lika stor procentandel, 31, 98% respektive 31, 07%.
Antal väljare i Åstorp som inte ens gick till en vallokal var 2 664. Lägg märke till att antal röster som SD fick i det kommunvalet var 2 765 och Socialdemokraterna blev största parti för att de fick 2 846 röster.
Diskutera, fundera, och så försök ta dig ut i vårt gemensamma, öppna samhälle och snacka med alla dina arbetskamrater, dina före detta kollegor, studiekamrater och före detta kurskollegor, grannar och släktingar, och påminn dem om att: om det kommer ett röstkort i brevlådan i sommar, så har de rätt att rösta i valet.
Allas vår demokrati blir bättre då så många som möjligt röstar och är med att bestämma politiska valen! Vi förtjänar att hela folket röstar så att vi får folkets representanter och slipper tomma stolar!
Motargument 