Etikettarkiv: rasism

Ebba Busch Thor och de 100 000 våldtäkterna

I en partiledardebatt i SVT Agenda 5 maj 2019 påstår KD:s partiledare Ebba Busch Thor att 100 000 personer utsattes för våldtäkt förra året. Hennes påstående har ifrågasatts eftersom den egentliga tillförlitliga siffra som finns att tillgå är knappt 8 000. Busch Thors påstående är inte bara en lögn, det är också fördomsfullt och rasistiskt. 


Jodå. Jag har sett att det flyger omkring en massa kommentarer kring Ebba Busch Thors famösa påstående om 100 000 våldtäkter.
Jag har valt att inte reagera på detta hittills – eftersom det till största delen är okunnigt svammel.

Grundproblemet är att vi har en del olika typer av uppgifter kring det här med sexualbrott. Vi har de exakta siffrorna på antalet polisanmälda sexualbrott och så har vi NTU:s uppskattningar av det s k mörkertalet.

Jag har vid ett flertal tillfällen visat att det inte är möjligt att använda sig av NTU:s siffror. De är helt enkelt inte tillförlitliga.
Det vi VET är det exakta antalet polisanmälda fall av våldtäkt och att det finns ett mörkertal, dvs våldtäkter som aldrig blir polisanmälda. Men hur många de är, det vet vi helt enkelt inte.

I grafen ovan ser vi det vi VET. Nämligen antal polisanmälda sexualbrott. En tredjedel av dessa (35%) är våldtäkter. Det handlar alltså om knappt 8 000 polisanmälda våldtäkter förra året.

Åtta tusen.

Och långt ifrån alla går till åtal, och ännu färre leder till fällande dom. Så de där 100 000 som borde utvisas de finns bara i Busch Thors fantasi.

Busch Thors famösa påstående om 100 000 våldtäkter i TV har nu fått ett andra liv. Magasin Paragraf har gjort en föredömligt tydlig och enkel genomgång av varför det var rent svammel.

Och jag trodde att saken var utagerad.

Ebba går i svaromål

Men nu fortsätter debatten – när socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S), kritiserade Busch Thor gick hon i svaromål på sin Facebook.

Låt oss försöka bena ut detta. Låt oss börja med det Busch Thor faktiskt sa i partiledardebatten:

”Vi hade 100 000 försök till våldtäkt eller riktiga fullbordade våldtäkter förra året. Nästan 8 000 kvinnor som anmälde försök eller fullbordad våldtäkt förra året. Varför ska de här männen få stanna i Sverige? Varför utvisas de inte?” (Källa: Aftonbladet)

Har hon rätt? Har hon fel?

Det enkla svaret är att hon har fel på en hel rad olika sätt.

Hennes påstående om att våldtäktsmän ska utvisas visar att hon nu torgför den allra grövsta formen av rasistiskt dravel som tidigare bara har kännetecknat SD.

Men även rent faktamässigt har hon fel. Och den enkla förklaringen till att hon har fel är att hon inte förstår – eller inte vill förstå – skillnaden mellan olika sorters statistik.

Det finns nämligen olika typer av statistik kring det här med sexualbrott. Vi har för det första de exakta siffrorna på antalet polisanmälda sexualbrott och så har vi för det andra NTU:s uppskattningar av det s k mörkertalet.

I det ena fallet – polisanmälningar – vet vi med säkerhet. Det var knappt 8 000 polisanmälda våldtäkter förra året. I det andra fallet – mörkertalet – handlar det om en uppskattning, där NTU:s resultat är omkring 100 000. Denna uppskattning baserar sig på intervjuer med ett urval personer om huruvida de har utsatts för olika typer av brott, bl a sexualbrott.

Jag har tidigare visat varför det inte går att använda siffrorna från NTU med någon större säkerhet. Det finns systematiska och mycket allvarliga mätfel som indikerar att NTU:s uppskattningar är kraftigt överdrivna.

Men nu kommer vi till det märkliga. Även om NTU:s siffror skulle vara korrekta så hamnar Ebba ändå helt fel.

Så här.

Anta att 100 000 kvinnor blev våldtagna förra året i Sverige men att bara 8 000 gjorde en polisanmälan. Hur har Ebba tänkt sig att det ska gå till att utvisa 92 000 personer som över huvud taget inte har blivit polisanmälda, än mindre åtalade, ännu mycket mindre fällda för våldtäkt?

Vilken rättsordning är det hon vill föra fram? Är lynchjustis Kristdemokraternas nya rättspolitiska policy? Det behövs inga polisanmälningar, inga utredningar, inga åtal och inga rättegångsprövningar eller fällande domar. Vi vet ju redan att det är 100 000 våldtäkter som begicks. Så får vi väl hitta 100 000 våldtäktsmän – och utvisa dem!

Ja, ni hör ju själva hur absurt det blir.

Och hur har hon tänkt sig göra med de våldtäktsmän som är svenska medborgare? Eller har hon gått på myten om att svenska män inte våldtar?

Om vi tittar på statistiken i Kriminalvårdens senaste redovisning av antalet intagna på svensk anstalt som är dömda för sexualbrott så är det 378 personer, därav 260 svenskar och 118 utlänningar.

Det är alltså en knapp tredjedel som är utländska medborgare. Som bekant är det bara utlänningar som kan utvisas ur Sverige, så om vi fortfarande utgår från Ebbas 100 000 så skulle det innebära att 70 000 våldtäktsmän är svenskar. Vart ska de utvisas?

Ebba Busch Thors märkliga utspel i partiledardebatten var djupt osmakligt. Och det är genuint svårt att veta om hon bara är okunnig eller om det var helt avsiktligt.

När det gäller NTU länkar jag till min genomgång av varför det inte går att använda denna intervjuundersökning för en bedömning av HUR stort mörkertalet är.

NTU:s systematiska mätfel

Källor:

Aftonbladet: Ebba Busch Thor (KD) i bråk med Annika Strandhäll (S)
Magasinet Paragraf: Ljuger Ebba Busch Thor medvetet eller är hon okunnig?
Kriminalvård och statistik 2017

Utanförskap präglar inte invandringen

Ett av de främsta argumenten som rasister och högernationalister för fram mot invandring och invandrare är utanförskapsargumentet. Mot bakgrund av nya forskningsdata finns nu fog för att ifrågasätta detta vanliga argument i invandringsdebatten.


Retoriken hos rasister och högernationalister brukar se ut ungefär så här:

Invandrare står utanför det svenska samhället. Invandrare vill egentligen bara leva som i hemlandet. Invandring och utanförskap går hand i hand. Utanförskapsargumentet bygger till stor del på idén att invandrare upplever Sverige subjektivt på ett annat sätt än svenskar samt att de står utanför, vantrivs och ’egentligen’ vill åka hem.

Men stämmer verkligen detta?

För första gången är det nu möjligt, tack vare nya forskningsdata från Migrant World Values Survey (MWVS) som genomfördes häromåret, att undersöka om utanförskapsargumentet stämmer eller inte. World Values Survey har sedan 1981 varit en ledande, pålitlig, återkommande undersökning av värderingar i länder över hela världen.

En stor brist har varit att invandrares värderingar inte har kunnat fångas av undersökningen. Därför har man nyligen börjat genomföra Migrant World Values Survey för att råda bot på problemet.

I Sverige genomfördes MWVS under hösten 2018 och pågick i 54 kommuner där över 7 000 utomeuropeiska migranter valts ut från befolkningsregistret. Bortfallet var endast 786 personer vilket betyder att 6 516 personer deltog i studien. Rapporten publiceras i maj i sin helhet, men redan nu har en sammanfattning lagts ut på Institutet för framtidsstudiers hemsida och Dagens Nyheter har skrivit om undersökningens resultat.

