För någon vecka sen publicerades ett inlägg av Adam Cwejman på Sveriges Resurser, där han behandlar fenomenet att även anti-rasister handlar utifrån ett rasistiskt perspektiv.

Min tes är att antirasismen själv bär på rasistiska föreställningar, och att denna välviljans rasism har blivit en del av det offentliga samtalet.

Adam Cwejman i sin debattartikel på Sveriges Resurser, december 2012

Toban Black / Foter / CC BY-NC

Hur kan man vara antirasist och samtidigt vara rasist?

Om man bortser från de destruktiva och negativa vi förknippar med ordet rasism, så handlar det om att generalisera och förknippa grupper av människor med specifika epitet, oavsett om de är positiva eller negativa. Vi gör det alla med olika grupper; ekonomistudenterna på gymnasiet och högskolan såg ut på ett visst sätt, teologi- och filosofistudenterna hade ett utpräglat utseende – för att inte tala om esteterna.

Det jag just beskrivit är ett sätt att generalisera och bedöma en grupp människor med utgångspunkt i hur de väljer att uttrycka sin personlighet.

Ännu tydligare exempel har vi i punkarna eller andra subkulturer där grupptillhörigheten visas i en form av uniform.

När vi bedömer en grupp människor som invandrare är det, oavsett om man är rasist eller antirasist, svårt att se en grupp av individer, eller ens flera grupper från olika länder. Gruppen av invandrare blir ur ett perspektiv homogen – vi kallar dem invandrare, och därefter grupperar vi dem ytterligare genom att benämnda dem politiska flyktingar, asylsökande, anhöriginvandrare – och så vidare. Oavsett vilka egenskaper vi ålägger dessa grupper, generaliserar vi. Skillnaden mellan en rasist och en antirasist är huruvida egenskaperna vi ger dessa grupper är positiva eller negativa.

Vi vill dem bara gott

Rasismen ur ett globalt och historiskt perspektiv har två sidor. Den ena är den nedlåtande rasismen (från renässansen och framåt), där västvärlden ser ner på mindre civiliserade folkgrupper och där man vill utrota dem för dess egen skull. Man tror att folkgruppen kommer att dö ut av sig själv, och vill därför hjälpa dem på traven. Den andra formen av rasism handlar om att man vill hjälpa en folkgrupp att uppnå en högre form av civilisation, och att man själv är rätt person (land) att göra det. Man vill så att säga tvinga sin egen samhällsform på en annan kultur, och gör det gärna med hjälp av våld om så krävs.

Sistnämnda formen av rasism (minus våldet) är vad man skulle kunna säga att den antirasistiska kåren sysslar med idag. Det finns ett flertal saker som är värda att noteras och funderas över. Vi är så oerhört låsta i tanken att vi vill hjälpa och stödja, att risken finns att vi antar en överbeskyddande, svagt nedlåtande ton som på något sätt utgår från att de vi vill hjälpa inte är egna, starka individer, utan svaga människor. Kanske är det så att vi i vår välvilja gör mer skada än nytta – ibland.

Globalt sett

breezy421 / Foter / CC BY-NC-ND

Av både rasister och antirasister, samt alla däremellan, pratas det en hel del om att olika fenomen som händer i andra kulturer (t ex könsstympning, kvinnosyn med mera). Det pratas också ofta om att dessa fenomen måste utrotas därför att de är inhumana. Jag vill påstå att detta är en typiskt västerländsk rasism. Det är därför vi skickar soldater till länder vars kultur är väsensskild från vår egen; för att ”förbättra” den. Ur ett historiskt perspektiv är det här något västvärlden sysslat med i flera hundra år – ”förbättrat” kulturer vi inte förstår oss på och som för oss verkar oerhört märkliga. Vi utgår från att vårt eget sätt att leva är det ultimata för alla människor. Man kan dra en parallell till hur vi ser på rikedom. För oss är det märkligt hur en afrikansk bonde kan se 100 getter som en enorm rikedom, medan han lever med sin familj i en hydda utan rinnande vatten eller toalett. För oss är det självklarheter, och rikedom för oss handlar ofta om att ha flera miljoner på kontot.

I min värld skulle jag helst se en större, mer djupgående förståelse – och acceptans. Acceptans för att människor från olika kulturer fungerar olika, men att ingens kultur är mer rätt än någon annan. Visst kan vi i västvärlden tycka att könsstympning och kvinnosyn är omänskliga, och i vårt eget land kan vi se till att det inte händer.

Men trots att jag inte anser att somliga kulturuttryck är varken bra eller humana, tycker jag inte heller att vi har rätt att berätta för andra länder hur de ska omforma sin kultur för att passa vårt sätt att se världen.