Vad säger då resultaten om utanförskapsargumentet? Mer än hälften av deltagarna (57%) säger att de känner sig hemma i Sverige och trivs (55%) samt vill bo kvar i sin kommun (59%). De känner samhörighet med sitt ursprungsland och med Sverige (7.30 på en skala 1 till 10 där 1=ursprungsland och 10=Sverige). De känner alltså mest samhörighet med Sverige. Man kan också tillägga att om man tar med de som känner sig lite hemma i Sverige och de som känner sig hemma i Sverige, då blir siffran hela 89% (se Dagens Nyheter) som känner sig hemma i Sverige i någon grad.

Det är tveksamt om utanförskapsargumentet överlever. Snarare verkar det finnas hoppfulla signaler om att invandrare känner sig integrerade och känner samhörighet med sitt nya hemland Sverige. Detta är resultat som inte stämmer överens med den hysteriska högernationalistiska och rasistiska rapporteringen om utanförskap och s k ”no go-zoner” (eg. ”utsatta områden”).

Ingen förnekar att det finns problem att lösa här i Sverige, men situationen är inte hopplös och den generella mörka bilden av utanförskap är falsk.

Vi pratar om barn

”IS-barn”. Så. Nu har jag skrivit det. Och kommer inte att göra det igen.

Smaka på det där ordet. Kan du tänka dig ett mer illvilligt epitet? Tyvärr är ordet medvetet valt för att skapa sensation och alarmism. Jag kan förstå att rasister, nationalister och populister gärna frekventerar epitetet, men att etablerad media också gör det är skrämmande. Det visar också på hur stor makt och inflytande som högerextremismen besitter.

Vi pratar om barn. Barn får aldrig skuldbeläggas för vad deras föräldrar har gjort, eller haft för åsikter. Vi pysslar inte med arvsynd. Barn kan aldrig ställas till svars för sina föräldrars gärningar.

Vi pratar om barn. Radikalisering, illgärningar och atrociteter är INTE avhängigt arv, dvs gener, eller miljö. Nu protesterar säkerligen en hel del, men låt mig förklara. Miljö är naturligtvis en påverkansfaktor och jag vet att många av dessa barn har bevittnat värsta tänkbara illdåd. Jag vet att många av dem också har indoktrinerats med en fasansfull, våldsbejakande syn på andra människor. MEN de flesta av barnen är små (enligt terrorforskare Magnus Ranstorp är nästan alla barn under tio år), och kan formas till att bli älskade barn, på samma sätt som ditt eller mitt. Även de barn som är lite äldre förtjänar att få vara älskade och leva i sammanhang där de känner sig trygga.

Vi pratar om barn. Opinionsbildare som bl a Katerina magasin, Ledarsidorna och annan högerextrem alternativmedia pratar om arvsynd och ”missar” den ack så viktiga detaljen att vi pratar om oskyldiga barn. I deras propaganda finns inga som helst skrupler för hur vi ska intalas att se på dessa barn. De är i deras värld redan förlorade till våldsbejakande terrorism. För dessa aktörer är övertygelsen om att dessa barn utgör en fara för vårt samhälle oändligt stark. Retoriken de använder för att manifestera sin demagogi är ovärdig barn i allmänhet, och dessa barn i synnerhet.

Vi pratar om barn. Jag kan för mitt liv inte förstå hur det ens kan vara en debatt huruvida dessa barn, med maximal otur i föräldralotteriet, ska få en fristad i det land som de antingen är födda i, eller där deras föräldrar är, eller var, medborgare.

Vi pratar om barn. Många av dessa barn är föräldralösa. Det är inte värdigt. Dessa barn behöver föräldrar. Det är vår plikt att se till att de får det.

Vi pratar om barn. Barn som har oantastliga rättigheter, precis som ditt, eller mitt, barn. Det handlar om mänsklig säkerhet i allmänhet, och för dessa barn i synnerhet.

Vi pratar om barn. Barn är vår framtid, barn symboliserar liv och hopp därom. Dessa barn har ingen framtid. De har inget värdigt liv. Och om vi inte ser till att dessa barn sätts i ett annat sammanhang än det helvete de befinner sig i nu, ja då pulvriserar vi symbolen för liv eller hopp därom.

Vi pratar om barn. Jag ställer mig frågan huruvida dessa skribenter och de läsare som tar till sig deras retorik på allvar tror att de här barnen är förutbestämda att växa upp till terrorister. Eller är det blott en rationalisering för att förklara varför man vill straffa barnen för föräldrarnas brott?

Vi pratar om barn. Att låta barn bära skuld för sina föräldrars handlingar, att inte se dem som egna individer utan straffa dem för familjens brott, är att propagera för arvsynd. Det vill jag inte se i mitt Sverige.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Kan en ordningsvakt vara rasist?

En höggravid svart kvinna behandlas av ordningsvakter i tunnelbanan på ett sätt som för många av oss är svårt att förstå. En av de inblandade vakterna har avslöjats med att under tio års tid ha skrivit grovt rasistiska och våldsbejakande inlägg på ett anonymt Flashback-konto. Detta väcker en brinnande fråga: Bör människor med mandat att upprätthålla lag och ordning vara grova våldsbejakande rasister? Mitt svar är ”NEJ”.


För några månader sedan gick nyheter, sociala medier och debatten varma över en händelse som inträffade på Hötorgets tunnelbanestation i Stockholm. I ett antal filmsekvenser, som i alla fall delvis, bevittnar vi ett skeende som hos de flesta av oss väcker starka känslor. Upprinnelsen till händelsen ska ha varit att kvinnan inte hade kunnat uppvisa en giltig resebiljett. Åsikterna kring huruvida kvinnan hade en biljett eller inte går isär, men det är i sammanhanget irrelevant.

Det som skedde den där dagen i slutet av januari är skrämmande. Det finns massor av bra ordningsvakter. MEN det är trots allt en relativt kort och enkel utbildning med låga krav där människor, uppenbarligen, med vidrig människosyn släpps igenom och ges mandat att uppehålla lag och ordning i samhället.

Incidenten i tunnelbanan på Hötorgets station minns vi alla alltför väl. Ett flertal nyhetsförmedlare avslöjar nu att en av vakterna, under tio års tid, har spridit grov, ibland våldsbejakande, rasism från ett anonymt Flashback-konto. Det som han har skrivit är fruktansvärd läsning.

Följande är saxat från DN:s artikel om avslöjandet:

”Vad hade egentligen hänt om polisen fick befogenheter att skjuta ihjäl aporna?”

”Någon gång måste ju snuten sätta ner foten och skjuta skallen av någon apa där ute så dom blir tysta liksom.”

”gruppvåldtäktsblod”

”tiggarblod”

”Vid ett flertal tillfällen mellan åren 2014 och 2019 görs inlägg via kontot där ord som ”sv*rting”, ”bl*tte” och ”n*ger” används och resonemang om skillnader mellan svarta och vita förs.” (asteriskerna är mina, då Motargument har en policy att inte skriva ut vissa ord)

I samband med ingripandet på tunnelbanestationen skriver vakten följande om svarta människor:

”svarta utan tvekan är stökigare än vad vita är”

I lokaltidningen mitti.se läser vi följande om en händelse som inträffade

”DN har tidigare avslöjat att vakten varit våldsam vid ett annat ingripande mot ett kompisgäng på Fridhemsplan. Även kort efter det ingripandet skriver han att ”bl*tteungen säkert fått attityd” och att han blivit ”avvisad men inte lyssnat”. Han skriver också att man får ta spelets regler och inte lägga sig i tjänsteutövningar. Han menar att det i så fall kan ”innebära smärta, i värsta fall kanske en kula i sig””. (asterisken är min, då Motargument har en policy att inte skriva ut vissa ord)

När ordningsvakten blev konfronterad av DN så sent som förra veckan om händelsen på Hötorgets tunnelbanestation uttryckte han följande svar:

”- Jag skiter väl i vad hon har för hudfärg eller bakgrund eller vad det nu är. Jag utgår ifrån hur hon agerar eller vad hon gör.”

Förundersökningen lades ner och ordningsvakten har fått fortsätta sitt yrkesutövande. Han kommenterar det på följande sätt:

”– Jag har inga problem med det alls. Jag är ganska bekväm med vad jag gjorde både när det gäller Fridhemsplan och när det kommer till Hötorget.”

Rasismen finns även bland de människor som givits mandat att skydda oss i samhället. Har du fötts som ”icke-svensk”, gärna svart, rom eller muslim, är risken större än för en ”etnisk svensk” att du utsätts för övervåld baserat på vakters vidriga människosyn. Det är en människosyn baserad på generaliserande, fördomsfulla och rasistiska stereotyper

Jag har länge varit starkt kritisk till hur enkelt det är att ”utbilda” sig till ordningsvakt. Jag kommer aldrig att acceptera att rasister ska vara de som skyddar oss i samhället.

Rasism innebär att man ser på människor med förutfattade meningar baserade på etnicitet, ursprung eller religion. MEN lagen ska se varje människa precis som hen är, utan fördomar. Alla ska vara lika inför lagen. Men om den som representerar lagen är rasist är det tveksamt om det verkligen är likhet inför lagen. Varför inte tillämpa samma som vid begreppet ”jäv”? Finns misstanke om att någon inte är objektiv så är det i sig skäl för att personen anses jävig, dvs olämplig i sammanhanget.

Tyvärr är rasismen bland lagens väktare mycket mer utbredd än vad vi både vill tro och hoppas. Jag ställde en fråga i början av denna krönika. Mitt svar är ”NEJ”, man bör inte ges förtroendet att upprätthålla lag och ordning om man är rasist. Särskilt inte en våldsbejakande

Alla människor har rätt till sin människosyn. MEN det är svårt, för att inte säga omöjligt, att undantrycka en vidrig och rasistisk människosyn i situationer då man i sitt yrke som lagens väktare ställs inför situationer som dessa. Efter detta avslöjande har ordningsvakten valt att säga upp sig själv.

Mer om Polismyndighetens utbildning för ordningsvakter kan vi läsa om på polisens hemsida.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SVT: 9-årig pojke brottades ned brutalt av vakt
Aftonbladet: Aftonbladet avslöjar: Vakter hänger ut besökare i hemlig rasistgrupp
DN: Video visar: Avstängda vakten från Hötorget tog struptag på Anja

Tiggeriförbud är uttryck för rasism

Debatten om tiggeriförbud tycks aldrig ta slut. Vad är det som får en majoritet av svenskarna att vilja se ett nationellt tiggeriförbud? Motargument har kikat lite på en mängd orsaker. Slutsatsen är tyvärr att rasismen mot romer är den huvudsakliga orsaken till att vi vill förbjuda människor att räcka ut en hand.


Tiggeridebatten har pågått i många år. Den har intensifierats de senaste åren eftersom det på många ställen i Sverige har blivit en del av stadsbilden. Utanför livsmedelsbutiker, intill bankomater och utmed gågator sitter människor och räcker ut en hand. Varför gör de det, tänker ni? Borde de inte ”klippa sig och skaffa ett jobb?”.

Om det ändå vore så enkelt.

Det finns massor av anledningar till att människor inte har möjlighet att på egen hand försörja sig själva eller sina familjer. Det finns också människor som pga missbruk, social utsatthet och psykisk ohälsa tvingas att be andra människor om hjälp. Jag tänker inte gå in på orsaker till vad som driver människor att komma till Sverige och tigga. Jag kommer inte heller att försöka bena ut varför missbrukare, socialt utsatta och psykiskt sjuka har valt att tigga.

Det jag vill att vi funderar över är varför en majoritet av svenskarna vill förbjuda tiggeri, och varför jag anser att ett tiggeriförbud av så många anledningar är fel.

Förbud sparkar på dem som redan ligger

Tiggeriförbud utgår ifrån att man kan förbjuda fattigdom. Det är en omöjlighet att förbjuda fattigdom så länge världen ser ut som den gör med diskriminering, rasism, fördomar och ojämlikhet. Målet ska vara att utrota fattigdom, inte förbjuda den. Idag känns det som en utopi. Salig Hans Roslings värv ger oss hopp om att det blir bättre och bättre: fattigdomen minskar.

Tiggeriförbud är fel väg att gå för att bekämpa fattigdom. Det behövs andra insatser och resurser. Mycket resurser. Vi vet att det sker en utveckling, men vi vill naturligtvis se att den utvecklingen går snabbare. Arbetet med att stärka fattigas rättigheter i EU måste intensifieras. ”Vägen framåt är inte förbud utan hårt arbete och samverkan mellan hemländernas regeringar, EU-parlamentet, svenska och andra länders många biståndsorganisationer och kyrkor.” (Källa: Dagen)

Vidare kan vi konstatera att förbud inte gör så att tiggeriet försvinner. Däremot kommer situationen för tiggare att försämras, i och med att hetsjakt och tvång mot tiggare att upphöra att be om den hjälp de behöver legitimeras. Utifall att de ändå väljer att fortsätta tigga kommer de framöver att begå kriminella handlingar. Många kommer att begå annan brottslighet för att finansiera sin försörjning eller sitt missbruk.

Redan idag, då tiggeriförbud är verklighet på vissa utvalda platser i vissa utvalda kommuner, är tiggeri ytterst stigmatiserat. Denna stigmatisering ökar vid ett nationellt tiggeriförbud. Det finns även en stor risk för att hoten och hatet mot de utsatta grupper som fortsatt räcker ut en hand kommer att öka.

Tiggeriförbud är att sparka på den som redan ligger, och strider mot den oantastliga tanken om människovärdet och allas lika värde.

De resurser som krävs för att efterleva ett tiggeriförbud är oändliga och orimliga. Vidare kan vi konstatera att tiggeriförbud eliminerar (i viss mån) symptomen, men orsaken består.

Ett nationellt tiggeriförbud – även lokala dito, för den delen – är inte samhällsekonomiskt effektivt. Det är inte heller en långsiktig lösning. Det finns studier som vittnar om hur svårt det är att övervaka tiggare samt att rättsprocesserna är kostsamma. Dessutom har rättsprocesserna dålig effekt – tiggeriet upphör inte. (Källa: No Safe Place – The Criminalization of Homelessness in U.S. Cities – A Report by the National Law Center on Homelessness & Property)

Resurserna som måste läggas vid ett eventuellt nationellt tiggeriförbud kan användas till så mycket bättre saker: vi kan använda de pengarna till att bekämpa, och utrota, fattigdom. Att poliser ska bedriva hetsjakt på människor som räcker ut en hand är slöseri med skattepengar.

Vän av ordning undrar om välgörenhetsorganisationer, politiska partier, enskilda bloggar, idrottsföreningar och andra organisationer ska tillåtas fortsätta be om donationer? Är inte detta tiggeri? Är inte detta organiserat tiggeri?

Att be andra människor i offentligheten kan i grunden inte kriminaliseras.

Varför vill vi förbjuda människor att räcka ut en hand?

Det finns siffror på att en majoritet av folket är för tiggeriförbud(Källa: SR). 62 % är för ett nationellt förbud, medan 20 % är mot. Hur kan det komma sig att de politiska partierna inte håller med folket i denna fråga? I dagens läge är det Moderaterna och Sverigedemokraterna som är för ett nationellt tiggeriförbud. Jag är rädd att människor inte har funderat särskilt mycket på varför de ställer sig positiva till tiggeriförbud.

På folklig nivå tror jag att anledningen till att så många är för ett tiggeriförbud har sina orsaker i en rad olika faktorer:

  1. rasism mot romer, dvs antiromism/antiziganism
  2. vi stör oss på tiggarna (i logikens namn: ska vi då förbjuda allt och alla som vi stör oss på?)
  3. kriminalitet – vi utgår ifrån att tiggarna är kriminella och utsatta för människohandel, trots att de flesta inte är det
  4. estetik – vi vill inte se misären individerna befinner sig i, och det ”ska inte finnas i Sverige”
  5. egoism – ”det är mina pengar”
  6. dåligt samvete – vi har svårt att acceptera att människor är tvingade att räcka ut en hand och be om finansiell hjälp samtidigt som man själv är på väg in på ICA för att handla det där lilla extra.

Polismyndighetens (NOA) rapport ”Nationell lägesbild – Brottslighet med koppling till tiggeri och utsatta EU-medborgare i Sverige” från 2015 konstaterar följande om tiggeri kopplat till kriminalitet:

”Polisens bedömning är att de flesta av de utsatta EU-medborgare som kommer till och befinner sig i Sverige för att tigga gör det frivilligt, utan kriminella syften och utan koppling till organiserad brottslighet. De flesta samarbetar i mindre grupper av familjemedlemmar, släktingar eller vänner som gemensamt organiserar resan till Sverige och boendet under vistelsen här.”

Är DU för tiggeriförbud? Kan du förklara för mig varför du vill kriminalisera tiggeri?

Och om du anser att tiggeriförbud enbart ska gälla EU-migranter och inte ”våra egna”: DU HYSER RASISTISKA ÅSIKTER.

Jag vill hävda att de flesta som vill se ett tiggeriförbud menar att det enbart ska gälla icke-svenska medborgare. Nästan alla av dessa är romer från andra EU-länder, framför allt Rumänien och Bulgarien. Det finns en (1) accepterad rasism kvar i Sverige, och det är den mot romer. Den baserar sig på fördomar, generaliseringar och rädsla. Fördomar om romer som kriminella, generaliseringar om att ”alla vet hur romer är”, och rädsla för främlingar – dvs de som är annorlunda. Det är rasism. Och det är det som till största del orsakar svenskars vilja att förbjuda tiggeri.

Tiggeriförbud har obehagliga historiska konnotationer. Det vi upplever idag är dessa historiska konnotationer på ”repeat”. Motargument rekommenderar de lästips som jag länkar i slutet av denna krönika. Där kan vi förstå hur dessa historiska konnotationer ser ut, och varför det är en farlig utveckling vi står inför.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

”Tiggarproblemet” löser vi i Rumänien

En hyllning till Mariefred

Rasismen mot romer är accepterad

Nu blir det förbjudet att vara fattig

Nazisterna och det ”organiserade tiggeriet” 1933

Sverigedemokraternas myter om tiggeriet

Rasistiska och antirasistiska myter om ”tiggeri”

Föreningen Hem om tiggeriförbud

”Organiserat tiggeri” och den svenska polariserade debatten

Är tiggeriet organiserat eller inte? I den svenska polariserade debatten är det mest två röster som hörs, de som säger att tiggeriet är organiserat av kriminella och därmed att tiggarna är kriminella, och de som säger att det inte är det. Den polariseringen är farlig. Den gör att man missar en massa saker. Mänskliga tragedier utspelar sig i gråzonerna mellan de två polerna.


Jag har skrivit om nazismen och deras kamp mot organiserat tiggeri på 30-talet. Nazisterna ville piska upp hat mot romer och fattiga och de grupper som gav hjälp till romer och fattiga, och drog igång en kampanj mot ”organiserat tiggeri”. precis som Sverigedemokraterna idag drog de likhetstecken mellan tiggare och kriminella och tiggeri och kriminalitet, och stigmatiserade hela folkgrupper.

Att SD gör samma idag är typiskt för tidsandan.

Är tiggeriet organiserat?

Men betyder detta att tiggeriet INTE är organiserat? Ska man tro de i den motsatta polen i debatten, och många antirasister, så är det så. Eller så pratar man inte alls om hur det är.

Svaret är: nej absolut inte. Det är organiserat, i värsta fall av kriminella, men oftare av personer som ser sig som entreprenörer som vill hjälpa tiggare och tjäna en hacka själv. Ganska ofta av släktingar eller av personer som vill hjälpa till av ideella skäl också.

Ska vi kunna hjälpa de som är utsatta, och framför allt om vi vill råda bot på missförhållandena för romerna i hemländerna, som Bulgarien och Rumänien, måste vi ta med det i beräkningarna. Vi kan inte ha skygglappar eller anpassa debatten efter ideologiska betänkligheter. Men allt måste givetvis debatteras utan rasistiska generaliseringar om romer.

Hur vet vi detta? Ja, man kan ju prata med dem, till exempel. Men man förstår det även om man inte pratar med dem. Om man tittar så ser man sällan bråk om platserna tiggarna sitter på. Och ofta är det en och samma tiggare som sitter där. Ofta har äldre personer med noll möjlighet att hävda sin rätt till en plats en och samma plats i flera månader, och det kan vara en riktigt lönsam plats, utan att någon annan gör anspråk på den. Antalet som tar sig hit och själva hittar en plats utan att luta sig mot någon form av organisering är nog ganska få.

Historien upprepar sig

Om man tittar på fenomen som tiggeri förr och nu har den ofta varit organiserad. Det måste man göra, annars skulle det bli krig om de bra platserna. Man kommer överens inbördes, man tilldelas en plats av en entreprenör, en grupp eller familj man tillhör eller av personer som arbetar ideellt. Ofta är det en mix av alla dessa faktorer.
Och tyvärr, eftersom vi pratar om en organisering i det fördolda, kan i värsta fall kriminalitet vara inblandat.

Om man vill kan man dra liknelser med svenskarna som emigrerade och hamnade i USA:s städer på 1800-talet. De sökte ofta hjälp från andra landsmän. Informell hjälp oftast, även om det fanns arbetsförmedlingar och liknande för skandinaver. Denna hjälp var inte alltid hederlig. Hamnade man i Chicago riskerade man att behöva hjälp från den svenska maffian i staden. På östkusten hamnade man ofta i det som kallades skandinaviska maffian om man sökte jobb i en hamn. Hamnarna på östkusten var nämligen till stor del kontrollerade av skandinaver. grupperna ville tjäna pengar svart, och hjälpa varandra socialt, men hamnade inte så sällan i kriminalitet.

Det betyder inte att det är rätt att dra alla tiggare eller rumänska romer över en kam, lika lite som det hade varit rätt att dra alla svenskar i USA över en kam bara för att maffian där var svensk (Läs om Fred Lundin t ex). De flesta svenskar som flyttade till USA organiserade sig utan att hänfalla till grov kriminalitet.

Men i dagens polariserade Sverige är det svårt att diskutera en sån här sak. Å ena sidan har vi rasistiska skränhalsar som hävdar att alla tiggare är kriminella, och å andra sidan personer som inte vill diskutera problem och dilemmat i tiggeriet av rädsla att det gynnar de rasistiska skränhalsarna.

Tiggeri är ofta organiserat, men inte nödvändigtvis kriminellt

Så, ja, tiggeriet är organiserat, vilket var och en själv kan se på hur välfungerande systemet fungerar, utan slagsmål och krig om platserna. Men nej det betyder inte att alla tiggare är kriminella eller att man bör förbjuda tiggeri. Människor organiserar sig, ofta med släktband och vänskapsband som grund men ofta också med vinst och pengar som drivkraft, för så fungerar vi människor. Vi är inte ensamvargar, vi är sociala varelser.

Men en del tiggare hamnar riktigt illa ut. Och ska vi kunna hjälpa dem måste vi ha en öppen diskussion om alla aspekter av tiggeriet. Dessutom behövs det om vi ska stoppa den kriminalitet som en del av de som organiserar tiggeriet sysslar med.

Men ska vi lyckas med det måste vi kunna skilja mellan två begrepp: ”en del” och ”alla”. Att dra alla romska tiggare över en kam är rasism, att prata om något en del romska tiggare gör är inte rasism. Så enkelt är det. Precis som det inte var rasism att tycka att den svenska maffian i Chicago var ett problem för 110 år sedan, men det var rasism att antyda att alla svenskar var kriminella.

Vi behöver mindre polarisering och mer öppen dialog om ALLA problem vi har i samhället, utan skygglappar. Och nej, jag vill inte förbjuda tiggeri. Sättet man kan stoppa tiggeriet bäst på är att vrida om näsorna på de styrande i Bulgarien och Rumänien så de tar krafttag mot utanförskap och fattigdom bland romer, och mot den rasism mot romer som grasserar i de länderna.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Veckans filmtips: Schindler’s list

Whoever saves one life, saves the world entire.

Schindler’s list utspelar sig i Polen under andra världskriget, där industrimannen Oskar Schindler använder judar som billig arbetskraft i sin fabrik. Från början handlar det om ett utnyttjande av billig arbetskraft av ekonomiska skäl, men i takt med att Oskar får se det förtryck som judarna får utstå från nazisterna så växer hans oro.

Motargument rekommenderar filmen bl a därför att den visar den yttersta konsekvensen av rasism men även hur man kan arbeta för att skydda de som utsätts för rasism.

Spoilers nedan

.

.

.

.

.

.

.

.

.

En stark scen i slutet av filmen visar när Oskar Schindler inser hur värdelösa pengar är jämfört med att rädda ytterligare en person.

Oskar Schindler räddade 1 200 judar och är begravd i Jerusalem. På hans grav står det på tyska:

”Oskar Schindler, den oförglömlige räddaren av 1 200 förföljda judar”

Och på hebreiska står det:

”Rättfärdig bland folken”

Bildlicens: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Schindlergrave2010.jpg

Orbán kopierar Hitlers Lebensborn

Adolf Hitlers institutioner Lebensborn syftade till att se till att den ariska ”rasen” fortlevde och hölls ”ren”. Även SD (genom bl a Kent Ekeroth) har genom åren uttryckt detta. Idag är det Ungern och premiärminister Viktor Orbán som kopierar Hitlers ”rasprojekt”.


I Ungern talar nu Orbán om att ungerska kvinnor måste föda fler barn. Befolkningsutvecklingen i landet är negativ och eftersom de har stängt gränserna så blir läget akut när kvinnor i Ungern inte föder ”tillräckligt” många barn.

Vi har tidigare på Motargument i artikeln ”Orbáns genetiska muta: Föd fler ungerska barn!” beskrivit vad Orbáns sjupunktsprogram för att bevara den ungerska ”rasen” innefattar.

Dessa idéer har en historia. De dyker upp i alla länder där rasism och främlingsfientlighet gör sig bred. Det är närmast spöklikt hur i detalj Orbáns förslag påminner om politiken i Hitlertyskland.

För snart tio år sedan – den 9 mars 2009 – skrev Kent Ekeroth ett inlägg om detta. Men ursprunget är som sagt Nazityskland – där var den praktiska politiken mycket långt gången. Det kallades Lebensborn…

Foto: Mödra- och barnhemmet på Hurdal Verk. Lebensborn valde ut egendomar med hög standard till sina institutioner. Mödrar fick också ekonomiskt stöd till barnkläder och barnvagnar. Detta kan ha bidragit till den negativa hållningen till krigsbarnen och deras mödrar bland många norrmän. Arkivreferens: Riksarkivet, Lebensborn boks 108, RAFA2182U108_58
Om likheten mellan SD:s och de tyska nazisternas kvinnosyn

Är SD:s ideologi nazistisk? Det är ingen hemlighet att SD är ett parti med ett nazistiskt förflutet – de så omskrivna rötterna. Men hur mycket av detta arv lever kvar öppet idag?

Alltför ofta används ordet “nazist” enbart som ett skällsord, men om vi för ett ögonblick försöker se vad som finns kvar hos SD av den konkreta politik som Hitler och NSDAP förde så finner vi följande:

I en tid när Europas befolkning blir allt äldre och det är fler som dör än som föds, så skulle man rent generellt kunna tycka att det är bra med ett inflöde av människor till våra länder. Förutom den rent humanitära frågan om asyl så är fakta slående – vi behöver helt enkelt fler invandrare.

Så ser inte SD-sekten på saken.

Deras alternativ är enkelt – svenska kvinnor (äkta svenska kvinnor) måste förmås att föda fler barn. (Se Kent Ekeroths resonemang längre ner)

Och det är här vi ser en uppenbar parallell till nazitiden och Hitlers syn på kvinnornas roll i Nazityskland.

Hitler var mycket tydlig med vilken roll kvinnor i Nazityskland skulle ha. De skulle vara goda mödrar som uppfostrade sina barn hemma, medan deras män arbetade. Med ett fåtal undantag – däribland barnmorska – ansåg Hitler att det inte fanns någon anledning för kvinnor att förvärvsarbeta. En kvinnas samhälleliga uppdrag var att föda barn. Många barn.

Den nazityska skolan inpräntade också denna ideologi i tyska flickor från tidigaste år – att gifta sig i unga år med en “riktig tysk” och att sköta man och barn.

I Weimar-Tyskland hade det funnits 100 000 kvinnliga lärare, 3 000 kvinnliga läkare och 13 000 kvinnliga musiker. Inom bara några få månader efter att Hitler gripit makten 1933, fick tusentals kvinnliga läkare, lärare, jurister och tjänstemän sparken. Och i början av andra världskriget, var mycket få tyska kvinnor i heltidsarbete.

Lagstiftad kvinnofientlighet och ekonomiska mutor

Även som hemmafruar och mödrar, kontrollerades kvinnornas liv. Kvinnor fick inte bära smink eller byxor. Det var också förbjudet att färga och permanenta håret och de fick endast ha platta skor – högklackade skor var förbjudna.

En av de tidigaste lagar som Hitler instiftade när han kom till makten 1933, var lagen för främjande av äktenskap. Enligt denna lag skulle alla nygifta par få ett statligt lån på 1 000 Mark, vilket motsvarade nio månaders medelinkomst. 800 000 nygifta tog detta lån.

Återbetalningen styrdes av hur många barn det gifta paret fick. För varje barn drogs 25% av lånesumman av – och vid fyra barn ansågs hela lånet vara återbetalat.

Syftet med lagen var mycket enkel – att uppmuntra nygifta att skaffa så många barn som möjligt. Det fanns också en mer långsiktig och olycksbådande aspekt på detta: så småningom behövde Tyskland alltfler soldater och mödrar; unga pojkar som skulle tränas i att bli soldater och unga flickor som skulle tränas i att bli unga mödrar – till nya soldater.

För att det ”Lebensraum” som Hitler planerade österut skulle vara framgångsrikt, krävdes en kraftigt ökande – tysk – befolkning att fylla utrymmena efter de människor som mördats.

Det allra tydligaste exemplet på denna mycket konkreta plan för de tyska kvinnorna är ändå de utmärkelser som kvinnor med många barn fick. Dessa “Moderkors” delades ut vid en högtidlig ceremoni varje år den 12 augusti – Hitlers mors födelsedag.

Skärmdump från Facebook.

Guldkorset gick till kvinnor som hade fått åtta barn, silverkorset till dem som fött sex barn och brons till varje kvinna med fyra barn.

”Rasmässigt önskvärd folkstam”

En annan sida av detta dyrkande av barnafödande i nationens och rasens tjänst var de institutioner som kallades Lebensborn. SS-ledaren Heinrich Himmler var tydlig med vad som var det slutgiltiga målet – medan miljontals människor mördades för att de inte var ”rasmässigt önskvärda” så skulle Lebensborn-projektet skapa en helt ny och ”rasmässigt önskvärd folkstam”.

”Om vi lyckas framavla denna nordiska ras och utifrån dessa enheter få fram 200 miljoner människor, så kommer världen att tillhöra oss”, skrev Himmler.

Men den stora skalan uppnåddes aldrig. Omkring 20 000 barn föddes inom Lebensborn, eller en tiondels promille av Himmlers stolta mål.

12 000 av dem föddes i Norge där en tredjedel av alla Lebensborn-institutioner fanns.

Ett viktigt motiv var att få ner de stora abortsiffrorna i Tyskland och att förmå unga ogifta kvinnor att hellre föda fram barnet och adoptera bort det. Förutsättningen var givetvis att både den blivande mamman och pappan var rasmässigt godkända, dvs kunde bevisa att de var ”arier” flera generationer tillbaka.

Men Lebensborn fungerade också som en förening för SS-officerare. För att bli medlem av SS måste en man kunna bevisa att han var ”arier” flera generationer tillbaka. I enlighet med Lebensborn-projektets anda uppmanades SS att sätta barn till världen, minst fyra. Det var ett viktigt steg i karriären och det spelade ingen roll om dessa barn föddes inom eller utom äktenskapet. Så länge pappan var SS och ”godkänd” så handlade det bara om att mamman också kunde godkännas för att barnet skulle få ingå i den nya ”herrerasen”.

Lebensborn-institutionerna var välutrustade kombinerade förlossningskliniker och spädbarnshem med en särskild flagga – där flertalet barn adopterades bort.

Läs nu Kent Ekeroths blogginlägg.

Skärmdump från Kent Ekeroths blogg. Kredd: IRM (Inte rasist, men…)

Även Hitlers plan inleddes med det som SD nu kallar “barnbonus”. Och svaret på den inledande frågan torde nu ge sig själv.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips: Viktor Orbáns genetiska muta: Föd fler ungerska barn!

Affes körsbärsblogg

Sedan många år har en anonym bloggare på ”Affes statistikblogg” delat med sig av ”alternativ” statistik. Där kan man bl a läsa att de polisanmälda våldtäkterna har ökat med 1 666 % sedan 1975. Det är naturligtvis en jättehög siffra. Men stämmer den? Siffran är resultatet av att Affe selektivt stryker det som inte passar och s k ”cherry picking”. Den korrekta siffran är 755 %, och den påverkas av ett antal faktorer som Affe blundar för.


Som vi alla vet finns det ett särskilt intresse för det här med våldtäkter från den bruna högern. Inte så att de engagerar sig för de kvinnor som utsätts. Nej, deras agenda handlar egentligen inte alls om detta vidriga brott och om de kvinnor som får sina liv förstörda.

För samtidigt som de pratar så mycket om våldtäkter så ägnar de som bekant ännu mer energi åt kvinnohat och att berätta för kvinnor om det sexuella våld som de tycker att kvinnor som inte håller med borde utsättas för. Dessa neandertalares retorik lämpar sig inte att återge i mer normala sammanhang men vi vet redan alla hur deras bisarra fantasier låter.

Deras påstådda engagemang för att bekämpa våldtäkter är därför lika falskt och lika lätt att genomskåda som The Jokers leende.

Deras intresse handlar – som allt annat de ägnar sig åt – om att försöka leda i bevis att allt ont beror på utlänningar, i detta fall att det är utlänningar som begår våldtäkter. Och att dessa utlänningar därför borde tvingas lämna Sverige. Bortglömda är kapten Klänning och Hagamannen.

Ända sedan SD kom in riksdagen för drygt åtta år sedan har denna propaganda varit deras stapelvara. Och i ansträngningarna att koppla ihop sexualbrott med invandring har de varit synnerligen påhittiga. Systematiskt missbrukar de den offentliga statistiken för att bevisa sin grundläggande tes – det är utlänningar som våldtar och de ska ut.

Denna Affe har sedan många år haft en blogg där han anser sig avslöja saker med statistik – Affes statistikblogg. Hans senaste alster i den här vägen handlar om polisanmälda våldtäkter.

Generellt är det så i denna bruna högervärld att de tror att det räcker att påstå saker om ökningar av sexualbrott för att skuldfördelningen därmed ska vara klar. Låt mig därför poängtera att förändringar i brottslighet – ökningar såväl som minskningar – naturligtvis inte med nödvändighet säger nånting om VILKA som begår brott. Detta förstår varje normal människa. Men dessa personer har en agenda och då är antydningar och insinuationer gott nog för att starta The Blame Game.

Förtjust i procent – ju högre desto bättre

I likhet med Mr. 700 procent (Tino Sanandaji) är Affe också omåttligt förtjust i att använda just procent – ju högre desto bättre. Och utifrån den preliminära kriminalstatistiken för 2018 har Affe kommit fram till att de polisanmälda våldtäkterna har ökat med 1 666 % sedan 1975.

Skärmdump från Affes statistikblogg.

Låt oss börja med den där siffran.

1 666 %. Den är ju typ…. jättehög.

Men stämmer den?

Låt oss skärskåda den närmare.

Affe stryker det som inte passar

Till att börja med kan vi konstatera att Affe inte utgår från kriminalstatistiken över polisanmälda våldtäkter rakt upp och ner. Där ingår nämligen både polisanmälda våldtäktsförsök och polisanmälda fullbordade våldtäkter. Om vi tittar på den gröngula grafen så kan vi se att den största delen av dessa polisanmälda brott är fullbordade våldtäkter och att våldtäktsförsöken utgör en mindre del. Dessutom har andelen våldtäktsförsök minskat kontinuerligt under dessa 43 år. 1975 var våldtäktsförsöken 45 % av alla polisanmälda våldtäktsbrott. 2018 var de bara 5 %.


Affe vill bara prata om antalet fullbordade våldtäkter och hans motiv är att den officiella kriminalstatistiken ger ”en vilseledande bild då våldtäktsförsöken har en helt annan trend än de fullbordade våldtäkterna”.

En helt annan trend? Ja, om nu någon skulle få för sig att göra en graf över utvecklingen av enbart de polisanmälda våldtäktsförsöken så skulle det bli tydligt att de uppvisar en helt annan trend. Räknat per capita har de faktiskt minskat sedan 1975. Men nu finns det ju ingen som fokuserar bara på våldtäktsförsöken – även om det vore möjligt – så varför är det så viktigt för Affe att plocka bort just dem?

Vad fyller det för funktion att göra ett avsteg från den officiella kriminalstatistiken och plocka bort anmälningarna om våldtäktsförsök? Det kan förefalla harmlöst – de polisanmälda våldtäktsförsöken utgör ju bara en liten del.

Men det är inte harmlöst.

Affe plockar körsbär

Som alla vet som då och då får anledning att använda sig av procent för att beskriva en förändring över tid så är det av avgörande betydelse var man börjar och vilken siffra det då handlar om. Ju lägre den inledande siffran är desto högre blir den procentuella förändringen. En förändring från 1 till 2 är en ökning på 100 %, medan en förändring från 10 till 11 bara är 10 %. I absoluta tal samma ökning – i procent stor skillnad.

Det är detta som förklarar varför Affe stryker våldtäktsförsöken – vill man få fram en så hög procentsiffra som möjligt ser man till att sänka den första siffran så mycket det bara går.

Detta innebär att siffran 1 666 % bara är korrekt om man bara räknar med fullbordade våldtäkter. Då blir nämligen startsiffran betydligt lägre – 421 istället för 768 – och procentsiffran blir sådär härligt hög.

Om vi istället utgår från alla polisanmälda våldtäkter så blir den procentuella ökningen 920%.

Den är ju också en rätt hög siffra – men det var inte en siffra som Affe kunde nöja sig med. Affe vet nämligen att de som följer honom inte har så bra koll på det där med procenträkning – men att alla förstår att 1 666 är mer 920. Det Affe pysslar med här är ett typexempel på det som kallas ”cherry picking”.

Det handlar om att vara så styrd av en förutfattad åsikt att man sorterar bort all information som skulle kunna motbevisa den och på ett ohederligt sätt väljer ut de data som ger stöd – i detta fall att våldtäkterna ökar dramatiskt i Sverige (och underförstått att det är utlänningarnas fel).

Att på det här sättet plocka körsbär är naturligtvis förkastligt, men något som är mycket vanligt i Affes kretsar. Ingen nämnd ingen glömd.

I samma genre påstår han att ökningen av antalet polisanmälningar mellan 2017 och 2018 är större än hela siffran för 1975. ”Precis som förra året har antalet anmälningar ökat mer (467) än vad det totala antalet våldtäkter var 1975 (421).”

Jo, just det – eftersom Affe tar bort de delar av statistiken som Affe inte vill ha med, så stämmer det. Men om vi tar med helheten så är följande det korrekta påståendet: Ökningen 2017 till 2018 var 471 fall. Totalsiffran för 1975 var 768.

Affe plockar körsbär.

Vi är två miljoner fler

Inte heller bryr sig Affe om att vi har blivit fler i Sverige på 43 år – något som även de mest okunniga av hans följare torde känna till. 1975 uppgick Sveriges befolkning till 8,2 miljoner. I höstas var vi 10,2 miljoner – alltså två miljoner fler.

För att få en rättvisande bild av de polisanmälda brotten måste naturligtvis denna information tas med – om man är hederlig. Från i genomsnitt 9 år 1975 så inkom år 2018 77 våldtäktsanmälningar per 100 000 invånare. En ökning med 68 från 9 till 77.

Vi kan nu iaktta tre saker:

  1. Här syns en långsamt ökande trend 1975 – 2004.
  2. Fr o m 2005 ser vi en kraftig ökning – det året skedde en stor förändring av sexualbrottslagstiftningen.
  3. Och den som så önskar kan få till en procentsiffra på 755.
    Även detta är förstås en substantiellt hög siffra – även om den inte är lika hög som 1 666….Låt oss nu titta närmare på vad denna ökning från 9 till 77 polisanmälda fall per 100 000 invånare berättar.

Mörkertalet

Till att börja med är det svårt att dra slutsatser om det faktiska antalet våldtäkter utifrån polisanmälningar. Omfattande forskning visar att mörkertalet kring sexualbrott är mycket stort. Detta gäller särskilt brott som sexuella övergrepp och sexuellt ofredande, men även det grövre brottet våldtäkt. Tyvärr finns det inga undersökningar som ger oss tillförlitliga siffror när det gäller detta mörkertal. BRÅ:s årliga intervjustudie NTU – vars ambition bl a är att fånga detta mörkertal – inleddes först 2006 och kan därför inte hjälpa oss med åren sedan 1975.

Dessutom är NTU behäftat med så allvarliga mätfel att det tyvärr inte går att använda siffrorna därefter heller för att med någon större exakthet precisera mörkertalet.

Det vi vet är att mörkertalet finns, och vi vet att det är stort, men vi vet inte hur stort det är. Vi kan alltså inte med utgångspunkt från polisanmälningar påstå något med säkerhet om hur det verkliga antalet våldtäkter har utvecklats i Sverige under dessa 43 år.
Detta är egentligen ett större problem än vad som ofta anges i de här sammanhanget. Vi är helt enkelt tvungna att medge att vi inte vet – vilket aldrig är särskilt bekvämt.

Skurkstan och Rättsköping

För att illustrera vad mörkertalet kan betyda – låt oss för diskussionens skull göra ett tankeexperiment och jämföra två olika städer där människors intresse för att anmäla brott skiljer sig åt markant. Vi kan kalla dem ”Skurkstan” och ”Rättsköping”:

I Skurkstan anmäls i genomsnitt bara vart tionde brott – mörkertalet är 90%. I Rättsköping gäller det omvända – där anmäls 9 av 10 brott – mörkertalet är bara 10%. I Skurkstan polisanmäldes 90 brott, men eftersom mörkertalet är 90 % så innebär det att det i verkligheten har begåtts 900 brott.

I Rättsköping anmäldes betydligt fler brott – 770. Men eftersom mörkertalet är så lågt innebär det att det bara är ett fåtal brott i denna stad som inte hamnar hos polisen. I verkligheten begicks 850 brott. Trots att den polisanmälda brottsligheten alltså är betydligt lägre i Skurkstan så kan vi nu alltså säga att brottsligheten i verkligheten är lägre i Rättsköping än i Skurkstan.

Nåväl. Jag vill här passa på att understryka att jag INTE påstår nånting om hur stort mörkertalet har varit under specifika år. Min centrala poäng är att vi faktiskt inte känner till korrelationen mellan antalet polisanmälningar och antalet verkliga brott – varken för ett visst år eller för utvecklingen över tid.

Kvinnor slutar skambelägga sig själva

En sak som vi däremot har en del kunskap om är att benägenheten att anmäla sexualbrott har förändrats över tid. Särskilt beror detta på att kvinnor alltmer har slutat skambelägga sig själva för det brott de har utsatts för. Detta är naturligtvis en mycket positiv utveckling. Att polisanmälningarna ökar kan alltså vara ett positivt tecken och det vore fel att ta en ökning som ett automatiskt bevis på att våldtäkterna har ökat.

Omfattande internationell och svensk forskning visar dessutom att anmälningsbenägenheten är större ju grövre brottet är (det är exempelvis mer sannolikt att våldtäkter anmäls än sexuellt ofredande) och att anmälningsbenägenheten är högre när förövaren är obekant än när det handlar om en förövare som brottsoffret känner.

Den förändrade lagstiftningen spelar också en avgörande roll. Grafen visar en markant ökning efter 2005. Det råder ingen tvekan om att denna ökning kan kopplas samman med den förändring av lagstiftningen som skedde då. Lagändringen innebar bl a att brott som tidigare kategoriserades som sexuella övergrepp nu hamnade i kategorin våldtäkt.

Hela ökningen sedan 2005 – våldtäkter inomhus

Men den avgörande information som vi kan få av denna statistik handlar om var dessa polisanmälda våldtäkter har begåtts. Titta på följande graf.

Den röda delen av staplarna står för de polisanmälningar som handlar om våldtäkter inomhus. Och de blå är våldtäkter utomhus.

Det visar sig nu att nästan hela ökningen (91%) av polisanmälningar sedan 1975, handlar om våldtäkter inomhus. Om vi tittar på 2005 – 2018 – de år då ökningen har varit som störst – så består hela ökningen enbart av våldtäkter inomhus. De blå staplarna har varit stabila under hela denna period – i klartext har våldtäkter utomhus inte ökat alls. Detta har stor betydelse.

Den typiska våldtäkten som polisanmäls begås av en person som brottsoffret känner och den sker oftast inomhus. Samtidigt vet vi sedan tidigare att just denna typ av våldtäkt har ett högre mörkertal än de fall där förövaren är obekant för brottsoffret. Att polisanmäla sin man, sin pojkvän eller en ”god vän” är helt enkelt förknippat med större motstånd än när det handlar om en fullständig främling.

Det är inte heller mer än drygt femtio år sedan våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades. Före 1965 var det rent juridiskt omöjligt att göra en polisanmälan om våldtäkt mot den person man var gift med. De första siffrorna i kriminalstatistiken som vi talar om här är hämtade från en tidpunkt bara tio efter denna lagändring. Vi vet att det tar tid innan attityder förändras när lagarna förändras.

Tittar vi på fördelningen av polisanmälda våldtäkter inomhus och utomhus så ser vi ytterligare en intressant detalj. 1975 var andelen som skedde inomhus ungefär lika stor som andelen utomhus. 2018 ser det helt annorlunda ut. Av de 77 våldtäkter per 100 000 invånare som polisanmäldes skedde 67 inomhus och bara 10 utomhus.

Det är inte osannolikt att denna förändring – där en allt större andel av de polisanmälda våldtäkterna sker inomhus – handlar om en förändring av mörkertalet och i benägenheten att anmäla.

Den typiska våldtäkten som polisanmäls begås alltså av en person som brottsoffret känner och den sker oftast inomhus. Trots att all kunskap visar att så är fallet är det ändå många som tror att en typisk våldtäkt är det som brukar kallas överfallsvåldtäkt, där en okänd man förgriper sig på en kvinna som är ute och promenerar, joggar eller rastar sin hund. Dessa brott väcker stor uppmärksamhet och skapar också stor oro bland kvinnor i de områden där de härjar.

Ett exempel är Hagamannen Niklas Lindgren, som satte skräck i Umeås kvinnor 1998 – 2005. Lindgren angrep kvinnor som han inte kände och han gjorde det utomhus. Som i Lindgrens fall handlar det ofta om serievåldtäktsmän som fram till DNA-tekniken var systematiskt svåra att identifiera och lagföra.

Men trots att överfallsvåldtäkter är mycket ovanliga ses de ändå av många som typiska våldtäkter. Det är värt att understryka att de är varken typiska eller vanliga.

Vi kan nu dessutom konstatera att hela den ökning av polisanmälda våldtäkter som vi har haft i Sverige i över ett decennium handlar om våldtäkter inomhus. De våldtäkter som begås utomhus – där överfallsvåldtäkter ingår – har inte ökat alls sedan 2005.

Slutsatser

Hur var det nu med Affes siffra på 1 666 %?

  1. Den som vill ge hela bilden av kriminalstatistiken kommer fram till en totalsiffra på 920 % – inte 1 666.
  2. Eftersom vi dessutom är två miljoner fler idag än 1975, så sjunker denna procentuella ökning ytterligare och hamnar på 755%.
  3. En andel av denna ökning av polisanmälningar beror på att lagstiftningen har förändrats och att kvinnor idag är mer beredda att anmäla än 1975. Vi vet ingenting om huruvida denna ökning av polisanmälningarna motsvarar en verklig ökning av antalet våldtäkter.
  4. Nästan hela ökningen av polisanmälningar sen 1975 (91%) handlar om våldtäkter inomhus. Sen 2005 är detta hela ökningen. Ingenting tyder på att överfallsvåldtäkterna har ökat. Här är siffran alltså noll.

Detta är det hederliga sättet att redovisa den offentliga kriminalstatistik om polisanmälda våldtäktsbrott som vi alla har tillgång till.

Och till sist:

Den som bara bryr sig om våldtäkter när förövaren är utlänning saknar all trovärdighet.

Rättelse:

I en tidigare version av artikeln utpekades felaktigt Thoralf Alfsson som upphovspersonen bakom ”Affes statistikblogg”.

Så är inte fallet.

Källor:

Affes statistikblogg (cachad version)

BRÅ: Officiella statistiken över polisanmälda brott

Myt: ”Hat mot kristna eller shiamuslimer är inte rasism”

Är det rasistiskt att uttrycka hat mot shiamuslimer och kristna? En del muslimer som gör sådant säger att det inte kan vara rasism eftersom varken kristna eller shiamuslimer är biologiska raser. Vi ska titta närmare på det argumentet här.


I debatten hörs ofta argumentet att hat och fördomar mot muslimer inte kan vara rasism. ”Islamofobi” existerar inte, säger de, och tillägger ofta att ”muslimer är ingen biologisk ras, alltså kan man inte vara rasistisk mot dem”.

Motargument har ofta kritiserat detta. (Läs mer om det här, här och här) Vi har betonat att rasismen efter 40-talet utvecklats mer och mer mot det som ibland kallas ”kulturell rasism”. Man fördömer alla individer i en grupp baserat på deras religion eller kulturella identitet.

Den första grupp som märkte av detta var judarna. Idag hetsar personer med judiskt ursprung, som Israel Shamir och Lasse Wilhelmson, mot judarna, och bedyrar samtidigt att de inte har något emot alla judar. Det är korrekt: De är inte biologiska rasister, de är kulturella rasister.

De påstår att Förintelsen är en myt. Indirekt påstår då de att miljoner judar är lögnare. De håller i praktiken alla judar ansvariga för det de ser som lögn.

Idag ser man denna rasism tydligast i hatet mot muslimer och demoniseringen av islam. Islam utmålas som ”nazistiskt” och alla muslimer indirekt som nassar, till exempel.

Shiafobi och kristofobi

Att muslimer anser att islam har rätt och kristendomen fel, är inte konstigt i sig. Att sunnimuslimer säger samma sak om sin tradition och säger att shia har fel, är inte heller konstigt. Lika lite som att en kristen säger att islam har fel och kristendomen har rätt. Men ibland övergår religion till hat.

Bland en del muslimer finns det ett brinnande hat mot shiamuslimer som kan jämföras med islamfobin. Det går under namnet shiafobi.

De drar alla shiamuslimer över en kam och generaliserar negativt om dem.

De uppfinner konspirationsteorier och demoniserar shiamuslimer.

De kopplar samman shia med andra rasistiska hatobjekt, som t ex judar.

De kallar dem en massa öknamn, som tex ”rafidah” (avfällningar, använd vid smutskastning).

De mest extrema grupperna använder våld mot shiamuslimer. Shiahatet ingår som en viktig ingrediens i IS hat till exempel.

”Rafidah är mushrik-avfällingar som måste dödas, var man än hittar dem, tills ingen rafidah mer lever på jordens yta”. (Källa)

(Det finns givetvis en liknande sunnifobi hos en del shiamuslimer.)

Religiösa känslor mot kristna övergår ibland i hat också: det kallas kristofobi, vilket är rädsla, intolerans och fördomar gentemot kristna. Kristofobiska hatbrott begås inte bara av muslimer men i denna artikel fokuserar vi på just muslimsk kristofobi.

Detta hat i Mellanöstern debatteras en hel del i Sverige, med rätta. Det finns stora problem med rasism mot kristna bland många grupper där.

”Det finns ingen kristen ras eller shiaras”

Men ganska ofta får man höra motargumentet att ”det inte finns någon kristen ras” eller ”vilken biologisk ras har shiamuslimerna?”.

Jag har sett flera exempel på detta på sistone på olika håll och har funderat en hel del över fenomenet.

Hur kan det komma sig att personer som menar att islamofobi finns, inte ser när liknande hat sprids mot kristna eller shiamuslimer? Eftersom lika lite som kristna och shiamuslimer är en biologisk ras är ju muslimerna det.

I just detta fallet borde det egentligen räcka med att be personen kika sig i en spegel, eller titta på sina egna barn. Om hat mot en muslim bara för att hen är muslim är något felaktigt och rasistiskt så är det lika fel om en muslim gör samma mot andra.

Ironiskt nog kallar de som kritiserar begreppen sig ofta för ”shiakritiker” eller ”kritiska till kristna”. ”Kritik är väl ok, eller är du mot kritik?”

Det är onekligen lite bisarrt att se islamofobernas favoritbenämning på sig själva yttrade av muslimer, men med udden riktad mot kristna eller t ex shiamuslimer.

Nej, kritik är helt ok, och du får vara hur mycket mot shia och kristendom som helst. Många shiamuslimer hyllar t ex diktatorn Khomeini. Det är ju mindre trevligt. Men om man slutar se nyanserna och tror att alla shiamuslimer därför är Khomeini-älskare eller potentiella Khomeini-älskare, så övergår kritiken till rasism.

Kort och gott, det är viktigt att man inte behandlar andra annorlunda än man skulle vilja bli behandlad själv: ”Ingen av er är i sanning en troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv”. Som profeten Muhammed sa.